100 år efter sin död är Dan Andersson lika älskad och relevant

Idag är det 100 år sedan poeten och författaren Dan Andersson hittades död i ett hotellrum på Hotell Hellman i Stockholm. Hans förgiftades natten till den 16 september av cyanvätegas som använts till att rengöra hans rum. Dan Andersson blev bara 32 år.

Dan Andersson har följt mig ända sedan mina tonår. Sommaren 1974 var jag 16 år och liftade tillsammans med en yngre kompis från Båstad till Göteborg (ja, man gjorde så på den tiden...) för att lyssna på Mahavishnu Orchestra på Liseberg. Vi hade fått låna en lägenhet i Biskopsgården av en kamrat som tillfälligt var bortrest. I lägenhetsinnehavarens digra skivsamling hittade jag Thorstein Bergmans klassiska LP "Helgdagskväll i timmerkojan" med texter av Dan Andersson och sedan dess har jag varit fast.

Om någon tyckte att jag koketterade ovan med att lifta till Göteborg så kan det vara värt att påminna om att Dan Andersson som 14-åring sattes ensam  på ett tåg från Ludvika till Göteborg för vidare transport via båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och tåg till Minnesota för att besöka sin fasters farm i Forest Lake nor om Minneapolis. Syftet med resan var att sondera förutsättningarna för att hans föräldrar och hans syskon skulle emigrera till USA. 

Få svenska diktare har blivit så folkkära som Dan Andersson. Hans existentiella tilltal, hans förmåga att sätta ord på människors oro och längan och hans egen färd över kristendomens kärleksbudskap och försoningslära till buddhistiskt inspirerade nirvanavisoner.

Om jag själv ska lyfta fram någon favorit ut Dan Anderssons lyrik så blir jag konventionell. Jag har svårt att komma runt "Omkring tiggarn från Luossa" eftersom den sången berättar så vackert om människans främlingskap ("ej av denna världen var jag"), om sökandet (det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran), om ångesten (och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull) och om den slutliga försoningen och friden (aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga, under valv där evigt unga barn av saligheten bo).

Tack för din gärning, Dan Andersson. Vi sörjer att du inte fick vandra en längre stund på jorden. Vi gläds åt den tröst och det hopp som dina dikter och sånger ger oss.

Thorstein Bergmans klassiska tolkning av Omkring tiggarn från Luossa" kan ni lyssna på här.

Jag är också väldigt förtjust i Sofia Karlssons personliga och ömsinta tolkning av samma sång. Den kan ni lyssna på här.

Karin Röding avgår - jag förstår hennes beslut

I dag meddelade Universitets- och högskolerådets (UHR) generaldirektör Karin Röding att hon avgår i protest mot regeringens hantering av frågan om högskoleprovet. Jag har förståelse för Karin Rödings beslut. Regeringens agerande har gjort hennes position omöjlig.

Jag blev glad när regeringen markerade sin vilja att - trots den pågående pandemin - genomföra högskoleprovet för personer som tidigare inte gjort provet. Högskoleprovet är ett viktigt verktyg för att stärka unga människor möjligheter att utbilda sig. Men planeringsarbetet kom igång alldeles för sent - det borde ha påbörjats redan i slutet av våren för att ge lärosätena och UHR rimliga förutsättningar att genomföra provet på ett smittsäkert sätt. Den 31 augusti manifesterade också verksamhetsföreträdare i form av rektorerna för 21 universitet och högskolor att högskoleprovet inte kan genomföras i höst på grund av avsevärda smittorisker.

Nu pressar regeringen ändå på, genom att lyfta frågan från rektorerna och lärosätena till en nytillsatt "nationell samordnare" som ska gå vidare med planerna på att genomföra provet. Karin Röding uppfattar tillsättningen som att regeringen tar ifrån henne befogenheterna samtidigt som hon förväntas ta det fulla ansvaret för processen: Jag får ansvaret men den nationella samordnaren får befogenheterna. För mig hänger ansvar och befogenheter samman och skiljer man på det kan jag inte leda en stor verksamhet. 

Jag kan inte bedöma vilka befogenheter den nationelle samordnaren kommer att få. Men om generaldirektören uppfattar det som att regeringen nu skiljer makt från ansvar har hon inget annat alternativ än att avgå. Det tycker jag är tråkigt. Karin Röding är en person med hög kompetens och stark integritet, och det är egenskaper som universitets-och högskolesektorn sannerligen behöver.

Nu riskerar i stället universitets- och högskolesektorns tillit till regeringen att skadas. Det vore inte bra för sektorn, det vore inte bra för regeringen och det vore inte bra för Sverige.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Tack för dessa ordförandeår!

I lördags lämnade jag mitt uppdrag som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Till ny ordförande valdes Sara Kukka-Salam, oppositionsråd i Solna och med dubbla masterexamina från Handelshögskolan i Stockholm i bagaget. Till ny vice ordförande efter avgående Mariam Osman Sherifay valdes Jesper Eneroth, ordförande för S-gruppen i kyrkomötet och med en färsk kandidatexamen i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Jag önskar det nya ledarskapet allt gott och lycka till - jag är övertygad om att det här blir väldigt bra!

Det är inte utan vemod jag lämnar uppdraget. Under mina fem år som ordförande har jag mött så mycket kärlek och ett så starkt engagemang för de frågor som förbundet driver. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla ni människor som jag mött under mina resor runt om i landet för ert fantastiska arbete i kampen för en generös och humanitär flyktingmottagning och för ett grönt, hållbart samhälle. 

Som ordförande för förbundet har jag i princip dagligen kontaktats av förtvivlade människor som vädjat om stöd och fört fram budskap om flyktingars utsatthet, de skriande LSS-behoven, den växande ojämlikheten eller de svenska barnen i fånglägren i Syrien. Som jag uttryckte det på förbundskongressen i lördags i mitt sista anförande som förbundsordförande: Vi ska ge dessa människor vårt stöd och vi ska föra in deras erfarenheter och deras röster i vårt eget parti och gör deras sak till vår sak, till hela partiets sak!

Men vid sidan av vemodet och saknaden av det dagliga kamratskapet finns också en frihetskänsla. Det är krävande att leda en politisk organisation med allt vad det innebär av ansvarstagande, offentlighet och konflikter. Det är ingen slump att jag igår kom på mig själv med att nynna ledmotivet ur Jan Hammarlunds Skolsången: Från och med idag är ni befriade från skolan!

Jag har nu  haft förmånen att få uppleva och studera det politiska livet i Sverige på tre olika sätt. För det första ur ett medialt perspektiv - jag har ursprungligen en examen från Journalisthögskolan i Göteborg och har genom åren medverkat i olika medier i en mängd olika roller. För det andra ut ett statsvetenskapligt perspektiv - som professor vid Göteborgs universitet och med det politiska livet som studieobjekt. För det tredje ur ett deltagarperspektiv - från föreningslivet på lokal nivå till fem år som adjungerad ledamot av partistyrelse och verkställande utskott. Dessa erfarenheter har förstås gett mig ett antal insikter, inte bara om politiken utan också om medier och om statsvetenskap. Jag tänker återkomma till och utveckla dessa insikter i lämpliga former framöver.

Tack alla som varit med och stöttat under alla dessa år. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang finns förstås kvar även efter att jag nu lämnat uppdraget som förbundsordförande - vi kommer säkert att ses igen!

Nu fortsätter arbetet för en humanitär och rättssäker flyktingpolitik

Nu står det klart att det inte blir en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik. Sakpolitiskt är det en framgång att överenskommelsen inte blev av. Visserligen finns det behov av långsiktighet i migrationspolitiken. Men form kan inte ställas framför innehåll. Om Socialdemokraterna gått Moderaterna ännu mer till mötes så hade det inneburit en kraftigt minskad asylmottagning i Sverige. Så blir nu inte fallet. Det är bra. Sverige bör sträva efter att hjälpa fler - inte färre - människor på flykt.

Sakpolitiskt och strategiskt framstår Miljöpartiet som vinnare. De värsta förslagen om en mer restriktiv flyktingpolitik har åtminstone tillfälligt avvärjts och partiet har nu förutsättningar att kunna sitta kvar i regeringen. Partiet har också skickligt omvandlat Moderaternas förklenande omdöme om partiet till en positiv symbol - vem vill idag inte vara en grön elefant?!

Även Socialdemokraterna kan pusta ut. Regeringskrisen är avvärjd och det finns nu bättre förutsättningar än tidigare att hålla ihop partiet. Ur ett längre tidsperspektiv kommer  migrationsfrågorna att finnas kvar som en skarp konfliktfråga mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men så hade blivit fallet även om Socialdemokraterna accepterat Moderaternas förslag om volymmål.

Moderaterna kan genom sitt avhopp fortsätta att konkurrera med Sverigedemokraterna om de väljare som kraftigt vill minska invandringen till Sverige. Samtidigt börjar partiets samarbetskapital att rinna ut. På ett drygt år har partiet inte bara hunnit lämna samtalen om en långsiktig migrationspolitik utan också hoppat av energiöverenskommelsen, hoppat av samtalen om åtgärdsprogram mot gängkriminalitet och hoppat av Försvarsberedningen. Statsmannaaktigt? Kanske inte.

Nu fortsätter den migrationspolitiska kommittén sitt viktiga arbete. När frågan om volymmål avfärdats  kan diskussionerna fokusera på viktiga frågor som permanenta uppehållstillstånd (som vore väldigt bra för att underlätta integrationen), förbättrade möjligheter för familjeåterförening (Sverige bör sträva efter att förena familjer - inte sära dem) och införande av en ny humanitär skyddsgrund (som januaripartierna redan är eniga om).

I förlängningen väntar frågan om en nödvändig amnesti för unga ensamkommande som vistats i Sverige i över ett år, (unga människor som i många fall vistats i Sverige ända sedan 2015, hunnit utbilda sig och bli en del av en familj).

Det råder ingen brist på viktiga, humanitära frågor att ta sig an. Kampen fortsätter.

Should I stay or should I go? Om Miljöpartiets dilemma

Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut, sa Miljöpartiets språkrör och tillika miljö- och klimatminister och vice statsminister Isabella Lövin i P1 Morgon i morse. Isabella Lövins uttalande har sin grund i en oro över att Socialdemokraterna i förhandlingar där Miljöpartiet inte deltar ska komma överens med Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik.

Oron är lätt att förstå. Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard har i sina kommentarer varit närmast översvallande över hur långt hon menar att Socialdemokraterna visat sig beredda att för att få till stånd en överenskommelse med Moderaterna. Maria Malmer Stenergard säger också att Moderaterna fått garantier från Socialdemokraterna att partiet kommer att gå fram med en överenskommelse i riksdagen även om inte regeringspartnern Miljöpartiet står bakom.

För Miljöpartiet är situationen förstås oerhört förödmjukande. Visserligen kan Miljöpartiet förhindra att regeringen lägger fram en proposition i frågan. Men Miljöpartiet kan inte förhindra att Socialdemokraterna aktivt bidrar till ett riksdagsbeslut som bekräftar den överenskommelse som eventuellt sluts mellan Moderaterna och Socialdemokraterna (och kanske även flera riksdagspartier). Vilken politisk trovärdighet kommer den rödgröna regeringen ha framåt om de båda regeringspartierna ser så väsensskilt på en av vår tids viktigaste politiska sakfrågor? Situationen blir snabbt ohållbar, och det är därför Isabella Lövin uttrycker sig som hon gör: "Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut".

Kommer då Miljöpartiet att lämna regeringen? Det är trots allt inte självklart. Den migrationspolitiska kommitténs betänkande ska ut på remiss och först våren 2021 blir det riksdagsbehandling kring konkreta lagförslag. Mycket kan hinna hända på den tiden, och det är därför Moderaterna gör så stor sak av att de vill ha skriftliga garantier från Socialdemokraterna om att paritet verkligen kommer att köra över Miljöpartiet i denna fråga. Om Miljöpartiet väljer att lämna regeringen förbättrar man sina förutsättningar att växa i opinionen. Samtidigt innebär ett avhopp att partiet får mindre politiskt inflytande över sakpolitiken, inte minst miljö- och klimatfrågorna. Everything comes with a price.

Själv kommenterar jag den migrationspolitiska kommitténs arbete för Dagens ETC:  

- Om man nu månar så mycket om integrationen borde man värna saker som stärker integration, som permanenta uppehållstillstånd.

– För mig ska S första fråga i detta område vara på vilket sätt Sverige bäst kan hjälpa fler människor, nu kretsar frågan kring hur ska Sverige hjälpa färre.

Bjud inte Moderaterna på "volymmål" i asylpolitiken!

Just nu diskuteras förutsättningarna för Socialdemokraterna och Moderaterna att enas om migrationspolitiken. Sådana överenskommelser mellan de båda partierna har ju skett förr. Men det är viktigt att komma ihåg att Moderaterna radikaliserats i migrationspolitiken. Partiet har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande ca 20 000 människor om året till 4-5000.

Moderaterna har också bundit sig hårt vid att införa volymmål för antal människor som söker skydd och asyl i Sverige. Genom att bygga in sådana volymmål i en överenskommelse med Socialdemokraterna kommer Moderaterna att både kunna äta kakan och ha den kvar. Man når en överenskommelse där Socialdemokraterna i viktiga avseenden gått Moderaterna till mötes och samtidigt kan partiet genom volymmålen behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det ju förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna föredrar att tala om"riktmärken" i stället för volymmål. Skillnaden skulle vara att man inte talar om "antal" utan om Sveriges andel av hela EU:s asylmottagning. Men problemen kvarstår. Om Sverige inte når upp till "riktmärket" kommer Moderaterna att kunna pressa Socialdemokraterna föra en än hårdare och mer restriktiv asylpolitik för att nå upp till volymmålet/riktmärket.

En viktig fråga är förstås nu om Moderaterna verkligen vill ha en uppgörelse, eller om partiet väljer att i en symbolpolitisk gest hoppa av förhandlingarna med motiveringen att Socialdemokraterna envisas med att föra en alltför liberal migrationspolitik. Moderaternas samarbetskapital har ju redan genom partiets diverse avhopp de senaste åren urholkats en hel del.

En annan viktig fråga är hur Miljöpartiet väljer att agera om det skulle bli en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nöjer sig partiet med att skriva en egen reservation i kommittébetänkandet, och hoppas att kunna dra politiken i mindre restriktiv riktning när betänkandet så småningom ska bli proposition? Annars skymtar en regeringskris vid horisonten.

Jag hör också spekulationer om att regeringen skulle avstå från att lägga en proposition (om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte kan enas) och i stället låta riksdagen ta initiativ och avgöra frågan. Det ser jag inte som ett seriöst alternativ. Regeringen styr riket - då kan man inte med bibehållen trovärdighet avhända sig ansvaret för ett så viktigt politikområde som migrationsfrågorna.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Bra att så många reagerade på Alexander Bards språkbruk!

Igår kväll avbröt TV4 sitt samarbete med Alexander Bard. Han kommer fortsättningsvis inte att ingå i juryn i TV-programmet "Talang". Orsaken är att Alexander Bard på Twitter uttalat sig på ett sätt som många uppfattar som rasistiskt. Bards formuleringar är generaliserande och grovt nedsättande mot svarta människor.

Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.

Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.

Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".

Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.

Vet vi nu vem som mördade Olof Palme?

Enligt min mening går det inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Så formulerade åklagare Krister Petersson sin viktigaste slutsats vid den uppmärksammade presskonferensen om Palmemordet tidigare i dag.

Precis så är det. Det går inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Men det material som i dag presenterades skulle vid ett åtal inte leda till en fällande dom. (Däremot är det förstås möjligt att en polisutredning med Stig Engström i häkte i ett tidigt skede i processen hade medfört att nytt bevismaterial kommit fram.)

Sakligt sett blev presskonferensen en antiklimax. Förväntningarna på att åklagaren skulle presentera nya, substantiella bevis var högt ställda. Men nej - här fanns inget mordvapen, inget dna, inget erkännande och inga nya avgörande vittnesuppgifter.

Utpekandet lämnar många viktiga frågor obesvarade. Det står helt klart att Engström vid flera tillfällen lämnat motstridiga och felaktiga uppgifter. Men ett sådant beteende kan lika gärna bottna i att han hade mytomana drag, sökte sig till det mediala rampljuset och hade alkoholproblem.

Min tyngsta tvekan mot Stig Engström som gärningsman är tidsfaktorn. Stig Engström lämnade enligt åklagarens egna uppgifter sin arbetsplats på Skandia endast 150 sekunder innan mordet ägde rum. På dessa 150 sekunder skulle Engström av en ren slump ha sett makarna Palme på Sveavägen, råkat ha en laddad revolver i fickan eller väskan och spontant bestämt sig för att skjuta dem.

Visserligen skulle Stig Engström kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle passera förbi på Sveavägen. Om mordet var planerat skulle Engström varit tvungen att lämna sin arbetsplats på Skandia betydligt tidigare för att hålla vakt utanför Grand-biografen där makarna Palme befann sig.

Jag kan förstå att åklagare Krister Petersson väljer att sätta punkt och redovisa sina starkaste argument. Krister Petersson åskådliggör också på ett övertygande sätt de häpnadsväckande bristerna i polisutredningen under dess första år.

Men vet vi att Stig Engström mördade Olof Palme? Nej, det vet vi inte.

Vem sköt Olof Palme? Kanske får vi äntligen veta

Det har nu gått mer är 34 år sedan Olof Palme sköts till döds på öppen gata, Jag minns att jag vaknade på lördagsmorgonen av att grannfrun, som hörde lite dåligt, hade på sin köksradio ännu lite högre än vanligt.

När jag blev varse vad som hänt strömmade förstås sorg och vrede genom mina sinnen. Sorgen och vreden fick snart sällskap av ytterligare en känsla, en brännande längtan efter att mordet skulle klaras upp: Bara vi får veta vem som gjorde det, och varför.

Nu har det gått mer än 34 år. Vi har ännu inte fått veta vem som gjorde det, och varför. Ovissheten plågar mig fortfarande.

Men kanske är det dags nu? I dag meddelade åklagarmyndigheten att åklagaren Krister Peterssons beslut i åtalsfrågan i Palmeutredningen offentliggörs kl 09.30 onsdagen den 10 juni (för övrigt mitt under riksdagens partiledardebatt...).

På senare tid har den så kallade Skandiamannen pekats ut som polisens huvudspår, dels i en artikel i tidskriften Filter och dels i Thomas Petterssons bok "Den osannolike mördaren" (2018).

Jag är skeptisk till teorin om Skandiamannen som mördare, Skandiamannen lämnade sin arbetsplats nära mordplatsen bara några få minuter innan Olof och Lisbeth Palme passerade förbi på Sveavägen. Visserligen skulle Skandiamannen kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle ha passerat förbi på Sveavägen. Visst, han kan ha mött dem av en ren slump och dessutom råkat ha en pistol i fickan, Nja, säger jag.

Efter mordet skulle Skandiamannen snabbt ha återvänt till brottsplatsen, och med en rykande pistol i fickan ha befunnit sig i omedelbar närhet av ögonvittnet Lisbeth och även andra vittnen. Det är inte precis så mördare brukar bete sig. Nja, säger jag.

Palmeutredningen tycks det senaste året ha intensifierat sitt intresse för Skandiamannen. Men det kan lika gärna röra sig om att kunna avföra honom från utredningen som att definitvt binda honom till brottet. Det finns också idéer om att knyta honom till det så kallade Sydafrikaspåret som poppat upp igen de senaste dagarna. Nja, säger jag.

Vi får väl se på onsdag kl 09.30. Oavsett om det är Skandiamannen, Christer Pettersson, Sydafrika, 33-åringen, poliser, säkerhetspoliser, kurder eller en hittills helt okånd person hoppas jag att utredningen presenterar övertygande bevis och belägg. Jag vill ha ro i min själ.

Nej till volymmål i svensk asylpolitik!

I morse diskuterade jag socialdemokratisk migrationspolitik med Lars Stjernkvist i P1 Morgon i Sveriges Radio. Lars Stjernkvist vill att Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och accepterar kravet på ett volymmål (eller "riktvärde") för den svenska asylpolitiken. Det tycker jag är en riktigt dålig idé.

För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.

Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.

Striden om arbetsrätten - visst är det klasskamp

I annat fall genomförs utredningens förslag. Så avslutas punkt 20 i januariavtalet, den punkt som har rubriken Arbetsrätten moderniseras. Formuleringen i fetstil berättar vad som ska ske om arbetsmarknadens parter inte lyckas nå en förhandlingsöverenskommelse om hur LAS ska reformeras. Därför är det heller inte oväntat om Liberalerna och Centerpartiet biter sig fast vid Januariavtalets formulering. Avtal ska hållas.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.

Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.

Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.

Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.

Kan Jonas Sjöstedt rädda LAS?

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet hotar att avsätta Stefan Löfven som statsminister om regeringen går vidare med de aktuella utredningsförslagen om försvagningar av anställningsskyddet. Jag hoppas att regeringen är klok och realistisk nog att man kastar det här i papperskorgen, säger Sjöstedt i SVT Agenda.

Det är bra att Jonas Sjöstedt är arg och att han bidrar till att opinionsbilda mot en försvagning av anställningsskyddet. Det behövs, särskilt i dessa coronatider där så många människor permitterats eller blivit av med sina anställningar och jobb.

Däremot är det lite svårare att se hur Jonas Sjöstedt ska göra allvar av sitt hot. Den aktuella utredningen ska ut på remiss, därefter ska regeringen förhandla fram lagförslag med Centerpartiet och Liberalerna. Först våren 2022 förväntas riksdagen fatta beslut i frågan. Och då är det bara några månader kvar till valet.

Det finns en högermajoritet i riksdagen som gärna ser en en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av arbetsrätten. Jag har svårt att se Moderaterna stödja en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven några månader före valet om en sådan innebär att försvagningen av anställningsskyddet inte blir av. Jag har också svårt att se Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven om konsekvensen blir en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister och som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen.

Alla dessa svårigheter är förstås Jonas Sjöstedt väl medveten om. Men han har under det senaste året visat att han förmår spela spelet skickligt och Vänsterpartiet har vid några tillfällen lyckats påverka politiken på ett sätt som Januariavtalet avsåg att förhindra. Inte mig emot. De parlamentariska förutsättningarna är som de är. De fyra samarbetspartierna gör sitt bästa för att förverkliga Januariavtalet, och det samarbetet har såvitt jag kan förstå hittills fungerat väldigt bra. Men övriga partier har förstås sin frihet att försöka sätta käppar i hjulet och påverka politikens innehåll i en annan riktning. Så går det till i en parlamentarisk demokrati.

Arbetsrätten behöver förnyas för att möta den nya tidens krav och möjligheter. Men en förnyelse ska inte innebära ökad otrygghet för den enskilde. Debatten om arbetsrättens förnyelse behöver i stället handla om hur tryggheten kan stärkas i en osäker och föränderlig tid, och utan att denna trygghet blir ett hinder för näringslivets behov av flexibilitet och rörlighet. Det är också viktigt att lagstiftningen inte förändrar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anar att de stundande förhandlingarna mellan regeringen och samarbetspartierna blir hårda, och de opinionsvindar som inramar förhandlingarna kommer att spela roll.

Ewa Stenberg skriver som så ofta intressant i DN om saken.

Ut ur skuggorna. Om rasistisk retorik då och nu

Jag har träffat massor av trevliga invandrare. Men jag tycker att de måste lära sig att leva som vi och sköta sig.

Jag flyttade från ett område med många invandrare. Alla svenskar blev tvungna att flytta. Man är inte säker på kvällarna. Man kan inte gå ut.

Problemet är inte att de är invandrare, utan den livsstil vissa av dem har (...) brottsligheten, korruptionen, knarket. 

Citaten ovan får kanske inte så många att höja på ögonbrynen. Vi har vant oss vid en retorik i debatten där invandrare och invandring förknippas med brottslighet, segregation, otrygghet och att invandrarna, "dom", måste "bli som vi" och "sköta sig".

Men citaten ovan handlar inte om invandring och invandrare i Sverige i dag. Citaten kommer från vita människor i Chicago i mitten av 1960-talet, när den svarta medborgarrättsrörelsen gjorde anspråk på rättvisa och ville bryta boendesegregationen i staden. Citaten är korrekta, men i stället för invandrare talade de vita i Chicago om svarta människor, om färgade, om n... (n-ordet).

Jag har träffat massor av trevliga färgade. Men jag tycker att de måste lära sig att leva som vi och sköta sig.

Jag flyttade från ett färgat område. Alla vita blev tvungna att flytta. Man är inte säker på kvällarna. Man kan inte gå ut.

Problemet är inte att de är (n-ordet) utan den livsstil vissa av dem har (...) brottsligheten, korruptionen, knarket. 

Citaten är hämtade ur avsnittet "Ut ur skuggorna" i programserien "Martin Luther King till Obama. Afroamerikansk historia från 1960-talet till vår egen samtid" som nu visas av Utbildningsradion och SVT24. Jag såg programmet igår kväll och rös bokstavligen av obehag när jag så lätt kunde relatera rasistiska uttalanden från 1960-talets vita USA till dagens svenska debatt om invandrare och invandring.

Se gärna programmet. Det var mycket lärorikt och välgjort.