Vi talar om "skjutningar" - men det handlar ju ofta om mord och mordförsök

Ordet "skjutningar" har fått fäste, såväl i vardagsspråket som i mediebevakning och i den politiska debatten. Jag tycker inte om det ordet. Dessa skjutningar handlar ofta om gängrelaterade mord eller mordförsök. Att då tala om "skjutningar" riskerar att förminska brottet, på samma sätt som när medier och/eller polis använder ordet "familjetragedi" om händelser där män mördat kvinnor. En "skjutning" är inte en "händelse", något som bara händer. En "skjutning" inkluderar alltid en människa som håller i ett vapen och som medvetat avlossar det i syfte att skrämma, skada eller döda en annan människa.

Jag kan förstå att det finns journalistiska svårigheter att hitta ett annat ord, särskilt i början av ett nyhetsskede där man ännu inte riktigt vet vad som har hänt. Ordet är sannolikt inlånat från den amerikanska debattens "school shootings" etc, påpekar Annika Hamrud för mig på twitter tidigare idag. Malin Lernfelt och Sofia Mirjamsdotter föreslår rent översättningsmässigt ordet "skottlossning". Mathias Ståhle hakar på: Vad gäller uppsåtet som finns implicit i ordet mordförsök så finns ytterligare problem. I många av de skottlossningar vi rapporterar om är syftet inte att döda utan att skrämma/misshandla/markera. Skott i ben eller väggar nära offret. Betydligt vanligare än mordförsök numera.

Själv tänker jag i alla fall undvika att slentrianmässigt tala om "skjutningar" framöver. Ord och ordval spelar roll. Låt oss därför vara varsamma med orden.

Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena.

Wikileaks som varumärke faller samman

Wikileaks som varumärke faller samman framför våra ögon. Från att ha uppfattats som en modig, oberoende och trovärdig avslöjare av övergrepp och ohederligheter vrids nu bilden till att spegla en organisation fylld av inre konflikter och där ledarens bekymmer kletar fast på organisationen. I dagens Studio Ett var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och journalisten Emanuel Karlsten rörande överens om att Wikileaks trovärdighet är irreparabel så länge Julian Assange finns kvar på ledande plats i rörelsen.

Wikileaks är en paradox. Wikileaks sjunger öppenhetens evangelium, är en modern, nätverksbaserad rörelse som gestaltar en digitaliserad tid där allt är offentligt. Jag har tidigare beskrivit Wikileaks verksamhet som något i grunden positivt: Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid.

Men Wikileaks kan inte leva som man lär. För att kunna främja öppenheten och vinna förtroende bland anonyma källor och uppgiftslämnare krävs att rörelsen själv agerar i den strängaste sekretess. Nätverksorganisationen ger enskilda personer stor makt utan att att det går att utkräva något ansvar av dem. Det personliga blir politiskt, om man så vill.

Diskrepansen mellan uppdraget - öppenheten - och organisationsformen - slutenheten - blev ohållbar. Jag sörjer det verkligen. Det är möjligt att Wikileaks så småningom lyckas återhämta sig. I annat fall kommer ett annat nätverk att ta över uppgiften. Den digitala revolutionen kan inte göras ogjord och slutenhetens tid är förbi. De politiska aktörer som inser vidden av denna utveckling skaffar sig ett försteg i förhållande till sina konkurrenter.

Läs också gärna journalisten Sofia Mirjamsdotters artikel i ämnet på SVT Debatt.