Sverigedemokraten och tillika riksdagens andre vice talman Björn Söder har hamnat i blåsväder sedan han påstått att judar och samer "inte är svenskar". Påståendet är djupt kränkande mot alla de judar och samer som bor i Sverige och som definierar sig själva som just svenskar. Björn Söder har även tidigare profilerat sig i frågan och antytt att judar måste välja mellan sin judiska eller sin svenska identitet - man kan "inte tillhöra två nationer".
Björn Söder tycks leva på en annan planet. Jag känner många människor som är angelägna om att värna både sin judiska och sin svenska nationalitet - om vi nu ska dela in människor i strikta nationaliteter. Sverigedemokraterna har ju ett närmat tvångsmässigt beteende i att dela in människor i olika nationaliteter eller etniciteter, så låt oss här göra det. De personer jag tänker på firar både Midsommar och Chanukka, de går i synagogan (åtminstone ibland) och firar Nationaldagen. De hissar svenska flaggan och upprätthåller judiska traditioner. De är födda och uppvuxna i Sverige och känner sig som svenskar - och som judar. De har inga som helst problem med att känna sig bekväma i dessa dubbla identiteter. (Motsvarande resonemang kan naturligtvis föras om samer och om tornedalingar och om andra nationella minoriteter i Sverige.)
Men Björn Söder och Sverigedemokraterna har problem med dessa människor. Björn Söder och Sverigedemokraterna har ett ständigt behov av att exkludera: Du är jude - du är inte svensk! Eller som när Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson påstod att Zlatan hade ett "kroppsspråk" och ett språk i allmänhet som indikerade att han inte var "direkt svensk".
Sverigedemokraterna är ett parti som är sprunget ur den nazistiska myllan, ett parti som fortfarande är djupt impregnerat av rasism. Det är i denna rasistiska och exkluderande kontext som Björn Söders uttalanden ska tolkas. Det är detta parti som riskerar att få ett avgörande inflytande över regeringsbildningen efter höstens val. Alla demokratiska partier måste göra sitt yttersta för att motverka en sådan utveckling.
Läs gärna Willy Silbersteins artikel i Aftonbladet: Jo, Björn Söder - jag är både jude och svensk.
2018-06-15
Ny Sifo: M backar, S-raset bromsas upp
I dagens väljarbarometer från Sifo minskar Moderaterna med hela tre procentenheter, från 23.6 till 20.6 procent. Det är Moderaternas sämsta resultat i en Sifo-mätning sedan Ulf Kristersson tillträdde som partiledare i oktober i fjol. Samtidigt ökar Centerpartiet med 2.7 enheter, från 8.1 till 10.8 procent.
Socialdemokraternas ras har bromsats upp, och i denna mätning får partiet 26.1 procent, en ökning med en knapp procentenhet. Resultatet ger den socialdemokratiska partiledningen ett andrum. Partiet är i denna mätning landets klart största parti. Sverigedemokraterna står i princip still och får 18.5 procent.
Kristdemokraterna minskar med 1.1 enheter och stannar på 2.4 procent. Visst är det för tidigt att räkna ut Kristdemokraterna, men det ser synnerligen mörkt ut för partiet. Det är svårt att motivera stödröstare ur ett opinionsläge på 2.4 procent.
I övrigt är förändringarna små. Vänsterpartiet går fortsatt bra och ökar något till 9.8 procent. Miljöpartiet och Liberalerna balanserar fortsatt på eller strax över fyraprocentsspärren.
Mellan blocken är det fortsatt jämnt. I denna mätning har de rödgröna ett litet övertag med 39.9 procent mot allianspartiernas 38.7 (Kristdemokraterna inkluderade).
Vilken regering tror ni kommer att bildas om denna Sifo-undersökning blev valresultat? Ni kan finna inspiration hos Unibet, som ger odds på 26 olika regeringsalternativ. Vad tror ni om en moderat enpartiregering för 8.50 gånger pengarna? Eller en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet för 7.50 gånger pengarna? Socialdemokraterna och Liberalerna ger 101 gånger pengarna, det kanske kunde vara något. :)
Socialdemokraternas ras har bromsats upp, och i denna mätning får partiet 26.1 procent, en ökning med en knapp procentenhet. Resultatet ger den socialdemokratiska partiledningen ett andrum. Partiet är i denna mätning landets klart största parti. Sverigedemokraterna står i princip still och får 18.5 procent.
Kristdemokraterna minskar med 1.1 enheter och stannar på 2.4 procent. Visst är det för tidigt att räkna ut Kristdemokraterna, men det ser synnerligen mörkt ut för partiet. Det är svårt att motivera stödröstare ur ett opinionsläge på 2.4 procent.
I övrigt är förändringarna små. Vänsterpartiet går fortsatt bra och ökar något till 9.8 procent. Miljöpartiet och Liberalerna balanserar fortsatt på eller strax över fyraprocentsspärren.
Mellan blocken är det fortsatt jämnt. I denna mätning har de rödgröna ett litet övertag med 39.9 procent mot allianspartiernas 38.7 (Kristdemokraterna inkluderade).
Vilken regering tror ni kommer att bildas om denna Sifo-undersökning blev valresultat? Ni kan finna inspiration hos Unibet, som ger odds på 26 olika regeringsalternativ. Vad tror ni om en moderat enpartiregering för 8.50 gånger pengarna? Eller en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet för 7.50 gånger pengarna? Socialdemokraterna och Liberalerna ger 101 gånger pengarna, det kanske kunde vara något. :)
2018-06-13
Alliansen? I know a dead parrot when I see one
Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen inbjuder till ett antal reflektioner.
Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.
Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.
Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.
Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.
Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.
*
Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.
*
För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.
*
Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?
2018-06-11
Stå emot och håll fast - det kan löna sig
De senaste veckorna har kantats av opinionsundersökningar där avståndet mellan Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna är ganska litet. I till exempel den senaste Novus-mätningen fick Socialdemokraterna 23.8 procent, Sverigedemokraterna 21.9 procent och Moderaterna 21.1 procent.
Vi ser, åtminstone tillfälligt, ett helt nytt politiskt landskap torna upp sig. I debatten har det också framförts kritik mot till exempel Socialdemokraterna för att partiet skulle ha närmat sig Sverigedemokraternas åsikter i migrationspolitiken, i syfte att stoppa väljartappet och desarmera frågan. En sådan taktik har hittills visat sig misslyckad. Forskning och beprövad erfarenhet visar också att partier ofta tjänar på att deras "egna" frågor ligger högt på den politiska dagordningen, i det här fallet Sverigedemokraterna och migrationspolitiken.
Om man jämför den senaste Novus-mätningen med valresultatet från 2014 framgår ett intressant mönster. Samtliga partier som hållit fast vid sin inställning i migrationspolitiken har gått framåt (SD med 9.0 enheter, C med 2.8 enheter, V med 3.4 enheter). Samtliga partier som ändrat sin migrationspolitik har minskat (S med 7.2 enheter, MP med 2.4 enheter, KD med 1.7 enheter och L med 0.8 enheter - om nu L faktiskt har ändrat sig).
Sammantaget innebär detta att de partier som ändrat sin migrationspolitik i en hårdare riktning har minskat med 14.3 procentenheter. De partier som har hållit fast vid sin ursprungliga politik har ökat med 15.2 procentenheter.
Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider.
Jag tror att Tomas Ramberg eller Margit Silberstein varit inne på detta spår tidigare, men jag hittar i så fall inte deras texter just nu.
Vi ser, åtminstone tillfälligt, ett helt nytt politiskt landskap torna upp sig. I debatten har det också framförts kritik mot till exempel Socialdemokraterna för att partiet skulle ha närmat sig Sverigedemokraternas åsikter i migrationspolitiken, i syfte att stoppa väljartappet och desarmera frågan. En sådan taktik har hittills visat sig misslyckad. Forskning och beprövad erfarenhet visar också att partier ofta tjänar på att deras "egna" frågor ligger högt på den politiska dagordningen, i det här fallet Sverigedemokraterna och migrationspolitiken.
Om man jämför den senaste Novus-mätningen med valresultatet från 2014 framgår ett intressant mönster. Samtliga partier som hållit fast vid sin inställning i migrationspolitiken har gått framåt (SD med 9.0 enheter, C med 2.8 enheter, V med 3.4 enheter). Samtliga partier som ändrat sin migrationspolitik har minskat (S med 7.2 enheter, MP med 2.4 enheter, KD med 1.7 enheter och L med 0.8 enheter - om nu L faktiskt har ändrat sig).
Sammantaget innebär detta att de partier som ändrat sin migrationspolitik i en hårdare riktning har minskat med 14.3 procentenheter. De partier som har hållit fast vid sin ursprungliga politik har ökat med 15.2 procentenheter.
Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider.
Jag tror att Tomas Ramberg eller Margit Silberstein varit inne på detta spår tidigare, men jag hittar i så fall inte deras texter just nu.
2018-06-10
Digital demokrati? Partierna i en ny tid
Allt färre svenskar betraktas sig som anhängare av ett politiskt parti. Antalet svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti har mer än halverats på bara ett par decennium. Är partidemokratins tid förbi?
I dag skriver jag tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg på DN Debatt om de politiska partiernas försvagade band till väljarna och på vilket sätt detta är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.
Hur påverkar då digitaliseringen partiernas möjligheter att förstärka banden till medborgarna? I artikeln presenterar vi resultat och reflektioner ur vår just utkomna bok Digital demokrati? Partierna i en ny tid (Atlas, 2018). Vi kritiserar de politiska partierna för att de använder sociala medier som en megafon för att tala till medborgarna, i stället för att göra saker tillsammans med medborgarna. För att fungera som länk mellan medborgare och valda representanter måste partierna våga släppa sina inarbetade stela organisationsformer. Och också ibland släppa kontrollen över processen. Exempelvis kan de använda massans kreativitet till att lösa problem och utveckla politik med så kallad crowdsourcing.
Vi hoppas att artikeln och boken ska stimulera till debatt om det representativa demokratins ställning i dag, och om hur digitaliseringen förändrar förutsättningarna för partierna och för politiken.
Följ gärna vårt helt nya twitterkonto @DigitalTid och delta i diskussionen.
Boken kan köpas till exempel här. Snart finns den som e-bok också.
Ni är också hjärtligt välkomna till boksläppet på Atlas förlag tisdag 12 juni kl 17.00 - 20.00 (Barnhusgatan 4, Stockholm).
Artikeln i DN finns här.
I dag skriver jag tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg på DN Debatt om de politiska partiernas försvagade band till väljarna och på vilket sätt detta är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.
Hur påverkar då digitaliseringen partiernas möjligheter att förstärka banden till medborgarna? I artikeln presenterar vi resultat och reflektioner ur vår just utkomna bok Digital demokrati? Partierna i en ny tid (Atlas, 2018). Vi kritiserar de politiska partierna för att de använder sociala medier som en megafon för att tala till medborgarna, i stället för att göra saker tillsammans med medborgarna. För att fungera som länk mellan medborgare och valda representanter måste partierna våga släppa sina inarbetade stela organisationsformer. Och också ibland släppa kontrollen över processen. Exempelvis kan de använda massans kreativitet till att lösa problem och utveckla politik med så kallad crowdsourcing.
Vi hoppas att artikeln och boken ska stimulera till debatt om det representativa demokratins ställning i dag, och om hur digitaliseringen förändrar förutsättningarna för partierna och för politiken.
Följ gärna vårt helt nya twitterkonto @DigitalTid och delta i diskussionen.
Boken kan köpas till exempel här. Snart finns den som e-bok också.
Ni är också hjärtligt välkomna till boksläppet på Atlas förlag tisdag 12 juni kl 17.00 - 20.00 (Barnhusgatan 4, Stockholm).
Artikeln i DN finns här.
2018-06-08
Dags för Järvaveckan!
Nu är det dags för Järvaveckan, eller Politikerveckan Järva som arrangemanget också kallas. Veckan pågår 9-17 juni på Spånga IP, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Liksom ifjol kommer samtliga partiledare att finnas på plats. Det är bra. Järvaveckan behövs som ett alternativ till Almedalsveckan och kan förhoppningsvis fortsätta att utvecklas i sin egen riktning.
Syftet med Järvaveckan är att vara en stor mötesplats för samhällsengagemang och "minska avståndet mellan folk och folkvalda". Arrangörerna vill skapa "dynamiska möten och samtal mellan samhällsaktörer och medborgare - såväl från Järva som från resten av staden och hela landet". Stora ord, som förstås måste fyllas med innehåll. Erfarenheterna från förra året och även årets programblad visar att arrangörerna varit framgångsrika med att skapa relevanta seminarier och samtal.
Däremot har man ännu inte lyckats att få de boende i stadsdelen att närvara i särskilt stor utsträckning. Det är kanske inte så konstigt. Som jag konstaterade förra året: "Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden." Och när dåvarande oppositionsledaren Anna Kinberg Batra förra året sommartalade på Mosebacke-terrassen på Södermalm dök det endast upp ett 150-tal åhörare, Så det är inte lätt. Det ska bli spännande att se hur arrangörerna gått till väga denna gång för att locka fler boende.
Järvaveckan är ett initiativ av Ahmed Abdirahman, grundare av den ideella föreningen The Global Village som är en partipolitiskt och religiöst obunden förening med hemvist i Hjulsta i Stockholm. Jag rekommenderar varmt följande reportage i Metro, om Ahmed Abdirahmans livsresa och om Järvaveckans framväxt.
I år är det valår, och det turbulenta politiska läget medför att politiska intresset är på topp. Järvaveckan har vuxit kraftigt år för år. Almedalsveckan bara fortsätter att växa. Någonstans måste det ta slut. Utmaningen kommer nästa år, 2019, året efter ett valår. Då får Järvaveckan och Almedalsveckan bekänna färg på allvar. Tills dess önskar jag arrangörerna ett varmt lycka till!
Syftet med Järvaveckan är att vara en stor mötesplats för samhällsengagemang och "minska avståndet mellan folk och folkvalda". Arrangörerna vill skapa "dynamiska möten och samtal mellan samhällsaktörer och medborgare - såväl från Järva som från resten av staden och hela landet". Stora ord, som förstås måste fyllas med innehåll. Erfarenheterna från förra året och även årets programblad visar att arrangörerna varit framgångsrika med att skapa relevanta seminarier och samtal.
Däremot har man ännu inte lyckats att få de boende i stadsdelen att närvara i särskilt stor utsträckning. Det är kanske inte så konstigt. Som jag konstaterade förra året: "Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden." Och när dåvarande oppositionsledaren Anna Kinberg Batra förra året sommartalade på Mosebacke-terrassen på Södermalm dök det endast upp ett 150-tal åhörare, Så det är inte lätt. Det ska bli spännande att se hur arrangörerna gått till väga denna gång för att locka fler boende.
Järvaveckan är ett initiativ av Ahmed Abdirahman, grundare av den ideella föreningen The Global Village som är en partipolitiskt och religiöst obunden förening med hemvist i Hjulsta i Stockholm. Jag rekommenderar varmt följande reportage i Metro, om Ahmed Abdirahmans livsresa och om Järvaveckans framväxt.
I år är det valår, och det turbulenta politiska läget medför att politiska intresset är på topp. Järvaveckan har vuxit kraftigt år för år. Almedalsveckan bara fortsätter att växa. Någonstans måste det ta slut. Utmaningen kommer nästa år, 2019, året efter ett valår. Då får Järvaveckan och Almedalsveckan bekänna färg på allvar. Tills dess önskar jag arrangörerna ett varmt lycka till!
2018-06-06
Sverige, vårt växande hem!
I samband med nationaldagen uppstår ofta diskussioner om vari det typiskt "svenska" skulle bestå. I dag nöjer jag mig med att lyfta fram en ofta bortglömd aspekt. Internationella undersökningar visar att svenskarna intar en tätplats i Europa med avseende på positiv inställning till invandrare och flyktingmottagning. Svenskarnas positiva inställning till invandring och flyktingmottagning kan vara bra att bära med sig i dessa dagar, när diskursen vridits i en så negativ riktning.
I morgon torsdag förväntas riksdagen rösta ja till det rödgröna lagförslag som ger 9 000 ensamkommande unga från i huvudsak Afghanistan en chans att få stanna i Sverige, vårt växande hem. Regeringens förslag får stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet samt av enskilda ledamöter från Liberalerna och Kristdemokraterna. Det vill säga samtliga riksdagspartier utom Moderaterna och Sverigedemokraterna (jag ber om ursäkt ifall jag missat någon enskild ledamot från de sistnämnda partierna).
Det kommande beslutet är ytterst glädjande. Framför allt naturligtvis för de enskilda människorna som påverkas samt deras nya familjer och vänner. Beslutet är också glädjande eftersom det visar att politisk kamp kan löna sig.
Det här beslutet har sannerligen inte fattats av sig själv. Beslutet har grundats i en folkrörelse där nätverksbaserade rörelser som Ung i Sverige och Vi står inte ut spelat en avgörande roll. Rörelserna har fått ett brett stöd, till exempel av glassbolaget Ben & Jerry's som motiverar sina insatser med att företaget vill "stödja den humanistiska folkrörelsen som river de murar som stänger ute människor och vara delaktiga i att skapa medmänskliga och interkulturella samhällen". Nu uppmanar Ben & Jerry's också till deltagande i det kärlekståg "Kärlek segrar" som Ung i Sverige genomför för att fira beslutet. Jag är glad och stolt över att Socialdemokrater för tro och solidaritet också har fått vara en del i den process som nu tar sig uttryck i riksdagsbeslutet.
Lagförslaget har sina brister. Som Rädda Barnen påpekar påverkas inte situationen för de över 3 000 personer som sökt asyl i Sverige efter den 24 november 2015 och vid ansökan registrerats som ensamkommande barn, fått avslag på sin ansökan och väntat minst 15 månader på beslut. Men vi får ta en sak i taget och glädjas med alla dem som nu får möjlighet till ett liv i vårt underbara Sverige. Som Fatemeh Khavari skrev på sin Facebooksida för några timmar sedan:
Svenska flaggans dag är idag, så glada vi är över att leva med svenska folket. Styrkan i civilsamhället som ni visar har blivit internationellt känt genom protesterna mot utvisningarna till Afghanistan. Det är ni som skriver historia. När vi hör paraden i huvudstaden ska vi inte titta på de höga människorna utan blunda och se ansiktet på alla de hjälpare som står med ungdomarna. En parad för er. Från aktivisterna, till familjehemsföräldrarna, till de som går emot partilinjen i morgon, till Ben & Jerrys människorättskommitté. Ingen har bredare stöd än vi. Vi flaggar för Svenska folkets styrka idag!
Själv tänkte jag nu fira nationaldagen på mitt eget sätt. Trevlig kväll!
fo
I morgon torsdag förväntas riksdagen rösta ja till det rödgröna lagförslag som ger 9 000 ensamkommande unga från i huvudsak Afghanistan en chans att få stanna i Sverige, vårt växande hem. Regeringens förslag får stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet samt av enskilda ledamöter från Liberalerna och Kristdemokraterna. Det vill säga samtliga riksdagspartier utom Moderaterna och Sverigedemokraterna (jag ber om ursäkt ifall jag missat någon enskild ledamot från de sistnämnda partierna).
Det kommande beslutet är ytterst glädjande. Framför allt naturligtvis för de enskilda människorna som påverkas samt deras nya familjer och vänner. Beslutet är också glädjande eftersom det visar att politisk kamp kan löna sig.
Det här beslutet har sannerligen inte fattats av sig själv. Beslutet har grundats i en folkrörelse där nätverksbaserade rörelser som Ung i Sverige och Vi står inte ut spelat en avgörande roll. Rörelserna har fått ett brett stöd, till exempel av glassbolaget Ben & Jerry's som motiverar sina insatser med att företaget vill "stödja den humanistiska folkrörelsen som river de murar som stänger ute människor och vara delaktiga i att skapa medmänskliga och interkulturella samhällen". Nu uppmanar Ben & Jerry's också till deltagande i det kärlekståg "Kärlek segrar" som Ung i Sverige genomför för att fira beslutet. Jag är glad och stolt över att Socialdemokrater för tro och solidaritet också har fått vara en del i den process som nu tar sig uttryck i riksdagsbeslutet.
Svenska flaggans dag är idag, så glada vi är över att leva med svenska folket. Styrkan i civilsamhället som ni visar har blivit internationellt känt genom protesterna mot utvisningarna till Afghanistan. Det är ni som skriver historia. När vi hör paraden i huvudstaden ska vi inte titta på de höga människorna utan blunda och se ansiktet på alla de hjälpare som står med ungdomarna. En parad för er. Från aktivisterna, till familjehemsföräldrarna, till de som går emot partilinjen i morgon, till Ben & Jerrys människorättskommitté. Ingen har bredare stöd än vi. Vi flaggar för Svenska folkets styrka idag!
Själv tänkte jag nu fira nationaldagen på mitt eget sätt. Trevlig kväll!
fo
2018-06-05
SCB och det politiska läget
SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).
Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.
För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.
SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)
Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.
Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.
För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.
SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)
Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.
2018-06-03
Inför fotbolls-VM i Ryssland - vem i landslaget målar sina naglar i regnbågens färger?
På förmiddagen torsdagen den 15
augusti 2013 tog sig den svenska höjdhoppsstjärnan Emma Green Tregaro till
VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket.
Emma Green Tregaro fick visserligen välförtjänt beröm för att hon lyckats ta
sig till sin tionde mästerskapsfinal i rad. Den allra största uppmärksamheten
ägnades ändå åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i
regnbågens färger, som en protestaktion mot de ryska anti-gaylagarna vilka
bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.
Redan på onsdagskvällen dagen
före tävlingarna hade Emma Green Tregaro lagt ut bilder på sina regnbågsmålade
naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride
#chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen
Moa Hjelmer blev inspirerad och regnbågsmålade även hon sina naglar inför
tävlingarna.
I svenska och i internationella
medier fick Emma Green Tregaros manifestation mest positiva reaktioner. ”Modiga
protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet. ”Emma och Moa i modig protest”,
skrev Sveriges Televisions sportredaktion. Undantaget var den ryska
stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva som på en uppmärksammad presskonferens
kallade Emma Green Tregaros protest för ”respektlös”. ”
Men av Svenska friidrottsförbundets
ledning fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd.
Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste påpekade i stället ampert att det
”inte är gång bart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för
att framföra politiska budskap. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett
regelverk ska man hålla sig inom det”. Överhuvudtaget fick man intrycket att
friidrottsförbundets ledning inte hade någon beredskap att hantera den
situation som uppstod, trots att frågorna om hbtq- personers rättigheter i Ryssland diskuterats intensivt före tävlingarnas
genomförande.
I finalen ett par dagar senare
gjorde Emma Green Tregaro återigen en bra tävling. Hon klarade ett nytt
årsbästa på 1.97 och kom på femte plats. Emma Green Tregaro valde denna gång
att inför tävlingen måla sina naglar i helrött.
(Texten ovan är hämtad ur mitt kapitel "Naglar i regnbågens färger. Etik och politik i idrottens värld" i boken "I gråzonen. En antologi om idrottens etiska utmaningar".)
*
Situationen för hbtq-personer eller för mänskliga rättigheter överhuvudtaget i Ryssland har knappast förbättrats sedan Emma Green och Moa Hjelmer regnbågsmålade sina naglar. Kommer någon eller några i det svenska fotbollslandslaget att uppvisa samma mod som Emma Green och Moa Hjelmer? Och om inte genom att måla sina naglar så genom att manifestera på annat sätt?
Jag vet att det inte är lätt för en enskild idrottsutövare att ta ansvar i den komplicerade relationen mellan idrott och politik. Jag säger heller inte att valet mellan att manifestera eller att inte manifestera är enkelt. Situationen är olika från gång till gång, och från individ till individ. Men det rör sig alltid om ett val och den enskilde idrottsutövaren kommer inte undan sitt ansvar att fatta ett aktivt beslut genom att hänvisa till "förbundet" eller till "regeringen". Varje individ har ett ansvar och förbundet måste på olika sätt stötta den individuelle idrottsutövaren i valsituationen.
Nej, jag tänker inte skicka med några pekpinnar eller enkla lösningar till det svenska fotbollslandslaget. I stället sänder jag med en uppmaning. Verka i Emma Greens och Moa Hjelmers anda. Det kan man göra på olika sätt. Det viktiga är att ni gör det.
2018-06-01
100 dagar till valet. Hur ska det gå för Socialdemokraterna?
I dag är det 100 dagar kvar till valet. Socialdemokraterna samlar ihop sig efter några turbulenta veckor. Vägen till framgång ligger nu i att synliggöra konflikten mellan vänster och höger och skapa politisk nerv i välfärdsfrågorna. Det är alls ingen omöjlig uppgift. Handlingsplanen för trygga jobb som partiet presenterade för några dagar sedan fick bra genomslag i debatten och är ingenting som Alliansen kan triangulera. Nu pågår debatten om vinst i välfärden, en debatt där Socialdemokraterna har förutsättningar att mobilisera den opinion som vill ha ett vinststopp. Ytterligare välfärdsreformer är förstås att vänta inför valmanifestet
På tisdag i nästa vecka kommer SCB:s viktiga väljarundersökning. I just den mätningen brukar Socialdemokraterna ligga ganska högt. Med tanke på att partiet i andra mätningar på senare tid legat på omkring 25 procent behövs det inte särskilt höga tal i SCB-mätningen för att den ska fungera som en intern vitamininjektion. I partiet finns också en äkta och djupt känd övertygelse om att en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd, skulle drabba de svaga grupperna i samhället väldigt hårt. Den övertygelsen har en stark mobiliserande kraft i partiet.
Alliansen har de senaste veckorna befunnit sig i en medieskugga. Ljuset har riktats mot Socialdemokraterna, mot Sverigedemokraterna och i viss mån mot Moderaterna och Ulf Kristersson. Men Alliansen är politiskt försvagad jämfört med valrörelserna 2006, 2010 och 2014. Tre av fyra allianspartier visar svaga opinionsresultat (alla utom Centerpartiet) och Alliansen är djupt splittrad i två av valets viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan.
Så 100 dagar före valet finns här ett momentum Nu är det dags för Socialdemokraterna att utnyttja läget till att med kraft synliggöra konflikten mellan en vänsterpolitik och en högerpolitik i välfärdsfrågorna. Misslyckas partiet har man inget att skylla på, utom den egna förmågan. Nu gäller det att visa mod och beslutsamhet. Som Karl Marx uttryckte det - Hic Rhodos, hic Salta! ("Här är Rhodos, ta språnget!", ur Aisopos fabler.)
På tisdag i nästa vecka kommer SCB:s viktiga väljarundersökning. I just den mätningen brukar Socialdemokraterna ligga ganska högt. Med tanke på att partiet i andra mätningar på senare tid legat på omkring 25 procent behövs det inte särskilt höga tal i SCB-mätningen för att den ska fungera som en intern vitamininjektion. I partiet finns också en äkta och djupt känd övertygelse om att en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd, skulle drabba de svaga grupperna i samhället väldigt hårt. Den övertygelsen har en stark mobiliserande kraft i partiet.
Alliansen har de senaste veckorna befunnit sig i en medieskugga. Ljuset har riktats mot Socialdemokraterna, mot Sverigedemokraterna och i viss mån mot Moderaterna och Ulf Kristersson. Men Alliansen är politiskt försvagad jämfört med valrörelserna 2006, 2010 och 2014. Tre av fyra allianspartier visar svaga opinionsresultat (alla utom Centerpartiet) och Alliansen är djupt splittrad i två av valets viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan.
Så 100 dagar före valet finns här ett momentum Nu är det dags för Socialdemokraterna att utnyttja läget till att med kraft synliggöra konflikten mellan en vänsterpolitik och en högerpolitik i välfärdsfrågorna. Misslyckas partiet har man inget att skylla på, utom den egna förmågan. Nu gäller det att visa mod och beslutsamhet. Som Karl Marx uttryckte det - Hic Rhodos, hic Salta! ("Här är Rhodos, ta språnget!", ur Aisopos fabler.)
2018-05-31
Tal till nationen - Stefan Löfven
Stefan Löfven var sist ut av partiledarna i SVT:s satsning Tal till nationen. Talet började inte så bra, då Löfven förklarade att han höll på Tottenham och inte på Liverpool FC. Men visst, Tottenham-markeringen var förstås bara en förevändning för att få lyfta fram Liverpool-fansens storslagna sång You'll Never Walk Alone (Gerry and the Pacemakers, Rogers & Hammerstein).
Nej, ingen vandrar ensam i Stefan Löfvens Sverige. Flera gånger i talet betonade han vikten av ett starkt samhälle, där människor lever i gemenskap och är trygga.
Nästan alla partiledare har talat om trygghet. Är det så vi i efterhand kommer att benämna valet 2018 - Trygghetsvalet? Stefan Löfven lyfte fram Socialdemokraternas satsningar inför valet som "det största trygghetsprogrammet i modern tid".
I talet fanns också en framtidstro och en tilltro till möjligheten till förändring. Framtiden skapar vi själva, tillsammans. Det är inte den nya tekniken vi ska vara rädda för, det är den gamla, sa Stefan Löfven. Och tillade: Näst intill ingenting är givet. Trygghet i förändring. Eller kanske som Fredrik Reinfeldt sa: Förändra er eller dö! (Nej, det sista sa inte Stefan Löfven.)
Stefan Löfven hade en svår uppgift i att balansera tidigare uttalanden om migration och brott och straff med en profilering i välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor, det vill säga i den riktning dit Socialdemokraterna nu vill vrida debatten. Jag tycker att han givet förutsättningarna klarade den uppgiften OK.
Mitt slutomdöme om SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2028" är positivt. Programformen blev en prövning för partiledarna kring hur de skulle lyckas hantera formatet. Jag tycker att Annie Lööf och Isabella Lövin lyckades bäst.
I morgon fredag sammanträder Socialdemokraternas partistyrelse. Jag kan tyvärr inte vara med denna gång, på grund av andra sedan länge inbokade åtaganden. Men jag sänder med Liverpool FC:s mäktiga sång, här framförd av Judy Garland. Det kan partiet behöva.
Nej, ingen vandrar ensam i Stefan Löfvens Sverige. Flera gånger i talet betonade han vikten av ett starkt samhälle, där människor lever i gemenskap och är trygga.
Nästan alla partiledare har talat om trygghet. Är det så vi i efterhand kommer att benämna valet 2018 - Trygghetsvalet? Stefan Löfven lyfte fram Socialdemokraternas satsningar inför valet som "det största trygghetsprogrammet i modern tid".
I talet fanns också en framtidstro och en tilltro till möjligheten till förändring. Framtiden skapar vi själva, tillsammans. Det är inte den nya tekniken vi ska vara rädda för, det är den gamla, sa Stefan Löfven. Och tillade: Näst intill ingenting är givet. Trygghet i förändring. Eller kanske som Fredrik Reinfeldt sa: Förändra er eller dö! (Nej, det sista sa inte Stefan Löfven.)
Stefan Löfven hade en svår uppgift i att balansera tidigare uttalanden om migration och brott och straff med en profilering i välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor, det vill säga i den riktning dit Socialdemokraterna nu vill vrida debatten. Jag tycker att han givet förutsättningarna klarade den uppgiften OK.
Mitt slutomdöme om SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2028" är positivt. Programformen blev en prövning för partiledarna kring hur de skulle lyckas hantera formatet. Jag tycker att Annie Lööf och Isabella Lövin lyckades bäst.
I morgon fredag sammanträder Socialdemokraternas partistyrelse. Jag kan tyvärr inte vara med denna gång, på grund av andra sedan länge inbokade åtaganden. Men jag sänder med Liverpool FC:s mäktiga sång, här framförd av Judy Garland. Det kan partiet behöva.
When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark
At the end of a storm
There's a golden sky
And the sweet silver song of a lark
There's a golden sky
And the sweet silver song of a lark
Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on, walk on
With hope in your heart
And you'll never walk alone...
With hope in your heart
And you'll never walk alone...
2018-05-30
Tal till nationen - Ulf Kristersson
I dag var det moderatledaren Ulf Kristerssons tur att ta plats i SVT:s satsning Tal till nationen. Det blev - på gott och ont - en ganska beskedlig historia. Mediespinnet så här långt har vad jag kunnat se främst tagit fasta på att Ulf Kristersson förespråkade en "stram" flyktingpolitik. Och den nyheten var ju ingen kioskvältare (för att använda ett i högsta grad daterat uttryck) precis.
Ulf Kristersson inledde med att prata om sin mamma Karin och hennes klassresa, och han sjöng rörlighetens lov. Hans framtidsvision blev emellertid inte så mycket djärvare än "ett Sverige där det alltid är rätt att anstränga sig". Ulf Kristersson betonade trygghet, tillit, jämlikhet, jämställdhet och barnens rättigheter. Det brände sällan eller aldrig till.
I denna polariserade tid uppskattade jag ändå Ulf Kristersson tonalitet och icke-auktoritära tilltal. Han gjorde en explicit dygd av att varken skönmåla eller svartmåla läget i Sverige.
Jag noterade att Ulf Kristersson två gånger avbröt sitt anförande för att dricka vatten ur ett glas. Undrar om det var för att han verkligen var törstig, eller om det var inplanerade konstpauser för att ge budskapet en möjlighet att sjunka in. Lutar år det senare. (#konspirationsteori)
I morgon är det dags för Stefan Löfven. Då tar vi nya tag.
Ulf Kristersson inledde med att prata om sin mamma Karin och hennes klassresa, och han sjöng rörlighetens lov. Hans framtidsvision blev emellertid inte så mycket djärvare än "ett Sverige där det alltid är rätt att anstränga sig". Ulf Kristersson betonade trygghet, tillit, jämlikhet, jämställdhet och barnens rättigheter. Det brände sällan eller aldrig till.
I denna polariserade tid uppskattade jag ändå Ulf Kristersson tonalitet och icke-auktoritära tilltal. Han gjorde en explicit dygd av att varken skönmåla eller svartmåla läget i Sverige.
Jag noterade att Ulf Kristersson två gånger avbröt sitt anförande för att dricka vatten ur ett glas. Undrar om det var för att han verkligen var törstig, eller om det var inplanerade konstpauser för att ge budskapet en möjlighet att sjunka in. Lutar år det senare. (#konspirationsteori)
I morgon är det dags för Stefan Löfven. Då tar vi nya tag.
2018-05-29
Tal till nationen - Jimmie Åkesson
Det var en något nedtonad Jimmie Åkesson som tog till orda i SVT:s satsning Tal till nationen. Kanske var det ett försök att visa statsmannaskap, ett ytterligare uttryck för partiets strävan efter normalisering.
Jag räknade till att Åkesson använde ordet "trygghet" i olika böjningsformer ett tiotal gånger under de knappt 14 minuter talet varade. Han lyfte också fram begreppen "tillit" och "sammanhållning", och han återkom några gånger till "det moderna folkhemmet Sverige".
Men den politisk nerven i talet låg inte i talet om tillit och sammanhållning. Nerven låg i stället i de samhällskonflikter han spelade upp, svartmålningen av samhällsutvecklingen och i det auktoritära tilltalet. Samhällsutvecklingen har på punkt efter punkt gått åt helt fel håll, påstod Åkesson, och tillade att Sverige slits isär.
Konflikten står, enligt Åkesson mellan de som bygger bilarna och de som bränner bilarna. Invandrarna ska först göra sin plikt innan de kan kräva sin rätt och man ska "ta seden dit man kommer". (Jag undrar lite försiktigt om det är så självklart att man "ska ta seden dit man kommer", även om man är i till exempel Iran eller Saudiarabien?). Invandrarna ska "anpassa sig". Jimmie Åkesson är också motståndare till sharialagstiftning, barnäktenskap, månggifte och tvångsgifte, ifall någon nu kände osäkerhet på just den punkten.
Efter Jimmie Åkessons anförande lyssnade jag på Anita Strandell, när hon sjunger Bo Parneviks dikt "Invandrare" från 1992. Det kändes skönt. Lyssna ni också.
Jag räknade till att Åkesson använde ordet "trygghet" i olika böjningsformer ett tiotal gånger under de knappt 14 minuter talet varade. Han lyfte också fram begreppen "tillit" och "sammanhållning", och han återkom några gånger till "det moderna folkhemmet Sverige".
Men den politisk nerven i talet låg inte i talet om tillit och sammanhållning. Nerven låg i stället i de samhällskonflikter han spelade upp, svartmålningen av samhällsutvecklingen och i det auktoritära tilltalet. Samhällsutvecklingen har på punkt efter punkt gått åt helt fel håll, påstod Åkesson, och tillade att Sverige slits isär.
Konflikten står, enligt Åkesson mellan de som bygger bilarna och de som bränner bilarna. Invandrarna ska först göra sin plikt innan de kan kräva sin rätt och man ska "ta seden dit man kommer". (Jag undrar lite försiktigt om det är så självklart att man "ska ta seden dit man kommer", även om man är i till exempel Iran eller Saudiarabien?). Invandrarna ska "anpassa sig". Jimmie Åkesson är också motståndare till sharialagstiftning, barnäktenskap, månggifte och tvångsgifte, ifall någon nu kände osäkerhet på just den punkten.
Efter Jimmie Åkessons anförande lyssnade jag på Anita Strandell, när hon sjunger Bo Parneviks dikt "Invandrare" från 1992. Det kändes skönt. Lyssna ni också.
En del söker lugnet i stället för bråket,
det enda vi svenskar kan bättre är språket.
Det sägs att vi stammar från Adam & Eva
som inte var svenskar - men ja må dom leva!
I morgon är det dags för Ulf Kristersson. Då tar vi nya tag.
2018-05-28
Tal till nationen - Isabella Lövin
Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.
Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.
Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.
Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.
Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.
Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.
Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.
Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.
Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.
Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.
Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)