Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl. 

Bra att så många reagerade på Alexander Bards språkbruk!

Igår kväll avbröt TV4 sitt samarbete med Alexander Bard. Han kommer fortsättningsvis inte att ingå i juryn i TV-programmet "Talang". Orsaken är att Alexander Bard på Twitter uttalat sig på ett sätt som många uppfattar som rasistiskt. Bards formuleringar är generaliserande och grovt nedsättande mot svarta människor.

Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.

Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.

Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".

Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.

Ulf Kristersson tar itu med Hanif Bali. Eller?

Uppdaterat 21/8 kl 21.40. Hanif Bali har i kväll på sin Facebook-sida bett Carl Bildt om ursäkt (inte i sak, men för att han i sina formuleringar brustit i takt och fingertoppskänsla). Dessutom accepterar Hanif Bali att han måste lämna sina uppdrag som suppleant i arbetsmarknadsutskottet och i EU-nämnden.

Problemet för Hanif Bali är att han inte har någon annan plattform än sociala medier. Antalet personkryss på honom i riksdagsvalet 2018 var betydligt färre än vad många hade förväntat sig, givent hans enorma genomslag på Facebook och Twitter. Om Hanif Bali tonar ner sin retorik på sociala medier och slutar förolämpa och kränka sina politiska meningsmotståndare löper han risken att bli politiskt ointressant. Om han fortsätter som tidigare med sin retorik löper han i stället risken att uteslutas ur partiet alternativt att han uppmanas att lämna sin riksdagsplats. Damned if you do, damned if you don't.

*

Bättre sent än aldrig. I dag tycks Ulf Kristersson till sist ha tröttnat på den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis agerande i sociala medier, särskilt på Twitter. Kristersson har instruerat partisekreterare Gunnar Strömmer och riksdagsgruppens gruppledare Tobias Billström att  omedelbart kalla in Hanif Bali för ett mycket allvarligt samtal. Droppen som fick bägaren att flöda över var Hanif Balis nedlåtande uttalanden om moderaternas förre partiledare och tillika utrikesminister Carl Bildt, bland annat har Hanif Bali kallat Bildt för "Erdoganist".

Det är bra att Ulf Kristersson till sist agerar, även om det är en ödets ironi att det är först när en moderat politiker angrips som Ulf Kristersson visar handlingskraft. Eller som Lars Ströman skriver i Nerikes Allehanda: Men det är tydligen skillnad på folk och fä. För när Hanif Bali (...) går till angrepp mot en busschaufför som – helt enligt reglerna - bad en bön under sin rast – ja då är det helt okej för den moderata partiledningen. (...) Är du busschaufför så får du tåla både det ena och det andra. Men är du före detta utrikesminister, så kan du räkna med att partiledningen rycker ut mot en riksdagsledamot som är vårdslös med sanningen.

(OK - för ett år sedan fick Bali lämna partistyrelsen och ta en paus från Twitter efter att ha publicerat en mejlkonversation mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Mejlväxlingen hade begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.)

Ulf Kristersson har flera gånger fått äta upp sitt uttalande om att han vill vara "den vuxne i rummet", efterson han accepterat att moderata riksdagsledamöter i sociala medier uppvisat ett beteende som varit allt annat än vuxet. Nu får vi se vad som händer. I skrivande stund kommer medieuppgifter om att Bali tvingas lämna sina suppleantplatser i arbetsmarknadsutskotten och i EU-nämnden.

Men Hanif Balis maktbas är inte knutet till dessa uppdrag. Hanif Bali har visst stöd i den moderata riksdagsgruppen. Ulf Kristerssons problem att hålla samman sitt parti är större än Hanif Balis agerande. Nu får vi ett prov på Ulf Kristerssons ledarförmåga och på hans egen ställning i Moderaterna.

Mata inte trollen!

Mata inte trollen, lyder en gammal Internet-sanning. Uttrycket syftar på att man inte ska svara eller ge sig in i diskussioner med anonyma nätdebattörer som endast är ute efter att provocera och/eller att få uppmärksamhet.

Det är ett klokt råd. Ändå känner jag många som har svårt att låta bli. De blir så provocerade att dumheterna i de anonyma påståendena att de vecklar in sig i långa replikväxlingar, oftast på Twitter.

Själv är jag ganska bra på att låta bli att svara på frågor från anonyma konton. Jag hanterar de okvädingsord som riktas mot mig genom att teckna ner de mest kreativa och välformulerade av dem på en lista. Bland mina favoriter återfinns "pulverhuvud", "ultregenusextremist" och "papphattarnas överpapphatt". Eller det korta och koncisa: "Bevisad idiot". (Ja, det finns betydligt grövre också. Men de skonar jag bloggens läsare från.)

I dag fick jag ytterligare ett argument för att låta bli att svara. Det är DN:s ledarskribent Erik Helmerson som på Twitter lyfter fram att den som skriver anonymt aldrig behöver lägga ner tid och kraft på att vara korrekt. Den som är anonym kan skriva vad som helst, och behöver heller inte göra ansträngningen att vara självdisciplinerad. Hen behöver aldrig stå till svars för felaktigheter eller förolämpningar. Men den som är öppen med sitt namn måste lägga ner tid och kraft på att uppgifterna är korrekta och vara återhållsam i sitt språk. Den som öppet står för sina åsikter måste således lägga ner mer arbete och mer tid på sina inlägg än vad den som skriver anonymt behöver göra.

Samtalet mellan en anonym person och en person som är öppen med sitt namn präglas därför allt annat lika av ojämlika förutsättningar. Det finns inga skäl att legitimera sådana grundförutsättningar genom att svara.

Så mata inte trollen. De handlar inte bara om anständighet utan också om jämlikhet i samtalet.

Låt inte trollen skymma sikten!

Flera offentliga personer som jag uppskattar har på senare tid förklarat att de lämnar sociala medier som till exempel Facebook och Twitter. Skälen till deras tillbakadragande är oftast inte skandalerna kring Cambridge Analytica och Facebook. I stället handlar det om det otrevliga samtalsklimatet och alla trollstormar som tar bort för mycket kreativ energi och som sätter ner humöret.

Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.

 Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.

Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.

Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.

Kanske vänder det nu? För en värdig samtalston på nätet

I söndags tvingades riksdagsledamoten Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse efter att han på  Twitter på ett omdömeslöst sätt och under märkliga omständigheter misstänkliggjort en Putin-kritisk liberal ledarskribent. Idag tvingades Norges justitieminister Sylvi Listhaug från högerpopulistiska Fremskrittspartiet avgå inför hot om misstroendeförklaring i Stortinget. Sylvi Listhaug hade i ett hårt kritiserat inlägg på Facebook anklagat norska Arbeiderpartiet för att bry sig mer om terroristers rättigheter än om nationens säkerhet.

Börjar vi äntligen kunna skymta grunden för en mer vuxen och värdig samtalston i sociala medier? Kan vi över partigränserna börja agera mot uttalanden som i varje annat sammanhang bortom sociala medier skulle uppfattas som oacceptabelt, och där raljans och medvetna missuppfattningar inte längre är OK? Jag vet inte, kanske önsketänker jag utifrån de två enskilda händelserna ovan.

Men det hände något igår som gav mig känslan av att en normförändring ändå är på gång. Stefan Löfven och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade en proposition som innebar en storsatsning på landsbygden. Efter att ha formulerat sig länge och väl om vikten av en levande landsbygd började Stefan Löfven skämta om urbaniseringens baksidor och lade till: Jag är helt övertygad om att vi alla vill se att landet överlever, inte minst när storstadsbor ska åka ut och kanske koppla av på landsbygden.

Man kan tycka vad man vill om formuleringen. Kanske var det avsedd som ett skämt. Kanske ville den på ett lättsamt sätt uttrycka att det även låg i storstadsbornas intresse att Sverige har en levande landsbygd. Men centerledaren Annie Lööf gjorde ingen generös tolkning, utan gick all in.

På Twitter skrev hon i anslutning till bilden ovan: I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna. Anmärkningsvärt synsätt från (S) och statsministern. En stenhård vänsterkrok mot stora delar av Sveriges befolkning.

Kanske var det Annie Lööfs förhoppning att kleta fast uttalandet på Stefan Löfven på samma sätt som Anna Kinberg Batra i evigheter fick äta upp att hon en gång sagt att Stockholmare var smartare än lantisar. Jag vet inte. Men vilken avsikten än var, så misslyckades den.

I stället reagerade flera centerpartister på Twitter över att Annie Lööf "fulciterat" Stefan Löfven. Centerpartisten Dana Pourkomeylian skrev: Jag är Centerpartist. Just nu sprids ett citat där Löfven säger: "När storstadsbor åker ut på landsbygden för att koppla av måste det fungera även där." Det som inte nämns är att han först säger att landsbygden faktiskt inte är för städerna och att hela Sverige måste leva. Höj nivån.

Valombudsmannen för Centerpartiet i Uppsala län John Hultengård fyllde på: Det citat som sprids av Centerpartister idag är taget ur sin kontext. Ohederligt gjort och försämrar bara det offentliga samtalet. Jag som centerpartiet skäms över att jag spred det vidare och ber nu om ursäkt. Flera oberoende och /eller borgerliga opinionsbildare instämde i kritiken mot Annie Lööfs uttalande.

När Annie Lööf försökte försvara sig med att socialdemokrater tidigare fulciterat centerpartister möttes hon av kallsinniga kommentarer om att hon ägnade sig åt sandlådetaktik genom att urskulda sig med att "det var dom som började".

Kanske har vi ett momentum nu? Och respekt åt de centerpartister som reagerade. Svensk demokrati är för värdefull för att smutsas ner av hån och elakheter, oavsett på vilka plattformar de framförs. Låt oss över partigränserna hjälpas åt att upprätthålla en seriös samtalston.

"Raskt svängde jag ihop min tweet." Fem tips för en bättre nätkultur.

För ett par dagar sedan publicerade författaren Katerina Janouch en bild på Twitter föreställande riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i kort kjol eller kortbyxor, sittandes på en trappa på Medborgarplatsen där hon deltog i en manifestation för utvisningshotade afghanska ungdomar. "Trappan är mer effektiv än Tinder", skrev Janouch och antydde förment skämtsamt att Dinamarca hade andra avsikter med sitt besök än att uttrycka sin solidaritet med de utvisningshotade ungdomarna. (Tinder är en dejtingsajt, om nu någon skulle ha missat detta.)

Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.

Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.

Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.

Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.

1.) Skriv ingenting när du är upprörd.

2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.

3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)

4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.

5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.

Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.

Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).

Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.

Richard Herrey tar steget in i politiken. Det borde du också göra.

Richard Herrey tar steget in i politiken och kandiderar för Moderaterna i Stockholms län till riksdagen i valet 2018. Det tycker jag är alldeles utmärkt och fler borde följa hans exempel. Inte nödvändigtvis då att kandidera för Moderaterna, men att gå med i ett politiskt parti i stället för att nöja sig med att gnälla över samhällsutvecklingen.

Under senare år har artisten och radioprofilen Richard Herrey också uppmärksammats för sitt twitterkonto där han kontinuerligt kommenterar politiska skeenden. Jag är nästan alltid oenig med honom, men jag uppskattar hans engagemang och ihärdighet. Och jag uppskattar att han nu följer upp sitt engagemang på ett sätt som också - om han skulle bli vald - gör det möjligt att utkräva politiskt ansvar av honom.

Antalet partimedlemmar i Sverige har under en 20-årsperiod mer än halverats. Samtidigt har svenska folkets politiska intresse eller politiska engagemang inte minskat. Men alltfler väljer andra plattformar för sitt politiska engagemang än de politiska partierna. Det är ett problem eftersom de politiska partierna fyller en så central roll i vår representativa demokrati, inte minst genom att nominera kandidater i val till de beslutsfattande politiska församlingarna. Om avståndet mellan de politiska partierna och medborgarna vidgas riskerar det på sikt att urholka förtroendet även för demokratin som styrelseskick.

Så följ Richard Herreys exempel - gå med i ett politiskt parti!

Som bonus får ni här bröderna Herreys vinnande megahit "Diggi loo diggi ley" från Eurovision Song Contest 1984. Lyssna och titta - själv gör jag det med skräckblandad förtjusning.

Rapport från Baltimore II: Om svåruttalade namn, flyktingpolitik och Sputnik

"Dear Sir", säger panelens ordförande till mig strax innan seminariet ska börja. "May I ask you to introduce yourself to the seminar? I'm sure I'll pronounce your name in a wrong way, and it would be embarrassing for us both."

Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.

Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.

I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.

I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.

På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.

Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.

I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.

*

Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.

Om kränkthets-debatten, poliser på twitter och den alls inte enkla konsten att be om ursäkt

I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.

Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.

Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.

För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. 

För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.

När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.

Eurovision Song Contest - mina intryck från finalen

Igår följde jag Eurovision Song Contest (ESC) inte bara genom Sveriges Television, utan också genom Twitter. Det påstår ju att Twitter håller på att stagnera, men igår märktes inget av det. Hela Twitter-sfären sprudlade av engagemang, kreativitet och glädje. Man blev glad av att vara där. Inläggen kring ESC skilde sig starkt från det hat och den hånfullhet och de ordmärkerier som jag tycker allt mer breder ut sig på Twitter, till exempel i diskussioner om hur vi väljer att hälsa på varandra eller om vem som eventuellt träffat vilken eventuell islamist och vid vilket tillfälle.

Eurovision Song Contest har under sin 60-åriga levnad genomgått flera faser. Från 1950- och 1960-talets "oförargliga" underhållning till 1970-talets politiska debatt om kulturens kommersialisering och ABBA som den progressiva musikrörelsens främsta fiende. Därefter har ESC rört sig i riktning mot populärkulturens framkant, ett uttryck för gayrörelsens frihetskamp och för politiska konflikter. På ett sätt var det synd att inte Ryssland vann igår - jag hade gärna sett ett ESC i Moskva som en plattform i kampen för mänskliga rättigheter. Kanske hade det inte fungerat - nu får vi inte ens pröva.

Under den internationella hashtagen #Eurovision hyllades Sveriges Television och programledarna Petra Mede och Måns Zelmerlöw på Twitter rättvist för sina insatser. Sändningen präglades av en professionell lätthet, av mångfald och av modernitet. ESC kallas ibland för vår sista gemensamma offentlighet, i en individualiserad tid. Det ligger en del i det. Noterar att polisen via TT rapporterar om färre brottsanmälningar i Stockholm än en vanlig lördagskväll.

Lätt episkt var det när Zlatan spelade sin sista ligamatch för PSG samtidigt som Frans äntrade scenen i globen. Allt knöts ihop.

För övrigt tycker jag att Australien borde ha vunnit. Och att den ultimata ESC-låten finns här.

Donald J. Trumps segertåg på Twitter. Vad kan svenska politiker lära?

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump gör succé på Twitter. Omkring 4 360 000 människor följer hans Twitter-konto (ja, jag är en av dem) och får ta del av ett tiotal uppdateringar av honom varje dag. Han har fem gånger så många följare som Marco Rubio och mer än tio gånger så många som Jeb Bush, vilka kanske är hans båda värsta konkurrenter till posten som republikansk presidentkandidat 2016.

I en intressant artikel i New York Times isas att Donald Trumps namn under de senaste två månaderna har nämnts i över sex miljoner olika konversationer på Twitter, vilket är tre gånger så många som Hillary Clinton och åtta gånger så många som Marco Rubio. Under samma period hade hans inlägg retweetats (skickats vidare av andra Twitteranvändare) dubbelt så många gånger som Hillary Clinton och 13 gånger så många som Jeb Bush.

Vi vet inte så mycket om vilken betydelse genomslag på Twitter kommer att ha i den amerikanska valkampanjen. Men det är otvivelaktigt så att Donald J. Trump genom sin Twitter-strategi skapat sig en digital plattform vars räckvidd och genomslag utklassar övriga medtävlares.

De vanligaste förekommande orden i Trumps twittermeddelanden är "great" (700 ggr), följt av "winner" eller "winners" (43 ggr) och "loser" eller "losers" (34 ggr). Ordvalen säger en hel del om vad som är viktigt i världen för Donald J. Trump och vilken retorik han anlägger. Han är populist, han är vulgär och han är ständigt elak mot sina politiska motståndare - många uppfattar hans stil som mobbingfasoner. För bara några dagar sedan kallade han till exempel sin medtävlare Marco Rubio för "ägd av "lobbyister", "lättviktig" och "lat".

Trump uppvisar också ett ständigt martyrskap i förhållande till media. Ingen annan politiker får en så orättvis behandling som han får.

Donald J. Trump är naturligtvis inget föredöme, varken för sin populistiska högerpolitik eller genom sin debattstil i sociala medier. Men jag önskar att fler svenska politiker förmådde utveckla ett språk och ett tilltal som bättre utnyttjar de möjligheter som sociala medier ger.

I sociala medier äger du själv ditt budskap - det behöver inte filtreras genom journalister och nyhetsvärderingsprinciper. Om din plattform är stark får budskapet ett snabbt och stort genomslag. Sociala medier ger förutsättningar för dialog och interaktivitet, vilket kan stärka banden mellan politiker och deras presumtiva väljare.

Jag har sagt det förut. Stefan Löfven borde göra det som snart varje annan stats- och premiärminister i Europa har gjort - öppna ett twitterkonto.

Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken

Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.

Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".

Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.

 *

Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.

Om att raljera över "Twitterkurser"

Fortfarande finns det många som inte förstår att sociala medier har blivit en allt viktigare kommunikationsplattform, inte bara mellan medborgare och medborgare utan också mellan medborgare och myndigheter. Därför behöver även myndigheter utbildning om vilka speciella förutsättningar som gäller för kommunikation på dessa digitala plattformar, som till exempel Facebook eller Twitter. Igår publicerade till exempel Aftonbladet en artikel med rubriken Betalade 6000 kronor i timmen för Twitterkurs. I artikeln raljerar de två journalisterna som skrivit texten över att en generaldirektör som för ett år sedan gått en kurs om Twitter som kommunikationsmedel själv bara har 286 följare på Twitter och att hon bland annat skrivit tweetar om vädret.

För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.

Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".

Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.

Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.

Ökad öppenhet om ubåtsbevis stärker Sveriges position

I fredags meddelade ÖB Sverker Göranson att försvarsmaktens analysarbete visat att det inte råder något tvivel om att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium. Den viktigaste observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer och till det kommer bottenspår, ett fotografi taget av en privatperson samt en privatperson som påstår sig från en höjd ha iakttagit en undervattensfarkost. Försvarsmaktens analys har fått stöd av samtliga partiledare.

Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.

Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.

Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.

Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.

En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.

Carl Bildt och Twitter. Utrikespolitik i en digitaliserad tid

En het ordväxling utbröt i helgen mellan Carl Bildt  och den egyptiske Stockholmsambassadören Osama Elmagdoub. Orsaken till grälet var att Carl Bildt på Twitter riktat skarp kritik mot det våld som Egyptens säkerhetsstyrkor utövat mot regimkritiska demonstranter. Och i dag på förmiddagen använde Carl Bildt Twitter för att kritisera Rysslands nya lagstiftning som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Är Carl Bildts uttalanden på Twitter att betrakta som officiell svensk utrikespolitik? Svaret på den frågan bör besvaras med ja. Åtminstone är Carl Bildts uttalanden på Twitter lika mycker officiell svensk utrikespolitik som när han uttalar sig i tidningsintervjuer eller i egenförfattade debattartiklar. I offentliga sammanhang finns det för en utrikesminister inget utrymme för personliga eller privata åsikter i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Den digitala revolutionen har vidgat den offentliga sfären. Sociala medier - där Twitter just nu ligger på framkant - kännetecknas av ökad hastighet, öppenhet, spridningsförmåga och interaktivitet. Carl Bildts twittrande gestaltar denna förändring.

Hastighet. Visst har diplomatiska gräl även tidigare utspelat sig inför offentligheten. Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistsika illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Men den processen tog sin tid. Twitterbråket mellan Bildt och den egyptiske ambassadören i helgen kännetecknades av flera skarpa replikväxlingar mellan kontrahenterna redan under samma dag.

Öppenhet. Twittergrälet mellan Bildt och den egyptiske ambassadören är ett uttryck för att utrymmet för så kallad tyst diplomati är starkt begränsad. I dag är allt offentligt. En digitaliserad värld kräver en digital diplomati, där den tidigare så högt värderade sekretessen sätts på undantag.

Spridningsförmåga. Carl Bildt har över 200 000 följare på Twitter, och flera tusen av dessa hade inom några timmar retweetat (vidaresänt till sina respektive följare) Carl Bildts kritik. Kritiken och den påföljande ordväxlingen får därför en snabbare och bredare spridning än om den framförts på traditionellt sätt.

Interaktivitet. Många av följarna svarar på Bildts och ambassadörens inlägg. Nya diskussioner i ämnet växer fram som en konsekvens av den offentliga ordväxlingen.

Så ser det nya landskapet ut för diplomatin och för den politiska debatten överhuvudtaget. Jag är på det stora hela positiv till denna utveckling. Öppenhet civiliserar. Debatten blir mindre auktoritär och mindre  hierarkisk. En det oroar sig för att den "riktiga" debatten flyttar någon annanstans, till mer slutna rum. Jag har svårt att se vilka dessa slutna rum skulle vara i en digitaliserad tid.

Jag kommenterar Carl Bildts twitterbråk för Dagens Nyheter här och för Sveriges Radio International här.

Hur mår den politiska bloggen?

Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.

Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.

Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.

Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.

Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.

Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.

Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.

Den digitala revolutionens betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern

I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.

1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.

2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).

Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.

Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.

Kan Twitter förutsäga valresultatet?

I dag skriver jag på Ajour angående en studie som påstår att innehållet i twitterflödet kan förutsäga valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Är det verkligen så? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.

Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.

Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med  folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.

Twitter och yttrandefriheten

I dag skriver jag på Ajour om hur Twitter blockerar ett nazistiskt konto, men bara för användare i Tyskland.  Nedstängningen väcker frågor om hur digitala aktörer skall balansera krav på yttrandefrihet med krav på restriktioner från de stater i vilka de verkar. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

New York Times berättar att Twitter beslutat att blockera användare i Tyskland från det högerextrema, neo-nazistiska kontot @hannoverticker. Användare utanför Tyskland är emellertid inte blockerade, utan kan följa dess inlägg och interagera. Bakgrunden till blockeringen är att myndigheterna i Niedersachsen förbjudit en grupp med namnet ”Bättre Hannover” (”Besseres Hannover”), bland annat för bruk av förbjudna nazistiska symboler och slagord. Polisen i Hannover sände också ett brev till Twitter och begärde att det till gruppen knutna kontot skulle stängas ner.
 

*

Jag har förståelse för tysk lagstiftning givet landets nazistiska förflutna. Det som gör mig orolig är Twitters lite slappa argument att man vill efterleva lokala lagar. Om Twitter funnits under den tid Tyskland var nazistiskt, hade Twitter då också legitimerat självpålagda begränsningar med att man ville följa lokala lagar? Självklart inte. Planet sluttar.

Det vore frimodigare och Twitter och andra aktörer formulerade en värdegrund som gällde oavsett lokala lagar, i Sverige, Tyskland, Kina eller Saudiarabien. Låt sedan den värdegrunden avgöra om det finns skäl till blockad, nedstängning av konton eller borttagande av inslag. Sedan kunde man av pragmatiska skäl då och då kanske tvingas göra avsteg från sin värdegrund, men då också erkänna att det rör sig om ett avsteg och inte gömma sig bakom ”lokala lagar”.