2016-04-27

Om Miljöpartiets kris och regeringens förlorade momentum

Opinionseffekterna av politiska skandaler är oftast små och kortvariga, skrev jag för en vecka sedan. Så är det. Men Mehmet Kaplans avgång har vuxit till något utöver en traditionell "skandal" och opinionsutvecklingen framåt är oviss.

För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.

I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.

En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.

Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.

2016-04-24

Borde Socialdemokraterna försöka regera ensamma? Svaret är nej.

Uppdaterat 25 april kl 17.40: Vid en pressträff i dag meddelade Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson att de ställer sina platser till förfogande inför den stundande kongressen i maj. I sak betyder beskedet inte mycket. Det är alltid valberedningen som äger frågan om vilka kandidater som skall föreslås. Men som symbolhandling är beskedet starkare. Nu tvingas deras kritiker i partiet visa sina kort. Är kritiken så stark att den på allvar förmår utmana det sittande ledarskapet? Det vet vi inte - utvecklingen de närmaste dagarna lär ge besked.

Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.

Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.

*

Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.

Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.


Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.

I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.

Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.

2016-04-22

Moderat politiker vill förbjuda demonstrationer på annat språk än svenska

Uppdatering fredag 22 april kl 16.20 längst ned i texten.

I dag skriver Hannna Bocander, ledamot för Moderaterna i Danderyds kommunstyrelse, att hon vill inskränka demonstrationsfriheten genom att förbjuda demonstrationer på annat språk än svenska. Jag nyper mig i armen, men tycks faktiskt vara vaken.

Bakgrunden till förslaget är bland annat de rasistiska uttalanden som andre vice ordföranden för Turkiska riksförbundet formulerade på en manifestation på Sergels Torg den 7 april i år. Bocander menar också att det är svårt för demonstrationsarrangörer och poliser att reagera på rasistiska uttalanden om dessa framförs på främmande språk.

Det är klart att rasistiska uttalanden inte skall ha någon plats i politiska manifestationer. Men att bekämpa rasismen genom att förbjuda demonstrationer på annat språk än svenska är ingen bra idé. För att uttrycka det milt.

Bocander skriver: Svenskan har som landets huvudspråk, och vårt enda officiella språk, en inkluderande funktion och bör därför vara det språk som används vid demonstrationer. Samer skall således inte få genomföra politiska manifestationer där samiska används i parollerna. Och hur gör vi med andra minoritetsspråk som till exempel finska och romani? Eller teckenspråk?

Själv minns jag demonstrationerna efter juntans kupp i Chile 1973, där chilenska flyktingar i Sverige skanderade: El pueblo unido jamás será vencido - ett enat folk kan inte besegras. En sådan manifestation skulle inte vara möjlig i Bocanders Sverige. Protester utanför den kinesiska ambassaden skulle inte kunna ha banderoller på kinesiska. Protester mot den ryska ambassaden måste framföras på svenska. Konsekvenserna blir absurda.

Och varför väljer Hanna Bocander att dra gränsen vid demonstrationer? Politiskt engagerade kulturarbetare kan ju framföra sina budskap från scenen. Måste alla hiphop-artister börja sjunga på svenska? Och hur gör vi med utländska musiker på turné i Sverige - måste de ha en tolk med sig?

Skämt åsido. Jag hoppas och tror att Hanna Bocander vid närmare eftertanke retirerar från den position hon intagit. Vi har ett gemensamt intresse att bekämpa rasismen och bekämpa rasistiska uttalanden i politiska demonstrationer. Men denna typ av förslag försvårar en konstruktiv debatt i frågan.

Uppdaterat fredag 22 april kl 16.20: Jag avslutade min bloggpost ovan med en tro och en förhoppning att Hanna Bocander skulle retirera från den position hon intagit. Det har hon nu gjort, vilket hedrar henne och gläder mig och många andra.

2016-04-20

Om sättet att hälsa och patriarkala maktstrukturer

Idag meddelade Yasri Khan att han drar tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse och att han lämnar alla sina politiska uppdrag. Anledningen är den politiska storm som bröt ut sedan han igår kväll vägrat skaka hand med en kvinnlig TV4-journalist. Yasri Khan lägger handen på sitt hjärta och söker ögonkontakt när han hälsar på kvinnor.

En del menar att det är självklart att varje människa skall få hälsa på det sätt hen vill, särskilt i ett öppet och liberalt samhälle. Andra menar att det är självklart att man skall hälsa på samma sätt på män och kvinnor. Jag tycker - och det är min personliga uppfattning - inte att frågan är enkel. Tvärtom tycker jag den är svår. Jag skall försöka förklara varför.

En del kvinnor är uppfostrade på ett sätt så att de upplever en obekväm intimitet i att kroppsligt beröra någon av det motsatta könet. Skall vi tvinga/pressa dessa kvinnor att skaka hand med män, även om kvinnorna själva inte vill det? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Om vi då accepterar att en del kvinnor "slipper" skaka hand med män, skall vi ändå tvinga/pressa män som av samma skäl inte vill skaka hand med kvinnor att ändå göra det? Yasri Khan åberopade ju "intimitet" som skäl till varför han vill hälsa på kvinnor på annat sätt än genom att trycka deras hand.

Frågan kompliceras ytterligare av existerande patriarkala maktstrukturer. Att inte vilja hälsa med handen på en kvinna kan mycket väl vara ett uttryck för en nedsättande syn på kvinnan som individ eller som grupp. Men jag kan även se ett patriarkalt uttryck i form av män som "kräver" att till exempel en muslimsk kvinna skall skaka hand med honom och inte hälsa på något annat sätt.

Jag har stor respekt för de människor som känner sig obekväma med handtryckningar med det motsatta könet. Samtidigt blir det problematiskt när dessa människor skall verka i det offentliga livet. Sättet att hälsa kommer i vägen för det man är satt att göra. Sättet att hälsa riskerar att ställa personen framför uppdraget.

Jag har som sagt inga enkla lösningar på detta problem. En pragmatisk möjlighet vore att om jag föredrar ögonkontakt och att lägga handen på hjärtat när jag hälsar på personer av motsatt kön så kan jag hälsa jag på detta sätt även när det gäller personer av samma kön. Då undanröjs i alla fall misstankar om diskriminering.

Det är bra och viktigt att vi pratar om dessa saker - och gärna då ur ett perspektiv där vi på allvar försöker förstå varandras ställningstaganden. Om vi inte förstår bevekelsegrunderna för varandras agerande blir det svårt att påverka och komma med trovärdig kritik.

2016-04-19

Får Mehmet Kaplans avgång några konsekvenser för svensk politik?

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:

– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska nationalister figurerar.
 
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande, är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.  
 
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja situationen.  


Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.

1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.

2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?

3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.

2016-04-17

Dagens Sifo: Vilken form uppvisar de enskilda partierna?

Dagens väljarbarometer från Sifo bekräftar bilden av relativ stabilitet i den svenska väljaropinionen. Det är väldigt jämnt mellan de båda blocken - de rödgröna partierna får 39.9 procent mot allianspartiernas 42.1 procent. Nedan kommentarer jag formen för respektive parti.

Socialdemokraterna får 26.7 procent (26.2 i mars), vilket förstärker bilden av att partiet återhämtat sig något sedan den värsta bottennoteringen någonsin på 23.2 procent i januari. Partiet har gynnats av en bredare politisk agenda. Debatten har under våren inte bara handlat om flyktingpolitiken, utan också om "den svenska modellen" och låglönejobb. Ekonomin går i stunden strålande och regeringen hotas inte längre av att Alliansen skall fälla dess budget. Formen är försiktigt stigande

Vänsterpartiet får 7.2 procent (7.4 procent i mars). Det är svårt att förstå att Vänsterpartiet inte bättre lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svaga parlamentariska situation och att Socialdemokraternas opinionssiffror ligger en bra bit under valresultatet. Jonas Sjöstedt är en populär och skicklig partiledare och partiet tycks heller inte plågas av interna strider. Kanske förknippas partiet genom budgetsamarbetet så starkt med regeringen att det inte får några gratis missnöjesröster. Får vi ett svenskt Podemos i stället för ett starkt Vänsterparti om de rödgröna förlorar valet 2018? Formen är stabil, men inte särskilt stark.

Miljöpartiet får 6.0 procent (6.1 i mars). Partiet skall nog vara tacksamt för att det inte går ännu sämre. Flyktingpolitiken har väckt starkt missnöje internt, och Miljöpartiet kännetecknas just nu inte precis av något självförtroende. Mätningen genomfördes innan affären kring Mehmet Kaplan tog fart. Vi vet dock från tidigare att det är ovanligt att politiska skandaler påverkar väljaropinionen, särskilt på sikt. Formen är mycket svag.

Moderaterna får 25.8 procent (26.9 i mars). Partiets opinionsstöd tycks ha stabiliserat sig på en nivå över valresultatet. Anna Kinberg Batra har alltmer vuxit in i partiledarrollen. Kommer hon att utmanas av de åsiktsriktningar inom partiet som var negativa till Decemberöverenskommelsen och/eller som kan tänka sig att samverka med Sverigedemokraterna? Formen är försiktigt stigande.

Centerpartiet får 7.3 procent (6.1 i mars). Annie Lööf har kommit tillbaka efter föräldraledigheten och är säkert sugen på att både gå i clinch med Socialdemokraterna och utmana Moderaterna om ledarskapet i Alliansen. Det skall bli spännande att följa Centerpartiet framöver. Formen är osäker, men kanske i stigande.

Liberalerna får 5.5 procent (5.0 i mars) och har legat i dessa trakter under mycket lång tid. Det är svårt att se någon tendens åt något håll. Jan Björklund har piggnat till som partiledare efter att han - något oväntat - valde att inte avgå efter valförlusten 2014. Men vilken är den politik som skall få en allmänborgerlig väljare att stödja Liberalerna i stället för Centerpartiet eller Moderaterna? Formen är stabil, men svag.

Kristdemokraterna får 3.5 procent (3.6 procent i mars) och har nu parkerat sig under fyraprocentsspärren åtta månader i rad. Partiet är demobiliserat, sakpolitiskt splittrat och saknar just nu tydliga perspektiv. Ebba Busch Thor får en svår uppgift att hålla samman och mobilisera partiet, men omöjligt är det förstås inte. Formen är svag, kanske till och med mycket svag.

Sverigedemokraterna får 15.7 procent (17.0 i mars) och dess stagnation i opinionen fortsätter. Partiet missgynnas sannolikt av att andra frågor än flyktingpolitiken får utrymme i debatten. Formen är sviktande.

2016-04-15

Om Baader-Meinhof och historielöshet i terrorism-debatten

Jag läser att svensk polis tidigare i dag sökt tre personer med tidigare koppling till Baader-Meinhofligan som nu misstänkts för försök till värdetransportrån i Bremen och som eventuellt skulle ha gömt sig i en stuga i södra Sverige. Det visade sig snart vara falskt alarm.

Varje gång jag nu för tiden läser om Baader Meinhof-ligan slås jag av den historielöshet som präglar delar av den svenska terrorism-debatten. Islamiska statens/Daesh användande av terror som politiskt medel har fått människor som jag tidigare ansett kunna hålla huvudet kallt att plötsligt börja tala om Islam som en "farlig religion". Som om religioner i sig kunde vara "farliga" eller "ofarliga", eller om Islam - som har existerat i 1 400 år - i så fall över tid är en "farligare" religion än t ex kristendom. Det är i stället alltid fundamentalismen som är farlig - oavsett om den kommer i sekulär eller religiös dräkt.

Det värsta terrordådet som genomförts i Sverige ägde rum 1975 när medlemmar av den vänsterextremistiska organisationen Röda Armé-fraktionen (RAF) ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm. Gruppen kallade sig Kommande Holger Meins och krävde att den västtyska regeringen skulle frige 26 medlemmar ur RAF som satt fängslade i Västtyskland, däribland de ledande RAF-medlemmarna Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. (Holger Meins var en tysk RAF-medlem som i november 1974 avlidit i ett västtyskt fängelse i samband med en hungerstrejk.) Den västtyska regeringen vägrade acceptera ockupanternas krav. Två ur gisslan sköts ihjäl och i sam band med en explosion inne på ambassaden dog två av ockupanterna. Övriga ockupanter kunde gripas.


Jag skriver utförligt om ockupationen av den västtyska ambassaden och justitieminister Lennart Geijers agerande i min bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015).

Terrorism är vidrig oavsett vilka som utför den, och oavsett vilka motiv som ligger till grund för den. Vi måste avsky terrorismen och med full kraft bekämpa de som använder sig av den. Men därifrån till att stämpla befolkningsgrupper eller religioner som särskilt benägna att hänge sig åt terrorism är historielöst och farligt.

2016-04-12

Därför bör Socialdemokraterna ta Spotify-grundarnas kritik på allvar!

I dag skriver grundarna av musiktjänsten Spotify Daniel Ek och Martin Lorentzon ett öppet brev till svenska politiker. De önskar en förändring av bostadspolitiken (fler hyresrätter, framför allt i Stockholm), utbildningspolitiken (få in programmering i lägre årskurser) och skattepolitiken (bättre möjligheter att göra personal till delägare).

Skattefrågan har jag svårt att bedöma. Men när det gäller bostadspolitiken och utbildningspolitiken tycker jag de har helt rätt.

Daniel Ek och Martin Lorentzon gör sig i artikel till talespersoner för den sociala grupp som vi med Richard Floridas terminologi kallar för den kreativa klassen. (Jag och Marie Demker har i andra sammanhang benämnt samma grupp som "fria logotyper".) Denna klass konstitueras av personer som arbetar med kunskapsproduktion och tillhandahåller kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Denna klass har ett intresse i rörlighet och flexibilitet, utbildning samt frihetlighet och rättigheter. Det är en klass i växande, en klass i vardande.

Jag har länge argumenterat för att Socialdemokraterna borde intressera sig mer för denna grupp - identifiera den, formulera dess intressen och utveckla en politik för den. Politikutvecklingen bör ske på ett sätt som skapar en allians - eller åtminstone utformar gemensamma intressepunkter - mellan den kreativa klassen och traditionella socialdemokratiska väljargrupper. Ungefär på samma sätt som Socialdemokraterna en gång lyckades bygga en politik som attraherade både arbetare och tjänstemän.

Kraven på fler hyresrätter i storstadsområdena och tidigare IT-undervisning (i det här fallet programmering) i skolan är utmärkta exempel på frågor som ligger såväl i arbetarväljarnas som den kreativa klassens intresse. Ytterligare exempel är åtgärder som underlättar för individer att flytta, byta jobb och möjligheter till livslångt lärande.

Socialdemokraterna bör ta sig an denna uppgift, och göra det nu! Annars är risken stor att något annat parti gör det. Jag skulle bli mycket förvånad om till exempel inte Centerpartiet redan låg i startgroparna.

2016-04-10

Vem är vår tids prins Hamlet? Svaret: Det är Du

Vi känner oss väl alla som prins Hamlet då och då? Ett tröstlöst pendlande mellan beslutsamhet och apati, kombinerat med en undran över om det är man själv eller världen som blivit galen. Ur led är tiden; ve! att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen (akt I, scen 5).

Tankarna kommer efter gårdagens Sverigepremiär av Ambroise Thomas Hamlet på GöteborgsOperan. En storslagen föreställning, där särskilt Ditte Højgaard Andersen glänste i den notoriskt svårgestaltade rollen som Ofelia. Masscenerna var magnifika, och varvades med ett stillsamt sceneri som leder tankarna till en slags Edward Hopper 2.0 (se foto nedan, med Katarina Karnéus som drottning Gertrud).


Foto: Mats Bäcker

Vem är vår tids Hamlet, och vilket är det ohyggliga brott som han vill hämnas? Är det Edward Snowden, som avslöjade USA:s ofattbart gigantiska övervakning av människor över hela jorden och nu betalar ett högt pris för sina insatser? Eller är det den enskilda aktivisten som gömmer utvisningshotade flyktingar eller som på 1970-talet med Björn Afzelius ord "fjättrar sig längs järnvägsrälsarna, för att stoppa Homoslyrbesprutarna"?

Nja. Hamlet är ingen hjältefigur. Han tvekar och han ältar, han sviker sin älskade och hans hämnd är privat eller möjligen personlig. Man skall se upp för män med visioner, säger en mig närstående person då och då. Det är ett råd som som kan vara värt att beakta, särskilt om visionerna som i Hamlets fall förmedlas genom en vålnad.

För mig blir Hamlet inte en enskild person, utan en del av den spänning som finns i oss alla och som är en del av vårt vara som ofullkomliga människor. Att vilja så mycket, att förmå så litet. Att se sanningen såsom den är, men ändå ständigt såsom i en spegel. Att älska så mycket, men ändå låta hämnd och svek komma i vägen för kärlekens fullkomnande.

Om det är något jag vill lära mig av Hamlet så är det att se människan såsom människan är. Jag vill göra mitt allra bästa för att bejaka och stärka de krafter hos mig och hos andra som står för handlingskraft och klarsynthet. Tvekan och eftertanke får inte leda till passivitet, men till att mina handlingar alltid kringgärdas av insikten av att jag faktiskt kan ha fel. Ord utan tanke aldrig himlen når

2016-04-07

Olyckligt när Opinion live i SVT sätter sensationssökande i centrum

Kan medborgargarden få stopp på tafsandet? Med denna formulering försöker Opinion live i SVT locka tittare till kvällens program. Jag tycker formuleringen är ett lågvattenmärke och inte värdig ett program i public service.

Sedan en tid diskuteras problemet med att kvinnor ofredas i det offentliga rummet. Det är en angelägen diskussion som ställer viktiga frågor kring vad ofredandet beror på, hur utbrett det är och vad man kan göra åt det. Debatten har dessvärre också utnyttjats av främlingsfientliga krafter, till exempel i form av "medborgargarden" som Soldiers of Odin som börjat etablera sig i svenska städer.


Är Opinions lives fråga seriöst menad? Knappast. Jag vägrar tro att programledarna Belinda Olsson eller Olle Palmlöf går omkring och bär en uppriktig undran över om huruvida medborgargarden är ett bra och effektivt sätt att förhindra mäns tafsande på kvinnor. Men genom att ställa frågan på ett så billigt, retoriskt sätt stryker de ansvariga på redaktionen fördomar medhårs, får uppmärksamhet åt programmet och fler klick på nätet. (Ja, jag vet att min text blir ett led i denna process.)

Enligt demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen skall SVT och dess programledare hävda det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde. I svensk demokratin inryms inga medborgargarden. Det är statsmakten som sanktionerar vilken våldsanvändning som är legitim. Kan demokratin få stopp på medborgargardena hade varit en relevant fråga.

Nu används problemet med tafsande på kvinnor i stället som ett medel av redaktionen för att få uppmärksamhet kring sitt program. Det är trist. Opinion live efterträdde tidigare i år det omstridda SVT Debatt, och jag tycker att Opinion live just genom att hålla en seriös ton har fått en bra start. Det är bara att hoppas att kvällens rubrik är ett olycksfall i arbetet, och inte början på en ny redaktionell policy där sensationssökande sätts i centrum.

Ser att även Politism uppmärksammar saken.

2016-04-05

Gemensamt Alliansprogram inför valet 2018?

Statsvetaren och tillika förlagschefen på Timbro Andreas Johansson Heinö tycker att det är en dålig idé att de fyra borgerliga partierna inför valet 2018 tänker gå fram med ett gemensamt Alliansprogram. I stället vill han att allianspartierna går fram var för sig och profilerar sig på sin egen politik. De kan ändå försöka bilda regering tillsammans efter en eventuell valseger 2018.

Andreas Johansson Heinö har länge stuckit ut som en fritänkare i det borgerliga idélandskapet. Han är principfast, men sällan förutsägbar. Därför blir han också ofta intressant att läsa.

I det här fallet hyser jag stor sympati för hans principiella grundinställning. Det är orimligt att alla partier i förväg förväntas föregripa valresultatet och klargöra exakt vilka av deras förslag som blir regeringspolitik, oberoende av valresultatet. Det är bättre, tycker jag, att partier går till val på sina egna program, och sedan förhandlar efteråt. Så går det till i de flesta andra demokratier. Att förhandla i detalj före valet och därigenom minska sin handlingsfrihet gör det svårare för partierna att visa respekt för valresultatet.

Däremot tror jag att Andreas Johansson Heinö något underskattar enighetens betydelse för Alliansens valframgångar. Enligt förhärskande medielogik pressas de olika regeringsalternativen på gemensamma ståndpunkter i frågor där de uppenbart är oense, eller där partierna vill avvakta och låta valresultatet ligga till grund för förhandlingarna om regeringspolitiken. Medielogiken skapar förväntningar hos väljarna om att de enskilda partierna skall föregripa valresultatet och redan före valet ge besked om exakt vilka kompromisser de är villiga att gå med på i ett regeringssamarbete.

Små partier tenderar att minska eller åtminstone förbli små när de samarbetar med större partier i en regeringskoalition. I segervalet 2006 fick Moderaterna 26.2 procent av rösterna, medan de tre övriga allianspartierna tillsammans fick 22.0 procent. I början av valåret 2014 låg Moderaterna i Sifo:s januarimätning på 25.4 procent, det vill säga i paritet med valresultatet 2006. De övriga tre allianspartierna hade däremot tillsammans minskat från 22.0 till 13.5 procent. Moderaterna var således efter drygt sju års regerande vuxit sig nästan dubbelt så stora som de tre övriga allianspartierna tillsammans.

Jag var en av dem som tidigt gav stöd åt Fredrik Reinfeldts förslag att låta största blocket regera. Det betyder inte att jag tar avstånd från blocköverskridande samverkan. Centerpartiet och Liberalerna befinner sig nu i ett skede där de kan välja att fortsätta med principfast samverkan inom Alliansen, eller öppna upp för alternativa regeringsbildningar.

Ett tänkbart scenario är att Centerpartiet och Liberalerna utvecklas till permanenta regeringspartier. Blir det rödgröna blocket större än Alliansen bildar C och L regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Blir Alliansen större än de rödgröna partierna bildar C och L i stället regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Ett sådant permanent regerande skulle sannolikt innebära att C och L låser sig fast på en nivå under tio procent i opinionen. Å andra sidan kommer C och L konstant att ha inflytande över regeringspolitiken. Det man förlorar på gungorna kan man ta igen på karusellen.

2016-04-03

Värna asylrätten! Avstå signalpolitik riktad mot människor som ej längre kan styras av signaler

I Svenska Dagbladet varnar Svenska Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström, tillsammans med företrädare från ­rödakorsföreningar i Europa, för de humanitära konsekvenserna av EU:s migrationsöverenskommelse med Turkiet. Företrädarna ser allvarliga risker att genomförandet kommer att undergräva internationell rätt liksom de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Röda Korsets kritik är värd att ta på stort allvar. I veckan väntas också den rödgröna regeringen lägga fram sin lagrådsremiss om den nya restriktiva flyktingpolitiken. Det förslag som tidigare presenterades möttes ju som bekant av ytterst hård kritik av de juridiska och de humanitära remissinsatserna. Nu får vi se hur mycket Morgan Johansson har tagit till sig kritiken. Jag förutsätter att förslagen har modifierats. En remissrunda blir ju helt meningslös om förslagsställaren avfärdar all kritik som felaktig.

De nya hårda reglerna har ett enda syfte: att få färre människor att söka asyl i Sverige. Men reglerna föreslås gälla alla asylsökande som kommit efter den 24 november 2015, det vill säga människor som redan nu befinner sig i Sverige. Det blir mycket konstigt. Som Lisa Pelling påpekat finns det inga skäl att låta regeln om tillfälliga uppehållstillstånd gälla retroaktivt: Det är skadlig signalpolitik som är riktad mot människor som inte längre kan styras av signaler, eftersom de redan är här. Om nu lagförslaget ändå skall läggas fram borde lagen gälla ansökningar som lämnas in efter det att lagen antas.
Lisa Pelling. Foto: Linus Hallgren
Jag tycker också att de nya hårda reglerna diskuterats alldeles för lite ur ett feministiskt perspektiv. Som Elinor Odelberg och Heidi Lampinen från Unga S-kvinnor Rebella förtjänstfullt skrev i Aftonbladet häromdagen: 70 procent av de asylsökande som kom till Sverige under 2015 är män eller pojkar. (...) Det vanligaste sättet för kvinnor och flickor att få en fristad i Sverige är genom anhöriginvandringen - en flyktväg som kraftigt kommer att begränsas om inte regeringen omprövar sin nya flyktingpolitik. Jag har utomordentligt svårt att se att Sverige för en flyktingpolitik där män och pojkar får en fristad, medan kvinnor och flickor förvägras en sådan.  

Ingen läsare av denna blogg har kunnat undgå att märka att jag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet konsekvent kritiserat flera av de förslag till en mer restriktiv flyktingpolitik som nu läggs fram. Jag vill passa på att betona att jag inte vid något tillfälle mötts av intern kritik i partiet för att jag lyfter fram min och mitt förbunds ståndpunkt. Det är bra. Det vore förödande för trovärdigheten för ett parti som gör anspråk på att vara ett öppet, modernt framtidsparti om man hade en kultur som gör att man vill lägga locket på i en sådan här fråga.

2016-04-01

Om trovärdighet: Sveriges Television vs. Avpixlat

I dag publicerar Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos där 75 procent av de tillfrågade säger sig ha stort förtroende för Sveriges Television, 73 procent säger sig ha stort förtroende för Sveriges Radio och 50 procent säger sig ha stort förtroende för Dagens Nyheter. Endast 4 procent säger sig ha stort förtroende för hatsajten Avpixlat.

För de som hävdar att svenska medborgare börjat vända sig till Avpixlat för att man inte längre litar på traditionella medier kommer resultaten som en kalldusch. De allra flesta medborgare känner inte ens till Avpixlat - 13 procent säger sig väl känna till den. Bland Sverigedemokraternas egna väljare har endast 21 procent förtroende för Avpixlat.

Vi skall vara försiktiga med nivåskattningar, det vill säga uttala oss om förtroendet för traditionella medier är "högt" eller "lågt" i största allmänhet. Men det är alltid möjligt att använda den här typen av undersökningar till jämförelser. Har förtroendet förändrats över tid? Hur skiljer sig förtroendet mellan olika typer av medier? Hur förhåller sig svenska folkets förtroende för medier i förhållande till förtroendet i andra länder? Vilka skillnader i förtroende kan vi iaktta mellan olika befolkningsgrupper?


Det är svårt att tolka resultaten ovan på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens från vad vi redan vet från olika SOM-undersökningar och från Medieakademin - medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.

Men, kanske någon hävdar, frågan gäller ju förtroendet i stort. Förtroendet kan ju se annorlunda ut om frågan riktas mot mediernas bevakning av invandringspolitiken? Visst kan det vara så - en del tidigare mätningar pekar i en sådan riktning. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter.

Min reservation till undersökningen avser möjligen frågan Ger SVT/SR/DN/Avpixlat en sann bild av verkligheten? "Vad är sanning", frågade sig redan Pontius Pilatus (Joh 18:38). Varje enskild nyhetsartikel eller nyhetsinslag bygger ju på ett urval av faktauppgifter. Oftast är det urvalet som kan ifrågasättas, inte om de enskilda faktauppgifterna är sanna eller ej. Men jag förstår att frågan är ett indirekt sätt att mäta förtroende, och försöka fånga upp stämningar kring huruvida medierna "ljuger".

Ulf Adelsohn och andra konspirationsteoretiker som tror att svenska medier "medvetet förtiger" sanningen får ta ett djupt andetag och börja om. Det finns i den här undersökningen inga tecken på att svenska folkets förtroende för traditionella medier är på väg att urholkas, eller att stödet för hatsajter som Avpixlat skulle vara särskilt väl utvecklat.

2016-03-29

Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.

I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.

För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.


Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?

Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.

Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.

var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf