Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om "Jimmie-moment" och den bedrägliga känslan att "inte känna igen sig i Sverige"

Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".

Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".

Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.

Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".

Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.

Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.

Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa justitieminister Morgan Johansson när han senhösten 2015 motiverade varför Sverige skulle ändra sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning. Själv tänkte jag att det snarare var människor som tvingats fly från sina hem som behövde ett andrum - ett andrum från sitt flyktingskap.

När Morgan Johansson sa att Sverige behövde ett "andrum" var det i ett läge där Sverige under ett enda år tog emot närmare 160 000 asylsökande. Det var en fantastiskt prestation, och Sverige klarade det. Sedan dess har antalet asylsökande rasat. Förra året kom endast 21 502 asylsökande till Sverige, det lägsta antalet sedan 2005. Hittills i år har 8 917 asylsökande sökt sig hit.

Så när riksdagen på tisdag i nästa vecka röstar om huruvida den "tillfälliga" migrationslagen från 2016 ska förlängas kunde man tycka att Sverige nu fått tillräckligt med andrum. Men icke -  i stället kommer riksdagen sannolikt att besluta att den "tillfälliga" lagen ska förlängas med ytterligare två år. Se upp när en beslutsfattare motiverar en obekväm lag med att den ska vara "tillfällig" - tillfälliga lagar riskerar alltid att bli permanenta.

I dag presenterade regeringen direktiven till den parlamentariska kommitté som ska utforma den framtida svenska migrationspolitiken. Det finns en del i direktiven som är bra. Där slås till exempel redan i utgångspunkterna fast att den svenska migrationspolitiken ska vara  "human, rättssäker och effektiv" och att Sveriges åtaganden i förhållande till Genèvekonventionen och Europakonventionen ska respekteras. Återinförande av permanenta uppehållstillstånd (vars integrationsfrämjande effekter det råder stor enighet kring) ska utredas, liksom underlättande av anhöriginvandring och införandet av en ny humanitär grund för uppehållstillstånd.

Moderaterna rasar över direktiven, eftersom dessa inte innefattar hur man ska få människor som fått avslag på sin asylansökan att snabbt lämna landet.

Direktiven är förstås inte avgörande - det avgörande blir vilka förslag som kommer att presenteras när kommittén slutfört sitt arbete i augusti 2021. Det är mycket viktigt att civilsamhället och dess representanter mobiliserar för att driva processen i humanitär riktning.

Direktiven tar - vad jag har kunnat se - inte upp situationen för de många unga ensamkommande som finns i Sverige och som riskerar att  bli en del av ett växande skuggsamhälle präglat av utanförskap, kriminalitet och droghantering. Jag har tidigare anfört att den bästa vägen fram för denna grupp är att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Jag står fast vid det - amnesti nu!

Jag rekommenderar Sveriges kristna råds välmotiverade uppmaning till riksdagen att rösta nej till förlängning av den tillfälliga migrationslagen. Noterar också att nätverket "Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa" mobiliserar för att fylla riksdagens läktare i samband med omröstningen.

Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

Nyamko Sabuni och den svåra konsten att be om ursäkt

Nyamko Sabuni mötte stark kritik efter en artikel i Expressen där hon berättade hur hon ville förändra Liberalernas politik i frågor kring invandring och integration. Hon tog avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon ville motverka ett samhälle präglat av mångkultur. "Bara ut med de som kommer", sade hon om de som inte redan vid gränsen kunde visa att de hade asylskäl.

I efterhand har Nyamko Sabuni försökt retirera från en del av sina uttalanden. Nu tar hon ett steg till. Vid en utfrågning i Umeå av Liberalernas partiledarkandidater ville hon om ursäkt.

Jag ber verkligen mycket om ursäkt för den artikeln, sa Nyamko Sabuni. Men i samma andetag betonade hon: Jag står för mina citat till 100 procent.

Nyamko Sabuni ber således inte om ursäkt för det hon har sagt. Däremot säger hon sig vilja ta avstånd från "allt fluff" i artikeln som kringgärdar citaten av det hon har sagt. Men när Dagens Nyheter senare frågar om hon är kritisk till hur Expressen lagt upp sin artikel svarar Sabuni genom sin pressekreterare att "det finns ingen kritik mot Expressen".

Så vad i fridens dar är det Nyamko Sabuni ber om ursäkt för? Hon står fast vid det hon har sagt och vid sina citat, och hon riktar ingen kritik alls mot Expressens artikel i sin helhet.

Jag har vid flera tillfällen uppmärksammat svenska makthavares svårigheter med att be om ursäkt på riktigt (till exempel här och här och här). Ursäkterna kringgärdas ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sid". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar eller "tar illa vi sig", i stället för makthavaren själv


Här ser vi en ny variant. Nyamo Sabuni ber om ursäkt, men berättar inte vad det är hon ber om ursäkt för.

En ursäkt ska innebära att man tillstår att man har gjort fel. Det kan vara något man har sagt eller något man har gjort, och att man ångrar sig. Ansvaret för att det blev fel måste ligga på den som ber om ursäkt, och inte på någon annan. Annars blir det ingen ursäkt på riktigt, utan bara en maktstrategi för att smita undan ansvaret för det man har sagt eller gjort.

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

Vill "förbjuda exkluderingsflaggan" - M, KD och L gör honom till kommunstyrelsens ordförande

I skånska Svalöv har Moderaterna och Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna, inlett ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Samarbetet innebär att Sverigedemokraten Teddy Nilsson tilldelas det tyngsta politiska uppdraget - han blir kommunstyrelsens ordförande.

Tidigare i veckan avslöjade Aftonbladet att Teddy Nilsson på sitt Facebook-konto spridit inlägg fyllda av antisemitisk hatretorik, och att han med formuleringen "väl valda ord" kommenterat en text där Annie Lööf utpekats som "folkförrädare".

Historien slutar inte där. I dag avslöjar Expo att Teddy Nilsson också argumenterat för att den regnbågsfärgade Pride-flaggan skulle förbjudas. Som argument anförde Teddy Nilsson att flaggan blivit HBTQ-rörelsens främsta varumärke och att den "ifrågasätter heteronormen".

Jag vet inte vad som är ynkligast. Teddy Nilssons uttalanden eller Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas beslut att lyfta fram en person med dessa åsikter till ordförande i kommunstyrelsen.

Händelserna i Svalöv ger skäl till eftertanke - för att uttrycka det milt - för dem som hävdade att en M/KD-regering aldrig skulle samverka med Sverigedemokraterna. På flera ställen i Sverige - Sölvesborg, Hörby, Bromölla - medverkar Moderaterna till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Ulf Kristersson protesterar - men har inte den nödvändiga auktoriteten för att påverka sina partikamrater.

I dag går Danmark till val - vänstern förväntas växa

Uppdaterat kl 22.00. Vallokalsundersökningarna och de första prognoserna bekräftar i huvudsak den bild som opinionsundersökningarna tidigare givit. Socialdemokraterna blir största parti, och det röda  blocket blir störst. Främslingsfientliga Dansk Folkeparti gör ett katastrofval och får sitt väljarstöd halverat. Socialliberala Radikale Venstre och rödgröna Socialistisk Folkeparti fördubblar sitt väljarstöd. Mycket talar således för att vi går mot ett regeringsskifte och att Danmark kommer att få en socialdemokratiskt ledd regering.

*

I dag håller Danmark val till Folketinget. Det är spännande. I opinionsmätningarna har de rödgröna partierna ett klart försteg. Mycket talar för ett regeringsskifte och att Socialdemokraterna kommer att kunna bilda någon form av minoritetsregering. I så fall kommer tre av fem nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark) att ha en socialdemokratisk statsminister. Och i Island innehas statsministerposten av Katrín Jakobsdottír från Gröna vänstern. Sedan är det bara Norge kvar...

Men osvuret är bäst. I går meddelade statsminister Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre att hans första prioritet efter valet inte längre är att bilda en borgerlig regering, utan i stället någon form av mittenkoalition. Det är klart att det är en omvändelse under galgen, framkallad av det bistra opinionsläget. Lökke Rasmussens borgerliga partiledarkollegor rasar, och Socialdemokraterna håller sig kyligt avvaktande eller avvisande. Men Lars Løkke Rasmussen är känd som en politisk överlevare, så vi får väl se.

Nu innebär ju en socialdemokratisk valframgång i Danmark tyvärr inte någon ogrumlad segerglädje. Partiet har under sin ordförande Mette Fredriksen - men även dessförinnan - uttalat sig i frågor kring invandring och flyktingpolitik på ett sätt som mer påminner om högerpopulism än om socialdemokrati. Jag hoppas en valseger ska ge självförtroende nog åt dansk socialdemokrati att inte längre anpassa sig efter högernationalistiska, populistiska partiers politik och retorik.

Än så länge gläds jag åt att främlingsfientliga Dansk Folkeparti rasat i opinionsmätningarna och riskerar att halveras i valet. Jag håller också tummarna för att det högerradikala partiet Stram kurs med Rasmus Paludan - som vill utvisa en halv miljon danskar ur landet, varav flera är danska medborgare - inte klarar tvåprocentsspärren.

TT ger en bra översikt över de olika danska partierna och deras förutsättningar inför dagens val. Den kan läsas här.

Erik Ullenhag, Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

I en uppmärksammad intervju i SVT Agenda igår duckade partiledarkandidaten Erik Ullenhag på frågan om Liberalerna skulle kunna sitta med i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Fem (5) gånger frågade programledaren Camilla Kvartoft hur Ullenhag och Liberalerna skulle agera om Sverige 2022 fick ett valresultat ungefär motsvarande det 2018, det vill säga att allianspartierna blev mindre de rödgröna partierna. Skulle han då överhuvudtaget kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna?

Men Erik Ullenhag vägrade svara på frågan. Hans vägran förvånade kanske en del. Erik Ullenhag förknippas ju med samma principfasta avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna som Jan Björklund.

Det finns åtminstone två tolkningar av Erik Ullenhags tystnad. Antingen överväger han uppriktigt att ändra Liberalernas hittillsvarande linje angående Sverigedemokraterna (om han skulle bli vald). Eller så är han övertygad om att den nuvarande linjen bör upprätthållas, men han ser inget värde i att berätta det här och nu.

Erik Ullenhags dilemma kan beskrivas så här. Antingen så fortsätter han att ducka på frågan. Då kommer journalister att fortsätta ställa den ända fram tills han svarar - oavsett om det blir ända fram till valet 2022. Eller så svarar han på frågan. Men svarar han då att han vill ändra Liberalernas linje åstadkommer han en intern kris i sitt eget parti. Svarar han i stället att han vill upprätthålla Liberalernas nuvarande linje och fortsätta isolera Sverigedemokraterna kommer han att överösas av följdfrågor kring hur Liberalerna i så fall kommer att agera i regeringsfrågan efter valet 2022.

Det hör ju till saken att frågan i högsta grad är hypotetisk. Det politiska landskapet och förutsättningarna för regeringsfrågan 2022 kan vara helt annorlunda än i dag. Jag skulle gärna se att regeringsfrågan efter 2022 fick ligga på is ytterligare ett tag. Med medielogiken har sina egna mekanismer, och så länge det finns politisk nerv i frågan om Liberalernas relation till Sverigedemokraterna kommer journalister att fortsätta uppmärksamma den.

För övrigt tycker jag det vore bra om Centerpartiet - och Liberalerna - efter budgetförhandlingarna i höst tog steget fullt och gick in i regeringen. Då blir ansvarsförhållandena mer klara och lättare för väljarna att utkräva just ansvar.

De gröna största parti i Tyskland!

En och annan reagerade på att miljöpartisterna var så glada på sin valvaka efter EU-valet i söndags. Partiet hade ju trots allt gått tillbaka med 3.9 procentenheter och förlorat två mandat jämfört med EU-valet 2014. Jag fick känslan att en del var provocerade över att miljöpartisterna "inte förstod" att de egentligen borde vara ledsna över valresultatet.

Men de som förvånades över miljöpartisternas glädje på valnatten har nog aldrig varit aktiva i ett politiskt parti. Eller så blandar de ihop politik med matematik. Det är naturligtvis korrekt att Miljöpartiet gått tillbaka och förlorat politiskt stöd om man jämför med valet 2014. Men sedan dess har ju det politiska landskapet för Miljöpartiet förändrats i grunden, och förutsättningarna inför årets EU-val var helt annorlunda än vad de var 2014. Miljöpartiet har suttit snart fem år i regeringsställning, genomlidit flera interna kriser, utbrytare har bildat ett nytt, konkurrerande parti (Vändpunkt) och för bara åtta månader sedan var Miljöpartiet ytterst nära att trilla ur riksdagen.

Givet Miljöpartiets 4.4 procent i höstens riksdagsval blev partiets 11.5 procent i EU-valet en framgång. Resultatet var dessutom något bättre än vad opinionsmätningarna indikerat, och en del av den gröna framgångsvåg som präglade delar av Europa i EU-valet. Så jag begriper faktiskt inte hur någon på allvar kan påstå sig bli förvånad över att miljöpartisterna var glada över valresultatet.

I dag kan miljöpartisterna också glädjas över en opinionsmätning från Tyskland där De gröna för första gången (såvitt jag vet) blir största parti. I mätningen får De Gröna hela 27 procent (mot 9 procent i valet 2017). De båda regerande partierna i Tyskland - Kristdemokraterna och Socialdemokraterna - rasar. Kristdemokraterna får 26 procent (mot 33 i valet 2017) och Socialdemokraterna 12 procent (mot 21 i valet 2017). Högerextrema AfD får 11 procent, det vill säga ett nästan lika starkt stöd som Socialdemokraterna.

Visst, en mätning är ingen mätning. Men opinionsläget i Tyskland i dag får mig att minnas de liberaler i Sverige - med Expressens ledarsida i spetsen - som på allvar efter riksdagsvalet 2018 förespråkade att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle gå ihop i en storkoalition på samma sätt som Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i just Tyskland. Det var i grunden ett djupt orealistiskt förslag. Jag är väldigt glad att ingen på allvar försökte förverkliga det.

Det ska bli spännande att följa den gröna vågens fortsatta utveckling i Europa. Kan de gröna partierna på allvar befästa sin ställning, eller kommer vågen att ebba ut - till exempel genom att andra partier tar steget fram i klimatfrågorna?

RFSL avstår Almedalen - trötta på hat och hot från nazister

RFSL har beslutat sig för att inte delta i Almedalen i sommar. Beslutet motiveras med att man vill fokusera på politiska frågor kring arbetet med en ny könstillhörighetslag samt asylsökande hbtq-personers rättigheter, "istället för att möta hat och hot på det som ska vara en öppen demokratisk plattform".

Och ja - RFSL har de senaste åren mött mycket hat och hot från nazister i Almedalen. Ifjol beviljade polisen demonstrationstillstånd för NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) på Södertorg i Visby, i nära anslutning till RFSL:s lokaler. Beslutet inramades av en häpnadsväckande aningslöshet från polisens sida. Det finns ingen anledning till oro: torget är stort, sade den biträdande kommenderingschefen, men tillade: Vi har en förståelse för att RFSL kan känna en subjektiv oro.

Subjektiv oro! Så förminskar man utsattheten hos människor som är föremål för nazisters hot och hat. Nazisterna i NMR skryter under parollen "Krossa homolobbyn" ofta och gärna med sina aktioner mot organisationer som just RFSL. Polisens beslut den gången ledde till att RFSL Ungdom i hast ställde in sitt sedan länge planerade deltagande.

Jag hoppas att polisen agerar mer omdömesgillt denna gången, när det gäller nazisternas demonstrationstillstånd. Javisst - enligt gällande lagstiftning är polisen skyldig att säkra nazisternas mötes- och demonstrationsfrihet. Men det ska ju inte ske på ett sätt som inskränker andra, demokratiska organisationers mötes- och föreningsfrihet. Jag har därför väldigt svårt att se varför polisen förra året valde att ge NMR demonstrationstillstånd i anslutning till RFSL:s lokaler.

Om jag förstått det rätt arrangerar RFSL:s lokala organisation i Visby på torsdagen under Almedalsveckan den så kallade Mångfaldsparaden. Jag hoppas att så många som möjligt sluter upp och gör denna parad till en lika mäktig och slagkraftig manifestation som förra året - för hbtq-personers mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Här är en bild från Mångfaldsparaden, juli 2018.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

EU-valet - en första analys

Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.

Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)

Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.

Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.

Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.

Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.

Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.

Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.

Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!

Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.

Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.

Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.

De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.

Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.

Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.

De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur  de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.

Piratpartiet och EU-valet

Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.

Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.

Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.

Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar. 

Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.

Nej. Utvisa inte Benjamin, fem månader gammal, till Afghanistan!

Benjamin, fem månader och född i Sverige, ska utvisas till Afghanistan trots att hans mamma är kvar i Sverige. Migrationsverket har avslagit Benjamins ansökan om uppehållstillstånd.

Benjamins mamma Javaher Rezai har tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige i enlighet med gymnasielagen. Men nu ska familjen splittras - lille Benjamin ska tillsammans med sin pappa och sin femårige storebror utvisas till krigets och våldets Afghanistan

Migrationsverkets beslut visar på absurditeten - i det här fallet tvekar jag inte att använda ordet  omänskligheten - i den svenska lagstiftningen. Syftet med gymnasielagen är ju att ge dem som omfattas av lagen möjlighet att efter avslutade studier söka arbete i Sverige, i förlängningen med möjlighet till permanent uppehållstillstånd. Men i stället för att ge Benjamins mamma Javaher Rezai möjlighet att under lugna och ordnade former avsluta sina gymnasiestudier i Sverige för att sedan etablera sig på arbetsmarknaden - såsom lagen är tänkt att fungera - ska nu hennes nyfödda barn tas ifrån henne och sändas till Afghanistan tillsammans med hennes make och hennes femårige son.

Så gör man inte. Det är inte ett värdigt sätt att behandla människor. Det är inte ett sådant land vi vill vara.

Hans Bouveng, enhetschef på Migrationsverket, säger att myndigheten "inte har tänkt på" möjligheten att Benjamins mamma etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden och med ett permanent uppehållstillstånd kan få behålla sin familj hos sig. Jag hoppas att den fortsatt rättsliga processen besinnar sig och faktiskt "tänker på" att Benjamins mamma har goda möjligheter att i enlighet med gymnasielagen få ett permanent uppehållstillstånd och att familjen därför inte ska splittras.

Hur påverkar sexanklagelserna Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas toppkandidat inför EU-valet Peter Lundgren medger att han i berusat tillstånd tagit en kvinnlig partikamrat på brösten trots att hon inte ville det. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson säger att det inträffade "är en sak mellan två personer som känner varandra väl" och att hans förtroende för Peter Lundgren är obrutet. Personen som avslöjat Peter Lundgrens agerande, Europaparlamentsledamoten Kristina Winberg, utesluts ur partiet och stryks med omedelbar verkan från sin valbara fjärdeplats på Sverigedemokraternas valsedel sex dagar för EU-valet.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Som Erik Helmerson skriver i Dagens Nyheter idag: Det inträffade bär alla drag av en typisk SD-skandal; interna partimotsättningar, alkohol, anklagelser om tölpaktigt beteende, någon har fångat något på band – samt Ungern.

Vilken betydelse kommer då det inträffade att få för Sverigedemokraterna i det stundande EU-valet? I vanliga fall får politiska skandaler i Sverige inte några större konsekvenser. Sverigedemokraterna har också tidigare visat att partiet är relativt okänsligt för den här typen av skandaler. I det här enskilda fallet är tre saker viktiga att komma ihåg.

1.) Skandalen kommer vid sämsta möjliga tillfälle. Det är sex dagar kvar till valet. Tillräckligt många dagar för att skandalen ska hinna sjunka in, för få dagar för att skandalen ska hinna blåsa över. Och inte blir det lättare för Sverigedemokraterna att bryta den mansdominans som präglat partiet under hela dess existens - såväl internt som i väljarkåren.

2.) Kommer det mera? Jag skulle bli förvånad om Expressen publicerat all sin information redan i sin första artikel. En gammal journalistisk teknik är att inte publicera allt man känner till genast, utan låta makthavaren "ljuga sig fast" i en berättelse som sedan visar sig inte vara sann. Så ja, jag tror det kommer mera (oavsett om de inblandade hittills talat sanning eller ej). Uppdaterat kl 22.50: Mycket riktigt har Expressen nu publicerat utdrag ur de bandinspelningar där den utsatta kvinnan berättar om övergreppet. Om kvinnans berättelse är korrekt rör det sig inte "bara" om ett "tafsande", utan om ett renodlat sexuellt övergrepp. Därigenom blir historien än allvarligare.

3,) Skandalen demobiliserar partiet internt. I stället för att diskutera sakfrågor och värva väljare tvingas partiet i valrörelsens slutskede ägna kraft åt att försvara enskilda företrädares beteende och privata moral. De spänningar och personmotsättningar som återfinns i partiets inre liv riskerar att förstärkas.

I dag kräver också Sverigedemokraternas ordförande i Blekinge Camilla Karlman att politisk satir ska förbjudas i Sveriges Radio och i Sveriges Television. Uttalandet låter som politisk satir i sig, men jag är rädd att hon faktiskt sa det på allvar.

Game of Thrones och jag - inför slutavsnittet

Nej, jag har inte sett ett enda helt avsnitt av "Game of Thrones" och ej heller läst böckerna som tv-serien baserar sig på. Men i en strävan att leva med i och förstå min tid har jag inför söndagsnattens sändning av det absolut sista avsnittet av Game of Thrones förberett mig ordentligt.

De senaste tio dagarna har jag på Youtube tagit del av kortsammanfattningar av de hittills visade 72 avsnitten. Jag har sett ett stort antal "epic scenes", inkluderande allt från "The Fall of Bran" och "The Battle och the Bastards" till "The Red Wedding" och Cersei Lannisters "Walk of Shame". Jag har tjusats av den namninsamling där i skrivande stund 854 018 besvikna fans kräver att den sista säsongen ska spelas in igen, men med ett annat författarteam. Jag har följt den filosofiskt intressanta diskussionen om "spoilers", det vill säga vad man får och inte får berätta om avsnitt man sett men som alla inte har hunnit se, och rådgivningsspalter om hur man kan skydda sig från spoilers. Jag har också läst ett stort antal texter baserade på "läckor" om vad som kommer att hända i slutavsnittet. En av dessa läckor uppfattades som så trovärdig att den användargenererade nyhetssajten Reddit valde att avlägsna texten. (Jag har en kopia på den, om någon inte kan hålla sig tills på söndag...)

Någon har räknat ut att fram till sista säsongen hade 174 373 personer dött i serien (jag är lite osäker på exaktheten i siffran...). Så jag är lite matt.

Men jag är redo. Let it come. Jag tycker fortfarande att "Game of Thrones" saknar det episka djup som kännetecknar "Sagan om ringen" (ja, ni får håna mig...). Men den är rasande skickligt berättad, med stort skådespeleri och svårt att sluta titta när man väl börjat. Så det är skönt att den snart är slut. Men kanske blir den en prequel...

*

P.S. Min favoritkaraktär i serien är definitivt Arya Stark. Modig, klok - och cool. Swift as a deer. Quiet as a Shadow. Fear cuts deeper than swords. 

Trist att M begär misstroendeförklaring, i stället för att invänta KU:s granskning

I dag meddelade moderatledaren Ulf Kristersson att partiet begär misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i riksdagen. Moderaternas motivering är Annika Strandhälls agerande i samband med att Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler för ett år sedan skildes från sitt uppdrag.

Möjlighet till misstroendeförklaring är ett viktigt demokratiskt redskap, där riksdagen får möjlighet att utkräva ansvar av enskilda ministrar. Men för att misstroendeinstrumentet ska fungera som det är tänkt krävs förstås att det används med återhållsamhet, och inte används som ett medel i den inrikespolitiska striden.

Vid sidan av möjlighet till misstroendeförklaring kan riksdagen genom Konstitutionsutskottet (KU) granska och "pricka" enskilda ministrar. Just nu granskar KU Annika Strandhälls agerande i samband med att Ann-Marie Begler tvingades avgå.

Det är djupt beklagligt att Moderaterna inte inväntar Konstitutionsutskottets granskning, som kommer att vara klar inom några veckor. Dels eftersom riksdagen nu får ett sämre underlag att förhålla sig till i samband med omröstningen än vad man hade fått om man inväntat KU:s betänkande. Dels eftersom moderaternas agerande nu får ett drag av bristande seriositet och valtaktik över sig - varför i fridens dar inte vänta de få veckor som är kvar till KU:s granskning kommer, om inte syftet är att framstå som handlingskraftiga inför väljarna i slutspurten av valrörelsen?

Bra att S fokuserar på orsaker till att människor tigger!

Det gläder mig att Socialdemokraterna i dag presenterar ett tydligt budskap om att tiggeri i grunden måste bemötas med sociala och ekonomiska åtgärder och inte med förbud. I det valmanifest som partiet idag lade fram lyfts kampen mot utsattheten fram som den viktigaste åtgärden för att hantera problemet med människor som måste tigga för sitt uppehälle. Därutöver betonas vikten av att öka kraven på alla EU:s medlemsländer att tillförsäkra sina medborgare sociala rättigheter.

Socialdemokraternas toppnamn inför EU-valet Heléne Fritzon är också mycket tydlig i frågan. I en intervju i Aftonbladet betonar hon att Socialdemokraterna vill arbeta på ett sätt "så att vi kommer åt det som är grunden för tiggeriet", det vill säga genom att slåss för alla människor sociala rättigheter och genom att bekämpa utsattheten. Kampen mot tiggeriets orsaker ställer Heléne Fritzon mot högerpartiernas fixering vid ett tiggeriförbud.

I samma artikel framhåller Stefan Löfven att lösningen i tiggerifrågan är densamma som alltid - bostäder, skolor och jobb. "Det handlar om praktisk hjälp", säger Stefan Löfven, "som att bygga förskolor, dessutom att se till att utsatta medborgare, till exempel romer, får identitetshandlingar och tillåts bli fullvärdiga medborgare i sina hemländer."

Låt oss ta fasta på dessa positiva formuleringar och stå emot dem - oavsett i vilket parti de återfinns - som med populistiska förslag om tiggeriförbud bidrar till att sopa problemen med människors utsatthet, fattigdom och diskriminering under mattan.

Chelsea Manning behöver vårt stöd

I skuggan av all uppmärksamhet kring Julian Assange kämpar den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning för sin framtid.

Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.

I augusti 2018 gästade Chelsea Manning Göteborg och musikfestivalen Way Out West. Hon imponerade genom sin skärpa och sin eftertänksamhet, och genom att undvika alla enkla lösningar. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.

I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 fängslades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Efter två månader i häkte frigavs hon i förra veckan. Men Chelsea Manning kallas inom kort återigen för att vittna, och även denna gång kommer hon att vägra: Att samarbeta med  åtalsjuryn vore att kasta bort alla mina principer, allt det jag uppnått och allt det jag offrat och radera decennier av mitt anseende.

Chelsea Manning förtjänar vårt stöd, för sina principer och för sitt mod. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här.

Moderater vill lägga ned SVT och sätta plankare i fängelse

Moderaterna: Lägg ner public service! I går beslöt Moderaterna i Stockholms län - ett av partiets allra tyngsta distrikt - att verka för att lägga ned Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det vore frestande att beskriva det som ett "stollebeslut", där Moderata ungdomsförbundet (MUF) drivit frågan hårt och vars medlemmar enligt medieuppgifter utgjorde en betydande del av den partistämma som fattade beslutet.

Men problemet är större än så. Över stora delar av Europa ser vi angrepp mot public service, angrepp ofta orketstrerade av nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter som vill urholka public service oberoende och politiskt styra det journalistiska innehållet i tv och radio. Utvecklingen i till exempel Polen och Ungern borde få varningsklockorna att ringa. Här i Sverige väckte det uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ville lägga ned Sveriges Radios kanal P3, eftersom P3 enligt honom "till stora delar" sände "politiskt vänsterliberal smörja".

Det vore befriande - och ett styrketecken - om moderaternas partiledare Ulf Kristersson i dag gick ut och sa att han är en varm anhängare av public service, och att en oberoende public service-verksamhet är en viktig komponent i vår liberala demokrati. Men jag tror inte han kommer att göra det. Spänningarna i det parti han leder är för starka, och hans egen politiska kraft räcker inte till för ett sådant uttalande. (Ja, jag hoppas verkligen att jag har fel och att ett uttalande i denna riktning kommer från det moderata ledarskapet.)

I fredags berättade Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) att han vill att personer som plankar i T-banan ska kunna dömas till fängelsestraff, eller få "skaka galler" som han själv uttrycker det i Svenska Dagbladet. Det låter ju också som ett stollebeslut, men avspeglar väl tyvärr de repressiva tongångar som just nu vinner gehör inom Moderaterna.

I fredags meddelade åklagarmyndigheten att man inleder en förundersökning om misstänkt bedrägeri samt brott mot folkbokföringslagen mot förre moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, efter Aftonbladets avslöjande om Bengtzboes trixande med riksdagens boendeersättningar. I går framkom det att moderaternas toppkandidat Tomas Tobé vägrar att öppet redovisa hur han använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor han varje månad kommer att få som europaparlamentariker. (Förutom M är det bara KD som vägrar acceptera en sådan öppen redovisning.)

Och i Svensk väljaropinion, den sammanvägning av opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, minskar Moderaterna till riktigt låga 16.7 procent.

Ulf Kristersson har en del att ta i. Jag hoppas han börjar med att ta avstånd från public service-beslutet.

Visa kvittona! Maning till Tomas Tobé och Sara Skyttedal, angående deras extra EU-ersättning

Kristdemokraternas och Moderaternas toppkandidater i EU-valet - Sara Skyttedal och Tomas Tobé - kommer inte att öppet redovisa hur de använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor de får varje månad som europaparlamentariker, berättar DN. Det är faktiskt riktigt, riktigt dåligt. Deras hemlighetsmakeri går stick i stäv med viktiga principer om transparens och möjlighet till ansvarsutkrävande. Särskilt Moderaterna, med affärerna kring Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons bidragstrixande i färskt minne, borde veta bättre.

Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.

Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.

Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.

Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.

Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.

Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.

Man ska vara varsam med orden. Om Kristdemokraternas politiska retorik

Man ska vara varsam med sina ord. Ord har betydelse, ord får betydelse. Det är inte bara tanken som leder ordet, ordet leder också tanken.

Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet Sara Skyttedal kallade för några månader sedan Centerpartiet för "Bedragare" och "Quislingar" på twitter. Några veckor senare ville Sara Skyttedal inte svara på frågan från DN om hon föredrog Frankrikes president Emmanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán eftersom "båda är lika destruktiva" och att hon "vill störta båda två". Tidigare har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kallat Centerpartiets mer generösa flyktingpolitik för "omänsklig".

När Centerpartiets toppnamn till Europaparlamentet Fredrick Federley antyder att Sara Skyttedals ovilja att välja mellan Macron och Orbán kan tolkas som att Kristdemokraterna tvekar "i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner" möts han av en kraftfull motattack. Skyttedal svarar att Centerpartiet "väljer lögnen och gyttjan" som politiskt vapen. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö kallar Federleys kritik för "en svårslagen svinaktighet".

Nej, jag ifrågasätter inte Kristdemokraternas, och heller inte Sara Skyttedals, uppslutning bakom demokratiska grundvärderingar. Men jag ifrågasätter en retorik där Kristdemokraternas företrädare inte klarar av att skilja mellan Macron och Orbán, en partiretorik som bidrar till att skapa en trumpifiering av det politiska samtalet i Sverige. En trumpifiering av retoriken bidrar också till att legitimera en trumpifiering av politiken.

Nej, en sådan retorik är inte värdig ett parti som vilar på demokratiska grundvärderingar, Det går naturligtvis att hitta exempel på ovärdig retorik även i andra partier. Men jag kan inte se något annat parti (bortsett från Sverigedemokraterna, förstås) som drivit den populistiska retoriken lika långt och tillsynes målmedvetet som Kristdemokraterna.

Man ska vara varsam med sina ord. Det är svårt att behålla trovärdigheten om man först använder ord på det sätt som Sara Skyttedal valt att göra och därefter tar på sig offerkoftan och beklagar sig över att de som lyssnat faktiskt tagit det hon sagt på allvar.

Låt oss återupprätta värdigheten i det politiska samtalet. Om inte annat så för demokratins skull.

Glädjande nyheter om de svenska barnen i Syrien!

Flera medier rapporterar att sju svenska föräldralösa barn efter IS-terroristen Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzales lämnat lägret al-Hol i norra Syrien och nu befinner sig i Irak. Detta är oerhört glädjande. De sju barnen får nu möjlighet till kvalificerad läkarvård och via vår diplomatiska beskickning i Erbil kunna komma hem till Sverige.

Ingenting är klart innan det är klart. Man jag har hela tiden litat på att utrikesdepartementet och Margot Wallström gjort sitt yttersta för att rädda barnen från lägret och så snart som möjligt få hem den till Sverige igen. Frågan har aldrig varit enkel. Säkerhetsaspekter, folkrätt och lokala maktförhållanden måste hanteras på ett sätt som kräver skicklighet, uthållighet och mod.

Processen inte stanna av. De sju barn som nu får möjlighet att komma till Sverige har nog haft nytta av att deras morfar Patricio Galves funnits på plats i området och på olika sätt drivit deras sak. Men det finns många andra barn med svenskanknytning kvar i lägret al-Hol. Jag förutsätter att utrikesdepartementet nu arbetar vidare även med dessa barn, för att ge dem humanitär hjälp och när förutsättningar finns även ta dem till Sverige.

Jag är också glad att dessa sju barn bidragit till att ge alla föräldralösa barn till IS-terrorister ett ansikte. Länge gömdes dessa barns mänsklighet undan av det anonyma och stigmatiserande uttrycket "IS-barn". I dag använder nästan inga seriösa medier längre detta uttryck. Barnen är unika individer och inga av dem har någon skuld i deras föräldrars brott. Då ska de heller inte benämnas på ett sätt som för att de förknippas med en terrororganisation.

Partiernas formpoäng inför kvällens debatt i SVT Agenda

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda - den första i det nya politiska landskapet efter Januariavtalet. Vilken form håller de enskilda politiska partierna? I min bedömning nedan poängsätter jag respektive partis form på en skala från 0 till 10 poäng, där 0 poäng är usel form och 10 poäng är utmärkt form.

Socialdemokraterna - 4 poäng. Valet 2018 blev en framgång för Socialdemokraterna i det att den borgerliga alliansen splittrades, Stefan Löfven fick fortsatt förtroende som statsminister och Sverigedemokraterna utestängdes från inflytande över regeringspolitiken. Men nu betalar partiet ett pris i form av genomförande av de delar av Januariavtalet som går stick i stäv med socialdemokratisk politik, som till exempel uppluckring av arbetsrätten. Januariavtalet kanske inte splittrar partiet, men demobiliserar grupper av medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet - 3 poäng. I opinionsmätningarna ligger Miljöpartiet klart under resultatet från EU-valet 2014, men klart över valresultatet från i höstas. I EU-valet kommer klimathotet och frågor om hållbar utveckling att få en framskjuten roll, och partiet har i Per Bolund ett spritt nytt språkrör. Formen är svårbedömd, men kan vara uppåtgående.

Vänsterpartiet - 6 poäng. Hur mycket väljarstöd kan Vänsterpartiet vinna när Socialdemokraterna genom Januariavtalet gått mot mitten? Det vet vi förstås inte. Partiet går ganska bra i opinionsmätningarna, och genom att vara utestängt från politiskt inflytande över regeringspolitiken kan man koncentrera sig på att opponera. Samtidigt finns det en diskrepans mellan Jonas Sjöstedts tuffa retorik och vad en del uppfattar som partiets förmåga att leverera politisk förändring. Många medlemmar hade hoppats på ett än starkare opinionsstöd.

Centerpartiet - 5 poäng. Centerpartiet har under de senaste veckorna befunnit sig i medieskugga, vilket kanske inte varit helt fel inför den stundande EU-valkampanjen. Partiet har stabiliserat sig i opinionen och Annie Lööfs ledarskap är fortfarande internt oomtvistat. En stabil femma.

Liberalerna - 1 poäng. Liberalernas kris har stötts och blötts under flera månader. Ett uselt valresultat, en splittrat parti med en avgående partiledare och ett opinionsläge oceaner ifrån partiets förväntningar inför stundande EU-val. Skälet till att partiet får en etta i stället för en nolla är att Liberalerna brukar gå starkt i EU-val och det är möjligt att Jan Björklunds stundande debatter med Jimmie Åkesson kan ge en liten ytterligare skjuts i valkampanjen.

Kristdemokraterna - 8 poäng. Inga moln syns än på Ebba Busch Thors himmel. Partiet går fortsatt bra i opinionsmätningarna och profiterar på Moderaternas otydlighet och svaghet. Ett frågetecken för hur Sara Skyttedal som toppnamn kommer att tas emot av borgerliga väljare i allmänhet.

Moderaterna - 2 poäng. Finns det någon botten för Moderaternas ras? Det finns det förstås, men ingen vet var. De senaste veckornas fokusering på Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons sätt att hantera sina boenden har varit förödande för partiets trovärdighet i en av partiets profilfrågor - kampen mot bidragsfusk. Ulf Kristersson har fullt sjå med att hålla ihop sitt parti, och hans sätt att fylla den rollen sker genom en kontinuerlig otydlighet. En tröst för moderata tigerhjärtan är att partiet i EU-valet 2014 endast fick 13.6 procent av väljarstödet. Så lågt kan väl partiet knappast få i EU-valet denna gång. Eller?

Sverigedemokraterna - 6 poäng. Trots att partiet gick fram kraftigt i valet 2018 blev många Sverigedemokrater besvikna - de hade hoppats på ännu större framgångar och att man kanske till och med skulle lyckas bli Sveriges största parti. Så blev det inte. I stället förlorade partiet genom Januariavtalet sin vågmästarställning i riksdagen, och därmed reducerade möjligheter till politiskt inflytande. Partiet har heller inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015. Däremot kan Liberalernas och Jan Björklunds ja till en gemensam debatturné bidra till den normalisering av Sverigedemokraterna som partiet länge eftersträvat.

Väl mött i tv-soffan!

Varför mantalskriver man sig i sitt fritidshus?

Vad är det som gör att människor - i det här fallet moderata politiker - mantalskriver sig i sina fritidshus? Redan ordet "fritidshus" indikerar ju att det är en fastighet där man tillbringar sin fritid och inte där man bor.

På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.

Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)

Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att  riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".

Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.

På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?

Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

Om dagens inställda utvisningar till Afghanistan

I dag, på Valborgsmässoafton, var det tänkt att ett 30-tal unga människor skulle utvisas från Sverige till Afghanistan. Utvisningarna stoppades i sista stund, då det chartrade planet inte fick landningstillstånd i Kabul. Orsakerna till att planet inte fick landningstillstånd är ännu inte kända - det kan bero på att Sverige uppfattas ha brutit med delar av avtalet med Afghanistan eller på det spända säkerhetsläget. Fortfarande kan det bli så att några av de 30 ungdomarna kommer att utvisas via reguljärt flyg.

Jag är glad att utvisningarna stoppades. Sverige bör överhuvudtaget inte utvisa människor till Afghanistan. Säkerhetsläget i landet är oacceptabelt, och Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till landet. Sverige har en brant pedagogisk uppförsbacke i att försöka förklara varför man av säkerhetsskäl avråder från resor till Afghanistan samtidigt som säkerhetsläget påstås vara tillräckligt bra för att unga människor ska kunna tvångsutvisas dit. Humanitära hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset och även Amnesty International har vid ett flertal tillfällen vädjat till Sverige att upphöra med tvångsutvisningarna till Afghanistan.

Dagens inställda utvisningar visar också på det orimliga i att tro att Sverige verkligen kommer att kunna tvångsutvisa alla de unga asylsökande som nu har bott i Sverige i flera år. Jag har inga exakta siffror, men jag tror att antalet unga människor som tvångsutvisas till Afghanistan inte uppgår till mer än ett drygt 100-tal varje år. Den siffran ska ställas mot antalet utvisningshotade unga som kanske uppgår till 6000-8000 människor. Endast en mycket liten del av dessa unga människor kommer i praktiken att kunna utvisas. I stället ökar risken att dessa unga blir en del av ett skuggsamhälle, med en grogrund för utanförskap, kriminalitet och droghantering.

Den bästa vägen fram är därför att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Vid sidan av de humanitära värdena med en sådan åtgärd skulle det underlätta integrationen av dessa unga i Sverige, vårt växande hem. Jag hoppas att den rödgröna regeringen tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet ska kunna enas om en sådan åtgärd.

I väntan på en amnesti vore det det välgörande om utvisningarna till terrorns och skräckens Afghanistan kunde stoppas. Stoppa utvisningarna till Afghanistan - stoppa dem nu!

Kommer V att på allvar försöka fälla regeringen?

Det väckte viss uppmärksamhet när (V)-ledaren Jonas Sjöstedt i veckan antydde att han var överens med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) om att genom misstroendevotum fälla regeringen på frågan om arbetsrätten. Jonas Sjöstedts uttalande kom efter det att regeringens direktiv för den utredning som bland annat ska se över arbetsrätten och turordningsreglerna blivit kända.

Ja - Vänsterpartiet kan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta regeringen vilken dag som helst under mandatperioden. Men mycket talar ändå för att de kommer att avstå.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle säkert inte ha något emot att fälla regeringen genom ett misstroendevotum. Sverigedemokraterna eftersom Januariavtalet utestängt partiet från politiskt inflytande under mandatperioden, och Kristdemokraterna eftersom partiet nära nog bundit sig vid masten genom sin retorik om regeringens bristande legitimitet och genom partiets gynnsamma opinionssiffror.

Moderaterna har ett svårare beslut att fatta. Att avsätta regeringen är lätt. Att bilda en ny regering är svårt. Att avsätta regeringen utan att ha en realistisk plan för fortsättningen än knappast att vara den vuxne i rummet. Och partiet har - i rådande opinionsläge - all anledning att frukta ett extra val.

Vänsterpartiet har hamnat i en helt ny situation, jämfört med förra mandatperioden. Åren 2014-2018 kunde Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen utöva politiskt inflytande över regeringspolitiken utan att behöva ta ansvar för den. Makt utan ansvar, om man så vill.

Men genom Januariavtalet har Vänsterpartiets makt och inflytande över regeringspolitiken minskat, trots att partiet gjorde ett bra val. Visserligen går partiet nu hyggligt, eller kanske till och med bra, i opinionsmätningarna - men det är klart att oppositionsrollen blir frustrerande för ett parti som vant sig vid inflytande över regeringspolitiken.

Problemet för Vänsterpartiet med att fälla regeringen är att ingen vet vad som händer sedan. Kanske får vi en långvarig regeringskris som till sist utmynnar i en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktigt omröstning? Kanske får vi ett extra val med osäker utgång, och där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har möjlighet att stärka sin ställning ytterligare?

Allt detta vet naturligtvis Jonas Sjöstedt, och därför tror jag heller inte att han under överskådlig tid kommer att fälla regeringen. Men mandatperioden är lång, och de sakpolitiska och strategiska förutsättningarna kan förstås komma att förändras före riksdagsvalet 2022.

Moderaternas hantering av Erik Bengtzboes bidragstrixande

I dag har Moderaterna i Sörmlands valberedning diskuterat om nomineringen av Erik Bengtzboe som länsförbundsordförande ska ligga kvar, eller om han ska ersättas med någon annan kandidat. Bakgrunden är förstås Aftonbladets avslöjande om hur Erik Bengtzboe i sin egenskap av riksdagsledamot lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Bengtzboe har som en följd av avslöjandena redan tvingats lämna sina uppdrag som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna och som andra vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.

Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.

Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.

Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.

Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.

Greta Thunberg och det makalösa genomslaget för hennes rörelse

Greta Thunbergs klimataktion har fått ett smått osannolikt genomslag. Bara den senaste veckan har hon mött påven Franciskus i Vatikanen och av den ansedda tidskriften Time utsetts till en av världens 100 mest inflytelserika personer 2019.

Ändå finns det de som klagar på att svenska media ger Greta och hennes aktion alldeles för stor uppmärksamhet. Journalisten Johanna Frändén kommenterar i dag på Twitter (@juanitafranden) dessa klagomål på ett klokt sätt: Kritiken mot en påstådd Greta Thunberg-fixering i Sverige kommer lite på skam när man ser sig runt i världen. De stora europeiska medierna följer varje steg hon tar. I Frankrike går inte en dag utan Greta-nytt. Finns knappt ett magasin värt namnet som inte haft henne på omslaget.

Johanna Frändén noterar också att nyhetsrapporteringen i stor utsträckning hänger samman med tidningarnas politiska plattform, där konservativa tidningar som franska Le Figaro, brittiska Telegraph och italienska tidigare Berlusconi-ägda Il Giornale är mest kritiska.

Jag tror att de som är negativa mot Gretas aktion och den uppmärksamhet den får är det utifrån två, delvis sammanhängande, perspektiv. Dels handlar det om bilden av klimathotet överhuvudtaget, där delar av den populistiska och auktoritära högern anser att klimathotet överdrivs. Dels handlar det om att Greta och hennes manifestation är just auktoritetsnedrivande - eller som Greta själv uttryckt det: We can’t save the world by playing by the rules, because the rules have to be changed.

Sedan kan man förstås som enskild människa vara orolig över hur en så ung människa ska förmå hantera de stora påfrestningar som uppmärksamheten och det makalösa genomslaget innebär. Men det är en annan sak.

Ja, hjälp barnen komma hem till Sverige!

Den vanligtvis mörka Långfredagen lystes igår upp av glädjebeskedet att sju av de svenska barn som sitter instängda i ett flyktingläger i Syrien förhoppningsvis snart kan få komma hem till Sverige. Kurdiska myndigheter i Irak har godkänt att barnen får föras från flyktinglägret al-Hol i Syrien till Sveriges konsulat i Erbil i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez, som befinner sig på plats, har gott hopp om att barnen snart kommer att kunna lämna lägret.

Sammantaget bedöms det finnas drygt 60 barn med svenskanknytning i lägret. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar för fullt med att ge dessa utsatta barn stöd och ge så många av dem som möjligt förutsättningar att komma till Sverige.

Tyskland, Frankrike och Belgien har redan hämtat hem föräldralösa barn till IS-medlemmar, av humanitära skäl. Vart och ett av dessa länder har förstås en lagstiftning som på olika sätt skiljer sig från Sveriges, och situationen för varje enskilt barn är unikt. Uppgiften är absolut inte enkel - med avseende på internationell rätt, barnens rättigheter och humanitära överväganden. Men självklart går det - om den politiska viljan finns.
Jag får också intrycket att nästan inga seriösa svenska medier längre använder det stigmatiserande och avhumaniserande uttrycket "IS-barn". Kanske önsketänker jag, och kanske är det bara en tillfällighet. Men jag tror att de flesta redaktioner nu har ett mer medvetet förhållningssätt till hur vi benämner dessa barn. Bra. Bättre sent än aldrig.