Mata inte trollen!

Mata inte trollen, lyder en gammal Internet-sanning. Uttrycket syftar på att man inte ska svara eller ge sig in i diskussioner med anonyma nätdebattörer som endast är ute efter att provocera och/eller att få uppmärksamhet.

Det är ett klokt råd. Ändå känner jag många som har svårt att låta bli. De blir så provocerade att dumheterna i de anonyma påståendena att de vecklar in sig i långa replikväxlingar, oftast på Twitter.

Själv är jag ganska bra på att låta bli att svara på frågor från anonyma konton. Jag hanterar de okvädingsord som riktas mot mig genom att teckna ner de mest kreativa och välformulerade av dem på en lista. Bland mina favoriter återfinns "pulverhuvud", "ultregenusextremist" och "papphattarnas överpapphatt". Eller det korta och koncisa: "Bevisad idiot". (Ja, det finns betydligt grövre också. Men de skonar jag bloggens läsare från.)

I dag fick jag ytterligare ett argument för att låta bli att svara. Det är DN:s ledarskribent Erik Helmerson som på Twitter lyfter fram att den som skriver anonymt aldrig behöver lägga ner tid och kraft på att vara korrekt. Den som är anonym kan skriva vad som helst, och behöver heller inte göra ansträngningen att vara självdisciplinerad. Hen behöver aldrig stå till svars för felaktigheter eller förolämpningar. Men den som är öppen med sitt namn måste lägga ner tid och kraft på att uppgifterna är korrekta och vara återhållsam i sitt språk. Den som öppet står för sina åsikter måste således lägga ner mer arbete och mer tid på sina inlägg än vad den som skriver anonymt behöver göra.

Samtalet mellan en anonym person och en person som är öppen med sitt namn präglas därför allt annat lika av ojämlika förutsättningar. Det finns inga skäl att legitimera sådana grundförutsättningar genom att svara.

Så mata inte trollen. De handlar inte bara om anständighet utan också om jämlikhet i samtalet.

Hur påverkas opinionen av den olösta regeringsfrågan?

I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)

Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.

Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.

Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.

Att ha och inte ha. Om Annie Lööfs sonderingsuppdrag

I dag uppdrog talmannen åt Annie Lööf att sondera förutsättningarna för en ny regering. Uppdraget ska slutredovisas inom en vecka, men det finns möjlighet till förlängning. Givet förutsättningarna var talmannens beslut väntat och naturligt.

Annie Lööf säger att hon vill lägga statsministerfrågan åt sidan och i stället fokusera på sakpolitiska uppgörelser och diskussioner kring bland annat näringslivsfrågor, skolan, rättsstaten, miljön och vården. Hennes ledord ska vara "seriositet, resultat och ödmjukhet".

Det är bra att sakpolitiken nu får uppmärksamhet, och det är möjligt att sakpolitiska diskussioner bidrar till att dyrka upp regeringsfrågan. Men det kan bli ett bekymmer att Annie Lööf vid sin pressträff så starkt betonade att hennes mål fortfarande är att hålla ihop Alliansen. Som Ekots reporter Tomas Ramberg påpekade blir den målsättningen ett lås för samtalen. Alla lösningar som bygger på en sammanhållen borgerlig allians har ju hittills avfärdats, och det finns få eller inga skäl att tro att den situationen kommer att förändras genom sakpolitiska samtal under en eller två veckors tid.

Annie Lööf måste välja. Antingen har man en allians, där alla viktiga beslut fattas gemensamt av medlemmarna. Eller så har man inte en allians, och då öppnar sig dörrar som tidigare varit stängda. Men man kan inte både ha och inte ha en allians - man måste välja.

I förlängningen tycks vi stå inför två alternativ. Antingen ett extra val eller en socialdemokratiskt ledd regering. Flera bedömare pekar ut en socialdemokratisk enpartiregering som ett alternativ. Kanske det. Men det ligger mycket i Harry Morgans ord: It would be better alone, anything is better alone but I don't think I can handle it alone. 

(Ur Ernest Hemingways "To have and have not" ("Att ha och inte ha").

Ja visst gör det ont när knoppar brister

I dag röstade riksdagen nej till moderatledaren Ulf Kristersson som ny statsminister. Röstsiffrorna blev 195 nej mot 154 ja. Samtliga 349 riksdagsledamöter fanns således på plats och deltog i omröstningen. Det tycks också som att samtliga ledamöter höll sig till partilinjen - Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans 154 mandat, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 195 mandat.

Debatten i kammaren blev känslostark. Ja visst gör det ont när knoppar brister, skaldade Karin Boye. Nu vet vi visserligen inte om det är våren som är i antågande eller en kall senhöst följd av en riktigt bister vinter. Men ont gör det uppenbarligen i allianspartierna. Det är inte så konstigt. Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nu har den i stället blivit ett hinder för genomförande av liberal politik.

Jan Björklund berättade personligt om det hat som han och andra företrädare för Liberalerna och Centerpartiet utsatts för från "högens svans". Jimmie Åkesson slog återigen fast att Sverigedemokraterna förväntar sig "eftergifter i proportion till partiets storlek" för att kunna stödja en moderatledd regering. Ulf Kristersson, som under valrörelsen lovade att inte gå fram med en M- eller M/KD-regering "såvida inte himlen faller ner", var av naturliga skäl plågad eller åtminstone frustrerad.

Vad händer nu? I morgon stundar nya talmansrundor. Det mest sannolika utfallet är att Annie Lööf för ett sonderingsuppdrag med ett ganska öppet mandat. Ett klokt beslut, i så fall. Nu är dörren till en moderatledd minoritetsregering åtminstone tillfälligt stängd. Det är dags att öppna nya dörrar, där sakpolitiken kan ställas i centrum

Som Karin Boye skrev: Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Själaringning för Alliansen?

I morgon onsdag röstar Centerpartiet och Liberalerna nej till Ulf Kristersson som statsminister för en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Både Ulf Kristersson och Annie Lööf beskriver händelsen som "historisk". Skådar vi nu månne slutet på Alliansens svåra och utdragna dödskamp?

Ulf Kristersson anklagar Annie Lööf för att spräcka Alliansen genom att rösta nej till två allianspartier som vill bilda regering. Annie Lööf anklagar Ulf Kristersson för att spräcka Alliansen genom att försöka bilda regering trots att två allianspartier är emot. Men Alliansens kris ligger förstås djupare än så. Som Ewa Stenberg skriver i DN i dag är det ingen enskild partiledares fel att Alliansen spricker. Grundförklaringen är i stället det förändrade politiska landskapet, främst den nya, nationalistiskt impregnerade politiska dagordningen och framväxten av det högerradikala, nationalkonservativa Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna förhåller sig till dessa politiska förändringar på ett helt annat sätt än vad Centerpartiet och Liberalerna gör. De skilda förhållningssätten mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna vilar på ideologisk grund och kan därför inte viftas bort.

Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nya tider kräver emellertid nya lösningar. Det är möjligt att Alliansen genom konstgjord andning kan hanka sig fram ytterligare en tid. Men för uppståndelse krävs en frälsare. Någon sådan är inte i sikte.

Risken för nytt krig i Gaza ökar - värna freden nu!

Risken för en militär konflikt mellan Israel och de palestinska motståndsrörelserna på Gazaremsan har dessvärre ökat. I helgen genomförde Israel en misslyckad kommandooperation i Gaza, vilken resulterade i sju döda palestinier och en död israel. Operationen följdes av palestinska raketattacker mot södra Israel. Spänningen i området är nu mycket hög.

Den israeliska operationen kom oväntat, och dess syfte är oklart. De senaste veckorna har präglats av avspänning mellan Israel och Hamas. Israel har genomfört vissa lättnader av blockaden, särskilt med avseende på energiförsörjningen. Qatar har också tillåtits att föra in kontanter till, så att Hamas ska kunna betala löner till poliser och till civilanställda. Israels förhoppning har varit att lättnaderna i blockaden ska bidra till att lugna ner läget vid gränsen mellan Israel och Gaza och att undvika ett nytt Gazakrig. Läget är diplomatiskt känsligt. Att den israeliska regeringen tillåter Qatar att för in pengar till Hamas skapar förstås inrikespolitiska kontroverser i Israel. Ur det perspektivet kom den misslyckade kommandooperationen utomordentligt olämpligt.

Ett nytt krig i Gaza vore en politisk och humanitär katastrof. I Gazakriget 2014 dödades över 2 000 palestinier, varav flertalet var civila och över 500 var barn. Därutöver dödades 71 israeler, därav 66 soldater. Ett nytt krig måste absolut undvikas.

Nu gäller det för båda parter att visa återhållsamhet och hålla i den diplomatiska processen. Folkrätten måste respekteras. Den israeliska blockaden av Gaza är ett brott mot folkrätten och måste avbrytas. Det civila lidandet i Gaza - av många liknat som världens största utomhusfängelse - är oacceptabelt. Hamas måste erkänna Israel, acceptera ingångna avtal och ta avstånd från våldsanvändning. Dessa principer är oundgängliga för genomförandet av den tvåstatslösning som trots alla motgångar fortfarande är det enda realistiska alternativet för en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

P.S. Läs gärna Mellanöstern-forskaren Anders Perssons intressanta artikel om det svenska Palestinabiståndet, i Svenska Dagbladet igår.

Kampen mot apartheid - domkyrkoaktionen i Lund 50 år

Igår den 7 november talade jag i Majornakyrkan om Marie Demkers och min bok 1968. När allt började. Det slumpade sig så att det var på dagen 50 år sedan domkyrkoaktionen i Lund genomfördes.

Domkyrkoaktionen gestaltar den auktoritetsnedrivning 1968 kretsar kring, den återspeglar tidsandan och kampen om kyrkans roll i den nya värld som växte fram. Jag högläste några avsnitt ur vår bok som handlar om denna manifestation. Avsnittet återges nedan.

*

I november 1968 besökte ett antal diplomater Lund, på inbjudan av Svenska Institutet och Lunds Turisttrafikförening. Bland besökarna fanns legationssekreteraren Vorster från det dåvarande apartheidlandet Sydafrikas diplomatiska representation i Stockholm. På programmet stod bland annat ett besök i Lunds domkyrka.

Den kristna vänstern i Lund passade på att i protest mot besöket kalla till förbönsgudstjänst i domkyrkan, samtidigt som diplomatbesöket ägde rum. Förbönsgudstjänsten gick till på så sätt att deltagarna följde diplomaterna under rundgången, högljutt sjungandes 'We shall overcome'. Att sången verkligen var högljudd märks av en formulering ur polisens förundersökningsprotokoll: 'Sången var så hög och intensiv att den medeltida orgelmusiken från uret icke heller kunde uppfattas'.

Aktionen fick stor uppmärksamhet och biskop Martin Lindström fördömde den som något som 'med all rätt väckt harm och avståndstagande i de vidaste kretsar. Sådant beteende kan kyrkan verkligen inte sanktionera'. Flera av deltagarna åtalades för förargelseväckande beteende och bland de åtalade märktes bland annat blivande biskopen i Linköping Martin Lind samt den blivande ledaren för den kvinnofientliga synoden i Svenska kyrkan, Dag Sandahl. Dagsböter om 75 kronor utdömdes och Dag Sandahl dömdes dessutom till extra böter om 200 kronor för rättegångsförseelse eftersom han i rättssalen utropat: 'En skenrättegång är en skenrättegång!'"

(Avsnittet baserar sig på Anders Westerbergs kapitel "Studentpräst och aktivist" i Kim Salomon & Göran Blomqvist "Det röda Lund. Berättelser om 1968 och studentrevolten", Historiska Media, 1998.)

*

Martin Lind skriver själv om händelsen i Sydsvenskan igår.

Boken "1968. När allt började" kan köpas här, till det facila priset av 50 kronor.

Viktig delseger i amerikanska kongressvalet

I natt tog Demokraterna över makten i den amerikanska kongressens representanthus. Det var en viktig seger, även om Republikanerna behöll och till och med förstärkte sitt grepp över senaten.

Under Donald Trumps två första år vid makten har Republikanerna kontrollerat både senaten och representanthuset, vilket inneburit att kongressen inte utgjort någon egentlig motkraft till presidenten. Nu lär det bli ändring på den saken. Demokraterna i representanthuset kommer att utnyttja sin maktställning till att påverka budget och lagstiftning samt initiera juridiska granskningar av Donald Trumps ageranden. I förlängningen skulle det till och med kunna bli fråga om riksrätt.

Valresultatet gestaltade - och kanske till och med förstärkte - den polarisering som präglar amerikansk politik. Det förefaller som att Trump-trogna republikanska kandidater och radikala demokratiska kandidater varit framgångsrika.

Antalet kvinnor i representanthuset blir rekordhögt. Det är bra. Men det innebär ändå att nära 80 procent av ledamöterna fortfarande är män. USA ligger här en bra bit efter Sverige, för att uttrycka det milt. I USA är män, särskilt vita män, en väljargrupp för sig. Omkring 60 procent av de vita männen röstade på Republikanerna i kongressvalet - i övriga grupper (vita kvinnor, svarta män och kvinnor, latinamerikanska män och kvinnor) röstade flertalet på Demokraterna. Sett till ålder var vita väljare över 45 år den enda grupp som i huvudsak röstade med Republikanerna.

Det har också väckt uppmärksamhet att två muslimska kvinnor samt två kvinnor ur USA:s ursrprungsbefolkning nu för första gången valts in i kongressen. USA får också för första gången genom Jared Polis i Colorado en öppet homosexuell guvernör.

Låt oss hoppas att den förändrade maktbalansen i kongressen nu också kan utnyttjas till att minska president Donald Trumps politiska handlingsutrymme. Det var med stor oro jag i olika medier följde Donald Trumps valkampanj, och den hatstämning som piskades fram vid hans massmöten med kärnväljare.

Republikanernas och i förlängningen Donald Trumps förlust av representanthuset var en viktig delseger för de grundläggande liberala värden som vår demokrati vilar på. Låt oss ta vara på den segern och vårda den väl i vår eget politiska arbete för frihet och demokrati.

Dags för nya tag i flyktingpolitiken

Det är hög tid att skapa bättre ordning och reda i den svenska flyktingpolitiken. Den tillfälliga lag om begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige som tillkom i samband med den rekordstora flyktingmottagningen 2015 är i dag ett hinder för integrationen och bör inte förlängas.

Ett av de viktigaste inslagen i den tillfälliga lagstiftningen är begränsad rätt till familjeåterförening. Avsikten var att begränsningarna skulle leda till att färre människor sökte asyl i Sverige. Nu visar en analys från Migrationsverket, framtagen på uppdrag av justitiedepartementet, att en återgång till tidigare regler för anhöriginvandring endast skulle innebära en marginell ökning av antalet asylsökande i Sverige, från 23 000 till 24 000 per år. Samtidigt skulle en underlättad anhöriginvandring innebära att personer med uppehållstillstånd i Sverige kan lägga sin odelade kraft på utbildning och arbete i stället för att hantera den oro och psykiska ohälsa som följer när föräldrar skiljs från sina barn. Underlättad anhöriginvandring är inte bara bra för de människor som fått en fristad hos oss - det är också bra för Sverige, vårt växande gemensamma hem.

Rapporten visar också att en återgång till samtliga regler som gällde 2015 endast skulle öka antalet asylsökande i Sverige med 6 000 personer om året. I så fall hamnar Sverige på en flyktingmottagning ungefär lika stor som den som präglade åren 2001-2012, det vill säga åren innan den stora ökningen av antalet asylsökande som kom till Sverige. I det tidigare regelverket var permanenta uppehållstillstånd (PUT) huvudregel. Permanenta uppehållstillstånd är bra. Vid sidan av de humanitära aspekterna underlättas integrationen på arbetsmarknaden, rättsväsendet avlastas på ständiga, kostsamma tillståndsprövningar och uppkomsten av ett skuggsamhälle motverkas.

På samma sätt bör vi en gång för alla genom en amnestilag på ett ansvarsfullt sätt lösa frågan med de ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år men som hamnat vid sidan av gymnasielagen och vars framtid nu är ytterst osäker.

Sverige är ett fantastiskt land. Den tillfälliga lagen var bara tänkt att gälla ett par år. Nu är det dags att förändra den och gå vidare.

Är Ulf Kristersson rökt nu?

Det var klokt av talmannen att nominera Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Som jag tidigare anfört har frågan om huruvida Annie Lööf och Jan Björklund är beredda att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering) legat i vägen för alla framsteg i regeringsbildningen. Nu tvingas Centerpartiet och Liberalerna visa sina kort, och därefter kan processen gå vidare på allvar.

Vad händer då nu? Centerpartiet och Liberalerna har redan tidigare avfärdat Ulf Kristerssons önskemål om att få bilda regering utan att alla allianspartierna ingår. Nu är det skarpt läge, genom talmannens avisering om riksdagsomröstning. I sak har ingenting förändrats sedan sist. Det enda som inträffat är egentligen att Ulf Kristersson förödmjukat Annie Lööf genom att, enligt talmannen, förvägra henne möjligheten att få sondera förutsättningarna för en regeringsbildning. (Jag undrar faktiskt lite varför talmannen gav Ulf Kristersson en sådan vetorätt. Det finns kanske ett bra svar på den frågan, men i så fall har jag hittills missat det.) Genom att vägra Annie Lööf möjligheten att sondera regeringsförutsättningarna har Ulf Kristersson också ytterligare höjt tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering eller en M/KD-regering.

Jan Björklund har redan hunnit berätta att Liberalerna kommer att rösta nej till Ulf Kristersson på måndag. Genom Jan Björklund tydlighet blir det än svårare för Annie Lööf att släppa fram Ulf Kristersson.

Jag undrar lite vad talmannen gör om Annie Lööf redan i dag eller i morgon är lika tydlig som Jan Björklund och förklarar att hon kommer att rösta nej på måndag. Det är ju knappast förnuftigt att bara gå och vänta en vecka på en omröstning där utfallet är givet på förhand. Men att avlysa omröstningen innebär ju bara att vi är tillbaka vid ruta ett.

Är Ulf Kristersson rökt nu? Nej, kanske inte riktigt ännu. Men det är mycket svårt att se några ljus i den tunnel där Moderaterna befinner sig. Jag tycker fortfarande att en blocköverskridande samverkan mellan S, MP, C och L är det bästa alternativet, givet valresultatet. Vägen dit är fortfarande lång, svår och osäker. Händelseutvecklingen i dag innebar emellertid ett litet steg på vägen.

Feminist, javisst!

Andelen män över 30 år som kallar sig feminist har nästan halverats på fyra år, visar en ny Sifo-undersökning som presenteras i Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar stödet för feminismen bland kvinnor i samma åldersgrupp. På så sätt blir frågan om feminismen en del av den polarisering som karaktäriserar svensk - och västerländsk - politik och debatt i dag överhuvudtaget.

En förklaring kan vara att "feminism" i dag förknippas mer med en genuin vänsterpolitik än tidigare, eller att #metoo-rörelsens konsekvenser fått en del män att bli tveksamma. Men jag tror huvudförklaringen ligger på ett annat plan.

Vad är "feminism"? Begreppet inrymmer en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Det är den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil som dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där så kallade GAL/TAN-frågor om identitet, rasism och livsstil får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Det är också i dessa GAL/TAN-frågor vi sett en polarisering i den politiska debatten, inte i debatten om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så den minskande andelen män som anser sig vara feminister är nog inte ett uttryck för minskat stöd för ekonomisk och politisk jämlikhet mellan män och kvinnor.  I stället är förändringen ett uttryck för en allt mer synlig konflikt om gränser, om makt och normer, om hur vi lever våra liv tillsammans och med vem eller vilka.

Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor.

Motståndet fortsätter. Lyssna gärna på Bella Ciao, med Tom Waits och Marc Ribot.

Ny Sifo synliggör Alliansens splittring i regeringsfrågan

"Vad stort sker, det sker tyst", skaldade Erik Gustaf Geijer. I så fall händer det kanske stora saker i regeringsfrågan i dag, för det har varit väldigt tyst från partiledarhåll.

Det mesta i regeringsfrågan kretsar nu kring Alliansens splittring. Liberala Dagens Nyheters ledarsida är i dag fascinerande läsning. Ledarartikeln landar i praktiken i att en socialdemokratisk enpartiregering i detta läge vore det bästa för Sverige. En socialdemokratisk enpartiregering är också enda sättet att hålla samman Alliansen.

Alliansens splittring manifesteras i en intressant undersökning från Sifo som presenterades i dag. Frågan gällde vilket som var "den bästa lösningen för att möjliggöra en regeringsbildning". Svarspersonerna fick välja mellan alternativen "Samarbeta med Sverigedemokraterna", "Samarbeta över blockgränsen" och "Tveksam, vet ej". Av de tillfrågade svarade 59 procent att de föredrog samarbete över blockgränsen.

Men det intressanta ligger i den stora skillnaden mellan de olika allianspartierna. Bland C-väljarna var det 86 procent som föredrog samarbete över blockgränsen, endast 11 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna. Bland Liberalerna var proportionerna ungefär desamma, 79 procent föredrog samarbete över blockgränsen och endast 14 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna.

Bland moderater och kristdemokrater såg resultaten emellertid helt annorlunda ut. Bland moderater var det ungefär lika många som föredrog samarbete över blockgränsen och som föredrog samarbete med Sverigedemokraterna - 42 respektive 43 procent. Bland kristdemokrater var det till och med en större andel som föredrog samarbete med Sverigedemokraterna - 58 procent - än som föredrog samarbete över blockgränsen - 28 procent.

Bland socialdemokrater var det 88 procent som förespråkade samarbete över blockgränsen, endast 3 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna.

På väljarnivå finns det således en stark värdegemenskap mellan socialdemokrater, liberaler och centerpartister om blocköverskridande samverkan och att fortsätta isolera Sverigedemokraterna. I stället är det moderater och kristdemokrater som skiljer ut sig, genom att likställa eller till och med föredra samarbete med Sverigedemokraterna framför blocköverskridande samverkan.

Vi får väl se vad denna värdegemenskap på väljarnivå betyder när Centerpartiet och Liberalerna inom kort måste bestämma sig för vilken väg de vill gå. Vill de släppa fram en moderat enpartiregering (eventuellt tillsammans med Kristdemokraterna) som blir beroende av Sverigedemokraterna? Eller vill de samverka över blockgränsen?

Regeringsfrågan och konsten att dra bort ett plåster

Dagens gruppsamtal mellan talmannen och partiledarna i olika konstellationer gav inga omedelbara resultat. Några sådana var heller inte att vänta. Det fanns inga skäl att tro att partiledarna skulle byta positioner eller säga andra saker än vad de sagt tidigare bara för att de nu satt tillsammans i grupp med talmannen. Gruppövningen var till för talmannen, inte för partiledarna.

Positionerna är fortsatt låsta. Stefan Löfven kan just nu erbjuda Annie Lööf att han som statsminister ska genomföra hela Centerpartiets program redan under mandatperiodens första år - Annie Lööf kommer ändå att säga att det är viktigare att hålla ihop Alliansen.

Något måste förstås till för att bryta dödläget. Den avgörande frågan är fortfarande om Annie Lööf är beredd att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering), trots att en sådan blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Annie Lööf har fått den frågan hur många gånger som helst det senaste halvåret och konsekvent låtit bli att svara. (Hennes nej till förslaget i första talmansrundan villkorades av att det var ett nej "just nu".)

Kanske tänker talmannen att det är just den obesvarade frågan som ligger i vägen för en regeringsbildning, och att det nu är dags att besvara den genom en statsministeromröstning. Svarar Annie Lööf ja - ja, då har vi sannolikt en regering omgående. Jag tror inte att Jimmie Åkesson kommer att ställa sig i vägen för den. En M/KD-regering kommer ju att ge honom just det inflytande han så hett eftertraktar. Svarar Annie Lööf nej - ja, då återstår i praktiken bara en blocköverskridande överenskommelse.

Det gör ont att dra bort plåster. Men för eller senare blir det nödvändigt.

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag öppnade Jan Björklund för Annie Lööf som en tänkbar statsminister. Det innebär att Alliansen nu inte bara är oeniga om migrationspolitiken, regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna. Allianspartierna saknar också en gemensam statsministerkandidat. "Det krackelerar", som en person i min bekantskapskrets uttryckte det.

Alliansen splittring är uppenbar och skapar förstås en särskild nerv och oförutsägbarhet i regeringsförhandlingarna. Perspektiven klarnade kanske heller inte efter dagens pressträff med talman Andreas Norlén, som i kreativ anda nu tänker träffa partiledarna i fyra olika grupper strukturerade efter olika regeringsalternativ. Redan med start i morgon tänker talmannen träffa partiledarna i fyra olika grupperingar: 1.) S+MP+allianspartierna (stor koalition), 2.) S+MP+L+C (mittenregering), 3.) MP+Alliansen (blocköverskridande) samt 4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).

Talmannen utsåg således ingen ny sonderingsperson. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i detta skede utanför diskussionerna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska heller inte träffas separat.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om något motsvarande arrangemang inför en regeringsbildning. Men det är möjligt att det har förekommit i andra länder.

Talmannens avsikt är att samtalen ska leda till att vissa regeringsalternativ kan sorteras bort, och att något av de kvarvarande alternativen så småningom tas till kammaren för omröstning. Jag tror i första hand att alternativ 1 kommer att kunna avfärdas. En samlingsregering ska användas i kristider, och där är vi ju definitivt inte. Jag tror heller inte på alternativ 3. En regering bestående av MP och Alliansen skulle knappast släppas fram av S och V, och sannolikt heller inte av SD. En sådan regering skulle heller inte ha majoritet, utan vara beroende av Jimmie Åkessons välvilja i varje enskild votering där S och V var oenig med regeringen. Jag tror varken MP eller L+C skulle vilja försätta sig i en sådan situation.

Kvar står alternativ 2 (en mittenregering med S+MP+C+L) och alternativ 4 (en slags alliansregering, sannolikt M eller M+KD). Det innebär att vi är tillbaka till utgångsläget. C och L måste välja om de vill samarbeta med de rödgröna över blockgränsen eller om de vill hålla fast vid Alliansen och släppa fram en M eller en M/KD-regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås andra alternativ. Till exempel en S-regering som varje år förhandlar om budgeten med L och C. Då kan L och C fortsätta att opponera, få genomslag för sin politik och hålla dörren stängd för SD-inflytande. Men där är vi inte ännu.

Ja, det blir en spännande dag i morgon. Och sannolikt ytterligare några dagar eller veckor framåt...