Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig

I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.

I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.

Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.

I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.

Egypten: Politisk islam kan inte önskas bort från den politiska processen

Över 500 människor dödades när den av militären tillsatta regeringen igår slog till mot två sit in-manifestationer i Kairo. Tillslaget väcker vrede och avsky. De farhågor jag uttryckte i tisdags besannades dessvärre.

Ansvaret för dödsfallen vilar tungt på den egyptiska militären och den av militären tillsatta regeringen. De manifestationer som nu slagits ned med brutalt våld syftade till att återinsätta den folkvalde president Muhammad Mursi som president och dessa manifestationer har i huvudsak varit fredliga. Men det egyptiska ledarskapet provade aldrig på allvar icke-våldsmetoder för att upplösa protesterna. I stället prioriterade man kulor framför vattenkanoner.

Vad händer nu? Avgörande blir huruvida den egyptiska militären genom sin våldsanvändning lyckas demobilisera Muslimska Brödraskapet. I parlamentsvalen 2012 - de första riktigt fria, demokratiska valen i Egyptens historia - fick Muslimska Brödraskapet drygt 36 procent av rösterna. De betydligt mer radikalt islamistiska Salafisterna fick drygt 24 procent. Det betyder att de islamistiska partierna tillsammans fick över 60 procent av rösterna i valet.

Det är klart att de rörelser som representerar politisk islam i Egypten, med ett sådant röststöd i ryggen, inte kan exkluderas om landet på allvar vill utvecklas till en politisk demokrati. Politisk islam i Egypten kan bara exkluderas genom repression. Det är möjligt att det egyptiska ledarskapet nu satsar på att provocera Muslimska Brödraskapet till våldshandlingar, för att på så sätt vinna legitimitet för att fängsla Brödraskapets ledarskap och i praktiken förbjuda partiets politiska verksamhet.

Ordningen skall återställas. Gatorna skall bli lika lugna som de var på Mubaraks tid. Ungefär så sa den egyptiske inrikesministern Muhammad Ibrahim igår.  Mubarak-tiden skall nu således framställas som det ideal som den av militären tillsatta egyptiska regeringen skall återskapa. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Den arabiska våren och den egyptiska revolutionen har ritat om kartan på ett sätt som gör att det inte finns någon väg tillbaka. Det egyptiska folket kommer inte att acceptera den typen av auktoritärt styre som Mubarak representerade. Valet står snarare mellan öppen repression och en politisk process mot ett återupprättande av politisk demokrati i Egypten.

Låt oss hoppas på det senare alternativet. Händelserna efter morgondagens fredagsbön blir en första indikation på hur mycket ordning och kontroll militären kortsiktigt lyckats skapa genom sitt brutala övervåld från igår.

Lyssna gärna på Studio Etts inslag om händelseutvecklingen från i eftermiddags, och särskilt alltid lika kloka Cecilia Uddéns kommentater i slutet av inslaget.

Händelseutvecklingen i Egypten inger stark oro

Händelseutvecklingen i Egypten inger stark oro. Den dryga månad som gått sedan den egyptiska armén i början av juli avsatte den demokratiskt valde Muhammad Mursi har präglats av våld och ökad politisk spänning. I slutet av juli dödades upp till ett hundratal obeväpnade demonstranter genom vad som tycks vara beskjutning från egyptisk militär och kravallpolis. I Kairo pågår sedan en tid två större så kallade sit in-manifestationer, där 10 000-tals motståndare till militärens agerande och anhängare till den störtade president Mursi slagit läger. Militären har länge hotat att upplösa dessa manifestationer. Mycket tyder på att man nu är beredd att gå från ord till handling. Risken för ett blodbad är överhängande.

Ansvaret för att förhindra ett blodbad ligger främst hos den som har makten, i det här fallet ledningen för den egyptiska militären. Genom störtandet av president Mursi tog militären också på sig ansvaret för det fortsatta politiska processen i landet.

Omvärlden måste höja tröskeln till våldsanvändning genom att göra utomordentligt klart för Egyptens militäre ledare Abd al-Fattah al-Sisi att en upplösning av manifestationerna genom våld är absolut oacceptabelt. Den egyptiska liberala, sekulära oppositionen, inklusive den egyptiska socialdemokratin, har också ett stort ansvar att i denna situation stå upp för demokratins principer. I dessa principer ingår också ett värnande av Muslimska Brödraskapets politiska rättigheter och att motverka våldsanvändning.

Muslimska Brödraskapet vann de demokratiska valen och har fortfarande ett starkt folkligt stöd. Det är viktigt att den egyptiska militären pressas till att handla på ett sätt som innebär att revolutionen i Egypten leds in i en institutionaliserad form och att demokratiska fri- och rättigheter och rättsstaten respekteras.

Revolutionen är ingen tebjudning, sade ordförande Mao. Nej, sannerligen inte. Men det innebär inte att  övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter kan ursäktas i revolutionens namn. I så fall väntar barbariet runt knuten.

Carl Bildt och Twitter. Utrikespolitik i en digitaliserad tid

En het ordväxling utbröt i helgen mellan Carl Bildt  och den egyptiske Stockholmsambassadören Osama Elmagdoub. Orsaken till grälet var att Carl Bildt på Twitter riktat skarp kritik mot det våld som Egyptens säkerhetsstyrkor utövat mot regimkritiska demonstranter. Och i dag på förmiddagen använde Carl Bildt Twitter för att kritisera Rysslands nya lagstiftning som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Är Carl Bildts uttalanden på Twitter att betrakta som officiell svensk utrikespolitik? Svaret på den frågan bör besvaras med ja. Åtminstone är Carl Bildts uttalanden på Twitter lika mycker officiell svensk utrikespolitik som när han uttalar sig i tidningsintervjuer eller i egenförfattade debattartiklar. I offentliga sammanhang finns det för en utrikesminister inget utrymme för personliga eller privata åsikter i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Den digitala revolutionen har vidgat den offentliga sfären. Sociala medier - där Twitter just nu ligger på framkant - kännetecknas av ökad hastighet, öppenhet, spridningsförmåga och interaktivitet. Carl Bildts twittrande gestaltar denna förändring.

Hastighet. Visst har diplomatiska gräl även tidigare utspelat sig inför offentligheten. Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistsika illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Men den processen tog sin tid. Twitterbråket mellan Bildt och den egyptiske ambassadören i helgen kännetecknades av flera skarpa replikväxlingar mellan kontrahenterna redan under samma dag.

Öppenhet. Twittergrälet mellan Bildt och den egyptiske ambassadören är ett uttryck för att utrymmet för så kallad tyst diplomati är starkt begränsad. I dag är allt offentligt. En digitaliserad värld kräver en digital diplomati, där den tidigare så högt värderade sekretessen sätts på undantag.

Spridningsförmåga. Carl Bildt har över 200 000 följare på Twitter, och flera tusen av dessa hade inom några timmar retweetat (vidaresänt till sina respektive följare) Carl Bildts kritik. Kritiken och den påföljande ordväxlingen får därför en snabbare och bredare spridning än om den framförts på traditionellt sätt.

Interaktivitet. Många av följarna svarar på Bildts och ambassadörens inlägg. Nya diskussioner i ämnet växer fram som en konsekvens av den offentliga ordväxlingen.

Så ser det nya landskapet ut för diplomatin och för den politiska debatten överhuvudtaget. Jag är på det stora hela positiv till denna utveckling. Öppenhet civiliserar. Debatten blir mindre auktoritär och mindre  hierarkisk. En det oroar sig för att den "riktiga" debatten flyttar någon annanstans, till mer slutna rum. Jag har svårt att se vilka dessa slutna rum skulle vara i en digitaliserad tid.

Jag kommenterar Carl Bildts twitterbråk för Dagens Nyheter här och för Sveriges Radio International här.

Who's Next? Mellanöstern efter Mubarak

President Mubaraks avgång hälsas med jubel och glädje inte bara i Egypten utan också i svensk offentlighet. Till vardags opartiska journalister tar sig friheten att delta i glädjeyttringarna. Om det finns ett politiskt tabu i svensk politik just i dag så vore det att offentligt säga: Jag tycker det är synd att Mubarak avgick. Ett sådant påstående vore verkligen sinnebilden för att mäla sig ur en gemensam diskurs.

För att undvika alla missförstånd: Jag tycker också det var positivt och glädjande att Mubarak avgick. Och jag missunnar sannerligen ingen svensk journalist att delta i glädjeyttringarna. Men jag noterar diskrepansen mellan dagens jubel och den tystnad som under så många år kringgärdade repressionen i Egypten.

Det vi ser i Nordafrika är ett auktoritetsuppror och inget talar i dag för att det stannar vid Egyptens gräns. Ledarskapen i Marocko, i Libyen och kanske t o m Saudiarabien sover inte gott i natt. Nordafrika och Mellanöstern är på väg in i något nytt, och vi kan ännu inte veta hur detta nya kommer att gestalta sig.

I den bästa av världar kommer de antiauktoritära frihetsvindarna att ta kropp i demokratiska regimer som bidrar till fred och avspänning i området. I så fall är det möjligt att Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker.

Men det är också mycket osäkert vad som kommer att hända på de ockuperade och blockerade palestinska områdena Västbanken och Gaza. Hamas och Fatah är auktoritära organisationer som kommer att utmanas av de antiauktoritära strömmarna. Det palestinska folket är ungt och lever under ockupation. Det är därför inte omöjligt att ett palestinskt auktoritetsuppror mot Hamas och Fatah tar sig betydligt radikalare och våldsammare uttryck är motsvarande uppror i Egypten och Tunisien. I så fall riskerar en fredsprocess mellan israeler och palestinier att bli mer avlägsen än tidigare.

Frihetens vindar blåser över Mellanöstern. Låt och glädjas och bejaka dem med allt vad vi förmår. Men låt oss också mitt i jublet kritiskt rannsaka oss själva för vår tidigare tystnad och inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati.

Andreas Malms märkliga sätt att ställa sociala medier mot de "arabiska massornas" kamp

En uppdatering återfinns längst ned i posten!

Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.

Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.

Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.

Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.

Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.

Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.

Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.

Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid

Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.

Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.

På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.

Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.

Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.

För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.

Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.