Stöd public service oberoende mot SD:s attacker!

Högerextremister och högerpopulister har alltid avskytt fria medier. I högerextremisternas och högerpopulisternas fundamentalistiska och konspiratoriska världsbild är det alltid viktigare att medierapporteringen är "korrekt" (det vill säga att den avspeglar deras egen världsbild) än att den uttrycker mångfald och pluralism.

Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)

Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag.  Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.

Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.

Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.

Stefan Löfvens och Januariavtalets framtid

De senaste dagarna har flera tunga medier (som så ofta) fokuserat på tillståndet inom Socialdemokraterna. Vinkeln har varit huruvida Stefan Löfven sitter löst som partiledare och om Socialdemokraterna borde riva upp eller åtminstone omförhandla Januariavtalet.

Min uppfattning är följande.

Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.

En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.

Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.

Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.

Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.

En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?

Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.

Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.

Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.

Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.

Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

Vänsterpartiet går starkt i Sifo. Men Löfven kan lugnt regera vidare

I Sifo:s februarimätning får Vänsterpartiet med 11.4 procent sin högsta notering på 19 år. Det är bra att vänstern stärker sin ställning i opinionen. På så sätt får jämlikhetsfrågorna en mer framträdande plats i samhällsdebatten, och det underlättar också för Socialdemokraterna att driva jämlikhetsfrågor i framtida förhandlingar med mittenpartierna.

Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.

Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.

Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.

What is truly Sverigedemokraterna?

Har ni sett SAS omdebatterade reklamfilm "What is truly Scandinavian"? Annars kan ni se den här. Gör gärna det. Filmen är suggestiv och visar på ett enkelt sätt hur möten mellan människor med olika erfarenheter bidrar till kulturell utveckling och skapar gemenskap. Hade den vistats för 10-15 år sedan är det inte säkert att någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade dess budskap uppfattats som lite för självklart och allmänt.

Men i dag är det annorlunda. Nazisterna i NMR (Nordiska motståndsrörelsen) rasar och kallar SAS film för en "antinordisk hatfilm". Nazistiska Nordfront anklagar "judisk media" för att ge en felaktig bild av protesterna mot filmen. Sverigedemokraterna rasar också. Partisekreterare Richard Jomshof skriver på Facebook: Har alltid försökt flyga med SAS, men aldrig mer. Det är ett löfte. Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers skriver på Twitter: Har inte haft flygskam tills jag såg SAS reklamfilm. (...) Kommer undvika SAS i fortsättningen.

Själv citerar jag gärna vad komikern Tobbe Ström skrev på Twitter i dag: SD är ju inte heller svenskt. De har ju snott idén från Tyskland.

Och i Norrköping har Sverigedemokraterna polisanmält stadsmuseet. Skälet är att utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu” på den vägg som handlar om nutiden innehöll ett tidningsklipp ur Folkbladet med rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”.

#värnainstitutionerna

Gymnasielagen är otillräcklig - amnesti nu!

De allra flesta politiker inser nog att en amnesti för ensamkommande unga är oundviklig, av humanitära och praktiska skäl. Ju förr den beslutas desto bättre. Så skriver Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning och Katrineholms-Kuriren i en viktig och  läsvärd artikel.

Alex Voronov har alldeles rätt. Den tillfälliga gymnasielagen som skulle ge unga ensamkommande en möjlighet att stanna i Sverige var bättre än ingenting. Ekot berättar till exempel i dag att de två första ungdomarna nu har fått permanent uppehållstillstånd efter att ha uppfyllt kraven i lagen. Det är bra. Men sammantaget är lagen humanitärt och praktiskt otillräcklig för att hantera situationen för de tusentals unga människor som nu bott i Sverige i snart fem år, och som fortfarande lever i skräck för att utvisas till exempelvis Afghanistan.

Röda Korsets nyutkomna rapport "Mitt liv räknas. Den humanitära situationen för ensamkommande unga" vittnar om dessa ungdomars liv i ett limbo där de hamnar mellan stolar med avseende på rätt till boende och ekonomiskt stöd. Många drabbas av psykisk ohälsa och riskerar att dras in i ett skuggsamhälle där de exploateras av i sexhandel, droghandel, kriminell verksamhet och som arbetskraft.

Vi talar om kanske upp mot 10 000 ungdomar som vistats i Sverige i snart fem år. Det är ett underbetyg åt svensk flyktingmottagning att situationen för dessa unga inte kunnat lösas på ett humanitärt och rättssäkert sätt under alla dessa år. Nu är läget som det är. Det finns inte på kartan att Sverige ska utvisa 10 000 ungdomar till krigets och terrorns Afghanistan. Det vore omänskligt och humanitärt oacceptabelt, och det är i praktiken inte heller möjligt. Varje enskilt utvisning kräver stor planering och förarbete.

Så i stället för att riskera att dessa unga människor blir en del av ett växande skuggsamhälle bör vi skapa ordning och reda och trygghet i deras situation genom att nu ge dem permanenta uppehållstillstånd. Det vore bra för ungdomarna, och det vore bra för Sverige - vårt växande hem!

Eller som Alex Voronov skriver: Man kan låta bli att kalla det amnesti. Men det är vad det handlar om.

Kampen mot högerextremismen - Angela Merkel visar vem som är vuxen i rummet

I Thüringen gick kristdemokratiska CDU ihop med högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) och röstade fram liberalen Thomas Kemmerich som regeringschef. Kemmerich blev den första tyske ministerpresidenten som låtit sig väljas med ett avgörande stöd av AfD.

Efter bara ett dygn tvingades Kemmerich avgå. Protesterna mot att högerextrema AfD tillåtits få agera kungamakare blev för starka. I Tyskland lever ännu minnena av hur det gick förra gången som borgerligheten frivilligt gav politisk makt åt högerextremister.

Nu agerade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i stället resolut och anklagade sina partikamrater i Thüringen för att ha övergivit partiets ”värderingar och övertygelser”. Hon beskrev händelsen som ”oförlåtlig”. Två toppolitiker  - CDU:s regionale ledare Mike Mohring och ministern utan portfölj Christian Hirte (som gratulerat Thomas Kemmerich till valet) -  tvingades bort från sina poster.

Angela Merkels resoluta agerande mot sina regionala partikollegors samarbete med högerextrema AfD kan jämföras med Ulf Kristerssons tigande när hans moderata partikollegor i Sölvesborg, Staffanstorp och Bjuv öppet trotsar partilinjen och samarbetar med Sverigedemokraterna.

Angela Merkel visar vad det innebär att vara vuxen i rummet. Ulf Kristersson har en del att lära.

I sommar lämnar jag ordförandeskapet för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Jag kandiderar inte för omval som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet vid förbundskongressen i Norrköping i juni. Jag har varit ordförande i fem år och finner det lämpligt att nu – i god tid före nästa partikongress och riksdagsval - lämna plats för nya krafter.

I en artikel i Dagens Arena berättar jag lite mer om min avgång och om förbundets roll inom socialdemokratin och i svensk politik.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har under de senaste åren verkat som en drivande kraft i arbetet för att Sverige ska bli ett internationellt humanitärt föredöme i asyl- och flyktingpolitiken. Om några veckor publiceras vårt manifest för en solidarisk socialdemokratisk asyl- och flyktingpolitik, ett manifest som under parollen ”Sverige, vårt växande hem”, tagits fram i samråd med civilsamhällets organisationer och arbetarrörelsen i bred bemärkelse.

Förbundet har tagit strid för samhällets mest utsatta – i kampen mot ett tiggeriförbud, mot försämringarna av LSS och i kraven på att ta hem de svenska barnen från lägren i Syrien. Vi ligger i framkant i kampen mot rasism och högerextremism, mot antisemitism och antimuslimism, för religionsfrihet och mot det hedersrelaterade våldet. Internationellt har förbundet profilerat sig i kampen för palestiniernas rätt till en egen statsbildning, för ett totalförbud mot kärnvapen och mot svensk vapenexport. Jag vet att vi satt avtryck i många av dessa frågor.

Beslutet har inte varit enkelt. Som förbundsordförande har jag mött så mycket kärlek, så mycket kraft och så mycket längtan efter ett samhälle präglat av solidaritet och av försoning, inte av hånfullhet och hat. Jag vet att förbundet har en fortsatt viktig roll att fylla i detta arbete, och jag är stolt och glad över att ha fått leda förbundet en bit på vägen. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang ligger fast och jag kommer självklart att även fortsättningsvis göra mitt absolut bästa för att bidra till en värld präglad av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Men först ligger en viktig politisk vår framför oss! Som förbundsordförande kommer jag att lägga stor energi på arbetet med att utveckla en solidarisk asyl- och flyktingpolitik, på det ovillkorliga stödet för dessa våra minsta och på andra rödgrönrosa frågor som är av betydelse för bygget av Sverige som vårt växande hem.

Sverigedemokraterna och nazismen

I Ekots Lördagsintervju  vände sig Jimmie Åkesson ut och in i sina försäkringar om att det inte fanns några som helst kopplingar mellan Sverigedemokraterna och nazismen. Jimmie Åkesson ondgjorde sig över att medierna" "slänger sig" med påståenden om Sverigedemokraternas ursprung i den nynazistiska myllan. Han var också upprörd över Förintelseöverlevaren Hédi Frieds uttalanden om kopplingar mellan Sverigedemokraterna och nazismen.

Bara två dagar efter Jimmie Åkessons bedyranden om att Sverigedemokraterna var rena från nazism avslöjar P4 Uppland att Sverigedemokraternas vice ordförande i Uppland Gunnar Larsson skickat flera e-postmeddelanden med rasistiskt och nazistiskt innehåll till sina partikamrater. Bland annat länkar han till en sång med textraden ”svenskar är vita och Sverige är vårt”. Till Upsala Nya Tidning säger Gunnar Larsson att han tänker fortsätta att sprida sådana här länkar även om det "kan såra fel personer - vissa är ju inte vita".

Gunnar Larsson har även skickat flera länkar från den pronazistiska och antisemitiska svenska sajten Blueshift. Och nyligen skickade han ett videoklipp på tyska plan från andra världskriget som bombar en moské, och Adolf Hitler som dansar efteråt. Gunnar Larsson medger att han skickat dessa mejl, men att han gjort det för att han inte riktigt förstod innebörden av dem utan behövde hjälp med tolkningen.

Så Jimmie Åkesson kan säga vad han vill och beklaga sig över journalister och över uttalanden från Förintelseöverlevare. Men det finns inget annat svenskt parti där avslöjanden om rasism och nazism i är en sådan vardagsvara som det är för Sverigedemokraterna. Som Niklas Orrenius skrev i Dagens Nyheter för ett par år sedan: Ständigt nya avslöjanden om rasism i SD-leden.

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism.  Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar därför också rasismen. Glöm aldrig det. (Med särskild hälsning till Moderaterna och Kristdemokraterna.)

Ska vi förhandla om Januariavtalet?

Som läsaren av denna blogg vet skulle jag gärna se en mer vänsterorienterad politik i Sverige i dag. Men hur ska vi komma dit? Inte så sällan hörs rop från vänsterhåll om att Januariavtalet borde förhandlas om. Antingen i form på ett sätt som skulle möjliggöra samverkan med Vänsterpartiet. Eller i innehåll på ett sätt som skulle ge mer utrymme för jämlikhetsreformer och mer pengar till välfärdssektorn.

Men att förhandla om Januariavtalet är lättare sagt än gjort. Centerpartiet och Liberalerna betalade ett högt politiskt pris när de vägrade låta sin allianspartner Ulf Kristersson och Moderaterna bilda regering för att i stället göra upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Centerpartiets och Liberalernas vilja att låta den rödgröna regeringen driva en mer vänsterorienterad politik kan - för att uttrycka det milt - beskrivas som något begränsad.

En förhandling innebär per definition att båda parter måste ge och ta. I debatten om en omförhandling av Januariavtalet finns ett stråk av naivitet, en slags förväntan om att Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) i en sådan förhandling bara kan ta, och inte behöva ge. De som varit med i förhandlingar på riktigt inser att det är sällan så det går till i verkligheten.

Så vad kan Socialdemokraterna ge Centerpartiet och Liberalerna i en omförhandling om Januariavtalet? Har ni några tips, kära läsare? Annars kommer Januariavtalet att strukturera politiken resten av mandatperioden.

Nej till volymmål för asylinvandringen!

Nej, Sverige ska inte ha ett tak för asylinvandringen. Ett sådant tak är oförenligt med asylrätten och är inte värdigt ett av världens rikaste och allra mest välmående länder. Som 16 av Sveriges mest framstående folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan:

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Ja, det var ord och inga visor.

Nu menar en del att Sverige ska kringgå asylrätten genom att inte sätta upp en bestämd siffra för hur många asylsökande som Sverige ska ta emot, utan i stället sätta upp ett slags relativt volymmål om att Sverige inte ska ta emot fler asylsökande jämfört med folkmängd än genomsnittet i EU. Men vad händer då om målet inte nås, om antalet människor som utnyttjar sin mänskliga rättighet att söka asyl överstiger detta mål? Jo, då är tanken att Sverige ska nå volymmålet genom att i stället ta emot färre kvotflyktingar. Dessa kvotflyktingar väljs ut av FN och gruppen utgörs av de allra mest hjälpbehövande flyktingarna. Kvotflyktingar ska absolut inte användas som ett dragspel för att nå "volymmål". Jag förutsätter att de socialdemokratiska ledamöterna i den migrationspolitiska kommittén vägrar gå Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna till mötes och i stället säger bestämt nej till ett sådant förslag.

Nej, Sverige kan inte "hjälpa alla". Men diskussionen borde handla om hur Sverige ska kunna hjälpa fler - inte färre - av de 70 miljoner människor som i dag befinner sig på flykt.

Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier

I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".

På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.

Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.

Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.

Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.

Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.

Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Förintelseöverlevaren Hédi Frieds vrede och sorg inför SD:s medverkan på Förintelsens minnesdag

På måndag högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Varje år denna dag arrangerar Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen och Forum för levande historia en minnesstund. För första gången ingår Sverigedemokraterna genom riksdagsledamoten Björn Söder i den grupp som bjuder in till minnesstunden.

Sverigedemokraterna har sina rötter i den nazistiska myllan, och är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet. Det är ytterst osmakligt - ett hån mot alla de som drabbades av Förintelsen - att ett sådant parti tillåts ingå i den gemenskap som bjuder in till denna manifestation.

Författaren och Förintelseöverlevaren Hédi Fried, 95 år, är upprörd över den normalisering av Sverigedemokraterna som nu pågår. Hon skriver i Dagens Nyheter:

Jag förstår inte hur Moder Svea har sjunkit så lågt att hon är beredd att krama dem som nu återuppväcker samma dödsbringande ideologier. Finns det inte plats för det kritiska tänkandet längre? (...) Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det.

Varför ingriper inte talmannen, undrar kanske en del. Skälet är att enligt talmannens generella riktlinjer ska riksdagens nätverk vara öppna för alla partier. Tidigare har Sverigedemokraterna valt att inte vara med i Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Men nu har Sverigedemokraterna ändrat sig, och anslutit sig till nätverket.

Kanske borde de övriga partierna ha valt att förlägga sin manifestation utanför riksdagen för att undvika samverkan med Sverigedemokraterna i denna sak. Eller ha organiserat minnesstunden i riksdagen på annat sätt än genom nätverket.

Björn Söder tycker det är "tråkigt" att Hédi Fried "gör partipolitik" av denna sak. Riksdagsnätverkets ordförande Mikael Oscarsson, KD, säger att Sverigedemokraterna inte kommer att medverka aktivt vid minnesstunden, utan enbart står med som inbjudare. Björn Söder själv säger däremot till Expressen att han kommer att ha en mer aktiv roll vid minnesstunden än enbart som åhörare: Skillnaden nu är att jag också kommer att vara med lite tidigare för att emot besökare och hjälpa till så att det flyter på med logistiken.

Hédi Fried själv påminner om att vi inte klarade av att hejda normförskjutningen förra gången, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas på måndag:

Men denna gång, i stället för att bara minnas, låt oss hejda normförskjutningen i tid. I valet mellan tolerans och intolerans, låt oss välja rätt.

Så är det. Låt oss välja rätt, och aldrig bidra till normalisering av rasism och främlingsfientlighet.