Så många glada mäniskor!

Jag vet inte när jag träffade så många glada människor som i dag. På förmiddagen ledde jag förbundsstyrelsens sammanträde för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här fanns en stor lättnad över att Sverige inte fick en moderatledd regering och att Sverigedemokraterna inte längre har en vågmästarställning i riksdagen och därigenom marginaliseras i det parlamentariska arbetet.

Här finns också en glädje över de delar av Januariavtalet som innebär en underlättad familjeåterförening och som öppnar för ökade humanitära hänsynstaganden i asylprocessen. Nu fortsätter kampen för att unga ensamkommande som vistats i Sverige i mer än ett år ska få amnesti.

Förbundet ser också med glädje på att Socialdemokraterna i det kommande EU-valet tar strid för demokratins värderingar, och för en grön hållbar utveckling, Tillsammans med feminism och kamp för kvinnors rättigheter kan det bli en entusiasmerande, ideologiskt hållen valrörelse. Visa gärna ditt stöd i dessa frågor genom att bli medlem av vårt förbund - klicka här.

*

Efter sammanträdet hann jag vara med en stund på Reformisternas första offentliga möte, i Z-salen i ABF-huset i Stockholm. Salen, som tar in ungefär 350 personer, var proppfull. Folk trängdes utmed väggarna, och många tvingades vända i dörren. Reformisterna vill ju opinionsbilda och utveckla politik för ett mer jämlikt Sverige och på så sätt formulera vägar framåt, bort från de delar av Januariavtalet som kommer att öka ojämlikheten i Sverige.

Stämningen i pausen präglades av glädje och uppsluppenhet. Det var väldigt längesedan jag var på ett politiskt möte med så många människor och där hoppet så starkt stod i fokus. Många människor har under det senaste året känt sig politikst deprimerade. I dag märktes inget av detta. Vårsolen som glimmade till där utanför hjälpte säkert till.

Själv blir jag också väldigt glad när jag tar del av de berättelser om vilket fantastiskt internationellt genomslag Greta Thunbergs skolstrejk för miljön har fått. Dessa unga människor är föredömen och inspiration till handling.

Våren är på väg. Nu vänder det. :-)

Oacceptabelt av Simförbundets Ulla Gustavsson om idrottande flickor i slöja

Enligt uppgift kommer Svenska Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson i dag att lämna sitt uppdrag, som en följd av hennes uttalanden om idrottande barn som bär slöja. Journalisten Niklas Orrenius skriver i DN att Ulla Gustavsson passerat en "anständighetens gräns" när hon påstår att Riksidrottsförbundet genom att visa bilder på flickor i slöja som idrottar uppmuntrar hedersförtryck, könsstympning och barnäktenskap.

Särskilt illa var det, enligt Ulla Gustavsson, att Riksidrottsförbundet visat bilder på en blicka i slöja som sköt luftgevär, eftersom en sådan bild kunde förknippas med terrorism. Ulla Gustavsson ville inte förbjuda flickor i slöja att idrotta. Men hon ville att dessa flickor inte skulle få synas på bild.

Niklas Orrenius artikel är riktigt bra. Läs den.

Slöjan väcker känslor. Slöjan kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också vara ett uttryck för kvinnans underordning, för förtryck och patriarkat.


Men varje kvinna måste själv få välja. On en muslimsk kvinna vill bära slöja har hon en självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Jag är utled på besattheten av att kontrollera kvinnors kläder och kroppar.

Allt förtryck och våld mot kvinnor ska bekämpas, obevekligt och utan undantag. Men att uttala sig som Ulla Gustavsson gjorde om unga flickor som bär slöja när de idrottar är så häpnadsväckande okunnigt om problematiken kring slöjbärande att hennes avgång - om den blir av - är högst rimlig.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Det är trångt på högerkanten i svensk politik

För en tid sedan kallade jag Moderaterna för Alliansens "sjuke man". Partiets hade i opinionsmätningarna rasat ner till 17.1 procent (vilket var nästan en halvering jämfört med valresultatet 2010), ledarskapet var svagt och partiet splittrat i synen på samverkan med Sverigedemokraterna.

I dag finns inte Alliansen mer. Liberalerna är det enskilda parti som fått utstå de värsta förlusterna. Men diagnosen för Moderaterna kvarstår, och det var också Moderaternas svaga ledarskap som ledde till Alliansens fall.

Det partipolitiska landskapet är i förändring. Jag tyckte mig se att SVT Aktuellt i sin presentation av den senaste Novus-mätningen presenterade resultaten för M, KD och SD som ett block för sig och övriga partier som ett block för sig. I den presentationen saknades L och MP eftersom dessa båda partier  i mätningen hamnat under fyraprocentsspärren. Därigenom blev "blocket" M, KD och SD större än "blocket" S, C och V. Den pedagogiska poängen var att om Novusmätningen varit valresultat hade Ulf Kristersson kunnat bilda sin efterlängtade M/KD-regering, med passivt stöd från Sverigedemokraterna.

Moderaterna tycks ha parkerat sig under 20 procent i opinionen. Nu går vi strax in i EU-valrörelsen. Sverigedemokraterna kommer att göra sitt absolut bästa att mobilisera de väljare som vill se en än mer restriktiv migrationspolitik och en än hårdare politik i frågor om brott och straff. Det är inte osannolikt att Moderaterna, hårt pressade av konkurrensen från Sverigedemokraterna och uppstickaren Kristdemokraterna, då kommer att följa efter. Medielogiken innebär att dessa frågor då får en mycket stor uppmärksamhet, och att frågorna framstår som alltmer viktiga för väljarna.

I en sådan situation - vad gör Socialdemokraterna? Jag är lite orolig för att Socialdemokraterna i en slags strävan att inför väljarkåren framstå som "tillräckligt bra" i dessa frågor (man vet att partiet inte på kort sikt kan vinna dessa frågor i opinionen, utan som bäst spela oavgjort) frestas att att följa efter med krav på en mer restriktiv politik. Så gjorde partiet under den olyckliga våren valåret 2018, när partiet bidrog till att förstärka just den dagordning man inte ville ha, och rasade från dryga 30 procent i december 2017 till 23 procent i en del mätningar bara någon månad före valet i september 2018.

Om vi i EU-valet får se en tävling mellan M, KD och SD om vilket parti som har den mest extrema flykting- och kriminalpolitiken hoppas och tror jag att Socialdemokraterna håller huvudet kallt och inte lockas med. Det finns inga skäl att delta i en march mot avgrunden.

Låt EU-valet bli en kamp mot högerextremismen!

Jag är glad att Stefan Löfven i dag markerade att kampen mot högerextremismen i Europa blir en av de viktiga frågorna i det kommande EU-valet. Hotet från högerextremismen har inte minskat, och utvecklingen i EU-länder som till exempel Polen, Ungern och Italien går snarare på fel håll.

Normaliseringen av högerradikala partier kan gå mycket fort. Under valrörelsen var moderaternas partiledare Ulf Kristersson mycket tydlig med att han inte skulle försöka bilda en liten M/KD-regering - en sådan skulle bli starkt beroende av Sverigedemokraterna - såvida inte "himlen ramlade ner". Jag vet inte vad Ulf Kristersson har för kriterier på en nedfallen himmel, men det tog inte många veckor efter valet innan han försökte bilda just en sådan regering. Men riksdagen sade nej, och det är jag väldigt tacksam för.

Vår frihet ska aldrig tas för given. Sverige är ett av de få - kanske det enda (?) - landet i Europa där mittenpartierna har sökt såg åt vänster för att isolera främlingsfientliga och högerradikala partier. Centerpartiet och Liberalerna låter hellre en rödgrön minoritetsregering styra landet, än att de släpper fram Sverigedemokraterna till politiskt inflytande över regeringspolitiken. Den hållningen hedrar dem.

Det brukar vara svårt att mobilisera väljarkåren i EU-valen. Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har bland EU:s medlemsstater sjunkit i varje enskilt val - från 62.0 procent 1979 till 42.6 procent 2014. Sverige har däremot gått emot trenden. I EU-valet låg valdeltagandet i Sverige 2014 på 51.1 procent - att jämföra med 41.7 procent 1995 när Sverige röstade för första gången.

Jag hoppas på en ideologisk valrörelse där kampen mot högerextremismen och för demokratin ackompanjeras med frågor om miljö och hållbar utveckling, jämlikhetsfrågor och hur vi bäst får hela Europa att ta ansvar för att ta emot människor på flykt. Då kan det bli en en spännande och livaktig valrörelse, en valrörelse som för oss närmare varandra i stället för ifrån varandra.

Gå i frid, Jan Björklund

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga. Jag vet inte riktigt varför Jesusorden från Markus 5:34 kommer över mig när Jan Björklund nu lämnar politiken. Jesus riktar sig till en kvinna som blivit fri från sin sjukdom, genom att tro och genom att röra vid Jesus mantel. Kanske förknippar jag citatet med Jan Björklunds sista stora insats som partiledare; han följde sin tro och belönades med att Sverigedemokraterna nu utestängs från allt inflytande över regeringspolitiken. Vackert så.

Däremot belönades inte Jan Björklund av väljaropinionen. I kvällens Novus får Liberalerna endast 2.7 procent - det är vad jag kan förstå det sämsta resultatet för Liberalerna i Novus någonsin.

Jan Björklunds partiledartid har varit framgångsrik i det avseendet att Liberalerna under flera år i regeringsställning kunnat påverka svensk politik och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan man med fog diskutera hur positiv denna prägel har varit. Jan Björklunds viktigaste fråga har ju varit skolan, och det är ganska svårt att beskriva den svenska skolans utveckling under Jan Björklunds tid som positiv. I stället förknippas svensk skola i dag med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Jag har alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Jag är övertygad om att viktiga uppgifter fortfarande ligger framför honom. Så låt oss fullfölja det religiösa anslaget genom att avsluta med psalm 730, Per Harlings översättning av en irländsk visa/bön och ofta använd som en så kallad sändningssång: Må din väg gå dig till mötes.

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen må Gud hålla,

hålla dig i sin hand.

 

Reformist, javisst?!

I dag lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Föreningen vill genom idéutveckling och opinionsbildning bidra till en progressiv socialdemokratisk ekonomisk politik och har arbetat fram ett helt program med förslag i en sådan riktning.

Bildandet av Reformisterna är ett utmärkt initiativ. Jag har flera gånger påtalat behovet av en konstruktiv och kreativ vänsterrörelse i svensk politik - en sådan rörelse behövs såväl inom som utanför socialdemokratin.

Januariavtalet - det vill säga överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet - är i grunden positivt. Genom avtalet bryts blockpolitiken på ett sätt som lägger en bättre grund för svensk politik inför framtiden. Mittensamarbete är värdefullt i en polariserad tid,  där borgerliga partier och högerpartier besitter ungefär 60 procent av riksdagsmandaten. Nu utestängs dessutom Sverigedemokraterna från parlamentariskt inflytande. Januariavtalet är väl värt att värna.

Men delar av Januariavtalet innebär också att ojämlikheten i Sverige ökar. En sådan utveckling är förstås på sikt oacceptabel för en socialdemokratisk rörelse. Därför behövs alla konstruktiva och kreativa idéer om och en mobilisering för en politik som lägger grunden för ett mer jämlikt samhälle. Jag hoppas och tror att Reformisterna kan spela en viktig roll i den processen.


Bildandet av Reformisterna och den snabba medlemstillströmningen (över 500 medlemmar bara i dag, om jag förstått det rätt) visar också att det går att skapa politiskt engagemang inom ett politiskt parti. Socialdemokraterna är som parti alldeles för territoriellt organiserat - var du bor blir ofta avgörande för vilken partiförening du är med i. Jag vill se fler partiföreningar som i stället organiserar medlemmar efter vilka frågor de brinner mest för.

Så bildandet av Reformisterna är ett initiativ väl värt att stödja. Därför har jag blivit medlem. Bli det du också!

Jan Björklunds nio liv

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. 

Så skrev jag på denna blogg för ganska exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 25 januari 2015. Bakgrunden var Folkpartiets (det vill säga dagens Liberalerna) katastrofala valresultat i valet några månader tidigare, då partiet med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) hade varit sämre. Efter valet fortsatte Folkpartiet att dala i opinionsmätningarna. Frågan var inte om Jan Björklund skulle avgå, utan när. Eller varför han inte redan hade avgått.

Tji, fick vi. Jan Björklunds motivation att fortsätta var stark. Han utmanades våren 2017 av Birgitta Ohlsson, men Jan Björklund gick segrande ur den kraftmätningen. En annan tänkbar utmanare - eller möjligen kronprins - var Erik Ullenhag. Han har nu lämnat politiken och är Sveriges ambassadör i Jordanien.

I dag är Liberalerna ett öppet splittrat parti. Striden om partiets hållning i regeringsfrågan ägde rum inför öppen ridå. Jan Björklund gick segrande även ur den striden, och någon ny utmanare syns inte vid horisonten. Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson var den som inför offentligheten mest energiskt argumenterade för att partiet skulle släppa fram en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men Mats Persson förlorade och hans bedömningar av den strategiska situationen imponerade inte. I kulisserna går det att ana tillbakakommande Johan Pehrson som, om Mats Persson nu är politiskt förbrukad, säkert inte tvekar att vid rätt tillfälle ställa sig till förfogande som partiledarkandidat.

I dag kräver ledningen för Liberalerna i Sigtuna kommun att Jan Björklund avgår. Well. Att byta partiledare just när partiet genomgått sin svåraste kris i modern tid är förstås vanskligt. Särskilt om det är svårt att hitta en slagkraftig kandidat som har förutsättningar att uppfylla det som är en partiledares kanske viktigaste funktion, att hålla samman sitt parti. Stefan Löfven-ingar växer inte på träd.

Många liberaler sneglar nog mot himlen, förlåt - jag menar mot Bryssel - och hoppas att Cecilia Malmström ska nederstiga som en deus ex machina för att ställa allting till rätta. Jag anar att de sneglar förgäves.

Men osvuret är bäst. Det ska bli spännande att om fyra år läsa denna bloggtext igen. I väntan på det kan den nyfikne läsa statsvetaren Anders Sundells text som visar att det är en avservärt högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val.

USA och Ryssland lämnar INF-avtalet. Världen blir en farligare plats.

Igår meddelade Donald Trump att USA lämnar nedrustningsavtalet INF (Intermediate-Range Nuclear Forces). Avtalet slöts 1987 mellan USA och dåvarande Sovjetunionen, och båda staterna förband sig att förstöra sina medel- och kortdistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer. Avtalet var en stor framgång för nedrustningssträvandena i Europa.

I dag meddelade Vladimir Putin att Ryssland följer USA:s exempel och också lämnar INF. Utvecklingen är djupt olycklig. Risken för en okontrollerad kapprustning mellan USA, Ryssland och andra makter ökar nu. Världen blir en farligare plats.

Det är viktigt att världssamfundet agerar resolut mot stormakternas försök att dra in världen i en ny rustningsspiral. Jag hoppas att utvecklingen kommer att mobilisera den starka fredsopinion som präglade europeisk politik för inte så länge sedan.

I denna kamp för nedrustning och fred har Sverige en viktig roll att spela. Sverige är genom sina över 200 år av fred, sin militära alliansfrihet och sin under lång tid skarpa profil i nedrustningsfrågor en stark och legitim röst i debatten.

Jag hoppas och tror att Sverige och Margot Wallström inte tvekar att använda denna röst på ett tydligt sätt. En viktig signal vore till exempel att snarast underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud. Ett svenskt undertecknande skulle väcka internationell uppmärksamhet och sända en signal till den internationella fredsrörelsen att Sverige är villigt att även i fortsättningen spela en aktiv roll i arbetet för alla folks frihet och hela världens fred.

Nya tider i svensk politik!

Slutligen noterar jag att Ebba Busch Thor väljer att ta replik på mig, och inte på Jimmie Åkesson, sa Annie Lööf i dagens partiledardebatt i riksdagen. Annie Lööfs kommentar gestaltar det nya politiska landskap som växer fram. Ebba Busch Thor blev, enligt DN, den första alliansledare på 15 år som begärde replik på en annan alliansledare i en partiledardebatt i riksdagen.

Den forna blockpolitiken spricker, åtminstone tillfälligtvis upp. Det känns uppfriskande, och innebär nya strategiska förutsättningar för partierna.

Centerpartiet och Liberalerna har ett gemensamt intresse i att värna den blocköverskridande överenskommelsen och verkligen betona att Januariavtalet innebär ett framgångsrikt genomförande av liberal politik. Samtidigt vill Centerpartiet och Liberalerna framstå som oppositionspartier mot den rödgröna regeringen och inte i förväg stänga några dörrar för att gå fram tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i en ny borgerlig allians inför valet 2022. Ett reptrick, kallade någon i Studio Ett denna utmaning tidigare i dag.

Moderaterna vill förstås framstå som det största och självklara oppositionspartiet, och från höger. Då gäller det å ena sidan att underkänna bilden av Centerpartiet och Liberalerna som oppositionspartier och i stället beskriva dem som en del av de rödgröna partiernas regeringsunderlag. Å andra sidan vill Moderaterna inte i förväg stänga några dörrar för valsamarbete med just Centerpartiet och Liberalerna inför valet 2022. Till detta kan läggas Moderaternas vankelmodiga inställning till Sverigedemokraterna. Å ena sidan kan samverkan med Sverigedemokraterna underlätta för Moderaterna att få igenom sin politik i riksdagen. Å andra sidan skulle en sådan samverkan oåterkalleligt klippa banden mellan Moderaterna och Centerpartiet/Liberalerna och omöjliggöra en ny borgerlig allians 2022.

Kristdemokraterna hade i Ebba Busch Thor en, jämfört med Ulf Kristersson (M), betydligt mer yvig och konfrontatorisk retorik i debatten i dag. Den slängiga debattstilen kan på sikt kanske locka över en del väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna till Kristdemokraterna. Det blir intressant att framöver följa opinionsströmmarna mellan de tre olika partierna på högerkanten.

Sverigedemokraterna riskerar att bli över i debatten, i takt med att Moderaterna och Kristdemokraterna breder ut sig på högerkanten och migrationsfrågorna dalar på den politiska dagordningen. Tyckte jag mig notera en lite mer vänsterorienterad retorik från Jimmie Åkessons sida i debatten i dag? Det har länge förvånat mig att Sverigedemokraterna valt att placera sig så långt till höger i välfärdsfrågorna.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kämpar på för att framstå som en trovärdig vänsteropposition, trots att partiet valde att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. Sverige behöver en stark vänsterrörelse, både utanför och inom socialdemokratin. En sådan rörelse, hur den är mobiliseras, kan bidra till att vrida det politiska landskapet och debattklimatet åt vänster och den vägen underlätta genomförandet av reformer som stärker jämlikheten och bidrar till att hålla samman Sverige.

Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Det norska exemplet: Mittenpartierna Venstre och Krf rasar i opinionen efter samarbete högerut

Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram en S-ledd regering. Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han, partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.

Well, well. Det är långt till nästa val, och ingen vet hur det då kommer att gå för Liberalerna. Men jämför gärna med den politiska situationen i Norge. Där har mittenpartierna liberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) sedan 2013 samarbetat högerut och fungerat som stödpartier åt regeringspartierna Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Samarbetet högerut har opinionsmässigt inte lönat sig för Venstre och KrF. I valet 2013 fick dessa båda partier tillsammans 13.8 procent (KrF 8.6, Venstre 5.2), hösten 2018 hade opinionsstödet halverats till 6.8 procent (KrF 3.5, V 3.3).

Då trodde man kanske inte att opinionsstödet för de båda mittenpartierna kunde sjunka ytterligare. Men för några veckor valde Venstre och KrF att fördjupa sitt samarbete med Höyre och Fremskrittspartiet ytterligare och blev en del av regeringen. Igår kom Ipsos första mätning efter regeringsinträdet. Resultatet är ingen rolig läsning för de båda mittenpartierna, för att uttrycka det milt. Venstre rasar till 2.7 procent, vilket är partiets sämsta resultat i Ipsos någonsin. KrF får 2.2 procent, en signifikant nedgång från föregående mättillfälle då partiet fick 3.3 procent.

En mätning är ingen mätning. Men de liberaler (och centerpartister) som talade sig varma för att av valtaktiska skäl släppa fram Ulf Kristersson som statsminister skulle kanske fundera lite till på saken.

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Tre tips till politiker efter en valförlust

På förekommen anledning. Tre tips till politiker efter en valförlust.

1.) Var inte bitter. Visst gör det ont att förlora, och visst är det mänskligt att uppleva en förlust som "orättvis" eller illegitim. Vi kan nog alla då och då gräma oss över missräkningar och ha ett behov av att älta upplevda oförrätter. Men att inneha ledande politiska uppdrag förpliktigar - noblesse oblige, som fransoserna säger. Bitterhet är ett stängsel, inte en väg till befrielse. Nej, låt dig ej förbittras, sjunger ju Wolf Biermann, och fortsätter, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig. Lyssna gärna på sången i Lena Granhagens fina tolkning här.

2.) Påstå inte att väljarna blivit "lurade". Det är alltid bekvämt att skylla ett nederlag på någon annan. Det är också bekvämt att beskriva sina politiska konkurrenter som oärliga och lömska, medan man själv förstås är ett under av hederlighet. Eller att de mindre vetande väljarna "låtit sig luras" eller inte förstått sitt eget bästa. Min erfarenhet är i stället att politiker - oavsett politisk färg - i allmänhet är hederliga personer som gör sitt bästa för att utveckla samhället givet sina värderingar och den politik man gått till val på. Forskning visar också att svenska politiker i huvudsak uppfyller sina vallöften.

3.) Rannsaka dina egna misstag. Visst kan man skylla nederlaget på sina politiska motståndares oärlighet, på partiska medier eller på att väljarna "låtit sig luras". Men det är mer konstruktivt att fundera över sina egna brister. Vad kunde man ha gjort annorlunda för att övertyga fler väljare om det förträffliga i det egna partiets politik? Det är lättare att åtgärda dina egna brister och tillkortakommanden,

Om samtliga ledande partiföreträdare följde dessa råd så skulle vi också få en mer respektfylld ton i den politiska eftervalsdebatten. Det skulle svensk demokrati just nu må bra av.