Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Karin af Klintbergs film "Kungen" väcker intressanta frågor om maktens essens

 - Hade Kungen en lycklig barndom?

- Vad är en barndom? När börjar den och när slutar den?

Replikväxlingen är hämtad ur Karin af Klintbergs sevärda dokumentärfilm Kungen, som jag såg i dag på biografen Göta på Göteborg Film Festival.

Replikväxlingen gestaltar det faktum att kungen blev faderlös redan vid nio månaders ålder. Uppdraget som först kronprins och sedan kung har sedan präglat hans liv på ett sätt som gör ett begrepp som "barndom" meningslöst.

Karin af Klintberg, som tidigare gjort bland annat Ebbe - The Movie (2009) och Trevligt folk (2015), har under ett par års tid fått följa Carl XVI Gustafs liv som monark, Hon har ställt frågor som syftat till att ge fördjupade insikter om vem kungen "egentligen" är och hur det är att vara kung.

Det är en spännande film. Inte för att den bjuder på dramatiska avslöjanden. Men mötet mellan kungen och Karin af Klintberg innehåller nerv. För mig i publiken är det är uppenbart att kungen känner sig besvärad och obekväm när Karin af Klintbergs ber honom reflektera över sin barndom, över påstådda skandaler och över uppdraget som kung. Kungen svarar oftast undvikande, inte alls eller på en helt annan fråga än den som ställts. Eftersom Karin af Klintberg är kungen verbalt överlägsen förvrids den "naturliga" maktbalans där kungen och den institutionella monarkin har ett maktmässigt överläge. 

Efter filmen fanns Karin af Klintberg och producenten Stina Gardell till förfogande för frågor. Jag frågade hur Karin af Klintberg själv uppfattat intervjusituationen där kungen undvek hennes frågor. Hennes svar var intressant. De scener där jag i biosalongen uppfattat att hon var i överläge och kungen i underläge hade hon själv inte alls uppfattat på det sättet. Hon kände i intervjusituationen hela tiden den lagrade makten i monarkins institutioner, personifierade i kungen. Hon trodde heller inte att kungen någon gång känt sig besvärad eller i underläge. En film kan ses på olika sätt, beroende på var man befinner sig.

Två saker om kungen är värda att lyftas fram. Den första är hans syn på plikt och ansvar som ledstjärna för sitt uppdrag. När Karin af Klintberg utan ont uppsåt frågar honom hur ofta han tänkt att det hade varit skönt att inte vara kung blir han provocerad. Det är en ovärdig fråga, svarar han. För kungen är uppdraget något man inte kan önska bort, uppdraget är en del av hans essens.

Den andra är kungens sätt att ständigt se framåt och inte tillbaka. Kungen vill inte problematisera det som varit eller det som är nu. Det är meningslöst, menar han. Men framtiden kan man påverka, därför är det om framtiden vi borde tala. Kungens hånade ord  "Nu vänder vi blad" får på så sätt en kontext och blir mer förståeliga.

Karin af Klintberg lyckas naturligtvis inte besvara frågan om vem kungen "egentligen" är. Men några glipor som vi inte tidigare sett blir synliga och filmen bjuder på en hel del autenticitet. Vackert så. Se gärna filmen!

Vart går svensk film? Om kulturministern, Abbe Hassans "Exodus" och SD:s strävan att snöpa konstens frihet

Så är då Göteborg Film Festival 2023 invigd. Under den kommande veckan presenterar jag här på bloggen kortare analyser och reflektioner kring några av festivalens olika programpunkter. Häng gärna med!

Igår hörde jag kulturminister Parisa Liljestrands (M) öppningstal för Filmpolitiskt toppmöte 2023 som genomförs i samband med festivalen. Ministerns tal var helt och rent. Principen om konstens frihet och att politiken ska upprätthålla en armlängds avstånd till kulturen betonades med eftertryck. Vackert så. Men när moderatorn Karin Hübinette efter talet ställde skarpa frågor om huruvida de filmpolitiska målen "jämställdhet" och "mångfald" ska vara kvar blev ministerns svar svävande. Sverigedemokraterna vill avskaffa dessa mål och här, när det brände till, blev det uppenbart att ministerns talepunkter inte räckte till.

Jag vet inte om kulturminister Parisa Liljestrand hade möjlighet att se Abbe Hassans långfilmsdebut Exodus som invigde festivalen. Jag hoppas att hon såg den, med tanke på att filmen gestaltar tillvaron för alla de människor på flykt i Europa som ministerns parti vill stänga ute från Sverige. Filmen handlar om den 12-åriga flickan Amal som under sin flykt från Syrien kommer bort från sin familj och i stället stöter ihop med flyktingsmugglaren Sam. Filmen utvecklar sig till en slags roadmovie där det udda paret i en ödesbestämd gemenskap försöker ta sig genom Europa, från Turkiet till Sverige.

Filmen spelar starkt på känslorna. Många tårar fälldes i den fullsatta Draken-salongen, även om filmen konsekvent knöt samman huvudpersonernas svårigheter med hopp och framtidstro. Filmen blev aldrig moraliserande och karaktärerna hann aldrig stelna. Ashraf Barhoum och Jwan Alqatami var utmärkta i sitt nedtonade spel. Jag hoppas filmen får en stor publik när den har biopremiär i mars. Den borde vara obligatorisk visning för alla dem som 2015 hävdade att det var Sverige som behövde en "flyktingpaus" eller ett "andrum".

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar presenterade under dagen Socialdemokraternas krav på en ny utredning om åtgärder för att stärka svensk film. Det tycker jag är en idé, och jag tror det går att få bred politisk enighet om att tillsätta en sådan. Den viktiga frågan blir förstås utredningsdirektiven. Det finns flera problem för svensk film i dag - minskande biografbesök, minskad publik för svenska filmer, ökad konkurrens för biograferna genom streamingtjänster, otillräckliga resurser för främjande av svensk filmproduktion etc.

Själv uppmärksammade jag i en artikel på DN Kultur hur Sverigedemokraterna i riksdagen driver en linje som går på tvärs mot idén om armslängds avstånd mellan politiken och kulturen:

Ur ett demokratiperspektiv är det noterbart hur Sverigedemokraterna säger sig vara emot politisering av film och filmkultur, men ändå själva ägnar sig åt att politisera olika företeelser. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har en rätt utan också en skyldighet att ha politiska synpunkter på – från Luciatågens utformning till vilka språk som ska godkännas för textning av svenska filmer. 

Värden med bred och stark förankring i det svenska samhället, som till exempel jämställdhet och mångfald, blir för Sverigedemokraterna ett uttryck för politisering. Vilka fler värden är det som Sverigedemokraterna i nästa steg kanske anser vara uttryck för politisering av diffusa vänsterkrafter? Jämlikhet? Kulturens frihet? Eller den liberala demokratin i sin helhet?

En arm förefaller i Sverigedemokraternas tappning vara väldigt kort. Kanske som toppen på ett auktoritärt pekfinger. 

Läs också gärna Hynek Pallas text i ämnet.

I morgon ser jag Kungen, en dokumentär av Karin af Klintberg.

 

Kommer PM Nilsson tvingas avgå?

Kommer Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson att tvingas avgå för att han tjuvfiskat ål och ljugit för polisen? Ja, kanske. Just nu står det och väger.

Det är två saker som gör att frågan biter sig fast. För det första kan brottet inte avfärdas som en bagatell. Ålen är utrotningshotad. Yrkesfiskare rasar. Det rör sig inte om en engångsförseelse. Och omfattningen - 11 kilo ål - ger ett intryck av att PM Nilsson inte tänkte äta upp all ålen själv.

För det andra har PM Nilsson medvetet ljugit både för myndighetspersoner och för polis. Den senaste lögnen framfördes dessutom efter att han utsetts till statssekreterare, vilket gör gärningen extra allvarlig. Lögnen bestod heller inte av ett blankt förnekande, utan ett bakslugt slingrande om att han egentligen varit ute och letat efter skräp och råkat hitta ryssjan och ålarna. 

Det är som om när jag i min ungdom greps av polis för olaga affischering skulle ha påstått att jag råkat hitta hinken med tapetklister och pensel och att det inte var jag som satt upp affischerna. I stället erkände jag på plats min brottsliga gärning och betalade böterna. Så borde förstås PM Nilsson också ha gjort.

PM Nilsson är i stunden en belastning förr Ulf Kristersson och regeringen. Kampen mot brottsligheten ligger högt på regeringens dagordning. Men hur ska Ulf Kristersson med bibehållen trovärdighet gå till storms mot kriminella när hans egen statssekreterare medvetet ljuger för polisen? Eller som journalisten Arne Larsson uttrycker det i Göteborgs-Posten: Ger man verkligen polisen och andra brottsbekämpande myndigheter det helhjärtade stöd de behöver om en av statssekreterarna tycker att det helt okej att ljuga för samma myndigheter?

Jag har i debatten haft mina duster med PM Nilsson (här och här) men även vid flera tillfällen haft goda samarbeten med honom. Aldrig att jag skulle låta mina personliga uppfattningar om PM Nilsson ligga till grund för hur jag bedömer hans brott. Det blir i stället direkt patetiskt när Anna Dahlberg som chef för Expressens ledarredaktion på Twitter försvarar sin vän PM Nilsson genom att "intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör". Hur ska Expressens ledarredaktion med bibehållen trovärdighet kunna kritiskt granska regeringen efter en sådan blamage?

Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl. 

Visitationszoner och anonyma vittnen bör inte införas

Idag presenterade regeringen och SD ett så kallat trygghetspaket baserat på Tidöavtalet. I paketet ingår att nu utreda införandet av anonyma vittnen och visitationszoner i syfte att bekämpa gängkriminaliteten.

Möjligheten att använda sig av anonyma vittnen finns redan i våra nordiska grannländer, men utnyttjas sällan eller aldrig. Anonyma vittnen påverkar bevisvärdet påverkas negativt, rättssäkerheten hotas och det är erfarenhetsmässigt svårt att garantera anonymitet. 

Frågan om anonyma vittnen utreddes så sent som 2021. Justitierådet i Högsta domstolen Stefan Johansson menade då att anonyma vittnen inte borde tillåtas. Nackdelarna var för stora ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Eller som en av Sveriges tyngsta jurister, nuvarande riksmarskalken Fredrik Werzäll i DN för bara några veckor sedan: De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan. Det är inte uteslutet att det kan ha effekter på marginalen. Men bevisvärdet påverkas. Bevisvärdet blir högre om såväl parter som rätten känner till identiteten. Nu blir det Fredrik Werzäll som tilldelas utredningsuppdraget om att införa ett system med anonyma vittnen.

Bara för ett år sedan var Liberalerna emot idén med visitationszoner. Sådana zoner förstärker stigmatiseringen av de bostadsområden där de kan komma att användas och innebär ett allvarligt ingrepp på individens integritet - att bli kroppsvisiterad utan att det finns någon misstanke om brott. Det finns heller vad jag känner till inget stöd för att visitationszoner skulle påverka brottsligheten på ett signifikant sätt. Men Jimmie Åkesson anförde ändå i P1 Morgon i morse på fullt allvar att visitationszoner kan ha "en avgörande effekt" för att komma åt gängkriminaliteten. Avgörande effekt? Tror han på det själv? Det får vi inte veta, för den naturliga följdfrågan ställde aldrig journalisten.

Det gäller att stå emot den repressiva omläggningen av svensk kriminalpolitik som nu pågår. Jag noterar med glädje att Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi är kritisk till anonyma vittnen och visitationszoner. Bra - Socialdemokraterna har alltför länge traskat patrull efter Moderaterna och SD i en fåfäng tävlan om att framstå som mest beslutsam i kampen mot gängkriminaliteten.

Nej, SCB:s partisympatiundersökning är inte "beställd av DN"...

Idag presenterade SCB sin första partisympatiundersökning efter valet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 52.0 procent, Tidöpartierna 46.1 procent. Socialdemokraterna samlade ensamma 34.6 procent, partiets bästa resultat i SCB på över åtta år.

Det är noterbart att de tre rödgröna partierna ensamma samlar 46.6 procent, det vill säga mer än vad de fyra Tidöpartierna samlar tillsammans.

Den första SCB-mätningen efter ett val är sällan särskilt betydelsefull. Mandatperioden är lång, och såväl partier som medier och väljare vet att mycket kommer att hända. Ändå väcker mätningens resultat - med ett tydligt övertag i opinionen för oppositionen - starka känslor. Så snart jag i en neutral tweet i morse kommunicerat resultatet började raljanta och föraktfulla kommentarer strömma in, till exempel Beställd av DN, så den litar man inte så mycker på. (Jag hade länkat till en artikel i DN.)

Nej, SCB:s partisympatiundersökningar är naturligtvis inte beställda av DN. Det känner den person som påstod så i den ovan citerade tweeten sannolikt till. Hens tweet fyller i stället tre funktioner. För det första - att ifrågasätta att oppostionen faktiskt har ett övertag i opinionen just nu. För det andra: Att ta bort fokus från det aktuella opinonsläget och i stället diskutera "partiska medier". För det tredje: Uppmuntra mig till att ge mig in i grisbrottning (det vill säga ge mig in i en diskussion som smutsar ner mig lika mycket som den som lockat in mig). Kanske lyckades hen med det tredje - jag sitter ju här just nu och skriver dessa rader.

De senaste veckorna har varit en tung tid för regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Mycket av debatten har kretsat kring löftesbrott. Vi vet från statsvetenskaplig forskning att politiker i allmänhet håller sina vallöften. Men det högkostnadsskydd för elpriser som skulle vara på plats i november blev varken ett högkostnadsskydd eller några pengar i plånboken förrän tidigast i februari. Den snabba sänkningen av priset på bensin med 5-6 kronor litern stannade vid 14 öre från den 1 januari. Nej, det är mot denna bakgrund inte konstigt att samtliga Tidöpartier har tappat opinionsstöd i förhållande till valresultatet. 

Det är viktigt för tilltron till det demokratiska systemet att partier avstår från populistiska och verklighetsfrämmande vallöften som de inte kan uppfylla efter valet. Anders Holmbergs intervju med Ebba Busch i SVT:s 30 minuter igår visar vådan av att lova sådant som man inte kan hålla.

Socialdemokraterna har hittills kunnat begränsa sin oppositionsinsats till att sitta på parkett och äta popcorn. Det kan fungera ett tag till. Men på sikt krävs förstås att partiet framställer sig som ett kraftfullt, energiskt och trovärdigt alternativ till sittande regering. Det ska bli spännande att se hur partiet tänker kombinera oppositionsrollen den hårde kritikern med rollen av den statsmannaktiga, konstruktive samarbetspartnern. Till det temat återkommer jag i en senare text.

Den demokratiska folkkyrkan

Här är mitt anförande från dagens sammanträde med kyrkomötet, där jag var föredragande för Organisationsutskottets betänkande 2022:5 Valfrågor. I anförandet lyfter jag fram fördelarna med fortsatt direkta val till kyrkomötet och bejakar införandet av en procentspärr för val till kyrkomötet.

Ordförande,

Jag företräder utskottet och jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet

Det är fantastiskt att tillhöra en kyrka med över 5.6 miljoner medlemmar i Sverige i dag. Nära sex miljoner. Jag tror vi alla ibland glömmer hur fantastiskt det är. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Men givet denna mångfald gäller det ju också att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga! Det är då vi för möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som ryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

Medlemmar får möjlighet att reflektera över vad man vill med sitt medlemskap, vad man själv kan göra för Svenska kyrkan och vad Svenska kyrkan kan göra för mig. Eller till och med vad Gud kan göra för mig, och vad jag kan göra för Gud. Under valrörelsen hade jag flera samtal med vänner och kamrater som var medlemmar av Svenska kyrkan, men som aldrig på allvar reflekterat över sitt medlemskap. Och jag träffade okså människor som valde att få med i Svenska kyrkan, eftersom kyrkovalsdebatten lyfte fram kyrkan som en så viktig plats i samhällsgemenskapen. 

Så när vi i dag diskuterar kyrkas demokratifrågor, är det viktigt att fokus läggs på möjligheterna, att diskussionen syftar till att förstärka de demokratiska processerna på ett sätt som ytterligare engagerar och mobiliserar alla dessa medlemmar, denna kraft, så att ord också kan bli handling. 

Vi menar från utskottets sida att det är viktigt att ta vara på styrkan i det valsystem vi har och utveckla det ytterligare, ite avveckla det. Vi tror att kyrkan blir starkare som organisation och som rörelse om vi kraftsamlar resurserna på ett sätt som innebär att samtliga nomineringsgrupper kan finnas representerade i samtliga utskott. Vi tror det är viktigt att de förtroendevaldas lokala förankring i stift och församlingar finns kvar och att valprocedurerna i övrigt utformas på ett sätt som värnar rättssäkerheten samtidigt som medlemmarna känner sig trygga i valprocessen.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag. Tack för ordet!

Samkönade äktenskap och vigselfrågan

Här är mitt inlägg på Kyrkomötet måndag 21 november, där jag stöder en motion med innebörden att en präst inte ska kunna vägra att viga ett par enbart för att de som vill gifta sig har samma kön. Texten är nedtecknad i efterhand, jag talade utifrån ett punktat manus. (De relevanta möteshandlingarna finns här.)

 

Ordförande,

Jag yrkar bifall till Motion 83.

När jag lyssnar på debatten kommer jag osökt att tänka på den tid, inte alltför avlägsen, då kyrkan beslöt att en präst måste förklara sig villig att tjänstgöra med andra präster, oavsett kön. I dag tycker nog de flesta av oss att detta är en självklarhet. Så var det inte då. Beslutet föregicks av en mycket hård debatt. Då talades det också om kyrkosplittring. Det krävdes ett stort arbete och skarpa beslut för att få frågan dit den är idag.

På samma sätt som det idag är en självklarhet att en präst ska vara villig att tjänstgöra med andra präster oavsett kön ska det, anser jag, också vara en självklarhet att en präst inte ska kunna vägra vigsel av ett par som älskar varandra bara för att de är av samma kön.

Svenska kyrkan har gjort, och gör, väldigt mycket bra i arbetet med hbtqi-frågor. Ur ett internationellt perspektiv är Svenska kyrkan framstående. När det gäller att en präst ska vara villig att viga samkönade par är det en rörelse som inte går att hejda. Frågan är inte när, utan om och på vilket sätt, detta kommer att ske. Om den nu aktuella motionen avslås så kommer det nya motioner i ämnet till nästa kyrkomöte, och nästa och nästa igen. Vi har ju också en gemensam målbild i denna fråga, som Biskop Martin så starkt betonade

Det är bra att vi har en gemensam målbild i frågan, Men målen nås inte av sig själv. Det har idag talats om samtal, kunskapsspridning, dialog. Vackra ord, Men med all respekt: Jag hade önskat mer konkretion i förslagen om hur vi ska nå den gemensamma målbild Biskop Martin lyfter fram.

Det är många som tittar på Svenska kyrkan nu. I flera avseenden har Svenska kyrkan varit ett föredöme i hbtqi-frågorna. Men som en ur ett internationellt, kyrkligt ledande kraft kan kyrkan inte stå stilla nu. Motionen kanske har sina skavanker. Men de är inte värre än att vi ska inte låta det rätta stå i det godas väg. I stället ska vi gå från ord till handling, och därför yrkar jag bifall till Motion 83.

Tack för ordet, Tack, ordförande. 

 

Foto: Wanja Lundby-Wedin
 

Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Farorna med en kulturkanon

Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.

I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige". 

En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.

I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten. 

Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.

Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.

Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

SD jublar - den liberala demokratin förlorar.

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är de stora vinnarna i den Överenskommelse för Sverige som partiledarna för M, SD, L och KD presenterade idag. Halva dokumentet - 30 sidor - ägnas åt Sverigedemokraternas två högprioriterade frågor: kriminalitet och migration. Liberalernas och Kristdemokraternas högprioriterade frågor - skolan och vården - får sex sidor var. Det råder ingen tvekan om vem som suttit på leken i förhandlingarna. 

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har goda skäl att fira i kväll. Överenskommelsen innebär ett kraftigt genomslag för Sverigedemokraternas politik. De får genom överenskommelsen stor makt över den politiska utvecklingen i Sverige. Men genom att stå utanför regeringen behöver de inte ta något politiskt ansvar. Makt utan ansvar är sällan en lyckad kombination.

Störst förlorare är Liberalerna och Johan Pehrson. Jag har svårt att överhuvudtaget hitta någon stor liberal reform där partiet satt avtryck i slutdokumentet. Däremot har Liberalerna accepterat att driva stora mängder icke-liberal SD-politik - särskilt inom områdena kriminalpolitik och migration (anonyma vittnen, visitationszoner, kraftigt minskat mottagande av kvotflyktingar och även kraftigt minskat bistånd). Det är en liberal plattläggning på en nivå jag faktiskt inte trodde var möjlig, och jag skulle bli förvånad som hela den liberala riksdagsgruppen verkligen ställer sig bakom samtliga inslag i överenskommelsen.

Och ja, jag är orolig för vad denna snart styrande maktkonstellation kommer att innebära för demokratin och individens rättigheter i Sverige. Överenskommelsens delar om kriminalpolitiken och migrationspolitiken blir en katalogaria över repressiva åtgärder som leder tankarna till en auktoritär polisstat: Preventiv användning av tvångsmedel, vistelseförbud, anonyma vittnen, visitationszoner, kriminalisering av rymningar, utvisning utan att ha dömts för brott, sänkning av gränsen för obligatorisk häktning, införande av "utvidgad ungdomsövervakning", sänkt straffmyndighetsålder, borttagen straffreduktion för 18-åringar, skärpta straff för återfall, skärpta straff för vålds- och sexualbrott, skärpta straff för gängrelaterad brottslighet, utökad kamerabevakning, inskränkt rätt till permission, utredning av nationellt tiggeriförbud, möjlighet till utvisning på grund av "bristande vandel", utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd, fler utvisningar på grund av brott, sänkt etableringsstöd för nyanlända, begränsande av rätten till tolk för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap.

Och detta är bara en mindre del (!) av alla de förslag som Liberalerna nu har ställt sig bakom och ska driva som regeringspolitik å SD:s vägnar.

Vem vet - i nästa val kanske Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson får 30 procent av rösterna och blir regeringsbildande parti. Den lagstiftning som nu föreslås kommer då att kunna användes i ett helt annat politiskt läge än det som rådde när lagstiftningen antogs.

Så det gäller att göra motstånd - här och nu - med alla de medel som den politiska demokratin erbjuder. Håll ögonen öppna för varje politiskt steg som Sverigedemokraterna och den nya regeringen kommer att ta i auktoritär riktning. Värna de demokratiska institutionerna.

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.