2022-06-29

Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

2022-06-23

Varför jag slutat använda uttrycket "politisk vilde"

För ett par veckor sedan publicerade jag en tweet där jag försynt undrade om vi inte borde sluta använda ordet "vilde" om riksdagsledamöter utan partitillhörighet. Jag anförde att ordet "vilde" är en stereotyp för "primitiva naturfolk" utanför civilisationen och ofta används med en nedsättande innebörd. Ord formar tanken, avslutade jag.

Ni kan inte ana vad som hände sedan.

Jo, det kan ni nog. Tweeten fick hundratals kommentarer, de allra flesta negativa och flera fyllda av hat, raseri och allmänna okvädingsord om min ringa person. Därtill ett antal besserwisser-kommentarer om att jag själv minsann tidigare använt uttrycket. Det är sällan en enskild tweet från mig väcker så starka känslor.

Ja, självklart hade jag själv tidigare använt uttrycket. "Politisk vilde" har ju varit ett vedertaget uttryck under väldigt många år. På samma sätt som "chokladboll" tidigare kallades något helt annat och att jag själv som ung på ett oproblematiserat sätt använde det då vedertagna namnet på den kakan. Jag noterade också att många i den efterföljande debatten uttryckte sig ungefär som att "jag ska minsann fortsätta att säga vilde" på samma triumfatoriska sätt som andra tidigare uttryckt att de "minsann skulle fortsätta säga n-boll" och inte chokladboll.

Men alla språk förändras i takt med samhällsutvecklingen. Ordet "vilde" definieras i Svensk ordbok som en "person som lever i naturtillstånd opåverkad av västerländsk kultur och ofta betraktas som skrämmande" och i utvidgad betydelse som en "obehärskad och farlig person". Ordet används ofta i nedsättande betydelse.

Min uppfattning att uttrycket "politisk vilde" överlevt sig självt förstärktes efter gårdagens debatt i SVT Aktuellt mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson. I debatten beskrev Annie Lööf konsekvent riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som "partilös" medan Jimmie Åkesson i stället insinuant talade om "den här vilden (,,,) som kanske inte har Sverige och svenska folkets intressen för ögonen." 

Var och en för göra som hen vill. Själv slutar jag nu använda uttrycket "politisk vilde" eftersom jag uppfattar det som nedsättande och daterat. 

Dessutom finns det ett bra ersättningsord. Partilös.

2022-06-07

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

2022-06-06

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

2022-06-05

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.


2022-06-04

99 dagar kvar till valet. Hur går det?

Igår lämnade jag in mitt valtips. Det är 99 dagar kvar till valet - och det blir en spännande valrörelse och valnatt. Den som är nyfiken kan scrolla ner direkt och se mitt tips.

I torsdags publicerades också SCB:s stora partisympatiundersökning. Det var väl främst två partier som hade anledning att vara glada - Socialdemokraterna och Liberalerna. 

Socialdemokraterna fick 33.3 procent, vilket är hela fem procentenheter över valresultatet 2018 och 4.2 enheter över resultatet från SCB:s undersökning i november 2021. Socialdemokraternas starka stöd kan knappast förklaras som en "rally round the flag"-effekt (att väljarna i tider av kris och hot samlar sig kring det politiska ledarskapet). Det är nämligen svårt att hitta något annat europeiskt land där sittande regering fått ett kraftigt opinionslyft under Ukraina-kriget. (Det är möjligt att Emmanuel Macron gynnades något av kriget i samband med vårens franska presidentval, teaterviskar hustrun.) Mycket tyder i stället på att vi ser en Magdalena Andersson-effekt, i det att hon förmått ingjuta nytt liv och engagemang inom socialdemokratin. Men partiledareffekter är sällsynta i svensk politik, så vi ska inte dra förhastade slutsatser.

Liberalerna fick 3.4 procent, vilket visserligen är en minskning med 2.1 procentenheter sedan valet 2018 men en liten ökning med 0.9 enheter sedan SCB-mätningen i november. Det kan tyckas underligt att ett resultat på 3.4 procent några månader före valet ska ses som en framgång för ett parti. Men så illa ställt är det i Liberalerna att varje tiondels enhet fram mot fyraprocentsspärren bidrar till att stärka partiet internt, stärka Johan Pehrsons ledarskap och öka sannolikheten för taktiska stödröster från främst Moderaterna. Låt oss komma ihåg att Kristdemokraterna i motsvarande mätning från SCB inför valet 2018 endast fick 2.9 procent för att sedan i valet öka till 6.3 procent. Jag tror att Johan Pehrson är betydligt bättre på att hålla ihop sitt parti än vad Nyamko Sabuni var, och den skillnaden kan på valnatten visa sig ha varit avgörande.

Enligt SCB-undersökningen har Magdalena Andersson hyggligt goda möjligheter att kunna bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering även om Liberalerna håller sig kvar och Miljöpartiet trillar ur. Det är ett makalöst underbetyg åt oppositionen - och främst Ulf Kristersson och Moderaterna - att Socialdemokraterna efter åtta år vid regeringsmakten så här nära valet är klara favoriter att vinna igen. Socialdemokraterna har regerat på ett  bräckligt parlamentariskt underlag. Regeringskriserna och nederlagen i budgetomröstningarna har avlöst varandra. För att vinna valet måste Moderaterna nu övertyga ett stort antal väljare att ta steget direkt över blockgränsen - helst från Socialdemokraterna till Moderaterna. Några sådana övergångar är just nu inte inom synhåll.

Jag kommenterade SCB:s undersökning bland annat i TV4 Nyheterna.

Det kan hända mycket på 99 dagar. Spelbolaget Unibet ger just nu 1.65 på Magdalena Andersson mot 2.0 på Ulf Kristersson som statsminister efter valet. Även jag tror på förnyat förtroende för Magdalena Andersson och mitt valtips blev enligt nedan (med jämförelse från förra valet inom parentes):

Vänsterpartiet: 8.6 (+0.6)

Socialdemokraterna 31.0 (+2.7)

Miljöpartiet 4.2 (-0.2)

Centerpartiet: 6.7 (-1.9)

Liberalerna: 4.2 (-1.3)

Kristdemokraterna: 5.7 (-0.6)

Moderaterna: 20.9 (+1.1)

Sverigedemokraterna: 17.0 (-0.5)

Övriga: 1.7 (+0.2)


 

2022-05-01

Första maj i Göteborg 2022 - en lägesrapport

Om vänsterpartierna funderar på att göra valet 2022 till ett mobiliseringsval gav i alla fall 1 maj i Göteborg dem något att fundera över. Samtliga fyra demonstrationståg minskade något jämfört med tidigare år, trots att det är valår i år. Och vädret var demonstrationsvänligt.

Är det lägre deltagandet en pandemieffekt - de som tidigare var tveksamma till att demonstrera har efter två pandemiår vant sig vid att inte göra det? Eller har Rysslands brutala krigföring i Ukraina skapat en politisk depression eller åtminstone höjt mobiliseringströskeln för att demonstrera för traditionella vänster-högerkrav i svensk politik? Eller var Göteborg 2022 ett undantag, en outlier i förhållande till övriga orter i landet? Jag vet inte - vi får återkomma till en sådan analys.

I Syndikalisternas tåg deltog 1050 personer. Det är ett anständigt resultat, men ändå ett av de mindre syndikalisttågen de senaste 20 åren.

I Kommunistiska Partiets tåg Röd Front deltog 450 personer. Det är det lägsta antalet deltagare i Röd Fronts historia sedan början av 1970-talet. Tåget marscherade förbi på fyra minuter, och frågan är om det blir så många fler Röd Front-tåg i Göteborg. Kommunistiska Partiet har haft några svåra år, med intern splittring kring GAL/TAN-dimensionen och åtminstone en tidigare framträdande företrädare skriver nu krönikor i så kallad högeralternativ press. 

I Vänsterpartiets tåg deltog 3 300 personer. Det är ett av de sämre resultaten under de senaste tio åren, trots att Vänsterpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna i Göteborg och har haft en god medlemstillväxt. (Antalet deltagare innebär ändå att Vänsterpartiets tåg var tre gånger så stort som det näst största tåget i Göteborg.)

I Socialdemokraternas tåg deltog 840 personer (den inhyrda orkestern på 28 personer ej inräknad). Det är en minskning på nära tio procent från 2019 och det lägsta deltagarantalet - vad jag kan förstå - i en socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Göteborg på hundra år. Även Socialdemokraterna behöver fundera över formerna för sitt första maj-firande. Nu tog det mindre än tio minuter för tåget att gå förbi. (Jonas Hinnfors och jag räknade Socialdemokraternas tåg oberoende av varandra. Han fick det till och med till något färre än jag, och landade i formuleringen "ungefär 800 personer".)

Tack till alla som vinkade till mig från demonstrationstågen, och förlåt om jag inte förmådde vinka tillbaka till er alla. Vi ses nästa år igen!

2022-03-17

Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

2022-03-08

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

2022-02-23

Gör inte Rysslands aggression till en inrikespolitisk lekstuga

Rysslands aggression mot Ukraina är ett grovt brott mot folkrätten. Det är illa nog att Ryssland inte respekterar gränserna i Europa. Jag är också orolig för hur en stärkt position för Ryssland påverkar demokratins ställning i Europa. Framgångar för Ryssland och Putin riskerar att leda till rop efter "starka män" även på andra håll, särskilt i länder i östra Europa där den demokratiska traditionen inte har lika starka fästen som i västra och norra Europa. Och vi känner alla till Jimmie Åkessons vankelmod när det gäller att välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

Det är viktigt att omvärlden - inte minst USA och EU samordnar sitt agerande för att kraftfullt och på folkrättslig grund bekämpa Rysslands aggression. Debatten i Sverige borde handla om innehållet i en sådan gemensam linje och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till helheten.

I stället har det uppstått en inrikespolitisk lekstuga där moderatledaren Ulf Kristersson på fullt allvar hävdar att han inte förstår varför statsminister Magdalena Andersson inte använder ordet "invasion" i sina fördömanden av den ryska aggressionen. Men alla som på ett seriöst sätt följer händelseutvecklingen förstår varför hon inte gör det. Ordet "invasion" är knutet till den sanktionstrappa som EU enats om, och EU vill därför gemensamt avvakta det bästa tillfället för att trappa upp sanktionerna. 

Jag anar att Ulf Kristersson faktiskt inser att det förhåller sig så. Då är det inte att vara "vuxen i rummet" att låtsas att man inte förstår för att få en möjlighet att peka finger mot regeringen.

2022-02-13

Visst kan det vara rätt att riva statyer!

Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande? Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter hade vissa problem att besvara den frågan i en uppmärksammad intervju av Stina Oscarson i SvD för ett par dagar sedan. "Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter", svarade ministern. Frågan upprepades i olika former, men ministerns svar utvecklades aldrig utöver att det var svårt och att mänskliga rättigheter var viktiga.

Jag tycker inte alls att frågan är svår. Det enkla svaret är: Det beror på. Ministerns misstag (eller tillkortakommande) var att hon aldrig problematiserade frågan, utan svarade på den som om den faktiskt vore möjlig att besvara med ett ja eller ett nej. Och det är den naturligtvis inte. Stina Oscarson ställde frågan i en närmast retorisk form, med förhoppningen att initiera ett intellektuellt samtal om problematiken. Men ministern nappade inte på det.

Självklart kan medborgarna i ett samhälle välja att avlägsna statyer som föreställer män (ja, det är nästan alltid män...) som representerar värden vi i dag tar starkt avstånd ifrån. "Om inga statyer fick tas bort skulle Östeuropa digna av Lenin- och Stalin-monument och Tyskland av Hitler-byster", som författaren och journalisten Anders Rydell skrev i en krönika i SvD sommaren 2020.

Så frågan är inte om det ibland är rätt att avlägsna statyer, utan när det är rätt att ta avlägsna dem. I USA avläsgnas nu statyer på gamla slavägare. I Belgien ställs krav på att statyer över kung Leopold II ska tas bort, då kungens brutala politik i den dåvarande belgiska kolonin Kongo orsakade så många kongolesers död. I Sverige har statyer över Carl von Linné ifrågasatts, utifrån anklagelser om att Linné skulle ha bidragit till att grundlägga ett rasbiologiskt tänkande. Och hur gör vi med Karl XII? 

 Foto: Arpad Hafazi/TT

I varje enskilt fall måste statyns historiska värde vägas mot värdet av att offenligt placerade statyer ska representera någon form av samhällelig gemenskap och inte uppfattas som kränkande eller frånstötande. Den avvägningen kan bara ske i form av politisk kamp. De som anser att statyn kränker centrala värden får argumentera och mobilisera för sin sak, de som anser att statyn bör stå kvar får argumentera och mobilisera för sin sak. Frågan får sedan hanteras av de institutioner som det demokratiska samhället inrättat för att hantera värdekonflikter och intressekonflikter. 

Min personliga uppfattning är att man ska vara utomordentligt restriktiv med att avlägsna statyer. Jag har inga problem med statyer av Carl von Linné eller Karl XII. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda. 

Läs gärna min och Marie Demkers bok "Det är identitetspolitikens fel!. Makt, mobilisering och mångfald" (Timbro, 2021).

Se där, det var väl inte så svårt!


2021-12-07

Stormen kring Karkiainen - vad händer nu?

Ett foto som föreställer civilminister Ida Karkiainen som 15-16-åring med armen höjd till något som skulle kunna vara en heil-hälsning har väckt debatt. Vi vet inte så mycket om bakgrunden till fotot. Ida Karkiainen själv säger att hon inte minns att hon skulle ha utfört en heil-hälsning, men att om hon gjort det så har det varit som en ironi, för att håna och förlöjliga nazismen. Ingen tror heller att Ida Karkiainen som ung hyst högerextrema sympatier.

Om det stannar vid det här, att det inte kommer mer, då tror jag att det kommer att blåsa över ganska fort, säger jag till TT.

*

Ida Karkiainen har också fått frågor om sin sambos band Raubtier. Expo:s Jonathan Leman beskriver bandet som "inte renodlat högerextremt", men att det ändå "finns en implicit högerextremism och konspirationism i vissa av deras texter". Bandet hyllas också då och då i högerextrema kretsar. Den amerikanska sydstatsflaggan pryder väggen i Rautbiers repetitionslokal.

Må så vara. Men en minister kan inte ställas till ansvar för vad hens sambo har för sig. Det vore i så fall att röra sig på sluttande plan. Däremot borde Ida Karkiainen ha varit tydligare när hon i en intervju med Expressen ombads kommentera sydstatsflaggan. I ett senare inlägg på Facebook är Ida Karkiainen självkritisk och menar att hon skulle markerat avstånd från sydstatsflaggan eftersom den uttrycker rasism.

*

Däremot gör den pågående debatten om fotot på Ida Karkiainen i stunden det svårare för Socialdemokraterna att kritisera Sverigedemokraterna för dess nazistiska rötter eller Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för dess vilja att samarbeta med ett parti som förknippas med rasism. De som försvarar samarbetet med Sverigedemokraterna anför nu två olika argument. Antingen hävdar de att Socialdemokraterna kastar sten i glashus eftersom partiet accepterar en minister som fotograferats med armen höjd i en heil-hälsning. Eller så hävdar de att det är ointressant vad Ida Karkiainen gjorde som tonåring och att det är lika ointressant vad dagens Sverigedemokrater gjorde för tio-femton år sedan - det viktiga är om det finns förutsättningar för sakpolitiskt samarbete.

Jämförelsen är naturligtvis orättvis. Ida Karkiainen har såvitt vi vet aldrig haft några högerextrema åsikter. Jimmie Åkesson valde däremot att gå med i ett rasistiskt parti och stannade sedan kvar. Men politiken och den politiska debatten är sällan rättvis. Fotot på Ida Karkiainen blir en retorisk smitväg för de som försvarar SD-samarbetet.

Det är viktigt att Ida Karkiainen nu är så transparent som möjligt, för att på så sätt värna sin trovärdighet och sin ställning som minister.

2021-11-25

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

2021-11-16

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...