Effects of Hollywood's Production Code. A Comparison of Red Dust (1932) and Mogambo (1953)

The voluntary self-censorship applied by the film industry says a lot about the moral and ideological order of power of an era. A remake from 1953 of a film from the time before Hollywood introduced the so-called production code reflects the development of society in the 20th century USA.

 It has been ten years since the Swedish Parliament, on December 2, 2010, decided that Swedish film censorship should be abolished. The decision was made under broad political consensus. The technical development meant that film was no longer mainly seen in cinemas and the State Cinema Agency (Statens Biografbyrå) had not felt compelled to cut any film since 1995. Swedish film censorship was established as early as 1911, and then partly on the cinema owners' initiative. The cinema owners were tired of the local regulations that regulated the screening, they wanted clarity and predictability.

It was not only in Sweden that the film industry itself took the lead in creating rules for what was possible to show on film. In the summer of 1934, the American film industry began to seriously apply the production code for self-censorship, which had already been established in 1930 by the trade association Motion Picture Producers and Distributors of America.

The production code was a voluntary initiative from the film industry in order to prevent the introduction of a state-regulated pre-censorship of film. The period from the introduction of sound film in the late 1920s to the implementation of the production code in 1934 is called the "pre-code" era in Hollywood. The films of this era are perceived as more challenging to morality than the films produced after 1934. The production code stipulated that a film was not allowed to "lower the audience's moral standard". Instead, a "correct way of life" would be encouraged and the "natural or human law" should not be questioned.

In the book "Pre-code Hollywood: Sex, immorality,and insurrection in American cinema 1930-1934" (1999), Thomas Doherty has described how the implementation of the code embodies different ideological expressions in the power order and the spirit of the time that characterized the United States between "the happy 20s” and “the great depression”. Concerns about social order manifested itself in demands that movies, with its impact, would not contribute to the resolution of norms but instead strengthen unifying national values.

The films "Red Dust" (1932, directed by Victor Fleming) and "Mogambo" (1953, directed by John Ford) enable a comparative analysis of the code's concrete ideological forms of expression. "Mogambo" is namely a remake of the "pre-code" movie "Red Dust". The intrigues are similar and Clark Gable plays the male protagonist in both films.

The plot of the films makes it possible to compare the ideological representation of sexuality, gender roles, family and marriage. In both films, the male protagonist is far from civilization - in "Red Dust" he runs a rubber plantation in French Indochina, in "Mogambo" he is a kind of wildlife hunter somewhere in deepest Africa. The protagonist is unexpectedly and involuntarily visited by a lonely young woman (Jean Harlow in "Red Dust", Ava Gardner in "Mogambo") and feelings arises. A married couple joins in, where the man - above the hardships of the wilderness - is to carry out surveying work on the plantation (Gene Raymond in "Red Dust") or record noises from wild animals on tape (Donald Sinden in "Mogambo"). The wives (Mary Astor in "Red Dust", Grace Kelly in "Mogambo") are meanwhile left alone with the male protagonist. The character of Clark Gable, who was previously attracted to the lone female visitor, now falls deeply in love with the married woman, and the love is answered. But when he has to tell the married man about the new circumstances, he does not cope. The married man says that he wants to leave the wilderness to take his wife to the city instead, start a real family and have children. The protagonist realizes that the only right thing is to give up his love for the married woman. He gets drunk with the young visitor (Harlow/Gardner). In a dramatic scene, he confronts the married woman, denies that he loved her and claims that he only exploited her. She gets desperate and shoots him in the arm. Then her husband rushes in and wonders what's going on. The young visitor pretends that Gables' character tried to rape his wife, who shot him in self-defense. The married couple falls into each other's arms and happily go away together. The male protagonist and the young visitor stay and become a couple.

The choice of actor is important for the film's narrative. At the time of both films, Clark Gable is an established film charmer. During the filming of "Mogambo" he has reached the age of 52, which gives an age difference to Ava Gardner of 21 years and to Grace Kelly of 28 years. Clark Gable becomes a patriarchal caring man here, almost like a father figure. 

At the time of filming "Red Dust", Gable is only 31 years old, ten years older than Jean Harlow and five years older than Mary Astor. In “Red Dust”, Gable is equally patriarchal and caring, but here he does not become a father figure but an erotic-sexual partner. The sexual framing of "Red Dust" is reinforced by the fact that Jean Harlow was one of the great sex symbols of this time, corresponding to Marilyn Monroe in the 50s and 60s. Ava Gardner's profile as an actress was more restrained and less lively.

In "Red Dust", Harlow plays a prostitute who stays away from the police in Saigon. In "Mogambo", Gardner plays an adventurer, a playgirl on her way to a safari that never happened. In "Red Dust", the male protagonist wants to give the young visitor money after they have spent the night together in his bedroom. She is disappointed, and says, "It was not like that." There is no corresponding scene in "Mogambo".

 In "Red Dust", the boundaries of sexuality are freer. In a classic scene in "Red Dust", Jean Harlow's young visitors bathe in a rainwater barrel on the veranda. She apparently sits naked in the barrel and teases the male protagonist, splashes water on him and pretends to go down the Niagara Falls. He gets annoyed, goes to the barrel and pushes her head into the water. In the corresponding scene in "Mogambo", Ava Gardner's character takes a good shower behind a bamboo fence. Clark Gable has to keep her distance, throw her a bathrobe and turn around when she leaves the shower.

In both films there is a scene where the male protagonist carries the married woman after they are surprised by a rainstorm in the jungle. In "Red Dust" he carries her into her bedroom where they kiss each other intensely. In "Mogambo" he carries her into the house, where he lets her down, and the scene does not even ends with a kiss.

An important difference is that in "Red Dust" the male protagonist has sex with both women. Sexuality is generally more open and more lively in "Red Dust" than in "Mogambo", through facial expressions, music, images of half-naked bodies. The films are united in family views and gender roles. The traditional nuclear family ideal is challenged, but wins in the end. In "Red Dust", the husband formulates his dream of the nuclear family so beautifully and convincingly that the main character renounces his wife, even though he loves her. Similarly, the male protagonist in "Mogambo" decides not to ruin the couple's marriage, but instead to let them leave the jungle to start a family together and have children.

The difference in the films' family view is embodied in each final scene. In "Mogambo", Gable's character asks the young visitor (Gardner) to marry him. First she answers no, and gets in a boat to go from there. But at the last minute she changes, jumps out of the boat into the water and rushes straight into the arms of the happy protagonist. In "Red Dust", the two lie instead and cuddle together on a double bed. She cares for his gunshot wounds and teases them lovingly by reading him fairy tales. The camera zooms out and the audience suspects that they will live happily together. But probably not as a married couple.

Both films depict a patriarchal order - in "Red Dust" with the man as protector and conqueror, in "Mogambo" with the man as protector and father figure. But in the midst of the patriarchal structure, there is also room for independent women (the "frivolous" Jean Harlow or the adventurer Ava Gardner).

It is interesting that none of the people who break the established moral rules receive any punishment. On the contrary, both films have a "happy ending". In a "pre code" movie like "Red Dust" it is expected. But it is more unexpected in "Mogambo". Maybe it's because it was recorded as late as 1953, when compliance with the production code had begun to loosen up. Some years earlier, the Supreme Court of the United States had ruled that the film medium should be included in the constitutionally protected freedom of expression. At that time, there was no longer any threat of state prior censorship. And in the same way that technological development contributed to the abolition of film censorship in Sweden, the emergence of television meant that the code no longer became possible to maintain.

And in the same way that technological development contributed to the abolition of film censorship in Sweden, the emergence of television meant that the code no longer became possible to maintain. The Hollywood films "Red Dust" and "Mogambo" reflect their time, both in terms of power structures and national values. "Red Dust" is a child of the spirit of the 1920s, when everything was perceived as possible and everything was in motion. "Mogambo" is shaped by the post-war era, when American national values that strengthened its position during World War II were still prevalent. Although the 1950s were marked by stability, the development of society foreshadowed the revolt of authority of the 1960s and the beginning of globalization knocked on the door. The outside world reminded itself and wanted in - and no production code could shut it out.

The production code entailed voluntary self-censorship on the part of the film industry. Even today, the spirit of the times sets limits for what the film industry considers possible to portray - in the USA as well as in Sweden. Let us use the tenth anniversary of the abolition of Swedish film censorship to discuss what these boundaries are. Knowledge of borders provides insight into the ideological expressions that are embedded in society's order of power, and also makes it possible, if desired, to challenge this order.

Published in Svenska Dagbladet 2020-11-28 

Ulf Bjereld

 

Centerpartiet sviker de unga ensamkommande

I dag meddelar Annie Lööf och Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato att Centerpartiet kommer att rösta nej till regeringspartiernas förslag om lättnader för unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen - trots att coronapandemin i grunden förändrat förutsättningarna på arbetsmarknaden. Möjligheterna för unga människor som just gått ut gymnasiet att på bara sex månader skaffa sig ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år är nu utomordentligt små.

Jag tror sällan jag sett en politiker byta fot så snabbt som Jonny Cato gjort i denna fråga. Så sent som i april krävde Jonny Cato med eftertryck lättnader för denna grupp, Då sa Jonny Cato till Ekot: Det kan till exempel handla om att ungdomarna ska få ett år i stället för sex månader på sig att skaffa ett jobb (...) eller att ungdomarna inte ska behöva visa upp ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år. Nu säger han i stället att han tänker rösta emot de förslag som tillmötesgår de krav han framförde i våras.

Jag vet inte om Jonny Cato har glömt vad han sa i april eller om han har ändrat uppfattning. I vilket fall är Centerpartiets lappkast i frågan ett svek mot de unga ensamkommande som klarat av sin gymnasieutbildning och som nu ska söka sig ut på en arbetsmarknad som i grunden förändrats sedan gymnasielagen kom till.

Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa statsminister Stefan Löfven när han på dagen för fem år sedan - den 24 november 2015 - på en presskonferens tillsammans med dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) presenterade fundamenten i den "tillfälliga" lag som skulle göra det svårare för människor på flykt att få skydd i Sverige.

Hur långt är ett andrum? Och är det inte människorna på flykt som är i störst behov av ett andrum? I år beräknas omkring 13 000 människor söka asyl i Sverige. År 2018 och 2019 uppgick antalet asylsökande till drygt 21 000. Vi får gå tillbaka många år i tiden för att hitta motsvarande låga antal på människor som söker skydd i Sverige - vårt växande hem. År 2015 - då "andrummet" påbörjades - uppgick antalet till nära 185 000.

Den "tillfälliga" lagen blev inte tillfällig. Nästa sommar förväntas riksdagen besluta om en ny migrationspolitisk lagstiftning som i allt väsentligt befäster de restriktioner som den "tillfälliga" lagen föreskrev. 

Under de år som gott har den migrationspolitiska debatten förändrats. Som Somar Al Naher skriver i Aftonbladet: Snart finns snart inte ett enda samhällsproblem som inte förklaras med ”misslyckad integration. Den "misslyckade integrationen" blir ett mantra med magiska egenskaper.

Tillfälliga lagar riskerar att inte bli tillfälliga. Vi vänjer oss vid dem. I coronapandemins Sverige accepterar vi nu ett stort antal tillfälliga inskränkningar i våra friheter. Ja, jag stöder dessa tillfälliga inskränkningar. Men låt oss hjälpas åt att se till att, när pandemin väl är över, dessa inskränkningar också avskaffas - och att de inte kvarstår med till exempel motiveringen att de behövs för att bekämpa terrorismen etc. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser.

Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

Kan Joe Biden ena ett splittrat USA? Frågan är fel ställd

Kan Joe Biden ena ett USA som kanske är mer polariserat än någonsin? Frågan har dominerat de senaste dagarnas diskussion om det amerikanska presidentvalet. Men är frågan fel ställd?

För det första är det inte sant att USA i dag skulle vara mer polariserat är någonsin Vill man vara övertydlig så var ju USA betydligt mer polariserat i samband med inbördeskriget 1861-1864. Jag har heller inte sett några belägg för att polariseringen i det amerikanska samhällslivet är större i dag än vad det var i samband med till exempel Medborgarrättsrörelsens mobilisering under 1950- och 1960-talen. Eller under Vietnamkriget, fram till mitten av 1970-talet.

Och vad menar man med polarisering? Menar man det politiska avståndet mellan de två stora partierna Demokraterna och Republikanerna? Är det åsiktsskillnader mellan olika befolkningsgrupper som avses? Eller konfliktnivån i det amerikanska samhällslivet överhuvudtaget? Eller en växande konflikt mellan "folket" och "eliten", som populister skulle påstå? Ordet "polarisering" används ofta svepande, och utan att den som använder det klargör vad som egentligen avses. (Ja, jag har säkert själv syndat i detta avseende.)

För det andra. Oavsett vad vi menar med polarisering - är det verkligen presidentens uppgift att "ena" USA? Precis som i alla andra länder i världen inrymmer USA ett antal legitima ekonomiska och ideologiska konflikter mellan olika befolkningsgrupper. Målet kan inte vara att "ena landet" genom att upphäva dessa konflikter. Målet för Joe Biden bör i stället vara att stärka de demokratiska institutionerna och förtroendet för dessa hos befolkningen. Det är genom dessa institutioner som det amerikanska samhället kan hantera de existerande konflikterna på ett sätt som skapar tilltro till den demokratiska processen och som minskar risken för våldshandlingar.

Jag hoppas Joe Biden förmår återupprätta presidentämbetets värdighet. En sådan återupprättelse stärker USA och minskar utrymmet för hat, konspirationsteorier och oförsonlighet i den politiska debatten. Det tar inte bort de nödvändiga konflikter som finns i det amerikanska samhället. Men det skapar bättre förutsättningar att hantera dem på ett civiliserat sätt.

Oroväckande läge i USA. Värna institutionerna!

Det blev en svår natt och en tung morgon för oss som hoppats att det amerikanska folket skulle säga definitivt nej till fyra ytterligare år med Donald Trump. Visst, det finns fortfarande ljus i tunneln. Joe Biden verkar vinna Arizona, och vinner Biden också till exempel Wisconsin och Michigan - där han så länge haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna och där rösträkningen fortfarande pågår - så lär det gå vägen, Men i skrivande stund är Donald Trump favorit till segern.

Oavsett om Trump eller Biden vinner avviker valresultatet i flera viktiga delstater - igen - från opinionsundersökningarna. Efter valet 2016 ändrade flera opinionsinstitut sina viktningar för att på ett bättre sätt fånga upp Trump-anhängarna. Ändå slog modellerna fel. Argumenten för en Biden-seger förstärktes av en omfattande förtidsröstning, ett högt valdeltagandet samt att andelen osäkra väljare var betydligt lägre än 2016. Ändå gjorde Trump en starkare insats än vad de flesta bedömare trott. Kanske var det ekonomin - där väljarnas förtroende för Trump var högt - som låg bakom hans framgång. Kanske lyckades Trump de sista dagarna få igång en omfattande mobilisering av sina väljare, så snabb att opinionsinstituten inte hann med. Kanske var det lationoväljarna som i sista stund vände Biden ryggen. Väljarundersökningar kommer snart att ge oss svar på dessa frågor.

Eller som jag mer lakoniskt uttryckte det för några dagar sedan: Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Nu pågår rösträkning för att få fram ett definitivt valresultat. Donald Trump har föregripit rösträkningen och redan förklarat sig som vinnare. Han har anklagat "de" (oklart vilka) för att försöka stjäla valet och att dessa försök är ett "major fraud on the American people". Trump har också sagt att han idag ska vända sig till Högsta domstolen (oklart varför). 

Nu får vi ett prov på de amerikanska institutionernas - och särskilt domstolarnas - förmåga att stå emot auktoritära ledare och deras försök till påtryckningar. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det provet. Jag hoppas verkligen att de förmår stå emot.

Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

Vart går Liberalerna?

Hur ska det gå för Liberalerna? I mätning efter mätning det senaste halvåret har partiet parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Det finns två, delvis sammanhängande, skäl till partiets svåra läge.

För det första har Liberalerna inte på ett trovärdigt sätt lyckats positionera sig i det nya politiska landskapet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som tre samarbetspartier ute på högerkanten (inte minst i regeringsfrågan). Centerpartiet markerar tydligt avstånd mot detta presumtiva block. Liberalerna gör det inte. I en partiledarduell i SVT Agenda för en dryg vecka sedan försökte Ebba Busch locka över Nyamko Sabuni till den egna högerflanken, medan Sabuni inte gjorde något motsvarande försök, Centerpartiet vill absolut hålla fast vid januarisamarbetet under hela mandatperioden och är beredda att kompromissa för att så ska bli fallet. Liberalerna förefaller mer tveksamma. Partiet är internt splittrat, där flera ledande företrädare helst sett att Liberalerna aldrig accepterar Januariavtalet utan i stället släppt fram en M/KD regering som varit beroende av Sverigedemokraterna. Rubriken för denna text är satt till "Vart går Liberalerna?" Kanske borde jag i stället ha skrivit "Var står Liberalerna?"

För det andra finns det inte längre något självklart tomrum i partisystemet som Liberalerna kan göra anspråk på att fylla, Centerpartiet har tagit platsen som det liberala mitten/högerpartiet, och som samtidigt vägrar att på något sätt samverka med Sverigedemokraterna. Liberalerna kan försöka profilera sig som ett mitten/högerparti som inte utesluter samverkanmed Sverigedemokraterna. Men vilka väljare skulle rösta på det partiet? Liberala väljare som inte vill se SD-samarbete kan vända sig till Centerpartiet. Liberala väljare som kan tänka sig ett SD-samarbete kan vända sig till Moderaterna. Liberalerna befinner sig i leken Hela havet stormar, och i den olyckliga omständigheten att när musiken tystnat tvingas notera att det inte finns någon ledig stol att ta i besittning. Game over.

Kanske kommer Liberalerna att hoppa av januarisamarbetet i lagom tid före nästa val - för att skapa politiskt avstånd till den rödgröna regeringen och skaffa sig en taktisk fördel i förhållande till "konkurrenterna" i Centerpartiet. Men skulle det verkligen hjälpa? Nu riktas också öppen kritik mot Nyamko Sabuni inifrån Liberalerna - såväl mot hennes ledarskap som mot hennes politiska linje. Nyamko Sabuni har ett mycket svår uppgift i att hålla samman sitt splittrade parti och samtidigt staka ut en väg som åter gör partiet relevant för borgerliga väljare. Det är inte självklart att hon leder partiet i nästa valrörelse,

Det finns förresten kanske en stol ledig ändå. En socialliberal stol. Stolen är placerad närmare mitten i fördelningsfrågor, positionen är mindre marknadsliberal och inrymmer en positiv syn på flyktingmottagning och fokus på förebyggande insatser i brottsbekämpningen. Frågan är om Liberalerna vill ta den stolen.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Ett Kinderägg till Stefan Löfven

Ordkombinationerna "tuff höst", "svår höst" eller "besvärlig höst" och "regeringen" får många träffar på Google. (Ja, jag har själv bidragit.) 

Men någon har sänt Stefan Löfven ett Kinderägg med tre små överraskningspresenter, vilka tillsammans skapar förutsättningar för en lugn och stillsam politisk höst för regeringen. 

Den första presenten kom från moderatledaren Ulf Kristersson när han förklarade att Moderaterna inte tänker stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftar till att stoppa ändringar i arbetsrätten. Det tänker vi inte göra, sa Ulf Kristersson och vips hade Stefan Löfven en regeringskris mindre att hantera.

Den andra presenten kom från Preem som drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Miljöpartiet hade motsatt sig en sådan utbyggnad. Preems besked undanröjde den förväntade konflikten mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna och vips hade Stefan Löfven ytterligare en regeringskris mindre att hantera.

Den tredje presenten kom från Miljöpartiet som plötsligt gick med på att den migrationspolitiska kommitténs hela betänkande sänds ut på remiss, något partiet tidigare bestämt motsatt sig. OK, detta present fick Socialdemokraterna själva vara med och betala, genom att några förslag i mindre restriktiv riktning tillfogas remissen. Men överenskommelsen med Miljöpartiet innebär att konflikten mellan de båda partierna skjuts på framtiden och vips hade Stefan Löfven en tredje regeringskris mindre att hantera.

Är då allt nu verkligen lugn och ro? Nja, nya frågor lär förstås dyka upp. Och det är möjligt att Ulf Kristersson tar tillbaka sin present. Ulf Kristersson har tidigare visat att hans besked inte är att lita på, då han ju före valet var så tydlig med att han aldrig tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu låter det som bekant annorlunda. Vi får väl se. När det gäller framtiden är osvuret alltid bäst.

Välkomna lättnader i Gymnasielagen!

I dag kom Socialdemokraterna överens med Miljöpartiet om lättnader i den så kallade Gymnasielagen. De ensamkommande ungdomar som berörs av lagen har varit tvingade att inom sex månader efter avlagd examen skaffa sig ett arbete som sträcker sig över två år, annars skulle de utvisas. Dessa villkor har ju, som jag tidigare anfört, genom corona-pandemin för de allra flesta ungdomar blivit omöjliga att uppfylla. Enligt överenskommelsen mellan de båda regeringspartierna får de berörda ungdomarna nu i stället tolv månader på sig att hitta ett jobb, och anställningen behöver bara vara i ett år.

Överenskommelsen är en befrielse för många av dessa ungdomar, och även för deras familjer och nära och kära. Beslutet kom naturligtvis inte av sig själv. Det har funnits ett starkt tryck från civilsamhällets organisationer på regeringen att agera i frågan.

Lättnader i regelverket löser emellertid inte problemen för alla de ensamkommande unga som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd från krig och förföljelse, men som inte omfattas av gymnasielagen. Många av dem plågas av psykisk ohälsa och riskerar att kastas ut i papperslöshet, drogmissbruk och kriminalitet. Det humanitära - och för Sverige bästa - svaret på detta problem är att varaktigt välkomna dem till Sverige, vårt växande hem. Dessa tusentals unga människor kommer aldrig att kunna tvångsutvisas. I stället behövs en varaktig och human lösning på deras situation. Jag kallar det för en amnesti - regeringen får gärna alla det något annat, bara en sådan lösning kommer till stånd.

Dagens besked innebär hopp och glädje för så många människor. Men inte för Jimmie Åkesson. Det här betyder krig, säger han och tillägger att Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek. Sverigedemokraternas krigsretorik är både löjeväckande och förskräckande. Det är också en retorik som tydligt gestaltar den ideologiska kärnan i detta med rasism impregnerade parti.

Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Vad händer om Donald Trump förlorar valet?

I dag är det 40 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden är fortfarande favorit, om än en knapp sådan. Vadslagningsbyrån Unibet ger ett odds på 1.83 på att Joe Biden vinner, mot 2.00 för Donald Trump. I de opinionsundersökningar som genomförs på nationell nivå har Joe Biden ett övertag på i snitt sju procentenheter. Mer intressant är att Biden också har ett försteg i flera viktiga delstater, som Wisconsin, Michigan och Arizona. I den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers valsimuleringar vinner Joe Biden 77 gånger av 100.

So far, so good. Opinionsläget har varit relativt stabilt den senaste tiden. Mycket tyder på att presidentvalet blir ett mobiliseringsval. Kommer Demokraterna eller Republikanerna att vara bäst på att mana sina väljare ett faktiskt också rösta? Joe Biden är inte de stora ordens man och hans främsta talang är inte att elda massorna. Men kanske att aversionen mot Donald Trump på flera håll ändå är så stark att tillräckligt många bestämmer sig för att gå och rösta - inte så mycket för att de vill se Joe Biden som president men för att de till varje pris vill få bort Donald Trump.

Osäkerheten är extra stor inför årets presidentval. Hur kommer Corona-pandemin att påverka valdeltagandet och stödet för president Trump? Kommer den hastigt uppblossande striden om president Trumps beslut att försöka tillsätta en ny domare i Högsta Domstolen (efter den nyligen avlidna liberalt sinnade Ruth Bader Ginsburg) att påverka opinionen? Det har heller ännu inte genomförts någon debatt mellan Joe Biden och Donald Trump.

På sikt blir den viktiga frågan vad som händer efter presidentvalet. Kommer Donald Trump att acceptera en förlust, eller kommer han på olika sätt att försöka få valresultetet ogiltigförklarat? Så sent som igår vägrade Donald Trump garantera att han lämnar ifrån sig makten, även om valresultatet säger att han förlorat. Donald Trumps argument är att poströstningn leder till fusk, och om poströstning inte varit möjlig skulle han garanterat ha vunnit valet. Flera bedömare tror också att en valseger för Joe Biden kommer att leda till våldsamheter i USA, att Trumps anhängare inte kommer att respektera valresultatet.

Skulle Donald Trump däremot vinna valet kommer Demokraterna att gå igenom en period av svår självrannsakan. Att två val i rad med en renodlad mittenkandidat som företrädare förlora presidentvalet mot Donald Trump kommer att leda till en stark mobilisering av vänsterkrafterna i Demokraterna.

Polariseringen i USA är oerhört stark just nu. Oavsett om Biden eller Trump vinner valet om 40 dagar är det svårt att se förutsättningar för försoning och inre samling under överskådlig tid. För första gången ställer jag mig på allvar frågan om USA verkligen att kunna hålla samman som nation de närmaste decennierna? 

*

I USA har inställning till att bära ansiktsmask blivit en av de tydligaste skillnaderna mellan Trump-anhängare och Trump-motståndare. Trump-anhängare är mer negativt inställda till bärande av ansiktsmask. Här i Sverige är det snarare tvärtom - den ende partiledare som förespråkat bärande av ansiktsmask är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. För att förenkla resonemanget - i USA är den auktoritära populistiska högern mot ansiktsmask, i Sverige är den auktoritära populistiska högern för ansiktsmask. Varför är det så? Han ni, kära läsare, någon intressant förklaring så får ni gärna framföra denna.

100 år efter sin död är Dan Andersson lika älskad och relevant

Idag är det 100 år sedan poeten och författaren Dan Andersson hittades död i ett hotellrum på Hotell Hellman i Stockholm. Hans förgiftades natten till den 16 september av cyanvätegas som använts till att rengöra hans rum. Dan Andersson blev bara 32 år.

Dan Andersson har följt mig ända sedan mina tonår. Sommaren 1974 var jag 16 år och liftade tillsammans med en yngre kompis från Båstad till Göteborg (ja, man gjorde så på den tiden...) för att lyssna på Mahavishnu Orchestra på Liseberg. Vi hade fått låna en lägenhet i Biskopsgården av en kamrat som tillfälligt var bortrest. I lägenhetsinnehavarens digra skivsamling hittade jag Thorstein Bergmans klassiska LP "Helgdagskväll i timmerkojan" med texter av Dan Andersson och sedan dess har jag varit fast.

Om någon tyckte att jag koketterade ovan med att lifta till Göteborg så kan det vara värt att påminna om att Dan Andersson som 14-åring sattes ensam  på ett tåg från Ludvika till Göteborg för vidare transport via båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och tåg till Minnesota för att besöka sin fasters farm i Forest Lake nor om Minneapolis. Syftet med resan var att sondera förutsättningarna för att hans föräldrar och hans syskon skulle emigrera till USA. 

Få svenska diktare har blivit så folkkära som Dan Andersson. Hans existentiella tilltal, hans förmåga att sätta ord på människors oro och längan och hans egen färd över kristendomens kärleksbudskap och försoningslära till buddhistiskt inspirerade nirvanavisoner.

Om jag själv ska lyfta fram någon favorit ut Dan Anderssons lyrik så blir jag konventionell. Jag har svårt att komma runt "Omkring tiggarn från Luossa" eftersom den sången berättar så vackert om människans främlingskap ("ej av denna världen var jag"), om sökandet (det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran), om ångesten (och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull) och om den slutliga försoningen och friden (aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga, under valv där evigt unga barn av saligheten bo).

Tack för din gärning, Dan Andersson. Vi sörjer att du inte fick vandra en längre stund på jorden. Vi gläds åt den tröst och det hopp som dina dikter och sånger ger oss.

Thorstein Bergmans klassiska tolkning av Omkring tiggarn från Luossa" kan ni lyssna på här.

Jag är också väldigt förtjust i Sofia Karlssons personliga och ömsinta tolkning av samma sång. Den kan ni lyssna på här.

Karin Röding avgår - jag förstår hennes beslut

I dag meddelade Universitets- och högskolerådets (UHR) generaldirektör Karin Röding att hon avgår i protest mot regeringens hantering av frågan om högskoleprovet. Jag har förståelse för Karin Rödings beslut. Regeringens agerande har gjort hennes position omöjlig.

Jag blev glad när regeringen markerade sin vilja att - trots den pågående pandemin - genomföra högskoleprovet för personer som tidigare inte gjort provet. Högskoleprovet är ett viktigt verktyg för att stärka unga människor möjligheter att utbilda sig. Men planeringsarbetet kom igång alldeles för sent - det borde ha påbörjats redan i slutet av våren för att ge lärosätena och UHR rimliga förutsättningar att genomföra provet på ett smittsäkert sätt. Den 31 augusti manifesterade också verksamhetsföreträdare i form av rektorerna för 21 universitet och högskolor att högskoleprovet inte kan genomföras i höst på grund av avsevärda smittorisker.

Nu pressar regeringen ändå på, genom att lyfta frågan från rektorerna och lärosätena till en nytillsatt "nationell samordnare" som ska gå vidare med planerna på att genomföra provet. Karin Röding uppfattar tillsättningen som att regeringen tar ifrån henne befogenheterna samtidigt som hon förväntas ta det fulla ansvaret för processen: Jag får ansvaret men den nationella samordnaren får befogenheterna. För mig hänger ansvar och befogenheter samman och skiljer man på det kan jag inte leda en stor verksamhet. 

Jag kan inte bedöma vilka befogenheter den nationelle samordnaren kommer att få. Men om generaldirektören uppfattar det som att regeringen nu skiljer makt från ansvar har hon inget annat alternativ än att avgå. Det tycker jag är tråkigt. Karin Röding är en person med hög kompetens och stark integritet, och det är egenskaper som universitets-och högskolesektorn sannerligen behöver.

Nu riskerar i stället universitets- och högskolesektorns tillit till regeringen att skadas. Det vore inte bra för sektorn, det vore inte bra för regeringen och det vore inte bra för Sverige.