Trendbrott på högerkanten - M och KD stödjer Jimmie Åkessons misstroendekrav

Befinner mig i Paris, där vi idag högtidlighåller Stilleståndsdagen - L'Armistice. Stilleståndsdagen påminner om undertecknandet av stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - i dag för exakt 101 år sedan. Den elfte timman på den elfte dagen i den elfte månaden.

Stämningsläget i Paris präglas av lugn och värdighet, en nationell samling kring gemensamma minnen. Sorgen över alla dessa döda, lättnaden över att kriget var över, men också av insikten att freden blev så kortvarig. Freden är aldrig självklar, den måste ständigt erövras på nytt. 1900-talets många krig har lämnat djupa spår i fransk politik; territorier som vunnits och förlorats, hela generationer av unga män som dött, djupa ideologiska konflikter men också en stark uppslutning kring de republikanska värden som trots allt håller Frankrike samman.

I Sverige är stämningsläget i dag något annorlunda. Jag hade kanske hoppats att vår gemensamma sorg och vrede över dödsskjutningen av en ung pojke i Malmö skulle ta sig uttryck i en nationell samling mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten. Så blev det inte. I stället politiserar Sverigedemokraterna frågan och riktar misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att traska patrull bakom Jimmie Åkesson och tänker stödja Sverigedemokraternas inititiativ.

Det blir den tionde genomförda misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Av dessa tio omröstningar har nästan häften - 40 procent - tillkommit på initiativ av Sverigedemokraterna. Och detta trots att Sverigedemokraterna bara har suttit i riksdagen sedan 2010.

Nu blir det första gången någonsin som Sverigedemokraterna får stöd från något annat parti för sin misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna påpekar ofta att de inte vill bygga ett nationalkonservativt block i riksdagen. Men deras gärningar pekar i rakt motsatt riktning.

Vi vet alla på förhand att misstroendeförklaringen inte kommer att få stöd av riksdagen. Här handlar det i stället om renodlat symbolpolitik från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida. Det är trist och illavarslande. Kampen mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten kunde ha blivit något som höll oss samman. Men de tre högerpartierna söker splittring och polarisering, i stället för samarbete och gemenskap.

KD vill att 16-åringar ska försörja sina föräldrar - annars hålls familjen splittrad?

I dag beslöt Kristdemokraternas riksting att ensamkommande barn som fått skydd i vårt land måste försörja sina föräldrar för att kunna återförenas med dem i Sverige.

Har jag missuppfattat något? Annars är väl detta ett beslut vars absurda konsekvenser är svåra att överträffa.

Vi tänker oss en 16-årig pojke som flytt från Afghanistan eller från Syrien för att slippa tvingas strida för talibanerna eller för IS. Han kommer efter svåra och krokiga vägar till vårt land och beviljas på goda grunder asyl. Hans pappa har dött i kriget, men hans mamma lever. I stället för att se till att pojken får en utbildning ska han som 16-åring tvingas ut på arbetsmarknaden för att kunna försörja sin mamma och hålla samman sin familj.

Så mycket för Kristdemkoraternas syn på vikten av att hålla samman familjen.

Som sagt - kanske har jag missuppfattat något. I så fall vore jag tacksam över om någon berättade för mig varför scenariot ovan inte skulle bli konsekvensen av Kristdemokraternas beslut.

Glöm aldrig Novemberpogromerna - bekämpa antisemitismen!

Idag minns vi Novemberpogromerna, eller Kristallnatten som natten mellan den 9 och 10 november 1938 också kallas. Pogromerna iscensattes av nazister och denna natt brändes och förstördes över 1 400 synagogor och judiska bönehus i Tyskland. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades och mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 

Synagogan i brand på Böhmerstrasse i Frankfurt 10 november 1938. Foto från Yad Vashem och hämtat från Levande Historia.

Antisemitismen ska bekämpas varhelst den visar sig. Låt oss aldrig tro att antisemitismen är något som kommer utifrån, att den aldrig kan finnas hos oss själva. Som Daniel Poohl skriver i Expo i dag:

"Det finns en tendens att alltid beskriva antisemitismen som något som kommer utifrån. Som något som fogar samman extremister från alla kanter. Eller, som lagts till, något som kommit med invandringen."

"Antisemitismen är ingen anomali. Den finns inte i utkanten. Den är en del av vårt samhälle."

"Antisemitismen är en del av det svenska och europeiska kulturarvet. Den ligger nedbäddad i vårt gemensamma medvetande. Den väcks till liv och får näring i tider av polarisering och social oro."

Jag sänder med några ord av Stig Dagerman på vägen:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

"Bli svensk!" Om Ebba Busch Thors tal på KD:s riksting i dag

Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.

De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.

Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.

Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".

Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).

Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.

Våld mot butiksanställda - då och nu. En personlig betraktelse

Hot och våld i arbetslivet är ett av handelns största arbetsmiljöproblem. Jag minns när jag som ung i början av 1980-talet jobbade i en servicebutik i Göteborg. Pia Närköp hette den. Butiken låg på Kalendervägen i Kortedala och drevs av Pressbyrån.

Ofta arbetade man ensam i butiken. Ett gäng smågangsters (ja, man sa så på den tiden) brukade periodvis härja där på kvällarna. De stal, hotade och trakasserade kunder. En av dem bar kniv. Jag glömmer aldrig den känslan av utsatthet, osäkerhet och ensamhet som dessa kvällar innebar.

En gång när vi var två som jobbade i butiken sparkade en i gänget min kvinnliga kollega i ryggen. Det var utan någon särskild anledning, mest för att provocera. Klockan var 21.30 på kvällen och jag tryckte på överfallslarmet - en diskret placerad knapp under kassaapparaten. Det hände absolut ingenting. Strax därefter lämnade gänget butiken och min kollega och jag kunde - lätt omskakade - andas ut och stänga butiken. Dagen därpå jobbade jag förmiddagspass. Nästan exakt tolv timmar efter att jag tryckt på överfallslarmet - strax efter klockan 09.30 - rusade två beväpnade poliser in i den på kunder tomma butiken. Det visade sig att överfallslarmet utlösts med tolv timmars eftersläpning...

Ja, det var tider det. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att dessa smågangsters inte var något "invandrargäng" - det var unga män som var födda och uppvuxna i Sverige och som hade klassiska "son-efternamn". (Ja, vi visste vad de hette och var de bodde. De var "lokala förmågor", som man också sa på den tiden.) 

Vi polisanmälde aldrig dessa trakasserier, så de registrerades aldrig i någon brottsstatistik. Tidsandan var annorlunda då, och toleransen mot trakasserier mycket högre än vad den är i dag.

Visst borde vi ha polisanmält. Stöd Handelsanställdas förbund i deras kamp mot våldet och för säkra arbetsplatser. Ingen anställd någonstans ska behöva känna rädsla eller osäkerhet på sitt arbete.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Politiker tvingades lämna M för rasism, välkomnas av SD

De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit. Så skrev Moderaterna i Göteborgs dåvarande andre vice ordförande Lena Ferm på Twitter i våras. Lena Ferm hade även gillat och spridit inlägg som publicerats på flera hatsajter. Moderaterna i Göteborg agerade snabbt när saken blev känd och uppmanade Lena Ferm att lämna sina politiska uppdrag. Så blev också fallet.

I dag meddelar Lena Ferm att hon blivit medlem i Sverigedemokraterna. Ingenting förvånar mig mindre. Varken att Lena Ferm söker sig till detta parti, eller att Sverigedemokraterna tar emot henne med öppna armar. Det vore odemokratiskt att neka folk att vara medlemmar, säger Pernilla Börjesson som är distriktsordförande för Sverigedemokraterna i Göteborg och välkomnar Lena Ferm till partiet. Så mycket för Sverigedemokraternas nolltolerans mot främlingsfientlighet och rasism.

Lena Ferm själv verkar ingenting ha lärt. Visserligen tillstår hon att hon borde uttryckt sig på annat sätt om analfabetism. Men hon ihärdar i att "fakta kvarstår ju". Hennes delningar och gillanden av inlägg på hatsajter avfärdar hon i dag med att det var "harmlöst".

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Inget annat riksdagsparti hade tagit emot Lena Ferm utan att hon först på ett trovärdigt sätt gjort avbön för sitt agerande. Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat med rasism, och Moderaternas och Kristdemokraternas ihärdiga försök att normalisera partiet är olyckligt och illavarslande. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

Nej, Leif Östling är ingen martyr. Hans avgång var nödvändig

Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, tvingas bort från sitt uppdrag som ordförande  för Södertälje Science Park. Orsaken är att Leif Östling uttalat sig på ett sätt som många uppfattat som omdömeslöst eller till och med rasistiskt.

Här och där framställs Leif Östling nu som en martyr, en rakryggad person som straffas för att han använt sin yttrandefrihet. En sådan bild är djupt felaktig. Leif Östling har precis samma rätt som alla oss andra att använda sin yttrandefrihet. Och precis som för oss andra påverkas hans trovärdighet av vad han säger. Ett ordförandeuppdrag är ett förtroendeuppdrag. Saknas det förtroende för en ordförande påverkas verksamheten negativt.

Det är inte konstigt att förtroendet för Leif Östling försvann. I intervjun sa han bland annat: Vi har tagit in alldeles för mycket folk utifrån, det har vi gjort. Det man ska komma ihåg är att vi tagit in folk från Mellanöstern och Afrika och de lever i ett samhälle som vi lämnade för ungefär 100 år sedan. Det är deras känsla och uppfattning om hur ett samhälle är. Han pekade också ut en särskild nationalitet som hade peka ut en nationalitet som enligt honom hade svårt att komma i tid på Scaniafabriken i Oskarshamn. Snacka om generaliseringar och stereotyper. Bakom bildandet av Södertälje Science Park står Södertälje kommun, Scania, AstraZeneca och KTH. Jag har full förståelse för att de inte längre känner förtroende för den tidigare ordföranden.

Saken blir inte bättre av att Leif Östling lät sig intervjuas av Swebbtv, en kanal som enligt Expo kan kopplas till vit makt-rörelsen. Swebbtv har gjort sig ökända även för att sprida konspirationsteorier - till exempel att Palme-mordet aldrig har ägt rum, och att det egentligen var en atombomb som sprängde tvillingtornen i World Trade Center den 11 september 2001. -De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. De driver sin opinionsbildning genom sina gäster, säger  Jonathan Leman från Expo till SVT.

Så nej, Leif Östling är ingen martyr. Men respekt till Scania, AstraZeneca, KTH och Södertälje kommun som reagerade snabbt. Så skriver till exempel Scanias vd Henrik Henriksson i ett uttalande: Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Scania har sedan mer än ett halvt sekel tillbaka dragit stora fördelar av att kunna anställa människor från andra länder som sökt sig till Sverige för att få arbete eller flytt från krig och konflikter. Dessa medarbetare har aktivt bidragit till Scanias framgångar och internationalisering. Jag vill därför på hela ledningens vägnar understryka att Scania är och ska vara ett företag som är öppet för alla – oavsett religion, om man är kvinna eller man, gul, brun, svart eller av regnbågsfärg.

Ord och inga visor från Scanias vd. Jag blir alltid lite extra varm i hjärtat när svenska företagsledare slår tillbaka mot rasism och tydligt står upp för alla människors lika värde. Kampen mot rasismen är något som förenar oss och håller samman de allra flesta av oss.

SD-politiker vill stoppa samtal med August-nominerad författare

Sverigedemokraten Steven Jörsäter, ledamot av Kultur- och fritidsnämnden i Täby, har försökt stoppa ett författarsamtal med den tidigare August-nominerade författaren Moa-Lina Olbers Croall på Täby bibliotek. Moa-Lina Olbers Croall var inbjuden för att tala om sin bok "I mitt namn – en bok om att vara trans". Steven Jörsäter rasar över inbjudan och skriver i ett mejl till kommunledningen och till bibliotekschefen att Täby kommun inte bör upplåta lokaler och använda skattepengar till sådana evengemang: "Att kritisera normerna eller att ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna och våra könsidentiteter uppfattar vi som destruktivt."

"Ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna". Jo tack. Man undrar vilket århundrade Steven Jörsäter befinner sig i. Det är i varje fall knappast 2000-talet.

Jörsäter anklagar också tjänstemännen i Täby kommun för att "ofta ha en synnerligen politisk agenda" och kräver att ”punkter som biblioteksledningen tror kan uppfattas som kontroversiella hädanefter flaggas i god tid och tas upp i KFN”.

Sveriges Författarförbund tar i ett uttalande skarpt avstånd från Sverigedemokraten Steven Jörsäters agerande: Vad som i det här fallet är än mer allvarligt är SD Täbys försök att kringgå den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturskapare. Problematiken blir extra tydlig i Jörsäters formulering om att ”tjänstemännen ofta har en synnerligen politisk agenda”. Sveriges Författarförbund fördömer Steven Jörsäters och SD Täbys försök att stoppa vår medlem Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök i kommunen, och inte minst förslaget att låta kommunpolitikerna förhandsgranska bibliotekets programpunkter.

Steven Jörsäters agerande är ett typiskt exempel på politiker som vill styra kulturlivet ned på en delaljerad nivå, förhandsgranska programpunkter och censurera inslag som ifrågasätter traditionella könsroller. Jag har svårt att se någon politiker från något annat parti än Sverigedemokraterna agera på det här sättet.

Och det är detta parti som Moderaterna och Kristdemokraterna nu anstränger sig för att normalisera och på olika sätt söka samverkan med. Nej tack, säger jag.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Kommer Vänsterpartiet att växa i opinionen?

Det har talats mycket om framgångar för populistiska, högerradikala partier i Europa de senaste åren. Många har undrat varför vi inte ser en motsvarande mobilisering på vänstersidan i politiken, trots en växande ojämlikhet i många länder. Så växer till exempel ojämlikheten i Januariavtalets Sverige, utan att Vänsterpartiet lyckats öka särskilt mycket i opinionen (ok - kanske syns det tecken på att V nu börjat öka något).

Men bilden är inte fullt så enkel. I många länder i Europa har faktiskt vänsterradikala partier också ökat - samtidigt som socialdemokrater och traditionell höger tappat. Vi har till exempel sett det i Grekland (Syriza), i Spanien (Podemos) och även i Island (Vänsterpartiet - de gröna) och i Danmark (Enhedslisten, men på en lägre nivå).

I dag har det varit val i den tyska delstaten Thüringen. Enligt vallokalundersökningar får vänsterradikala Die Linke 29.5 procent av rösterna, medan främlingsfientliga Alternativ för Tyskland (AFD) får 24 procent. Kristdemokraterna CDU får 22.5 procent av rösterna och Socialdemokraterna endast 8.5 procent.

Hur stor potential har Vänsterpartiet i Sverige att växa? Jag har en gång tidigare ställt frågan varför Vänsterpartiet inte växer, och även redovisat en del tänkbara svar. Men den diskussionen fördes under förra mandatperioden, då Vänsterpartiet budgetförhandlade med den rödgröna regeringen. Nu är det nya tider, och Vänsterpartiet har en mer renodlad oppositionsroll. Så nu finns väl ändå förutsättningarna för Vänsterpartiet att växa. Eller?

Massdemonstrationer i Chile, Libanon, Irak... Vad är det som händer?

– Allt vi vill ha är fyra saker: arbete, vatten, elektricitet och säkerhet. Det är allt vad vi vill, sade 16-årige Ali Mohammed samband med de omfattande demonstrationerna i Irak mot arbetslöshet, korruption och usla levnadsförhållanden. Igår dödades 40 människor i Bagdad efter sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Den senaste månaden har över 200 människor dödats i samband med demonstrationerna, riktade mot premiärminister Adel Abdul Mahdis och hans regering.

I Libanons huvudstad Beirut demonstrerar sedan en dryg vecka tillbaka hundratusentals människor mot arbetslöshet, bristande el- och vattenförsörjning och korruption. Demonstrationerna skär rakt igenom de etniska skiljelinjer som annars så strikt reglerar det politiska livet i Libanon. Demonstranterna är kompromisslösa - "alla" politiker måste avgå. En generalstrejk är utlyst, motorvägarna blockerade, banker och skolor håller stängt.

I Chile demonstrerar hundratusentals människor på gatorna. De kräver ekonomiska reformer och att president Sebastián Piñera avgår. Ett 20-tal personer har dödats och det råder utegångsförbud på nätterna.

Även på flera andra håll i världen genomförs omfattande folkliga demonstrationer mot växande ekonomiska klyftor, mot korruption och mot regeringars oförmåga att upprätthålla livsnödvändigheter  som el- och vattenförsörjning.

Det är för tidigt att säga huruvida dessa demonstrationer inspirerats av varandra och vilken ytterligare spridning de kommer att få. Jag noterar att kampen mot korruptionen tycks lyftas fram på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.

Jag noterar också att demonstrationerna inte i huvudsak mobiliserats genom formella politiska rörelser och organisationer. Det är både bra och dåligt. Det är bra eftersom det blir svårare för det politiska ledarskapet att avfärda demonstranterna med att de skulle gå i någon särskild politisk organisations ledband. Men det är dåligt eftersom det är svårt att upprätthålla varaktighet och disciplin i spontana protester. Dessutom är det svårare att kanalisera in demonstranternas krav i de politiska institutionerna om det inte finns någon organisation eller parti som kan utgöra länk mellan folket och deras valda representanter. Det svåra är inte att avsätta en regering - det svåra är att ta hand om situationen som uppstår därefter.

Jag hoppas verkligen att dessa manifestationer blir framgångsrika och leder till en ekonomisk och politiks förändring i respektive länder. Världen skriker efter ökad jämlikhet och ökad efterlevnad av rättsstatens principer. Låt oss efter förmåga stödja de rörelser som vill vrida politiken i en sådan riktning.

Tre skäl till varför övriga partier inte borde närma sig SD

Flera opinionsmätningar, men inte alla, visar att Sverigedemokraterna växer i opinionen. I några av dessa mätningar är avståndet mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna så litet att det inte med säkerhet går att säga vilket av dessa båda partier som för tillfället har starkast stöd i opinionen.

Varför växer Sverigedemokraterna? Ja, det är inte precis första gången som den frågan ställs. I en artikel i Sydsvenskan ger Anders Hellström, docent i statsvetenskap och forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet, sitt svar på frågan.

I en studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och Anders Hellström hur mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.

I artikeln i Sydsvenskan formulerar Anders Hellström tre slutsatser som varnar övriga partier för att köpa Sverigedemokraternas verklighetsbild och att försöka kopiera eller på olika sätt närma sig Sverigedemokraternas politik. Slutsatserna lyder:

1.) När traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner.

2.)  Väljare röstar hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute.

3.) Om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet.

Anders Hellström betonar att det vid sidan av den flyktingnegativa opinionen också finns ett engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle, gestaltat genom ett nätverk av rörelser som till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. (För en bok om dessa rörelser och de individer som befolkar dem rekommenderar jag varmt Thord Erikssons bok "Dom som stod kvar", Natur & Kultur, 2019. Jag recenserade den nyligen i Opulens.

Jag bär gärna med mig Anders Hellströms avslutande uppmaning: Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.

Hur mycket "hemlig dataavläsning" vill vi ha?

Igår blev det känt att regeringen går vidare med ett förslag om "hemlig dataavläsning" som ger polisen möjlighet att vid misstanke om allvarlig brottslighet installera så kallade trojaner i enskilda individers mobiltelefoner. Genom trojanerna kan polisen avlyssna samtal, läsa av meddelanden och ibland använda sig av telefonernas mikrofoner och kameror. Syftet är att ge polisen bättre möjlighet att bekämpa gängkriminaliteten.

Jag har ingen uppfattning om just detta konkreta förslag. Men jag är orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare.

Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder.