2017-11-14

Stortinget sa ja till Arbeiderpartiets förslag om utvisningsstopp till Afghanistan. Vad gör S i Sverige nu?

I dag röstade Stortinget i Norge för ett socialdemokratiskt förslag som i praktiken innebär ett tillfälligt stopp av utvisningar av unga människor till Afghanistan! Röstsiffrorna blev 66 mot 44, alla partier utom Höyre och Fremskrittspartiet stödde förslaget.

I Sverige skulle Socialdemokraterna lika lätt som i Norge kunna samla en riksdagsmajoritet med Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle rösta emot. (Jag är osäker på Kristdemokraterna.)

Det norska exemplet visar att det går att stoppa utvisningarna, bara den politiska viljan finns. Socialdemokraterna i Sverige får nu ställa sig frågan om man vill gå samma väg som partivännerna i Norge, mot högern och det flyktingfientliga Fremskrittspartiet. Eller om man ska hålla fast vid sitt krav på fortsatta utvisningar, egentligen med stöd bara av Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag vet vad jag tycker i den frågan.

Javisst, en lösning i Sverige fick se annorlunda ut eftersom sättet att hantera asylpolitiken skiljer sig mellan länderna. Den norska lösningen innebär - om jag förstått det rätt - att de asylsökande afghaner som hunnit fylla 18 år och dömts till utvisning ska få sin sak prövad på nytt. I samband med den nya prövningen ska  kriterierna ändras på ett sätt som innebär att större vikt läggs vid humanitära överväganden och den enskildes sårbarhet. Det är möjligt att förslaget innebär att Norge lägger sig närmare ett system som redan tillämpas av Sverige. Men konsekvensen är tydlig - ett stopp för utvisningar av unga till Afghanistan i väntan på en förnyad prövning baserad på ett mer humant system.

Ett utvisningsstopp skulle först och främst innebära en stor glädje och lättnad för alla de unga afghaner i Sverige som nu lever under stark press, och även för deras nya familjer och vänner. Men det vore också en glädje och lättnad för ett socialdemokratiskt parti som annars riskerar att få denna fråga med sig in i valrörelsen, och med växande delar av partiet som motsätter sig partilinjen. Lyssna gärna på Ekots inslag idag om motståndet inom Socialdemokraterna mot utvisningarna.

Migrationsverket har meddelat att man inte kommer att nå sitt mål att behandla alla pågående asylärenden från 2015 före årsskiftet 2018. Misslyckandet innebär en än starkare press på de ungdomar från Afghanistan som nu under ett par års tid rotat sig i det svenska samhället. Det finns starka humanitära skäl till att åstadkomma en lösning även i Sverige. Det går, om den politiska viljan finns.

2017-11-11

Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.

Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.

När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.

I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.


Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.

Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.  

Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.

Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.

2017-11-09

Ja, så ska en ursäkt se ut!

I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers  fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)

I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.

Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".

Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.

Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.

2017-11-08

Stora valframgångar för Demokraterna i natt. En anti-Trumpvåg?

Det blev en mycket bra kväll för Demokraterna. Partiets kandidater Phil Murphy och Ralph Northam vann guvernörsvalen i New Jersey och Virginia med goda marginaler. Särskilt Ralph Northams seger blev överraskande stor - ungefär nio procentenheter före republikanen Ed Gillespie.

I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.

Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.

I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse

I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.

Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.


2017-11-07

Election Day i USA. Spännande guvernörsval i Virginia, och borgmästarval med Bill de Blasio i New York.

I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.

Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.

Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.

Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.

Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.

Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.

Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.

Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)


2017-11-06

Grotesco och omsvängningen av flyktingpolitiken

Grotescos minimusikal Flyktingkrisen har rosats från alla håll. Sådant samfällt beröm gör mig alltid orolig. Vilken udd har egentligen en satir om alla älskar den?

Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.

Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.

Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.

Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.


"Vad fan får jag?"

Av de sju dödssynderna är girigheten den jag kanske har allra svårast för. Människor som trots sin rikedom inte förmår känna förnöjsamhet, utan i stället under devisen "Vad fan får jag?" lägger sin tid och möda på att bli rikare och rikare. Jag har respekt för att människor utnyttjar de möjligheter som lagen ger för att minska sin skatt. Men jag har inte respekt för giriga motiveringar.

Dante skapade i "Den gudomliga komedin" en särskild sfär i Helvetet, där de giriga tvingades rulla runt gigantiska stenblock (vilka skulle gestalta tyngden av deras jordiska förmögenheter) och även kasta dessa stenblock mot varandra. Just sayin'.

Bild: Gustave Doré

Själv avslutar jag kvällen med Cornelis. Gör det du också.

Men en sak har mig livet lärt
Att guldet det är föga värt
Så du som trår till guld och makt
Ska minnas vad jag sagt.


2017-11-02

Hur hanterar Trump-anhängare presidentens lögner?

Nej, inte heller de senaste turerna kring korruption och rysk inblandning i valkampanjen lär urholka stödet för Donald Trump hos hans kärnväljare. Hur ska vi förstå det faktum att Trumps många väljare, som säkert vill uppfattas som anständiga medborgare och vill göra rätt och kunna vara stolta över sin president, ständigt överser med hans lögner och vulgära retorik?

Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.

"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.

"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".

Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.

Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:

"Well, the Democrats are worse."

*

Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.

Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.

2017-11-01

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

2017-10-31

På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.


Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.



Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...

2017-10-26

M växer, SD sjunker. Vad betyder det?

I DN/Ipsos oktobermätning gör Moderaterna med sin nyvalde partiledare Ulf Kristersson ett ryck och ökar från 16 till 22 procent. En mätning är ingen mätning brukar man säga (ja, jag vet att Yougov nyligen publicerat en mätning som går i samma riktning), och det gäller förstås även denna.

Men allt annat lika innebär Ipsos-mätningen en välbehövlig vitamininjektion för Alliansen. I mitt twitterflöde syntes tillsynes upprymda centerpartister, trots att det egna partiet backat med tre procentenheter. Äntligen kunde ett riktigt ledarskap för alliansprojektet skönjas vid horisonten.

Moderaternas framgång - om det nu är en rejäl sådan - handlar i grunden om att partiets marsch högerut nu på ett trovärdigt sätt synliggjorts inför väljarna. Förlorarna är Sverigedemokraterna, som i olika mätningar gör sina sämsta resultat på flera år. Vinnare är den svenska demokratin och den politiska debatten. Svensk politik behöver ett rejält högerparti i stället för ett rasism-impregnerat, populistiskt paria-parti som Sverigedemokraterna.

Vem vet. Kanske kan vi nu få en valrörelse som handlar om välfärden, resursfördelning och jämlikhetsfrågor i stället för en jakt mot botten där partierna försöker överträffa varandra med förslag om vem som vill ha strängast straff och stänga gränserna mest. Kanske är det att hoppas på för mycket.


2017-10-23

Bra att länsstyrelsen upphävde Vellinges tiggeriförbud!

I dag upphävde länsstyrelsen Vellinge kommuns beslut om att införa lokalt tiggeriförbud. Länsstyrelsen menar att beslutet inte var förenligt med ordningslagen, eftersom Vellinge inte kunnat visa att passivt insamlande av pengar stört den allmänna ordningen.

Jag är väldigt glad över länsstyrelsens beslut. Ett "tiggeriförbud" är symbolpolitik av sämsta slag, och hjälper inte de enskilda individer som sitter utanför butikerna och ber om pengar att förbättra sin situation. Dessutom skulle ett tiggeriförbud dra resurser från en hårt ansträngd polis, vara svårt att definiera och bidra till ytterligare stigmatisering av redan hårt utsatta människor..

Jag har tidigare anfört att det är principiellt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp, samt att ett förbud mot tiggeri innebär att man fokuserar symptomen och inte orsakerna.

Nu är det viktigt att via kontakter med de utsatta EU-medborgarnas hemländer och genom aktiva initiativ inom EU bekämpa antiziganismen och effektivisera EU:s program med sociala fonder mot fattigdom. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning. Erfarenheter visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få jobb.

För övrigt rekommenderar jag varmt Adam Svanells reportage om rädslan bland "papperslösa" människor i Sverige.

2017-10-19

I speglarnas sal

Vi lever i en individualiserad tid - på gott och på ont. Individualisering som ett uttryck för frigörelse från förtryckande auktoriteter och möjlighet till växande och ett förverkligande av sin potential är förstås positivt och ska bejakas. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ och ska bekämpas. Vi ser dagligen exempel på båda uttrycksformerna. Kanske är det så att den ena inte kan tänkas utan den andra. Individuum, från latinets "något odelbart".

Med individualiseringen riktas också ett starkt fokus på individens rättigheter. Jag tror det är i det ljuset vi ska tolka rörelsen #metoo. Kvinnans rätt till sin egen kropp, där mängder av enskilda kvinnor synliggör och protesterar mot övergrepp. Men även en annan diskussion, kring enskilda mäns rätt att dömas av en domstol och inte av en offentlighet.

Jag kom att tänka på individualiseringens problematiker när jag igår på ett seminarium diskuterade vägar till fred, med estradören Olof Buchard (84 år och sannerligen still going strong). Bryt egots makt, förkunnade han, och deklamerade ur Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg från 1942. Jag är svag för Lindegren och fastnade för svitens inledningsdikt (och nej, jag förstår heller inte alla passager - men det gör läsningen mer spännande).

I

(i speglarnas sal där ej endast Narkissos
tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel

diade evigheten med en grimas
de obegränsade möjligheternas land

i speglarnas sal där en enda besmittad snyftning
undkom likgiltighetens korsade värjor

och förvandlade luften till löfte och mull
som rann utefter stadens alla fönster

i speglarnas sal där fulländningen stansas i plåt
och bärs som en fånge i standardbröstet

där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod

i speglarnas sal där en blir de mycket för många
och dock ville falla som dagg i tidens grav)




2017-10-16

Tv-licensen försvinner? Då måste grundlagsskyddet för public service stärkas

Avskaffa tv-licensen, föreslår en enig public service-kommitté. I stället vill kommittén införa en individuell skatt på som högst 1 308 kronor per vuxen person och år. Studerande och arbetslösa slipper betala.

Jag har alltid försvarat tv-licensen, eftersom jag sett den som ett bra sätt att värna public sevice-verksamhetens oberoende. Men jag har förståelse för att teknikutvecklingen - där alltfler tittar på tv genom datorer, plattor och mobiltelefoner - gör systemet svårt att upprätthålla.

Hur ska då oberoendet kunna upprätthållas i ett skattefinansierat system? Hur ska vi undvika att inte public service-finansieringen undermineras genom de skattesänkar-rallyn som då och då präglar svensk politik? En oberoende public service-verksamhet är inte så sällan en nagel i ögat på högerpopulister och högerextrema rörelser. Händelseutvecklingen i till exempel Polen väcker stor oro.

Utredningen inser faran och föreslår en del åtgärder. Så ska till exempel sändningstillstånden för programföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion förlängas till åtta år. Kommittén föreslår också att den som är verksam som riksdagsledamot inte får vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för programföretagen, och inte heller i de enskilda programföretagens styrelser. Det är bra, men inte tillräckligt.

Jag brukar argumentera för att stärka grundlagsskyddet för public service. Kommittén är inne på samma linje, men har genom sina direktiv inte haft möjlighet att formulera sådana förslag. I stället diskuterar kommittén i principiella termer tänkbara skyddsåtgärder. Bland annat nämns möjligheten att införa en grundlagsbestämmelse som reglerar verksamhetens existens, oberoende och finansiering. Samt att införa ett krav på att riksdagens beslut om finansiering och reglering av public service-verksamheten ska fattas med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att Sverigedemokraternas representant i kommittén riksdagsledamoten Angelica Bengtsson i ett särskilt yttrande protesterar mot planerna på ett förstärkt grundlagsskydd för public service. Desto viktigare att arbetet med att åstadkomma ett sådant förstärkt skydd snabbt initieras.

Hela utredningen kan läsas här.

2017-10-15

Hur klarar SD av att hantera opinionsmotgångar?

I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå.  Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.

Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.

För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.

För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.

Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.

Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.

Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.