Chelsea Manning behöver vårt stöd

I skuggan av all uppmärksamhet kring Julian Assange kämpar den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning för sin framtid.

Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.

I augusti 2018 gästade Chelsea Manning Göteborg och musikfestivalen Way Out West. Hon imponerade genom sin skärpa och sin eftertänksamhet, och genom att undvika alla enkla lösningar. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.

I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 fängslades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Efter två månader i häkte frigavs hon i förra veckan. Men Chelsea Manning kallas inom kort återigen för att vittna, och även denna gång kommer hon att vägra: Att samarbeta med  åtalsjuryn vore att kasta bort alla mina principer, allt det jag uppnått och allt det jag offrat och radera decennier av mitt anseende.

Chelsea Manning förtjänar vårt stöd, för sina principer och för sitt mod. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här.

Piratpartiet och Edward Snowdens avslöjanden

Rysslands beslut att bevilja den spionåtalade visselblåsaren Edward Snowden tillfällig politisk asyl innebär en politisk förödmjukelse för USA. Den amerikanska administrationen borde tidigt ha insett att Ryssland inte skulle utlämna Snowden. I stället valde USA och president Barack Obama att göra utlämnandet till en prestigesak. Stödet och entusiasmen för det amerikanska kravet hos USA:s europeiska allierade är måttligt, för att uttrycka saken milt. Snowdens avslöjanden innebar ju att USA:s avlyssning av just sina europeiska allierade också uppdagades. I Ryssland kan Snowden bli en folkhjälte. People in Russia sympathize with Snowden. He had the will and bravery to go against Matrix, som en rysk regeringsvänlig parlmentariker formulerade det i torsdags. 

Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.

Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.

Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.

Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.

När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.

På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.

Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.

Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".

Wikileaks som varumärke faller samman

Wikileaks som varumärke faller samman framför våra ögon. Från att ha uppfattats som en modig, oberoende och trovärdig avslöjare av övergrepp och ohederligheter vrids nu bilden till att spegla en organisation fylld av inre konflikter och där ledarens bekymmer kletar fast på organisationen. I dagens Studio Ett var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och journalisten Emanuel Karlsten rörande överens om att Wikileaks trovärdighet är irreparabel så länge Julian Assange finns kvar på ledande plats i rörelsen.

Wikileaks är en paradox. Wikileaks sjunger öppenhetens evangelium, är en modern, nätverksbaserad rörelse som gestaltar en digitaliserad tid där allt är offentligt. Jag har tidigare beskrivit Wikileaks verksamhet som något i grunden positivt: Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid.

Men Wikileaks kan inte leva som man lär. För att kunna främja öppenheten och vinna förtroende bland anonyma källor och uppgiftslämnare krävs att rörelsen själv agerar i den strängaste sekretess. Nätverksorganisationen ger enskilda personer stor makt utan att att det går att utkräva något ansvar av dem. Det personliga blir politiskt, om man så vill.

Diskrepansen mellan uppdraget - öppenheten - och organisationsformen - slutenheten - blev ohållbar. Jag sörjer det verkligen. Det är möjligt att Wikileaks så småningom lyckas återhämta sig. I annat fall kommer ett annat nätverk att ta över uppgiften. Den digitala revolutionen kan inte göras ogjord och slutenhetens tid är förbi. De politiska aktörer som inser vidden av denna utveckling skaffar sig ett försteg i förhållande till sina konkurrenter.

Läs också gärna journalisten Sofia Mirjamsdotters artikel i ämnet på SVT Debatt.

Vår tids paradoxer II: Öppenhet vs. integritet

Här följer del två av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen publicerades för några dagar sedan och behandlade barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering. Denna del handlar om öppenhet vs. integritet.

På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.

Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.

Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Journalistförbundet: Tigande ministrar hotar demokratin

I dagens Aftonbladet skriver Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Svenska Journalistförbundet (SJF), en skarp artikel där hon beskriver regeringens ovilja att svara på journalisters frågor som en ny tigandekultur och som ett växande demokratiskt problem. De exempel hon anför är de samma som jag diskuterade i en tidigare bloggpost, d v s Tobias Billströms märkliga papegojsvar när han ombads kommentera Wikileaksdokument om irakiska flyktingar i Sverige. Tobias Billström hävdade att regeringen av princip inte svarade på frågor där Wikileaks var källan.

Det är utmärkt att SJF agerar i frågan och visar att man inte tänker acceptera att politiker - oavsett politisk färg - vägrar kommentera uppgifter med hänvisning till att uppgifterna kommer från en viss källa (i det här fallet Wikileaks).

Jag tänker inte upprepa den argumentation jag anförde i den ovan refererade bloggposten. Jag nöjer mig här med att återge de frågor till Fredrik Reinfeldt som avslutar Agneta Lindblom Hulthéns artikel. Jag förutsätter att Reinfeldt kommer att svara och svaren blir en indikation på hur mycket han har förstått av de förändrade villkor som präglar dagens politiska landskap. Finns det en Wikileakspolicy? Hur ser den i så fall ut? Vad grundar den sig på? Finns det flera källor som regeringen av principiella skäl inte kommenterar? Hur är de i så fall motiverade? För vilka gäller i förekommande fall policyn? Alla ministrar? Vissa ministrar? Kanske ännu fler politiker?

Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid

Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.

Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.

På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.

Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.

Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.

För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.

Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.

Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor

Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.

Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?

Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.

Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?

Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.

Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.

Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.

Kommer Wikileaks-avslöjandena om svenskt spionsamarbete med USA att fälla Beatrice Ask?

I dag presenteras dokument från Wikileaks som visar att medarbetare till utrikesminister Carl Bildt och till justitieminister Beatrice Ask i förhandlingar med amerikanska FBI-agenter sagt nej till ett mer öppet samarbete mellan Sverige och USA om terroristbekämpning. Skälet till att Sverige ville hålla kvar samarbetet på en informell nivå var att samarbetet inte skulle bli känd för riksdagen eller för svenska folket.

Så här motiverade t ex ämnesrådet på justitiedepartementet Anna-Carin Svensson enligt Wikileaksdokumenten varför samarbetet inte skulle formaliseras: Hon trodde att, givet den svenska grundlagens krav på att presentera ärenden av vikt för nationen inför riksdagen, och i ljuset av den pågående kontroversen om den nyligen beslutade FRA-lagen, kommer det vara politiskt omöjligt för justitieministern att inte låta riksdagen granska några datautbytesöverenskommelser med USA. Enligt hennes åsikt kan offentliggörandet av det här också äventyra de informella informationsutbytena.

Samtidigt förnekar justitieminister Beatrice Ask fortfarande all kännedom om samtalen och att USA:s ambassad spionerar på svenska medborgare. Affären växer och Vänsterpartiet har redan genom sin riksdagsledamot Jens Holm redan hunnit kräva att en kommission tillsätts för att bringa klarhet ivad som har hänt. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) vädrar morgonluft och menar att skulle det visa sig vara så stort som det låter och visa sig vara grundlagsstridigt, så aktualiseras krav på avgång. Men där är vi definitivt inte ännu. Affären innehåller hittills alldeles för många oklarheter för att ett avgångskrav skall vara rimligt. Däremot kan situationen snabbt förändras om det t ex visar sig att Beatrice Ask verkligen visste om de ting hon hittills förnekar att hon hade kunskap om.

Själv gav jag följande kommentar till TT:

Om de i dokumenten redovisade uppgifterna är korrekta så är handläggningen ytterst anmärkningsvärd. Frågan om form och regelverk för underrättelseutbyte med USA är alldeles för politiskt viktig för att beslut skall tas på tjänstemannanivå. Nu får man i stället en obehaglig känsla av att tjänstemannen velat skydda ministern från insyn i ärendet, så att ministern inte skall kunna utkrävas politiskt ansvar för samarbetet.

Det finns i underrättelsetjänsters arbete alltid en spänning mellan å ena sidan demokratisk öppenhet och å andra sidan effektivitet. I det här fallet tycker jag att den demokratiska öppenheten på ett olyckligt sätt satts på undantag. Åtminstone borde ansvarig minister ha informerats i ärendet. En minister har å andra sidan också alltid ett ansvar för att hålla sig tillräckligt informerad.

Wikileaks: Bad Urban Ahlin USA om hjälp att påverka den svenska Afghanistan-opinionen?

I dag berättar Aftonbladet att hemliga dokument som offentliggjorts av Wikileaks avslöjar hur Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin bett USA om hjälp för att öka stödet i opinionen för Sveriges militära insats i Afghanistan. I en diplomatisk rapport från den amerikanska ambassadens andreman i Stockholm Robert Silverman påstås att Urban Ahlin vid ett möte den 17 januari 2008 uttryckt en önskan att via amerikansk förmedling bjuda in en afghansk minister till Sverige. Väl i Sverige skulle den afghanske ministern återge "humanitarian stories" om hur de svenska soldaterna bidrog till att garantera afghanska flickor möjligheten att gå i skolan, bekämpade narkotikaodlare och skyddade den afghanska befolkningen från talibanska övergrepp:

Ahlin emphasized it would be necessary for the Social Democrats to be able to explain why they are supporting the UN's and NATO's efforts in Afghanistan. This story could best be told by Afghanis. Ahlin asked for our help in getting a senior Afghanistan government official to come to Sweden to relate humanitarian stories such as how the Swedish and NATO efforts are allowing girls to go to school, keeping the country from beeing taken over by drug lords, and keeping the Taliban from oppressing the people.

Om uppgifterna skulle stämma är de ytterst graverande för Urban Ahlin. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson skulle i hemlighet ha bett främmande makt om hjälp att påverka den svenska opinionen i syfte att öka stödet för Sveriges omtvistade och inom socialdemokratin starkt ifrågasatta militära närvaro i Afghanistan.

I en debattartikel på Aftonbladet.se i dag bemöter Ahlin kritiken. Aftonbladet gör sitt bästa för att få till en sensation av mitt vardagsarbete, skriver Ahlin, och fortsätter: Något som inte stämmer är att jag skulle ha bett USA om PR-hjälp angående Afghanistaninsatsen på grund av opinionsläget för Socialdemokraterna Den som orkar läsa andremannens rapport kan snabbt konstatera att det inte stämmer. Däremot förklarade jag att det var viktigt för oss socialdemokrater att kunna förklara varför vi stödjer den FN-mandaterade ISAF-insatsen.

Urban Ahlin har dock inga invändingar mot rapportens innehåll, utan medger att den "stämmer i stort sett med vad som sades."

Jag tillhör dem som "orkat läsa" de publicerade delarna av rapporten och jag har väldigt svårt att se vad som inte stämmer i Aftonbladets tolkning att Ahlins förfrågan till USA just syftade till att påverka den svenska opinionen. Varför vore det annars så viktigt att få amerikansk hjälp med att bjuda in afghanska regeringsrepresentanter som genom "humanitarian stories" skulle hjälpa Socialdemokraterna att "kunna förklara" varför det var viktigt att Sverige deltog med militär trupp i Afghanistan?

Urban Ahlin tillhör dem inom socialdemokratin som mest envist försvarade Sveriges militära insats i Afghanistan. De dokument som Wikileaks nu avslöjat väcker frågor om under vilka demokratiska former den socialdemokratiska utrikespolitiken egentligen formats.

Wikileaks publicering är av godo – synlighet civiliserar

I dag skriver jag på Newsmill om Wikileaks publicering av dokument. Nedan följer ett utdrag:

De av Wikileaks offentliggjorda dokumenten innehöll kanske inte så mycket nytt i sig. Visst generas USA av alla nedlåtande personomdömen som återfinns i materialet, och visst ökar spänningen något mellan Saudiarabien och Iran efter avslöjandet att Saudiarabien förespråkat en amerikansk attack mot Iran för att förstöra landets kärnenergiprogram. Den stora skadan för USA består i att landet nu framstår som en stormakt bland alla andra, där alla vackra ord i den officiella retoriken döljer en krass realpolitik. Dessutom undergräver avslöjandena möjligheterna för USA att bedriva en trovärdig tyst diplomati. Diplomatin i dagens värld kan inte längre göra anspråk på att vara särskilt tyst.

Utrikesminister Carl Bildt är negativ till publiceringen och säger till P 1 Morgon att ”Wikileaks publicering försvagar diplomatin och gör världen mindre säker. Det här är väldigt skadligt”. Visst ligger det en del i Carl Bildts bedömning. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Av alla politikområden är därför just utrikes- och säkerhetspolitiken de fält där kraven på sekretess varit särskilt starka.

Men saken är inte fullt så enkel. Kraven på sekretess inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär också att det blir svårare för medborgarna att ta del av vad som sker, vilket i sin tur kan minska medborgarengagemanget i dessa frågor och framför allt försvåra möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande. Så har den svenska utrikespolitiken genom EU-medlemskapet blivit svårare att debattera, eftersom en central del av denna politik nu utformas i hemliga förhandlingar inom EU, bortom folklig insyn och kontroll.

Problematiken kring utrikespolitik och sekretess är långt ifrån ny. Föreställningen om den hemliga diplomatin som odemokratisk framfördes t ex med skärpa av de ryska bolsjevikerna i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Vladimir Lenin meddelade i sin egenskap av ordförande i Folkkommissariernas råd i tidningen Izvestija bara några dagar efter revolutionen att den nya sovjetiska regeringen skulle offentliggöra alla hemliga fördrag rörande kriget som föregående regering hade slutit: Regeringen avskaffar den hemliga diplomatin och förklarar att den å sin sida är fast besluten att föra alla underhandlingar fullständigt öppet inför hela folket. Den kommer genast att taga itu med offentliggöra alla hemliga fördrag, som bekräftats eller ingåtts av godsägarnas och kapitalisternas regering från februari till den 25 oktober 1917.

Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid. Det är klart att det går, bara man inte fastnar i ett nostalgiskt tillbakablickande till den tid som varit. En öppen tid kräver en öppen diplomati. Det borde särskilt en bloggare och en twittrare som Carl Bildt förstå.

Hur skall det gå för Piratpartiet?

Piratpartiet har inte haft någon tur i årets valrörelse. Partiets ambitiösa valmanifest kapsejsade direkt när det visade sig att partiledningen inte var eniga om hur formuleringarna i det känsliga avsnittet om barnpornografi skulle tolkas. I stället för att kunna använda manifestet offensivt i opinionsbildningen fick partiledningen lägga viktig tid och kraft på att formulera om texten och samtidigt hålla ihop partiet, där många medlemmar var irriterade. Därefter har manifestet och dess innehåll drunknat i det massiva flödet av utspel från större och mer etablerade partier.

I nästa skede skadesköts Piratpartiets politiskt och medialt intressanta samarbete med Wikileaks genom den rättsprocess som igångsatts mot Julian Assange, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande.

Tur har man inte, tur förtjänar man. I fallet med Wikileaks och Julian Assange hade partiet inte kunnat påverka händelseutvecklingen, men i fallet med valmanifestet och de oklara skrivningarna om barnpornografi faller ansvaret på partiet självt.

I Europaparlamentsvalet 2009 fick Piratpartiet över sju procent av rösterna. Men nu har Piraterna ordentligt fått känna på att Europaparlamentsval är en sak, riksdagsval en annan. Informations- och integritetsfrågorna är viktiga och har framtiden för sig. Men de slås fortfarande obönhörligt ut när kampen gäller regeringsmakten och de traditionella vänster-högerfrågorna.

I Studio Ett i dag diskuterade Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg integritetsfrågor med socialdemokraternas Tomas Bodström. En mycket bra debatt, men det är förstås inte genom den typen av debatter som Piratpartiet främst vinner sina väljare.

På ett sätt är opinionsläget gynnsamt för Piraterna. Ju mer ojämnt opinionsläget är mellan blocken, desto mer utrymme finns det nämligen för uppstickarpartier. Om valet anses klart på förhand kan det bli svårt för de etablerade partierna att mobilisera sina väljare att gå och rösta. Dessutom är det lättare för väljare att "straffa" sina egna partier genom att proteströsta om regeringsmakten inte står på spel. Men denna gång tycks det i stället vara Sverigedemokraterna som bäst utnyttjar opinionsläget.

För Piraterna gäller det nu att samla mod, minimera förlusterna och sikta på framtiden. Även om det inte tycks finnas några rimliga möjligheter (osvuret är alltid bäst...) att nå fyraprocentsspärren kommer partiet ändå att göra ett betydligt bättre val är 2006, då man endast samlade 0.63 procent av rösterna. En ökning av det resultatet med 300 procent i årets val är kanske nu en rimlig målsättning. Det är en ökning många partier skulle vara ganska nöjda med... :-)

Broderskapsrörelsen står värd när Wikileaks grundare Julian Assange kommer till Sverige

Det är med stor glädje som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen står som värd för det brännande aktuella seminariet Krigets första offer är sanningen, med Wikileaks grundare Julian Assange (LO-borgen, Plenisalen, Barnhusgatan 18, Stockholm, lördagen 14 augusti kl 11.00 – 12.30).

Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument kring kriget i Afghanistan har väckt stor uppmärksamhet. En frågeställning berör det politiskt och moraliskt riktiga i offentliggörandet. Dokumenten innehåller en hel del personuppgifter, bl a namn på enskilda afghaner som samarbetat med de utländska trupperna. Vem tar ansvaret för konsekvenserna av publiceringen?

En annan frågeställning rör journalistikens gränser. Julian Assange har i intervjuer sagt att han arbetar med "vetenskaplig journalistik" - men offentliggörande av hemligstämplade dokument är i sig knappast en vetenskaplig eller en journalistisk verksamhet. I samband med offentliggörandet av dokumenten samarbetade Wikileaks med Der Spiegel, The Guardian och The New York Times. Men hos vem ligger det publicistiska ansvaret - hos Wikileaks eller hos de tidningar man samarbetade med?

Jag har i en tidigare post klargjort att jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé och där även motiverat mitt ställningstagande: I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

En annan sak är att innehållet i de allra flesta hemligstämplade handlingar är triviala och helt ointressanta. Jag har arbetat en hel del med hemligstämplade handlingar i min forskning kring svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt i mitt uppdrag som expert åt Säkerhetstjänstkommissionen. Hemligstämpeln användes ofta helt slentrianmässigt - kanske för att beslutsfattarna ville slippa ta ställning till om varje enskilt dokument skulle hemligstämplas eller ej, eller kanske för att bruk av hemligstämpeln gav den egna verksamheten en air av status och prestige.

I Sverige har vi under senare år haft en debatt där enskilda medborgare krävt att få ta del av sina gamla akter hos Säpo. Sådana krav kan förefalla rimliga och lätta att hantera, men så är faktiskt inte fallet. Problemet är sällan de uppgifter som finns om den person som begär att få ta del av sin akt. Problemet ligger i stället i att handlingarna i akten ofta innehåller uppgifter även om helt andra personer. Dessa personer kan vara vänner eller arbetskamrater till den person som begärt att få ut sin akt, och uppgifterna kan handla om alkoholmissbruk, politiska sympatier eller sexuell läggning.

Myndigheternas ovilja att släppa de s k Stasi-arkiven (med uppgifter om samarbete mellan enskilda svenska och östtysk underrättelsetjänst) fria måste t ex också tolkas i ljuset av en strävan att skydda enskilda - helt oskyldiga - personers integritet.

Vi lever i en ny tid - öppnare än någonsin. Med en ny tid följer nya frågor. Kom gärna och ställ dem vid seminariet med Julian Assange nu på lördag!

FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?

Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?

Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.

Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.

Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.

Wikileaks, Mona Sahlin och en gemensam rödgrön linje i frågan om Afghanistan

Förändringens vind blåser kring kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några dagar sedan framstod det som än klarare att USA och EU nu planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som tänkt slutdatum. Det preliminära slutdatumet är en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Stödet för den militära insatsen i Afghanistan undermineras också av Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemliga miltära dokument om krigföringen. Betydelsen av Wikileaks avslöjande ligger bara delvis i de nya sakuppgifter som presenteras. Krigföring är alltid grym och fasansfull och "det goda kriget" som skonar civila och respekterar folkrätten existerar inte och kan inte existera. De senaste uppgifterna om att nära 50 civila som sökt skydd dödats av en Nato-raket faller väl in i detta mönster. Wikileaks uppgifter har också redan fått olika liberala röster att argumentera emot Sveriges deltagande.

Betydelsen av Wikileaks avslöjanden ligger främst i att läckorna demoraliserar den utländska närvaron och försvårar för de krigförande att sopa uppgifter om krigsbrott under mattan. I ett vidare perspektiv illustrerar också Wikileaks hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen med nödvändighet eroderar nationalstaternas maktbas för att i stället främja transnationella nätverk som organisationsform och bidra till att allt blir offentligt. Som Expressen klokt uttrycker det: Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.

USA och de ledande västmakterna har insett att det inte finns någon framkomlig väg till militär seger i Afghanistan. Det är bra. Det blir nu än mer viktigt att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser av olika slag.

I debatten om Sveriges miltära deltagande i Afgahnistan har inte mindre än sju olika argument använts för att försvara den svenska insatsen: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, stärka kvinnornas ställning, skapa stabilitet i området, främja svenska affärsintressen samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. En god regel är att ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk bör man förhålla sig.

Debatten gäller från och med nu inte om uta när och på vilket sätt Sveriges militära insats i Afghanistan skall avslutas. Händelseutvecklingen bör underlätta en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om vilken linje en ny rödgrön regering kommer att föra i fråga om Afghanistan efter en eventuell valseger i september 2010.

Inom Socialdemokraterna har tidigare främst Urban Ahlin argumenterat för en bibehållen svensk militär närvaro på obestämd tid. Den linjen är inte längre hållbar. De rödgröna har nu möjlighet att vända en fråga som tidigare splittrat dem till en offensiv fråga med krav på att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan före ett visst datum.

Mona Sahlin befinner sig just nu i Afghanistan för att besöka de svenska soldaterna och informera sig ytterligare om läget på plats. När hon kommer hem väntar en stor politisk utmaning i att forma en gemensam rödgrön linje i frågan.