Sverigedemokraterna och massmedias bekymmersamma ambivalens

Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Dagens toppnotering i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)

Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.

En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.

Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.

I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.

Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.

Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.

De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.

Vellinge kommun, Moderaterna och främlingsfientligheten

Den skånska kommunen Vellinge har drygt 30 000 invånare och landets lägsta kommunalskatt - 29 procent. Vid valet 2006 röstade 56 procent av kommunens invånare på Moderaterna.

I dag står Vellinge i blickfånget för en sorglig uppvisning i främlingsfientlighet. Malmö kommun och vårdföretaget Attendo har beslutat att placera ett 30-tal ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet Bruksgården i Vellinge kommun. Kommunalrådet och moderaten Lars-Ingvar Ljungman rasar mot beslutet och skriver på kommunens hemsida att det inte kan vara ett kommunalt problem att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. De 30 ensamkommande flyktingbarnen sägs i samma text vara ett uttryck för ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik och att han vill undersöka vilka möjligheter som står till buds för att stoppa denna cirkus.

Strida ström av tonårspojkar? Ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik? Stoppa denna cirkus? Vi talar om 30 ensamkommande flyktingbarn till ett tillfälligt boende i en av Sveriges rikaste och mest välmående kommuner. Det finns bara ett ord för kommunalrådets reaktion, och det ordet är ynkligt.

Det är klart att Lars-Ingvar Ljungmans osmakliga uttalanden stänker även på Moderaterna som parti. Ljungman är som kommunalråd en av Moderaternas mest framträdande talespersoner i Vellinge. Vad säger Fredrik Reinfeldt? Vad säger Per Schlingmann? Vad säger Tobias Billström? Är det verkligen OK för en partiföreträdare att häva ur sig sådana här saker om 30 ensamkommande flyktingbarn? (Till tidningen Norra Skåne säger Tobias Billström i stället att han att han "uttryckt förståelse" över reaktionerna i Vellinge.)

Uppdatering: Fick just se via Alliansfritt Sverige att Lars-Ingvar Ljungman är ordförande för Moderaternas nationella valberedning. Stänket på Moderaterna förvandlas därigenom till en präktig svallvåg.

Till Göran Hägglund och till alla goda socialliberaler (hallå - finns ni?) säger jag - hur kul är det att sitta i en regering vars största parti låter sina företrädare ägna sig åt främlingsfientlig uppvigling på kommunens hemsida?

I samband med denna sorgliga och solkiga historia kan jag inget annat än varmt rekommendera Sundströms så begåvade Om jag kommer opp till Jesus, från albumet För dom vi skickar tillbaks.

Om skillnaden mellan kommunism och nazism

Nu har 20 år gått sedan Berlinmurens fall. I samband med jubiléet aktualiseras debatten om huruvida kommunismen är lika avskyvärd som nazismen och fascismen.

Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.

Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).

Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.

På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.

På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?

Abbas avgång och enstatslösningens återkomst

Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)

Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.

Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.

Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.

Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.

Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.

Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?

Vänsterpartiets strategiska dilemma

I dagens väljarbarometer från SKOP stannar Vänsterpartiet på ytterst blygsamma 4.3 procent. Självklart går det inte att dra några långtgående slutsatser från en enskild mätning, men även ur ett längre tidsperspektiv har Vänsterpartiet skäl att hysa oro över partiets sviktande stöd i opinionen.

Det rödgröna samarbetet ställer Vänsterpartiet och Lars Ohly inför svåra strategiska utmaningar. Visserligen vinner partiet erkännande som ett rumsrent och regeringsfähigt parti, och ges därmed i förlängningen möjlighet att som regeringsparti kunna förverkliga delar av sin politik. Men risken finns att dessa vinster sker till priset av att partiet förlorar sin själ och sin identitet. Dessutom börjar doften av fyraprocentsspärren bli obehagligt påtaglig.

Vänsterpartiets strategiska dilemma kan formuleras enligt följande:

1.) Som ett litet flankparti på vänster-högerskalan är det Vänsterpartiet som har den längsta resan att göra i det rödgröna samarbetet. När politiken nu vrids mot mitten finns det en risk att Vänsterpartiet tvingas förflytta sig så långt att vänsterflanken på den politiska spelplanen lämnas öde. Därigenom riskerar Vänsterpartiet att inte längre uppfattas som ett oppositionellt parti, utan som en del av etablissemanget. Ett sådant scenario öppnar möjligheten för att delar av Vänsterpartiets tidigare väljarkår nu istället väljer att stanna hemma på valdagen, eller proteströstar på populistiska partier. Piratpartiet kan också tjäna på en sådan utveckling.

2.) Om Vänsterpartiet å andra sidan väljer att hålla sig lite på sin kant i det rödgröna samarbetet så riskerar partiet att uppfattas som splittrare, och möjligheten minskar att partiet kommer i regeringsställning överhuvudtaget.

Svensk politik präglas i dag av förekomsten av två distinkta block - de rödgröna och den borgerliga alliansen - som slåss om regeringsmakten. Men det är också av betydelse att väljarna verkligen uppfattar att det finns politiskt relevanta skillnader mellan dessa båda block. Annars är det risk att Vänsterpartiet tvingas förlita sig på kamrat fyra procent för att klara sig kvar i riksdagen.

Jag kommenterar Vänsterpartiets strategiska dilemma i Dagens Eko.

Huka er Piratpartister - nu har vinden vänt inom S i synen på övervakningssamhället

Huka er, Piratpartister! Nu har vinden vänt inom den Socialdemokratiska partiledningen i synen på övervakningssamhället. På partikongressens sista dag fick integritetskämparna ett betydligt mer positivt bemötande än tidigare, och partistyrelsen gjorde långtgående kompromisser i synen på t ex Ipred. Socialdemokraterna röstade ju som bekant tidigare för ett införande av Ipredlagen - nu gör partiledningen en reträtt och kräver att Ipredlagen måste förändras.

Låt oss inte vara naiva. Det finns fortfarande en hel del i de antagna skrivningarna som andas oförståelse över integritetsproblematiken. Men jämfört med det förslag till riktlinjer som partistyrelsen inledningsvis lade fram inför kongressen så har integritetskämparna fått gehör för flera av sina ståndpunkter. Dessutom valde partistyrelsen att yrka bifall till en motion där bl a Carl Tham krävde en ny utredning syftande till att ytterligare begränsa möjligheten till användande av tvångmedel som t ex telefonavlyssning mot medborgarna. Partistyrelsen yrkade också bifall till en motion om en ny stor utredning om upphovsrätten.

Så Socialdemokraterna tycks vara på väg åt rätt håll, även om mycket naturligtvis återstår att göra. Piratpartiets framgångar har naturligtvis varit mycket viktiga för att få upp Socialdemokraternas ögon på integritetsproblematiken.

Om Socialdemokraterna fortsätter på den nu inslagna vägen så kanske det efter valet 2010 finns möjlighet att travestera Schiller: Piratpartiet har gjort sin plikt - Piratpartiet kan gå...

De just antagna texterna finns ännu inte på nätet.

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

Analys av Mona Sahlins tal till partikongressen

Mona Sahlins invigningstal på den Socialdemokratiska partikongressen i dag blev en markör av hur långt - eller hur kort - partiet har kommit i sitt pågående förändringsarbete.

Talet var genomarbetat och väl smitt. Ödmjukhet inför valförlusten 2006 och en visad övertygelse att ta tillbaka jobbfrågorna: Vi skall aldrig mer förlora initiativet när det gäller jobben. Betoning av gemenskapsvärden och frihetlighet: Vår utgångspunkt är att vi blir starkare tillsammans. Vi har en idé om hur samhället, det gemensamma, ska byggas. Inte för att styra människor - utan för att frigöra dem. Avståndstagande från varje form av samverkan med eller beroende av Sverigedemokraterna: Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande - aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång. Och det gäller också passivt inflytande.

Talet var mycket traditionellt och innehöll inga egentliga nyheter. Kongressen kan mycket väl bli en socialdemokratisk styrkedemonstration. Visst kommer partiledningen sannolikt att förlora någon eller några frågor. Men på det stora hela växer nu det interna stödet för partiledare Mona Sahlin. Och när det interna stödet växer så ökar också möjligheterna för Mona Sahlin att stärka sin ställning i väljaropinionen som helhet. (Jag kommenterar Aftonbladets dagsfärska undersökning om förtroendet för Mona Sahlin här.)

Noterbart är att de internationella frågorna nästan inte berördes alls i Mona Sahlins tal. Det är olyckligt, eftersom Mona Sahlin ännu inte hållit något utrikespolitiskt linjetal. Hennes trovärdighet som socialdemokratisk statsministerkandidat skulle otvivelaktigt stärkas om hon valde - eller förmådde - att ta ett steg fram i de internationella frågorna.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det går att vinna 2010 års val på traditionell socialdemokratisk politik. Men för att behålla makten över valet 2014 och för att göra lika skarpa avtryck i 2000-talets svenska samhälle som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet krävs något ytterligare. Mona Sahlins tal - gediget och välformulerat - var ur det perspektivet mer ett tal för 2010 års valrörelse än för valet 2014.

Det må så vara. Bara inte hennes inledningsanförande till partikongressen 2013 också blir ett tal för valrörelsen 2010.

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.

Samkönade äktenskap? Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

I dag blev Svenska kyrkan blev den första större kyrkan i världen att välkomna äktenskap mellan människor av samma kön. Jag är stolt och glad att få tillhöra en kyrka som har den andliga och den politiska kraften att kunna ta detta steg.

Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) och Öppen kyrka stödde förslaget. Bland dem som röstade emot återfanns Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, ett 20-tal moderater och Frimodig kyrka.

Beslutet var inte enkelt. Välkomnandet av samkönade äktenskap innebär stora utmaningar för Svenska kyrkan - både i det ekumeniska arbetet och i uppgiften att hålla samman en kyrka där en engagerad minoritet tog avstånd från beslutet.

Själv ser jag beslutet som en seger för kärleken. All kärlek är bra kärlek, skriver Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen i Manifest för kristen vänster. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.

En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap, och därför också väldigt glad över det beslut som kyrkomötet fattade i dag.

Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna

I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.

USA: Kvinnliga fångar fjättras vid förlossning

På en middag för en tid sedan fick jag frågan vilka som var de underligaste länder jag någonsin besökt. Efter en stunds eftertanke svarade jag: Albanien och USA. Svaret väckte en viss uppmärksamhet, och det var inte valet av Albanien som folk undrade över.

Det jag finner så underligt med USA är blandningen av å ena sidan moderniteten, värnandet av friheten och det starka rättighetstänkandet och å andra sidan barbariet (vilda västern-syndromet?) i form av t ex dödsstraff, tortyr av fångar och upprepade folkrättsbrott.

I går blev jag genom en artikel i International Herald Tribune medveten om ytterligare ett barbariskt inslag i det amerikanska samhällslivet. I nästan alla USA:s delstater är det tillåtet att fjättra gravida kvinnliga fångar i samband med att de föder barn. Nu har en federal domstol i Arkansas - med sex röster mot fem - funnit att fjättrandet av en kvinnlig fånge i samband med förlossning kan ha stridit mot den amerikanska konstitutionen.

Det aktulla fallet gäller Shawanna Nelson, som vid 29 års ålder och gravid i sjätte månaden år 2003 påbörjade ett fängelsestraff i Arkansas's McPherson Unit prison. Vid förlossningen fördes Shawanna Nelson till ett civilt sjukhus. Under de första timmarna av värkar var hennes ben ihopfjättrade, i ett senare skede fjättrades hennes ena ben i en säng och hennes andra ben i en rullstol. Shawanna Nelson vädjade om att hennes ben skulle göras fria, och förlossningsläkaren och två sjuksköterskor underströk hennes begäran. Men den ansvarige fängelsevakten vägrade.

Förlossningen med fjättrade ben gav Shawanna Nelson en permanent höftskade, avslitna magmuskler, ett navelsträngsbråck (?) ("umbilical hernia") som måste opereras samt svår ångest.

Shawanna Nelson var ingen våldsbenägen fånge. Hon var dömd för checkbedrägeri. Shawanna Nelson är heller inget isolerat fall. Fem procent av de kvinnliga fångarna i USA är gravida när de påbörjar sina fängelsestraff.

Utrikesminister Carl Bildt (M) har på senare tid fått skarp kritik för att han inte intresserar sig för kvinnors rättigheter i världen. Här finns en viktig fråga för honom att ändra på den bilden, genom att offentligt kritisera USA för deras sätt att behandla kvinnliga gravida fångar. Vill han? Kan han ? Törs han?

Om Sverigedemokraterna, blockpolitik och statsministerfrågan

Sverigedemokraterna genomför just nu sina s k landsdagar i Ljungbyhed utanför Klippan i Skåne. Men anledning av landsdagarna diskuterade statsvetaren Anders Widfeldt i Studio Ett:s 16-timma i dag fredag förutsättningarna för att Sverigedemokraterna skall nå framgång i valet 2010 (Widfeldt medverkar i slutet av inslaget).

Anders Widfeldt betonade den gamla statsvetenskapliga sanningen att blockpolitik där vänster står mot höger försvårar för högerpopulistiska partier att nå framgång och vinna en plats i parlamentet. Men Widfeldt gjorde en viktig precisering av denna sanning. Det räcker inte med att ett vänsterblock och ett högerblock står mot varandra i valkampanjen. Det avgörande är om väljarna uppfattar att det finns distinkta skillnader mellan dessa båda block.

Widfeldts analys innebär att om de etablerade partierna vill motverka en valframgång för Sverigedemokraterna så är det visserligen viktigt att alliansregeringen och de rödgröna går till val som två distinkta block. Men det är än viktigare att dessa två block inte tränger ihop sig i mitten, utan i stället verkligen var för sig täcker in såväl den vänstra som den högra delen av det politiska fältet. När valkampen nu sägs rikta in sig på de vankelmodiga mittenväljarna finns det onekligen en risk att de båda blocken lägger sig så nära varandra att det för många väljare blir svårt att se de avgörande skillnaderna.

Jag noterar också att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna pekar ut Mona Sahlin som den enda politiker de aldrig kommer att kunna stödja som statsministerkandidat. Om det säger jag bara en sak: Heja Mona!

Dawit Isaak och det anstötliga Svenska Fotbollförbundet

Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd har dömt Örgryte IS till böter om 10 000 kronor för att klubbens supportrar på en allsvensk fotbollsmatch visat upp en banderoll med texten Frige Dawit Isaak. I sin dom hänvisar disciplinnämnden till Elitfotbollmanualens kapitel 3, § 17, om anstötliga texter och symboler.

Att kräva frihet åt Dawit Isaak bedöms således vara anstötligt. Däremot är det fritt fram för storklubbarnas s k firmor som AIK:s Firman Boys eller IFK Göteborgs Wisemen att på läktarplats match efter match visa upp sina banderoller utan att Svenska Fotbollförbundet på något sätt betraktar det som anstötligt.

Likaså är det tillåtet för de politiska partierna att göra politisk reklam på arenorna, under förutsättning att de betalar fullt marknadspris. Jag antar att betalningen gör budskapet mindre anstötligt.

Och hur är det egentligen med Svenska Fotbollförbundets egna, förtjänstfulla aktioner för att motverka rasism inom fotbolls-Sverige? Är de inte också egentligen ett fall för disciplinnämnden och kapitel 3, § 17?

Jag kan förstå att det finns en oro för att politiska grupperingar skulle nyttja fotbollens offentlighet och publika sammanhang till att propagera för sin sak. Otäcka exempel kan hämtas från Italien, där närmast fascistiska grupperingar kidnappat delar av läktarkulturen. Men att stämpla en humanitär stödaktion för Dawit Isaak som anstötlig är ingenting annat än just - anstötligt.