2020-01-16

Vem efterträder Jonas Sjöstedt?

Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.

Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.

Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.

Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.

Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).

Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)

Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.

Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.

Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.

Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.

Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.

2020-01-14

Vänsterpartiet höjer rösten

Mycket vill ha mer. Jonas Sjöstedts hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i frågan om Arbetsförmedlingens framtid stärkte livsandarna i Vänsterpartiet. Kanske stärkte det också Vänsterpartiets ställning något i opinionen. Nu tar Jonas Sjöstedt nya tag och säger sig vara villig att i samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna driva igenom en ändringsbudget i riksdagen och på så sätt med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till ytterligare miljarder till välfärden.

Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.

Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.

Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.

Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.

I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.

2020-01-12

Januariavtalet fyller 1 år. En del har skäl att fira, andra inte

I dagarna fyller Januariavtalet ett år. Må det länge leva? Svaret på frågan ligger förstås i betraktarens ögon.

Januariavtalets vinnare blev i första hand Centerpartiet. Avtalet inrymmer en hel del centerpartistisk politik, och i opinionen håller Centerpartiet sin ställning i förhållande till valresultatet 2018. Och 2018 gjorde Centerpartiet sitt bästa val på 30 år.

Januariavtalets förlorare blev i första hand Moderaterna. Avtalet innebar att partiet snuvades på regeringsmakten, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Partiet har dessutom tappat ytterligare i opinionsmätningar efter valet 2018, trots att partiet då gjorde sitt sämsta val sedan 2002.

Socialdemokraterna blev både vinnare och förlorare på Januariavtalet. Sakpolitiskt innebar avtalet en rejäl högervridning av delar av regeringspolitiken. Samtidigt fick Stefan Löfven möjlighet att fortsätta leda en rödgrön regering. Den borgerliga alliansen splittrades och det är under överskådlig tid svårt att se den återuppstå.

Sverigedemokraterna skulle kunna göra anspråk på att ha vunnit på Januariavtalet eftersom partiet under det senaste året gått kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Men partiet har förlorat politisk makt. Under förra mandatperioden hade Sverigedemokraterna utslagsröst i alla omröstningar där de rödgröna partierna stod mot allianspartierna. I dag spelar det ingen roll hur de röstar, så länge Januariavtalets partier håller ihop och Vänsterpartiet inte röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet har också förlorat politisk makt genom Januariavtalet. Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod tvingas partiet använda sig av hot om misstroendeförklaringar för att försöka påverka. Möjligen finns det förutsättningar för partiet att som enda oppositionsparti från vänster växa i opinionen - en del färska opinionsmätningar pekar i en sådan riktning.

Liberalerna fick visserligen med en hel del av sin politik i Januariavtalet - kanske särskilt i för partiet viktiga symbolfrågor som avskaffad värnskatt. Men partiet sladdar i opinionen, och där syns ännu inga tecken på ljusning.

Kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val 2018, och har sedan dess åkt berg- och dalbana i opinionen. Miljöpartiet får fortsätta regera, men någon opinionsmässig Greta-effekt syns inte.

Ingen älskar Januariavtalet. Men det är inte alltid den mest älskade som vinner. Januariavtalet sprängde Alliansen och skapade en helt ny karta för svensk politik. Allianspartierna hade en självklar samhörighet i de klassiska vänster-högerfrågorna. Men de kunde inte enas i de frågor som hänför sig till den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen (särskilt inte om migrationspolitiken och relationen till det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna).

Hur kommer det då att gå? Kommer Januariavtalet att hålla fram till nästa val? Läs gärna Jonas Hinnfors och min analys i Liberal Debatt.

2020-01-09

Sverigedemokraten Kent Ekeroth twittrar hånfullt om flygolyckans offer

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraterna är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet.

En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.

Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".

Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.

2020-01-08

Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

2020-01-06

Donald Trump hotar öppet att bryta mot folkrätten. Ett ytterst illavarsnande tecken.

Om alla stater och politiska ledare i världen följde folkrätten skulle vi leva i en mycket säkrare värld, där de mänskliga rättigheterna respekterades och där livet var så mycket bättre för så många människor. Därför är det viktig att värna folkrätten och sätta folkrätten i centrum i hanterandet av krig och kriser.

Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.

Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”

För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".

USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.

2020-01-03

Analys i 4 punkter av USA:s dödsattack mot den iranske toppgeneralen

1.) Vad är det som har hänt? Den iranske generalen Qassem Soleimani dödades i natt i en amerikansk raketattack strax utanför Bagdads internationella flygplats i Irak. Ytterligare minst sju människor dödades i attacken. Qassem Soleimani var ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka och en av de mäktigaste personerna i Iran. Enligt Pentagon beordrade president Donald Trump personligen attacken, den amerikanska kongressen var inte tillfrågad. Irans ledarskap har nu utlovat en "kraftfull vedergällning" mot USA.

2.) Varför hände det? Dödsattacken mot Soleimani har föregåtts av en långvarig och växande spänning mellan USA och Iran. USA uppfattar Iran som ett hot mot internationell fred och säkerhet och mot USA:s egna intressen i regionen. I maj 2018 drog sig USA ur det internationella kärnvapenavtal som syftade till att förhindra att Iran utvecklade egna kärnvapen. Sedan dess har USA skärpt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Den 27 december 2019 dödades en amerikansk civilanställd i en attack vid en irakisk militärbas. USA svarade med flyganfall, varpå den amerikanska ambassaden i Bagdad på nyårsaftonen stormades av demonstranter. USA hävdar att general Soleimani låg bakom attacken mot flygbasen den 27 december och att han planerade nya attacker mot amerikanska medborgare i Irak.

3.) Vad händer nu? Risken är stor att våldsanvändningen i området eskalerar. Iran kommer att försöka svara på den amerikanska attacken, till exempel genom att initiera attacker mot amerikanska soldater i Irak eller genom att störa den viktiga oljetrafiken i Persiska Viken. Iran är hårt pressat av USA:s ekonomiska sanktioner och slåss för att upprätthålla sin ställning som regional stormakt i området. Irak riskerar att på nytt bli en krigsskådeplats där yttre krafter i kombination med interna konflikter leder till att landet faller sönder som statsbildning. Ingen vet med säkerhet något om USA:s och president Donald Trumps långsiktiga strategi för Iran. Eller om det ens existerar någon sådan.

4. Vad bör göras? Omvärlden måste göra sitt bästa för att inympa vikten av återhållsamhet hos alla berörda parter. Folkrätten måste värnas. Iraks suveränitet som självständig statsbildning måste upprätthållas. (Jag noterar att det är just dessa tre saker som utrikesminister Ann Linde betonar i sin kommentar till händelseutvecklingen.)

2020-01-02

Margit Richert och Sören Holmberg om konflikten stad-land (eller kanske centrum-periferi)

Fullt krig råder numera mellan stad och land, skriver litteraturkritikern och kulturskribenten Margit Richert, boende i Tiveden några mil utanför Laxå, i Svenska Dagbladet. Hon fortsätter: Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen, oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma, bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg eller näthatar eliten. 

Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val. 

Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).

Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.

Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.

Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!

Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.

2020-01-01

FInns det en TAN-vänster?

God fortsättning, kära bloggläsare!

Igår beskrev jag hur vänster-högerkonflikten under 2010-talet utmanats av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik.
Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor.

Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Finns det då ingen GAL-höger eller TAN-vänster? Ja, det beror ju på hur fristående dimensionerna är från varandra. Intuitivt är det lätt att föreställa sig en GAL-höger i form av frihetlighet i livsstilsfrågot och individens frihet från staten i kombination med högerpolitik i ekonomiska frågor. En slags nyliberalism, kanske? TAN-vänstern skulle i stället slåss för jämlikhet i den ekonomiska politiken men till exempel gärna göra gemensam sak med Moderaterna i frågor om migration och brott och straff. Så argumenterade ju det socialdemokratiska finansregionrådet i opposition i Region Stockholm Aida Hadžialić i en intervju i Dagens Nyheter för ett par dagar sedan. Hon talade sig också varm för en svensk kulturkanon och vikten av att "folkförankra" klimatpolitiken.

Hur ser det då ut inom Socialdemokraterna med avseende på GAL och TAN? I en färsk och unik studie (Svenska partimedlemsundersökningen 2019) med stöd av Valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet studerar Kajsa Evertsson, Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk hur medlemmarna i de svenska politiska partierna placerar in sig själva på GAL/TAN-skalan och även hur de placerar in sina respektive partier. På en skala mellan 1 och 10 (ju lägre värde, desto mer GAL) blir det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska medlemmarna placerade sig själva 3,97, medan det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska väljarna placerade sitt eget parti blir 4,77. De socialdemokratiska väljarna uppfattar således sig själva som något mer GAL än sitt eget parti. (Observera att vi här talar om partimedlemmarna, inte om partiernas väljare.)

Överlag är det relativt små skillnader i var partimedlemmarna placerar in sig själva och sina partier. Skillnaden för socialdemokraterna uppgick till 0,8 poäng, och det var den största skillnaden bland partierna. 

Vänsterpartister, Miljöpartister, Socialdemokrater och Liberaler uppfattar sig själva som mer GAL än sina partier. Centerpartister, Moderater och Kristdemokrater uppfattar sig själva som mer TAN än sina partier. (Sverigedemokraterna hade inte möjlighet att skicka ut enkäten till sina medlemmar och ingår därför inte i undersökningen.) Partimedlemmarnas självplacering på GAL/TAN-skalan blir i GAL-ordning Vänsterpartiet 2,07, Miljöpartiet 2,20, Socialdemokraterna 3,97, Liberalerna 4,00, Centerpartiet 4,02, Moderaterna 6,54 och Kristdemokraterna 7.04. 

Notera de väldigt små skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet - här finns en värderingsmässig grund för fortsatt samarbete manifesterad.

2019-12-31

2010-talet: Från vänster/höger till GAL/TAN. Vad händer nu?

Det gamla året lägger sig att dö, skaldade Alfred Tennyson. Detta nyår är det värre än så - ett helt decennium säger tack och ajö.

Hur ska vi då karaktärisera den politiska utvecklingen under det 2010-tal som nu lämnar oss? Vilka har varit de viktigaste politiska händelserna av betydelse för framtiden?
2010-talet var ett decennium då det svenska partisystemet förändrades i grunden. Sverige var under många år ett undantag i Europa. Här fanns inget främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti som mobiliserade väljare på migrationsfrågan. Vänster-högerkonflikten dominerade politiken och socialdemokratin stod relativt stark.
I dag är situationen förändrad. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och har sedan dess utvecklats till ett nationalkonservativt parti som nu tävlar med Socialdemokraterna om ställningen som landets största parti. Sverigedemokraterna vill inte bara se ett Sverige med lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans.
Vänster-högerkonflikten utmanas av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik. (G:et i GAL kan för övrigt kanske snart bytas ut från Grön till Greta...)
Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor. Moderaternas och Kristdemokraternas nya linje som innebär att de gärna samtalar med eller samarbetar med Sverigedemokraterna sluter cirkeln.
Vi har sett en motsvarande utveckling i flera europeiska stater. På så sätt har Sverige "normaliserats" ur ett europeiskt perspektiv.
Ytterst har dessa förändringar av partisystemet sin grund i samhällsförändringar. Industrisamhället (där vänster-högerkonflikten haft sin bas) fasas ut och den territoriellt organiserade nationalstaten utmanas av transnationalitet och transnationella nätverk. Därför är det svårt att se någon väg tillbaka till det som varit. Är GAL-TAN "bara" en åsiktsdimension är det möjligt att den kollapsar och blir en del av vänster-högerdimensionen. Men om GAL-TAN i stället är ett uttryck för nya, materiellt grundade intressekonflikter mellan olika sociala grupper i ett framväxande kunskapssamhälle har den förutsättningar för att bli beständig och i förlängningen leda till nya partibildningar.
Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Men så enkelt är det inte. På senare tid har det till exempel diskuterats om det finns en TAN-vänster. Till den saken återkommer jag i morgondagens bloggpost.
Framtiden är öppen. Välkommen 2020-tal. Hoppas att vi ska trivas tillsammans.

2019-12-27

Varför gullar M och KD med SD?

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.

Varför väljer  Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.

Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.

Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.

Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som  har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.

Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.

Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.



2019-12-25

Om Frälsare av olika slag

Det är Juldag och oss är en Frälsare född.

I vardagsspråket används ordet Frälsare som synonym till "befriare" eller "räddare". Ordet härstammar från "frihalsa", att en fånge som bär en boja om halsen får bojan borttagen och blir fri.

Om vi för ett ögonblick bortser från Jesus Kristus - vem är det moderna Sveriges främste Frälsare? Jag gör som man brukar nu för tiden. Jag googlar.

Ordkombinationen Olof Palme/Frälsare får 11 400 träffar. Kombinationerna Annie Lööf/Frälsare och Stefan Löfven/Frälsare får båda 40 300 träffar, och de utklassar Jimmie Åkesson/Frälsare som endast får 16 800 träffar. Ulf Kristersson/Frälsare får 6 650 träffar, Jonas Sjöstedt/Frälsare får 7 340 träffar och Ebba Busch Thor/Frälsare får 8 300 träffar.  

Ingmar Bergman/Frälsare får 6 380 träffar. Leif GW Persson/Frälsare får 5 550 träffar.

Alla får de stryk av Zlatan. Ordkombinationen Zlatan/Frälsare får nära 60 000 träffar på Google.

Men statusen som Frälsare kan skifta snabbt. Nils Ferlin skrev: En kättare i dag: Och i morgon en martyr, Titlarna beror på herrarna som styr. (Sancta Simplicitas, Goggles) Zlatan Ibrahimović beslut att köpa en fjärdedel av Hammarby innebar att han hamnade i onåd hos en del Malmö FF-supporters. De tycker att Zlatan sviker den klubb som fostrat honom. Deras ilska har tagit sig handgripliga uttryck i form av vandalisering av skulptören Peter Lindes staty av Zlatan på Stadiontorget i Malmö. Statyn har sprejats i vitt, bränts med bengaler, klottrats ned med hat och hot och näsan har sågats av.

Så mycket hat. Mot en man de en gång älskade och hyllade.


(Jag vet inte vem som tagit bilden. Den finns på Wikipedia här.)

Själv har jag mycket svårt att förstå det hat som Zlatans agerande väcker. Hade jag, Gud förbjude, varit MFF-supporter hade jag varit glad och stolt över att lagets överlägset främste spelare någonsin nu tar de första stegen för att etablera sig på den internationella fotbollsscenen i en annan roll än som spelare. Zlatan är inte "Malmö FF:s spelare", han är så mycket större än så. Sedan är det en annan sak vad man tycker och tänker om att fotbollslag kan köpas och säljas överhuvudtaget.

Jag tror Malmö FF:s supportrar gör bäst i att vänja sig vid att Zlatan även fortsättningsvis banar sig sin egen väg. Och de borde önska honom lycka till på den färden.

Det finns faktiskt en bok som heter Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott (red Susanne Olsson, Olof Sundqvist, David Thurfjell. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2014). Jag har inte läst den, men vill gärna göra det.

Jag noterar för övrigt att ordkombinationen Greta/Frälsare får 71 600 träffar.

Men alla besegras de av Jesus Kristus. Ordkombinationen Jesus Kristus/Frälsare får hela 209 000 träffar på Google. Så då måste det vara sant.

2019-12-18

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

2019-12-17

Finlands statsminister Sanna Marin (S): Vi hämtar hem barnen från lägret i Syrien så snart som möjligt!

Finland vill hämta hem de finska barn som befinner sig i lägret al-Hol i Syrien, berättade den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin vid en presskonferens igår. Det är ett välkommet besked från den finska regeringen, bestående av Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. Nästa steg är att gå från ord till handling och att se till att barnen också verkligen kan komma hem.

I ett pressmeddelande preciseras grunderna för det finska beslutet. Jag fäster mig särskilt vid punkt 4 i texten: Syftet med myndighetsverksamheten är att i alla situationer trygga barnets bästa. För att detta ska vara möjligt ska man samarbeta sömlöst med barnskyddsmyndigheterna samt följa barnskyddslagen. (Först läste jag att samarbetet skulle ske "sömnlöst", men så illa var det inte.)

"I alla situationer trygga barnets bästa." Det är viktigt att Sverige gör sitt yttersta för att hjälpa de svenska barn som också sitter fängslade i al-Hol. Saken är inte enkel. Men viljeinriktningen måste vara att få hem så många av barnen som möjligt, och så fort som möjligt. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. 

Jag förutsätter att den svenska regeringen gör vad den kan och jag är hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Det brådskar. Den humanitära situationen i lägret är fruktansvärd. Nu kommer vintern. Många riskerar att dö. Det är vår plikt att lyssna på humanitära människorättsorganisationer som Amnesty, Rädda Barnen och Röda Korset. Hämta hem de svenska barnen från Syrien.