Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Förra veckans blodiga bombdåd mot en flickskola i Kabul skördade över 70 dödsoffer. Nästan alla som dödades var elever på flickskolan - de flesta av dem mellan elva och 15 år gamla. 

Våldet och terrorn växer i det redan så svårt drabbade och sargade Afghanistan. I takt med att USA tar hem sina trupper flyttar talibanerna fram sina positioner. Oron är stor för ett fullödigt inbördeskrig och att talibanerna kommer att ta makten i landet. För att sätta ökad press på den afghanska regeringen trappar talibanerna upp våldsanvändningen. Civilbefolkningen drabbas hårt. Även Al Qaida och IS är närvarande i landet och bidrar till terrorn.

Under rubriken Afghanistan faller ner i våldets mörker skriver journalisten Magda Gad i Expressen: När vi kom till Kabul sensommaren 2018 var ett terrordåd i staden en nyhet. Nu är det en nyhet om det går en dag utan ett terrordåd. (...) Dagarna börjar med explosioner i morgonrusningen. Folk håller andan i väntan på vem som ska mördas härnäst. Utbildade kvinnor är särskilt utsatta.

I ett SVT-inslag berättar tonårsflickorna Sarah och Hadis i Karlstad om sin skräck att inte få stanna i Sverige - där de nu levt i många år - utan i stället tvångsutvisas till Afghanistan. "När vi barn väl har fått chansen att bygga upp våra liv på ett tryggt ställe så tycker jag att vi ska få fortsätta med det", säger en av dem. Ja, vem säger emot?

I morgon tisdag 18 maj planerar Sverige att genomföra ännu en tvångsutvisning av människor från förvaret i Märsta till Kabul. Det är en politisk och moralisk skandal att Sverige fortsätter att utvisa människor till terrorns och krigets Afghanistan. Jag tror att historien kommer att döma oss hårt. Utvisningarna måste stoppas nu.

 

Kriget i Gaza: Stoppa dödandet nu!

Våldshandlingarna i Gaza och Israel är avskyvärda och måste omedelbart upphöra. Israelisk press rapporterar om nära 200 dödade palestinier. Ett drygt 50-tal av dessa döda är barn. Omkring tio israeler har dödats. Israel säger att man tänker fortsätta den militära offensiven och avfärdar förslag om en vapenvila.

Hamas raketattacker mot Israel är ett uppenbart brott mot folkrätten. Israel har, liksom alla stater, rätt till självförsvar. Men få bedömare hävdar på allvar att det är Hamas raketattacker som utgör grunden till konflikten.

Grunden till konflikten ligger i ockupationen och i den olagliga israeliska bosättningspolitiken. Ockupationspolitiken gestaltar den ojämlikhet som råder mellan israeler och palestinier, och även mellan den judiska och den arabiska befolkningsgruppen i Israel. 

Situationen ställs på sin spets genom hoten om att vräka palestinier från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Israelisk lag möjliggör för judar som bott i området men flytt från sina hem under det israelisk-arabiska kriget 1948-49 att återvända och återfå sina bostäder. Men palestinier som under samma krig flydde från sina hem i västra Jerusalem har enligt israelisk lag ingen motsvarande rätt att återvända och återfå sina bostäder.

De senaste dagarnas utveckling visar också på ett hot mot Israel som på sikt är större än hotet från Hamas raketer. Våldshandlingarna mellan judar och araber har eskalerat inne i Israel. Expressen rapporterar: I Bat Yam söder om Tel Aviv försökte judiska ultranationalister lyncha en arabisk bilförare på onsdagskvällen. De släpade ut honom ur bilen och en videofilm visar hur ett 20-tal personer slog honom med metallföremål och sparkade honom i huvudet. Han fördes till sjukhus med medelsvåra skador. Det finns motsvarande exempel på våld från araber mot enskilda judar i Israel. Om våldshandlingarna mellan judar och araber i Israel eskalerar ytterligare innebär det ett allvarligt säkerhetshot mot den israeliska staten.

Omvärlden - inte minst USA - måste nu sätta press på båda parterna att upprätta och respektera en vapenvila. Dödandet måste få ett slut - nu! 

Men för att vinna freden varaktigt krävs det ett slut på den israeliska ockupationspolitiken och ett genomförande av tvåstatslösningen. En israelisk och en palestinsk stat som lever sida vid sida och respekterar varandras rättigheter är fortfarande den enda realistiska vägen till en varaktig fred. 

Fortfarande är det Israel som är den överlägset starkaste parten och därmed också har det största ansvaret för att få igång en fredsprocess. Omvärlden måste genom aktiv diplomati göra sitt yttersta för att stötta parterna i sådana strävanden. Det gäller att stoppa våldet nu. I morgon kan det vara för sent.

Jörgen Fogelklou (SD) har blivit en belastning för sitt parti. Finns det någon väg ut?

Sverigedemokraternas kommunalråd och gruppledare i Göteborg Jörgen Fogelklou har blivit ett problem för sitt parti. Och inte bara för sitt parti, utan i förlängningen också för Sverigedemokraternas tänkta samarbetspartners Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

I samband med att inloggningsuppgifter till tusentals Flashback-konton läckte 2015 offentliggjordes uppgifter om kontot ”afghan”. Kontot hade registrerats med mejladressen jorgen@bird.se tillhörandes Jörgen Fogelklou. Kontot hade publicerat avskyvärda rasistiska och nazistiska inlägg. 

”juden är roten till allt ont....men självfallet skall vi bekämpa all form av ondska i vårt eget land, så som [n-ordet], kamelfösaren, pedofildyrkare och andra våldsmän.”

”jag skulle gladeligen deportera varenda jävla svartskalle i dag! Sieg Heil!”

"Det mest logiska vore naturligtvis att ta till vapen. Ett snabbt, billigt och effektivt sätt att bli kvitt problemet en gång för alla. Tyvärr är inte alla redo för en sådan drastisk metod.”

Jörgen Fogelklou förnekar att han skrivit dessa inlägg, Sverigedemokraterna valde då att inte utreda anklagelserna mot honom. Men nu har Aftonbladet publicerat material som ytterligare stärker misstankarna att det verkligen är Fogelklou som skrivit dessa inlägg. Fogelklou fortsätter neka. Denna gång har Sverigedemokraterna initierat en utredning för att skapa klarhet i frågan.

Problemet för Sverigedemokraterna - och i förlängningen för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - är följande.

Antingen bekräftas misstankarna mot Jörgen Fogelklou och då måsta han avgå. Då väcks frågan om varför Sverigedemokraterna aktivt valde att inte utreda anklagelserna mot honom när de först fördes fram för några år sedan. Inte förrän Aftonbladet publicerar nya uppgifter väljer Sverigedemokraterna att utreda saken. Hur trovärdig är Sverigedemokraternas princip om nolltolerans mot rasism om partiet tar så lätt på anklagelser som sedan visar sig vara sanna?

Eller så går det inte att belägga anklagelserna mot Jörgen Fogelklou. Då kan han sitta kvar. Men misstankarna mot honom kommer sannolikt att kvarstå. Det är i princip omöjligt för hnom att bevisa sin oskuld. Och eftersom politik inte handlar om juridik utan om förtroende så kommer Jörgen Fogellou även fortsättningsvis att vara en belastning för sitt parti. Han blir också - oavsett om han skrev dessa inlägg eller ej - en påminnelse för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om vilken sorts parti de är  de väljer att aktivt söka samarbete med och vars aktiva stöd de kommer att vara beroende av för att kunna bilda regering.

En sak skulle Jörgen Fogelklou kunna göra för att hjälpa sitt parti och dess tänkta samarbetspartners ur knipan. Om han avgår - samtidigt som han står fast vid sin oskuld - med motiveringen att han inser att han står i vägen för sitt parti så blir det ingen utredning och frågan om hans agerande tappar sin politiska nerv. I dagsläget tyder inget på att han Fogelklou är villig att ta det steget.

50 år sedan Almstriden i Stockholm - och almarna står kvar!

På natten till den 12 maj 1971 - på onsdag för exakt 50 år sedan - kulminerade Almstriden i Stockholm. Demonstranter som samlats för att stoppa fällandet av Kungsträdgårdens almar drabbade samman med polis. Almarna skulle fällas för att ge plats ut en tunnelbaneuppgång. Beslutat att fälla almarna var impopulärt i breda grupper - ett café under almarna var en uppskattad oas i en innerstad där uteserveringar var sällsynta. Aktionsgruppen Alternativ Stad mobiliserade motståndet och området kring almarna ockuperades. Den 17 maj beslöt staden att almarna skulle få vara kvar eftersom fällningen inte gick att genomföra.

En solskenshistoria tycker nog många i dag. Men motsättningarna var skarpa och sammandrabbningen mellan demonstranter och polis blev våldsamma. Protesten var förstås en del av 1968-upproret och den auktoritetsnedrivning som följde i dess spår.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr kom i debatten att personifiera den dåvarande rivningshysterin i Stockholm i allmänhet och fällandet av almarna i synnerhet. Orättvist tycker en del. Läs gärna Björn Elmbrants biografi över honom: Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).

SVT visar en ny och i högsta grad sevärd dokumentär som heter just "Almstriden". Den kan ses på SVT Play.

I boken 1968, När allt började. (Hjalmarson & Högberg, 2018) relaterar Marie Demker och jag Almstriden till ett vidare sammanhang. Vi skriver så här:

Under hösten och vintern 1970-1971 blev alltfler stockholmare intresserade av frågan om almarna.[2] Natten mellan den 11 och 12 maj försökte polisen sig på en aktion mot den ockupation av träden – människor hade helt sonika klättrat upp i dem – som skett. Men genom telefonlistor och snabb aktion kom alltfler personer till platsen och polisen fick ge upp. I sin egen historieskrivning menar Alternativ Stad att:

 ”(S)tatsmaktens våldsmonopol var utmanat och politikerna lovade komma igen med motorsågarna och fler poliser. Men efter vår veckolånga ockupation av platsen insåg makthavarna under ökat tryck av allmänheten att de hade förlorat.”[3]

Och precis som Alternativ Stad menar så handlade nog medborgarnas försvar av almarna om mycket mer än bara träden. För genom sina aktioner hade Alternativ Stad dels samlat många medborgare som bara var flyktigt intresserade av att bo i kollektiv eller endast äta grönsaker i en bred och gemensam protest mot vad som uppfattades som maktmissbruk och översitteri. Socialdemokraterna stod särskilt i skottgluggen för denna kritik.[4]

Det fanns motstånd mot rivningarna och de nya moderna stadsplanetankarna redan på 1950-talet.[5] Men då fanns inte det sammanhang av ”alternativa” rörelser som sedan bildades, t ex den s k Provie-rörelsen, byalagsrörelsen och miljörörelsen. Provierörelsen var en anarkistiskt sinnad rörelse som bildades i Stockholm hösten 1966. På deras agenda stod kamp mot resursslöseri, konsumtionssamhälle och solidaritet med tredje världen. Kraven och protesterna var konkreta; tiotusen engångsglas skickades till Riksdagen och krav om lag på upptagning av liftare.[6] Svenska Provies hade inspirerats av den holländska rörelsen Provos som startat på våren 1965. I början var det fråga om en serie konstnärliga happenings som protesterade mot konsumtionssamhället, men det övergick i våldsamma gatukravaller. Den holländska rörelsen upplöste sig själv 1967, liksom den svenska samma år.

Den framstegsvänliga och modernistiska socialdemokratin leddes under slutet av 1960-talet till stor del av personer födda alldeles i början av 1900-talet. De hade varit med om resan från Fattig-Sverige till Välfärds-Sverige. För dem var det obegripligt att någon kunde kritisera de planer som Strindberg som effektfullt beskrev i sin dikt Esplanadsystemet ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt”. Tage Erlander säger i sina memoarer (1982) att det ”finns ingen anledning att instämma i dagens föraktfulla fnysningar åt ’pryljakten’, ett begrepp som är uppfunnet av grupper som aldrig själva upplevt någon direkt brist i materiellt hänseende.”[7] Att socialdemokratin skulle kunna förstå det uppror mot politiken som protesterna mot rivningen av gamla hus och fällandet av några träd symboliserade är mycket begärt. Men vad socialdemokratin inte såg var att ur de protesterna växte såväl miljörörelser, decentraliseringsidéer som rörelsen mot kärnkraft. Fortfarande stod de politiska partierna starka och det politiska systemet var ännu intakt. Men 30 år senare kan vi att det bristande stöd för partier och politiska institutioner som blommat ut under 90-talet har sina rötter i denna konflikt.

En ny typ av folkrörelse, politiskt kanaliserad genom ökat stöd till centern och till bildandet av Miljöpartiet, såg dagens ljus på 1970-talet. Att det blev miljöfrågorna - i vid mening - som blev murbräckan mot det rådande systemet handlar troligen om att dessa frågor dittills förbisetts av folkhemspolitikerna som lagt all sin energi på att undanröja det gamla samhällets problem genom att öka bostadsstandarden, öka den ekonomiska tillväxten och öka den sociala välfärden. Men den höjda utbildningsnivån och ekonomiska handlingsfriheten, effektiviteten och hastigheten i förändringen av de gamla miljöerna samt upplevelsen av bristande lyhördhet skapade grogrund för en bred kritik mot socialdemokratins samhällsbygge.

Gamla auktoriteter revs ned - både partier och kommunala tjänstemän fick finna sig i att blir både kritiserade, motsagda och motarbetade. I många fall vägrade vanliga människor helt enkelt acceptera de beslut som fattats och ockuperade rivningshotade kvarter eller skyddade träd som skulle fällas.[8] Individualiseringen tar sig därmed uttryck i dramatiska politiska aktioner, betoningen av människornas självbestämmanderätt om sin egen närmiljö och misstron mot monopol och byråkrati. Normlösheten visar sig i ett bristande stöd till elitens beslut, ifrågasättandet av hierarkier och av beslut fattade inom ramen för den representativa demokratin. I de rörelser som dominerades av sådana stämningar fanns mycket litet till övers för socialdemokratins folkhem.

---

[1] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 9.

[2] En opinionsundersökning visade att 70 procent av stockholmarna ville ha almarna kvar, och att 46 procent tyckte att det var fel att försöka stoppa fällningen med demonstrationer. Årsboken Aktuellt 12/5 1971.

[3] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 10.

[4] Östberg (2002) s 69.

[5] Svensson (2003) s 22.

[6] Östberg (2002) s 90-91 samt http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 4.

[7] Erlander (1982) s 14.

[8] En protest som faktiskt ledde till en långsam nyorientering inom svensk stadsplanering med större öppenhet för andra värden än ekonomi och teknik, ett ’integrerat bevarande’ (integrated conservation). Engelbrektsson & Rosvall (2004).

Starkt symbolvärde när SD får lägga fram migrationsförslag tillsammans med L, KD och M

Ett liberalt partis första samarbete med ett främlingsfientligt parti blev alltså om migration. Låt det sjunka in. 

Så skrev Elina Jansson (MP), pressekreterare på kulturdepartementet på Twitter tidigare i dag. Bakgrunden är att Liberalerna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i dag presenterar ett gemensamt förslag om migrationspolitiken. 

Elina Jansson har en poäng i den starka symbolpolitiska betydelsen av förslaget. Sakfrågorna i förslaget handlar om att ytterligare begränsa innebörden av humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd och att försvåra familjeåterförening. I dessa frågor har de fyra partierna redan tidigare samma åsikt. Nyheten ligger i att de nu i organiserad form går fram tillsammans och i riksdagen försöker få igenom ett så kallat utskottsinitiativ. Försöket kommer av allt att döma att misslyckas. De fyra partierna utgör en riksdagsminoritet, och Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer tillsammans att rösta nej.

Sverigedemokraterna jublar. Genom det gemensamma förslaget bidrar inte bara Moderaterna och Kristdemokraterna utan nu också Liberalerna till att göra det tidigare paria-partiet rumsrent. Det är en stor seger för Jimmie Åkesson att nu också Liberalerna bidrar till denna rentvättning. 

Och Sverigedemokraternas aptit växer medan de äter. I omedelbar anslutning till  pressmeddelandet om samarbetet beskrev Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida initiativet som "en historisk händelse i svensk politik", men betonade också att de gemensamma förslagen inte var tillräckliga. Lagstiftningen måste, menade Åkesson, "göras om från grunden", en möjlighet som Sverigedemokraterna ska arbeta för med en ny regering på plats efter valet 2022.

I samma artikel skriver Jimmie Åkesson att "förnuftets röst" i invandringsfrågan aldrig tidigare varit så tydligt och brett representerad av "en så pass samspelt konservativ opposition."

En så pass samspelt konservativ opposition. Man kan undra vad Liberalernas kvarvarande sympatisörer och vad de medlemmar som ville gå en annan väg än Nyamko Sabuni i denna fråga säger om den formuleringen. 

Det finns inte längre några trovärdiga gränser för hur långt Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna är villiga att gå när det gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på en text av Bertolt Brecht (av en händelse från 1939): Stora män skriver icke-angreppspakter. Lille man, skriv ditt testamente.

Peter Hjörne och Liberalernas "braksuccé" i opinionen

Braksuccé, är en träffande och glädjande beskrivning av siffrorna. Det är inte orimligt att tro att ökningen bara börjat. Så skrev Peter Hjörne på Göteborgs-Postens ledarsida för ett par veckor sedan, efter att Liberalerna i en enskild opinionsmätning ökat med en procentenhet, från 2.7 till 3.7 procent. 

Det var till att ha lågt ställda förväntningar på en "braksuccé". Till Peter Hjörnes försvar kan sägas att han lånade uttrycket av Aftonbladets politiske kommentator Lena Mellin som även hon beskrev Liberalernas ökning med en procentenhet i en enskild mätning som en braksuccé. I åtminstone Peter Hjörnes fall var bedömningen ett uttryck för politiskt önsketänkande. Han ville så gärna att Liberalernas och Nyamko Sabunis ja till att söka politisk samsyn med Sverigedemokraterna i politiska sakfrågor skulle leda till att partiet ökade i opinionen. Önsketänkande kan vi alla då och då ägna oss åt. Jag har själv säkert syndat då och då. Men som offentlig person måste man ständigt vara självrannsakande. I det här fallet bidrog Peter Hjörnes ohöljda glädjerus till att dra ett löjets skimmer över Göteborgs-Postens ledarsida.

I dag, ett par veckor senare, tangerar Liberalerna med 3.0 procent (avrundat uppåt) sin lägsta notering någonsin i DN/Ipsos mätserie. Resultatet ligger i linje med vad de flesta mätningar visat sedan Liberalerna sade ja inte bara till att söka samsyn med Sverigedemokraterna i olika politiska sakfrågor utan också till att stödja en moderatledd regering även om denna regering är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig fråga.

Vi vet naturligtvis ingenting om Liberalernas opinionsutveckling på sikt. I morgon kan det komma nya mätningar som får Peter Hjörne att hoppa jämfota igen och tala om nya braksuccéer. Det enda vi vet säkert är att så här långt har Liberalernas omsvängning inte resulterat i ett ökat väljarstöd. Och så har vi (och särskilt Peter Hjörne och Lena Mellin) än en gång lärt oss att man ska vara försiktig med orden.

Nej till skuggsamhälle - ja till amnesti!

Regeringens migrationspolitiska lagförslag försvårar integrationen och riskerar att leda till ökat utanförskap och ett snabbt växande skuggsamhälle. I dag skriver jag tillsammans med flera andra på Aftonbladet Debatt. Nedan finner ni ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

Regeringens förslag till ny migrationslag innebär att Sverige ytterligare stänger sina gränser och gör det svårare för nödställda människor på flykt att få en fristad i vårt land. Lagförslaget försvårar integrationen och riskerar att leda till ökat utanförskap och ett snabbt växande skuggsamhälle.

Vi ambassadörer för kampanjen ”Håll ihop Sverige” ser med sorg och vrede på denna utveckling. Vi välkomnar de förslag till migrationspolitiska lättnader för barnfamiljer som just nu förs fram av Svenska Röda Korset, Rädda Barnen med flera. Organisationerna belyser de drastiska försämringar i migrationslagstiftningen som hotar. De ger även starkt stöd för den utökade möjlighet att få uppehållstillstånd av humanitära skäl som föreslås av regeringen.

Men för vissa utsatta grupper krävs mer långtgående åtgärder. Det krävs en amnesti för såväl barnfamiljer som Sveriges ensamkommande ungdomar.

Det pågår en tragedi framför allas våra ögon, nämligen att tusentals som sökte asyl tidigare – främst under flyktingvågen 2015 – har hamnat i en papperslös existens eller i limbo. Om riksdagen vill undvika ett snabbt växande skuggsamhälle, ett ökat utnyttjande av människor och framväxten av en svart arbetsmarknad behöver vi amnesti.

Vi, ambassadörer för kampanjen Håll ihop Sverige, vill avsluta med vad som krävs av ett rättssäkert land med humanitär vilja:

• Ge amnesti till alla Sveriges ensamkommande ungdomar av alla nationaliteter som har rotat sig i Sverige.

• Stoppa alla utvisningar till kriget i Afghanistan.

• Låt barnkonventionen gälla alla barn – ge amnesti till alla barnfamiljer från de länder där FN bedömer att det råder krig eller konflikt.

• Återinför "synnerligen" och "särskilt ömmande omständigheter" samt "övriga skyddsbehövande" som skäl för uppehållstillstånd.

• Återinför permanenta uppehållstillstånd som norm.

Thomas Avén, ordförande Läkare i världen

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap 

Sara Brachet, grundare av föreningen LAMSF, De svensktalande migranternas vänner i Frankrike

Maud Edgren-Schori, fil lic i socialt arbete och f d genusrådgivare i FN

Abdul Ghafoor, founder and director of Afghanistan Migrants Advice and Support Organisation (AMASO)

KG Hammar, ärkebiskop emeritus

Betlehem Isaak, författare och krönikör

Åke Holm, rektor på Ölands folkhögskola

Dan Israel, bokförläggare

Bertil Kågedal, professor emeritus i klinisk kemi vid Linköpings universitet, f d överläkare i klinisk kemi

Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren

Suzanne Osten, regissör

Agneta Pleijel, författare        

Anders Silfverdal, sjukhuspastor i Östersund, familjehemsförälder och aktiv

Marit Törnqvist, illustratör och författare 

Anders Wijkman, författare och debattör

 

 

 

Ständigt denne Jesus

Ständigt denne Jesus. Igår såg jag Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT1 och den gestalt som sammanlänkade svaren på en av de första frågorna var just Jesus. Därefter växlade jag över till TV6 (ja, jag tittar fortfarande mycket på tablå-tv) och såg Risen, en film från 2016 om den romerske soldaten Clavius som får i uppdrag av Pontius Pilatus att söka efter och hitta Jesus försvunna döda kropp - men i stället finner den återuppståndne Kristus. I kväll är jag lite nyfiken på det belgiska dramat Det helt nya testamentet (2015) i SVT2, där Gud tillbringar tiden bakom en dataskärm och ställer till en massa elände ända tills hans dotter (!) hackar sig in i hans dator, skriver ett nytt testamente och tillsammans med den dyslektiske uteliggaren Petrus ställer allt till rätta igen. I världens kanske mes sekulariserade land är det bara att blunda och peka i veckans tv-tidning (ja, jag har en tv-tidning) så är Jesus där - i gudstjänster, i frågesporter eller i populärkulturen.

Jesus provocerar och berör. Som kristen kan jag blir rasande över att han inte använder sin kraft till att rädda fler människor - från sjukdom, lidande och död. Jag vill i min vanmakt slå och banka på honom och ropa: Jamen, gör någonting! Eller som folkmassan sjunger i Jesus Christ Superstar: Christ you know I love you. Did you see I waved? I believe in you and God so tell me that I'm saved. 

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, sjöng Einar Ekberg. Så nära, så ständigt närvarande - ändå så svårgripbar. De flesta seriösa filmatiseringarna kring Jesus har också så svårt att gestalta honom - han blir lätt distanserad, asexuell, skrattar sällan eller aldrig. Var han verkligen fullt ut människa, tänker jag som betraktare. Och varför är han i så fall så svår att gestalta? Jag har tyvärr inte sett Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) - en ödets ironi var att filmen hade "gått sönder" (!) när jag och dottern skulle se den på bio för rätt många år sedan.

Nu går vi in i Påsken. Mycket Jesus blir det. Jag är ingen teolog, men (eller kanske just därför) känner jag stor sympati för den Jesusbild som skalden Nils Ferlin tecknar i sin dikt "Innan ditt rike blev kartlagt" ur samlingen "Från mitt ekorrhjul" från mitt födelseår 1957. Med denna dikt önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk. (Den som vill kan lyssna på när Nils Ferlin själv läser dikten här.)

Innan ditt rike blev kartlagt

Det var bara tokar och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var slavar och skökor och ogärningsmän,

men då var ditt rike störst.

Det var bara enkla själar

och själar på undantag.

Sen byggdes det katedraler

och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster

som tvistade om vart ord

du fällt på din korta vandring

på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var innan ditt rike blev kartlagt

och då var ditt rike störst.

Liberalernas hopplösa val

På söndag kl 16.00 är det tänkt att Liberalernas partiråd ska fatta beslut om partiets ställningstagande i regeringsfrågan. Kommer partirådet att bekräfta partistyrelsens beslut att Liberalerna efter valet 2022 gärna medverkar i en moderatledd regering, även om denna skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i alla viktiga frågor? Eller kommer partirådet att stödja reservanternas (Jan Jönsson och Christer Nylander) förslag, att Liberalerna gärna medverkar i en alliansregering eller en blocköverskridande regering som samlar en budgetmajoritet men hellre går i opposition än medverkar i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det är ett hopplöst val Liberalerna står inför. 

Om partirådet bekräftar partistyrelsens beslut och accepterar samverkan med Sverigedemokraterna kvarstår splittringen i partiet. Många liberaler - såväl i väljarkåren som i partiets högsta ledning - demobiliseras och en del kommer att lämna partiet. En studie från DN/Ipsos visar också att andelen liberala väljare som säger nej till förhandlingar och överenskommelser med Sverigedemokraterna är nästan dubbelt stor som andelen som säger ja.

Om partirådet i stället säger ja till reservanternas förslag och säger nej till samverkan med Sverigedemokraterna blir Nyamko Sabunis position omöjlig. Nyamko Sabuni har gått "all in" på att partistyrelsens förslag ska få majoritet. Hon kommer inte på ett trovärdigt sätt att kunna samla och leda partiet inför valet 2022 om hon förlorar denna fråga. Och om Nyamko Sabuni tvingas avgå kommer de inneboende konflikterna i partiet att spelas ut inför offentligheten bara ett drygt år innan nästa riksdagsval. Och det finns ingen självklar samlande kraft som kandidat till efterträdare.

Finns det då ingen väg ut?

Jo, kanske. Det borde finnas utrymme för en kompromiss där partirådet - eller möjligen höstens landsmöte - är skarpare och mer konkret i sin linje om hur man ska undvika att ge Sverigedemokraterna inflytande och preciserar vilka former av "samtal" med Sverigedemokraterna som ska anses legitima. Men för att sy ihop en sådan kompromiss krävs politisk kreativitet och en tillit mellan de båda grupperingarna i partiet. Det är inte säkert att en sådan finns. Och en sådan kompromiss borde förstås ha formats innan partistyrelsen fattade sitt beslut och Nyamko Sabuni band sig så fast vid masten.

*

Jag noterar också att Nyamko Sabuni i dagens P1 Morgon som ett mantra upprepade att Liberalerna vill "lösa samhällsproblem". Ja, det vill väl alla partier. Men poängen är ju att de olika partierna - på ideologisk grund - gör olika bedömningar av vilka problem som är mest angelägna att ta itu med, vilka grundorsakerna till problemet är, vilka lösningar på problemet som är mest effektiva och vilka följdverkningar av en specifik lösning blir. Javisst - forskning och beprövad erfarenhet kan och bör hjälpa till. Men i grunden handlar politik om ideologi och intressekonflikter. Dessa intressemotsättningar och konfliktlinjer för synliggöras och lyftas fram, inte döljas bakom allmänna formuleringar om att "lösa samhällsproblem".

Bulletins uppgång och fall. Vad kan vi lära oss?

I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen. 

Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.

För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.

Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."

Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid. 

Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.

Om ordens betydelse - apropå Richard Jomshof och Nyamko Sabuni

Man ska ta det folk säger på allvar. Min grundregel är att utgå fram att människor menar det de säger. Vi måste ta ansvar för våra ord.

Under den senaste veckan är det två uttalanden från politiker som fått uppmärksamhet och diskuterats. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sa i SVT-programmet "Sverige möts" att  Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion. Uttalandet väckte stark kritik, bland annat från Jomshof tänkte samarbetspartner Ulf Kristersson som menade att det var Jomshof uttalande som var avskyvärt. Jimmie Åkesson var snabbt ute och påstod att Jomshof inte menat det han sagt, utan något helt annat (islamism i stället för Islam).

Men Jimmie Åkessons välvilliga tolkning saknar trovärdighet, då Jomshof vid flera tidigare tillfällen valt att låta bli att skilja mellan Islam och islamism - till exempel i en intervju med SVT-journalisten Pontus Mattsson i dennes bok "In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken" (Carlsson, 2020). Där säger Jomshof att ”islam och islamism är fullt jämförbart med kommunism och nazism” och att han ”gör ingen skillnad på om det är religion eller ideologi”.

Det förefaller troligare att Sverigedemokraterna försöker spela två spel samtidigt. Å ena sidan formulera sig på ett sätt som inte omöjliggör för Ulf Kristersson att bjuda in partiet till politiskt samarbete, till exempel kring budgeten och som ett regeringsunderlag. Å andra sidan sända en signal till de av Sverigedemokraternas sympatisörer och tänkta väljare som mobiliseras genom hatfyllda uttryck om Islam.

* 

Det andra uttalandet kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som i SVT Agenda (7/3) påstod att Sverigedemokraterna ”läser av samhällsproblem på samma sätt som de borgerliga partierna gör”. Uttalandet har väckt starka känslor eftersom många har svårt att se på vilket sätt ett liberalt parti "läser av samhällsproblem" på samma sätt ett parti som har sina rötter i öppet rasistiska rörelser. Så skriver till exempel Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, i en krönika i Borås Tidning att "om det är något som alltid har skiljt SD från andra partier så är det att partiet 'läser av samhällsproblem' på ett annat sätt", till exempel genom att inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte kunna förklaras av invandringen.

Jag tror säkert att Nyamko Sabuni menar det hon säger. Frågan blir i stället vad det är hon egentligen säger. Vad menar hon med att Sverigedemokraterna "läser av samhällsproblem" på samma sätt som Liberalerna? Tyvärr fick hon aldrig den frågan av programledaren.

För att travestera Bertolt Brecht och hans dikt "Lärandets lov". Sätt fingret på varje bokstav, fråga: hur den kom dit?

Liberalerna öppnar dörren till SD. Vad händer nu?

I dag beslöt Liberalernas partistyrelse att partiet ska fullfölja Januariavtalet över budgetförhandlingarna i höst. Därefter avvecklas samarbetet och Liberalerna kommer aktivt att arbeta för en borgerlig regering efter valet 2022. I det arbetet ingår också att om nödvändigt släppa fram och medverka i en borgerlig minoritetsregering, även om den blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning: För att en ny och borgerlig regering ska kunna tillträda och styra landet kommer det att vara nödvändigt att samtala och söka samsyn i sakfrågor med riksdagens alla partier. 

Men sprickan inom Liberalerna består. Partistyrelsen var inte enig - beslutet röstades igenom med 13 röster mot 10. I riksdagsgruppen var motsvarande siffror 11-8. I en gemensam reservation mot förslaget förespråkade enligt Expressen Jan Jönsson, gruppledare för Liberalerna i Stockholms stad, och riksdagsledamoten Christer Nylander (L) i stället tre alternativ beroende på valutgången: en ny alliansregering, en alliansregering med stöd av Miljöpartiet eller att Liberalerna intar en fristående oppositionsroll. Reservationen fick åtta röster i partistyrelsen. 

Flera framträdande liberaler är upprörda. Liberalerna måste ta striden mot nationalpopulister, inte öppna för samarbete med liberalismens främsta fiender skrev till exempel Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, på Liberalernas Facebooksida samtidigt som Nyamko Sabuni höll sitt tal.

Frågan är inte definitivt avgjord. Den avgörs på Liberalernas partiråd den 28 mars. Enskilda skrivningar kan säkert förändras, och förtydliganden kommer säkert att efterfrågas. Kan till exempel Nyamko Sabuni tänka sig budgetförhandlingar med Sverigedemokraterna?

För Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är dagens besked från Liberalerna en stor framgång. Liberalerna bidrar nu aktivt till att normalisera Sverigedemokraterna och tvätta bort Sverigedemokraternas stämpel som ett pariaparti.

För Socialdemokraterna och Stefan Löfven innebär beskedet en tillfällig lättnad. Allt mer tyder nu på att den rödgröna regeringen kan regera vidare i lugn och ro (nåja) fram till valet 2022. Det skulle innebära att en socialdemokratiskt ledd regering styrt Sverige åtta år i sträck - något som är mer eller mindre unikt i dagens Europa. Däremot kompliceras förstås regeringsfrågan efter valet 2022.

För Liberalerna innebär beslutet att partiets splittring består, och i värsta fall förstärks ytterligare. Ur ett väljarperspektiv finns en risk att partiet tappar de borgerliga väljare man har kvar som inte vill se en samverkan med Sverigedemokraterna. Möjligen kan man vinna över några mittenväljare från Centerpartiet som är tveksamma till isoleringsstrategin mot Sverigedemokraterna. 

Framförallt hoppas partiet nog på att kunna vinna över väljare från Moderaterna. Men på vilka frågor då? Vad har Liberalerna att erbjuda som dessa väljare inte redan kan få genom Moderaterna? En mer aktiv klimatpolitik? Lite mer jämställdhet? Ett något starkare socialt skyddsnät? Well - vi får väl se.

Liberalerna har alltid tagit strid för varje människas rätt att fritt forma sitt eget liv, skrev Nyamko Sabuni på DN Debatt idag samtidigt som hon meddelade att Liberalerna inte ska  tveka att "söka samsyn" i sakfrågor även med Sverigedemokraterna. Själv tänker jag på vad John F Kennedy sa i sitt installationstal som amerikansk president i januari 1961: De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage.

Varför ska en borgerlig väljare rösta på KD?

Ebba Buschs husaffärer har under de senaste månaderna mött starkt kritik och fått mycket negativ publicitet. Samtidigt minskar väljarstödet för Kristdemokraterna.

Men hänger dessa två saker verkligen ihop? Ja, kanske ur ett kortsiktigt perspektiv. Kristdemokraterna tvingas nu lägga stor kraft på att hantera husaffärskrisen i stället för att föra ut sin politik och diskutera sakfrågor. Dessutom är Ebba Busch polisanmäld för förtal, vilket inte gör saken bättre.

Men vi vet att politiska skandaler sällan påverkar partiernas väljarstöd på sikt. Svenska väljare tenderar också att rösta på parti, inte på person. Så även om väljarnas kraftigt minskade förtroende för Ebba Busch skulle bestå, så behöver det inte med nödvändighet inebära ett minskat väljarstöd för partiet.

Kristdemokraternas problem är större än partiledarens agerande. Nu när Nya Moderaterna inte längre finns utan i stället har återtagit sin traditionella plats i partisystemet - vart ska Kristdemokraterna ta vägen någonstans? På den borgerliga spelplanen är det fullt överallt. Centern (och åtminstone hittills) Liberalerna tar hand om de borgerliga väljare som inte vill samarbeta med SD. Moderaterna tar hand om de borgerliga väljare som kan tänka sig eller kanske till och med vill ha ett samarbete med SD. Vad kan KD bidra med ut det perspektivet?

Eller för att formulera det så här: Var finns den viktiga profilfråga som skulle få en borgerligt sinnad väljare att rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna? Kanske bloggens läsare har några idéer? Jag är övertygad om att Kristdemokraternas partistab är tacksamma för alla tips.

Jimmie Åkesson ser människor som en "kulturell belastning"

När en partiledare för ett parti som har rötter i nazismen börjar tala om andra människor som en "kulturell belastning" - ja, då blir i alla fall jag illa till mods. Men det är just det Jimmie Åkesson gör i dag i en tweet där han - igen - vill ha ett "totalstopp" för svensk flyktingmottagning, inklusive anhöriginvandring.

Kulturell belastning - det låter som en variant på den "nedärvda essens" som präglat Sverigedemokraternas människosyn och som länge fanns med i partiets principprogram ("det finns (...) en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser").

Ulf Kristersson anser att Sverigedemokraterna har förändrats, och att han därför nu gärna samarbetar med partiet. Ulf Kristersson har rätt. Sverigedemokraterna har förändrats. Tidigare ville Sverigedemokraterna ha ett stopp för svensk flyktingmottagning utom för kvotflyktingar, den alla mest utsatta gruppen. Men i dag vill Sverigedemokraterna också se ett totalstopp för kvotflyktingar.

I en riksdagsmotion (2020/21:601) ger Sverigedemokraten Josef Fransson uttryck för ståndpunkter som högerauktoritära partier gärna anför och försöker genomföra om de får politisk makt. Bland mycket annat vill Fransson "banta public service till en bråkdel", lägga ned Sida, lägga ned Brå, (eftersom myndigheten "i decennier levererat desinformation utifrån ett förljuget politiskt narrativ"), lägga ned Nationella sekretariatet för genusforskning, lägga ned Jämställdhetsmyndigheten, lägga ned Allmänna arvsfonden och minimera Sveriges engagemang i FN. 

Därtill vill Josef Fransson som politiker besluta om vilka ämnen som universitet och högskolor ska få bedriva undervisning och forskning kring. Han vill till exempel sänka anslagen till lärosäten som "inte förmår hålla tillbaka anti-vetenskapliga ideologier som genusteori" och avskaffa allt offentligt stöd till ämnet genusvetenskap. 

Ulf Kristersson beklagar sig över att han "smutskastas" för att han vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag tror det är lika bra att han vänjer sig. Kritiken kommer att fortsätta.