Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
2013-12-06
2013-12-04
Dagens SCB-mätning: Fortsatt uppförsbacke för Alliansen
Dagens partisympatiundersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB) bekräftar de rödgröna partiernas försprång i opinionen inför valåret 2014. Sammantaget får de rödgröna parterna 49.8 procent mot Alliansparternas 39.7 procent, vilket innebär en ledning med 10.1 procentenheter. Vid föregående mätning i juni 2013 var försteget 9.8 procentenheter. Men det är kanske mer intressant att jämföra med motsvarande tidpunkt inför valåret 2010, det vill säga SCB:s novembermätning 2009. Då var det rödgröna försteget 7.5 procentenheter. De rödgröna partierna går i det perspektivet in i valåret 2014 ur en starkare position än den man hade inför valåret 2010.
Psykologiskt viktigt för de rödgröna partierna är att de gör bra ifrån sig i storstäderna. I Stockholm leder de rödgröna med 11.7 procentenheter och i Göteborg är de rödgrönas försprång 16.4 procentenheter.
Sverigedemokraterna gör sitt bästa resultat i en SCB-undersökning någonsin och får 9.3 procent. Partiets nya väljare kommer i första hand från Moderaterna och i betydligt mindre utsträckning får Socialdemokraterna.
Det finns i SCB-mätningen två ljus i tunneln för Alliansen. För det första ligger både Centerpartiet och Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, med 4.7 respektive 4.1 procent. För det andra backar Socialdemokraterna något, från 35.6 till 34.3 procent.
Sammantaget har Alliansen en mycket tung uppförsbacke framför sig på vägen till att försöka vinna valet 2014. Visserligen är ett underläge på 10.1 procentenheter ur ett statistiskt perspektiv ingen omöjlig uppgift. Men det är i dag svårt att identifiera den politiska potential i Alliansen som skulle behövas för att bryta regeringspartiernas onda opinionscirkel.
Psykologiskt viktigt för de rödgröna partierna är att de gör bra ifrån sig i storstäderna. I Stockholm leder de rödgröna med 11.7 procentenheter och i Göteborg är de rödgrönas försprång 16.4 procentenheter.
Sverigedemokraterna gör sitt bästa resultat i en SCB-undersökning någonsin och får 9.3 procent. Partiets nya väljare kommer i första hand från Moderaterna och i betydligt mindre utsträckning får Socialdemokraterna.
Det finns i SCB-mätningen två ljus i tunneln för Alliansen. För det första ligger både Centerpartiet och Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, med 4.7 respektive 4.1 procent. För det andra backar Socialdemokraterna något, från 35.6 till 34.3 procent.
Sammantaget har Alliansen en mycket tung uppförsbacke framför sig på vägen till att försöka vinna valet 2014. Visserligen är ett underläge på 10.1 procentenheter ur ett statistiskt perspektiv ingen omöjlig uppgift. Men det är i dag svårt att identifiera den politiska potential i Alliansen som skulle behövas för att bryta regeringspartiernas onda opinionscirkel.
2013-12-03
Att våga ta ansvar för sitt fögderi. Pisa-undersökningen om svenska elevers försämrade kunskapsläge
Hold me accountable for the debacle. I’m responsible. (Det är jag som skall ställas till ansvar för misslyckandet. Ansvaret ligger hos mig.) Nej, det var inte precis så som utbildningsminister Jan Björklund kommenterade Pisa-undersökningen om svenska elevers kraftigt försämrade kunskapsläge som presenterades i dag. Den som kraftfullt och föredömligt tog på sig ansvaret för ett misslyckande var i stället USA:s hälso- och sjukvårdsminister Kathleen Sebelius när hemsidan för den omtvistade sjukvårdsreformen Obamacare brakade samman. Kathleen Sebelius kunde visserligen peka att hon inte fått information om de tveksamheter som fanns inbyggda i systemet och att olika inblandade aktörer på olika sätt misskött sitt uppdrag. Men hon var utomordentligt tydlig med att det var hon som bar det övergripande ansvaret för misslyckandet.
Jan Björklund väljer att gå en annan väg. I det pressmeddelande där han idag kommenterade de för Sverige katastrofala resultaten fanns inte ett uns av ödmjukhet eller självkritik. Trots att Alliansen nu styrt landet i mer är sju år menar Jan Björklund på fullt allvar att skulden för misslyckandet ligger hos Socialdemokraterna: PISA 2012 är således inte en utvärdering av den nya skolpolitiken, utan spiken i kistan för den gamla. Jag har inte följt samtliga Jan Björklunds uttalanden under dagen. Men inte vid något enskilt tillfälle av det jag har tagit del av markerar Jan Björklund att det är hos honom som det politiska ansvaret för misslyckandet ligger.
Jag blir alltid provocerad när politiker försöker smita ifrån ansvaret för sitt fögderi. Med makt följer ansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret skall man heller inte ha någon makt. Den maximen gäller naturligtvis för alla politiker - oavsett blocktillhörighet eller politisk färg. Men just nu är det faktiskt Jan Björklund som är utbildningsminister och inte någon annan. Vill han inte bära det ansvar som uppdraget innebär bör han se sig om efter någon annan sysselsättning.
Jan Björklund väljer att gå en annan väg. I det pressmeddelande där han idag kommenterade de för Sverige katastrofala resultaten fanns inte ett uns av ödmjukhet eller självkritik. Trots att Alliansen nu styrt landet i mer är sju år menar Jan Björklund på fullt allvar att skulden för misslyckandet ligger hos Socialdemokraterna: PISA 2012 är således inte en utvärdering av den nya skolpolitiken, utan spiken i kistan för den gamla. Jag har inte följt samtliga Jan Björklunds uttalanden under dagen. Men inte vid något enskilt tillfälle av det jag har tagit del av markerar Jan Björklund att det är hos honom som det politiska ansvaret för misslyckandet ligger.
Jag blir alltid provocerad när politiker försöker smita ifrån ansvaret för sitt fögderi. Med makt följer ansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret skall man heller inte ha någon makt. Den maximen gäller naturligtvis för alla politiker - oavsett blocktillhörighet eller politisk färg. Men just nu är det faktiskt Jan Björklund som är utbildningsminister och inte någon annan. Vill han inte bära det ansvar som uppdraget innebär bör han se sig om efter någon annan sysselsättning.
2013-12-02
Socialdemokraternas valplan - om 35 procent och vikten av att integrera digitalt och icke-digitalt kampanjarbete
I dag presenterade Socialdemokraternas valledare Jan Larsson partiets strategier inför supervalåret 2014. Beskeden innehöll inte några större överraskningar. Det har rönt viss uppmärksamhet att Socialdemokraternas målsättning blir att få minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet. Har Socialdemokraterna gett upp hoppet om att åter bli ett 40-procentsparti?
Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:
Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.
I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.
Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.
Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014.
Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:
Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.
I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.
Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.
Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014.
2013-12-01
Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället
Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att
förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna
mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
2013-11-27
Vem bär ansvaret för rättsskandalen kring Sture Bergwall?
Gårdagskvällens "Veckans brott" i SVT bekräftade på alla väsentliga punkter min tidigare bild av Göran Lambertz havererade trovärdighet och professor Sven-Åke Christiansons oacceptabla tystnad i samband med rättsskandalen kring Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Göran Lambertz uppvisar ingen insikt om att hans argumentation leder till de mest bisarra slutsatser. Sven-Åke Christiansons systematiska vägran att öppet redovisa och diskutera sin roll och sina bevekelsegrunder i processen är inte förenligt med Högskolelagens krav på samverkan med det omgivande samhället.
Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.
Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?
Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.
Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?
2013-11-25
Sverigedemokraterna efter partiets landsdagar i Västerås
Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås gav sammantaget bilden av ett väl samlat parti inför supervalåret 2014. Partiledningen håller medlemskadern i Herrans tukt och förmaning, vilket bland annat tog sig uttryck i att partistyrelsen under landsdagarna inte förlorade en enda enskild viktig omröstning. Av och till var debatten så avslagen att det var svårt att fylla talarlistan. Till och med Sverigedemokratisk ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand såg ut som en väluppfostrad skolpojke i talarstolen och av den pågående schismen mellan ungdomsförbund och moderparti syntes inte mycket. Jimmie Åkesson kunde med gott samvete klappa om Gustav Kasselstrand efter dennes anförande.
Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.
I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.
Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.
Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.
Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.
I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.
Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.
Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.
2013-11-21
Rignäsaffären lever vidare och tar sig nya absurda uttryck
Uppdaterat lördag 23 november: I dag avslöjar Göteborgs-Posten (GP) de råd som PR-byrån JKL för 145 000 kronor betalat till allmännyttiga Bostadsbolaget i samband med Uppdrag gransknings program om bland annat Bertil Rignäs kvittohantering. För dessa 145 000 kronor uppmanas Fastighetskontorets direktör Christina Johnsson att agera på ett sätt som går stick i stäv med Göteborgs egen öppenhetspolicy. Hon uppmanas bland annat att inte besvara telefonsamtal och att fördröja ärendenhanteringen. Jan Turvall, lektor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och expert på förvaltningsrätt och kommunalrätt, säger: Det är fullständigt orimligt att använda kommunala medel för att anlita
ett företag som ger råd om hur man ska gå runt det svenska regelsystemet. Turvall tillägger: Detta att fördröja, att inte svara på telefonsamtal eller att det bara
ska vara vissa personer som ska yttra sig. Det strider mot både
tryckfrihetsförordningen, en grundlag, och förvaltningslagen.
Christina Johnsson hävdar att hon aldrig följde de råd hon fick av JKL.
Jag tror det vore bra om Göteborgs Stad tog ett samlat grepp om medieutbildning och medieträning, och inte försöker hantera uppkomna kriser med att snabbinkalla PR-byråer. Av skadan blir man vis, påstås det.
Jag har tidigare kommenterat den usla krishantering som kringgärdade Bertil Rignäs agerande i samband med att kvittoaffären uppdagades. I min naiva värld trodde jag då att Bostadsbolaget inte tagit hjälp av någon utomstående utan försökt hantera det internt. Goda råd är dyra, sägs det. I det här fallet var dåliga råd ännu dyrare.
JKL fick enligt GT/Expressen uppdraget att ge Bertil Rignäs medieträning samt bistå med rådgivning kring kommunikationen. Göteborgs stads kommunikationsdirektör Helena Mehner säger att hon själv förespråkade öppenhet och att Bertil Rignäs skulle medverka i Uppdrag granskning. Göteborgs stads informationspolicy är också mycket tydlig när det gäller öppenhet och transparens vid tillfällen som detta. JKL förordade däremot att Rignäs inte behövde låta sig intervjuas i programmet utan att han kunde svara med ett mejl.
Jag kan förstå att det i vår mediala tid då och då finns behov av att ta hjälp av personer som har professionell kompetens i hur man bäst möter media. I det här fallet valde Bostadsbolaget att betala 145 000 kronor för att diskutera med en PR-firma hur man skulle mediehantera ett felaktigt inlämnat kvitto om 600 kronor.
Om GT/Expressens uppgifter stämmer så är det inte bara Bostadsbolaget som har anledning att ta sig en funderare över hur detta kunde gå så illa. Även JKL:s anseende är skadat genom en rådgivning som uppenbarligen fick så katastrofala konsekvenser för alla inblandade, från Bertil Rignäs som människa till skattebetalarna i Göteborg.
Christina Johnsson hävdar att hon aldrig följde de råd hon fick av JKL.
Jag tror det vore bra om Göteborgs Stad tog ett samlat grepp om medieutbildning och medieträning, och inte försöker hantera uppkomna kriser med att snabbinkalla PR-byråer. Av skadan blir man vis, påstås det.
*
I dag berättar GT/Expressen att allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg kallade in PR-byrån JKL så fort man fick veta att "Uppdrag granskning" begärt ut Bertil Rignäs
kvitton från bostadsmässan i Cannes. Sammantaget betalade Bostadsbolaget ut 145 000 kronor till JKL för rådgivning och medieträning.Jag har tidigare kommenterat den usla krishantering som kringgärdade Bertil Rignäs agerande i samband med att kvittoaffären uppdagades. I min naiva värld trodde jag då att Bostadsbolaget inte tagit hjälp av någon utomstående utan försökt hantera det internt. Goda råd är dyra, sägs det. I det här fallet var dåliga råd ännu dyrare.
JKL fick enligt GT/Expressen uppdraget att ge Bertil Rignäs medieträning samt bistå med rådgivning kring kommunikationen. Göteborgs stads kommunikationsdirektör Helena Mehner säger att hon själv förespråkade öppenhet och att Bertil Rignäs skulle medverka i Uppdrag granskning. Göteborgs stads informationspolicy är också mycket tydlig när det gäller öppenhet och transparens vid tillfällen som detta. JKL förordade däremot att Rignäs inte behövde låta sig intervjuas i programmet utan att han kunde svara med ett mejl.
Jag kan förstå att det i vår mediala tid då och då finns behov av att ta hjälp av personer som har professionell kompetens i hur man bäst möter media. I det här fallet valde Bostadsbolaget att betala 145 000 kronor för att diskutera med en PR-firma hur man skulle mediehantera ett felaktigt inlämnat kvitto om 600 kronor.
Om GT/Expressens uppgifter stämmer så är det inte bara Bostadsbolaget som har anledning att ta sig en funderare över hur detta kunde gå så illa. Även JKL:s anseende är skadat genom en rådgivning som uppenbarligen fick så katastrofala konsekvenser för alla inblandade, från Bertil Rignäs som människa till skattebetalarna i Göteborg.
2013-11-18
Ras och rasism i svensk och amerikansk politik
Sedan en tid pågår en debatt om huruvida medier bör etikettera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Debatten inrymmer egentligen tre olika frågeställningar. Dessa tre hålls ofta inte isär, vilket bidrar till förvirring och till att dölja de skiljelinjer som finns i debatten. För det första: Vad menar vi med "rasism"? För det andra: Givet vad vi menar med rasism, är det rimligt att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt parti"? För det tredje: Givet svaren på dessa båda frågor, bör medierna lägga till "epitetet rasistiskt" när man talar om Sverigedemokraterna? Mycket av oenigheten kring svaret på fråga tre bottnar i att man egentligen är oeniga kring, eller åtminstone osäkra på, svaret på fråga ett.
Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.
I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.
Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.
I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.
Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.
Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.
Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.
Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.
I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.
Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.
*
I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.
Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.
Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.
*
Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.
2013-11-17
Kan Alliansen bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014?
Dagens väljarbarometer från Sifo bekräftar bilden av stabilitet och ett fortsatt överläge för de rödgröna partierna i den svenska opinionen. I denna mätning var det rödgröna försteget tolv procentenheter, 50.9 procent mot 38.9 procent.
Håller tiden på att rinna ut för regeringsalliansen? Nej, absolut inte om vi ser till rörligheten i väljarkåren. Det är viktigt att komma ihåg att i Sifos väljarbarometrar i december 2009 och i januari 2010 - det vill säga närmare valet än vad vi är nu - var de rödgrönas försprång 11.4 respektive 10.3 procentenheter. Vi vet hur det gick den gången.
Uppförsbacken är svårare för Alliansen denna gången. För det första eftersom det sliter på att regera - det är i Europa i dag utomordentligt ovanligt att en regering med samma partier väljs om för en tredje mandatperiod. För det andra är det svårt att se de sakpolitiska förutsättningar som skall kunna vända vinden för Alliansen. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, särskilt bland ungdomar. Folkpartiet har tappat skolfrågan, och kommer knappast att kunna ta ett framgångsrikt omtag på den. I frågor kring vård och omsorg har Socialdemokraterna sedan länge störst förtroende. Vilka är de sakfrågor som Alliansen skall kunna lägga till grund för en nytändning? Jag tar gärna emot tips i frågan.
Kanske att Alliansen också känner de sakpolitiska svårigheterna. I vilket fall är det två argument som Alliansen och Fredrik Reinfeldt nu fokuserar sig på. Det första är regeringsfrågan. Helt klart är regeringsfrågan en svag punkt för Socialdemokraterna och de rödgröna, men som jag tidigare klargjort tror jag inte den är tillräcklig för att avgöra på valdagen. Jag rekommenderar också Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls sympatiska text i frågan.
För det andra betonar Fredrik Reinfeldt ständigt att de rödgrönas försprång har sin grund i att oppositionen brukar ligga högt i opinionen under mellanvalsperioder - när valet närmar sig jämnas skillnaderna ut. Reinfeldts resonemang ger kanske tröst för moderata tigerhjärtan. Problemet med hans resonemang är bara att det inte stämmer. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat så "finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår". Ser man till Sifos undersökningar är blockskillnaderna i stället "faktiskt mindre under icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt signifikant."
Nej, loppet är absolut inte kört för Alliansen. Men jag väntar fortfarande på en begåvad analys som visar hur Alliansen skall gå till väga för att bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014.
Håller tiden på att rinna ut för regeringsalliansen? Nej, absolut inte om vi ser till rörligheten i väljarkåren. Det är viktigt att komma ihåg att i Sifos väljarbarometrar i december 2009 och i januari 2010 - det vill säga närmare valet än vad vi är nu - var de rödgrönas försprång 11.4 respektive 10.3 procentenheter. Vi vet hur det gick den gången.
Uppförsbacken är svårare för Alliansen denna gången. För det första eftersom det sliter på att regera - det är i Europa i dag utomordentligt ovanligt att en regering med samma partier väljs om för en tredje mandatperiod. För det andra är det svårt att se de sakpolitiska förutsättningar som skall kunna vända vinden för Alliansen. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, särskilt bland ungdomar. Folkpartiet har tappat skolfrågan, och kommer knappast att kunna ta ett framgångsrikt omtag på den. I frågor kring vård och omsorg har Socialdemokraterna sedan länge störst förtroende. Vilka är de sakfrågor som Alliansen skall kunna lägga till grund för en nytändning? Jag tar gärna emot tips i frågan.
Kanske att Alliansen också känner de sakpolitiska svårigheterna. I vilket fall är det två argument som Alliansen och Fredrik Reinfeldt nu fokuserar sig på. Det första är regeringsfrågan. Helt klart är regeringsfrågan en svag punkt för Socialdemokraterna och de rödgröna, men som jag tidigare klargjort tror jag inte den är tillräcklig för att avgöra på valdagen. Jag rekommenderar också Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls sympatiska text i frågan.
För det andra betonar Fredrik Reinfeldt ständigt att de rödgrönas försprång har sin grund i att oppositionen brukar ligga högt i opinionen under mellanvalsperioder - när valet närmar sig jämnas skillnaderna ut. Reinfeldts resonemang ger kanske tröst för moderata tigerhjärtan. Problemet med hans resonemang är bara att det inte stämmer. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat så "finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår". Ser man till Sifos undersökningar är blockskillnaderna i stället "faktiskt mindre under icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt signifikant."
Nej, loppet är absolut inte kört för Alliansen. Men jag väntar fortfarande på en begåvad analys som visar hur Alliansen skall gå till väga för att bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014.
2013-11-14
Håller Alliansen på att tappa greppet om regeringsfrågan?
Just nu pågår en intensiv debatt om vilken sida som är mest tydlig eller otydlig i regeringsfrågan. Stefan Löfvens och Carin Jämtins artikel på DN Debatt i förra veckan - där de berättade att Socialdemokraterna inte vill föregripa valresultatet, men gärna ser samverkan över blockgränserna - kritiserades av Alliansen för otydlighet i hur partiet såg på regeringsfrågan. Skulle till exempel Vänsterpartet ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering eller inte? Stefan Löfven pressades även hårt på den frågan av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda i Sveriges Television.
Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.
Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:
Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som växer fram under valåret.
Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.
Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?
Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora frågetecken.
Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.
Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.
Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.
Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:
Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som växer fram under valåret.
Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.
Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?
Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora frågetecken.
Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.
Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.
2013-11-13
Bertil Rignäs avgång nödvändig - usel krishantering förvärrade situationen
Uppdatering onsdag kl 18.45 återfinns längst ned i posten.
Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.
Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.
I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.
Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.
Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.
Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.
Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.
Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.
Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.
Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.
En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget.
Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.
Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.
I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.
Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.
Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.
Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.
Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.
Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.
Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.
Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.
En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget.
2013-11-11
Striden om Obamacare. Obama tappar viktigt momentum
President Barack Obama förlorar viktigt momentum i genomförandet av sin prestigefyllda, men kontroversiella, vårdförsäkringsreform Patient Protection and Affordable Care Act, eller Obamacare som den vanligen kallas. Just när Republikanerna är politiskt försvagade och upptagna av interna strider stöter Obama på två motgångar angående Obamacare som kan få långvariga konsekvenser.
Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.
Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.
I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.
Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.
Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.
Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society.
Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.
Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.
Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.
I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.
Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.
Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.
Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society.
Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.
2013-11-10
Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?
De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.
Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".
Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.
För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.
För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.
För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.
Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.
Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.
Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".
Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.
För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.
För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.
För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.
Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.
Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)