2016-05-29

Spännande partiledardebatt i SVT Agenda

Strax är det dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Det är den första partiledardebatten efter regeringsombildningen och Miljöpartiets kris. Dessutom är det Isabella Lövins första partiledardebatt som språkrör.

Isabella Lövin gör sin debut i ett för Miljöpartiet mycket dystert opinionsläge. Partiet får i dag med 4,2 procent sitt sämsta resultat någonsin i Svensk väljaropinion från Novus/Ekot.

I övrigt är opinionsläget relativt jämnt mellan blocken. I Svensk väljaropinion får de rödgröna partierna 38,4 procent, mot allianspartiernas 41,8 procent. Det är anmärkningsvärt att allianspartierna misslyckats med att utnyttja regeringens parlamentariska svaghet och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen. Borgerligheten är politiskt demobiliserad. Som kuriosa kan nämnas att vid motsvarande mätning under förra mandatperioden - i maj 2012 - hade de rödgröna skaffat sig ett försprång på sju procentenheter, ett försprång som Alliansen inte lyckades ta ifatt.

Hur kommer då partiledardebatten i Agenda att gestalta sig? Miljöpartiets kris kom ytterst olägligt för regeringen, som äntligen hade lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Stefan Löfven kommer nu att göra sitt allra bästa för att tillsammans med Isabella Lövin få debatten att åter handla om dessa ting - jobb, samhällsbygge, skola, bostäder och klimatfrågor. Dessutom kommer frågor om lag och ordning samt integration/etablering att ta plats.

Frågor att hålla utkik efter: Vad menar egentligen Stefan Löfven med "enkla jobb"? Kommer Jonas Sjöstedt att ha med sig en kolbit in i studion? Hur kommer Alliansen att hantera de frågor där de är splittrade - till exempel flyktingmottagning, låglönejobb, förstatligande av skolan? Hur skall Jimmie Åkesson hantera det faktum att Sverigedemokraterna nu hamnat helt vid sidan av debatten? Har alla medverkande kammat sig ordentligt, eller råkar någon av dem se ut som en vanlig människa?

2016-05-27

Om Åshöjdens BK och om att "årsmöteskuppar" kan vara något positivt

I nya numret av tidskriften Kurage skriver jag om att Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson vill se över möjligheten att öka medlemmarnas demokratiska inflytande. Skälet är bland annat en oro över att en liten grupp supportrar (läs "huliganer" eller "risksupportrar") kapar ett av medlemmarna glest besökt årsmöte. Bland förslagen finns möjligheten att tillåta röstning genom ombud för de medlemmar som själva inte kan närvara vid årsmötet, eller röstning via internet.

Texten finns inte på nätet. I artikeln noterar jag att det visserligen är bra att Riksidrottsförbundet och Björn Eriksson tar frågan om föreningsdemokrati på allvar. Men det är fel ingång att fokusera på mindre supportergrupper och på risken för att enskilda beslut skulle "kuppas" igenom.

Att hängivna supportergrupper får igenom sin vilja kan faktiskt vara något positivt, ett sätt att bryta föråldrade maktstrukturer i en förening. Jag minns med välbehag Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK från slutet av 1960- och början av 1970-talet.

I ett avgörande avsnitt i första boken "kuppar" ett antal unga medlemmar på årsmötet igenom att den nyinflyttade tidigare landslagsspelaren Bagarn Olsson väljs till ny ordförande i klubben. Valet av Bagarn Olsson blir första steget i Åshöjdens BK:s utveckling från en misskött klubb i gärdsgårdsserien till en klubb som får kvala till Allsvenskan. Kuppmakeriet bestod i att ett antal personer inför en sluten ordförandeomröstning på årsmötet lurades att rösta på sig själva, i tron att det fanns ett starkt stöd för dem i föreningen. Samtidigt hade många nya unga medlemmar låtit skriva in sig lagom till årsmötets genomförande, enbart för att rösta på Bagarn Olsson.


Demokrati är aldrig enkelt. Köp gärna Kurage och läs hela min artikel. :)

2016-05-24

Låt oss stoppa Trumpifieringen av den politiska debatten!

Börjar vi äntligen närma oss en brytpunkt när det gäller debattkulturen på nätet? De senaste dagarna har jag noterat flera inlägg som kritiserar aktörer som använder sig av hån och förlöjliganden i sin debattstil.

Det började för några dagar sedan då Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion påstod att Moderaterna blivit "Trumpifierade", det vill säga att partiet i sin retorik använder sig av smutskastning och groteska påståenden i debatten. Lindberg nämnde riksdagsledamoten och ledamoten av Moderaternas partistyrelse Hanif Bali som använt uttrycken "idiot", "sinnesslö" och "batikhäxa" om sina politiska motståndare. Därutöver nämnde Lindberg Delmon Haffo som är ansvarig för sociala medier på Moderaternas riksorganisation och som på Twitter spridit rykten om att statsminister Stefan Löfven varit "full" i samband med sitt besök hos president Barack Obama i Vita huset. Anders Lindbergs anklagades i den följande debatten för att kasta sten i glashus. Bland annat åberopades twitterinlägg från Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin där denne kastat fruktansvärt grova tillmälen mot Rebecca Weidmo Uvell.


I dag skriver även politiske redaktören Jens Runnberg på liberala Dalarnas Tidning om hur debatten brutaliseras och "Trumpifieras". Han nämner särskilt de "moderata smutskastarna". Jens Runnberg exemplifierar med förre moderata riksdagsledamoten Lars Beckman som angående Löfvens besök hos Obama beklagat sig över att SVT och SR inte "tagit upp fyllan".

Man må tycka vad man vill om dessa exempel och om det är vänstern eller högern som är de värsta syndarna. Det är inte poängen. Men enough is enough - nog är nog.

Jag tror att vi befinner oss i ett formativt moment då Moderaterna och övriga demokratiska partier har en möjlighet att på allvar markera avstånd från - gärna en nolltolerans mot - hån och förlöjliganden i debatten. Det är inte mer legitimt att ägna sig åt smutskastning i sociala medier än vad det är att ägna sig åt det i traditionella medier eller IRL (in real life). Om inte ens folkvalda företrädare eller partirepresentanter förmår hålla stilen - varför skulle övriga medborgare då göra det?

Och ja - jag har säkert syndat på nåden och uttryckt mig nedlåtande i olika sammanhang. Gud må förlåta mig somliga rader. Men jag lovar att göra mitt allra bästa att framöver bidra till ett bättre och mer respektfullt debattklimat. Välkomna i det arbetet!

2016-05-21

Anna Kinberg Batra och regeringsfrågan

I dag talade Anna Kinberg Batra inför Moderaternas Sverigemöte i Malmö. De moderater som hade hoppats på att Kinberg Batra skulle öppna för att fälla den rödgröna minoritetsregeringen blev besvikna. Partiledaren använde sin vanliga formulering: Sverige behöver en alliansregering, senast 2018! Hon gick också hårt åt Sverigedemokraterna, och kallade dem för ett parti som exploaterar samhällsproblem i stället för att lösa dem. Nej, Anna Kinberg Batra har åtminstone tillfälligt lagt alla planer på en gemensam alliansbudget på hyllan och den rödgröna regeringen kan ur det perspektivet lugnt regera vidare.

Angående regeringsfrågan var det i stället mest intressant vad Anna Kinberg Batra inte sa. Inte en enda gång som jag noterade kritiserade Kinberg Batra Miljöpartiet. Genom sin tystnad gav hon ny näring åt ryktena om att allianspartierna inte vill stänga dörren till att på sikt få Miljöpartiet att stödja - eller kanske till och med medverka i - en alliansregering.

Det var också värt att notera att Anna Kinberg Batra var mycket tydlig med att Moderaterna inte längre tänker låta Liberalerna ha alliansmonopol på skofrågorna. Kinberg Batra skrädde inte orden: Moderaterna har släppt skolfrågan till andra partier de senaste åren. Den tiden är förbi. Jag undrar förstås lite vad Jan Björklund tyckte om den passningen.

Moderaterna har lanserat "En plan för ett starkare Sverige". Jag noterar att Anna Kinberg Batra använde ordet "plan" 24 gånger i sitt anförande. Som Göran Greider skrev på Twitter - det är till och med mer än vad Fidel Castro brukade göra.



Allianspartierna valde att riva upp Decemberöverenskommelsen. Ändå agerar de i opposition som om överenskommelsen fortfarande fanns kvar. Om Decemberöverenskommelsen funnits kvar och allianspartierna skulle vinna valet 2018 hade Stefan Löfven varit tvungen att släppa fram en Alliansregering och en alliansbudget. Nu vet ingen i stället hur det blir. Lyssna gärna på Lördagsintervjun i P1 där Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson diskuterar Moderaternas komplicerade förhållande till regeringsmakten, bland annat utifrån boken Förhandla eller DÖ (som hon skrivit tillsammans med Jonas Hinnfors och undertecknad).

2016-05-18

Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsens uppgång och fall

På fredag inleds Moderaternas Sverigemöte i Malmö. Då får vi ett test på hur Anna Kinberg Batra förmår hantera den partiopinion som är missnöjd med att svensk politik fortgår som vanligt, trots att allianspartierna rivit upp Decemberöverenskommelsen. Den parlamentariskt svaga rödgröna regeringen tillåts regera vidare, och Alliansen samlar sig inte kring en gemensam budget.

I dag skriver jag tillsammans med Jonas Hinnfors på DN Debatt om vad som kännetecknar anhängare respektive motståndare till Decemberöverenskommelsen inom Moderaterna. Med hjälp av data från 2015 års nationella SOM-undersökning visar vi att det bland moderata partisympatisörer finns ett samband mellan en negativ inställning till Decemberöverenskommelsen och vilja att ta emot färre flyktingar, att införa tiggeriförbud och en negativ inställning till EU. Bland moderata sympatisörer som menar att det är ett ”mycket bra förslag” att ta emot färre flyktingar i Sverige är 54 procent mycket negativa till Decemberöverenskommelsen, jämfört med 9 procent bland dem som menade att färre flyktingar är ett mycket dåligt förslag.

Det finns också ett samband mellan inställning till demokratin och åsikt om Decemberöverenskommelsen. Av de moderater som är missnöjda med på vilket sätt demokratin fungerar i Sverige hade 51 procent en mycket negativ inställning till Decemberöverenskommelsen, medan motsvarande andel bland moderater som är nöjda med demokratin i Sverige uppgår till 26 procent.

Vi vet att de elitaktivister inom Moderaterna som gick i spetsen för motståndet mot Decemberöverenskommelsen hade stöd bland partiets sympatisörer - andelen som sade sig ha en negativ inställning till överenskommelsen var ungefär dubbelt så stor som andelen som sade sig ha en positiv inställning (30 respektive 16 procent). Motståndet hänger samman med politiskt missnöje med demokratin och med politiska sakfrågor där kritikernas åsikter ligger nära Sverigedemokraternas partilinje.


Det politiska läget i Sverige har förändrats. I den just utkomna boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Bokförlaget Atlas) som Jonas Hinnfors, Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson och jag har skrivit tillsammans diskuteras tre alternativa tillvägagångssätt om Sverige på sikt skall kunna styras av starka regeringar. Det första sättet är att bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och att de rödgröna eller Alliansen regerar med det partiets stöd. I dag är det svårt att se att de rödgröna, Centerpartiet eller Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Det andra sättet är en blocköverskridande regering. Men en sådan regering skulle splittra Alliansen, vilket gör den lösningen osannolik under överskådlig tid. Det tredje sättet är att fortsätta på den nu inslagna vägen – det vill säga att partierna i praktiken efterlever Decemberöverenskommelsen, även om den formellt har rivits upp. Frågan är om Anna Kinberg Batra i så fall förmår hantera den interna opinionen och hålla ihop sitt parti?

Boken har just kommit från trycket och kan för det facila priset av 153 kr beställas till exempel här.


2016-05-17

Sverigedemokraterna och "Det är dags att välta bordet!"-retoriken

Jag bloggar inte särskilt ofta om Sverigedemokraterna nu för tiden. Partiet tycks ha marginaliserats i debatten.

Förra året tog Sverige emot närmare 170 000 asylsökande - en siffra som vida överträffar varje Sverigedemokrats värsta mardrömmar. Redan när Sverige tog emot bråkdelen så många ondgjorde sig Sverigedemokraterna över "massinvandringen". Partiet saknar nu politik över hur vi bäst skall gå till väga för att underlätta integrationen av alla dem som kommer att få sina asylansökningar beviljade.

Sverigedemokraternas framgångsvåg i opinionen är bruten. Den politiska debatten har under våren handlat om traditionella vänster-högerfrågor som till exempel lönenivåer och den svenska modellen (bortsett från de senaste veckornas turbulens kring handskakningsritualer och Miljöpartiets kris). Allianspartierna har enats om att nu inte lägga någon gemensam budget, och har därigenom trots Decemberöverenskommelsens fall berövat Sverigedemokraterna möjligheten att fälla regeringen.

På många sätt har Sverigedemokraterna därför blivit ett mindre intressant parti att skriva om. Men det betyder absolut inte att partiet "normaliserats" och börjat bli ett vanligt parti. I dag berättar Aftonbladet hur Sverigedemokraterna samverkat med hatsajter som spridit rasistiska  budskap på ett sätt som hade varit otänkbart för varje annat riksdagsparti.

Jag blev beklämd men inte förvånad när jag läste hur Dagens Nyheter förre chefredaktör Hans Bergström, medlem av Liberalerna, aktivt gav Sverigedemokraterna strategiska råd i samband med budgetomröstningen efter de rödgröna partiernas valseger 2014. Med dramatiska och storvulna utrop som Det är dags att välta bordet! uppmanade han Sverigedemokraterna att utlösa regeringskris. I efterhand legitimerar Hans Bergström sitt agerande med att Sverigedemokraterna är ett riksdagsparti under utveckling.

Jag har aldrig riktigt förstått argumentet att det skulle vara legitimt att samverka med ett parti bara för att partiet sitter i riksdagen. Om ett renodlat nazistiskt parti kom in i riksdagen så skulle det argumentet inte ha samma bäring. I stället tror jag att argumentet främst används av personer som inte reagerar lika negativt på Sverigedemokraternas politik.

Aftonbladets reportage idag förstärker bilden av Sverigedemokraterna som ett parti som länge bidragit till att sprida rasism och främlingsfientlighet. Jag är glad att allianspartierna i Sverige hittills varit konsekventa i sin vägran att samverka med Sverigedemokraterna. Jag hoppas att de kommer att orka vara det i framtiden också.

2016-05-15

Eurovision Song Contest - mina intryck från finalen

Igår följde jag Eurovision Song Contest (ESC) inte bara genom Sveriges Television, utan också genom Twitter. Det påstår ju att Twitter håller på att stagnera, men igår märktes inget av det. Hela Twitter-sfären sprudlade av engagemang, kreativitet och glädje. Man blev glad av att vara där. Inläggen kring ESC skilde sig starkt från det hat och den hånfullhet och de ordmärkerier som jag tycker allt mer breder ut sig på Twitter, till exempel i diskussioner om hur vi väljer att hälsa på varandra eller om vem som eventuellt träffat vilken eventuell islamist och vid vilket tillfälle.

Eurovision Song Contest har under sin 60-åriga levnad genomgått flera faser. Från 1950- och 1960-talets "oförargliga" underhållning till 1970-talets politiska debatt om kulturens kommersialisering och ABBA som den progressiva musikrörelsens främsta fiende. Därefter har ESC rört sig i riktning mot populärkulturens framkant, ett uttryck för gayrörelsens frihetskamp och för politiska konflikter. På ett sätt var det synd att inte Ryssland vann igår - jag hade gärna sett ett ESC i Moskva som en plattform i kampen för mänskliga rättigheter. Kanske hade det inte fungerat - nu får vi inte ens pröva.

Under den internationella hashtagen #Eurovision hyllades Sveriges Television och programledarna Petra Mede och Måns Zelmerlöw på Twitter rättvist för sina insatser. Sändningen präglades av en professionell lätthet, av mångfald och av modernitet. ESC kallas ibland för vår sista gemensamma offentlighet, i en individualiserad tid. Det ligger en del i det. Noterar att polisen via TT rapporterar om färre brottsanmälningar i Stockholm än en vanlig lördagskväll.

Lätt episkt var det när Zlatan spelade sin sista ligamatch för PSG samtidigt som Frans äntrade scenen i globen. Allt knöts ihop.

För övrigt tycker jag att Australien borde ha vunnit. Och att den ultimata ESC-låten finns här.

2016-05-13

Åsa Romson och politikens villkor idag

Nej, Åsa Romson blev nog aldrig någon "riktig" politiker. Hon var inte tillräckligt strategisk i sina relationer till media och hon var inte tillräckligt omsorgsfull och noggrann i sina uttalanden. Hon brast i gråt på en pressträff, och hennes första framträdande i Almedalen sommaren 2011 lät mer som en föreläsning än som ett politiskt tal. Hennes politiska gärningar tenderade att komma i skymundan för hennes person.

Efter ett år som språkrör disputerade Åsa Romson i miljörätt. Därmed blev hon den första partiledaren för ett riksdagsparti med doktorsexamen på nästan 40 år. I samband med att Åsa Romson disputerade ställde jag för sajten Ajour ett par frågor till henne. Hon berättade då att att eftersom hon är politiskt verksam inom en rörelse som inte tror på livstidspolitiker och som dessutom praktiserar delat ledarskap så hade det varit möjligt för henne att färdigställa sin avhandling parallellt med uppdraget som språkrör. 

- Det är tyvärr både inom akademin och inom politiken idag ovanligt att man flyttar sig emellan rollerna, sa Åsa Romson och menade att det är en manlig norm för hur politiker bör vara som bidrar till trögrörligheten.

Åsa Romson har alltid gått sina egna vägar. Felet med henne som politiker var kanske att hon var för mycket människa. Och det är ju inte alltid så lätt att göra något åt. Men det säger något om vår tid, och jag är inte säker på att jag tycker om vad det betyder.



2016-05-11

Om Jan Lööfs bilder och debatten om rasistiska stereotyper

Sedan några dagar pågår en debatt om nyutgivning av några av författaren Jan Lööfs barnböcker. Det är böckerna ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian” som av förlaget anses innehålla stereotypa skildringar av andra kulturer.

På ett sätt är frågan okomplicerad. Tider och seder förändras, och normerna med dem. Några av Jan Lööfs teckningar kan i dag förefalla daterade, och sända ut helt andra signaler än vad de gjorde när de först publicerades. Förlaget kan då välja att avstå från nyutgivning, att trots allt ge ut böckerna på nytt med originalteckningarna eller att i samråd med Jan Lööf ge ut en uppdaterad version. No big thing.

Men frågan om nyutgivningen om Jan Lööfs böcker blir en del av en pågående metadebatt om rasism, och om rasistiska stereotyper i litteraturen överhuvudtaget. Tintin, Pippi Långstrump, Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Walt Disneys I jultomtens verkstad är andra konstnärliga verk som dissekerats. Debatten är förstås inte bara svensk. Ordkombinationen "Enid Blyton" och "racism" får till exempel 40 000 träffar på Google. Och hur skulle en nyutgivning av originalversionen av sir Walter Scotts Ivanhoe tas emot idag, med tanke på de grova antisemitiska stereotyper som där förekommer?

Jag tror att den som söker en enkel princip för att hantera dessa problem biter sig i tummen. Nej, vi kan inte sorglöst och mekaniskt återpublicera gamla böcker som om ingenting hänt sedan de först gavs ut. Varje nyutgivning kräver nya motiverade publiceringsbeslut. Vi kan heller inte skriva om historien genom att radera ut de stereotyper som präglat tidigare epoker i mänsklighetens historia. Det är ofta bättre att offensivt och frimodigt låta stereotypa bilder och texter ligga till grund för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans.

Det jag tycker om med dessa metadebatter är att de bidrar till att rikta fokus på frågan om rasismen i vår tid och i dagens Sverige. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Vad kommer vi att vilja klippa bort eller rita om om 50 år?

2016-05-09

Åsa Romson petas. Är alla problem lösta då?

I dag föreslog Miljöpartiets valberedning att språkröret Åsa Romson petas och ersätts av Isabella Lövin. Givet den de senaste veckornas utveckling kom beskedet inte oväntat. Isabella Lövin är ett respekterat namn. Åsa Romson har förklarat att hon inte kommer att ta strid på kongressen och att hon lämnar uppdraget som klimat- och miljöminister. Därför talar det mesta för att Isabella Lövin till helgen väljs till språkrör med ett mycket starkt stöd.

Är Miljöpartiets kris då över? Ja, kanske. Miljöpartiets problem är visserligen mycket djupare än språkrörsfrågan. Men skiftet ger möjlighet till nystart.

Några långa skuggor kastar sig fortfarande över Miljöpartiet. Den första - och viktigaste - handlar om politiken. Regerandet har inneburit svåra kompromisser för Miljöpartiet, inte minst i flyktingfrågan och om Vattenfalls tyska kolgruvor. Partiets sakpolitiska framgångar har kommit i skymundan. Miljöpartiet är i akut behov av en fråga där man uppenbarligen lyckas göra avtryck - men det är inte enkelt att identifiera vilken den frågan skulle vara.

Miljöpartiet är i dag ett stukat parti. Efter drygt ett och ett halvt år i regeringsställning har en tredjedel av partiets ministrar tvingats avgå. Gustav Fridolin har de senaste veckorna bett om ursäkt till alla och envar på ett sätt som påminner om Håkan Juholts ursäkts-turné hösten 2011. Partiet har förlorat i auktoritet. Och auktoritet får man inte, auktoritet förtjänar man.

Åsa Romson blev, bland annat efter några olyckliga uttalanden, tidigt en medial hackkyckling. I debattens utmarker frodades hånet och mobbingmentaliteten. Miljöpartiet har en tung pedagogisk uppförsbacke i att förklara varför ett feministiskt parti väljer att sparka ett kvinnligt språkrör men låter det manliga språkröret sitta kvar, trots att väldigt få påstår att partiets kris handlar om personfrågor. I Studio Ett idag tolkar Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg valberedningens förslag som att Miljöpartiet väljer språkrör inte efter sakkompetens eller politisk linje, utan efter hur bra hen är på att hantera media. Den kommentaren är något för miljöpartisterna att fundera över.

2016-05-08

Var finns vänstern i digitaliseringsdebatten?

Den digitala revolutionen måste få konsekvenser på fördelningspolitiken och skattepolitiken, skriver chefen för Reforminstitutet Stefan Fölster och digitaliserings- och framtidsekonomen på Swedbank Anna Felländer i dag på DN Debatt. Om jag förstår deras tes rätt så menar de att digitaliseringen leder till ökad jämlikhet genom en allt mer jämnt fördelad virtuell konsumtion, oavsett om de ojämna inkomsterna i den fysiska världen ökar. "Mer jämlik tillgång till virtuell verklighet kanske blir viktigare än fördelning av inkomster i den fysiska verkligheten", skriver de. En politik som enbart fokuserar på den fysiska världen riskerar då att leda fel. Artikeln är intressant och läsvärd, oavsett huruvida man delar författarnas utgångspunkter eller slutsatser.

Nyligen skrev Spotify-grundarna Daniel Ek och Martin Lorentzon ett öppet brev till politikerna om hur nya företag och nya sociala grupper växer fram i det digitaliserade samhället, och vilka konsekvenser dessa förändringar borde få för bostadspolitiken, utbildningspolitiken och skattepolitiken. Författarna fick en hel del kritik för att de talade i egen sak, men deras utgångspunker var relevanta och argumenten hade bäring långt utanför Spotifys vinstintressen.

Men var finns vänstern i denna debatt? Jag tycker mig ana en ängslan hos vänstern att digitaliseringsfrågan skapar en ny dagordning i främst arbetsmarknadsdebatten, och att denna nya dagordning per definition gynnar högern (ökade inkomstklyftor, färre jobb, urholkad anställningstrygghet, marknadshyror etc).

Ja, om vänstern fortsätter att vara passiv i denna fråga kan det mycket väl bli så. Men den digitala revolutionen kan ju lika gärna bli en språngbräda för vänstern att genom en samhällsanalys finna nya och relevanta former för att värna arbetarrörelsens grundvärderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

En av de få som bidragit till en sådan samhällsanalys är ekonomijournalisten och marxisten (eller möjligen tidigare marxisten) Paul Mason, som i sin bok "Postcapitalism" (Allen Lane, 2015) argumenterar för att värdet av varan "information" i kunskapssamhället inte blir mindre om fler delar på den, vilket skiljer varan information från alla andra varor. Som Rasmus Fleischer skrev i sin recension i Expressen: När arbetstid inte går att mäta och priset på information tenderar mot noll, då upphör marknadsmekanismen att fungera. Resultatet blir en kapitalism som bara håller sig på benen genom monopol, skitjobbssubventioner och triljonstimulanser.

Men även om Masons fick en del artiga recensioner gjorde den - hittills - inga skarpa avtryck i debatten. Det är näringlivsföreträdare och bankpersoner som går i täten i digitaliseringsdebatten. Vänsterns dåliga självförtroende i dessa frågor tar sig uttryck i tystnad, och kanske också i en avvärjande tanken att ingenting egentligen har hänt - det är samma motsättning mellan arbete och kapital då som nu.

Men där tar vänstern fel. (Ja, jag vet att jag blir svepande när jag talar om "vänstern".) Den digitala revolutionen är ett uttryck för hur produktivkrafternas utveckling spränger de rådande produktionsförhållandena och skapar nya sociala och politiska skiljelinjer.

Det sägs ibland att vi människor tenderar att överskatta de teknologiska landvinningarnas betydelse på kort sikt, men underskatta dem på lång sikt. Just så tror jag det är med digitala revolutionen.

De som kommer efter oss kommer att studera vår tid för att se vilka ekonomiska intressegrupper som först insåg vad som höll på att hända och som var framgångsrika i att mobilisera politiskt i det nya landskapet. Hittills har vänstern bildat eftertrupp. Det är dags att ändra på det nu.

2016-05-06

Varför minskar Nato-motståndet?

I dag skriver jag på DN Debatt om ett minskat Nato-motstånd i svensk opinion, tillsammans med kollegorna Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Resultaten baserar sig på den nationella SOM-undersökningen 2015. SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato sedan 1994. Fram till och med 2012 var opinionen i frågan stabil - Nato-motståndarna var i mätning efter mätning 2-3 gånger fler än Nato-anhängarna. År 2013 och 2014 ökade andelen som ansåg att Sverige borde söka medlemskap i Nato. I 2015 års undersökning är Nato-anhängarna för första gången fler än Nato-motståndarna - 38 procent mot 31 procent.

Bilden av opinionen är inte enkel. I samma undersökning frågas också om inställningen till militär alliansfrihet. Här svarar 60 procent att de vill bibehålla den militära alliansfriheten, 18 procent vill avveckla den. Det är ungefär lika stora andelar som när frågan ställden i början av 2000-talet. Nära en tredjedel - 32 procent av de som anser att Sverige bör gå med i Nato vill också behålla den militära alliansfriheten. Nästan var fjärde - 24 procent - av de som vill att Sverige skall vara militärt alliansfritt vill också att Sverige söker medlemskap i Nato.

Om vi bortser från den inkonsistens som finns i delar av opinionen - det vill säga de som både vill behålla den militära alliansfriheten och att Sverige söker medlemskap i Nato - kvarstår frågan: Varför har Nato-motståndet i svensk opinion minskat sedan 2013?

Jag tror att det finns åtminstone två förklaringar till förändringen. För det första har svensk försvarsdebatt de senaste åren till stor del förts utifrån ett antagande om försvarsmaktens oförmåga att skydda Sverige. Antagandet fick stort genomslag när förre ÖB Sverker Göranson i januari 2013 förklarade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. ÖB:s uppmärksammade uttalande gjordes också i en tid när Rysslands agerande i Östersjöområdet började uppfattas som allt mer offensivt.

För det andra har allianspartierna de senaste åren allt starkare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap. Hösten 2015 tog både Centerpartiet och Kristdemokraterna också formellt ställning för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Allianspartiernas ställningstagande har sannolikt fungerat som en slags riktningsgivare för den del av deras sympatisörer som tidigare inte haft en fast övertygelse i frågan.

Den svenska Nato-debatten lär ta förnyad fart. Allianspartierna kommer att trycka på att andelen Nato-anhängare nu är större än andelen Nato-motståndare. De rödgröna kommer att trycka på att andelen som vill bibehålla alliansfriheten är tre och en halv gång större än andelen som vill avveckla den. Är Nato-frågan nu fast förankrad i blockpolitiken, eller kommer den att leva sitt eget liv, som till exempel EU-frågan gjorde? 

2016-05-04

Donald J. Trump vs. Hillary Clinton - hur skall detta sluta?

Efter Donald J. Trumps övertygande seger i primärvalet i Indiana är det nog i praktiken klart att han blir det republikanska partiets kandidat i höstens presidentval i USA. Den kvarvarande huvudkandidaten Ted Cruz kastade i natt in handduken. John Kasich har visserligen fortfarande inte gett upp, men han har hittills bara vunnit en enda delstat och hans chanser bedöms som obefintliga.

Det som så många för bara ett år sedan trodde inte skulle kunna hända har således nu hänt.

Insikten att Trump skulle lyckas vinna nomineringen har vuxit fram de senaste månaderna. Trumps framgångar är ett uttryck för den djupa kris som det republikanska partiet befinner sig i, och även för de politiska strömningar präglade av populism och politiskt missnöje som vuxit sig starka i USA och i Europa de senaste åren. Vi lär under de närmaste åren få se ett stort antal studier som jämför och försöker förklara de politiska framgångarna för Donald J. Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och olika europeiska högernationalistiska, främlingsfientliga och populistiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. Finns det några underliggande, gemensamma drivkrafter som förklarar framgångarna för dessa politiska fenomen just här och nu och vilka är i så fall dessa drivkrafter? Den frågeställningen kommer jag att återkomma till i ett annat sammanhang.

Kommer då Donald J. Trump att kunna besegra Hillary Clinton och verkligen också bli amerikansk president? Well - givet att nästan ingen för ett år sedan trodde att Trump skulle kunna vinna nomineringen så vore det bara dumt att här och nu avfärda hans möjligheter att vinna presidentvalet.

Däremot finns det faktiskt en hel del faktorer som talar emot att han kommer att kunna nå hela vägen fram till Vita huset. Trump ligger tio procentenheter efter Clinton i nationella opinionsundersökningar, och han ligger efter även i stater som republikanen Mitt Romney vann 2012 (North Carolina, Arizona, Missouri). Trump ligger till och med efter Clinton i Utah, en delstat där ingen demokratisk presidentkandidat har uppnått 35 procent av rösterna i de senaste 11 presidentvalen. 

Faktum är att Donald J. Trump är den mest impopuläre kandidaten i modern tid - nära 70 procent av de amerikanska väljarna har en ofördelaktig (unfavorably) bild av honom eller att de blir rädda (scared) av hans kandidatur. Ingen annan presidentkandidat i modern tid har varit i närheten av så dåliga opinionssiffror. Trumps hopp står till att även Hillary Clinton är en impopulär kandidat i flera befolkningsgrupper - i en mätning nyligen var det endast hälften av de demokratiska väljarna som beskrev henne som ärlig och pålitlig.

Republikanerna får nu också problem med kongressvalen. Hur skall man mobilisera väljare som inte vill rösta på Trump som president att ändå gå till vallokalerna för att stödja republikanska kandidater i valen till senaten och representanthuset?

Skulle det nu bli så att Donald J. Trump faktiskt ändå blir president - hur mycket handlingsutrymme kommer kongressen att ge honom? Kommer han att kunna upprätthålla den auktoritet som ämbetet förutsätter? Eller kommer hans presidenttid att präglas av strider inte bara mot demokrater utan även mot republikaner? Vem vet, det kanske slutar med riksrätt. :)

2016-05-02

Miljöpartiets kris, språkrören och regeringsfrågan

Med stor spänning inväntas besked från Miljöpartiets valberedning i språkrörsfrågan. Vilka personer kommer valberedningen att föreslå och hur kommer förslaget att tas emot i partiet?

Gustav Fridolin och Åsa Romson satte sig själva på spel när de inför Miljöpartiets stundande kongress explicit ställde sina platser till förfogande. Det var modigt gjort. Om de misslyckas blir konsekvenserna långtgående för dem själva, för Miljöpartiet och kanske också för regeringen.

Om valberedningen och Miljöpartiets kongress på allvar enas om att ge Fridolin och Romson förnyat förtroende kan samtliga berörda gå stärka ur krisen. Om Fridolin och Romson däremot väljs om först efter en process som präglats av strid och intern splittring får de knappast det stärka mandat de eftersträvat. I så fall försvagas deras ställning, inte bara internt utan också i regeringen.

Sannolikheten för att Fridolin och Romson skall få ett samlat och starkt stöd på kongressen har minskat den senaste veckan, då flera aktörer i partiet offentligt förespråkat ett nytt ledarskap. Vad händer då om Miljöpartiet bestämmer sig för att byta språkrör?

Skulle de nya språkrören bli Per Bolund och Isabella Lövin skadas inte relationerna till regeringspartnern Socialdemokraterna. Både Bolund och Lövin sitter i regeringen och uppfattas som stabila kort. Däremot försvagas Fridolins och Romsons positioner i regeringen. Kommer Fridolin och Romson överhuvudtaget att kunna sitta kvar på sina tunga poster som utbildningsminister respektive klimat- och miljöminister? Auktoriteten i deras ledarskap blir ju starkt ifrågasatt om deras eget parti väljer att avsätta dem som ledare.

Om Miljöpartiet kongress utmynnar i en fortsatt partikris eller om nya språkrör inte är lika förankrade i samarbetet med Socialdemokraterna som Bolund och Lövin kan en regeringsombildning inte uteslutas. Ett ständigt krisande Miljöparti eller nya språkrör som inte vill acceptera tidigare ingångna överenskommelser inom regeringen blir en belastning för Stefan Löfven.

Miljöpartiets interna liv är notoriskt svårbedömt. Jag noterar att Unibet fortfarande ger lägst odds på Gustav Fridolin, men Isabella Lövin har passerat Åsa Romson som favorit till den kvinnliga språkrörsplatsen. Ett sådant utfall skulle förstås leda till en diskussion om varför bristande förtroende för två språkrör leder till att det kvinnliga språkröret för avgå medan den manliga språkröret får sitta kvar. Den debatten blir inte busenkel för Miljöpartiet att hantera.