2015-01-25

När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.

Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.

1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.

4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.

Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.

Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.

Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.

Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.

2015-01-22

Nato och Nebukadnessar

Dagens säkerhetspolitiska debatt i riksdagen satte återigen Sveriges militära alliansfrihet och frågan om Nato-medlemskap i fokus. Sent omsider har det uppmärksammats att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring i höstas förstärkte formuleringen om den svenska militära alliansfriheten, genom att säga att den tjänar alltjämt vårt land väl. Vid tidigare tillfällen under senare år har Sverige i officiella sammanhang - i den mån den kommenterats alls - använt formuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl. Genom att nu betona att den inte bara tidigare har tjänat oss väl utan att den fortfarande tjänar oss väl stärker regeringen den militära alliansfrihetens ställning i svensk säkerhetspolitik och höjer tröskeln till svensk Nato-medlemskap.

Förstärkningen är naturligtvis medveten. Djävulen gömmer sig i detaljerna, och den här typen av formuleringar ändras inte i onödan. Att förändringen inte uppmärksammades mera i samband med regeringsförklaringen i höstas beror på att det vid samma tillfälle tillkännagavs att Sverige avsåg att inom en nära framtid erkänna Palestina, vilket utlöste en inrikespolitisk träta mellan regeringen och allianspartierna.

Helt klart är att den rödgröna regeringen avser att föra en mer oberoende svensk utrikespolitik, och inte slaviskt anpassa sig till övriga EU-stater. Det tycker jag är utmärkt. Visst, det är bra att EU-staterna strävar efter att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men den strävan får inte leda till att de enskilda medlemsstaterna avsäger sig möjligheten att självständigt profilera sig i enskilda frågor.

EU-staterna regeras av högerregeringar, mittenregeringar och vänsterregeringar. Om alla dessa regeringar - med skilda ideologiska värderingar - skall enas i alla utrikesfrågor leder det till så urvattnade kompromisser att EU-staterna riskerar att marginaliseras i världssamfundet. Bättre att enas om det man kan enas om och därutöver synliggöra de skiljelinjer som existerar.

Jag minns att Lars Ohly en gång uttryckte det ungefär så här: Många menar att det är viktigt med en gemensam EU-kör i utrikespolitiken. Men den viktiga frågan måste väl vara om kören skall sjunga Internationalen eller om den framför "Fångarnas kör" ur Nebukadnessar.

För övrigt minns jag den klassiska formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig som användes under stora delar av kalla kriget och som började avvecklas 1992. Jag undrar hur stort stödet för denna formulering skulle vara i en opinionsundersökning, där den ställdes mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ganska så stort, tror jag.

2015-01-20

Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring

I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.

Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.

Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.

Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.

Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.

2015-01-18

Anna Kinberg Batra och betygsfrågan

I en intervju i Svenska Dagbladet menade Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra att det var viktigt att införa betyg redan i fjärde klass, trots att kritiken från de flesta remissinstanser varit massiv. Anna Kinberg Batra tycktes i intervjun inte vara bekväm med frågan. När journalisten Jenny Stiernstedt undrar varför Moderaterna ville sänka betygsåldern svarade Kinberg Batra: De länder som ligger före oss i kunskapsresultat har de flesta det gemensamt att de mäter kunskap tidigare. Så kan det förstås vara. Men när Jenny Stiernstedt stillsamt påpekade att även det omvända gällde - det vill säga att de jämförbara länder som har sämre resultat än Sverige också satte betyg tidigare - hade Kinberg Batra inget svar. I stället hänvisade Kinberg Batra till att Moderaterna utvecklat de här förslagen i samråd med expertis. På följdfrågan om vilken expertis hon främst hänvisade till svarade Kinberg Batra: Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé (partisekreterare och tidigare skolpolitisk talesperson för Moderaterna) som är expert. 

Jag förstår inte denna besatthet av betygsfrågan. Konsekvenserna av att införa betyg redan i 6:e klass har ännu inte hunnit utredas, innan allianspartierna vill sänka betygsgränsen ytterligare. Det är svårt att undvika känslan av att det här handlar väldigt mycket om symbolpolitik, och att Anna Kinberg Batra innerst inne inser detta.

Det vore befriande om Moderaterna eller Folkpartiet kunde berätta varför de inte lyssnar på remissinstansernas och andras kritiska synpunkter. Är det så att forskarsamhället genom Kungliga vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola presenterar dålig forskning, eller att forskarna är förblindade av ideologi och har en egen politisk agenda? Är det så att Lärarförbundet bara vill se till sina medlemmars bekvämlighet och de är blinda för alla reformer utom höjda lärarlöner? Är Skolverket och Skolinspektionen också en del av den stora betygsfientliga konspirationen?

Jag förstår uppriktigt inte de sakpolitiska skälen till att ta en politisk strid med den rödgröna regeringen och mot verksamhetsföreträdarnas och expertisens bedömningar forcera igenom lagstiftning om att införa betyg redan i fjärde klass. Är det någon som verkligen tror att en sådan åtgärd skulle vara ett viktigt redskap för att lösa de problem som finns i svensk skola?

2015-01-15

Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).




 

2015-01-13

Lennart Geijer och jag

Nu närmar sig datum för boksläpp och recensioner för min nya bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas förlag). Boken har redan hunnit få en positiv recension i Svenska Dagbladet, trots att första recensionsdatum formellt inte är förrän om några dagar. Kanske är det dags att jag formulerar några rader om varför jag skrev den här boken och varför jag tycker att förre justitieministern Lennart Geijer är politiskt och socialt intressant för vår tid.
*
I mina tidigaste tonår – runt år 1970 - läste jag en insändare i tidningen Kvällsposten som gjorde mig djupt upprörd. Insändaren var skriven av signaturen ”Drabbad” och skribenten rasade över tillståndet i svenska fängelser. Straffen var för korta och tillvaron på anstalterna alldeles för bekväm. Daltet med fångarna måste få ett slut. Ett straff skulle vara ett straff och inte en behaglig semestertillvaro.

Signaturen ”Drabbad” var en del av en högljudd och frustrerad opinion som irriterades av 1960- och det tidiga 1970-talets reformering och humanisering av svensk kriminalvård. Mitt unga hjärta upprördes av skribentens förakt och bristande medkänsla gentemot de människor som av olika skäl hamnat innanför murarna. Med harm i sinnet skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad” där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering i stället för straff och att människovärdet även gällde brottslingar. Kvällsposten publicerade mitt svar och jag fylldes av en självtillfredsställelse värdig julaftonens Karl-Bertil Jonsson.
*
Reformeringen och humaniseringen av svensk kriminalvård kulminerade under Lennart Geijers tid som socialdemokratisk justitieminister i Olof Palmes fösta regering. Lennart Geijer var justitieminister åren 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.

Trots Lennart Geijers omstörtande ställningstaganden i kriminalpolitiska frågor och trots hans centrala position i svenskt politiskt liv under de omtumlande åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet är hans politiska idéer och hans politiska gärning i stort sett outforskade. Den så kallade Geijeraffären från senare delen av 1970-talet – där Lennart Geijer tillsammans med andra framträdande politiker anklagades för samröre med prostituerade – har lagt sig som ett hinder i vägen och utgjort en slags politisk och mental blockering mot alla försök att studera Geijer som politiker och som person.

Boken grundar sig på en genuin nyfikenhet att förstå den tid under 1960- och 1970-talet, som inte är så avlägsen och som frambringade hållningar som i dag uppfattas som närmast tabu i det politiska samtalet. Syftet är att sätta in Lennart Geijers radikala idéer i ett idéhistoriskt sammanhang och därigenom bidra till ökad förståelse av såväl hans politiska strävan som av den tid i vilken han verkade. Därutöver är avsikten att ge en bild av människan Lennart Geijer, en man som av många uppfattades och beskrevs som en särling i den politiska världen. 

Jag har haft stor glädje av de tidigare okända dagboksanteckningar som jag genom Lennart Geijers familj fått möjlighet att ta del av. Dagboksanteckningarna sträcker sig från sommaren 1922, då Lennart Geijer var tolv år gammal, till hösten 1975 när Geijer vid 66 års ålder närmar sig slutet av sin politiska gärning. Dagböckerna utgör sammantaget 1 700 prydligt skrivna och lättlästa sidor.
 
Jag berättar om hans barn- och ungdomsår, och om hans politiska och yrkesmässiga gärning inom hyresgäströrelsen och tjänstemannarörelsen. Särskilt utrymme ges åt Lennart Geijers tid i Lund, hans introduktion i de studentradikala kretsarna med Tage Erlander i sällskapskretsen. Här ges färgstarka ögonvittnesskildringar av Olof Palme och Tage Erlander, av 1960- och 1970-talets turbulenta politiska tid samt dramatiska händelser som kapningsdramat på Bulltofta, ockupationen av västtyska ambassaden, IB-affären och även Geijeraffären. Därutöver vill jag använda skildringen av Lennart Geijer och hans tid till att också säga något om den tid vi själva lever i, mot bakgrund av den frihetlighet och den auktoritetsnedrivning som så starkt präglade Lennart Geijer och hans tid.
*
 Boken presenteras i samband med boksläpp i Stockholm tisdag 20 januari kl 18.00, i bokförlaget Atlas lokaler på Saltmätargatan 22, samt i Göteborg onsdag 21 januari kl 17.00, i entrén till Statsvetenskapliga institutionens lokaler på Sprängkullsgatan 19. Välkomna!

Boken kan beställas här.



2015-01-12

Nato-debatt på nya villkor?

Många uppfattade det som en nyhet när Anna Kinberg Batra i sitt installationstal som nyvald partiledare krävde en utredning om svenskt Nato-medlemskap. Men Moderaterna har redan tidigare krävt en sådan utredning och har sedan länge partibeslut på att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Nyheten bestod snarast i att Anna Kinberg Batra gjorde klart att hon är beredd att mer kraftfullt driva frågan. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt drev den inte. Reinfeldt använde oftast den mer distanserade formuleringen att "hans parti vill att Sverige sökte medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap.

Kinberg Batras utspel kommer i ett politiskt läge där flera opinionsmätningar visar att Nato-motståndet minskat. Nato-anhängarna vädrar morgonluft. Vi närmar oss sannolikt en debatt om svenskt medlemskap i Nato där opinionsläget i frågan är mer rörligt och svårbedömt än vad som tidigare varit fallet. I denna text vill jag dels ge min analys av opinionsläget i Nato-frågan samt besvara frågan om varför en till synes oskyldig utredning ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar är så politiskt kontroversiell.

Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Nato-motståndarna har oftast varit två till tre gånger fler än Nato-anhängarna. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av rörlighet. Flera olika mätningar har publicerats som visat att Nato-motståndet minskat. I någon undersökning har Nato-anhängarna till och med varit fler än Nato-motståndarna. Vi ser en polarisering av Nato-opinionen längs vänster-högerskalan. Det är inte Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater som i första hand ändrat uppfattning, det är i stället tidigare Nato-motståndare inom allianspartierna som nu blivit mer positivt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap.

Den senaste mätningen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har i dagarna fått stor uppmärksamhet, då den visar på ett klart överläge för Nato-anhängarna. Det resultatet måste dock tas med en stor nypa salt. MSB väljer att använda sig av tre svarsalternativ, varav två innebär att Sverige bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör snarast söka medlemskap i Nato", "Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato") och endast ett som innebär att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör stå utanför Nato"). Det är en gammal sanning att man bör ha lika många svarsalternativ för eller emot ett förslag, annars gynnas det förslag som har flest svarsalternativ.


Nato-anhängarnas stora problem har tidigare varit att de inte kunnat berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. På senare tid har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. 

Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.
*
Men varför är då frågan om en förutsättningslös utredning som skulle analysera ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar så kontroversiell? Svaret på den frågan är att en utredning skulle sända ut signalen - både till omvärlden och till svenska folket - att ett svenskt Nato-medlemskap vore ett politiskt tänkbart alternativ. Om den rödgröna regeringen har bestämt sig för att ett svenskt Nato-medlemskap inte är tänkbart, varför skulle man då låta utreda saken?

Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken? 

De som nu kräver en utredning gråter krokodiltårar över att fördelarna och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap inte analyseras. Men dessa utredningsivrare är ju inte dummare än att de inser att de signaler som ett beslut om utredning skulle sända ut i sig sänker tröskeln till ett Nato-medlemskap. Frågan uppfattas plötsligt som öppen, varför skulle den annars utredas?

Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?

2015-01-11

Anna Kinberg Batra - vart för hon Moderaterna?

Igår lördag valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna. Hennes utgångsläge är tufft. Moderaterna förlorade valet 2014 och tappade nära sju procentenheter av sina väljare. Socialdemokraterna och Stefan Löfven framstår hittills som Decemberöverenskommelsens vinnare i opinionen. I helgens mätningar från Demoskop och Sifo ökar Socialdemokraterna med 5.0 respektive 2.4 procentenheter och i båda dessa undersökningar har de rödgröna partierna ett tydligt försprång framför Alliansen. Stefan Löfven kommer genom Decemberöverenskommelsen att få igenom sin budget under resten av mandatperioden, vilket bidrar till att stärka bilden av Socialdemokraternas och Miljöpartiets regeringsduglighet.

Anna Kinberg har som partiledare tre viktiga uppgifter. Hon skall leda och hålla samman sitt parti, stärka partiets ställning bland väljarna samt se till att partiets politik får genomslag i riksdagen. Av dessa uppgifter är sannolikt den första - att leda och hålla samman partiet - den svåraste. Majoritetsförhållandena i riksdagen - där allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna är större än de rödgröna partierna - innebär att Moderaterna har goda möjligheter att få stöd för delar av sin politik trots att man sitter i opposition och inte i regeringsställning. Ingenting tyder heller på att Moderaterna håller på att rasa i opinionen. Opinionssiffrorna är fortfarande något högre än partiets valresultat.

Men i det interna partiarbetet möter Anna Kinberg Batra en stor utmaning. Många moderater uppfattar Decemberöverenskommelsen som en borgerlig kapitulation utan villkor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan nu få igenom sina budgetförslag utan politisk strid. I invandrings- och flyktingpolitiken oroar sig många moderater för att Fredrik Reinfeldts principfasthet inneburit att partiet förlorat och kommer att fortsätta förlora väljare till Sverigedemokraterna.

Anna Kinberg Batras installationstal indikerade inte på något sätt att hon var villig att förorda en mindre generös invandrings- och flyktingpolitik. Hennes utmaning består nu i att övertala partiets medlemmar att Decemberöverenskommelsen inte var en eftergiftspolitik, utan en nödvändig förutsättning för att Alliansen i lugn och ro kan rusta sig och komma väl förberedd till valet 2018 och göra det valet till ett segerval. Hon måste också hålla emot de krafter inom partiet som vill ha en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, och det utan att dessa krafter demobiliseras eller tar steget över till Sverigedemokraterna. För att åstadkomma detta måste hon utveckla och profilera partiets politik inom andra sakområden, till exempel arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken.

Jag har tidigare påstått att väldigt mycket av svensk politik under de närmaste åren avgörs av vad som händer inom Moderaterna. Den bedömningen kvarstår.

2015-01-08

Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm

I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.

Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.

Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).

Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.

Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.

2015-01-07

Dådet mot Charlie Hebdo

Inga ord är starka nog när det gäller att fördöma det ohyggliga dådet mot den franska tidskriften Charlie Hebdo i Paris i dag. Fasansfulla bilder visar på samma känslokalla mördande av enskilda människor som vid terrordådet på Utöya. Att följa händelseutvecklingen var en motbjudande upplevelse. Sorg och vrede växer samman till en känsla som inrymmer både vanmakt och kamplystnad.

Tidskriften Charlie Hedbo har ingen motsvarighet i Sverige. Den närmaste jag kommer att tänka på är den avsomnade Puss, där bland andra Lars Hillersberg och Carl-Johan de Geer under åren 1968-1974 utifrån en slags vänsteranarkistisk, rabulistisk position svingade vilt mot alla auktoriteter.

Mitt i all sorg och vrede är jag orolig för två saker. Jag är orolig för att attacken skall inspirera andra grupperingar till ytterligare aktioner som syftar till att skrämma människor och som slår mot yttrande- och tryckfriheten. Jag är också orolig för att attacken skall främja en mobilisering av högerextrema och främlingsfientliga grupper, en mobilisering som hotar tolerans och mångfald inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Därför är det viktigt att de åtgärder som vidtas förmår kombinera en kraftfull insats mot terrorismen och dess orsaker med en obetvingad vilja att värna tolerans, mångfald och det öppna samhället.

Vi vet ännu inte vilka krafter som ligger bakom det ohyggliga dådet mot Charlie Hebdo. Men vi vet att det är fundamentalism och fanatism som är fienden, oavsett om fundamentalismen och fanatismen kommer klädda i religiös eller i politisk dräkt.


2015-01-04

Gör Palestinas medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen ICC till ett redskap för fred

Palestina har ansökt om medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC). En ansökan om medlemskap i en internationell brottmålsdomstol som har till uppgift att åtala och döma krigsförbrytare borde vara ett okontroversiellt ärende. Men Palestinas ansökan har skapat en politisk turbulens, som kan komma att få stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten.

Dödläget i fredsprocessen har fått president Abbas att genom ansökan spela ut ett av sina sista diplomatiska kort. Den politiska turbulensen beror på att USA och Israel fruktar att Palestina skall använda medlemskapet i ICC till att få domstolen att agera mot israeliska krigsförbrytelser och andra brott mot folkrätten på det ockuperade Västbanken och mot det blockerade Gaza.

Internationella brottmålsdomstolen etablerades 2002 och har till uppgift att åtala personer som misstänks för att ha varit delaktiga i krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. USA och Israel ingår i den minoritet av stater som inte har anslutit sig till domstolen.

Det är ännu oklart vilka brottsmisstankar mot Israel som Palestina kan tänkas vilja driva i domstolen. Men ICC:s defintion av krigsförbrytelser inbegriper “the transfer, directly or indirectly, by the occupying power, of parts of its own civilian population into the territory it occupies.” Den israeliska bosättningspolitiken innebär att i dag lever nära 700 000 israeler på Västbanken och i östra Jerusalem, områden som ockuperades av Israel under junikriget 1967. Inom kort är det också möjligt att annektering av territorier - som till exempel Israels annektering av östra Jerusalem och Golanhöjderna - kommer att ingå i domstolens mandat. Även Israels krigföring i Gaza kan komma att granskas.

Israel och USA rasar mot att Palestina sökt medlemskap i ICC. Israel avser att frysa utbetalningen av de palestinska skatteintäkter som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten till exempel skall kunna betala ut löner. I USA höjs röster för att den amerikanska kongressen skall minska eller dra in sitt bistånd till den palestinska myndigheten.

Israels och USA:s reaktioner är i grunden märkliga. Land skall med lag byggas. Ju fler stater som ansluter sig till ICC och förbinder sig att följa dess beslut, desto bättre är det. Palestinas medlemskap i ICC skapar också möjligheter att väcka åtal mot palestinska ledare som begår eller ansvarar för krigsförbrytelser av olika slag.

Juridik i all ära - till sist är det ändå bara politik som kan skapa fred mellan israeler och palestinier. Förhoppningsvis kan palestiniernas beslut om att söka medlemskap i ICC bidra till att övertyga USA om nödvändigheten av att få Israel att avbryta bosättningspolitiken och genom seriösa förhandlingar bidra till upprättandet av en palestinsk stat. Det är ännu inte för sent. Men allt fler inser att tiden börjar rinna ut, och att kaos och barbari riskerar att vänta runt hörnet. Det är därför viktigt att omvärlden ger allt stöd åt Palestinas ansökan om medlemskap av den internationella brottmålsdomstolen ICC.

2014-12-30

Gott nytt år och tre önskningar inför 2015

Vi har väl alla förhoppningar inför det nya år som kommer. Här är tre önskningar som jag hoppas att 2015 kommer att behandla med välvilja.

1. En samhällsdebatt som mera handlar om politiska sakfrågor och mindre om partiernas spelstrategiska överväganden. I brist på skarpa, urskiljbara motsättningar mellan vänster och höger tenderar de politiska partierna att tränga ihop sig i mitten. De politiska partierna måste ta sitt ansvar och formulera distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ för medborgarna att förhålla sig till. Politik skall inte vara ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik skall vara blod och eld, för att travestera Frälsningsarmén. Jag ser gärna en migrationspolitisk debatt mellan de rödgröna partierna och allianspartierna som synliggör vilka skillnader som finns även inom detta politikområde. Den debatten skall förstås handla om hur vi bäst tar hand om de människor som söker sig hit och inte om Sverigedemokraternas ytterlighetsståndpunkter i frågan.

2. Partier som förmår utveckla sin politik och sin organisationsform så att de åter blir relevanta plattformar för medborgarnas politiska engagemang. De politiska partierna har svårt att rekrytera nya medlemmar. Svårigheten beror inte på att svenska medborgare blivit mindre intresserade av politik eller mindre politiskt engagerade. Men medborgarnas politiska engagemang tar sig allt oftare andra uttryck än genom de politiska partierna, till exempel istället genom olika löst organiserade nätverk som mobiliserar i enskilda sakfrågor som till exempel antirasism, feminism, och miljö. Partierna måste bejaka samhällets individualisering och digitalisering på ett sätt så att de blir attraktiva för alla de solidariska individualister som brinner för att förändra världen.

3. En intressant debatt kring min just utkomna bok om förre justitieministern Lennart Geijer. I boken "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas) skildrar jag den egensinnige radikalen Lennart Geijers liv och politiska gärning. Lennart Geijer var justitieministern som ville riva alla fängelser. Efter helgerna kommer jag att initiera debatter om kriminalpolitik och brott och straff där jag ställer Lennart Geijers frihetsideal mot vår tids samhälle. Boken har just kommit ut, och fått en positiv recension i Svenska Dagbladet. Boksläpp organiseras i Stockholm 20 januari kl 18.00 (Arenagruppen, Saltmätargatan 22) och i Göteborg 21 januari kl 17.00 (Sprängkullsgatan 19). Välkomna även till Göteborgs Stadsbibliotek söndag 8 februari kl 14.00. Boken kan av den lässugne beställas här för det facila priset av 178 kronor.

Med dessa rader önskas bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År. Om några dagar möts vi på barrikaderna igen. Ha det så bra tills dess.

2014-12-28

Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?

Vad innebär Decemberöverenskommelsen för det fortsatta samarbetet inom Alliansen? I går översköljdes Moderaternas och Anna Kinberg Batras Facebooksidor av negativa kommentarer av typen "Tack och adjö" eller "Aldrig mera Moderaterna". Flera av dessa kommenterar kommer förstås från anonyma personer och nättroll som inte haft för avsikt att rösta på Moderaterna, utan snarare känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Men det råder inget tvivel om att det inom Moderaterna finns en kritik mot Decemberöverenskommelsen och att den av en del moderater uppfattas som att Alliansen lagt sig platt för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.

Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.


Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.

En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.

Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.

2014-12-27

Decemberöverenskommelsen och dess politiska konsekvenser

Många har anledning att känna lättnad över det inställda extravalet. Redan i söndags - innan informationen om de pågående samtalen mellan regeringen och allianspartierna läckte ut - förordade jag att det planerade extravalet borde ställas in då ett extraval knappast skulle bidra till att lösa upp den parlamentariska knut som förlamade den svenska politiken. Dessutom fanns det både realpolitiska möjligheter och starka intressen över blockgränserna att undvika ett extraval.

Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.

Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.

Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.

Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.

Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.

Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.