2014-08-17

Varför väljer Fredrik Reinfeldt att ställa flyktingmottagning mot sociala reformer?

Fredrik Reinfeldts sommartal på Norrmalmstorg igår bjöd på en stor överraskning. I talet vädjade Fredrik Reinfeldt till svenska folket att öppna sina hjärtan för dem som nu flyr till Sverige från olika krigshärdar i världen, samtidigt som han starkt betonade de ekonomiska kostnader som flyktingmottagandet skulle föra med sig. Reinfeldt anklagade de rödgröna partierna för att inte ta hänsyn till de ökade kostnaderna för flyktingmottagningen när de utformat sina reformförslag inför valet i september.

De flesta bedömare är ense om att Fredrik Reinfeldts utspel gynnar Sverigedemokraterna. Partier tenderar att gynnas när deras profilfrågor får ökat utrymme i samhällsdebatten, och i det här fallet formulerar sig Reinfeldt på ett sätt som ger stöd åt Sverigedemokraternas verklighetsbild - en generös flyktingmottagning blir ett hinder för viktiga samhällsreformer. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna jublade igår.

Varför väljer då Fredrik Reinfeldt att göra på detta sättet? Hans aversion mot Sverigedemokraterna är väl känd och det är också svårt att se vilka politiska mål han hoppas kunna uppnå. Vilka är de sakpolitiska och strategiska överväganden som ligger bakom utspelet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ.

1.) Fredrik Reinfeldt vill visa statsmannaskap, genom att ge uttryck för generositet i flyktingpolitiken och samtidigt vara beredd att ta de ekonomiska konsekvenserna av en sådan generositet. Den rödgröna oppositionen kan utpekas som ekonomiskt oansvarig och anklagas för att bygga luftslott till väljarna. Alliansen underläge i opinionen är nära nog hopplöst. Fredrik Reinfeldt försöker nu attrahera den del av medelklassen som gärna ser en generös flyktingpolitik men som i dagläget inte brinner för sociala reformer. Fredrik Reinfeldt hoppas på detta sätt vinna en del röster från övriga allianspartier, men framför allt attrahera väljare som tvekar mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Alliansen.

Mot denna tolkning talar att Moderaterna är det parti vars väljare är mest negativa till en generös flyktingmottagning, om vi bortser från Sverigedemokraterna. Sannolikheten är stor att Fredrik Reinfeldt genom sitt utspel demobiliserar en del av sina egna väljare, eller till och med riskerar att mista dem till Sverigedemokraterna eller till något alliansparti. I vilket fall är det svårt att se att utspelet skulle kunna bli den game-changer ("spelvändare") som förhindrar att de rödgröna partierna blir större än Alliansen.

2.) Fredrik Reinfeldt inser att spelet är slut och han vill nu åstadkomma en situation där det blir så svårt som möjligt för de rödgröna partierna att regera. Genom att lyfta fram flyktingfrågan och genom att sätta flyktingmottagning i motsättning till sociala reformer ökar han sannolikheten för att Sverigedemokraterna kommer att få spela en vågmästarroll efter valet i september och att en rödgrön regering under ledning av Stefan Löfven får svårt att överleva hela mandatperioden. Alliansen kan utnyttja den rödgröna regeringens svårigheter till att lyfta fram sin egen regeringsduglighet och stå väl rustade inför valet 2018, eller inför ett eventuellt nyval innan dess.

Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt verkligen avskyr Sverigedemokraterna, och att det därför är högst tveksamt att han skulle bjuda Sverigedemokraterna på ökat opinionsstöd i hopp om att därigenom underlätta ett återkommande till makten för Alliansen om några år. Sverigedemokraternas nya väljare skulle också med stor sannolikhet komma just från Moderaterna, och det finns ingen självklarhet i att de skulle välja att komma tillbaka till Moderaterna i valet 2018. Det är heller inte självklart att Moderaterna och de övriga allianspartierna skulle ha något att vinna på ett nyval.

3.) Fredrik Reinfeldt insåg inte att hans formulering skulle få det spinn som det nu fick. Reinfeldt talade utan manus, vilket ger utrymme för improvisation och för formuleringar som inte alltid är så väl valda. I så fall kommer Fredrik Reinfeldt - kanske redan i kväll i SVT Agenda - att tona ned sitt utspel och försöka rikta fokus på andra saker.

Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig och rutinerad politiker, och att han borde/måste ha insett konsekvenserna av sitt sätt att uttrycka sig.

Sammantaget lutar jag trots allt åt alternativ 1 ovan, möjligen i kombination med alternativ 3. Jag inser att det kan röra sig om visst önsketänkande från min sida. Jag har alltid hållit Fredrik Reinfeldt högt för att han hållit rågången mot Sverigedemokraterna och jag har svårt att tro att han i valrörelsens slutskede frivilligt skulle bjuda dem på en sådan karamell. Fredrik Reinfeldts uttalanden och agerande de närmaste dagarna lär ge ökad vägledning i saken.

2014-08-15

Förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering - släpps en sådan verkligen fram?

Uppdaterat tisdag 19 augusti kl 19.00: I dag satte Moderaternas partisekreterare Kent Persson ned foten och tydliggjorde att Moderaterna kommer att släppa fram en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Därmed satte han stopp för alla de spekulationer som förekommit de senaste dagarna om att Fredrik Reinfeldt skulle försöka klamra sig kvar som statsminister även efter en valförlust.

Jag har - som visas nedan - hela tiden avfärdat dessa spekulationer och hävdat att det inte finns några rimliga argument för att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust skulle välja att försöka stoppa en rödgrön regering. En alliansregering som inte avgick efter en valförlust skulle inte ha någon politisk legitimitet och den skulle sannolikt heller inte bli särskilt långlivad. Dessutom hyser Fredrik Reinfeldt en djup motvilja mot Sverigedemokraterna och deras politik och han vill inte gå till historien som den som gav Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.

Däremot har jag förståelse för att Fredrik Reinfeldt inte varje gång en mikrofon sätts framför hans mun måste upprepa denna utfästelse. Ett ständigt utlovande om att släppa fram en rödgrön regering riskerar att bli demobiliserande för hans egna sympatisörer och kan ge intryck av att han redan ser spelet som förlorat.

Jan Björklund och Annie Lööf sa igår i SVT Rapport att största blocket skall bilda regering. Därmed är saken avgjord, och valdebatten kan möjligen börja kretsa något mer kring ideologi och politiska sakfrågor i stället.

Jag kommenterar utvecklingen för TT, bland annat här.
*
I min förra bloggtext analyserade jag förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna partierna skulle bli större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Några har hört av sig och undrat om jag är säker på att Fredrik Reinfeldt i ett sådant läge verkligen släpper fram en rödgrön regering, samt hur jag uppfattar risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

Ja, jag är helt säker på att Fredrik Reinfeldt inte försöker klamra sig fast vid makten om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Flera skäl talar emot att han skulle göra så.  

En sådan alliansregering får en extremt svag legitimitet. Hela valdebatten utgår från frågan vilket block som blir störst, Alliansen eller de rödgröna, och det block som blir minst kommer att uppfattas som valets förlorare. Fredrik Reinfeldt har också bundit sig vid masten, genom att flera gånger markera att han tycker att det block som blir störst skall regera. (Visst, Reinfeldt har inte kommenterat varje enskilt hypotetiskt utfall av valet men han har varit klar i principfrågan - störst block vinner. Han skulle uppfattas som en slingerbult om han efter en valförlust försökte omdefiniera vad han egentligen menat.)

En sådan alliansregering blir heller inte särskilt långlivad. Den skulle inte ens klara sin första budgetomröstning, om de rödgröna gick samman kring ett gemensamt budgetförslag. (Sverigedemokraterna skulle, givet sina extrema ståndpunkter om invandring och flyktingpolitik, knappast kunna rösta för en alliansbudget.) Även om de rödgröna valde attt avstå från ett gemensamt budgetförslag eller om Sverigedemokraterna mot all förmodan valde att stödja alliansbudgeten skjuts problemen bara på framtiden. Alliansregeringen skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning, och utan ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna blir situationen snart ohållbar. Allianspartierna är inte villiga att skapa ett sådant formaliserat samarbete, i stället väntar regeringskris och eventuellt nyval. Det vet Fredrik Reinfeldt, och han vill inte dit.

Låt oss också komma ihåg att Fredrik Reinfeldt avskyr Sverigedemokraternas politik och deras värdegrund. Det är sällan man hör Fredrik Reinfeldt så trovärdig och bottna så djupt i en fråga som när han uttrycker sin ovilja mot Sverigedemokraterna. Inom allianspartierna finns det gott om personer som delar Fredrik Reinfeldts här djupt kända övertygelse och aldrig skulle acceptera ett samarbetsarrangemang med Sverigedemokraterna.

Hur är det då med risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna? Ja, svaret på den frågan betingas av vad som händer inom Moderaterna efter en valförlust och hur det politiska landskapet i övrigt utkristallerar sig. En valförlust för Moderaterna följs sannolikt av en ideologiskt betingad maktstrid där utgången är oviss. Det kan uppstå åsiktsgrupperingar som menar att Moderaternas och allianspartiernas enda möjliga väg tillbaka till regeringsmakten går genom en formell - eller åtminstone informell - samverkan med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna under denna tid genomgår en framgångsrik "normaliseringsprocess" sänks tröskeln för ett sådant ställningstagande från Moderaternas sida. Vi har sett snarlika processer i Danmark och i Norge.

Fredrik Reinfeldt själv kommer efter en valförlust knappast att sitta kvar som partiledare för Moderaterna under hela mandatperioden. Samtidigt är han angelägen om att inte lämna ordförandeskapet utan att först ha gjort sitt bästa för att undvika ett scenario som leder till samverkan med Sverigedemokraterna. Men det är inte säkert att han äger frågan och då finns risken för en sådan samverkan.

Men dit är steget långt. Grundtipset är fortfarande att valet i september utmynnar i en rödgrön regering som - om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll - regerar med hjälp av hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser, förlorar en del omröstningar och eventuellt breddas med Folkpartiet och/eller Centerpartiet en bit in i mandatperioden.

2014-08-13

Regeringsfrågan efter valet - här är mitt scenario

I takt med att allt fler bedömare utgår från ett valresultat där de rödgröna partierna blir större än Alliansen fördjupas diskussionen om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering och hur stark eller svag en sådan regering kommer att bli. Här är min analys av läget.

Låt oss utgå från ett valresultat där de rödgröna partierna sammantaget blir större än Alliansen men där Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Talmannen ger då i uppdrag åt Stefan Löfven att försöka bilda regering. Fredrik Reinfeldt skulle visserligen kunna försöka klamra sig kvar som statsminister med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men det kommer han inte att göra. En sådan regering skulle inte bli långlivad och Fredrik Reinfeldt skulle aldrig tänka sig att ge Sverigedemokraterna det inflytande som en sådan lösning förutsätter.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer ganska lätt att kunna enas om regeringssamverkan. Eftersom Stefan Löfven helst vill ha en blocköverskridande majoritetsregering kommer han att föra seriösa samtal även med Centerpartiet och Folkpartiet. Dessa båda partier kommer dock att tacka nej. Centerpartiet och Folkpartiet har varit mycket tydliga med att de inte kan tänka sig ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna och de kan inte med bibehållen trovärdighet överge den linjen direkt efter valet. Dessutom kommer de att behöva ägna sig åt egen partivård och politikutveckling efter åtta år i Alliansen.

Det är en öppen fråga om Vänsterpartiet kommer att ingå i Stefan Löfvens regering. Alla vet att Vänsterpartiet aldrig fäller en socialdemokratisk regering för att släppa fram en alliansregering. Dessutom riskerar Vänsterpartiet att bli det parti som tappar mest opinionsstöd av de partier som ingår i en rödgrön regering, eftersom Vänsterpartiet sannolikt får göra de svåraste kompromisserna. Samtidigt tycks Vänsterpartiet väldigt regeringssuget och om man inte tar steget in i en regering nu, när skall man då göra det?

Således bildas det en rödgrön minoritetsregering, med eller utan Vänsterpartiet. En sådan minoritetsregering kommer att släppas fram av de borgerliga oppositionspartierna. Fredrik Reinfeldt har varit tydlig i frågan och allianspartierna har inte något som helst intresse av nyval så snart efter en valförlust. En rödgrön minoritetsregering kommer heller inte att ha något problem med att få igenom sin budget, eftersom Sverigedemokraterna och Alliansen inte kan elleer vill enas om ett gemensamt budgetförslag.

Men mandatperioden är lång och en rödgrön minoritetsregering får svårt att överleva i fyra år. Eftersom vi inte har någon tradition av nyval i Sverige och nyval innebär risker för alla partier ökar incitamenten för Folkpartiet och Centerpartiet att en bit in i mandatperioden ompröva sitt nej till regeringsmedverkan. Folkpartiet kommer med stor sannolikhet att byta partiledare under 2015 och ett sådant byte kan underlätta steget in i regeringen. Folkpartiet och Centerpartiet kan hänvisa till att man tar nationellt ansvar och sätter partiegoismen åt sidan eftersom landet måste kunna regeras. En annan möjlighet är att Folkpartiet och Centerpartiet avstår från regeringsmedverkan, men blir en del av blocköverskridande överenskommelser i viktiga politisk sakfrågor.

Däremot kommer inte Folkpartiet eller Centerpartiet gå till val 2018 på ett fortsatt samarbete med Socialdemokraterna. Antingen ombildas Alliansen, eller så går de borgerliga partierna fram var för sig. Det beror på det politiska läget och är för tidigt för att kunna bedömas nu.

Så ser mitt scenario ut, och jag ser i dagsläget inget annat scenario som är mer sannolikt. En del har spekulerat i att Socialdemokraterna kommer att försöka regera ensamma, men det är jag tveksam till.

Skulle däremot de rödgröna partierna få egen majoritet och Sverigedemokraterna bli av med sin vågmästarställning blir förstås scenariot ovan inte aktuellt. Det samma gäller förstås om Alliansen - mot alla förmodan - skulle bli större än de rödgröna partierna.

Lyssna gärna på Ekots politiske kommentator Tomas Rambergs reflektioner kring frågan i P1 Morgon tidigare i dag.

2014-08-10

Löfvens sommartal - ideologiskt och utan räkneexempel

Det var ett lite speciellt läge som kringgärdade Stefan Löfvens sommartal i Vasaparken i dag. Alla vet att Stefan Löfven med största sannolikhet kommer att erbjudas att bilda regering efter riksdagsvalet om en dryg månad. En borgerlig majoritetsregering beskrivs av Dagens Nyheters ledarsida som "svindlande osannolik". I den politiska nyhetsjournalistiken handlar diskussionerna mest om huruvida de rödgröna partierna får egen majoritet eller om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering och hur stark eller svag kommer en sådan regering att bli?

Om Alliansen skulle lyckas vända opinionsunderläget till en valseger har man genomfört en historisk prestation. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett politiskt block lyckats hämta in ett så stort underläge en dryg månad före ett val. I dagens Europa är det också ytterst ovanligt att en regering vinner tre ordinarie val i rad, med samma partier i regeringsställning.

Givet de rödgrönas klara försprång i opinionen och det samtidigt oklara läget i regeringsfrågan valde Stefan Löfven att vända sig till tre olika målgrupper i sitt tal. De rödgröna väljare som tvekar vilket rödgrönt parti de skall rösta på kunde ta fasta på Löfvens uttalanden om "den förbannade könsmaktsordningen" och hans beskrivning av "Israels folkrättsvidriga ockupation" som grundproblemet i Palestinakonflikten. De väljare som ännu tvekar mellan Alliansen och Socialdemokraterna kan ha attraherats av Löfvens starka betoning av behovet att hålla ihop landet och lösa de samhällsproblem som försvårar tillvaron för så många. Socialdemokraternas egna kärnväljare mobiliserades genom Löfvens betoning av jämlikhetsfrågor och hans angrepp på Alliansen och dess skattesänkarpolitik.

Det var ett ideologiskt tal, kring jämlikhet, solidaritet och framför allt om vikten av att hålla ihop Sverige. Retoriken var fjärran från de revisorsliknande räkneexempel som präglade alltför stor del av den politiska debatten i våras. Det är bra. Jag hoppas på en valrörelse där ideologiskt impregnerade sakpolitiska förslag synliggör de centrala politiska skillnaderna mellan de alternativ som väljarna har att ta ställning till.

2014-08-08

Om vikten av förlängd vapenvila i Gaza och Hamas roll

Den 72 timmar långa vapenvilan i Gaza har löpt ut och läget står och väger. Raketer från Gaza skjuts återigen mot Israel och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat en "kraftfull vedergällning". Samtidigt fortsätter förhandlingarna i Kairo mellan palestinier och israeler.

Vapenvilan måste förlängas. Det humanitära läget i Gaza är katastrofalt och främst den palestinska civilbefolkningen har fått utstå oacceptabla lidanden. Det finns ingen militär lösning på krisen i Gaza.

Status quo är inget alternativ. Parallellt med en förlängd vapenvila måste det förhandlas fram en överenskommelse som i grunden förändrar den politiska situationen i Gaza. Annars kommer Hamas inom kort att ha byggt nya tunnlar och förnyat sitt förråd av raketer och kriget kommer att återupptas igen.

Ur ett kortsiktigt perspektiv måste en sådan överenskommelse garantera att blockaden hävs eller åtminstone genomgår signifikanta lättnader och att inga raketer skjuts mot Israel. För att en sådan överenskommelse skall kunna genomföras krävs sannolikt internationell närvaro i Gaza, särskilt vid gränspasseringarna till Egypten och till Israel.

Ur ett långsiktigt perspektiv måste fredsförhandlingarna mellan Israel och den Palestinska myndigheten återupptas, den israeliska ockupationen av Västbanken upphöra och en palestinsk stat upprättas. Svårare än så är det egentligen inte.

Som viktiga steg på vägen mot en förhandlingslösning måste den palestinska försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah bejakas och den palestinska samlingsregeringens strävan att utlysa nya, demokratiska val i Palestina få fullt stöd. Ur ett rättsperspektiv är det också viktigt att de krigsbrott som begåtts i samband med kriget i Gaza utreds och att ansvariga för sådana krigsbrott lagförs och döms.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet klargör Björn Brenner från Försvarshögskolan varför Hamas inte kan likställas med andra terroriststämplade islamistgrupper som al-Qaida, Islamiska staten (IS) och Boko Haram. Visserligen förenas dessa grupper genom att förorda en framskjuten roll för islam i politiken och de tvekar heller inte att bruka våld mot såväl militär trupp som civilbefolkning för att uppnå sina politiska mål. Men, skriver Björn Brenner, "till skillnad från al-Qaidas globala heliga krig mot alla icke-muslimer, är Hamas eget 'jihad' begränsat till väpnad kamp mot Israel och dess medborgare för att uppnå målet om en framtida palestinsk stat." Upprättandet av den framtida palestinska staten står i centrum för Hamas ideologiska och politiska tänkande

Hamas betonar också, menar Brenner, att "allt det som återfinns i de religiösa texterna måste omtolkas för att passa samhället i dag". Hamas eftersträvar inte något islamistiskt världsherravälde, utan erkänner i princip alla världens i dag existerande stater - utom Israel. Dessa skillnader innebär att det är mer rationellt för Hamas att ingå realpolitiska kompromisser än vad det är för de övriga terroriststämplade islamistgrupperna. Därför skall Hamas inte isoleras utan i stället med hjälp av morot och piska förmås att välja den politiska vägen i samband med upprättandet av en palestinsk stat, och i en sådan process självklart också förmås att erkänna Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser.

Hamas är idag politiskt försvagat. Militärens de facto-övertagande av makten i Egypten och Irans mer kallsinniga hållning till Hamas har inneburit att rörelsen tappat stöd från sina två tidigare starkaste bundsförvanter. Samtidigt står Hamas fortfarande militärt starkt och vann prestige i den egna befolkningen då man genom tunnelsystemet kunde slå till militärt inne i Israel, dödade ett större antal israeliska soldater än vid de tidigare krigen i Gaza samt har fortsatt kapacitet att skjuta raketer mot Israel. Hamas är internt politiskt splittrat och en skicklig diplomati från omvärldens sida borde kunna bidra till att stärka de krafter inom Hamas som vill gå den politiska vägen.

En lösning av Palestinafrågan sågs länge som nyckeln till fred, stabilitet och demokrati i hela Mellanöstern. Så är det inte längre. Den arabiska våren och de efterföljande framgångarna för Islamiska staten i Syrien och i Irak har förändrat den politiska kartan. Fortfarande väcker Palestinafrågan ett starkare politiskt engagemang i väst. Det beror på att den konflikten är inpräntad i vår politiska kultur och vår politiska historia. Här finns distinkta, identifierbara skiljelinjer i debatten. Palestina, Jerusalem och det judiska folket hänger samman med kristendomens födelse och den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget spelar också en roll för Palestinafrågans centrala plats i vår medvetenhet.

Men låt oss aldrig förfalla till att relativisera konfliker. Varje gång människor dödas och far illa är en gång för mycket. En lösning av Palestinafrågan skulle stärka stabiliteten i stora delar av Mellanöstern och underlätta för omvärlden att kraftsamla i den nödvändiga och viktiga kampen mot al-Qaida, Islamiska staten och Boko Haram. I Irak blir läget alltmer akut, för den kristna befolkningen och för andra befolkningsgrupper. President Malik måste pressas till att bredda sin regering och sluta föra en sekteristisk politik, det kurdiska självstyret i norr måste stödjas och stärkas. Annars blir Islamiska staten inte möjlig att besegra.

Framförallt får ett engagemang för att lösa konflikterna i Syrien och Irak inte ställas mot ett engagemang för att lösa konflikten i Gaza och Palestina. Konflikterna hänger ihop och alla goda krafter behövs i arbetet att åstadkomma en lösning.

2014-08-06

Annie Lööfs sommartal - börjar Centerpartiet finna sin väg?

Valrörelsen rullar vidare. I dag är det 39 dagar kvar till valet och Centerpartiets partiledare Annie Lööf har just hållit sitt sommartal i Nyckelviken i Nacka utanför Stockholm.

Det var ett av Annie Lööfs bättre tal. Centerpartiet kraftsamlar nu kring tre enskilda frågeområden: landsbygdsfrågor, miljö samt jobb och företag. Den profillöshet och ideologiska vilsenhet som länge präglat partiet ersätts successivt av en linje som kanske bäst kan beskrivas som "back to the basics" - tillbaka till utgångspunkten och till partiets rötter. Annie Lööfs tal var också i huvudsak befriat från billig populism, ansträngda skämt och våldsamma angrepp på sina politiska motståndare. Jag hoppas att fler partiledare följer hennes väg i dessa avseenden.

Det har länge funnits en spänning inom Centerpartiet mellan de som värnar partiets ideologiska och organisatoriska rötter och de som velat utveckla partiet i en mer urban och "frihetlig" eller marknadsliberal riktning. Spänningen kom till uttryck i EU-valet där Centerpartiets toppkandidat Kent Johansson (som representerar den första grupperingen) fick se sig förbikryssad av Fredrick Federley (som representerar den andra grupperingen). Tillsammans med sitt tal i Almedalen i början av juli är det nu tydligt att Annie Lööf åtminstone i sin retorik satt ned foten i riktning till stöd den gruppering som står för en traditionell centerpolitik. Jag tror det är en klok strategi för att hantera den kris som partiet befunnit sig i.

Centerpartiet är ett folkrörelseparti, vilket ger partiet en trovärdighet i l!andsbygdsfrågorna. I dag använde Annie Lööf uttrycket att Sverige skulle ha "världens modernaste landsbygd". Annie Lööf har tidigare argumenterat för att Alliansen för att vinna valet 2014 måste uppgradera sig till Alliansen 2.0. Hennes maning då klingade ohörd.

Det finns utrymme i svensk politik för en mobilisering på skiljelinjen stad-land, där utmaningen består i att formulera en landsbygdspolitik som är just modern och där modernitet och landsbygd inte ställs i motsättning till varandra. Det skall bli spännande att se om Centerpartiet lyckas formulera en sådan politik och huruvida en sådan politik verkligen har mer gemensamt med de övriga allianspartierna än vad den har med en rödgrön politik.

Jag har tidigare flaggat för att Centerpartiet kan bli valrörelsens vinnare inom Alliansen. Tipset kvarstår. Möjligen kan Folkpartiet konkurrera om platsen, ifall jämställdhetsfrågorna genom Feministiskt initiativs framgångar får en framträdande plats i valrörelsen.

Jag kommenterar Annie Lööfs tal i Svenska Dagbladet, här.

2014-08-04

Från islam till islamism. Har Jimmie Åkesson bytt fiendebild?

Den 19 oktober 2009 publicerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en artikel på Aftonbladets debattsida som fick stor uppmärksamhet. I artikeln utpekas islams tillväxt i Sverige och muslimernas ökade andel av den svenska befolkningen som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget".

I artikeln vecklade Jimmie Åkesson in sig i formuleringar om förutsättningarna för att "tämja islam", att "Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap" och att islam aktivt "avvisat upplysningen och humanismen". Sammantaget var Jimmie Åkessons artikel en hård attack på islam och på islams påverkan på det svenska samhället.

I sitt sommartal i Sölvesborg i lördags var tongångarna annorlunda. Nu var det inte längre "islam" utan "islamismen" som var huvudfienden och som utgjorde ett hot mot Sverige och mot världen. Visserligen citerade Jimmie Åkesson vid ett par tillfällen snarast lite pliktskyldigt Samuel Huntingtons tes om "Islams blodiga gränser", men det var i princip enda gångerna som ordet "islam" förekom i talet. I stället var det "islamismen" som utgjorde "det största globala hot vi känner till mot fred, säkerhet, demokrati, mot fred och mänskliga rättigheter". Åkesson talade om "islamismens illdåd" och om islamismen som "vår tids nazism och kommunism".

Varför har då Jimmie Åkesson valt att byta retorik? Tycker han inte längre att islam och dess tillväxt är det största utrikespolitiska hotet sedan andra världskriget? I så fall borde han säga det eller åtminstone borde någon uppmärksam journalist fråga honom om hans förändrade ordval.

Jag tror att det ligger till så här. Framgångarna för Islamiska staten (Is) i Syrien och i Irak och även fokuseringen på Hamas i samband med Gaza-kriget har riktat fokus mot en form av militant fundamentalistisk islamism som i princip alla svenskar tycker hjärtligt illa om. Samtidigt är Sverige ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion. I stället för att då attackera islam som religion är det mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder.

I botten av Jimmie Åkessons argumentation finns fortfarande en insinuation om att islam som religion är "farlig" och "främmande". På så sätt kan han samtidigt vända sig till islamhatarna i sitt eget parti och till vanligt, hyggligt folk som inte funderar särskilt mycket över islam eller muslimer men som med avsky tar del av det som nu pågår i Syrien och i Irak.
 
När det gäller muslimer delade Jimmie Åkesson i sitt sommartal in dem i två grupper: "fredliga muslimer" respektive "bokstavstroende muslimer", varav de förra var goda och de senare farliga. Sättet att tänka och kategorisera är ett uttryck för den främlingsfientlighet som impregnerar Sverigedemokraterna som parti. Undrar vilka tankeluckor som öppnas om vi börjar applicera samma logik på Sverigedemokraterna? Kanske "fredliga Sverigedemokrater" vs "järnrörsviftande Sverigedemokrater"? Eller "fredliga Sverigedemokrater" vs "rasistiska Sverigedemokrater"?

2014-08-02

Tar liberala Venstre i Danmark ett steg i främlingsfientlig riktning?

Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens "turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som jag uppskattar djupt.

Just nu är jag i Köpenhamn där jag besökt Cafe Sorgenfri och jagat Thåström-känsla på Sönder Boulevard. Men verkligheten tränger sig på när jag läser i Politiken om hur det danska liberala partiet Venstre sviker alla liberala ideal och nu diskuterar att lämna de internationella konventioner som försvårar för Danmark att föra en än mer restriktiv invandringspolitik. I rapporten "Et åbent Danmark - for dem der kan og vil!" argumenterar bl a Venstres tidigare integrationsminister Sören Pind för ett sådant förhållningssätt.

Politiken berättar att Venstre tidigare konsekvent deklarerat att Danmark skall "respektere" avtal som till exempel "den europeiske menneskerettighedskonventionen og FN:s konventioner om f. eks börn, flygtninge og statslöse". Men den inställningen är nu på väg att förändras. I stället säger Venstres Sören Pind: "Vi bör kaste et betydeligt mere kritisk blik på dele av de internationale konventioner, og kan vi ikke få dem lavet om i overensstemmelse med almindelig retfaerdighedssans efter danske forhold, så skall vi sige dem op".

Läs gärna den formuleringen igen. Danmark skall alltså kräva omförhandling av ett antal internationella konventioner som världssamfundet med stor möda enats kring, så att dessa konventioner bättre stämmer överens med en "allmän rättskänsla efter danska förhållanden". Om Danmark inte får gehör för sina krav så skall man lämna konventionen.

I Danmark är det främlingsfientliga Dansk Folkeparti inte oväntat mycket positiva till liberala Venstres kursändring. Dansk Folkepartis invandringspolitiske talesperson Martin Henriksen beskriver Venstres förslag som "glimrende".

Förslaget är än så länge bara ett förslag. Själklart finns det många goda liberaler i Venstre som protesterar och vi vet ännu inte om förslaget blir formell Venstre-politik. Jag hoppas att alla goda liberaler i Sverige gör vad de kan för att övertyga sina danska partivänner om att de mäler sig ur en liberal gemenskap om förslaget blir verklighet.

I dag sommartalar Jimmie Åkesson i Sölvesborg. Hittills har allianspartierna och de rödgröna partierna gjort gemensam sak i att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande i svensk politik. Den danska utvecklingen har i Sverige använts som ett avskräckande exempel. Låt oss hoppas att den inställningen får vägleda svensk politik även efter valet i september.

2014-08-01

Socialdemokratisk enpartiregering - är det verkligen möjligt?

I dag är det bara 44 dagar kvar till valet. Till helgen drar valrörelsen igång lite försiktigt genom att partiledarna börjar hålla sina sommartal - Jimmie Åkesson i Sölvesborg på lördag och Jan Björklund i Göteborg på söndag. Sedan rullar det på - hela listan hittar du här.

Sommartalen fyller åtminstone två funktioner inför årets valrörelse. För det första fyller de en mobiliserande funktion för medlemmar och sympatisörer som nu får en signal om att valrörelsen är på gång och att det är dags att öppna de politiska luckorna efter semestern. För det andra får partiledaren en möjlighet att i medieljuset påverka den politiska dagordningen och lyfta fram de frågor partiet vill att valrörelsen skall kretsa kring. Särskilt för de små borgerliga allianspartierna är det viktigt att profilera sig inför de allmänborgerliga väljarna och nu driva sina hjärtefrågor.

Mycket av valrörelsen kommer förstås att kretsa kring regeringsfrågan. Alltfler utgår nu i sina bedömningar att Alliansen kommer att förlora valet. Regeringsfrågan handlar därför inte om det blir Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som får bilda regering utan i stället om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering.

I en intressant artikel i Sydsvenskan skriver den liberale politiske krönikören och författaren Per T Ohlsson att "det vore en formlig sensation" ifall Alliansen vinner valet i höst. I stället tror Per T Ohlsson att de rödgröna partierna tillsammans kommer att bli större än Alliansen men att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem skall Stefan Löfven i ett sådant läge bilda regering? Med sig själv, blir Per T Ohlssons kanske något överraskande svar. Per T Ohlsson menar att en socialdemokratisk enpartiregering är realpolitiskt möjlig och att en sådan har flera fördelar i förhållande till en blocköverskridande regering eller en rödgrön regering.

Per T Ohlsson viktigaste argument är att "ett förhandlingsmoment försvinner: det inom en koalition. Kraften kan koncentreras på kompromisser i riksdagen". Socialdemokraterna slipper således först kompromissa ihop sig inom en regeringskoalition med Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet och Folkpartiet och kan i stället sköta förhandlingarna i en sammanhållen process.

Per T Ohlssons idé har mycket för sig. Jag tror ändå inte att det kommer att bli så. När Socialdemokraterna tidigare regerat ensamt har partiet haft uppemot 40 procent av rösterna att luta sig mot. Efter valet i september kommer partiet i stället sannolikt att ha drygt 30 procent - legitimiteten för att regera ensamt blir därigenom lägre. Stefan Löfven har också markerat att han gärna ser en koalitionsregering, även om han förstås inte explicit har uteslutit en socialdemokratisk enpartiregering. Viktigast tror jag ändå är att Miljöpartiet är oerhört motiverat att ta regeringsansvar och Stefan Löfven har i sina uttalanden näranog bundit sig att bjuda in dem till regeringssamtal. Det skall nog till att Miljöpartiet i princip straffar ut sig ur dessa förhandlingar genom att vägra kompromissa i frågor där avståndet till Socialdemokraterna är ganska stort (t ex i kärnkraftsfrågan). Men jag ser inte riktigt att så kommer att ske.

Mitt bud är fortfarande en rödgrön minoritetsregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och kanske Vänsterpartiet som under mandatperioden eventuellt breddas till en blocköverskridande regering, om så skulle behövas. Men till det scenariot skall jag återkomma i en senare post.

2014-07-27

Läget i Gaza och den diplomatiska vägen framåt

Uppdaterat tisdag 29 juli kl 14.50 Just nu rapporteras att Hamas accepterat en ensidig palestinsk vapenvila i Gaza under tre dygn. Vapenvilan skall träda i kraft omedelbart. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att dra några slutsatser om huruvida vapenvilan verkligen kommer att träda i kraft, om Israel respekterar den och om den kommer att bli varaktig. Men just nu är alla ljus i mörket välkomna.

En tre dygn lång vapenvila skulle inte bara ge utrymme åt humanitära insatser för att lindra lidandet åt alla de människor i Gaza som drabbats så hårt av Israels oproportionerliga våldsanvändning. En tre dygn lång vapenvila skulle också ge någorlunda arbetsro för alla de försök som nu pågår om att skapa en icke tidsbunden vapenvila i Gaza. Ett eld upphör under tre dygn höjer dessutom tröskeln för Israel och Hamas att återuppta krigföringen.

De nödvändiga minimivillkoren för en mer varaktig vapenvila är att Israel får garantier om att raketbeskjutningarna från Gaza upphör och att palestinierna får garantier om signifikanta lättnader i den pågående blockaden. Dit är stegen ännu långt. Men ett litet steg är också ett steg. Låt oss därför hoppas att den tre dygn långa vapenvilan blir verklighet och att den respekteras.
*
 Läget i Gaza inger fortsatt förtvivlan. De kortvariga vapenvilorna avlöser varandra, men det vidriga dödandet fortsätter. Den senaste uppgiften jag såg anger 1 139 döda palestinier, varav flertalet civila och många barn. På den israeliska sidan har 46 personer dött, varav tre civila.

De socialdemokratiska partiledarna i Sverige, Finland, Island och Norge har i ett gemensamt uttalande uppmanat Israel och Hamas till omedelbart eldupphör och återgång till fredsförhandlingar. I uttalandet kritiseras självklart Hamas folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel. Men det betonas också att det största ansvaret finns hos Israel och att Israels våldsanvändning bryter mot folkrätten: Israel som ockupationsmakt och som den överlägset starkaste parten har ett särskilt ansvar i konflikten. Vi fördömer landets användning av oproportionerligt våld som strider mot folkrätten och grundläggande humanitära principer. Likaså betonas att Israel måste upphöra med ockupationen av Västbanken, avveckla bosättningspolitiken som innebär en folkrättsvidrig annektering av ockuperade områden och häva blockaden av Gaza. Partiledarna ställer sig också positiva till en märkning av produkter tillverkade i bosättningar för att ge konsumenter möjlighet till att inte köpa dessa produkter.


Jag tycker det är ett väl avvägt uttalande. Utrikesminister Carl Bildt menar visserligen att texten borde varit ännu starkare med avseende på vikten av att häva blockaden av Gaza. Det är möjligt, men texten säger ju faktiskt explicit att blockaden måste hävas.

Det är bra att Carl Bildt ligger på, men han borde också försöka övertala sin egen statsminister att visa ledarskap i frågan. Fredrik Reinfeldts vad jag kan förstå enda officiella uttalande om Gaza kom för över en vecka sedan och löd i sin helhet: Vi ser en upptrappning i Israel och Gaza som är ytterst oroande. Båda parter måste nu genast bidra till ett eldupphör så att vi kan få ett slut på våldet och lidandet för civilbefolkningen. Jag inser att alliansregeringen är splittrad i sin syn på konflikten, men som statsminister har Fredrik Reinfeldt ändå det yttersta ansvaret för att Sverige skall ha en tydlig linje. Hans uttalande ovan är så allmänt formulerat att om han inte inom kort ger en något mer fördjupad analys blir det blir en parodi på statsmannaskap.

Situationen kompliceras av att varken Israel eller Gaza hittills nått sina politiska mål med konflikten. Israel vill ha ett varaktigt stopp på raketbeskjutningarna från Gaza och helst att Hamas vapenlager förstörs eller omhändertas. Hamas vill att blockaden av Gaza hävs, eller åtminstone signifikant lindras. Därför finns det en viss risk att dödandet fortsätter ytterligare en tid.

Omvärlden måste starkare än hittills prioritera att pressa parterna till en lösning enligt följande. Först en villkorslös vapenvila för att få stopp på dödandet av civila och barn. Därefter förhandlingar med sikte på att blockaden av Gaza hävs, raketbeskjutningarna upphör och att gränskontrollerna till och från Gaza ställs under internationell kontroll. En internationell styrka i samband med en sådan uppgörelse kan med fördel placeras mellan Gaza och Israel. I nästa skede genomförs fria och demokratiska val i hela Palestina och förhandlingarna om en tvåstatslösning mellan Israel och den palestinska myndigheten återupptas. Dessa förhandlingar borde kunna utmynna i en överenskommelse första halvåret 2015. I sak vet alla att en sådan utveckling är enda vägen till en varaktig fred.

Men vi får ta ett steg i taget. Först en vapenvila, följd av förhandlingar. Dödandet måste sluta nu.

I dagens läge är alla nya röster som framför kreativa idéer om hur en israelisk-palestinsk fred skall kunna uppnås särskilt välkomna. Läs därför gärna statsvetarprofessor Bo Rothsteins artikel på SvD Brännpunkt i lördags.

2014-07-25

Juristers agerande i USA synliggör dödsstraffets absurditet

Uppdaterat lördag 2 augusti kl 09.00. Nu avslöjas nya detaljer kring den nära två timmar långa avrättningen av Joseph R. Wood i Arizona för några veckor sedan. Avrättningen - som blev en av de mest utdragna i USA:s historia - blev mycket uppmärksammad då vittnesuppgifter berättade om hur Joseph R. Wood flämtade efter luft ungefär 600 gånger under de två timmar som avrättningen pågick. De nya uppgifterna - som kommer från de protokollanteckningar som förs i samband med en avrättning - visar att Joseph R. Wood fick injiceras med olika läkemedel 15 gånger innan han dog. 

Den utdragna dödsprocessen och myndigheternas experimenterande med nya läkemedelskombinationer och olika doseringar blir ytterligare argument mot dödsstraffet i den pågående amerikanska debatten, där dödsstraffsmotståndarna successivt stärker sin ställning.
*
Jag har tidigare påtalat de groteska juridiska turer som med nödvändighet uppstår när USA gör anspråk på att tillämpa det barbariska dödsstraffet på ett "civiliserat", "humant" och "rättssäkert" sätt. Då gällde det olika amerikanska domstolars inbördes stridigheter inför det som till sist blev en grym, tortyrliknande avrättning av Clayton Locket i Oklahoma i våras. Clayton Locketts dödskamp pågick i nära 45 minuter, han fick kramper och försökte resa sig från britsen när avrättningen inte fungerade som den skulle. Avrättningen avbröts, men Clayton Lockett dog kort därpå av en hjärtattack i stället.

I onsdags uppstod en ny spektakulär juridisk situation i samband med avrättningen av Joseph R. Wood III i Arizona. Joseph R. Wood var dömd för två mord som han begått för 25 år sedan. Avrättningen genomfördes genom giftinjektion, En sådan avrättning brukar ta ungefär 15 minuter. Men Joseph R. Wood vägrade dö. Först efter 1 timma och 57 minuter tog hans dödskamp slut. Vittnen till avrättningen berättar hur Joseph R. Wood flämtade efter luft ungefär 600 gånger under dessa två timmar.

När avrättningen inte fungerade som planerat utan drog ut på tiden agerade Joseph R. Woods advokater. Mitt under pågående avrättning lämnade de in en "emergency appeal" till en federal distrikstdomstol, där de anförde att Joseph R. Woods konstitutionella rättigheter (Eighth Amendment som förbjuder grymma och ovanliga bestraffningar) överträddes och att domstolen därför måste besluta att omedelbart avbryta avrättningen: "We respectfully request that this court stop the execution and require that the Department of Corrections use the lifesaving provisions required in its protocol”.

Joseph R. Wood dog innan domstolen hann behandla advokaternas begäran. Men advokaternas försök blev ytterligare en illustration av de absurda juridiska situationer som uppstår när man försöker kombinera barbari med humanism och rättssäkerhet.

Arizona har nu beslutat om ett tillfälligt stopp för alla avrättningar.

Dödsstraffet är en skam för USA och skapar ett avstånd mellan USA och Europa. Det finns små hoppfulla tecken i den inhemska debatten i USA om att motståndet mot dödsstraffet vinner terräng. För inte tänker väl USA överge dödsstraffet senare än vad till exempel Kina kommer att göra det?

2014-07-24

Gunnar Axén, Anebypastorn och TV-apparatens symbolladdning

I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".

Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.

Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.

TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.

Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.

Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.

2014-07-20

Om svenska elevers simkunnighet och Tobias Billströms mytbildning

Uppdatering måndag 21 juli kl 18.55 finns längst ned i posten.

Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.

I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.


Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".

Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.

Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.

Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.
*
Uppdaterat måndag 21 juli kl 18.55. I ett svar till min text ovan tillstår Tove Lifvendahl att Tobias Billströms uttalande var "olyckligt", men att alla vi som kritiserade Billström borde ha varit mer överseende. I stället för att kritisera Billströms felaktiga påstående borde vi ha uppskattat att ministern bekymrade sig över elevernas bristande simkunnighet.

Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.

Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.

"En sak kan Du göra, en annan människa väl"


I dag söndag 20 juli 2014 - Apostladagen - var jag inbjuden att gästpredika i samband med gudstjänstfirande i Högsbo kyrka i Göteborg. Jag valde att utgå från Stig Dagermans dikt "En broder mer" och särskilt textraden "En sak kan Du göra, en annan människa väl". Tack alla ni cirka 70 som kom och deltog denna vackra, soliga sommarsöndag. Texten till min predikan återfinns nedan.
*
I onsdags, för bara några dagar sedan, sprang de fyra palestinska pojkarna Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad, omkring på stranden i Gaza och lekte. Deras pappor var fiskare och pojkarna fördrev tiden, som de brukade göra, med att spela fotboll, leta efter krabbor och leka kurragömma. De var alla mellan nio och elva år gamla.

I dag finns inte Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed längre. De sköts alla fyra till döds i onsdags, sannolikt av israeliska militärfartyg långt ute till havs som antingen siktade väldigt fel eller som förväxlade pojkarna med palestinska terrorister. En femte pojke, Moatasem, 11 år, som överlevde attacken om än med en del allvarliga splitterskador säger i en gripande TV-intervju som jag såg igår: ”De kan ge sig på små barn men de kan aldrig ge sig på de döda. De som dog är hos Gud nu. De döda betydde mycket för mig, nu måste jag leka ensam.” Och så tittar den 11-årige Moatasem in i kameran med sitt gravt allvarliga barnaansikte, och vi som tittar och träffas av hans blick känner det trauma, den ångest och den sorg han genomlever och som alltid kommer att gå i hans närhet.

Krigshandlingarna i Gaza pågår för fullt, med nu nära 400 döda, de allra flesta civila och många av dem barn. Svenska medier har visat bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, och barn som har blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.

Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år. Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till uppgivenhet eller till cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den svenska debatten där alla argument redan är framförda till leda och där konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.

När de här känslorna av uppgivenhet och meningslöshet kommer – och de kommer till oss alla då och då – då tänker jag på den tyske vispoeten Wolf Biermann och hans sång ”Uppmuntran” som han skrev i gamla Östtyskland 1968 och versraderna Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid, skriver Biermann. Det är alltid en mänsklig skyldighet att inte ge vika inför våldet, att inte låta oss passiviseras inför förtryck och övergrepp utan att alltid hålla kvar hoppet, att alltid stå där, i vår trasslighet och i vår ofullkomlighet, men ändå villiga och redo, för att efter bästa förmåga försöka bidra till en bättre värld.

Jag tänker på Wolf Biermans sång när jag lyssnar på dagens evangelietext om Jesus och när Jesus kallar sina apostlar, de tolv som skall följa honom, och som han skall skicka ut för att predika och för att ”driva ut demonerna”, som texten säger. Vad innebar det att vara en apostel av de tolv som Jesus valde och vad innebär det att vara en apostel i dag? Det är frågor som kanske särskilt viktiga att reflektera över just idag, dagens söndag är ju Apostladagen. 

För mig blir evangelietexten en påminnelse om att kärleksbudskapet – och här tänker jag särskilt på att du skall älska din nästa såsom dig själv – skall spridas inte bara i ord och också genom handling. Den kristna tron är inte bara en livsåskådning, en religiös övertygelse, eller en känsloupplevelse, en personlig trygghet – tron är för mig något som präglar hela mitt sätt och vara, och även mina handlingar. 

En apostel skall inte bara i ord missionera evangelium, en apostel måste leva evangelium. Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Och han fortsätter: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (…) Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Jag ser därför dagens evangelietext som en uppmaning, eller kanske snarare för att åter anknyta till Wolf Biermann – som en uppmuntran – att efter förmåga och genom handlingar utförda i kärlek till vår nästa bidra till att skapa en bättre värld här på jorden. Det är lätt att säga. Det är också något som kan betyda något väldigt stort, eller också något väldigt litet. 

Många av oss känner nog en viss bävan inför uppgiften och inför anspråken. Många känner vanmakt. Vad kan man egentligen göra när man ser all den mänskliga misär och de lidanden som möter oss i till exempel Gaza, eller i Syrien eller i Irak? Jag tror att ett sätt att möta denna vanmakt är att vinna hopp och tilltro ur det faktum att väldigt många saker i världen faktiskt har blivit bättre. Barnadödligheten i världen minskar, analfabetismen i världen minskar. Aldrig för i modern tid har så få människor dödats i krig mellan olika nationalstater. 

Vi talar i dag mycket om rasism i främlingsfientlighet i Sverige och kyrkans klockor klingar för att varna och för att markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. 

Men det är lätt att glömma bort att det faktiskt inte var bättre förr. Samstämmiga undersökningar visar att svenska folkets syn på invandrare och flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Världen och människors attityder går att förändra. Att påstå att rasismen minskar i Sverige innebär inte på något sätt att man förminskar problemet med den rasism som faktiskt finns. Insikten om att den antirasistiska kampen inte varit förgäves ger i stället ytterligare styrka i arbetet med att bekämpa den vedervärdiga rasismen varhelst den visar sig och på så sätt motverka just den känsla av vanmakt som annars lätt blir ett hinder för goda gärningar.

Ett annat skäl – än vanmakten - till att man tvekar över att försöka bidra till att skapa en bättre värld kan vara att man är rädd. Det kan vara allt från den tvekande missionären som är rädd att hen och hens familjs skulle få malaria om de bosätter sig i utsatta områden i Afrika till den som tvekar att säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt för att det inte är socialt accepterat att säga ifrån, eller till den som tvekar att ge sig in i den politiska debatten på sociala medier av rädsla att utsättas för näthat. 

Vi är rädda – det finns ingen människa som inte är rädd. Men att vara människa är också att våga, att våga sätta sig själv på spel. Här kan man inspireras av just apostlarna. Tänk själva – här kommer det en dåre (för så måste han ju av många ha uppfattats), pekar på just dig och säger att du skall släppa allt det gamla, lämna ditt gamla liv och följa honom, för han är Människosonen. Jag vet inte om det var mod eller om det var dumdristighet som fick apostlarna att göra just detta – kanske var det också något himmelskt med i spelet. Men apostlarna vågade släppa fotfästet och följa sitt hjärtas väg, och deras mod kan också ge uppmuntran för våra vägval.

Ett tredje hinder för att agera mot förtryck och orättvisor kan vara att man tycker att det man gör är så litet i förhållande till alla lidanden som finns i världen. Ja. Så är det. Världen räddas inte i en handvändning, snarare räddas den bit för bit. Men det är också i det lilla som det stora kan växa och gro, som Leonard Cohen skriver: There is a crack in everything. That's how the light gets inDet finns en spricka i allting – det är så ljuset kommer in. Den goda gärningen, det lilla ingripandet, kan vara just den spricka som släpper in ljus, värme och glädje. Så ge ett bidrag till Läkare utan gränser, eller till Röda Korset, eller varför inte till dagens kollekt om Svenska kyrkans viktiga arbete i utlandet. Ta en stund av din tid och prata lite med en av de romer som sitter utanför din livsmedelsbutik och ber om en slant – se människan och inte tiggaren. 

Var inte rädd för att göra det lilla – finn i stället just uppmuntran i Stig Dagermans ord ur dikten ”En broder mer” Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.  Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Vi människor är så olika. Vi förenas av att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla bär en del av Guds gudomliga kärlek inom oss. Men olikheterna innebär också att vi har olika uppgifter och att vi alla kan bidra till att skapa en bättre värld på olika sätt. En del av oss är bildstormare, omstörtare, vill förändra det politiska systemet i grunden och skapa nya sätt att leva tillsammans. Andra av oss är mer försiktiga, tror på successiva förändringar, på att människans goda vilja i det lilla kan bidra till att förbättra världen på sikt. Inget av dessa sätt behöver vara bättre eller sämre än det andra. Vi möts och ses i miljörörelsen, i internationella solidaritetsorganisationer, i Amnesty, i politiska partier, i antirasistiska manifestationer eller bland alla dem som varje månad avsätter en slant av sin lön eller sin pension till något behjärtansvärt sammanhang. 

Sättet vi bidrar på kan vara väldigt olika. Men vi kommer aldrig undan vårt individuella ansvar att under den korta tid vi lever tillsammans här på jorden – efter bästa förmåga och i all vår rädsla och skröplighet - åtminstone försöka bidra till en bättre värld.

Om det är något jag vill skicka med i dag så är det just det att vi var och en - innan dagen är slut - på allvar ställer oss just denna fråga: på vilket sätt skulle just jag kunna bidra? Svaren på frågan är aldrig självklara, men om frågan ställs är heller inga svar möjliga.

Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed sköts till döds i onsdags. De kommer aldrig mer tillbaka. Deras livsbanor fick aldrig möjligheten att växa och att utvecklas. Men låt oss hedra deras minne genom att lova varandra att - var och en efter sin förmåga - på vårt eget sätt göra vårt bästa - i ord och i handling - för att uppfylla kärleksbudet och bygga en värld där barn aldrig mer sakll behöva dö i krig. Som Wolf Biermann avslutar sin dikt "Uppmuntran": Nej, låd dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. // Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken gränska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.

2014-07-18

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.