2015-03-28

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.
*
När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

2015-03-27

Jimmie Åkesson hos Skavlan

I kväll medverkar Sverigedemokraternas fortfarande sjukskrivne partiledare Jimmie Åkesson i underhållningsprogrammet Skavlan i SVT. Jimmie Åkessons medverkan har väckt debatt, då hans medverkan först spelades upp som en del i en stor nyhetshändelse. Sverigedemokraterna har abonnerat riksdagens presslokal den udda tiden kl 22.00 en fredagskväll (just när Skavlan-programmet slutar) för att berätta en stor nyhet.

Sverigedemokraternas mediestrateger är mycket skickliga. Det är bara några månader sedan partiet lyckades få total uppmärksamhet inför sitt beslut om huruvida man skulle stödja allianspartiernas gemensamma budgetförslag. Samtliga medier fick på bästa nyhetstid stå med mössan i handen och tysta lyssna på Mattias Karlssons evighetslånga utläggning om Sverigedemokraternas politik innan beskedet kom att partiet tänkte stödja allianspartiernas budget.

Jimmie Åkessons medverkan i Skavlan hade kunnat utvecklas till ett motsvarande propagandajippo. Vad var det för nyhet som Sverigedemokraterna skulle berätta och skulle Jimmie Åkesson komma tillbaka som partiledare eller inte? Men nu sänds Skavlan inte live, utan är inspelat sedan några dagar tillbaka. Vi vet därför redan att Jimmie Åkesson är på väg tillbaka på deltid som partiledare och nyhetsintresset för Sverigedemokraternas presskonferens i kväll har falnat.

Är det då rätt eller fel av Sveriges Television att ge Jimmie Åkesson utrymme i Skavlan för att där berätta att han successivt är tillbaka in i politiken? Jag har inget emot att svenska politiker ges utrymme i nöjesprogram, och flera framstående svenska politiker har vid ett flertal tillfällen medverkat i Skavlan. (Nu kan man visserligen påminna om att Jimmie Åkesson inte är vilken politiker som helst, utan att han företräder ett parti som av många uppfattas som främlingsfientligt eller rasistiskt - men det är en annan diskussion).

Problemet som aktualiseras här är att Jimmie Åkesson medverkar i programmet för att där kunna ge besked om sin återkomst till politiken. Ingen annan svensk partiledare hade valt att göra på det sättet. Om till exempel Annie Lööf eller Jonas Sjöstedt varit sjukskrivna, så hade deras återkomst meddelats genom en traditionell pressträff eller ett pressmeddelande och inte genom medverkan i ett underhållningprogram.

Public Service bör inte medverka till att nöjesprogram görs till plattform för politiska utspel. I det här fallet har jag förstått det som att Skavlan-redaktionen under lång tid sökt Jimmie Åkesson för att få honom att medverka och berätta om sin sjukdom. Men Jimmie Åkesson tackar ja först när det står klart att han tänker återkomma som partiledare och Jimmie Åkesson väljer att använda Skavlan-programmet som plattform för att berätta om sin återkomst. Här tycker jag att Sveriges Televison borde insett att man tappat momentum, och inte ställt ställt Skavlan-scenen till Jimmie Åkessons förfogande. Fredrik Skavlan i all ära, men det är politiska journalister som skall formulera frågorna till Jimmie Åkesson när hans återkomst till politiken tillkännages.

Av förhandsinformationen om programmet får jag intrycket av att Sveriges Television nu försöker göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen. Vackert så. Men det hade varit än bättre om man från början insett att medverkan i programmet i alltför stor utsträckning riskerade att bli på Jimmie Åkessons villkor.

2015-03-24

Ebba Busch Thor och falangstriderna i KD

Ebba Busch Thor har fått en tuff start som partiledare för Kristdemokraterna innan hon ens har blivit vald. En av de invändningar som riktades mot Ebba Busch Thor i samband med nomineringarna till partiledare var att hon skulle ha svårare att hålla samman partiet än vad hennes huvudkonkurrent Jakob Forssmed skulle ha. Men Kristdemokraternas medlemmar var tydliga i sitt budskap. De ville ha en förändring och förespråkade därför Ebba Busch Thor framför Jakob Forssmed.

I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.

På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".

Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.

Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.

Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.

2015-03-22

Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!

Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.

Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.

Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.

Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.

Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.

Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.

Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.

Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.

Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.

Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.

Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.

Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna  omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.

Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.

Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).

2015-03-17

Valet i Israel - blir det regeringsskifte?

Uppdatering efter exit polls återfinns längst ned i texten. Om drygt två timmar stänger vallokalerna i Israel och vi får genom vallokalundersökningar en första indikation på om det blir regeringsskifte eller ej. När premiärminister Benjamin Netanyahu tidigare i år utlyste "early elections" trodde de flesta att han utan större problem skulle få regera vidare och kanske också med ett stärkt politiskt mandat.

Men valrörelsen har blivit betydligt mer dramatisk än vad de flesta bedömare då antog. I de senaste opinionsmätningarna får Benjamin Netanyahus Likud-parti bara 21 mandat av det israeliska parlamentet Knessets 120, medan utmanaren Zionist Union får 26 mandat. Zionist Union är en allians mellan Socialdemokraterna under ledning av Isaac Herzog och det liberala partiet Hatnua under ledning av Tzipi Livni.

Nu är det inte säkert att det räcker att Zionist Union blir större än Likud för att åstadkomma ett regeringsskifte. Likud och Benjamin Netanyahu har några högerorienterade partier att välja mellan för att åstadkomma en någorlunda regeringsduglig koalition. Det går inte heller att utesluta en bred regering där både Likud och Zionist Union ingår, kanske med ett roterande innehav av premiärministerposten. En utbrytning ur Likud, det nya partiet Kulanu under ledning av Moshe Kahlon, kan bli tungan på vågen och det är inte självklart vilken regeringskoalition det partiet i så fall kommer att stödja.

I vilket fall uppfattar många redan nu Benjamin Netanyahu som valets stora förlorare, oavsett om han lyckas hålla sig kvar vid makten. De senaste dagarna har hans valkampanj visat tecken på desperation. Benjamin Netanyahu har plötsligt bytt position i frågan om upprättandet av en palestinsk stat och säger nu att han inte tänker acceptera en sådan under sin tid som premiärminister. Netanyahu har också framfört antydningar om en internationell konspiration mot honom och hans Likud-parti och att USA finansierar hans konkurrenters valkampanjer.

Skulle ett regeringsskifte i Israel påverka förutsättningarna för fredsprocessen mellan israeler och palestinier? Fredsprocessen har varit obefintlig sedan Israel vägrat avbryta utbyggnaden av sina illegala bosättningar. Förväntningarna bör nog inte heller vara särskilt höga. Valrörelsen i Israel har i huvudsak kretsat kring inrikespolitiska frågor, främst den allt mer bekymmersamma bostadsfrågan. United Zionism har visserligen sagt att man vill försöka få igång fredssamtalen med palestinierna igen, men det är osäkert vilket mandat en ny israelisk center-vänsterregering skulle få för att på allvar kunna driva frågan framåt. Ibland kan det också vara så att det är hökar som Benjamin Netanyahu som lättare kan göra eftergifter, då de uppfattas ha större trovärdighet i att de inte säljer ut staten Israels säkerhetsintressen.

I vilket fall tror jag ändå att ett nytt politiskt ledarskap i Israel är nödvändigt för att få fart på fredsprocessen igen. Jag hoppas därför på ett regeringsskifte och att de vallokalundersökningar som publiceras strax efter kl 21.00 i kväll pekar i sådan riktning.

Jag återkommer med en kort uppdatering senare i kväll, när vallokalundersökningarna är publicerade. Valrörelsens sista timmar och efterhandskommentarerna följer jag främst på vänsterliberala och alltid läsvärda Haaretz.

Uppdatering tisdag kl 21.30: De första exit polls tyder på en framgång för Likud och Benjamin Netanyahu. Likud och Zionist Union får ungefär lika många mandat, vilket avsevärt försvårar för Zionist Union att bilda regering. Det blir inte helt enkelt för Netanyahu heller, som fortfarande kan komma att behöva stöd från Kulanu (se ovan). Mycket talar för att presidenten kommer att sondera förutsättningarna för en bred koalitionsregering, där både Likud och Zionist Union ingår. En sådan koalition kommer sannolikt också att åtminstone på kort sikt innebära ett fortsatt dödläge i fredsprocessen.

Uppdatering onsdag kl 08.10: När det slutgiltiga valresultatet nu börjar växa fram visar det sig att Likuds valresultat t o m tycks överträffa resultatet i vallokalundersökningarna. "Bibi är en trollkarl" skanderar Benjamin Netnyahus anhängare, meddelar Cecilia Uddén från Tel Aviv. Från att ha betraktats som valets förlorare redan före valet framstår han nu som en vinnare. Det är svårt att identifiera ljuspunkter i israelisk politik just nu.

2015-03-15

Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna som ett högerparti?

Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sa Kristdemokraternas blivande partiledare Ebba Busch Thor i en intervju till Dagens Nyheter i torsdags. Men redan dagen därpå, när Ebba Busch Thor i en intervju i SVT Aktuellt ombads utveckla sitt påstående om att Kristdemokraterna står mer till höger i svensk politik än vad de andra partierna gör, ändrade hon sig. Jag skall rätta mig något där och vara tydlig med att Krisdemokraterna står mer till höger i svensk politik än vad vi står till vänster. Programledaren Cecilia Gralde frågade då vad som egentligen gällde: Står ni längst till höger, eller vad menar du? Ebba Busch Thor svarade: Nej, det anser jag inte att vi gör (...) vi står mer till höger än till vänster.

Det är utomordentligt ovanligt att enskilda politiker ber att få "rätta sig själva", såvida det inte rör sig om en felaktig faktauppgift som framförts av misstag. I stället är det vanligt att politikerna menar att ett uttalande missuppfattats eller att det presenterats lösryckt ur sitt sammanhang. Jag tycker det hedrar Ebba Busch Thor att hon inte använde någon av de smitvägarna, utan faktiskt valde att öppet rätta sig själv.

Programledaren Cecilia Gralde blev nog rätt så häpen av det inträffade, för hon missade att ställa den naturliga följdfrågan om varför Ebba Busch Thor rättade sig själv. Hade Ebba Busch Thor vid det första tillfället snubblat på orden och redan då menat något annat än det hon faktiskt sa? Eller hade Ebba Busch Thor nu tänkt efter och kommit fram till att det trots allt nog inte var så att Kristdemokraterna var det parti som står mer till höger än vad de andra partierna gör? 
Nu anar man i stället en eftertankens kranka blekhet där Ebba Busch Thor eller någon av hennes medarbetare efter hennes första uttalande gjorde bedömningen att det kanske inte var så strategiskt klokt att i detta läge beskriva Kristdemokraterna som det parti som står mest till höger i svensk politik.

Flera bedömare tror att Kristdemokraterna faktiskt kommer att förflytta sig till höger med Ebba Busch Thor som partiledare. Vänstra stranden skriver insiktsfullt om detta och i sak har jag inte något att tillägga. I stället vill jag betona att partiledarens kanske viktigaste uppgift är hålla samman partiet. Om Ebba Busch Thor har ambitionen att föra Kristdemokraterna högerut är det sannolikt bättre att göra det genom praktisk handling än att i ord betona att Kristdemokraterna är ett högerparti. Risken finns att ordet "högerparti" inte bara skrämmer bort mittenväljare utan framförallt skapar alienation bland mer vänsterorienterade aktiva kristdemokrater.

Om en dryg timma medverka Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det skall bli spännande att se hur hon där formulerar sig om Kristdemokraterna som ett högerparti.



2015-03-12

Saudiaffären i svenska och utländska medier

Turbulensen kring Sveriges relationer med Saudiarabien har fått stor internationell uppmärksamhet. Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skriver till exempel ansedda Washington Post i en text där Margot Wallström hyllas som en politiker som vågar ta moralisk ställning.

Själv har jag de senaste dagarna talat om saken med ett stort antal internationella och svenska medier, från BBC World och The Guardian till Svenska Dagbladet och Aftonbladet TV. En intressant iakttagelse är att utländska och svenska journalister ställer olika frågor. Utländska journalister intresserar sig för sakpolitiken: Vad betyder krisen för de svenska exportinkomsterna? Hur påverkas Sveriges möjligheter att spela en roll på den världspolitiska scenen, till exempel när det gäller att bidra till konfliktlösning eller att främja mänskliga rättigheter? Svenska journalister intresserar sig för det strategiska spelet: Är det korrekt att beskriva Miljöpartiet som en vinnare? Har Stefan Löfvens ställning försvagats genom händelseutvecklingen? Hur påverkas regeringens relation till det svenska näringslivet?

Jag säger inte att några av dessa frågor är bättre eller sämre än de andra. Men de är olika. Jag ser åtminstone två tänkbara förklaringar till att de utländska och de svenska journalisternas frågor skiljer sig åt på det sätt som jag här har redovisat, och dessa förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande.

För det första kan det finnas en "naturlig" förklaring i det att utländska journalister inte är intresserade av svensk inrikespolitik, medan svenska journalister är det desto mer. Så kan det mycket väl vara. För det andra - och mer principiellt intressant - kan det vara så att svensk politisk debatt blivit så avpolitiserad att bara det strategiska spelet finns kvar. Om väljarna uppfattar det som att de stora partierna tränger ihop sig i mitten och därför har svårt att urskilja distinkta sakpolitiska alternativ så riktas intresset mot det strategiska spelet i stället för mot de sakpolitiska motsättningarna. Journalister, politiker och för all del statsvetare binds ihop i en ond cirkel där politiken bara blir ett spel och sakpolitiken sätts på undantag.

Självklart har jag spetsat till skillnaden mellan de frågor som svenska och utländska journalister ställer. Det rör sig mer om tendenser än om absoluta skillnader. Men tendensen är intressant.
*
Passar också på och puffar för projektet Statsvetarpodden, där jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i början av sommaren kör igång poddradio. Syftet är att i en seriös men ändå lättsam form ge statsvetenskapliga perspektiv på politiska skeenden. Därigenom vill vi bidra till en fördjupad förståelse av politikens villkor samt öka intresset för politik och för statsvetenskap som ämne. Vi statsvetare efterfrågas ständigt av journalister för att besvara frågor. Vad händer med det politiska samtalet om det i stället är statsvetarna som ställer frågorna och därmed sätter ramarna för diskussionen?

I Almedalen gör vi program varje dag, i samarbete med Dagens industri. Mer om Statsvetarpodden kan du läsa här. Vi finns också på twitter - följ oss gärna på @statsvetarpodd.

2015-03-09

Wallströms inställda tal och vapensamarbetet med Saudiarabien

I dag meddelades att utrikesminister Margot Wallströms tal inför Arabförbundet i Kairo ställts in med kort varsel. Orsaken uppges vara Sveriges kritik av brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. – Jag beklagar det här. Det är tråkigt att ett land blockerat min medverkan, säger Margot Wallström till TT.

Fortfarande är det mycket som är oklart kring omständigheterna för det inställda talet. Visst är Saudiarabien en mäktig aktör inom Arabförbundet, men knappast så mäktig att man självsvåldigt kan bestämma vilka som skall få respektive inte skall få tala. Wallströms anförande, i den mån det blivit känt i förväg, kan knappast heller sägas ha varit särskilt förgripligt.

Visst kan det från Saudiarabiens och andra arabstaters håll ha funnits ett missnöje med Margot Wallströms skarpa kritik mot länder - inklusive Saudiarabien - som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Men den kritiken är ju välkänd och om den varit avgörande så skulle ju Wallström inte ha bjudits in som hedersgäst i första skedet.

En annan tolkning är att Saudiarabien uppfattat signaler om att Sverige tänker säga upp det militära samarbetsavtalet. En sådan ensidig uppsägning skulle uppfattas som förödmjukande av Saudiarabien. Genom att nu agera mot Sverige föregriper Saudiarabien en sådan utveckling och ger bilden av att det är Saudiarabien som tar initiativet till en nedtrappning av de diplomatiska och politiska relationerna.

I vilket fall innebär Saudiarabiens agerande att sannolikheten för att det militära samarbetsavtalet blir kvar drastiskt minskar. En redan hårt pressad svensk regering får bekymmer med att förklara varför man väljer att hålla fast vid ett militärt samarbetsavtal med en stat som under förödmjukande former stoppar Sveriges utrikesminister från att hålla ett tal som försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a SvD och DN.

2015-03-08

Angående gårdagens demonstration i Göteborg mot trängselskatt och Västlänken

Igår genomförde motståndarna mot trängselskatten och mot Västlänken en demonstration i Göteborg. Demonstrationen samlade omkring 4 000 deltagare och visade att motståndet inte visar några tecken på att vika sig. Känslorna var laddade och engagemanget starkt.

Jag träffade vid Gustav Adolfs torg en bekant som gick med i demonstrationen. Han och jag har gemensamma värderingar i många och avgörande frågor. Men här uttryckte han en sorg över att politikerna - och särskilt Socialdemokraterna - genomfört en trängselskattereform som han menade ekonomiskt särskilt drabbar ekonomiskt svaga grupper och att ingen lyssnade på protesterna. Hans frustration var uppriktig och genuin.

Gårdagens manifestation bidrar till fortsatt mobilisering i frågan. Däremot har jag svårt att se hur motståndet skall kunna vrida tillbaka processen i sakfrågan. Trängselskatten är redan införd och planeringen av Västlänken har kommit så långt att det inte är sannolikt att projektets huvudinriktning förändras. Även om Moderaterna i Göteborg är splittrade och till den lokala partistämman i maj finns redan motioner om att utreda alternativ till Västlänken.

Nu står medborgarnas förtroende för sina valda företrädare och risken för ett ökat politikerförakt på spel. Det är viktigt att det politiska ledarskapet förmår utveckla processer som synliggör argument och tänkesätt och som bidrar till att återskapa ett förlorat förtroende.

Från arrangörernas håll angavs deltagarantalet till mer än dubbelt så många som gick i tåget. Det är lite trist. Min erfarenhet av 20 års räknande av demonstrationsdeltagare (ja, man har sina udda sidosysselsättningar...) visar att arrangörer oavsett politisk färg och sammanhang tenderar att grovt överskatta antalet personer som deltog i demonstrationen. I huvudsak handlar det förstås om önsketänkande, och det är mänskligt. Jag minns själv när jag gick i en 1 maj-demonstration i Helsingborg 1975. Vi var 200 i tåget, men uppställda i led och med flaggor och banderoller ägde vi gatubilden. Jag hade kunnat ta gift på att vi var närmare 1000 personer i tåget.

Polisen tenderar också att överskatta antalet deltagare i sina redovisningar. Det är inte så konstigt. Polisen finns inte på plats för att räkna demonstranter - de har andra och viktigare uppgifter. Därför gör de - vad jag kan förstå - en uppskatting, men räknar inte. Vid en demonstration mot Nato för några år sedan såg polisen att jag stod och räknade. De kom då fram och frågade vänligt om de fick använda mina siffror i sin rapportering - vilket de naturligtvis fick. I går fanns det två olika uppgifter från polisen, en på omkring 5 000 deltagare och en på omkring 8 000 deltagare.


Demonstrationen igår marscherade förbi på 17 minuter. Under en genomsnittlig minut hann drygt 200 personer passera. 200 gånger 17 blir 3 400. En vanlig 1 maj tar Vänsterpartiets tåg en dryg halvtimma på sig att passera, men de går då inte riktigt lika tätt som vid gårdagens demonstration. Vänsterpartiet brukar också vara omkring 4 000 i demonstrationståget. Socialdemokraterna brukar vara knappt 2 000 på 1 maj. Så 4 000 deltagare är en bra siffra. Men den blir inte bättre för att man önsketänker att den var betydligt större.

Jag kommenterar gårdagen manifestation för Göteborgs-Posten.

2015-03-06

Angående näringslivstopparnas försvar av Saudiavtalet

I dag publicerade 31 svenska näringslivstoppar en artikel på DN Debatt, där de med emfas argumenterade för att Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien skall vara kvar. Deras viktigaste argument är att handel främjar utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati, att Saudiarabien är Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern samt att ett upprivande av avtalet urholkar Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner.

Det är bra att de som vill att avtalet skall vara kvar äntligen kommit ut på banan. Hittills har debatten varit ensidig på så sätt att kritikerna till avtalet varit oerhört aktiva, medan de som försvarat avtalet - med några få undantag - duckat i debatten.

Däremot tycker jag att näringslivstopparnas argumentation är ohederlig i ett avgörande avseende. I artikeln beskrivs avtalet konsekvent som ett handelsavtal, och motståndarna beskrivs som att de är motståndare till frihandel och att de vill isolera Saudiarabien. Men så är ju inte fallet. Avtalet är inte ett handelsavtal utan ett militärt samarbetsavtal. Det är faktiskt en helt annan sak och det hade hedrat artikelförfattarna om de inte försökt ge sken av något annat.

Artikeln höjer konfliktnivån i frågan. Om Socialdemokraterna bestämmer sig för att inte riva upp avtalet blir det allt svårare för Miljöpartiet att stanna kvar i regeringen. Om Miljöpartiet lämnar regeringen går vi mot en ytterst osäker politisk framtid, särskilt med tanke på budgetprocessen och tillämpningen av decemberöverenskommelsen.

Jag tycker Socialdemokraterna skall rycka bort plåstret direkt och riva upp avtalet. Det kan svida en del. Men ett sådant beslut är moraliskt trovärdigt och det räcker långt.

Jag kommenterar näringslivstopparnas artikel för TT. Läs också gärna Olof Johansson-Stenmans (professor i nationalekonomi) kritik av artikeln här.

2015-03-04

Finns det hopp om GP:s ledarredaktion?

För första gången på mycket, mycket länge omnämns Göteborgs-Postens ledarsida i den allmänna debatten. Orsaken är inte att ledarsidans artiklar plötsligt börjat sätta avtryck i det offentliga samtalet, utan en intern strid om tillsättandet av den politiska ledarredaktören Alice Teodorescu och ledarsidans framtida politiska inriktning.

Tidigare politiske ledarredaktören Fredrik Tenfält går i pension och de tre övriga ledarskribenterna oroar sig över att tillsättandet av Alice Teodorescu innebär att ledarsidans politiska position förskjuts från en liberal till en mer högerorienterad, konservativ hållning. Turbulensen har inneburit att två medarbetare har sagt upp sig och en medarbetare har blivit långtidssjukskriven. Alice Teodorescu är ensam kvar, tre dagar efter sitt tillträde. Tuff start på jobbet, om man säger så.

Tvisten äger rum inför öppen ridå, och avslöjar märkliga interiörer. Så påstår till exempel GP:s chefredaktör Cecilia Krönlein att den utlösande faktorn till att ledarskribenten Gert Gelotte valt att sluta är att nytillträdda ledarredaktören Alice Teodorescu velat läsa artiklarna på ledarsidan innan de publiceras. Om Krönleins utsaga stämmer så innebär det att tidigare ledarredaktören Fredrik Tenfält inte läste den egna sidans artiklar förrän de redan var publicerade. I så fall ett mycket märkligt sätt att utöva redaktionellt ledarskap.

Det går inte att komma runt att GP:s ledarsidas mångåriga osynlighet i den allmänna debatten är ett redaktionellt misslyckande. Jämför gärna med Sydsvenskan, där Heidi Avellan och Per T Ohlsson är flitigt medverkande i TV:s morgonprogram och i radions samhällsprogram som Studio Ett, P1 Morgon eller Godmorgon, världen. GP:s ledarsida är sällan eller aldrig med i dessa sammanhang och sätter heller inga avtryck i debatten. Ansvaret för detta redaktionella misslyckande är svårt att placera någon annanstans än hos den nu avgående ledarredaktören Fredrik Tenfält.

Jag hoppas att Alice Teodorescu kommer att vara mer framgångrik med att göra GP:s ledarredaktion till en relevant röst i samhällsdebatten. Ett sätt att bidra till ökad seriositet och relevans vore att övertala tidningens ägare Peter Hjörne att avstå från att skriva sina egna personliga reflektioner på ledarsidan.

Kommer Göteborgs-Posten ledarsida då under Alice Teodorescus ledning att gå åt höger och bli mer konservativ? Det är förstås en öppen fråga. Om jag förstått det rätt tillträdde Alice Teodorescu formellt den 1 mars. Igår noterade jag att Göteborgs-Posten i en osignerad ledarnotis tyckte det var rätt att Benjamin Netanyahu mitt under brinnande valrörelse åkte till Washington för att i kongressen kritisera president Barack Obamas försök att få till stånd en kärnenergiöverenskommelse med Iran (ej på nätet). Netanyahus agerande har annars mött stark kritik, inte minst i Israel. Idag skriver vikarierande ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg om IS illdåd - inte i termer av ideologi, eller fundamentalism utan i termer av ondska. Csaba Bene Perlenberg lyfter fram Kristdemokraterna Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor som föredömen i att ha krävt ett svenskt militärt engagemang mot IS, och förklarar deras klarsynthet med att de möjligen "har en gammaltestamentlig förståelse för vad ondska defacto är".

Det blir intressant att följa fortsättningen.


2015-03-02

Kaosartat årsmöte i Stockholm förstärker motsättningarna inom SD

I Jimmie Åkessons frånvaro fortsätter de interna partistriderna inom Sverigedemokraterna. För bara några veckor sedan vann Richard Jomshof en öppen maktstrid med Björn Söder om posten som partisekreterare. Vid ett i högsta grad turbulent årsmöte igår kväll valdes utmanaren William Hahne - mot partiledningens vilja - till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm stad.

Valet av William Hahne till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm blev ett bakslag för Sverigedemokraternas partiledning. William Hahne representerar tillsammans med ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand en mer etnonationalistisk falang inom Sverigedemokraterna, och som betraktar partiledningens linje som populistisk och muslimfixerad. På senare tid har den etnonationalistiska falangen stärkt sin ställning, och det ryktas att Gustav Kasselstrand i höst tar strid om partiledarposten ifall inte Jimmie Åkesson då kommit tillbaka.

Gårdagens årsmöte var sannerligen inte värdigt ett parti i landets huvudstad, ett parti som gör anspråk på att vilja och kunna ta politiskt ansvar. Årsmötet blev kraftigt försenat på grund av öppet bråk om röstlängden och på Twitter utslungades ömsesidiga bittra anklagelser mellan meningsmotståndare.

Krisen för Sverigedemokraterna i Stockholm började redan i höstas, när distriktets dåvarande ordförande Christoffer Dulny avslöjades med att ha skrivit anonyma kommentarer på hatsajter som Avpixlat och med kommentarer som att araber har våldsammare gener eller invandrare är absolut värst på att ljuga, manipulera, köra fulsälj, hetsa etc. Christoffer Dulny tvingades lämna sina uppdrag strax före valet i september och ersattes av Maria Danielsson, som uppfattades stå partiledningen mera nära. Maria Danielsson förlorade klart omröstningen på gårdagens årsmöte om ordförandeskapet i Stockholm till William Hahne.

Nu finns möjligheten att Sverigedemokraternas partistyrelse väljer att ogiltigförklara årsmötet i Stockholm och därmed också valet av William Hahne till ny ordförande i Stockholm. Det kaosartade mötet kan ha brustit i viktiga formaliasaker, som t ex röstlängden samt tid för mötets avslutande (många mötesdeltagare valde att lämna förhandlingarna långt innan mötet var avslutat). Uppdaterat 2 mars kl 11.05. Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Vinge säger till TT att
Sverigedemokraternas partiledning  inte kommer att försöka ogiltigförklara söndagens möte. Däremot, betonar Vinge, kan enskilda partimedlemmar som närvarat vid mötet lämna in klagomål, och partistyrelsen ska ta ställning till en reservation som lämnats in om att mötet slutade för sent.

Läget blir än mer intrikat genom att William Hahne själv riskerar att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Uteslutningsärendet är väckt mot bakgrund av att Hahne misstänks för att på ett otillbörligt sätt ha använt sig av ett register över medlemmar i Sverigedemokraterna för att gynna sina egna möjligheter att ta över ordförandeskapet i Stockholm. Om årsmötet ogiltigförklaras kan partistyrelsen hinna utesluta William Hahne innan ett nytt årsmöte genomförs.

Ni märker själva. Något motsvarande skulle knappast kunna hända i ett vanligt politiskt parti i landets huvudstad. För Sverigedemokraterna och framför allt dess partiledning är gårdagens årsmöte en förödmjukande händelse Än värre för partiledningen är att striden i Stockholm skapar intern oro och förstärker de inre konflikter som sedan länge hemsökt partiet.

2015-03-01

Logga ut från nätet? Lika meningsfullt som att dra en linje i vatten

Det där gitter jag inte sitta med, tänkte Hasse "Kvinnaböske" Andersson länge om Facebook och andra sociala medier. Han fick snart anledning att ompröva sin inställning: Jag begrep inte vilken grej det var (...) En söndag la vi ut en filmsnutt av en ny låt som vi hade gjort i studion. Några dagar senare hade nästan 10 000 sett klippet. Det är ju inte klokt.

Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.

Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.

Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?

Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.

Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans

Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.

2015-02-26

Fortsatt rödgrönt överläge, trots parlamentariskt svag regering

Trots en parlamentariskt svag minoritetsregering och ett osäkert politiskt läge är väljaropinionen påfallande stabil. Dagens opinionsmätning från Novus förändrar inte den bilden. De rödgröna partiernas försprång växer ytterligare något, och försprånget uppgår nu till 6.1 procentenheter.

Det politiska läget i Sverige är unikt i Europa. Jag känner inte till något annat land som styrs av vänsterpartier samtidigt som högerpartier har en majoritet i parlamentet. Än så länge har de svenska väljarna inte reagerat på detta förhållande genom att straffa den sittande rödgröna regeringen.

Ett av de viktigaste skälen till de rödgröna partiernas överläge i opinionen är att de borgerliga allianspartierna är politiskt försvagade. Efter valförlusten och turbulensen kring Decemberöverenskommelsen prioriterar de nu internt partiarbete i stället för oppositionspolitik. Kristdemokraterna byter partiledare och olika ideologiska strömningar inom partiet söker flytta fram sina positioner. Moderaterna har just valt en ny partiledare, och Anna Kinberg Batra har varit mer eller mindre osynlig i den politiska debatten de senaste veckorna. Folkpartiet klarar med nöd och näppe fyraprocentsgränsen i dagens Novus-mätning (partiet får exakt 4.0 procent) och Jan Björklund har fått utstå stark intern kritik. Endast i Centerpartiet tycks läget vara stabilt.

Sverigedemokraterna backar i dagens Novus-mätning med 1.5 procentenheter och får 15.0 procent. Nedgången är inte statistiskt säkerställd. Resultatet är särskilt intressant mot bakgrund av den debatt som förs om huruvida Sverigedemokraterna gynnas av att andra partier diskuterar integrationspolitik. Å ena sidan finns det forskning som stöder tesen att partier gynnas av att deras profilfrågor dominerar dagordningen och av att andra partier också diskuterar dessa frågor. Å andra sidan kan Sverigedemokraterna ha gynnats av att övriga partier tidigare inte velat diskutera flykting- och invandringspolitik och därigenom ha skapat en bild av att Sverigedemokraterna är det enda parti som intresserat sig för dessa frågor överhuvudtaget.

En mätning är ingen mätning. Dagens mätning ger inte stöd åt tesen att Sverigedemokraterna skulle ha gynnats av de övriga partiernas integrationspolitiska utspel under de senaste veckorna. Samtidigt framstår det i alla fall för mig som en myt att flykting- och invandringsfrågorna "inte har diskuterats" tidigare. Jag tycker inte vi har talat om något annat det senaste året (skall bli spännande att ta del av valundersökningarnas resultat om den politiska dagordningen i samband med valet 2014). Därför kan det mycket väl vara så att Sverigedemokraterna redan intecknat de väljargrupper som nu annars skulle ha mobiliserats genom de övriga partiernas integrationspolitiska utspel - partiet har inte så många fler väljare att vinna på denna fråga.

Opinionsläget så här tidigt i mandatperioden betyder inte särskilt mycket. Men överläget i opinionen ger de rödgröna partierna arbetsro inför vårbudgeten. Det kan behövas, med tanke på att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien allt mer framstår som en tickande bomb i regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.