Moderaternas hantering av Erik Bengtzboes bidragstrixande

I dag har Moderaterna i Sörmlands valberedning diskuterat om nomineringen av Erik Bengtzboe som länsförbundsordförande ska ligga kvar, eller om han ska ersättas med någon annan kandidat. Bakgrunden är förstås Aftonbladets avslöjande om hur Erik Bengtzboe i sin egenskap av riksdagsledamot lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Bengtzboe har som en följd av avslöjandena redan tvingats lämna sina uppdrag som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna och som andra vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.

Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.

Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.

Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.

Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.

Greta Thunberg och det makalösa genomslaget för hennes rörelse

Greta Thunbergs klimataktion har fått ett smått osannolikt genomslag. Bara den senaste veckan har hon mött påven Franciskus i Vatikanen och av den ansedda tidskriften Time utsetts till en av världens 100 mest inflytelserika personer 2019.

Ändå finns det de som klagar på att svenska media ger Greta och hennes aktion alldeles för stor uppmärksamhet. Journalisten Johanna Frändén kommenterar i dag på Twitter (@juanitafranden) dessa klagomål på ett klokt sätt: Kritiken mot en påstådd Greta Thunberg-fixering i Sverige kommer lite på skam när man ser sig runt i världen. De stora europeiska medierna följer varje steg hon tar. I Frankrike går inte en dag utan Greta-nytt. Finns knappt ett magasin värt namnet som inte haft henne på omslaget.

Johanna Frändén noterar också att nyhetsrapporteringen i stor utsträckning hänger samman med tidningarnas politiska plattform, där konservativa tidningar som franska Le Figaro, brittiska Telegraph och italienska tidigare Berlusconi-ägda Il Giornale är mest kritiska.

Jag tror att de som är negativa mot Gretas aktion och den uppmärksamhet den får är det utifrån två, delvis sammanhängande, perspektiv. Dels handlar det om bilden av klimathotet överhuvudtaget, där delar av den populistiska och auktoritära högern anser att klimathotet överdrivs. Dels handlar det om att Greta och hennes manifestation är just auktoritetsnedrivande - eller som Greta själv uttryckt det: We can’t save the world by playing by the rules, because the rules have to be changed.

Sedan kan man förstås som enskild människa vara orolig över hur en så ung människa ska förmå hantera de stora påfrestningar som uppmärksamheten och det makalösa genomslaget innebär. Men det är en annan sak.

Ja, hjälp barnen komma hem till Sverige!

Den vanligtvis mörka Långfredagen lystes igår upp av glädjebeskedet att sju av de svenska barn som sitter instängda i ett flyktingläger i Syrien förhoppningsvis snart kan få komma hem till Sverige. Kurdiska myndigheter i Irak har godkänt att barnen får föras från flyktinglägret al-Hol i Syrien till Sveriges konsulat i Erbil i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez, som befinner sig på plats, har gott hopp om att barnen snart kommer att kunna lämna lägret.

Sammantaget bedöms det finnas drygt 60 barn med svenskanknytning i lägret. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar för fullt med att ge dessa utsatta barn stöd och ge så många av dem som möjligt förutsättningar att komma till Sverige.

Tyskland, Frankrike och Belgien har redan hämtat hem föräldralösa barn till IS-medlemmar, av humanitära skäl. Vart och ett av dessa länder har förstås en lagstiftning som på olika sätt skiljer sig från Sveriges, och situationen för varje enskilt barn är unikt. Uppgiften är absolut inte enkel - med avseende på internationell rätt, barnens rättigheter och humanitära överväganden. Men självklart går det - om den politiska viljan finns.
Jag får också intrycket att nästan inga seriösa svenska medier längre använder det stigmatiserande och avhumaniserande uttrycket "IS-barn". Kanske önsketänker jag, och kanske är det bara en tillfällighet. Men jag tror att de flesta redaktioner nu har ett mer medvetet förhållningssätt till hur vi benämner dessa barn. Bra. Bättre sent än aldrig.

Om politiker och bidragstrixande

Jag blir mer ledsen än arg när jag läser Aftonbladets avslöjande om hur riksdagsledamoten Erik Bengtzboe (M) missbrukat systemet och lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Oavsett motiven har Bengtzboe ägnat sig åt ett pinsamt trixande och farit med osanning i intervjun med Aftonbladets journalist Richard Aschberg.

För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.

Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.

I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.

Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.

Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.

"De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige"

Igår röstade Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna igenom ett förslag om tiggeriförbud i Katrineholm. Alla andra partier i kommunfullmäktige röstade emot.

Socialdemokraterna i Katrineholms agerande är bedrövligt, och partiet borde allvarligt betänka det sällskap man fått i frågan. Beslutet är ett uttryck för symbolpolitik av sämsta sort. Tiggeriförbudet gäller bara på kommunal mark i centrum. Enligt pastorn i Equmeniakyrkan Kristina Färdeman berör det tre (3) personer.

Jag har sagt det förut - det finns åtminstone två starka argument mot ett tiggeriförbud. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna till att tiggeriet existerar. För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp.

Kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm Göran Dahlström (S) sa i debatten: "De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige". Ja, det är ju också ett bekvämt sätt att sopa problemet med människors diskriminering och fattigdom under mattan.

Som socialdemokrat är den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. 

Tre sorters höger i svensk politik?

Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.

Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.

Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.

Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.

Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.

Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,

Svenska medier: Sluta använda det stigmatiserande, avhumaniserande uttrycket "IS-barn"

Sverige kan få förfrågan om IS-barn, rapporterar Ekot. IS-barnen ska föras hem till Sverige, skriver Expressen. Ingen kurdisk förfrågan om IS-barn, skriver Aftonbladet.

IS-barn? Ett så oerhört stigmatiserande och avhumaniserade uttryck. Jag begriper inte att svenska medier aningslöst (?) väljer att använda detta uttryck - särskilt i en situation där dessa barns liv står på spel och där debattörer beskriver barnen som "tidsinställda bomber" och som ett hot mot det svenska samhället om de får återvända hem.

I ett oerhört kraftfullt reportage berättar Lotta Härdelin och Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om under vilka ohyggliga villkor dessa små barn lever i fångläger i Syrien. Läs det gärna - om inte annat så för dessa barns skull.

Självklart har Sverige ett ansvar för de barn i lägren som har en koppling till oss. Många av dem är föräldralösa och riskerar att dö inom en mycket snar framtid. Jag är glad att Margot Wallström igår flyttade fram de svenska positionerna och markerade att barnen måste få den hjälp de behöver och om det är möjligt komma till Sverige. (Och nej, det är inte Margot Wallström som talar om "IS-barn", det är Svenska Dagbladets rubriksättare...) "Det var en signal i rätt riktning", säger Rädda Barnens Sverigechef Olof Mattsson om Margot Wallströms uttalande och tillägger att det behövs ytterligare förtydliganden och ett snabbt svenskt agerande.

Så sluta tala om "IS-barn". Intensifiera arbetet med att hjälpa dessa barn och ge dem en möjlighet att få komma till Sverige.

Nyamko Sabuni kandiderar - men kan hon väljas?

Det blir spännande nu när Nyamko Sabuni meddelat att hon kandiderar till posten som partiledare för Liberalerna. Som politiker har hon alltid gått sina egna vägar, och hon skulle bli en skarp profil i det svenska partiledarlandskapet.

Men kan hon väljas? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor (dock ej migrationspolitiken). Det är en inställning som går stick i stäv med Liberalernas linje, och där motståndarna till samtal och samverkan med Sverigedemokraterna hittills har utgjort en klar majoritet.

Håller Nyamko Sabuni fast vid sin linje, eller har hon ändrat uppfattning? Och i så fall varför? Det lär bli en av de viktigaste och mest spännande frågorna på den presskonferens hon kommer att ge senare i dag.

Motståndarna till den linje Nyamko Sabuni förespråkar har hittills haft svårt att få fram en slagkraftig motkandidat. Ska vi gissa att pressen på Erik Ullenhag att kandidera nu kommer att öka ytterligare?

Glädjande: Antalet avrättningar i världen minskar kraftigt!

Kampen mot det vedervärdiga och omänskliga dödsstraffet skördar framgångar! Enligt en rapport från Amnesty International minskade antalet verkställda dödsstraff 2018 med 30 procent jämfört med året innan. År 2018 genomfördes 690 kända avrättningar, vilket var det lägsta antalet på tio år.

Bilden är förstås inte entydigt positiv. Kina är det land som antas avrätta överlägset flest människor per år, men den kinesiska statsmakten vägrar redovisa hur många. Om vi bortser från Kina genomfördes nära 80 procent av alla rapporterade avrättningar 2018 i endast fyra länder: Iran, Saudiarabien, Irak och Vietnam.

I länder som Vitryssland, Singapore, Sydsudan, Japan och USA ökade antalet avrättningar något 2018. I USA:s fall skedde ökningen från en historiskt låg nivå - från 23 till 25. USA är det enda land i Amerika som avrättar människor.

Men även i USA vinner dödsstraffsmotståndarna terräng i debatten. I Kalifornien beslöt guvernör Gavin Newsom nyligen att inga fler avrättningar kommer att genomföras i delstaten under hans tid vid makten. Flera av Demokraternas presidentvalskandidater har också på olika sätt positionerat sig som motståndare till dödsstraffet: Kamala Harris, Beto O’Rourke, Bernie Sanders, Cory Booker, Elizabeth Warren, Kirsten Gillibrand med flera. Vi ser sannolikt ett generationsskifte i Demokraterna i denna fråga. Varken Barack Obama eller Hillary Clinton uttalade motstånd mot dödsstraffet, Joe Biden har heller ännu inte gjort det.

Det är inte omöjligt att Donald Trump väljer att göra dödsstraffet till en valfråga i presidentvalet 2020. Stödet för dödsstraffet i USA har minskat kraftigt sedan mitten av 1990-talet, men bland Trumps egna anhängare är stödet fortfarande kompakt.

Dödsstraffet är en omöjlighet för varje samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat. Låt oss stödja varandra ytterligare i kampen mot denna skamfläck för mänskligheten.

Äntligen - regeringen lyssnar på kritiken och utreder medicinska åldersbedömningar

Regeringen kommer att tillsätta en oberoende utredning av medicinska åldersbedömningar i asylprocessen, skriver Svenska Dagbladet. Mot bakgrund av den kritik som varit från experter så anser vi att det behövs en utredning för att se över det här systemet, säger Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Rasmus Ling till tidningen.

Bättre sent än aldrig. Kritiken mot Rättsmedicinalverkets sätt att hantera åldersbedömningarna har länge varit massiv. Rättsläkare har offentligt tagit avstånd från sina egna åldersutlåtanden. Oberoende kontrolltester visar på andra resultat och tolkningar i över 50 procent av åldersbedömningarna. Svenska Dagbladets och Negra Efendic granskande journalistik i frågan har visat på stora brister i rättssäkerheten.
,
Redan i januari 2018 argumenterade jag för att åldersbedömningarna borde frysas, i väntan på utredning. Det kravet kvarstår även nu när utredningen ska tillsättas. Det blir orimligt att fortsätta genomföra dessa medicinska åldersbedömningar, som kan ha avgörande betydelse för enskilda människoöden, samtidigt som man genomför en utredning av dessa bedömningar just för att deras rättssäkerhet på goda grunder ifrågasatts.

Så ett steg i rätt riktning. Bra. Frys nu bedömningarna i väntan på utredningen så att inga fler människor riskerar att utvisas på felaktiga grunder.

Låt oss hålla ihop mot terrorn

Idag är det tvåårsdagen av det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, där fem människor miste sina liv. Låt oss aldrig glömma terrorns och hatets offer, och låt oss hedra dem genom aldrig svika de värden vårt fria, demokratiska samhälle vilar på - som öppenhet, rättssäkerhet och alla människors lika värde. Låt oss bekämpa hatets och hånets destruktiva, avhumaniserande kraft, och låt oss hålla ihop mot dem som söker splittring. 

Som Fatemeh Khavari formulerade det på twitter tidigare i dag, med ett starkt intentionsdjup bortom de enskilda orden: För att kunna bekämpa terrorism, behöver vi hålla i varandras händer, varmare än nånsin.

Samtala, samarbeta eller förhandla? Om Moderaterna och SD

Vi ska inte hålla på och prata så mycket om Sverigedemokraterna, brukar Ulf Kristersson säga. Well. Kanske skulle Moderaterna sopa rent framför egen dörr. I partiets egen eftervalsanalys nämns Sverigedemokraterna 154 gånger (!), enligt Hannes Delling i Svenska Dagbladet.

Så länge Moderaterna inte förmår bestämma sig för hur partiet tänker förhålla sig till Sverigedemokraterna kommer många att undra och journalister fortsätta att fråga. "Inte ens dem mest erfarne kremlolog förmår tolka var Moderaterna formellt står i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna", skrev jag tidigare.

Låt oss ta ett steg på vägen genom att reda ut begreppen något. Som det är nu har Ulf Kristersson sagt att Moderaterna gärna "samtalar" med Sverigedemokraterna. Han har ännu inte sagt att Moderaterna ska "samarbeta" eller "förhandla" med Sverigedemokraterna.

Samtala: Att "samtala" kan ju betyda lite av varje. Det kan betyda att man pratar med varandra i kön till kaffeapparaten, eller att man debatterar mot varandra i riksdagens utskottsmöten. Men det kan också betyda att man träffas för att informera varandra om hur man ser på det politiska läget och om vilka politiska förslag man avser att lägga fram.

Samarbeta: Att "samarbeta" innebär att man hjälps åt att nå gemensamma mål, till exempel att vinna politiskt stöd i frågor där man har gemensamma intressen. Om Moderaterna och Sverigedemokraterna träffades eller upprätthöll kontakt för att tillsammans utforma förslag i frågor om brott och straff eller om migration så vore det ett politiskt samarbete.

Förhandla: Att "förhandla" innebär att man i överläggningar ger och tar för att komma överens i en fråga där man inte är enig från början och/eller där man har skilda intressen att bevaka. Det kan till exempel gälla hur långt man ska gå i en fråga (hur mycket vill man höja straffen). Eller en "kohandel" där Sverigedemokraterna till exempel skulle stödja ett moderat förslag om ytterligare skattesänkningar mot att Moderaterna lovade att ytterligare strama åt flyktingpolitiken.

Avgränsningarna är förstås inte självklara. De flesta samarbeten inrymmer till exempel element av en förhandling. Och om partierna i "samtal" informerar varandra och vilka förslag man kan tänka sig att stödja - har inte gränsen till "samarbete" då passerats?

Moderaterna är i dag ett splittrat parti i synen på hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Det är därför Ulf Kristersson använder ett vagt och mångtydigt språkbruk, och det är därför det finns ett medialt och journalistiskt intresse för vilken väg Moderaterna kommer att gå.

Då räcker det inte att som Ulf Kristersson säga att partiet kan tänka sig att samtala med Sverigedemokraterna. Vill han på allvar stänga frågan om Moderaternas relation till Sverigedemokraterna måste han bli mer precis om vilken typ av samtal det är han kan tänka sig, och var gränsen för samtal går. Samt explicit betona att Moderaterna inte tänker samarbeta eller förhandla med Sverigedemokraterna.

Men för att klara det krävs det en vuxen i rummet. Finns det det?

Ingen svensk vapenexport till Brunei!

I dag införde det lilla sultanatet Brunei nya, skärpta lagar där till exempel homosexualitet eller otrohet kan straffas med döden genom stening. Även våldtäkt och rån kommer att kunna ge dödsstraff och stöld kan straffas med att händer och fötter huggs av. Sultanen och envåldshärskaren Hassanal Bolkiah har styrt landet ända sedan 1967 och straffskärpningarna är baserade på sharialag.

Omvärlden protesterar med rätta kraftfullt mot dessa bestialiska beslut.  EU betonar att straffen "utgör tortyr, grym, omänsklig och förnedrande behandling" och bryter mot FN:s konvention mot tortyr. Utrikesminister Margot Wallström uppmanar Brunei att omedelbart dra tillbaka beslutet.

Men ord måste följas av handling. Enligt Svenska Freds exporterade Sverige så sent som 2018 vapen till Brunei. Sverige ska överhuvudtaget inte exportera vapen till diktaturer eller till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Och självklart heller inte till Brunei.

Alice Teodorescu lämnar GP för Moderaterna

Alice Teodorescu lämnar sitt jobb som politisk redaktör på Göteborgs-Posten. I stället blir hon huvudsekreterare för den arbetsgrupp som ska utveckla Moderaternas nya idéprogram. Den förändringen är bra, tycker jag. Göteborgs-Posten vars ledarsida ska vara oberoende liberal har under Alice Teodorescus ledning utvecklats till en högerauktoritär plattform, med ständigt återkommande krav på stramare flyktingpolitik och att övriga partier måste börja samverka med det rasistiskt impregnerade partiet Sverigedemokraterna. Det är en hisnande tanke att det bara är några år sedan som den fritänkande socialliberalen Gert Gelotte arbetade som ledarskribent på den tidningen.

Ulf Kristersson säger att han nu vill "samla den breda borgerligheten" i "ett nytt politiskt landskap". Frågan är vilka partier han inbegriper i den "breda borgerlighet" han vill samla. Rekryteringen av Alice Teodorescu stärker de krafter inom Centerpartiet och Liberalerna som varnade för att en M/KD-regering inte skulle förmå hålla Sverigedemokraterna utanför det politiska inflytandet. Kristdemokraterna har redan tagit steget fullt ut och argumenterar öppet för samarbete med Sverigedemokraterna i olika frågor. Ulf Kristersson duckar och inte en den mest erfarne kremlolog förmår tolka var Moderaterna formellt står i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

Förutsättningarna för att Moderaterna inom överskådlig tid ska kunna "samla den breda borgerligheten" är något begränsade, om man säger så. Eller ingår snart även Sverigedemokraterna i Ulf Kristerssons "breda borgerlighet"? Så illa tror inte ens jag att den kan vara.