I dag meddelade Miljöpartiet att partiet kommer att rösta för Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornarve som andre vice talman. Hur kommer då Socialdemokraterna att göra? Kommer partiet också att rösta ja till Lotta Johnsson Fornarve och därmed förhindra att Sverigedemokraternas Björn Söder blir vald? Eller kommer Socialdemokraterna och följa praxis och rösta blankt, vilket i så fall sannolikt innebär att Björn Söder väljs till andre vice talman?
Svaret är inte enkelt. Det finns ett stort värde i att de politiska partierna fördelar talmansposterna efter storleksordning. Ett sådant system är opartiskt och förutsägbart. Därigenom minskar risken för att talmansuppdraget politiseras och att talmannens legitimitet urholkas. För ett parti som vill vara statsmannaaktigt - i det här fallet Socialdemokraterna - är det därför både sakpolitiskt och strategiskt klokt att värna den ordning som hittills gällt vid valet av talman.
Men det finns naturligtvis också en anständighetens gräns. Talmannen är riksdagens främste representant och har bara kungen före sig i rang när det gäller att representera Sverige. Om riksdagen utser en ledamot som till exempel likt Björn Söder upprepade gånger ifrågasatt svenskheten hos judar och samer riskerar valet att skada inte bara riksdagens utan också Sveriges anseende.
Till detta kan läggas att allianspartierna nu brutit praxis genom att föreslå Andreas Norlén (M) till talman. Tidigare har Socialdemokraterna röstat efter principen att talmannen ska komma från "största parti", allianspartierna efter principen att talmannen ska komma från "största parti i största block". Olika principer, men likväl principer. Nu röstar allianspartierna tillsynes utan princip, eller möjligen efter principen "största parti i minsta block".
Praxis är således bruten och anden är ute ur flaskan. I det läget väger de sakpolitiska argumenten kring Björn Söders uttalanden och ageranden tyngst. Jag hoppas att Socialdemokraterna i morgon säger nej till Björn Söder och i stället väljer Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman.
2018-09-22
Alliansen lät SD bestämma - nu politiseras talmansämbetet
Idag meddelade Sverigedemokraterna att partiet kommer att ge sitt stöd till "Moderaternas kandidat" till talmansposten, eftersom "Moderaterna är
det parti som har bäst förutsättningar att leda en regering".
Sverigedemokraternas motivering innebär sannerligen en politisering av talmansuppdraget. Då tänker jag inte i första hand på att partiet medvetet kallar Andreas Norlén för "Moderaternas kandidat" i stället för "Alliansens kandidat". Politiseringen består i stället i att Sverigedemokraterna vill ha en talman från det parti som "har bäst förutsättningar att leda en regering".
Talmannen ska ju stå över partipolitiken. Nu föregriper Sverigedemokraterna talmannens arbete samtidigt som man fläckar Andreas Norléns trovärdighet.
Jag känner inte Andreas Norlén, och har ingen anledning att betvivla hans integritet och kompetens. Men när det parti som har beslutsmakten i talmansfrågan motiverar sitt ställningstagande just med kandidatens politiska tillhörighet skadar man också bilden av den tänkte talmannens opartiskhet och oväld.
Problemet hade kunnat undvikas om de rödgröna partierna och allianspartierna i blocköverskridande samtal enats om en talmanskandidat. Nu valde i stället Alliansen att gå fram med en egen kandidat och låta Sverigedemokraterna bestämma vem som ska bli riksdagens talman.
Genom Sverigedemokraternas motivering där kandidatens politiska tillhörighet var avgörande får riksdagen nu en talman - om Andreas Norlén blir vald - vars oväld redan från början riskerar att ifrågasättas. Jag tycker detta är väldigt synd - för riksdagen och för väljarna - och undrar stilla hur Centerpartiet och Liberalerna kunde hamna i den här sörjan.
Sverigedemokraternas motivering innebär sannerligen en politisering av talmansuppdraget. Då tänker jag inte i första hand på att partiet medvetet kallar Andreas Norlén för "Moderaternas kandidat" i stället för "Alliansens kandidat". Politiseringen består i stället i att Sverigedemokraterna vill ha en talman från det parti som "har bäst förutsättningar att leda en regering".
Talmannen ska ju stå över partipolitiken. Nu föregriper Sverigedemokraterna talmannens arbete samtidigt som man fläckar Andreas Norléns trovärdighet.
Jag känner inte Andreas Norlén, och har ingen anledning att betvivla hans integritet och kompetens. Men när det parti som har beslutsmakten i talmansfrågan motiverar sitt ställningstagande just med kandidatens politiska tillhörighet skadar man också bilden av den tänkte talmannens opartiskhet och oväld.
Problemet hade kunnat undvikas om de rödgröna partierna och allianspartierna i blocköverskridande samtal enats om en talmanskandidat. Nu valde i stället Alliansen att gå fram med en egen kandidat och låta Sverigedemokraterna bestämma vem som ska bli riksdagens talman.
Genom Sverigedemokraternas motivering där kandidatens politiska tillhörighet var avgörande får riksdagen nu en talman - om Andreas Norlén blir vald - vars oväld redan från början riskerar att ifrågasättas. Jag tycker detta är väldigt synd - för riksdagen och för väljarna - och undrar stilla hur Centerpartiet och Liberalerna kunde hamna i den här sörjan.
2018-09-20
Nej, Björn Söder bör inte väljas till andre vice talman
I dag lanserade Jonas Sjöstedt överraskande riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve som Vänsterpartiets kandidat till posten som andre vice talman. Den posten är enligt praxis tänkt att besättas av riksdagens tredje största parti, i det här fallet Sverigedemokraternas Björn Söder. Men Jonas Sjöstedt menar att Björn Söder bland annat genom sina uttalanden om att det inte går att samtidigt vara jude och svensk visat att han inte är lämplig för talmansposten.
Jag tycker att Jonas Sjöstedt gör alldeles rätt och jag hoppas att Lotta Johnsson Fornave blir vald. Visst kan man hävda att det är fel att bryta praxis i formfrågor som till exempel vid talmansval. Men det finns väl i dag inte längre någon sådan praxis. Tidigare tillsattes talmannen från antingen det största partiet i riksdagen eller från det största partiet i det största blocket i riksdagen. Men nu tänker ju Alliansen av allt att döma lansera en egen kandidat, som varken kommer från det största partiet eller det största blocket. Och då är praxis redan bruten.
Sedan håller jag med Jonas Sjöstedt i sak. Nomineringen av Björn Söder är närmast att betrakta som en provokation från Sverigedemokraternas sida.
Hur kommer det då att gå? Det vet vi ännu inte. Frågan kommer att avgöras genom sluten omröstning. Sverigedemokraterna har 62 mandat. Men vilka förutom Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på Björn Söder? Vänsterpartiet har 28 mandat. Miljöpartiet har 16, varav förmodligen de allra flesta röstar på Lotta Johnsson Fornarve. Det blir som mest 44 mandat.
Jag skulle sedan tro att väldigt många av övriga ledamöter väljer att lägga ned sina röster, just för att skydda "praxis". Men omröstningen är sluten, så varje ledamot har möjlighet att följa sitt hjärtas väg. Om ingen utanför SD röstar på Björn Söder räcker det med att 19 ledamöter från till exempel Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet rösta på Lotta Johnsson Fornarve så blir hon vald.
Det vore bra om Björn Söder inte valdes till riksdagens andre vice talman. Jag hoppas därför att Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornave blir vald i stället.
Jag tycker att Jonas Sjöstedt gör alldeles rätt och jag hoppas att Lotta Johnsson Fornave blir vald. Visst kan man hävda att det är fel att bryta praxis i formfrågor som till exempel vid talmansval. Men det finns väl i dag inte längre någon sådan praxis. Tidigare tillsattes talmannen från antingen det största partiet i riksdagen eller från det största partiet i det största blocket i riksdagen. Men nu tänker ju Alliansen av allt att döma lansera en egen kandidat, som varken kommer från det största partiet eller det största blocket. Och då är praxis redan bruten.
Sedan håller jag med Jonas Sjöstedt i sak. Nomineringen av Björn Söder är närmast att betrakta som en provokation från Sverigedemokraternas sida.
Hur kommer det då att gå? Det vet vi ännu inte. Frågan kommer att avgöras genom sluten omröstning. Sverigedemokraterna har 62 mandat. Men vilka förutom Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på Björn Söder? Vänsterpartiet har 28 mandat. Miljöpartiet har 16, varav förmodligen de allra flesta röstar på Lotta Johnsson Fornarve. Det blir som mest 44 mandat.
Jag skulle sedan tro att väldigt många av övriga ledamöter väljer att lägga ned sina röster, just för att skydda "praxis". Men omröstningen är sluten, så varje ledamot har möjlighet att följa sitt hjärtas väg. Om ingen utanför SD röstar på Björn Söder räcker det med att 19 ledamöter från till exempel Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet rösta på Lotta Johnsson Fornarve så blir hon vald.
Det vore bra om Björn Söder inte valdes till riksdagens andre vice talman. Jag hoppas därför att Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornave blir vald i stället.
Två ofta upprepade floskler om SD
Det finns två floskler som ofta upprepas i den evighetslånga debatten om Sverigedemokraterna (SD).
Floskel 1: Vi måste väl kunna samtala med SD. På ytan kan denna formulering låta okontroversiell. Visst ska vi väl kunna prata också med våra politiska motståndare? Men formuleringen blir ju helt tom om man inte samtidigt klargör varför "vi" (vilka nu "vi" är) måste samtala med SD. Är det för att bättre förstå hur Sverigedemokrater tänker? Är det för att få Sverigedemokrater att inse att de har fel? Eller är det för att motverka att SD får en martyrgloria? Är det av en slags respekt för Sverigedemokraternas väljare? Och vad betyder "samtala med"? Partiledaröverläggningar? Eller att man utbyter artigheter när man träffas vid kaffeautomaten? Politiska förhandlingar? Och det pågår väl ständigt samtal med SD - i riksdagsutskotten, i paneldebatter och inom ramen för parlamentariska utredningar. Så vad är det utöver dessa samtal som avses?
"Vi måste väl kunna samtala med SD" är ofta ett uttryck för en strävan att normalisera partiet. Formuleringen inrymmer ett rävgryt av undertexter och outtalade målsättningar och agendor. Uttrycket bidrar därför till att fördunkla i ställa för att klarna av debatten.
Floskel 2: Sluta mobba SD. Alla är vi ju emot mobbing. Förstås. Men uttrycket förväxlar medvetet SD:s politiska isolering med mobbing för att mottagaren av budskapet ska "tycka synd om" SD. Det är inte synd om politiska partier. Det var inte synd om den sydafrikanska apartheidregimen när den isolerades av världssamfundet. Det är inte synd om den nordkoreanska regimen när den utsätts för internationella sanktioner. Det är inte synd om Putin heller. Politisk isolering är ett sätt att visa sin avsky för den värdegrund som ett partis politik vilar på. SD är inte "mobbat" - SD är politiskt isolerat eftersom övriga partier känner en djup avsky mot den värdegrund som SD:s politik vilar på. Däremot ska naturligtvis Sverigedemokraternas politiska företrädare bemötas med artighet.
Dessutom är uttrycket "Sluta mobba SD" ett hån mot de människor som mobbas på riktigt.
Floskel 1: Vi måste väl kunna samtala med SD. På ytan kan denna formulering låta okontroversiell. Visst ska vi väl kunna prata också med våra politiska motståndare? Men formuleringen blir ju helt tom om man inte samtidigt klargör varför "vi" (vilka nu "vi" är) måste samtala med SD. Är det för att bättre förstå hur Sverigedemokrater tänker? Är det för att få Sverigedemokrater att inse att de har fel? Eller är det för att motverka att SD får en martyrgloria? Är det av en slags respekt för Sverigedemokraternas väljare? Och vad betyder "samtala med"? Partiledaröverläggningar? Eller att man utbyter artigheter när man träffas vid kaffeautomaten? Politiska förhandlingar? Och det pågår väl ständigt samtal med SD - i riksdagsutskotten, i paneldebatter och inom ramen för parlamentariska utredningar. Så vad är det utöver dessa samtal som avses?
"Vi måste väl kunna samtala med SD" är ofta ett uttryck för en strävan att normalisera partiet. Formuleringen inrymmer ett rävgryt av undertexter och outtalade målsättningar och agendor. Uttrycket bidrar därför till att fördunkla i ställa för att klarna av debatten.
Floskel 2: Sluta mobba SD. Alla är vi ju emot mobbing. Förstås. Men uttrycket förväxlar medvetet SD:s politiska isolering med mobbing för att mottagaren av budskapet ska "tycka synd om" SD. Det är inte synd om politiska partier. Det var inte synd om den sydafrikanska apartheidregimen när den isolerades av världssamfundet. Det är inte synd om den nordkoreanska regimen när den utsätts för internationella sanktioner. Det är inte synd om Putin heller. Politisk isolering är ett sätt att visa sin avsky för den värdegrund som ett partis politik vilar på. SD är inte "mobbat" - SD är politiskt isolerat eftersom övriga partier känner en djup avsky mot den värdegrund som SD:s politik vilar på. Däremot ska naturligtvis Sverigedemokraternas politiska företrädare bemötas med artighet.
Dessutom är uttrycket "Sluta mobba SD" ett hån mot de människor som mobbas på riktigt.
2018-09-18
Glad över positiva remissvar till utredningen!
Den 13 mars i år överlämnade jag betänkandet Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige (SOU 2018:18) till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Utredningsarbetet var en inspirerande och spännande erfarenhet. Nu har remissinstanserna sagt sitt. Till min glädje är de i huvudsak positiva, och det förs också fram flera konstruktiva idéer i syfte att förbättra förslagen ytterligare.
Direktiven uppdrog bland annat åt utredningen att föreslå förtydligade demokratikriterier för stödberättigande, kriterier som är i överensstämmelse med religionsfriheten. Våra kriterier presenterades på DN Debatt av mig och utredningens huvudsekreterare Daniel Lindvall, samma dag som utredningen överlämnades.
Direktiven var tydliga med att utredningens förslag skulle ha en "bred förankring bland riksdagspartierna". Behovet av en bred politisk förankring beror på att gällande lagstiftning kräver kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna ändras. Vad jag kan förstå har också riksdagens samtliga åtta partier så här långt förhållit sig välvilligt till utredningens förslag. Samtliga partier hade också en representant i den parlamentariska referensgrupp som var knuten till utredningen.
Vi hade inte i uppdrag att ta ställning till om staten ska ge stöd till trossamfund eller ej. I stället skulle vi utreda hur ett sådant stöd bäst utformas och vilka mål som ska uppnås. Stödet har i sin nuvarande form funnits sedan år 2000 och omfattar en hjälp till trossamfunden med att få in sina medlemsavgifter genom Skatteverket (på samma sätt som medlemmar i Svenska Kyrkan betalar sin avgift) samt ett statsbidrag på ca 90 miljoner per år. Lagen om stöd till trossamfund har aldrig utvärderats. Samtidigt har samhället förändrats - den religiösa mångfalden i Sverige i dag är betydligt större än när lagen tillkom.
Frågan om statens stöd till trossamfund är omdiskuterat. Några anser att staten inte ska ge stöd till trossamfund överhuvudtaget. Andra menar att stödet borde utvidgas till att även innefatta så kallade sekulära livsåskådningssällskap som till exempel Humanisterna. En del har varit bekymrade över att stödet riskerar att ge stöd till verksamheter som bedrivs på sätt som är oförenligt med för samhället särskilt skyddsvärda värderingar eller med mänskliga rättigheter.
Religionsfrihet är en mänsklig rättighet och en viktig hörnsten i den svenska demokratin. Samtidigt kan det i ett demokratiskt samhälle uppstå konfliktytor mellan religionsfriheten och andra mänskliga fri- och rättigheter. Jag hoppar att utredningens förslag ska ge trossamfunden förutsättningar för en aktiv och långsiktig religiös verksamhet samtidigt som de skyddar samhällets grundläggande värderingar, däribland alla människors lika värde och jämställdhet, såsom de uttrycks i regeringsformen och som vårt samhälle vilar på.
Varmt tack till alla medarbetare i utredningen, särskilt huvudsekreterare fil dr Daniel Lindvall och sekreterare, dåvarande kammarrättsassessorn, Linda Svärd, samt expertgrupp och parlamentarisk referensgrupp.
Det har också varit roligt att få uppleva svenskt utredningsväsende inifrån, och få ta del av den professionalitet som kringgärdar verksamheten. Utredningsväsendet är fortfarande en vital del av den svenska demokratin, en del som är värd att vårda och värna.
Direktiven uppdrog bland annat åt utredningen att föreslå förtydligade demokratikriterier för stödberättigande, kriterier som är i överensstämmelse med religionsfriheten. Våra kriterier presenterades på DN Debatt av mig och utredningens huvudsekreterare Daniel Lindvall, samma dag som utredningen överlämnades.
Direktiven var tydliga med att utredningens förslag skulle ha en "bred förankring bland riksdagspartierna". Behovet av en bred politisk förankring beror på att gällande lagstiftning kräver kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna ändras. Vad jag kan förstå har också riksdagens samtliga åtta partier så här långt förhållit sig välvilligt till utredningens förslag. Samtliga partier hade också en representant i den parlamentariska referensgrupp som var knuten till utredningen.
Vi hade inte i uppdrag att ta ställning till om staten ska ge stöd till trossamfund eller ej. I stället skulle vi utreda hur ett sådant stöd bäst utformas och vilka mål som ska uppnås. Stödet har i sin nuvarande form funnits sedan år 2000 och omfattar en hjälp till trossamfunden med att få in sina medlemsavgifter genom Skatteverket (på samma sätt som medlemmar i Svenska Kyrkan betalar sin avgift) samt ett statsbidrag på ca 90 miljoner per år. Lagen om stöd till trossamfund har aldrig utvärderats. Samtidigt har samhället förändrats - den religiösa mångfalden i Sverige i dag är betydligt större än när lagen tillkom.
Frågan om statens stöd till trossamfund är omdiskuterat. Några anser att staten inte ska ge stöd till trossamfund överhuvudtaget. Andra menar att stödet borde utvidgas till att även innefatta så kallade sekulära livsåskådningssällskap som till exempel Humanisterna. En del har varit bekymrade över att stödet riskerar att ge stöd till verksamheter som bedrivs på sätt som är oförenligt med för samhället särskilt skyddsvärda värderingar eller med mänskliga rättigheter.
Religionsfrihet är en mänsklig rättighet och en viktig hörnsten i den svenska demokratin. Samtidigt kan det i ett demokratiskt samhälle uppstå konfliktytor mellan religionsfriheten och andra mänskliga fri- och rättigheter. Jag hoppar att utredningens förslag ska ge trossamfunden förutsättningar för en aktiv och långsiktig religiös verksamhet samtidigt som de skyddar samhällets grundläggande värderingar, däribland alla människors lika värde och jämställdhet, såsom de uttrycks i regeringsformen och som vårt samhälle vilar på.
Varmt tack till alla medarbetare i utredningen, särskilt huvudsekreterare fil dr Daniel Lindvall och sekreterare, dåvarande kammarrättsassessorn, Linda Svärd, samt expertgrupp och parlamentarisk referensgrupp.
Det har också varit roligt att få uppleva svenskt utredningsväsende inifrån, och få ta del av den professionalitet som kringgärdar verksamheten. Utredningsväsendet är fortfarande en vital del av den svenska demokratin, en del som är värd att vårda och värna.
2018-09-16
Det är inte anständigt att utvisa unga människor till Afghanistan
Kriget i Afghanistan förvärras, och bedömare tror att omkring 20 000 människor i landet kommer att dödas i år. Därmed kan dödstalen i år i Afghanistan bli de högsta av alla pågående krig i världen, högre än i till exempel Syrien. Talibanerna stärker sina ställningar, och kontrollerar nu mer territorium än sedan de störtades från makten av den USA-ledda invasionen 2001. Terrorgruppen IS har också etablerat sig i Afghanistan. I tisdags genomfördes en självmordsattack som skördade ett 70-tal dödsoffer. Svenska UD uppmanar sedan länge svenska medborgare att inte resa till Afghanistan.
Det är inte anständigt att utvisa människor till detta krigets och terrorns helvete. Migrationsverket borde genom en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan kunna sätta stopp för fortsatta utvisningar.
Många unga människor genomlider just nu en plågsam väntan på Migrationsöverdomstolens beslut om huruvida den så kallade Gymnasielagen ska kunna tillämpas. Gymnasielagen syftade ju till att ge omkring 9 000 unga människor som bott i Sverige i snart tre år möjlighet att få studera och stanna i Sverige, vårt växande hem.
Under valrörelsen har ansvariga politiker legat lågt i frågan om vad som ska hända med dessa 9 000 unga människor, om domstolen kommer fram till att lagen inte kan tillämpas. Nu går vi in i en fas med regeringsförhandlingar som riskerar att bli långdragna. Samtidigt lever många av dessa 9 000 ungdomar i svår ångest och frustration - liksom många av alla de människor för vilka dessa ungdomar blivit en del av deras egen familj.
Jag har respekt för att politikerna inte ska föregripa den pågående rättsprocessen. Men regering och den riksdag som snart öppnar har också ett ansvar för dessa ungdomar som sedan flera år befinner sig i vårt land. Det vore därför önskvärt att företrädare för regeringen och för de riksdagspartier som röstade igenom Gymnasielagen offentligt klargjorde att de fortfarande står bakom den utfästelse till dessa unga som lagen innebär.
Om lagen inte kan användas måste den arbetas om. Eller så får ansvarstagande partier utarbeta en ny lösning som möjliggör en framtid för dessa unga i vårt land. Frågan får inte dras i långbänk. Det gäller dessa unga människors psykiska hälsa och möjlighet till ett värdigt liv.
Det är inte anständigt att utvisa människor till detta krigets och terrorns helvete. Migrationsverket borde genom en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan kunna sätta stopp för fortsatta utvisningar.
Många unga människor genomlider just nu en plågsam väntan på Migrationsöverdomstolens beslut om huruvida den så kallade Gymnasielagen ska kunna tillämpas. Gymnasielagen syftade ju till att ge omkring 9 000 unga människor som bott i Sverige i snart tre år möjlighet att få studera och stanna i Sverige, vårt växande hem.
Under valrörelsen har ansvariga politiker legat lågt i frågan om vad som ska hända med dessa 9 000 unga människor, om domstolen kommer fram till att lagen inte kan tillämpas. Nu går vi in i en fas med regeringsförhandlingar som riskerar att bli långdragna. Samtidigt lever många av dessa 9 000 ungdomar i svår ångest och frustration - liksom många av alla de människor för vilka dessa ungdomar blivit en del av deras egen familj.
Jag har respekt för att politikerna inte ska föregripa den pågående rättsprocessen. Men regering och den riksdag som snart öppnar har också ett ansvar för dessa ungdomar som sedan flera år befinner sig i vårt land. Det vore därför önskvärt att företrädare för regeringen och för de riksdagspartier som röstade igenom Gymnasielagen offentligt klargjorde att de fortfarande står bakom den utfästelse till dessa unga som lagen innebär.
Om lagen inte kan användas måste den arbetas om. Eller så får ansvarstagande partier utarbeta en ny lösning som möjliggör en framtid för dessa unga i vårt land. Frågan får inte dras i långbänk. Det gäller dessa unga människors psykiska hälsa och möjlighet till ett värdigt liv.
2018-09-13
SVT:s "opartiskhet" och "värnande av demokratiska värden"
Ja, Jag tycker fortfarande att Sveriges Television gjorde rätt i att markera mot Jimmie Åkessons famösa uttalande i partiledardebatten om att arbetslösa invandrare "inte passar in i Sverige". Radio- och tv-lagens 5 kapitel, 1 § stadgar att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt SVT:s sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet att markera avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden. Granskningsnämnden har nyligen kritiserat SVT för att inte ha tagit avstånd från kränkande uttalanden av en Sverigedemokratisk politiker.
Samtidigt inser jag det olyckliga i att SVT:s markering fick dominera nyhetsflödet bara ett par dagar före valet. Hade det funnits något annat sätt för SVT att göra sin markering?
Det är därför jag med stor glädje i dag läser en artikel av SVT:s programdirektör Jan Helin som på ett förtjänstfullt sätt reder ut och problematiserar relationen mellan kravet på opartiskhet och kravet på att värna demokratiska värden. Helin skriver: Vi bör i stället säkra vår förpliktelse inför demokratiparagrafen genom ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande när den här typen av uttalanden dyker upp. Ett arbete kommer nu att intensifieras tillsammans med SVT:s redaktionella ledningar för att konkretisera hur detta förändrar vår journalistik.
Ett mer målmedvetet proaktivt och mindre reaktivt agerande från SVT:s sida, alltså. Det låter bra. Men det svåra är förstås att gå från ord till handling. Vad innebär "ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande"? På vilket sätt innebär detta att SVT ska "förändra" sin journalistik? Det ska bli väldigt spännande att följa SVT:s fortsatta arbete i denna fråga.
Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man det partiet på ett opartisk" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Har ni några bra idéer så får ni gärna berätta!
Samtidigt inser jag det olyckliga i att SVT:s markering fick dominera nyhetsflödet bara ett par dagar före valet. Hade det funnits något annat sätt för SVT att göra sin markering?
Det är därför jag med stor glädje i dag läser en artikel av SVT:s programdirektör Jan Helin som på ett förtjänstfullt sätt reder ut och problematiserar relationen mellan kravet på opartiskhet och kravet på att värna demokratiska värden. Helin skriver: Vi bör i stället säkra vår förpliktelse inför demokratiparagrafen genom ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande när den här typen av uttalanden dyker upp. Ett arbete kommer nu att intensifieras tillsammans med SVT:s redaktionella ledningar för att konkretisera hur detta förändrar vår journalistik.
Ett mer målmedvetet proaktivt och mindre reaktivt agerande från SVT:s sida, alltså. Det låter bra. Men det svåra är förstås att gå från ord till handling. Vad innebär "ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande"? På vilket sätt innebär detta att SVT ska "förändra" sin journalistik? Det ska bli väldigt spännande att följa SVT:s fortsatta arbete i denna fråga.
Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man det partiet på ett opartisk" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Har ni några bra idéer så får ni gärna berätta!
2018-09-12
Ödet har utsett oss - Seger eller död! Om SD som regeringsunderlag
Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på sin Facebook-sida presenterat sin tolkning av läget i Sverige och vad som behöver göras. Nedan följer ett par utdrag. Läses på egen risk.
Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.
Det hemska är inte att Mattias Karlsson skriver det han gör på Facebook. Det hemska är att han uppfattar världen och läget i Sverige precis på det sätt som han skriver.
Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Sverigedemokraterna är inget parti som kan skrattas bort. Deras bisarra våldsretorik och deras tro på ödet är på riktigt. De som avfärdar Sverigedemokraterna som "bara" ett högerpopulistiskt parti som ogillar invandring bör läsa Mattias Karlsson.
Och det är detta parti som en del vill samverka med och göra till ett regeringsunderlag för Alliansen.
Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.
Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå
har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga
envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten
skara patrioter.
Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.
"Ödet har utsett oss denna gången." Ödet? Och visst har Sverige genomlevt många krig. Men vi har faktiskt levt i fred i över 200 år. Denna historiskt långa period av fred ger Sverige en i det närmaste unik ställning i hela Europa.
Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt.
Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.
"Ödet har utsett oss denna gången." Ödet? Och visst har Sverige genomlevt många krig. Men vi har faktiskt levt i fred i över 200 år. Denna historiskt långa period av fred ger Sverige en i det närmaste unik ställning i hela Europa.
Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt.
Det hemska är inte att Mattias Karlsson skriver det han gör på Facebook. Det hemska är att han uppfattar världen och läget i Sverige precis på det sätt som han skriver.
Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Sverigedemokraterna är inget parti som kan skrattas bort. Deras bisarra våldsretorik och deras tro på ödet är på riktigt. De som avfärdar Sverigedemokraterna som "bara" ett högerpopulistiskt parti som ogillar invandring bör läsa Mattias Karlsson.
Och det är detta parti som en del vill samverka med och göra till ett regeringsunderlag för Alliansen.
2018-09-11
Om regeringsfrågan
Ja, jag hade gärna sett en rödgrön trepartiregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men valresultatet pekar inte i en sådan riktning.
Jag har heller inget problem med principen att låta största block - de rödgröna eller allianspartierna - regera. En sådan lösning får gärna kombineras med blocköverskridande samverkan och breda politiska uppgörelser i enskilda sakfrågor. Men Alliansen misslyckades med att hålla fast vid Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden, och det är tveksamt om de skulle lyckas bättre denna gången.
En del vill ha en alliansregering, även om de rödgröna partierna fått ett starkare väljarstöd än Alliansen. Den idén tror jag inte på, då en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag tror verkligen inte Annie Lööf och Jan Björklund vill ge Sverigedemokraterna en sådan politisk makt, och jag tror heller inte Centerpartiets och Liberalernas medlemmar skulle acceptera en sådan lösning. Jan Björklund och Annie Lööf har också lovat dyrt och heligt att inte gå in i en sådan regering:
"Vi är inte beredda att sätta oss i en regering där Alliansen skulle vara mindre än de rödgröna för det skulle betyda att SD kan utpressa en sådan regering och säga 'gör ni inte som vi vill så fäller vi er', så kan de säga hela tiden och man hamnar snabbt i ett starkt beroende." (Jan Björklund i Aftonbladet 24 januari 2017.)
Jag har heller inget problem med principen att låta största block - de rödgröna eller allianspartierna - regera. En sådan lösning får gärna kombineras med blocköverskridande samverkan och breda politiska uppgörelser i enskilda sakfrågor. Men Alliansen misslyckades med att hålla fast vid Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden, och det är tveksamt om de skulle lyckas bättre denna gången.
En del vill ha en alliansregering, även om de rödgröna partierna fått ett starkare väljarstöd än Alliansen. Den idén tror jag inte på, då en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag tror verkligen inte Annie Lööf och Jan Björklund vill ge Sverigedemokraterna en sådan politisk makt, och jag tror heller inte Centerpartiets och Liberalernas medlemmar skulle acceptera en sådan lösning. Jan Björklund och Annie Lööf har också lovat dyrt och heligt att inte gå in i en sådan regering:
"Vi är inte beredda att sätta oss i en regering där Alliansen skulle vara mindre än de rödgröna för det skulle betyda att SD kan utpressa en sådan regering och säga 'gör ni inte som vi vill så fäller vi er', så kan de säga hela tiden och man hamnar snabbt i ett starkt beroende." (Jan Björklund i Aftonbladet 24 januari 2017.)
"Om
Alliansen blir mindre än de rödgröna krävs det ju stöd över
blockgränsen för en Alliansregering då vi säger nej till ett aktivt stöd
från
SD." (Annie Lööf på Twitter 7 augusti 2018)
Det finns förstås en möjlighet att Centerpartiet och Liberalerna påhejade av Jimmie Åkesson släpper fram en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, även om de rödgröna fått ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fått. Men jag tvivlar på det. En sådan regering skulle bli än mer utlämnad åt Jimmie Åkessons välvilja, och det tror jag inte Annie Lööf och Jan Björklund och deras partikamrater vill. En sådan regering skulle knappast heller bli särskilt långlivad.
Givet att valnattens resultat håller i sig talar därför det mesta för en regering baserad på blocköverskridande samverkan - till exempel genom en koalitionsregering eller genom samverkan/förhandlingar om budgeten och andra viktiga politiska sakfrågor. En sådan lösning tycks också ha ett starkt folkligt stöd. När Sifo ställer frågan "Ska man bryta upp eller fortsätta med dagens blockpolitik?" svarar hela 64 procent att man ska bryta upp den, endast 19 procent vill
fortsätta med den.
Men vägen dit blir lång och snårig. Fortfarande har partiledare och partiaktivister för mycket valkampanj i huvudet. Varje parti har ett behov av att köra sitt eget favoritalternativ i botten, för att därefter med hedern i behåll kunna inta nya positioner. Jag ser inget märkligt i det. Politik är det möjligas konst, även om det ibland känns omöjligt.
*
Just nu går mina tankar till Anna Lindh. I dag är det 15 år sedan hon mördades. Hon fattas oss.
2018-09-10
Tre ljuspunkter från gårdagens valdrama
Tre positiva saker att plocka upp från gårdagens val - i väntan på det definitiva valresultatet.
Socialdemokraterna gjorde med 28.4 procent ett betydligt bättre val än vad opinionsinstituten och politiska bedömare förväntat sig. Valresultatet gick också tvärs emot den gamla sanningen att Socialdemokraterna brukar tappa i valspurten. Ja, jag vet att det samtidigt i procent är partiets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. Men Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti och i ett europeiskt perspektiv var det ett bra valresultat.
Det finns förutsättningar att även fortsättningsvis isolera Sverigedemokraterna och hålla detta parti, impregnerat av rasism, borta från politiskt inflytande. Sverigedemokraterna gjorde med sina 17.6 procent ett avsevärt sämre valresultat än vad partiets anhängare och många kommentatorer och opinionsinstitut förväntat sig. Partiets förhoppningar om att bli landets största parti, eller åtminstone få över 20 procent av väljarstödet, kom på skam.
Moderaterna blev valets stora förlorare. Partiet tappade med sitt valresultat på 19.8 procent 3.4 enheter jämfört med valet 2014, vilket då var ett mycket dåligt resultat jämfört med 2010. Moderaternas planer på att bli Sveriges dominerande politiska kraft, eller till och med Sveriges statsbärande parti som Fredrik Reinfeldt talade om, har tills vidare skrinlagts.
Det jämna valresultatet innebär att argumenten för dem som argumenterat för blocköverskridande samverkan har stärkts. Om ett block fått 10-15 mandats övervikt till det andra blocket hade det kanske gått att göra rimligt att blockpolitiken skulle fortsätta. Men nu är det ju så väldigt jämnt. Onsdagens rösträkning kan utmynna i att de rödgröna och Alliansen får lika många mandat. Då går vi mot en lotteririksdag varje gång Sverigedemokraterna lägger ned sina röster, alternativt att Sverigedemokraternas röster får avgöra varje enskild omröstning där de rödgröna och allianspartierna är oense. Det är inte en hållbar situation.
Socialdemokraterna gjorde med 28.4 procent ett betydligt bättre val än vad opinionsinstituten och politiska bedömare förväntat sig. Valresultatet gick också tvärs emot den gamla sanningen att Socialdemokraterna brukar tappa i valspurten. Ja, jag vet att det samtidigt i procent är partiets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. Men Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti och i ett europeiskt perspektiv var det ett bra valresultat.
Det finns förutsättningar att även fortsättningsvis isolera Sverigedemokraterna och hålla detta parti, impregnerat av rasism, borta från politiskt inflytande. Sverigedemokraterna gjorde med sina 17.6 procent ett avsevärt sämre valresultat än vad partiets anhängare och många kommentatorer och opinionsinstitut förväntat sig. Partiets förhoppningar om att bli landets största parti, eller åtminstone få över 20 procent av väljarstödet, kom på skam.
Moderaterna blev valets stora förlorare. Partiet tappade med sitt valresultat på 19.8 procent 3.4 enheter jämfört med valet 2014, vilket då var ett mycket dåligt resultat jämfört med 2010. Moderaternas planer på att bli Sveriges dominerande politiska kraft, eller till och med Sveriges statsbärande parti som Fredrik Reinfeldt talade om, har tills vidare skrinlagts.
Det jämna valresultatet innebär att argumenten för dem som argumenterat för blocköverskridande samverkan har stärkts. Om ett block fått 10-15 mandats övervikt till det andra blocket hade det kanske gått att göra rimligt att blockpolitiken skulle fortsätta. Men nu är det ju så väldigt jämnt. Onsdagens rösträkning kan utmynna i att de rödgröna och Alliansen får lika många mandat. Då går vi mot en lotteririksdag varje gång Sverigedemokraterna lägger ned sina röster, alternativt att Sverigedemokraternas röster får avgöra varje enskild omröstning där de rödgröna och allianspartierna är oense. Det är inte en hållbar situation.
2018-09-09
Var så modig du bara kan
I dag är det valdag - demokratins högtidsdag. Denna gång präglas valdagen av lite mindre glädje och mer av allvar och beslutsamhet än vad jag kan minnas från tidigare. Auktoritära, antidemokratiska krafter har vuxit sig starka och många uppfattar demokratins liberala grundvärden som hotade.
Det gäller att stå emot och att inte falla undan. Själv har jag funnit kraft och uppmuntran i Timothy Snyders manifest "On Tyranny" från 2017. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale university. I sin text formulerar han 20 punkter baserade på lärdomar från europeisk historia under det senaste århundradet i hur vi bäst agerar för att stå emot totalitära tendenser och hoten mot demokratin. Snyder skriver: Europas 1900-talshistoria visar oss att samhällen kan brytas ner, demokratier falla, etik smulas sönder, och vanliga människor kan plötsligt stå där över dödsgroparna med gevär i händerna. Varje individ har ett eget ansvar för att se till att vi inte ska hamna där igen.
I dag då vi går till vallokalen för att efter bästa förmåga värna demokratin och bekämpa totalitära tendenser är det särskilt tre av Snyders 20 punkter jag vill lyfta fram.
Do not obey in advance. Lyd inte i förväg. Mycket av auktoritarismens makt baseras på att medborgarna frivilligt och förebyggande underkastar sig de repressiva krafternas vilja. En sådan föregripande följsamhet visar de auktoritära krafterna vad som är möjligt och påskyndar vägen till ofrihet. Inför detta val tänker jag på hur de repressiva krafternas retorik förskjutit samhällsdebatten och att vi nu talar om flyktingar och utsatta grupper på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Och utvecklingen har gått oroväckande snabbt. Det gäller att stå emot.
Defend an institution. Försvara institutionerna. Demokratins instituioner har den kraft medborgarna ger dem - om vi släpper taget om dem och tror att de kan försvara sig själva så utlämnar vi dem till repressionens krafter. Inför detta val tänker jag på de auktoritära högerkrafternas attacker på fria medier, särskilt public service-företagen. Polen och Ungern är oroväckande exempel på hur demokratins institutioner som domstolar och public service blir de repressiva krafternas första måltavla. Så försvara institutionerna och deras oberoende - då försvarar du också demokratin.
Be as courageous as you can. Var så modig du bara kan. Det är lätt att säga att någon ska vara modig. För mig är mod att följa sitt hjärtas väg, även om vägen är besvärlig, och att alltid värna demokratins grundvärden och dessa våra minsta. Som Bob Dylan uttrycker det: May you always be courageous, stand upright and be strong.
Timothy Snyders bok finns även i svensk översättning och kan beställas här.
Det gäller att stå emot och att inte falla undan. Själv har jag funnit kraft och uppmuntran i Timothy Snyders manifest "On Tyranny" från 2017. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale university. I sin text formulerar han 20 punkter baserade på lärdomar från europeisk historia under det senaste århundradet i hur vi bäst agerar för att stå emot totalitära tendenser och hoten mot demokratin. Snyder skriver: Europas 1900-talshistoria visar oss att samhällen kan brytas ner, demokratier falla, etik smulas sönder, och vanliga människor kan plötsligt stå där över dödsgroparna med gevär i händerna. Varje individ har ett eget ansvar för att se till att vi inte ska hamna där igen.
I dag då vi går till vallokalen för att efter bästa förmåga värna demokratin och bekämpa totalitära tendenser är det särskilt tre av Snyders 20 punkter jag vill lyfta fram.
Do not obey in advance. Lyd inte i förväg. Mycket av auktoritarismens makt baseras på att medborgarna frivilligt och förebyggande underkastar sig de repressiva krafternas vilja. En sådan föregripande följsamhet visar de auktoritära krafterna vad som är möjligt och påskyndar vägen till ofrihet. Inför detta val tänker jag på hur de repressiva krafternas retorik förskjutit samhällsdebatten och att vi nu talar om flyktingar och utsatta grupper på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Och utvecklingen har gått oroväckande snabbt. Det gäller att stå emot.
Defend an institution. Försvara institutionerna. Demokratins instituioner har den kraft medborgarna ger dem - om vi släpper taget om dem och tror att de kan försvara sig själva så utlämnar vi dem till repressionens krafter. Inför detta val tänker jag på de auktoritära högerkrafternas attacker på fria medier, särskilt public service-företagen. Polen och Ungern är oroväckande exempel på hur demokratins institutioner som domstolar och public service blir de repressiva krafternas första måltavla. Så försvara institutionerna och deras oberoende - då försvarar du också demokratin.
Be as courageous as you can. Var så modig du bara kan. Det är lätt att säga att någon ska vara modig. För mig är mod att följa sitt hjärtas väg, även om vägen är besvärlig, och att alltid värna demokratins grundvärden och dessa våra minsta. Som Bob Dylan uttrycker det: May you always be courageous, stand upright and be strong.
Timothy Snyders bok finns även i svensk översättning och kan beställas här.
2018-09-08
Om Jimmie Åkessons famösa uttalande och SVT:s agerande
Skandal att man gör på det viset, säger Jimmie Åkesson till Aftonbladet. En svindlande sekund trodde jag att han drabbats av självinsikt kring sitt famösa uttalande om arbetslösa invandrare: "Dom passar inte in i Sverige", och att han var beredd att vara självkritisk ta ansvar för det han sagt. Men så var det naturligtvis inte. I Jimmie Åkessons värld är allting alltid någon annans fel.
Jimmie Åkessons uttalande i Sveriges Televisions avslutande partiledardebatt fick mig att reagera våldsamt i tv-soffan - och då är jag ändå luttrad. "Jimmie Åkessons retorik passerar lågmärken jag inte trodde det var möjligt att passera" skrev jag på Twitter, och det blev snabbt min mest delade tweet under hela valrörelsen. Jag funderade också direkt över om programledarna skulle reagera och markera mot Jimmie Åkessons kommentar, men de valde att avstå. I stället beslöt Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram, att SVT skulle ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. "Vi ska börja med att säga att Jimmie Åkessons uttalande här i inledningen var grovt generaliserande och SVT tar avstånd från det", sa programledaren Martina Nord efter debatten.
SVT menar att Jimmie Åkessons uttalande är generaliserande och pekar ut invandrare som en grupp som inte är svenskar och som inte passar in i Sverige. Med en sådan tolkning blir Åkessons uttalande ett brott mot Radio- och tv-lagens 5 kapitel, § 1 om att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt Sveriges Televisions sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet för SVT att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden.
Det är naturligtvis olyckligt att denna fråga nu dominerar medierapporteringen, eftersom fokus tas bort från viktiga politiska sakfrågor. Men lagar upphör ju faktiskt inte att gälla två dagar före ett val. Om SVT inte reagerat hade det också varit ett ställningstagande - det hade inneburit en signal att det var OK att uttrycka sig på det sätt som Jimmie Åkesson gjorde.
Nu blir det upp till Granskningsnämnden för radio och tv att ta ställning till om Eva Landahl och SVT gjorde rätt eller fel. Det är så det går till i en demokrati med oberoende media.
Granskningsnämnden har för övrigt nyligen kritiserat SVT för att inte ha tagit avstånd från kränkande uttalanden av en Sverigedemokratisk politiker.
Efterspelet till SVT:s agerande visar igen på Sverigedemokraternas syn på public service. Tidigare har Jimmie Åkesson kallat Sveriges Radio P3 för en "skitkanal" och velat lägga ner kanalen. Nu skriver riksdagsledamoten Martin Kinnunen (SD) på Twitter att SVT är en "skitkanal". Jimmie Åkesson rasar över SVT och hävdar att "det är uppenbart" att public service måste "granskas hårdare". Jo tack.
Nu är det bara en dag kvar till valet. Det gäller att hålla i.
Jimmie Åkessons uttalande i Sveriges Televisions avslutande partiledardebatt fick mig att reagera våldsamt i tv-soffan - och då är jag ändå luttrad. "Jimmie Åkessons retorik passerar lågmärken jag inte trodde det var möjligt att passera" skrev jag på Twitter, och det blev snabbt min mest delade tweet under hela valrörelsen. Jag funderade också direkt över om programledarna skulle reagera och markera mot Jimmie Åkessons kommentar, men de valde att avstå. I stället beslöt Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram, att SVT skulle ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. "Vi ska börja med att säga att Jimmie Åkessons uttalande här i inledningen var grovt generaliserande och SVT tar avstånd från det", sa programledaren Martina Nord efter debatten.
SVT menar att Jimmie Åkessons uttalande är generaliserande och pekar ut invandrare som en grupp som inte är svenskar och som inte passar in i Sverige. Med en sådan tolkning blir Åkessons uttalande ett brott mot Radio- och tv-lagens 5 kapitel, § 1 om att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt Sveriges Televisions sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet för SVT att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden.
Det är naturligtvis olyckligt att denna fråga nu dominerar medierapporteringen, eftersom fokus tas bort från viktiga politiska sakfrågor. Men lagar upphör ju faktiskt inte att gälla två dagar före ett val. Om SVT inte reagerat hade det också varit ett ställningstagande - det hade inneburit en signal att det var OK att uttrycka sig på det sätt som Jimmie Åkesson gjorde.
Nu blir det upp till Granskningsnämnden för radio och tv att ta ställning till om Eva Landahl och SVT gjorde rätt eller fel. Det är så det går till i en demokrati med oberoende media.
Granskningsnämnden har för övrigt nyligen kritiserat SVT för att inte ha tagit avstånd från kränkande uttalanden av en Sverigedemokratisk politiker.
Efterspelet till SVT:s agerande visar igen på Sverigedemokraternas syn på public service. Tidigare har Jimmie Åkesson kallat Sveriges Radio P3 för en "skitkanal" och velat lägga ner kanalen. Nu skriver riksdagsledamoten Martin Kinnunen (SD) på Twitter att SVT är en "skitkanal". Jimmie Åkesson rasar över SVT och hävdar att "det är uppenbart" att public service måste "granskas hårdare". Jo tack.
Nu är det bara en dag kvar till valet. Det gäller att hålla i.
2018-09-07
Nedslag från kvällens avslutande partiledardebatt
Jag tycker det var en mycket bra debatt. Intensiv, klarläggande, underhållande och ändå djupt allvarlig. Det var också underbart skönt med en partiledardebatt utan jippon, kunskapstester och applåderande partianhängare.
Stefan Löfven hade en ny debattstil - återhållsam, lågmäld och allvarlig. Jag tycker den klädde honom bra.
Jonas Sjöstedt är en mycket bra debattör. Liksom Annie Lööf och Jan Björklund. Ebba Busch Thor lyckades skickligt ta plats och utrymme,
Nej, regeringsfrågan är inte Alliansens bästa gren.
Nej, en gemensam klimatpolitik är inte heller Alliansens bästa gren.
Utrikesfrågorna är sorgligt frånvarande i årets valrörelse. Så även i kvällens debatt.
"Dom passar inte in i Sverige." Jimmie Åkessons retorik passerade lågmärken jag inte trodde det var möjligt att passera. SVT tvingdes också gå in och ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande.
Roligast kommentar på Twitter, av Johan Karlsson Schaffer: Man förstår vem som är tilltänkt målgrupp för #slutdebatt när Björklund behöver förklarar vad Spotify är, men inte Lööf sin grammofonskivemetafor.
Om två dygn vet vi ungefär hur valet kommer att gå. Det gäller att hålla i.
Utrikesfrågorna borde in i valrörelsen!
Utrikespolitiken lyser med sin frånvaro i årets valrörelse. Det är synd, eftersom det i flera utrikesfrågor finns tydliga skiljelinjer mellan de rödgröna och allianspartierna. Om det blir en socialdemokratiskt eller en moderat ledd regering får betydelse för Sveriges roll i världen. Här är tre exempel. Listan kunde enkelt göras längre.
1. Nato-medlemskap eller fortsatt militär alliansfrihet. Samtliga fyra borgerliga partier vill att Sverige avsäger sig sin militära alliansfrihet och i stället söker medlemskap i Nato. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år och jag kan inte se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka vår trygghet eller bidra till ökad avspänning i vårt närområde. En röst på allianspartierna är en röst som för Sverige närmare ett Nato-medlemskap.
2. Den feministiska utrikespolitiken. Sverige och Margot Wallström har fått en enorm internationell uppmärksamhet för Sveriges feministiska utrikespolitik. Målmedvetet har Sverige lyft fram kvinnors ställning med avseende på till exempel mänskliga rättigheter, frihet från våld och inflytande i fredsarbetet. Men de borgerliga partierna är oeniga om värdet av den feministiska utrikespolitiken, och Moderaterna och Kristdemokraterna säger öppet att de vill avveckla den. En röst på allianspartierna blir därför en röst bort från den feministiska utrikespolitiken.
3.) Kampen mot kärnvapen. De borgerliga partierna är oeniga om huruvida Sverige ska underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud som syftar till att avskaffa alla kärnvapen. Så säger till exempel Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman: Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo. En röst på allianspartierna är en röst som gör Sverige till en mindre aktiv aktör i det internationella nedrustningsarbetet, inklusive kampen mot kärnvapen.
Jag skäller i alla fall i tidningen Dagen lite på Kristdemokraterna för deras utrikespolitiska utspel - artikeln kan läsas här. Och bildsättningen blev ju bra. :-)
1. Nato-medlemskap eller fortsatt militär alliansfrihet. Samtliga fyra borgerliga partier vill att Sverige avsäger sig sin militära alliansfrihet och i stället söker medlemskap i Nato. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år och jag kan inte se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka vår trygghet eller bidra till ökad avspänning i vårt närområde. En röst på allianspartierna är en röst som för Sverige närmare ett Nato-medlemskap.
2. Den feministiska utrikespolitiken. Sverige och Margot Wallström har fått en enorm internationell uppmärksamhet för Sveriges feministiska utrikespolitik. Målmedvetet har Sverige lyft fram kvinnors ställning med avseende på till exempel mänskliga rättigheter, frihet från våld och inflytande i fredsarbetet. Men de borgerliga partierna är oeniga om värdet av den feministiska utrikespolitiken, och Moderaterna och Kristdemokraterna säger öppet att de vill avveckla den. En röst på allianspartierna blir därför en röst bort från den feministiska utrikespolitiken.
3.) Kampen mot kärnvapen. De borgerliga partierna är oeniga om huruvida Sverige ska underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud som syftar till att avskaffa alla kärnvapen. Så säger till exempel Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman: Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo. En röst på allianspartierna är en röst som gör Sverige till en mindre aktiv aktör i det internationella nedrustningsarbetet, inklusive kampen mot kärnvapen.
Jag skäller i alla fall i tidningen Dagen lite på Kristdemokraterna för deras utrikespolitiska utspel - artikeln kan läsas här. Och bildsättningen blev ju bra. :-)
2018-09-06
Svenska valet ett ödesdrama i internationella medier
Omvärldens intresse för det svenska valet är större än vad jag någonsin kan minnas. Mejlboxen och telefonen fylls av förfrågningar om intervjuer och kommentarer - allt från drakar som New York Times, Financial Times och El Pais till mindre tidningar och radiostationer från alla världens hörn. De flesta förfrågningarna har en sak gemensam - de önskar kommentarer kring Socialdemokraternas nedgång och Sverigedemokraternas framgång. Övriga svenska partier är i princip osynliga i den internationella medierapporteringen.
Överlag uppfattas det svenska valet och den föregående händelseutvecklingen av de utländska journalister jag hinner prata med som ett slags dystopiskt ödesdrama. Om inte ens Sverige - öppenhetens, jämlikhetens och toleransens högborg på jorden - förmår hålla stången mot den repressiva extremhögern - ja, vad återstår då? Sverige och det svenska valet blir ett lackmustext på huruvida utvecklingen är deterministisk eller ej. Förmår Sverige stå emot - ja, då finns det hopp. Viker Sverige ner sig - ja, då lägger sig mörkret över ytterligare en bit av Europa. Vilket land ska då kunna stå emot?
Javisst - Sverigedemokraterna har redan genom sin vågmästarställning ett politiskt inflytande i riksdagen. Partiet har också skickligt förmått flera av de övriga partierna att förändra sin politik och sin retorik i till exempel migrationsfrågorna i restriktiv eller till och med repressiv riktning. Men partiet är isolerat och behandlas fortfarande som ett pariaparti av övriga partier.
Kommer de demokratiska politiska partierna även efter valet att förmå hålla emot, eller kommer de att öppna dörren för en normalisering av Sverigedemokraterna? Det vet vi inte ännu. Svaret på frågan ger sig inte av sig själv, utan kommer att vara resultatet av politisk kamp.
Sverigedemokraterna är ju inget vanligt parti. Eller som Anders Ygeman uttryckte det för ett par dagar sedan, när han av en dansk journalist från tidningen Politiken fick frågan varför de svenska Socialdemokraterna inte samarbetade med Sverigedemokraterna: För att Sverigedemokraterna bildades av personer som firade den tyska ockupationen av Danmark och inte den danska befrielsen.
Tre dagar kvar till valet. Det gäller att hålla i nu.
Överlag uppfattas det svenska valet och den föregående händelseutvecklingen av de utländska journalister jag hinner prata med som ett slags dystopiskt ödesdrama. Om inte ens Sverige - öppenhetens, jämlikhetens och toleransens högborg på jorden - förmår hålla stången mot den repressiva extremhögern - ja, vad återstår då? Sverige och det svenska valet blir ett lackmustext på huruvida utvecklingen är deterministisk eller ej. Förmår Sverige stå emot - ja, då finns det hopp. Viker Sverige ner sig - ja, då lägger sig mörkret över ytterligare en bit av Europa. Vilket land ska då kunna stå emot?
Javisst - Sverigedemokraterna har redan genom sin vågmästarställning ett politiskt inflytande i riksdagen. Partiet har också skickligt förmått flera av de övriga partierna att förändra sin politik och sin retorik i till exempel migrationsfrågorna i restriktiv eller till och med repressiv riktning. Men partiet är isolerat och behandlas fortfarande som ett pariaparti av övriga partier.
Kommer de demokratiska politiska partierna även efter valet att förmå hålla emot, eller kommer de att öppna dörren för en normalisering av Sverigedemokraterna? Det vet vi inte ännu. Svaret på frågan ger sig inte av sig själv, utan kommer att vara resultatet av politisk kamp.
Sverigedemokraterna är ju inget vanligt parti. Eller som Anders Ygeman uttryckte det för ett par dagar sedan, när han av en dansk journalist från tidningen Politiken fick frågan varför de svenska Socialdemokraterna inte samarbetade med Sverigedemokraterna: För att Sverigedemokraterna bildades av personer som firade den tyska ockupationen av Danmark och inte den danska befrielsen.
Tre dagar kvar till valet. Det gäller att hålla i nu.
2018-09-04
Stefan Löfvens utspel i regeringsfrågan
I dag på DN Debatt vidareutvecklade Stefan Löfven sin syn på regeringsfrågan. Eftersom varken de rödgröna partierna eller allianspartierna lär få egen majoritet förespråkar han i första hand en blocköverskridande regering (oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir störst). Om allianspartierna säger nej till en blocköverskridande regering förespråkar han i stället att största blocket ska få regera, vilket dock "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska
få igenom sin budget och politik".
Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.
Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.
Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.
En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.
Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...) Möjligheterna att presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera. Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer likaså.
Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.
Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.
Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.
Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.
En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.
Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...) Möjligheterna att presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera. Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer likaså.
Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)