I en färsk opinionsmätning från Sifo får nya partiet Demokraterna hela 13.9 procent av väljarstödet inför höstens kommunalval i Göteborg. Demokraterna leds av avhoppade moderaten Martin Wannholt. Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också avhoppade miljöpartisten Henrik Munck och den likaså avhoppade socialdemokraten Jahja Zegirai. Demokraterna, och särskilt dess partiledare Martin Wannholt, har profilerat sig som hängivna motståndare till järnvägsprojektet Västlänken. Partiet syns ha förutsättningar att kunna möblera om ordentligt i det politiska landskapet i Göteborg.
Sifo-undersökningen visar också på ett opinionsras för Socialdemokraterna. Partiet får endast 15.4 procent av väljarstödet, vilket är en historiskt unik låg siffra och kan jämföras med valresultaten på 22.4 procent 2014, 29.4 procent 2010 och 36.0 procent 2006. Moderaterna får 19.7 procent, mot 22.3 procent i valet 2014. Liberalerna får 6.3 procent (8.1 i valet), Miljöpartiet 5.0 procent (10.7 i valet) och Vänsterpartiet 13.2 procent (9.4 i valet).
Enligt Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén utgörs Demokraternas väljargrupp främst av personer som i tidigare val röstat på Moderaterna och Liberalerna, och även på Sverigedemokraterna. Men väljarströmmarna är oklara i rapporteringen. Vart har alla socialdemokrater tagit vägen? Alla kan ju inte ha gått till Vänsterpartiet.
En mätning är ingen mätning, lyder en god gammal regel. Demokraterna har heller inte hittills hunnit granskas kritiskt av medier och politiska motståndare. Likväl tillför Sifo-mätningen energi i Demokraterna. Partiet synliggörs ytterligare och frågan om Västlänkens befästs på väljarnas politiska dagordning. Därutöver sprider mätningen oro inom de partier som går tillbaka, inte minst Socialdemokraterna.
Såsom opinionsläget nu ser är det faktiskt inte otänkbart att elva (11) olika partier kommer att finnas representerade i Göteborgs kommunfullmäktige efter valet i höst: Socialdemokraterna, Moderaterna, Demokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vägvalet och Sverigedemokraterna. De rödgröna partierna är i Sifo-mätningen klart större än Alliansen - 37.8 mot 31.1 procent. Men det blir inte lätt att bilda majoriteter. Kanske får vi se ett blocköverskridande samarbete i Göteborg, med till exempel socialdemokrater, miljöpartister, allianspartier och rent av demokrater?
2018-04-13
Hur kunde det gå så illa? Om Svenska Akademiens kollaps
Svenska Akademien kollapsar mitt framför ögonen på oss. Det är en absurd och djupt tragisk händelse. Händelseutvecklingen skadar Nobelpriset i litteraturs status och kan även fläcka ner Sveriges rykte i världen.
Hur kunde det gå så illa? Nedan följer tre reflektioner.
1.) Öppna och demokratiska arbetsformer. Svenska Akademien har längre präglats av interna motsättningar, bland annat om behovet att utveckla och modernisera sitt arbete och sina arbetsformer. Det är inget konstigt med det - så är det i många organisationer. Men Svenska Akademiens stadga har visat sig helt otillräcklig som styrmedel för att hantera de konflikter som uppstått. Bristen på fungerande regelverk öppnar dörren för godtycke och kotteri, och i förlängningen för skolgårdsmentaliteter och barbari.
Stadgarna skulle naturligtvis ha moderniserats för länge sedan. Gustav III, som var en modern och samhällsengagerad kung, vrider sig i sin grav när han ser sin då moderna skapelse nu framstå som en kvarleva från dinosaurietiden. Jag har förstått att Sara Danius som ständig sekreterare införde Vetenskapsrådets strikta jävsregler i Svenska Akademien. Det var bra, men åtgärden vidtogs alldeles för sent.
2.) Kön och makt. Det började med avslöjanden om sextrakasserier. Det slutade med att två kvinnor fick gå. In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes The Fall, skriver New York Times.
Riktigt så enkelt är det förstås inte. Men ingen kan väl tvivla på de patriarkala strukturer som alltför länge haft en hemvist i Svenska Akademien. "Brevets innehåll framstod inte som viktigt", säger tidigare ständige sekreteraren Sture Allén om varför han inte ens svarade när en kvinna tillskrev honom och berättade att hon utsatts för sexuella trakasserier. "Hade du väntat dig det, lilla vän?", säger akademiledamoten Göran Malmqvist till en kvinnlig journalist från Aftonbladet när han vägrar kommentera hennes frågor om att han skulle ha hotat skada karriären för hustrun till en kinesisk poet som han låg i fejd med. Svenska Akademien har just nu 11 aktiva ledamöter. Åtta av dessa är män med en medelålder på drygt 76 år. Gubbvälde. I dag bär vi alla knytblus.
3.) Auktoritetsnedrivning. 50 år efter 1968 faller kanske den sista av vår tids auktoritetsbastioner. Svenska Akademien har varit både högstämd och folkkär. I dag är bara högstämdheten kvar.
Hur ska då Svenska Akademien kunna rekonstrueras? De som nu är kvar och dominerar i Svenska Akademien uppvisar tyvärr inga som helst tecken på att själva vara tillräckligt kompetenta för uppgiften. Jag skulle gärna se en krisgrupp med ett exekutivt uppdrag sammansatt mellan till exempel Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter och ny stadga bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar. Avgå alla. Avgå nu.
Hur kunde det gå så illa? Nedan följer tre reflektioner.
1.) Öppna och demokratiska arbetsformer. Svenska Akademien har längre präglats av interna motsättningar, bland annat om behovet att utveckla och modernisera sitt arbete och sina arbetsformer. Det är inget konstigt med det - så är det i många organisationer. Men Svenska Akademiens stadga har visat sig helt otillräcklig som styrmedel för att hantera de konflikter som uppstått. Bristen på fungerande regelverk öppnar dörren för godtycke och kotteri, och i förlängningen för skolgårdsmentaliteter och barbari.
Stadgarna skulle naturligtvis ha moderniserats för länge sedan. Gustav III, som var en modern och samhällsengagerad kung, vrider sig i sin grav när han ser sin då moderna skapelse nu framstå som en kvarleva från dinosaurietiden. Jag har förstått att Sara Danius som ständig sekreterare införde Vetenskapsrådets strikta jävsregler i Svenska Akademien. Det var bra, men åtgärden vidtogs alldeles för sent.
2.) Kön och makt. Det började med avslöjanden om sextrakasserier. Det slutade med att två kvinnor fick gå. In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes The Fall, skriver New York Times.
3.) Auktoritetsnedrivning. 50 år efter 1968 faller kanske den sista av vår tids auktoritetsbastioner. Svenska Akademien har varit både högstämd och folkkär. I dag är bara högstämdheten kvar.
*
2018-04-10
Ja, utvisningarna till Afghanistan borde stoppas nu!
Igår var det tänkt att ett 30-tal personer skulle tvångsutvisas från förvaret i Kållered till Kabul i Afghanistan. Men enligt yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut blev det till sist endast sex personer som utvisades. Vid en motsvarande planerad större tvångsutvisning i oktober 2017 var det ungefär samma scenario. Endast en handfull av de planerade utvisningarna kunde genomföras. Resten erhöll inhibition efter att det framkommit verkställighetshinder - vilket betyder att deras ärenden ska få en ny prövning.
Det fanns många protesterande människor på plats i Kållered. Några av dem kedjade fast sig under den buss som skulle transportera de som skulle utvisas till Landvetter. Civil olydnad som politiskt och humanitärt medel.
Enligt #vistårinteut sorterades de förvarstagna öppet in i två grupper. En grupp som skulle utvisas i första hand och en grupp som skulle utvisas om någon utvisning av dem i första gruppen inte kunde genomföras. Det är inte svårt att föreställa sig den oro och ångest som en sådan sortering (om det nu var så det gick till) skapar bland unga människor vars öde och framtid står på spel.
Händelserna i Kållered igår visar på två saker. För det första är det viktigt att regeringen nu snabbt åstadkommer en lösning för de nära 10 000 unga människor som alltför länge fått vänta på besked om de ska få en ny chans att stanna i Sverige. Dessa unga människor lever under en oerhört stor press och det är inte värdigt ett land som Sverige att dra processen i ytterligare långbänk. Jag förutsätter att regeringen snabbt åtgärdar några av de mer centrala bristerna i förslaget som Lagrådet pekade på, lägger fram en proposition i riksdagen och att Centerpartiet stöder den. Detta får inte bli ett partipolitiskt spel - det är unga människors liv och framtid det gäller.
För det andra visar händelserna i Kållered att det i praktiken är omöjligt att utvisa 10 000-tals människor till Afghanistan. Rättssäkerheten, humanitära överväganden och praktiska svårigheter sätter hinder i vägen. Så om det rödgröna lagförslaget inte går igenom i riksdagen kommer den nya regeringen - vilken den än blir - efter höstens val att få hantera frågan på nytt. Till sist kommer det inte att finnas någon annan väg än en amnesti, både av humanitära skäl och för att undvika framväxten av skuggsamhällen. Och det tror jag de flesta seriösa demokratiska politiska aktörer egentligen inser.
Allra bäst vore förstås att omedelbart stoppa alla utvisningar till Afghanistan med hänvisning till säkerhetsläget i landet. Jag hoppas att Migrationsverket snart gör en ny säkerhetsbedömning som pekar i en sådan riktning.
Det fanns många protesterande människor på plats i Kållered. Några av dem kedjade fast sig under den buss som skulle transportera de som skulle utvisas till Landvetter. Civil olydnad som politiskt och humanitärt medel.
Enligt #vistårinteut sorterades de förvarstagna öppet in i två grupper. En grupp som skulle utvisas i första hand och en grupp som skulle utvisas om någon utvisning av dem i första gruppen inte kunde genomföras. Det är inte svårt att föreställa sig den oro och ångest som en sådan sortering (om det nu var så det gick till) skapar bland unga människor vars öde och framtid står på spel.
Händelserna i Kållered igår visar på två saker. För det första är det viktigt att regeringen nu snabbt åstadkommer en lösning för de nära 10 000 unga människor som alltför länge fått vänta på besked om de ska få en ny chans att stanna i Sverige. Dessa unga människor lever under en oerhört stor press och det är inte värdigt ett land som Sverige att dra processen i ytterligare långbänk. Jag förutsätter att regeringen snabbt åtgärdar några av de mer centrala bristerna i förslaget som Lagrådet pekade på, lägger fram en proposition i riksdagen och att Centerpartiet stöder den. Detta får inte bli ett partipolitiskt spel - det är unga människors liv och framtid det gäller.
För det andra visar händelserna i Kållered att det i praktiken är omöjligt att utvisa 10 000-tals människor till Afghanistan. Rättssäkerheten, humanitära överväganden och praktiska svårigheter sätter hinder i vägen. Så om det rödgröna lagförslaget inte går igenom i riksdagen kommer den nya regeringen - vilken den än blir - efter höstens val att få hantera frågan på nytt. Till sist kommer det inte att finnas någon annan väg än en amnesti, både av humanitära skäl och för att undvika framväxten av skuggsamhällen. Och det tror jag de flesta seriösa demokratiska politiska aktörer egentligen inser.
Allra bäst vore förstås att omedelbart stoppa alla utvisningar till Afghanistan med hänvisning till säkerhetsläget i landet. Jag hoppas att Migrationsverket snart gör en ny säkerhetsbedömning som pekar i en sådan riktning.
2018-04-09
Högern förökar sig genom delning?
Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
2018-04-08
Låt inte trollen skymma sikten!
Flera offentliga personer som jag uppskattar har på senare tid förklarat att de lämnar sociala medier som till exempel Facebook och Twitter. Skälen till deras tillbakadragande är oftast inte skandalerna kring Cambridge Analytica och Facebook. I stället handlar det om det otrevliga samtalsklimatet och alla trollstormar som tar bort för mycket kreativ energi och som sätter ner humöret.
Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.
Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.
Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.
Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.
Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.
Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.
Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.
Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.
2018-04-06
Går det att rädda Svenska Akademien?
I dag meddelade tre ledamöter av Svenska Akademien (Peter Englund, Kjell Espmark, Klas Östergren) att de inte längre tänker delta i dess verksamhet. Orsaken uppges vara en konflikt om vilka konsekvenser bör bli av den utredning om advokatbyrån Hammarskiöld & Co arbetat fram om Akademiens kopplingar till den så kallade Kulturprofilen och den klubbverksamhet han bedrev.
Redan tidigare har ledamöterna Kerstin Ekman och Lotta Lotass valt att lämna Svenska Akademiens arbete. Av arton ledamöter återstår just nu endast tretton. En Akademikollaps? Ständige sekreteraren Sara Danius har en hel del att stå i, om man säger så.
Svenska Akademien är en fantastisk institution. Den är högstämd och folkkär på samma gång, som jag tror författaren Sigrid Combüchen uttryckte det tidigare i dag.
Men Akademiens organisationsform är föråldrad, och blir ett hinder för dess arbete. Jävsreglerna är suddiga, den bristande transparensen är olycklig, det är heller inte rimligt att en ledamot inte kan få lämna Akademien. Jag skulle också gärna se ett system där ledamöterna inte utsågs på livstid, utan på långa mandatperioder, till exempel två gånger åtta år. Akademiens stadgar är underbar läsning. Men jag är övertygad om att en kung så modern och så engagerad i samhällsutvecklingen som Gustav III aldrig skulle acceptera att över 200 år gamla stadgar skulle stå i vägen för en Akademi för sin tid.
Redan tidigare har ledamöterna Kerstin Ekman och Lotta Lotass valt att lämna Svenska Akademiens arbete. Av arton ledamöter återstår just nu endast tretton. En Akademikollaps? Ständige sekreteraren Sara Danius har en hel del att stå i, om man säger så.
Svenska Akademien är en fantastisk institution. Den är högstämd och folkkär på samma gång, som jag tror författaren Sigrid Combüchen uttryckte det tidigare i dag.
Men Akademiens organisationsform är föråldrad, och blir ett hinder för dess arbete. Jävsreglerna är suddiga, den bristande transparensen är olycklig, det är heller inte rimligt att en ledamot inte kan få lämna Akademien. Jag skulle också gärna se ett system där ledamöterna inte utsågs på livstid, utan på långa mandatperioder, till exempel två gånger åtta år. Akademiens stadgar är underbar läsning. Men jag är övertygad om att en kung så modern och så engagerad i samhällsutvecklingen som Gustav III aldrig skulle acceptera att över 200 år gamla stadgar skulle stå i vägen för en Akademi för sin tid.
2018-04-04
And I've seen the Promised Land
I dag för 50 år sedan sköts dem amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King till döds på en balkong på Hotell Lorraine, i Memphis, Tennessee. Martin Luther King var bland så mycket annat också en strålande talare och retoriker. Mest känt är det "I have a dream"-tal som han höll vid Lincolnmonumentet i Washington, D.C den 28 augusti 1963. Martin Luther King erhöll Nobels fredspris 1964.
Även det tal som Martin Luther King höll kvällen innan han mördades har nått ikonisk status. Dess visionära och profetiska klang lämnar ingen oberörd. Hedra gärna Martin Luther Kings minne och hans kamp för rättvisa och en bättre värld genom att lyssna på hans sista tal här. Och håll hans fana högt genom att fortsätta hans kamp. The Promised Land is still not here.
Ett utdrag ur hans sista tal återfinns nedan.
And then I got into Memphis. And some began to say the threats, or talk about the threats that were out. What would happen to me from some or our sick white brothers?
Well, I don't know what will happen now. We've got some difficult days ahead. But it really doesn't matter with me now, because I've been to the mountaintop.
And I don't mind.
Like anybody, I would like to live a long life. Longevity has its place. But I'm not concerned about that now. I just want to do God's will. And He's allowed me to go up to the mountain. And I've looked over. And I've seen the Promised Land. I may not get there with you. But I want you to know tonight, that we, as a people, will get to the promised land!
And I am so happy tonight.
I'm not worried about anything.
I'm not fearing any man!
Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord!
Även det tal som Martin Luther King höll kvällen innan han mördades har nått ikonisk status. Dess visionära och profetiska klang lämnar ingen oberörd. Hedra gärna Martin Luther Kings minne och hans kamp för rättvisa och en bättre värld genom att lyssna på hans sista tal här. Och håll hans fana högt genom att fortsätta hans kamp. The Promised Land is still not here.
Ett utdrag ur hans sista tal återfinns nedan.
And then I got into Memphis. And some began to say the threats, or talk about the threats that were out. What would happen to me from some or our sick white brothers?
Well, I don't know what will happen now. We've got some difficult days ahead. But it really doesn't matter with me now, because I've been to the mountaintop.
And I don't mind.
Like anybody, I would like to live a long life. Longevity has its place. But I'm not concerned about that now. I just want to do God's will. And He's allowed me to go up to the mountain. And I've looked over. And I've seen the Promised Land. I may not get there with you. But I want you to know tonight, that we, as a people, will get to the promised land!
I'm not worried about anything.
I'm not fearing any man!
Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord!
2018-04-03
Vad betyder Jimmie Åkessons flirt med Socialdemokraterna?
Jimmie Åkesson antyder i en intervju att Sverigedemokraterna lika gärna - och kanske till och med hellre - kan komma stödja en socialdemokratisk regering än en alliansregering efter valet 2018. Som argument anför Jimmie Åkesson Centerpartiets liberala migrationspolitik. Om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans blir större än Alliansen - vilket mycket talar för idag - så spelar det inte så stor roll om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna. Det blir ändå Sverigedemokraterna som vid den årliga budgetomröstningen i riksdagen sitter med utslagsröst.
Det är naturligtvis uteslutet att Socialdemokraterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna i regeringsställning. Sverigedemokraterna är ett nationalkonservativt, rasistiskt impregnerat parti och med en ideologi som går på tvärs med grunddragen i vår liberala demokrati. I stället vill Jimmie Åkesson sända en signal till sina egna sympatisörer och till allianspartierna: Sverigedemokraterna kommer inte en gång till att villkorslöst ge sitt stöd åt en alliansregering. Förhandla eller dö, lyder budskapet lite tillspetsat.
Men Jimmie Åkessons utspel är en vansklig strategi. För det första: Jimmie Åkesson riskerar att tappa väljare som tvekar mellan att rösta på Moderaterna och på Sverigedemokraterna. Dessa väljare vill inte se en socialdemokratiskt ledd regering efter valet i höst. Blotta tanken på att en röst på Jimmie Åkesson blir en röst på Stefan Löfven får dem att falla ihop i frossbrytningar.
För det andra: När Jimmie Åkesson binder sig allt fastare vid masten att inte villkorslöst stödja en alliansregering försvårar han ju bildandet av en alliansregering i minoritet överhuvudtaget. I stället ökar sannolikheten för den regering Jimmie Åkesson inte vill se - en socialdemokratiskt ledd mittenregering baserad på samarbete mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och kanske även Liberalerna och Miljöpartiet. Om inte Alliansen kan regera ens om den blir större än de rödgröna partierna blir regeringssamverkan över blockgränsen en av de få kvarvarande möjligheterna.
I så fall får vi ett politiskt landskap där Vänsterpartiet står för oppositionen från vänster och Kristdemokraterna och Moderaterna står för oppositionen från höger. Då blir det också svårt att se vilken sakpolitisk funktion Sverigedemokraterna skulle fylla i svensk politik överhuvudtaget.
Det är naturligtvis uteslutet att Socialdemokraterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna i regeringsställning. Sverigedemokraterna är ett nationalkonservativt, rasistiskt impregnerat parti och med en ideologi som går på tvärs med grunddragen i vår liberala demokrati. I stället vill Jimmie Åkesson sända en signal till sina egna sympatisörer och till allianspartierna: Sverigedemokraterna kommer inte en gång till att villkorslöst ge sitt stöd åt en alliansregering. Förhandla eller dö, lyder budskapet lite tillspetsat.
Men Jimmie Åkessons utspel är en vansklig strategi. För det första: Jimmie Åkesson riskerar att tappa väljare som tvekar mellan att rösta på Moderaterna och på Sverigedemokraterna. Dessa väljare vill inte se en socialdemokratiskt ledd regering efter valet i höst. Blotta tanken på att en röst på Jimmie Åkesson blir en röst på Stefan Löfven får dem att falla ihop i frossbrytningar.
För det andra: När Jimmie Åkesson binder sig allt fastare vid masten att inte villkorslöst stödja en alliansregering försvårar han ju bildandet av en alliansregering i minoritet överhuvudtaget. I stället ökar sannolikheten för den regering Jimmie Åkesson inte vill se - en socialdemokratiskt ledd mittenregering baserad på samarbete mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och kanske även Liberalerna och Miljöpartiet. Om inte Alliansen kan regera ens om den blir större än de rödgröna partierna blir regeringssamverkan över blockgränsen en av de få kvarvarande möjligheterna.
I så fall får vi ett politiskt landskap där Vänsterpartiet står för oppositionen från vänster och Kristdemokraterna och Moderaterna står för oppositionen från höger. Då blir det också svårt att se vilken sakpolitisk funktion Sverigedemokraterna skulle fylla i svensk politik överhuvudtaget.
2018-04-02
Hur allvarliga är hoten mot demokratin?
De senaste åren har präglats av politiska framgångar för populister och högerextrema krafter på flera ställen i världen, inklusive Europa och USA. Hur allvarliga är egentligen hoten mot demokratin?
I en ytterst läsvärd artikel i Svenska Dagbladet i dag skriver den liberale publicisten och demokratiutredaren Olle Wästberg om hur de nya auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen skaffat sig kontroll över domstolarna, public service och skolorna. Inte genom att stifta nya lagar, utan genom att utnyttja den beslutsstruktur som redan fanns.
Skulle motsvarande kunna ske också i Sverige, om till exempel ett nationalkonservativt parti som Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringspolitiken? Olle Wästberg påminner om att regeringen utser ledamöterna i Högsta Domstolen och i Regeringsrätten samt styrelsen för Domstolsverket. Regeringen bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen som utser styrelsen för Public Serviceföretagen som i sin tur utser de enskilda cheferna. Även skolornas läroplaner beslutas av regeringen. Olle Wästberg påminner om hur Ungern och Polen ändrat läroplanerna så att de nu är nationalistiska och exkluderat inslag om hur invånare under kriget ställde upp bakom nazityska aktioner.
"Allt detta innebär att domstolar, public service och skolväsendet ligger vidöppna för att en auktoritärt sinnad regering mycket snabbt skulle kunna skaffa sig kontroll", skriver Olle Wästberg och man anar Jimmie Åkessons skugga i kulisserna. Wästberg konkluderar: "Grundlagarna skulle i högre grad kunna inkludera skydd för demokratins institutioner. Regeringen ska inom kort tillsätta en utredning för att se över Yttrandefrihetsgrundlagen. Den borde föreslå hur Public Service oberoende ska kunna garanteras i grundlagen."
På samma tema skriver den Timbro-baserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö klokt i Borås Tidning om varför Sverigedemokraterna tycks vara så hejdlöst förtjusta över den politiska utvecklingen i just Ungern. Heinö menar att parti och statsapparat smält samman i Ungern: "Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism. Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandringen och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst. Ambitionerna går längre (...)" Heinö fortsätter: "Det är en förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism."
Och på Under strecket i Svenska Dagbladet i dag skriver statsvetarprofessorerna Sören Holmberg, Staffan Lindberg och Bo Rothstein under rubriken "Så gör man för att döda en demokrati" om hur demokratier i dag sällan faller med buller och bång. I stället går de numera oftast i kras gradvis och under lagliga former: "Dagens diktatorer kommer ofta till makten i fria val, varefter demokratin långsamt monteras ner." Författarna lyfter också fram aktuell forskning som betonar betydelsen av existensen av "demokratins grindvakter", enskilda partiföreträdare som genom sin starka ställning i partiorganisationen och oberoende av väljarna förmår stå emot populistiska krav och i stället värna skyddet av demokratiska värden och demokratins institutioner.
Se där - bara på några dagar tre läsvärda texter om hoten mot demokratin i vår tid. Jag lägger gärna till statsvetaren Helen Lindbergs text i Svenska Dagbladet i dag om hur den kristna högern befolkar maktpositioner i Vita huset omkring Donald Trump.
Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin, vilken ju just i år firar sitt 100-årsjubileum. Och att vi inte får en valrörelse präglad av auktoritära, populistiska lockrop. Som Hosea uttryckte det (Hos 8:7): Vind sår de, storm skördar de.
I en ytterst läsvärd artikel i Svenska Dagbladet i dag skriver den liberale publicisten och demokratiutredaren Olle Wästberg om hur de nya auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen skaffat sig kontroll över domstolarna, public service och skolorna. Inte genom att stifta nya lagar, utan genom att utnyttja den beslutsstruktur som redan fanns.
Skulle motsvarande kunna ske också i Sverige, om till exempel ett nationalkonservativt parti som Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringspolitiken? Olle Wästberg påminner om att regeringen utser ledamöterna i Högsta Domstolen och i Regeringsrätten samt styrelsen för Domstolsverket. Regeringen bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen som utser styrelsen för Public Serviceföretagen som i sin tur utser de enskilda cheferna. Även skolornas läroplaner beslutas av regeringen. Olle Wästberg påminner om hur Ungern och Polen ändrat läroplanerna så att de nu är nationalistiska och exkluderat inslag om hur invånare under kriget ställde upp bakom nazityska aktioner.
"Allt detta innebär att domstolar, public service och skolväsendet ligger vidöppna för att en auktoritärt sinnad regering mycket snabbt skulle kunna skaffa sig kontroll", skriver Olle Wästberg och man anar Jimmie Åkessons skugga i kulisserna. Wästberg konkluderar: "Grundlagarna skulle i högre grad kunna inkludera skydd för demokratins institutioner. Regeringen ska inom kort tillsätta en utredning för att se över Yttrandefrihetsgrundlagen. Den borde föreslå hur Public Service oberoende ska kunna garanteras i grundlagen."
På samma tema skriver den Timbro-baserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö klokt i Borås Tidning om varför Sverigedemokraterna tycks vara så hejdlöst förtjusta över den politiska utvecklingen i just Ungern. Heinö menar att parti och statsapparat smält samman i Ungern: "Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism. Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandringen och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst. Ambitionerna går längre (...)" Heinö fortsätter: "Det är en förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism."
Och på Under strecket i Svenska Dagbladet i dag skriver statsvetarprofessorerna Sören Holmberg, Staffan Lindberg och Bo Rothstein under rubriken "Så gör man för att döda en demokrati" om hur demokratier i dag sällan faller med buller och bång. I stället går de numera oftast i kras gradvis och under lagliga former: "Dagens diktatorer kommer ofta till makten i fria val, varefter demokratin långsamt monteras ner." Författarna lyfter också fram aktuell forskning som betonar betydelsen av existensen av "demokratins grindvakter", enskilda partiföreträdare som genom sin starka ställning i partiorganisationen och oberoende av väljarna förmår stå emot populistiska krav och i stället värna skyddet av demokratiska värden och demokratins institutioner.
Se där - bara på några dagar tre läsvärda texter om hoten mot demokratin i vår tid. Jag lägger gärna till statsvetaren Helen Lindbergs text i Svenska Dagbladet i dag om hur den kristna högern befolkar maktpositioner i Vita huset omkring Donald Trump.
Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin, vilken ju just i år firar sitt 100-årsjubileum. Och att vi inte får en valrörelse präglad av auktoritära, populistiska lockrop. Som Hosea uttryckte det (Hos 8:7): Vind sår de, storm skördar de.
2018-04-01
Sverige - vårt växande hem!
Sverige är vårt växande hem, för mig och för så många andra människor. Jag älskar Sverige och älskar efter förmåga alla andra människor som bor tillsammans med mig i detta underbara land. Vi blir fler och fler, och det gör mig glad.
Vi som bor här är förstås väldigt olika. Vi är långa och korta, unga och gamla, fattiga och rika. En del står till vänster, andra till höger. En del är troende, andra är agnostiker, en del är ateister. Många är födda i Sverige, andra är födda i ett annat land. Men det som förenar oss är att vi lever tillsammans i vårt växande hem som bär namnet Sverige.
När jag tänker på Sverige som vårt gemensamma hem blir jag ledsen och arg när människor som jag delar hem med behandlas illa eller osynliggörs. Inför Påskhelgen presenterades Lagrådets kritik av den rödgröna regeringens förslag att ge 9 000 ensamkommande ungdomar en ny möjlighet att få stanna och bygga sig en framtid i Sverige. Lagrådets yttrande skapade osäkerhet om förslaget verkligen skulle kunna genomföras och yttrandet blev en stor nyhet i medierna.
Men nyhetsförmedlingen kretsade enbart om de inrikespolitiska konsekvenserna av Lagrådets kritik. Hur påverkade kritiken bilden av Socialdemokraternas regeringsduglighet? Hur påverkades samarbetet i regeringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Hur skulle Centerpartiet ställa sig? Vilka var de inrikespolitiska vinnarna och förlorarna?
Ingenstans i medierna uppmärksammades den ångest och frustration som de 9 000 unga människor som berördes av förslaget drabbades av. Skulle de verkligen få den förnyade chansen att stanna i vårt växande hem som de hoppats på och längtat efter? Eller skulle de i stället tvångsutvisas till krigets och eländets Afghanistan?
Medierapporteringen och kommentarerna fokuserade enbart på det politiska spelet. Inget ledande nyhetsmedia gav röst åt någon av de 9 000 ungdomar som drabbas så hårt om förslaget inte går igenom. Tystnaden var ett osynliggörande av så många unga människors oro och ångest.
(Man ska aldrig säga aldrig. Det är möjligt att något ledande nyhetsmedia uppmärksammade dessa utsatta människors situation, och att detta gick mig förbi. Men dessa inslag präglade i vilket fall inte nyhetsrapporteringen som helhet.)
När jag tänker på Sverige som vårt växande hem kommer tankarna osökt till Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928: Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Dessa ord tar jag med mig in i den stundande valrörelsen och i mina bidrag till bygget av vårt gemensamma, växande vackra hem som heter Sverige.
Vi som bor här är förstås väldigt olika. Vi är långa och korta, unga och gamla, fattiga och rika. En del står till vänster, andra till höger. En del är troende, andra är agnostiker, en del är ateister. Många är födda i Sverige, andra är födda i ett annat land. Men det som förenar oss är att vi lever tillsammans i vårt växande hem som bär namnet Sverige.
När jag tänker på Sverige som vårt gemensamma hem blir jag ledsen och arg när människor som jag delar hem med behandlas illa eller osynliggörs. Inför Påskhelgen presenterades Lagrådets kritik av den rödgröna regeringens förslag att ge 9 000 ensamkommande ungdomar en ny möjlighet att få stanna och bygga sig en framtid i Sverige. Lagrådets yttrande skapade osäkerhet om förslaget verkligen skulle kunna genomföras och yttrandet blev en stor nyhet i medierna.
Men nyhetsförmedlingen kretsade enbart om de inrikespolitiska konsekvenserna av Lagrådets kritik. Hur påverkade kritiken bilden av Socialdemokraternas regeringsduglighet? Hur påverkades samarbetet i regeringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Hur skulle Centerpartiet ställa sig? Vilka var de inrikespolitiska vinnarna och förlorarna?
Ingenstans i medierna uppmärksammades den ångest och frustration som de 9 000 unga människor som berördes av förslaget drabbades av. Skulle de verkligen få den förnyade chansen att stanna i vårt växande hem som de hoppats på och längtat efter? Eller skulle de i stället tvångsutvisas till krigets och eländets Afghanistan?
Medierapporteringen och kommentarerna fokuserade enbart på det politiska spelet. Inget ledande nyhetsmedia gav röst åt någon av de 9 000 ungdomar som drabbas så hårt om förslaget inte går igenom. Tystnaden var ett osynliggörande av så många unga människors oro och ångest.
(Man ska aldrig säga aldrig. Det är möjligt att något ledande nyhetsmedia uppmärksammade dessa utsatta människors situation, och att detta gick mig förbi. Men dessa inslag präglade i vilket fall inte nyhetsrapporteringen som helhet.)
När jag tänker på Sverige som vårt växande hem kommer tankarna osökt till Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928: Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Dessa ord tar jag med mig in i den stundande valrörelsen och i mina bidrag till bygget av vårt gemensamma, växande vackra hem som heter Sverige.
2018-03-28
"Avresecenter skapar kontroll och ordning"
Nej, jag har inte hunnit fördjupa mig i Martin Olauzons utredning om "Översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända" som presenterades i dag. Men betänkandet och presentationen synliggör hur debatten om svensk flyktingmottagning förskjutits under de dryga två år som gått sedan utredningen tillsattes.
I utredningens direktiv från november 2015 låg fokus på mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Utgångspunkten för utredningen skulle vara att främja en snabb etablering i arbets- och samhällslivet för de personer som beviljas uppehållstillstånd och stödja en effektiv och rättssäker asylprocess.
Ja, dessa delar finns förstås med i utredningen. Men i den debatt som följt på förslaget ligger fokus i stället på de som ska avvisas och hur avvisningarna ska gå till. Utredaren förslår bland annat införande av "obligatoriska avresecenter" som "skapar kontroll och ordning" och som ska "sända en tydlig signal" till de människor som inte beviljar uppehållstillstånd.
Jag noterar att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson är försiktigt avvaktande till förslaget om "obligatoriska avresecenter". Det är nog klokt. Det finns en överhängande risk att människor skulle fastna i dessa avresecenter under väldigt lång tid - återvändande och utvisningar är mycket komplicerade processer. Här finns också en risk att människor som sökt asyl behandlas som brottslingar. Vad är egentligen skillnaden mellan ett "obligatoriskt avresecenter" och ett förvar, frånsett att dörrarna på förvaret är låsta? Och vilka signaler är det som dessa "obligatoriska avresecenter" sänder ut?
I utredningens direktiv från november 2015 låg fokus på mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Utgångspunkten för utredningen skulle vara att främja en snabb etablering i arbets- och samhällslivet för de personer som beviljas uppehållstillstånd och stödja en effektiv och rättssäker asylprocess.
Ja, dessa delar finns förstås med i utredningen. Men i den debatt som följt på förslaget ligger fokus i stället på de som ska avvisas och hur avvisningarna ska gå till. Utredaren förslår bland annat införande av "obligatoriska avresecenter" som "skapar kontroll och ordning" och som ska "sända en tydlig signal" till de människor som inte beviljar uppehållstillstånd.
Jag noterar att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson är försiktigt avvaktande till förslaget om "obligatoriska avresecenter". Det är nog klokt. Det finns en överhängande risk att människor skulle fastna i dessa avresecenter under väldigt lång tid - återvändande och utvisningar är mycket komplicerade processer. Här finns också en risk att människor som sökt asyl behandlas som brottslingar. Vad är egentligen skillnaden mellan ett "obligatoriskt avresecenter" och ett förvar, frånsett att dörrarna på förvaret är låsta? Och vilka signaler är det som dessa "obligatoriska avresecenter" sänder ut?
2018-03-27
Hur ska det gå för nya partiet Demokraterna i Göteborg?
Göteborgspolitiken har fått ett nytillskott i partiet Demokraterna i Göteborg. Partiledaren Martin Wannholt uteslöts i november 2014 ur Moderaterna då han med hjälp av ett annat lokalt parti, Vägvalet, lät sig väljas till kommunalråd trots att hans eget parti inte nominerat honom. Martin Wannholt är en uttalad motståndare till trafikprojektet Västlänken. I valet 2014 var han den mest personkryssade moderaten i Göteborg.
Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också den avhoppade miljöpartisten Henrik Munck (1:e vice ordförande i Trafiknämnden och ordförande för SDN Västra Göteborg) samt avhoppade socialdemokraten Jahja Zegiraj (ordförande i Fastighetsnämnden och SDN Västra Hisingen).
Kommer det nya partiet att lyckas hålla ihop? De tre nämnda herrarna (partiet har en jämn könsfördelning i sin ledning och på sina listor) kommer från tre olika politiska håll och ska nu samsas i ett parti som gör anspråk på att inte sitta fast "i en traditionell höger- eller vänsterskala". I stället vill Demokraterna profilera sig som ett icke-ideologiskt parti, där "alla beslut ska grundas på fakta, kunskap och vad som är bäst för staden och dess medborgare".
Men en sådan utgångspunkt är inte opolitisk. I stället är den ett uttryck för en ideologisk övertygelse om att samhället präglas av intresseharmoni och inte intressekonflikter. Kunskap och sunt förnuft ersätter värderingar och ideologiska skiljelinjer. Klasskillnader döljs bakom inkluderande formuleringar om "alla göteborgare". Partiet vill även stärka göteborgarnas inflytande över hur politikerna sköter sina uppdrag. För mig blir detta en tydlig liberal politisk och ideologisk plattform, med vissa direktdemokratiska inslag.
Erfarenheten säger att nya partier som gör anspråk på att stå ovanför vänster-högerdimensionen för eller senare tvingas positionera sig (Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna). Så snart Demokraternas politiska program ska genomföras och finansieras kommer fördelningsfrågorna på bordet. Då kan det bli åka av inom partiet.
Men åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv har Demokraterna förutsättningar att skaka om Göteborgspolitiken. Partiet kan ta en hel del väljare från Moderaterna och från Vägvalet, men också en del från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, och Liberalerna. Västlänken är ett impopulärt projekt i breda kretsar i Göteborg, och bilden av problem med korruption inom Göteborgspolitiken har knappast klingat av.
Om partiet lyckas hålla ihop fram till valet i höst kan det bära en bra bit fram. Stockholmspartiet lyckades under 1980- och 1990-talen etablera sig i Stockholmspolitiken. Å andra sidan minns vi lanseringen av partiet "Öppna Göteborg" som bildades på initiativ av professor Dennis Töllborg inför valet 2014. Partiet fick stor medial uppmärksamhet, men lyckades inte ta sig in i kommunfullmäktige. I stället föll det snart samman av interna gräl och stridigheter. Det finns säkert en och annan som hoppas att Demokraterna ska gå samma öde till mötes. Men Wannholt, Munck och Zegiraj är alla erfarna politiker, och tänker nog inte trilla i några enkla diken fram till valet.
Läs gärna statsvetaren Gissur Erlingsson om du vill veta mer om lokala partier och deras förutsättningar i Sverige. Du kan börja här.
Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också den avhoppade miljöpartisten Henrik Munck (1:e vice ordförande i Trafiknämnden och ordförande för SDN Västra Göteborg) samt avhoppade socialdemokraten Jahja Zegiraj (ordförande i Fastighetsnämnden och SDN Västra Hisingen).
Kommer det nya partiet att lyckas hålla ihop? De tre nämnda herrarna (partiet har en jämn könsfördelning i sin ledning och på sina listor) kommer från tre olika politiska håll och ska nu samsas i ett parti som gör anspråk på att inte sitta fast "i en traditionell höger- eller vänsterskala". I stället vill Demokraterna profilera sig som ett icke-ideologiskt parti, där "alla beslut ska grundas på fakta, kunskap och vad som är bäst för staden och dess medborgare".
Men en sådan utgångspunkt är inte opolitisk. I stället är den ett uttryck för en ideologisk övertygelse om att samhället präglas av intresseharmoni och inte intressekonflikter. Kunskap och sunt förnuft ersätter värderingar och ideologiska skiljelinjer. Klasskillnader döljs bakom inkluderande formuleringar om "alla göteborgare". Partiet vill även stärka göteborgarnas inflytande över hur politikerna sköter sina uppdrag. För mig blir detta en tydlig liberal politisk och ideologisk plattform, med vissa direktdemokratiska inslag.
Erfarenheten säger att nya partier som gör anspråk på att stå ovanför vänster-högerdimensionen för eller senare tvingas positionera sig (Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna). Så snart Demokraternas politiska program ska genomföras och finansieras kommer fördelningsfrågorna på bordet. Då kan det bli åka av inom partiet.
Men åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv har Demokraterna förutsättningar att skaka om Göteborgspolitiken. Partiet kan ta en hel del väljare från Moderaterna och från Vägvalet, men också en del från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, och Liberalerna. Västlänken är ett impopulärt projekt i breda kretsar i Göteborg, och bilden av problem med korruption inom Göteborgspolitiken har knappast klingat av.
Om partiet lyckas hålla ihop fram till valet i höst kan det bära en bra bit fram. Stockholmspartiet lyckades under 1980- och 1990-talen etablera sig i Stockholmspolitiken. Å andra sidan minns vi lanseringen av partiet "Öppna Göteborg" som bildades på initiativ av professor Dennis Töllborg inför valet 2014. Partiet fick stor medial uppmärksamhet, men lyckades inte ta sig in i kommunfullmäktige. I stället föll det snart samman av interna gräl och stridigheter. Det finns säkert en och annan som hoppas att Demokraterna ska gå samma öde till mötes. Men Wannholt, Munck och Zegiraj är alla erfarna politiker, och tänker nog inte trilla i några enkla diken fram till valet.
Läs gärna statsvetaren Gissur Erlingsson om du vill veta mer om lokala partier och deras förutsättningar i Sverige. Du kan börja här.
2018-03-24
Vilka är vår tids profeter?
För några veckor sedan kastade jag ut frågan "Vilka är vår tids profeter?" på Facebook och Twitter. Jag skulle intervjuas av tidskriften NOD kring det temat och behövde inspiration. Det rasslade till i kommentarerna, och efter bara någon timma hade jag fått över 200 förslag. Jag lovade att återkomma till mina följare och vänner när texten fanns i tryck.
Nu har nya numret av NOD kommit och innehåller bland annat samtalet om vår tids profeter mellan mig, Elisabeth Sandlund och Joakim Hagerius. (Texten finns tyvärr inte på nätet. Jag har provat att fotografera artikelsidorna och lagt dem längst ned i bloggtexten. Hoppas de går att läsa.)
Ja, vilka är då vår tids profeter? De förslag som sändes mig var en salig blandning, till exempel: Bernie Sanders, Malena Ernman, Elon Musk, Bodil Jönsson, Alexander Bard, Johan Ehrenberg, Malala Yousafzai, Johan Rockström, Naomi Klein, Jordan Peterson, Bodil Malmsten, Thage G Peterson, Algoritmerna, Några av alla dessa hemlösa samt #metoo. Ja, jag fick några röster själv också... :-)
Vad är då en profet? För mig är en profet en person som manar till förändring, som påtalar att vi lever våra liv/organiserar våra samhällen på fel sätt (lever i synd, om ni så vill). Profeten är oberoende av världsliga makter, talar mot den rådande diskursen och ifrågasätter det vi tar för givet. En profet ylar aldrig med vargarna. Profetens roll är otacksam och obekväm och sällan självvald.
Vilken är då min favoritprofet? I Bibeln är det förstås Amos, för hans kärlek till de fattiga och hans längtan efter rättfärdighet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström (Amos 5:24).
I vår tid väljer jag Fatemeh Khavari, den 17-åriga flickan som leder de ensamkommande afghanska ungdomarnas protest. Hon har själv uppehållstillstånd så hon slåss inte i egen sak. Hon har inte valt den roll hon fått och som hon fyller så bra genom sitt mod, sitt oberoende och sin utstrålning. Jag har själv träffat henne. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. Hon är heller inte vara rädd att vara obekväm.
Tack alla som kom med tips och tankar om vår tids profeter. Samtalet får gärna fortsätta. Hur skiljer vi till exempel en sann profet från en falsk? Någon som är sugen på ett profet-battle i Almedalen?
Nu har nya numret av NOD kommit och innehåller bland annat samtalet om vår tids profeter mellan mig, Elisabeth Sandlund och Joakim Hagerius. (Texten finns tyvärr inte på nätet. Jag har provat att fotografera artikelsidorna och lagt dem längst ned i bloggtexten. Hoppas de går att läsa.)
Ja, vilka är då vår tids profeter? De förslag som sändes mig var en salig blandning, till exempel: Bernie Sanders, Malena Ernman, Elon Musk, Bodil Jönsson, Alexander Bard, Johan Ehrenberg, Malala Yousafzai, Johan Rockström, Naomi Klein, Jordan Peterson, Bodil Malmsten, Thage G Peterson, Algoritmerna, Några av alla dessa hemlösa samt #metoo. Ja, jag fick några röster själv också... :-)
Vad är då en profet? För mig är en profet en person som manar till förändring, som påtalar att vi lever våra liv/organiserar våra samhällen på fel sätt (lever i synd, om ni så vill). Profeten är oberoende av världsliga makter, talar mot den rådande diskursen och ifrågasätter det vi tar för givet. En profet ylar aldrig med vargarna. Profetens roll är otacksam och obekväm och sällan självvald.
Vilken är då min favoritprofet? I Bibeln är det förstås Amos, för hans kärlek till de fattiga och hans längtan efter rättfärdighet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström (Amos 5:24).
I vår tid väljer jag Fatemeh Khavari, den 17-åriga flickan som leder de ensamkommande afghanska ungdomarnas protest. Hon har själv uppehållstillstånd så hon slåss inte i egen sak. Hon har inte valt den roll hon fått och som hon fyller så bra genom sitt mod, sitt oberoende och sin utstrålning. Jag har själv träffat henne. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. Hon är heller inte vara rädd att vara obekväm.
Tack alla som kom med tips och tankar om vår tids profeter. Samtalet får gärna fortsätta. Hur skiljer vi till exempel en sann profet från en falsk? Någon som är sugen på ett profet-battle i Almedalen?
2018-03-21
Sverigedemokraterna och de nya rörelserna på högerkanten
Det spricker upp på högerkanten. I början av mars bildades det nya partiet Alternativ för Sverige, ett parti som tycker att Sverigedemokraterna inte längre är tillräckligt radikalt. Alternativ för Sveriges ledning består i stor utsträckning av personer som tidigare uteslutits ur Sverigedemokraterna. För ett par dagar sedan meddelade Alexander Bard att han går med i Medborgerlig Samling (MED), ett parti som vill att Sverige avsevärt minskar antalet asylsökande som får tillträde till landet, som vill se kraftigare inslag av vedergällning i det svenska straffsystemet och som är missnöjt med public service-företagens nyhetsförmedling. Den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag fick i veckan stor uppmärksamhet när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali twittrade ut material som tidningens grundare Chang Frick sänt honom i syfte att kompromettera en liberal ledarskribent. Samme Chang Frick meddelar i dag att han söker medlemskap i Moderaterna. (Och då har jag inte ens nämnt nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR:s nya offensiva profil på gator och torg i svenska städer, den högerextrema främlingsfientliga tidningen Nya Tider som orsakat turbulens i samband med Bokmässan i Göteborg eller annat smått och gott.)
Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.
För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.
Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.
För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)