2017-12-31

2018 - Hoppets år

Må hoppets stråle gå igenom världen, och ljuset skimra över land och hav, sjunger vi i Adams julsång eller som den oftast kallas O helga natt.

Må hoppets stråle gå igenom världen. Det är en av de vackraste meningar jag känner. Vi talar alldeles för mycket om oro, och alldeles för lite om hopp. Jag har bestämt mig för att 2018 ska bli ett år då jag efter förmåga prioriterar hopp framför förtvivlan, tillit framför misstro och längtan framför liknöjdhet.

Jag brukar säga att politiker borde ägna sig mindre åt att lyssna till människors oro och mera åt att lyssna till människors hopp och längtan. Det är inte att gömma undan människors problem, det är att angripa grunden till problemen utifrån en starkare och mer konstruktiv position.

Och det finns inför 2018 väldigt många skäl till hopp. I alla internationella listor över bra länder att leva i intar Sverige en topposition. Ekonomin går strålande. Arbetslösheten är mycket låg. Pensionärerna får det bättre. Barnbidragen höjs. Det byggs överallt. Högerpopulisternas framgångsvåg har stannat av och på senare tid har Sverigedemokraternas stöd i opinionen minskat. #Metoo-kampanjen har visat att kvinnor (och män) inte längre tyst accepterar sexuella övergrepp och trakasserier. I stort som smått går världen framåt. Islamiska staten (IS) har pressats tillbaka och försvagats. Zimbabwe förbjuder barnaga. Taiwan tillåter samkönade äktenskap. H&M och Filippa K lovar att fasa ut djurpäls ur sina modesortiment. Listan kan göras hur lång som helst. Världen blir successivt en bättre plats att leva på. Det var inte bättre förr. Det var sämre förr. Det är bättre nu.

Att världen går framåt betyder naturligtvis inte att det finns stora samhällsproblem och mycket lidande. Jag tänker bland annat på ohyggligheterna i Burma, Jemen och Afghanistan, de förbannade (förlåt uttrycket) skjutningarna i storstadsområdena, Donald Trumps innehav av presidentmakten i USA, klimathotet, den förändrade retoriken kring brott och straff och kring flyktingpolitiken. Men jag känner mig starkare i kampen mot dessa och andra viktiga samhällsproblem om jag agerar utifrån en plattform byggd av hopp, tillit och längtan än om jag agerar från en plattform byggd av oro och misstro. Och att ta fasta på det positiva i ställer för det negativa som sker i världen är en icke oväsentlig pusselbit i processen.

Höstens valkampanj riskerar att bli smutsig och präglas av arrogans och illasinnad retorik. Då gäller det att inte dras med, utan att stå emot och hålla huvudet högt. Det handlar om värdighet och om anständighet.

Jag rekommenderar Niklas Ekdals artikel på DN Debatt i dag, där han skriver att han som ateist nu väljer att gå med i Svenska kyrkan igen efter 20 års utanförskap: En klubb som tappar femtio tusen medlemmar om året i dessa bakvända tider måste göra något rätt. Dessutom går han med i FN-förbundet och avlägger nyårslöftet att han under 2018 ska försöka betala mer i skatt. (Bloggens läsare får gärna följa hans exempel i alla dessa tre avseenden...)

Jag inledde med ett citat ur Adams julsång, och avlutar med ett citat från Job (5:16): Det tänds ett hopp för den fattige, och ondskan tvingas till tystnad.

Med dessa hoppfulla ord önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

2017-12-28

Minst 40 döda i Afghanistan - stoppa utvisningarna nu!

Minst 40 människor har i dag dödats i olika bombdåd i Afghanistans huvudstad Kabul. Dessa vidriga terrordåd sprider död och lidande till ett sedan länge plågat folk.

Svenska utrikesdepartementet avråder av säkerhetsskäl svenskar från att resa till Afghanistan överhuvudtaget. Ändå fortsätter Sverige att utvisa människor dit. Ofta rör det sig om unga människor som inte har någon egen relation till Afghanistan - i flera fall har de inte vistats där sedan de var små barn. Afghanistan är inte ett säkert land, och därför bör utvisningarna dit stoppas.

Det finns en bred opinion i riksdagen för att stoppa utvisningarna. Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart, sade till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund redan i somras.

Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen. För en tid sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar. Centerpartiets Johanna Jönsson var då väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.

Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och S/MP-förslaget som Johanna Jönsson först bedömde som sannolikt att Centerpartiet skulle stödja beskrivs nu av samma Johanna Jönsson som "fullt av hål och brister" och hon antyder tillsammans med Annie Lööf att Centerpartiet inte kommer att stödja det i riksdagen. 

Det är nog nu, menar jag. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas helt, helst genom att Migrationsverket ändrar sin säkerhetsbedömning. I väntan på ett sådant beslut är det viktigt att gå vidare med S/MP-förslaget. Centerpartiet och Liberalerna kan inte sätta sig på läktaren, utan måste om de är seriösa i sin retorik om att åstadkomma förändring samtala och/eller förhandla med regeringen om förslagets slutgiltiiga utformning. Annars blir deras stora ord om att stoppa utvisningarna till Afghanistan bara en symbolpolitisk gest. Och frågan om flyktingarnas öde är faktiskt för viktig för att bli en bricka i ett sådant spel.

2017-12-25

Om socialdemokratins "nya tuffa retorik"

Det är jul och jag längtar efter ett julevangelium, skriver Karin Pettersson i en stark text i Aftonbladet i dag. Hon är kritisk till socialdemokratins "nya tuffa retorik" som hon menar riskerar "knäcka lusten och viljan hos de medlemmar och sympatisörer som ser socialdemokratin som en garant för medmänsklighet, för värme och solidaritet." 

Särskilt tänker Karin Pettersson på justitieminister Morgan Johanssons utpekande av gruppen muslimer som kollektivt ansvarig för antisemitism och finansminister Magdalena Anderssons svartmålning av Sverige som ett land med för många invandrare och en misslyckad integrationspolitik. I stället vill hon lyssna på ett budskap som tar fasta på att stödet för det gemensamma och solidaritet är starkt i Sverige. Vi behöver påminnas om att den långa trenden går mot ökad tolerans och förståelse och om att vår bästa tid ligger framför oss. Socialdemokratins budskap borde handla om hopp och om det som binder oss samman

Jag instämmer i mycket av det Karin Pettersson skriver. På nätet ser jag att en del uppfattar hennes text som en anklagelseakt mot regeringen för att ha resignerat inför samhällsproblemen. Så läser inte jag texten. Sverige sjuder av aktivitet, och stat, kommun, landsting, myndigheter, civilsamhälle, trossamfund, företagare och enskilda individer har gjort fantastiska insatser i samband med flyktingmottagningen och strävan efter att öka etableringsmöjligheterna för alla de nyanlända i Sverige. Resignationen gäller den politiska retoriken. I stället för att våga vara stolt över vad som görs kapitulerar man inför en diskurs där högerkrafter flyttat fram sina positioner

Det måste gå att utveckla ett språk som verkligen visar att socialdemokratin ser de existerande samhällsproblemen och tar dem på allvar samtidigt som det genomsyras av hopp och förtröstan, av inkludering i stället för att exkludering och som uttrycker kärlek och försoning i stället för talepunkter utmejslade för att inte riskera att tappa marginalväljare.

Vi kan ju inte rädda alla, sägs det ibland. Nej, kanske inte det. Men jag kommer osökt att tänka på filmen "Släpp fångarne loss, det är vår!" (1975). I filmen ägnar Tage Danielsson och Lena Nyman stor kraft och möda åt att hjälpa och rehabilitera fången Harald Hansson (spelad av Ernst-Hugo Järegård) till ett hederligt och anständigt liv. Helt utmattade efter sin framgångsrika insats möts de av två andra fångar som vädjar till dem: Men vi då? Kan ni inte hjälpa oss också? Det blir alldeles tyst en liten stund. Tage Danielsson och Lena Nyman ser varandra i ögonen och slår till sist uppgivet ut med armarna. Orkar vi? Vi måste orka. Och så börjar de om igen.

Nej, vi kan inte rädda alla. Men vi kan försöka.

2017-12-23

Därför växte inte Feministiskt initiativ

I min förra bloggtext ställde jag frågan Varför växer inte Feministiskt initiativ, trots "metoo-kampanjen? Det underliggande antagandet var att partier tenderar att tjäna på att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska dagordningen. Jag gav själv inga färdiga svar på frågan, men spelade ut den i sociala medier i en informell crowdsourcing.

Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.

1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.

2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.

3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.

Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.

Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.

Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?

Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.

2017-12-21

Varför växer inte Feministiskt initiativ?

Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!

Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.

Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.

Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.

Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival? 

Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?

Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?

Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.

Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen? 

Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.

2017-12-17

I Sverige skakar vi hand och talar svenska. Eller?

I Sverige talar man svenska. (Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i sitt jultal 15 december 2017.)

I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen. (Statsminister Stefan Löfven i riksdagen 21 april 2016.)

Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden om vilket språk vi talar i Sverige och hur vi hälsar på varandra har mött kritik och hån. På Twitter skriver advokaten Viktor Banke: "På advokatbyrån pratar vi även franska, somaliska, kurdiska, polska, serbokroatiska, engelska, ryska osv. Välkomna!" Jag har sett flera ironiska kommentarer om att någon borde upplysa moderatledaren om att vi har fem erkända minoritetsspråk i Sverige: finska,  meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch. På min egen arbetsplats vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet är kommunikationen - genom det starka internationella inslaget bland studenter och medarbetare - lika mycket på engelska som på svenska. Så, javisst. Vi talar svenska i Sverige. Men vi talar en väldigt massa andra språk också. Och att få uttrycka sig på sitt modersmål är en väldigt viktig sak.

Även Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt uttalande om svenska hälsningsritualer. "Vad är det mer som man gör i Sverige? Äter fläsk? Visar håret? Dricker sprit? Har sex före äktenskapet?", skrev Dagens Nyheter och tillade att hälsning är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Själv mötte jag flera personer som raljerade över Stefan Löfvens påbud genom att improvisera fram Monty Python-inspirerade hälsningsceremonier. Och visst: Ska muslimska kvinnor som inte vill tvingas skaka hand med män? Och varför är inte en hand på hjärtat, ögonkontakt och en lätt bugning en lika värdig hälsning som en handskakning?

På ett sätt är Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden okontroversiella. De flesta som bor i Sverige talar svenska och den absolut vanligaste hälsningsformen är att man skakar hand. Men Kristerssons och Löfvens uttalanden är inte bara en empirisk beskrivning av verkligheten. Genom sin inramning fyller deras uttalanden två andra funktioner. Den ena funktionen är positiv: Det är viktigt att lära sig svenska för att bättre förstå och kunna etablera sig i det svenska samhället. Jämställdhet och jämlikhet är centrala värden i Sverige - då är det viktigt att kvinnor (eller män) inte negativt särbehandlas i det offentliga livet (och inte i privatlivet heller). En sådan tolkning ställer sig de allra flesta människor i Sverige bakom.

Men den andra funktionen är normativ, och ställer sig i vägen för den första tolkningen när den framförs i auktoritära och moraliserande ordalag. "Du ska lära dig svenska, du ska prata svenska". "Du ska hälsa med handslag, du ska skaka hand med andra människor." Du ska göra som vi gör, lille vän.

Så javisst - utveckla gärna incitament för att människor som bor eller är verksamma i Sverige också ska lära sig språket. Det är bra för dem själva och det är bra för gemenskapen. Motarbeta kraftfullt alla uttryck för ojämlikhet och ojämställdhet. Men undvik det högstämda tonläget - det kan lätt uppfattas som populistiskt och det bygger murar i stället för broar.

2017-12-15

Nej - hon sa aldrig "svenska värderingar"

Det har bubblat upp en ny debatt om "svenska värderingar". Bakgrunden till debatten är en artikel på DN Debatt tidigare i veckan av arbetsmarknads. och etableringsminister Ylva Johansson, där hon förespråkade att asylsökande och nyanlända skulle få bättre kunskap om vilka värderingar och normer som präglar det svenska samhället.

Dagens Nyheter hade satt rubriken "Stärk orientering om svenska värderingar för nyanlända". Studio Ett påstod att Ylva Johansson ville "att nyanlända ska få mer information om svenska värderingar". P 1 Morgon påstod detsamma - att Ylva Johansson efterlyste "mer information om svenska värderingar till nyanlända". Själv blev jag uppringd av journalister som undrade om jag ville kritisera Ylva Johanssons artikel, eftersom jag i olika sammanhang varit negativ till uttrycket "svenska värderingar".

Det var bara en hake. Inte någonstans i Ylva Johansson artikel eller i de efterföljande intervjuerna med henne använder hon uttrycket "svenska värderingar". Det är medierna som lägger dessa ord i hennes mun.

Ylva Johansson skriver i stället klokt om lagar, regler och styrande principer för hur samhället organiseras och hur dessa har sin grund i värderingar och normer som återfinns i samhället. Hon avstår medvetet från uttrycket "svenska värderingar", sannolikt eftersom hon tycker det är en missvisande beteckning på den företeelse hon vill skildra. På samma sätt använde aldrig moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé ordet "etnicitet" när han presenterade partiets förslag om att uppgifter om eventuell "utländsk bakgrund" skulle registreras i brottsstatistiken (om jag förstått det rätt) - men även han fick detta ord felaktigt lagt i sin mun.

Ord är viktiga. Ord spelar roll. Vi måste värna rätten till våra egna ord. "Svenska värderingar" är ett i högsta grad omtvistat begrepp. Jag vet att media måste förenkla, men när förenklingen blir vilseledande är det inte bra och bör påtalas.

2017-12-11

Glad att Fatemeh Khavari får Martin Luther King-priset!

Jag blir väldigt glad när jag läser att Fatemeh Khavari tilldelas Martin Luther King-priset 2018. Fatemeh Khavari har under året varit en drivande kraft och en framträdande profil i arbetet med att stoppa tvångsutvisningarna av unga ensamkommande människor till Afghanistan. På kort tid har hon trots sin unga ålder klivit fram med oförtröttlig energi och blivit en symbol för fredlig och hoppfull aktivism för ett rättvisare och människovänligare samhälle. Fatemeh har med sitt ledarskap lyckats hålla samman en snabbt växande rörelse. Trots hat står hon upp för dem som behöver det mest, de som tidigare inte haft någon röst - i sann Martin Luther King-anda, skriver juryn i sin motivering. 


Martin Luther King-priset delas ut av Equmeniakyrkan, Kristna fredsrörelsen och Sveriges kristna råd. Priset ska gå till en person eller grupp som visar solidaritet med sina medmänniskor och som finner inspiration i icke-våldets ideal. Martin Schibbye fick priset 2017 och Malena Ernman 2016.

Jag har träffat Fatemeh Khavari en gång, en kväll i höstas när jag i egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet besökte de protesterande ungdomarna på Norra Bantorget i Stockholm. Jag imponerades av hennes lyhördhet, återhållsamhet och analytiska förmåga. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå där och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. 


Låt oss nu hoppas aktivt arbeta för att att Fatemeh Khavaris viktiga insatser också bär politisk frukt. Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en viktig delseger. Nästa steg är att sätta stopp för tvångsutvisningarna i väntan på att den nya lagen ska bli verklighet.

2017-12-09

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

2017-12-07

Därför skadar Trumps agerande i Jerusalemfrågan freden

Igår deklarerade president Donald Trump att USA formellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Det är ett djupt olyckligt beslut som allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.

Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.

Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.

Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.

Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.


Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.

2017-12-05

SCB:s mätning indikerar spännande valår 2018!

I dag presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning.

Socialdemokraterna får 32.6 procent. Det är en ökning med 1.5 procentenheter, partiets bästa resultat i SCB under hela mandatperioden och till och med något över valresultatet 2014. Därigenom stärks självförtroendet inom Socialdemokraterna och Stefan Löfven får lite medvind när han ska mobilisera partimedlemmar och sympatisörer till stordåd i valrörelsen 2018.

Miljöpartiet har tuffa dagar och får bara 3.8 procent, partiets sämsta resultat i SCB sedan 1994. Det kostar på för ett litet parti att regera med ett stort parti, och dessutom har Miljöpartiet problem med samarbetet i den egna riksdagsgruppen. Hur många rödgröna väljare är beredda att stödrösta på ett Miljöparti i kris? Kanske kan frågan om utvisningsstopp för unga ensamkommande och ett fokus på gröna frågor under våren 2018 skapa välbehövlig väljarstabilitet kring partiet.

Vänsterpartiet får 7.0 procent, mot 6.3 procent i föregående mätning och ett valresultat på 5,7 procent 2014. Partiet har pendlat mellan 5.5 och 8 procent i de flesta mätningar under mandatperioden och det är svårt att se någon potential till kraftig ökning under den närmaste framtiden. Partiet får nöja sig med att få genomslag för sin politik, då de borgerliga partierna (obegripligt nog) accepterat och till och med krävt att Vänsterpartiet ska ha inflytande över den rödgröna regeringsbudgeten.

Moderaterna får 22.1 procent, vilket är en ökning med hela 4.1 procentenheter sedan junimätningen. Men 22.1 procent är likväl under valresultatet 2014 och partiets sämsta resultat i SCB sedan maj 2005. Ulf Kristersson har lyckats föra upp Moderaterna från sitt absoluta bottenläge, men har en bra bit kvar till siffrorna från Fredrik Reinfeldts storhetstid.

Centerpartiet får 9.5 procent, en minskning med 1.8 procentenheter från föregående mätning. Centern har tappat väljare till både Moderaterna och Socialdemokraterna, men ligger fortfarande på en bra bit över de 6.1 procent partiet fick i valet 2014.

Liberalerna får bara 4.2 procent, och det är vad jag kan förstå partiets sämsta resultat någonsin i SCB (även 1999 fick partiet 4.2 procent) och en bra bit under partiets usla valresultat på 5.4 procent i valet 2018. Det är lite av ett mysterium att Jan Björklunds position är så ohotad, mot bakgrund av partiets opinionsutveckling de senaste åren. Fyraprocentsspärren utgör en kuslig kontur inför nästa års valrörelse.

Kristdemokraterna får 3.1 procent, och det finns just nu absolut inget ljus i opinionstunneln för partiet och Ebba Busch Thor.

Sverigedemokraterna får 14.9 procent, och tappar 3.6 procentenheter från föregående mätning. Resultatet bekräftar den nedåtgående tendens partiet visat i flera mätningar på senare tid. Är Jimmie Åkessons storhetsdagar över, undrar en del förhoppningsfullt. To early to tell, förstås. Även om partiet fortsätter att minska är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna ändå sitter i vågmästarställning efter valet 2018. Kanske blir de inre motsättningarna i partiet svårare att hantera i ett läge av sjunkande väljarstöd.

Sammantaget får de rödgröna 43.4 procent av väljarstödet, mot 39.0 för allianspartierna. Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet.

2017-12-03

Nu börjar striden mot vinstjakt i välfärden!

Frågan om stopp för vinstjakt i välfärden kommer att få stort utrymme i den politiska debatten under 2018. Det tycker jag är väldigt bra. För det första eftersom det är en fråga som berör två centrala problematiker i det svenska samhället i dag: marknadiseringen av den offentliga sektorn och individualiseringens konsekvens i en ständigt ökad valfrihet. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.Och är valfrihet ett uttryck för frihet eller för ett tvång? Det är inte en slump att det under de senaste åren kommit ut två böcker som båda bär titeln "Valfrihetens tyranni" (här och här).

För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.

Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.

Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.

Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.

2017-12-01

Time to Talk Impeachment? Om USA och Donald Trumps framtid.

Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner. 

Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt  långt bortom rättsstatens principer. 

Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.

När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.

Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner

En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.

I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.