Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om "Jimmie-moment" och den bedrägliga känslan att "inte känna igen sig i Sverige"

Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".

Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".

Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.

Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".

Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.

Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.

Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa justitieminister Morgan Johansson när han senhösten 2015 motiverade varför Sverige skulle ändra sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning. Själv tänkte jag att det snarare var människor som tvingats fly från sina hem som behövde ett andrum - ett andrum från sitt flyktingskap.

När Morgan Johansson sa att Sverige behövde ett "andrum" var det i ett läge där Sverige under ett enda år tog emot närmare 160 000 asylsökande. Det var en fantastiskt prestation, och Sverige klarade det. Sedan dess har antalet asylsökande rasat. Förra året kom endast 21 502 asylsökande till Sverige, det lägsta antalet sedan 2005. Hittills i år har 8 917 asylsökande sökt sig hit.

Så när riksdagen på tisdag i nästa vecka röstar om huruvida den "tillfälliga" migrationslagen från 2016 ska förlängas kunde man tycka att Sverige nu fått tillräckligt med andrum. Men icke -  i stället kommer riksdagen sannolikt att besluta att den "tillfälliga" lagen ska förlängas med ytterligare två år. Se upp när en beslutsfattare motiverar en obekväm lag med att den ska vara "tillfällig" - tillfälliga lagar riskerar alltid att bli permanenta.

I dag presenterade regeringen direktiven till den parlamentariska kommitté som ska utforma den framtida svenska migrationspolitiken. Det finns en del i direktiven som är bra. Där slås till exempel redan i utgångspunkterna fast att den svenska migrationspolitiken ska vara  "human, rättssäker och effektiv" och att Sveriges åtaganden i förhållande till Genèvekonventionen och Europakonventionen ska respekteras. Återinförande av permanenta uppehållstillstånd (vars integrationsfrämjande effekter det råder stor enighet kring) ska utredas, liksom underlättande av anhöriginvandring och införandet av en ny humanitär grund för uppehållstillstånd.

Moderaterna rasar över direktiven, eftersom dessa inte innefattar hur man ska få människor som fått avslag på sin asylansökan att snabbt lämna landet.

Direktiven är förstås inte avgörande - det avgörande blir vilka förslag som kommer att presenteras när kommittén slutfört sitt arbete i augusti 2021. Det är mycket viktigt att civilsamhället och dess representanter mobiliserar för att driva processen i humanitär riktning.

Direktiven tar - vad jag har kunnat se - inte upp situationen för de många unga ensamkommande som finns i Sverige och som riskerar att  bli en del av ett växande skuggsamhälle präglat av utanförskap, kriminalitet och droghantering. Jag har tidigare anfört att den bästa vägen fram för denna grupp är att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Jag står fast vid det - amnesti nu!

Jag rekommenderar Sveriges kristna råds välmotiverade uppmaning till riksdagen att rösta nej till förlängning av den tillfälliga migrationslagen. Noterar också att nätverket "Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa" mobiliserar för att fylla riksdagens läktare i samband med omröstningen.

Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

Nyamko Sabuni och den svåra konsten att be om ursäkt

Nyamko Sabuni mötte stark kritik efter en artikel i Expressen där hon berättade hur hon ville förändra Liberalernas politik i frågor kring invandring och integration. Hon tog avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon ville motverka ett samhälle präglat av mångkultur. "Bara ut med de som kommer", sade hon om de som inte redan vid gränsen kunde visa att de hade asylskäl.

I efterhand har Nyamko Sabuni försökt retirera från en del av sina uttalanden. Nu tar hon ett steg till. Vid en utfrågning i Umeå av Liberalernas partiledarkandidater ville hon om ursäkt.

Jag ber verkligen mycket om ursäkt för den artikeln, sa Nyamko Sabuni. Men i samma andetag betonade hon: Jag står för mina citat till 100 procent.

Nyamko Sabuni ber således inte om ursäkt för det hon har sagt. Däremot säger hon sig vilja ta avstånd från "allt fluff" i artikeln som kringgärdar citaten av det hon har sagt. Men när Dagens Nyheter senare frågar om hon är kritisk till hur Expressen lagt upp sin artikel svarar Sabuni genom sin pressekreterare att "det finns ingen kritik mot Expressen".

Så vad i fridens dar är det Nyamko Sabuni ber om ursäkt för? Hon står fast vid det hon har sagt och vid sina citat, och hon riktar ingen kritik alls mot Expressens artikel i sin helhet.

Jag har vid flera tillfällen uppmärksammat svenska makthavares svårigheter med att be om ursäkt på riktigt (till exempel här och här och här). Ursäkterna kringgärdas ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sid". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar eller "tar illa vi sig", i stället för makthavaren själv


Här ser vi en ny variant. Nyamo Sabuni ber om ursäkt, men berättar inte vad det är hon ber om ursäkt för.

En ursäkt ska innebära att man tillstår att man har gjort fel. Det kan vara något man har sagt eller något man har gjort, och att man ångrar sig. Ansvaret för att det blev fel måste ligga på den som ber om ursäkt, och inte på någon annan. Annars blir det ingen ursäkt på riktigt, utan bara en maktstrategi för att smita undan ansvaret för det man har sagt eller gjort.

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

Vill "förbjuda exkluderingsflaggan" - M, KD och L gör honom till kommunstyrelsens ordförande

I skånska Svalöv har Moderaterna och Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna, inlett ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Samarbetet innebär att Sverigedemokraten Teddy Nilsson tilldelas det tyngsta politiska uppdraget - han blir kommunstyrelsens ordförande.

Tidigare i veckan avslöjade Aftonbladet att Teddy Nilsson på sitt Facebook-konto spridit inlägg fyllda av antisemitisk hatretorik, och att han med formuleringen "väl valda ord" kommenterat en text där Annie Lööf utpekats som "folkförrädare".

Historien slutar inte där. I dag avslöjar Expo att Teddy Nilsson också argumenterat för att den regnbågsfärgade Pride-flaggan skulle förbjudas. Som argument anförde Teddy Nilsson att flaggan blivit HBTQ-rörelsens främsta varumärke och att den "ifrågasätter heteronormen".

Jag vet inte vad som är ynkligast. Teddy Nilssons uttalanden eller Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas beslut att lyfta fram en person med dessa åsikter till ordförande i kommunstyrelsen.

Händelserna i Svalöv ger skäl till eftertanke - för att uttrycka det milt - för dem som hävdade att en M/KD-regering aldrig skulle samverka med Sverigedemokraterna. På flera ställen i Sverige - Sölvesborg, Hörby, Bromölla - medverkar Moderaterna till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Ulf Kristersson protesterar - men har inte den nödvändiga auktoriteten för att påverka sina partikamrater.

I dag går Danmark till val - vänstern förväntas växa

Uppdaterat kl 22.00. Vallokalsundersökningarna och de första prognoserna bekräftar i huvudsak den bild som opinionsundersökningarna tidigare givit. Socialdemokraterna blir största parti, och det röda  blocket blir störst. Främslingsfientliga Dansk Folkeparti gör ett katastrofval och får sitt väljarstöd halverat. Socialliberala Radikale Venstre och rödgröna Socialistisk Folkeparti fördubblar sitt väljarstöd. Mycket talar således för att vi går mot ett regeringsskifte och att Danmark kommer att få en socialdemokratiskt ledd regering.

*

I dag håller Danmark val till Folketinget. Det är spännande. I opinionsmätningarna har de rödgröna partierna ett klart försteg. Mycket talar för ett regeringsskifte och att Socialdemokraterna kommer att kunna bilda någon form av minoritetsregering. I så fall kommer tre av fem nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark) att ha en socialdemokratisk statsminister. Och i Island innehas statsministerposten av Katrín Jakobsdottír från Gröna vänstern. Sedan är det bara Norge kvar...

Men osvuret är bäst. I går meddelade statsminister Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre att hans första prioritet efter valet inte längre är att bilda en borgerlig regering, utan i stället någon form av mittenkoalition. Det är klart att det är en omvändelse under galgen, framkallad av det bistra opinionsläget. Lökke Rasmussens borgerliga partiledarkollegor rasar, och Socialdemokraterna håller sig kyligt avvaktande eller avvisande. Men Lars Løkke Rasmussen är känd som en politisk överlevare, så vi får väl se.

Nu innebär ju en socialdemokratisk valframgång i Danmark tyvärr inte någon ogrumlad segerglädje. Partiet har under sin ordförande Mette Fredriksen - men även dessförinnan - uttalat sig i frågor kring invandring och flyktingpolitik på ett sätt som mer påminner om högerpopulism än om socialdemokrati. Jag hoppas en valseger ska ge självförtroende nog åt dansk socialdemokrati att inte längre anpassa sig efter högernationalistiska, populistiska partiers politik och retorik.

Än så länge gläds jag åt att främlingsfientliga Dansk Folkeparti rasat i opinionsmätningarna och riskerar att halveras i valet. Jag håller också tummarna för att det högerradikala partiet Stram kurs med Rasmus Paludan - som vill utvisa en halv miljon danskar ur landet, varav flera är danska medborgare - inte klarar tvåprocentsspärren.

TT ger en bra översikt över de olika danska partierna och deras förutsättningar inför dagens val. Den kan läsas här.

Erik Ullenhag, Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

I en uppmärksammad intervju i SVT Agenda igår duckade partiledarkandidaten Erik Ullenhag på frågan om Liberalerna skulle kunna sitta med i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Fem (5) gånger frågade programledaren Camilla Kvartoft hur Ullenhag och Liberalerna skulle agera om Sverige 2022 fick ett valresultat ungefär motsvarande det 2018, det vill säga att allianspartierna blev mindre de rödgröna partierna. Skulle han då överhuvudtaget kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna?

Men Erik Ullenhag vägrade svara på frågan. Hans vägran förvånade kanske en del. Erik Ullenhag förknippas ju med samma principfasta avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna som Jan Björklund.

Det finns åtminstone två tolkningar av Erik Ullenhags tystnad. Antingen överväger han uppriktigt att ändra Liberalernas hittillsvarande linje angående Sverigedemokraterna (om han skulle bli vald). Eller så är han övertygad om att den nuvarande linjen bör upprätthållas, men han ser inget värde i att berätta det här och nu.

Erik Ullenhags dilemma kan beskrivas så här. Antingen så fortsätter han att ducka på frågan. Då kommer journalister att fortsätta ställa den ända fram tills han svarar - oavsett om det blir ända fram till valet 2022. Eller så svarar han på frågan. Men svarar han då att han vill ändra Liberalernas linje åstadkommer han en intern kris i sitt eget parti. Svarar han i stället att han vill upprätthålla Liberalernas nuvarande linje och fortsätta isolera Sverigedemokraterna kommer han att överösas av följdfrågor kring hur Liberalerna i så fall kommer att agera i regeringsfrågan efter valet 2022.

Det hör ju till saken att frågan i högsta grad är hypotetisk. Det politiska landskapet och förutsättningarna för regeringsfrågan 2022 kan vara helt annorlunda än i dag. Jag skulle gärna se att regeringsfrågan efter 2022 fick ligga på is ytterligare ett tag. Med medielogiken har sina egna mekanismer, och så länge det finns politisk nerv i frågan om Liberalernas relation till Sverigedemokraterna kommer journalister att fortsätta uppmärksamma den.

För övrigt tycker jag det vore bra om Centerpartiet - och Liberalerna - efter budgetförhandlingarna i höst tog steget fullt och gick in i regeringen. Då blir ansvarsförhållandena mer klara och lättare för väljarna att utkräva just ansvar.

De gröna största parti i Tyskland!

En och annan reagerade på att miljöpartisterna var så glada på sin valvaka efter EU-valet i söndags. Partiet hade ju trots allt gått tillbaka med 3.9 procentenheter och förlorat två mandat jämfört med EU-valet 2014. Jag fick känslan att en del var provocerade över att miljöpartisterna "inte förstod" att de egentligen borde vara ledsna över valresultatet.

Men de som förvånades över miljöpartisternas glädje på valnatten har nog aldrig varit aktiva i ett politiskt parti. Eller så blandar de ihop politik med matematik. Det är naturligtvis korrekt att Miljöpartiet gått tillbaka och förlorat politiskt stöd om man jämför med valet 2014. Men sedan dess har ju det politiska landskapet för Miljöpartiet förändrats i grunden, och förutsättningarna inför årets EU-val var helt annorlunda än vad de var 2014. Miljöpartiet har suttit snart fem år i regeringsställning, genomlidit flera interna kriser, utbrytare har bildat ett nytt, konkurrerande parti (Vändpunkt) och för bara åtta månader sedan var Miljöpartiet ytterst nära att trilla ur riksdagen.

Givet Miljöpartiets 4.4 procent i höstens riksdagsval blev partiets 11.5 procent i EU-valet en framgång. Resultatet var dessutom något bättre än vad opinionsmätningarna indikerat, och en del av den gröna framgångsvåg som präglade delar av Europa i EU-valet. Så jag begriper faktiskt inte hur någon på allvar kan påstå sig bli förvånad över att miljöpartisterna var glada över valresultatet.

I dag kan miljöpartisterna också glädjas över en opinionsmätning från Tyskland där De gröna för första gången (såvitt jag vet) blir största parti. I mätningen får De Gröna hela 27 procent (mot 9 procent i valet 2017). De båda regerande partierna i Tyskland - Kristdemokraterna och Socialdemokraterna - rasar. Kristdemokraterna får 26 procent (mot 33 i valet 2017) och Socialdemokraterna 12 procent (mot 21 i valet 2017). Högerextrema AfD får 11 procent, det vill säga ett nästan lika starkt stöd som Socialdemokraterna.

Visst, en mätning är ingen mätning. Men opinionsläget i Tyskland i dag får mig att minnas de liberaler i Sverige - med Expressens ledarsida i spetsen - som på allvar efter riksdagsvalet 2018 förespråkade att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle gå ihop i en storkoalition på samma sätt som Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i just Tyskland. Det var i grunden ett djupt orealistiskt förslag. Jag är väldigt glad att ingen på allvar försökte förverkliga det.

Det ska bli spännande att följa den gröna vågens fortsatta utveckling i Europa. Kan de gröna partierna på allvar befästa sin ställning, eller kommer vågen att ebba ut - till exempel genom att andra partier tar steget fram i klimatfrågorna?

RFSL avstår Almedalen - trötta på hat och hot från nazister

RFSL har beslutat sig för att inte delta i Almedalen i sommar. Beslutet motiveras med att man vill fokusera på politiska frågor kring arbetet med en ny könstillhörighetslag samt asylsökande hbtq-personers rättigheter, "istället för att möta hat och hot på det som ska vara en öppen demokratisk plattform".

Och ja - RFSL har de senaste åren mött mycket hat och hot från nazister i Almedalen. Ifjol beviljade polisen demonstrationstillstånd för NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) på Södertorg i Visby, i nära anslutning till RFSL:s lokaler. Beslutet inramades av en häpnadsväckande aningslöshet från polisens sida. Det finns ingen anledning till oro: torget är stort, sade den biträdande kommenderingschefen, men tillade: Vi har en förståelse för att RFSL kan känna en subjektiv oro.

Subjektiv oro! Så förminskar man utsattheten hos människor som är föremål för nazisters hot och hat. Nazisterna i NMR skryter under parollen "Krossa homolobbyn" ofta och gärna med sina aktioner mot organisationer som just RFSL. Polisens beslut den gången ledde till att RFSL Ungdom i hast ställde in sitt sedan länge planerade deltagande.

Jag hoppas att polisen agerar mer omdömesgillt denna gången, när det gäller nazisternas demonstrationstillstånd. Javisst - enligt gällande lagstiftning är polisen skyldig att säkra nazisternas mötes- och demonstrationsfrihet. Men det ska ju inte ske på ett sätt som inskränker andra, demokratiska organisationers mötes- och föreningsfrihet. Jag har därför väldigt svårt att se varför polisen förra året valde att ge NMR demonstrationstillstånd i anslutning till RFSL:s lokaler.

Om jag förstått det rätt arrangerar RFSL:s lokala organisation i Visby på torsdagen under Almedalsveckan den så kallade Mångfaldsparaden. Jag hoppas att så många som möjligt sluter upp och gör denna parad till en lika mäktig och slagkraftig manifestation som förra året - för hbtq-personers mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Här är en bild från Mångfaldsparaden, juli 2018.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

EU-valet - en första analys

Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.

Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)

Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.

Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.

Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.

Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.

Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.

Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.