”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.

Har Almedalen peakat till sist? Ja, jag tror det.

Så har hustrun och jag påbörjat färden till Almedalsveckan i Visby. Almedalsveckan omgärdas i år av ovanligt lite politisk nerv. Efter riksdagsval, utdragna regeringsförhandlingar och val till Europaparlamentet är mycket av det som kan sägas redan sagt. Statsministern finns inte på plats, partierna är tröttkörda, och Januariavtalet har skapat stabilitet i ett förändrat politiskt landskap. Det största medieintresset kommer sannolikt att kretsa kring Nyamko Sabunis premiärtal i Almedalen på onsdag, huruvida Kristdemokraterna har lyckats komma ur Adaktusson-affären samt nazisternas och Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Visby.

Har Almedalen peakat? Ja, jag tror det. Almedalsveckan har vuxit i princip varje år under 2000-talet. År 2018 genomfördes ofattbara 4 311 arrangemang. Av dessa genomfördes 75 procent - 3 271 stycken - under dagarna måndag-onsdag. Det blir över 1 100 arrangemang per dag. Årets statistik är inte klar, men för några dagar sedan fanns "endast" 3 525 arrangemang registrerade. År 2018 uppgick antalet medverkande personer i de olika arrangemangen till 8 243 , i år finns det hittills 6 670 deltagare registrerade. Flera tunga medieaktörer har också dragit ned på sitt deltagande.

Jag kommer förstås att återkomma under veckan med analyser, spaningar och en och annan anekdot. I skrivande stund ser mitt officiella program ut så här:

Är Gud emot Brexit? Måndag 1/7 kl 16.00, med bland andra Katrine Marçal och Thomas Idergard.

Israelisk säkerhet och palestinsk säkerhet. Tisdag 2/7 kl 14.30, med Annika Söder och Thomas Hammarberg.

Ledarskap och tillit - i ett narcissistiskt samhälle? Torsdag 4/7 kl 08.00, med bland andra Åsa Lundquist Coey och Anki Udd.

Flykting for ever? Torsdag 4/7 kl 11.00, med bland andra Gudrun Schyman och Sanna Westin.

Hur långt sträcker sig religionsfriheten? Torsdag 4/7 kl 13.00, med bland andra Zaynab Ouahabi, Kent Wisti och Klas Grinell.

Därutöver rekommenderar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets seminarier på tisdagen och onsdagen i Vårdklockans kyrka, om klimaträttvisa, religionsfrihet, antifascism och läget i Mellanöstern.

Statsvetardagen fredag 5/7 har som vanligt ett digert program.

Och glöm för all del inte Mångfaldsparaden torsdag 4/7 kl 15.00!

Därför växte inte Feministiskt initiativ

I min förra bloggtext ställde jag frågan Varför växer inte Feministiskt initiativ, trots "metoo-kampanjen? Det underliggande antagandet var att partier tenderar att tjäna på att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska dagordningen. Jag gav själv inga färdiga svar på frågan, men spelade ut den i sociala medier i en informell crowdsourcing.

Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.

1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.

2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.

3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.

Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.

Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.

Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?

Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.

Varför växer inte Feministiskt initiativ?

Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!

Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.

Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.

Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.

Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival? 

Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?

Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?

Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.

Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen? 

Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.

Om enkönade miljöer, mansplaining och könsmaktsordningen

Jag har alltid vantrivts i enkönade miljöer - jag uppfattar dem som långtråkiga. Det är som att enkönigheten skapar en ensidighet som skapar en enfald.

Det enda riktigt roliga enkönade sammanhang jag vistats i de senaste åren är när jag föreläst för nätverket Gamla Ullevi-veteraner, där alla deltagarna var män och ingen under 70 år. Gamla Ullevi-veteraner fungerar som en slags gubbdagis för ärrade idrottskämpar i Göteborg. Veteranernas fruar lämnar en dag i veckan in sina män på morgonen och hämtar dem igen till lunch. Då har männen fått prata av sig lite och även lyssna till ett föredrag. (Visst, jag spetsar till det lite.)

Idrottsliga sammanhang är alltför ofta enkönade. Igår deltog jag på IFK Göteborgs årsmöte, och cirka 90 procent av årsmötesdeltagarna var män. I IFK Göteborgs styrelse sitter en enda kvinna och klubben har inget damlag. Där finns en del att jobba med, om man säger så.

Å andra sidan - varför skulle kvinnor ha lust att gå på ett årsmöte där enskilda mötesdeltagare ropar "fitta" (jag är osäker på om det var mötesordföranden eller delar av den avgående styrelsen som ropet åsyftade). Överlag präglades delar av årsmötet av en uppdämd aggressivitet som nästan bara uppstår i maskulina sammanhang.

Jag är inte naiv. Det är naturligtvis lätt för mig som i egenskap av man befinner mig på uppsidan av könsmaktsordningen att rekommendera flerkönade miljöer. Jag har respekt för önskemål som framförs om att skapa miljöer där kvinnor kan bada eller gymma utan att behöva vara objekt för männens blickar. Eller grövre former av integritetskränkning.  Eller diskutera världsproblemen utan att behöva utsättas för mansplaining. Frågan är inte busenkel.

I dag är det den 8 mars och jag skriver med bland andra Stina Oscarson och Gudrun Schyman på Mänsklig Säkerhet om feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Jag har också undertecknat 8 mars-manifestet - gör det du också!

Samt - lyssna på Rebel Girl av Joe Hill. Kvinnans kamp för frigörelse är en del av den globala kampen för mänsklig frigörelse och jämlikhet.

Vi ses om en stund på en barrikad nära dig.

Dramatik i stort och smått inför kvällens partiledardebatt

Uppdaterat fredag 12 september kl 22.35. I kvällens partiledardebatt visade Sveriges Television prov på Public Service när det är som bäst. Debatten var lugn och rytmisk utan att för den skull sakna nerv och dramatik. Programledarna lyckades på ett skickligt sätt styra framställningen så att de ideologiska och sakpolitiska skiljelinjerna synliggjordes.

Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.

Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.

I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.

*

Läget inför kvällens avslutande partiledardebatt i SVT präglas av dramatik i stort och smått. Valvinden blåser just nu de rödgröna partiernas väg. I Demoskops i kväll publicerade väljarbarometer har de rödgröna partierna - bara två dagar före valet - ett försprång på Alliansen på hela 7.6 procentenheter. I samma mätning får Feministiskt initiativ 3.9 procent. Ett antal rödgröna väljare kan därför tänkas göra bedömningen att kampen om regeringsmakten redan är vunnen, och att de nu kan rösta på Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman utan att riskera att ofrivilligt hjälpa Fredrik Reinfeldt kvar vid makten.

Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.

Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.

Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.

Hur skall det gå för Feministiskt initiativ?

Dagens opinionsmätningar från Ipsos och Novus satte stopp för eventuellt spirande Alliansförhoppningar om att regeringspartierna - mot alla odds - skulle lyckas hämta in de rödgrönas försprång lagom till valdagen. Avståndet mellan blocken har successivt minskat sedan i våras. Men nu - med bara tio dagar kvar till valet - har opinionsläget åtminstone i dessa mätningar stabiliserats. I Ipsos mätning uppgår det rödgröna försprånget till 11.2 procentenheter, i Novus mätning uppgår det rödgröna försprånget till 9.9 procentenheter. Sådana avstånd går inte att hämta in på tio dagar.

Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.

En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.

Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.

Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.

Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.

Ode till Feministiskt initiativ. Av Fredrik Reinfeldt

Efter ett par tunga dygn av förlustval och hastigt rasande opinionssiffror sätter sig en trött statsminister och dövar sin sorg med drömmar och med längtan. (Fritt efter John Keats.)

Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du väljarkårens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din segersång bland gröna bokars blad.

O hade jag en politik, som jordens valv
så länge kylt, att den fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en politik med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med rosa stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.

Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du, fri från regeringsok, aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gå
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tunn, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, då maktens glans förtvinar.

Det politiska läget inför kvällens slutdebatt och söndagens EU-val

Uppdaterat fredag kl 22.05: Slutdebatten mellan toppkandidaterna till EU-valet blev en ganska pigg och i ordets bästa mening underhållande tillställning. Däremot lär den förstås knappast få något avgörande inflytande över valutgången på söndag. Men några personinsatser vill jag lyfta fram.

Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.

Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.

*

Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.

Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.

Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.

Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.

Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?

Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.

Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.

Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.

Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.

Alla älskar Fi. Men hur långt räcker det?

Uppdaterat söndag 11 maj 2014. Feministiskt initiativs framgångar fortsätter och allt mer av mediediskussionen kretsar om huruvida partiet kommer att komma in i Europaparlamentet eller inte. Det är en diskussion som Feministiskt initiativ välkomnar, då partiet hamnar i centrum och resonemangen om att en röst på Fi är en bortkastad röst får inte längre någon bäring.

I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var  befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.

*

Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.

Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.

Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't. 

Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.

Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.

Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.

De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.

Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.

Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.

Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda - samt en purfärsk väljarbarometer inför EU-valet

Uppdaterat söndag kl 22.10. Partiledardebatten i SVT Agenda blev något mindre hätsk och antagonistisk än vad jag hade förväntat. Fredrik Reinfeldt visade inte alls upp samma aggressivitet som vid de senaste debatterna och han intog överhuvudtaget en något tillbakadragen position. Med tanke på att det är Alliansen som måste förändra status quo i opinionsläget hade jag trott på ett mer offensivt upplägg.

Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.

För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.

Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.

Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?

*

I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.

För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.

För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.

Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.

Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.

Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.

I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.

Första maj, Göteborg, 2014

Feministiskt initiativ (Fi) blev den stora vinnaren när vi summerar 1 maj-firandet i Göteborg 2014. Förra året samlade Fi enbart 400 personer till sin manifestation, i år var det 3 600 personer som deltog i demonstrationen. Många personer valde att först gå med i Fi:s tåg, för att därefter skynda tillbaka och ansluta till antingen syndikalisternas eller till Vänsterpartiets tåg. Visst bidrog Gudrun Schyman som talare till att så många slöt upp, men jag slogs ändå av den glädje, upprymdhet och kamplust som präglade Fi:s manifestation.

Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.

Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.

Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).

För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.

Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.

Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.

Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.

Kan Fi gynnas av de rödgrönas kraftiga försprång?

Med ungefär ett halvår kvar till valet är de rödgrönas försprång i opinionen fortsatt mycket stort. I den senaste undersökningen från Demoskop var avståndet mellan de rödgröna och Alliansen hela 19.1 procentenheter. Det blir allt svårare att hitta bedömare och experter som på allvar tror att Alliansen kan komma i kapp.

Ännu är det för tidigt att räkna ut Alliansregeringen. Ju mer tiden går desto större blir emellertid sannolikheten att Alliansen behöver hjälp av någon yttre händelse (t ex en ny finanskris som en konsekvens av de ökade spänningarna i Ukraina) som vrider om det politiska landskapet.

Om de rödgrönas försprång i början av hösten är så stort att de allra flesta bedömer valet som avgjort kan opinionsläget kanske öppna dörren för andra partier. Jag tänker främst på Feministiskt initiativ (Fi) som tycks ha fått vind i seglen. Medlemmar har strömmat till nu i början av året. Jämställdhetsfrågorna snurrar efter den nygamla Fittstim-debatten runt i media utan att de etablerade partierna på allvar lyckas plocka upp dem.

Om valet redan uppfattas som avgjort och en rödgrön valseger är klappad och klar - då behöver en röst på Fi inte på samma sätt som annars riskera att bli en "bortkastad" röst. Med en Gudrun Schyman i högform, en massmedial medvind och en skickligt genomförd kampanj kan Fi bli en rysare i valspurten.

Kom i så fall ihåg var ni hörde det först.

Stark debatt av Juholt. Men hjälper det?

Partiledardebatten i riksdagen pågår fortfarande, men Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt har hållit sina huvudanföranden och genomfört sina inbördes replikväxlingar. Förhandsspekulationerna har av naturliga skäl legat på hur Håkan Juholt givet förundersökningen om bedrägeri och påföljande mediedrev. (Jag diskuterade förutsättningarna för debatten tidigare i dag i P1 Morgon tillsammans med Gudrun Schyman.)

Håkan Juholt visade i debatten prov på inre och politisk styrka. Jag har följt honom ganska noga det senaste halvåret, och det råder inget tvivel om att han insats i debatten (så här långt) i dag är hand starkaste offentliga framträdande sedan installationstalet på partikongressen i våras. Flödet på twitter visar också på att flera av hans politiska motståndare var imponerade av hans insats.

Juholt valde att endast en gång indirekt kommentera den pågående rättsprocessen. Det var när han i sitt inledningsanförande sa att det kan vara svårt att tro just i dag, men valrörelsen 2014 kommer att präglas av ideologi och värderingar. Själv tycker jag att Juholt kunde gjort en något mer utförlig, inledande markering. Nu var det många som mera satt och lyssnade efter om det skulle komma en sådan markering, i stället för att lyssna på det sakpolitiska innehållet i anförandet.

Twitterflödet visade också på en längtan efter en riktig politisk debatt, vid sidan av skandal- och personfrågor. Den stympade partiledardebatten i Agenda i söndags har gjort den längtan än starkare.

Juholts svårigheter i debatten är två. För det första är det svårt för honom att tala om t ex girighet, bostadspolitik, hederlighet etc utan att åhörarna börjar tänka på hans egen situation. För det andra råder det osäkerhet om huruvida han kommer att leda partiet om några veckor, när förundersökningen är klar. Den osäkerheten gör att hans utfästelser om riktningen för socialdemokratisk politik inte väger lika tungt som de hade gjort om han uttalats sig från en säker partiledarposition.

Juholts starka insats i debatten stärker hans ställning internt. Om det inte kommer fram några nya tveksamheter de närmaste dagarna tror jag inte att någon tungt vägande socialdemokrat kommer att kräva hans avgång. Därigenom kan han sitta kvar under den tid förundersökningen pågår. Utmynnar förundersökningen i åtal måste han sannolikt avgå. Blir det inget åtal får han en möjlighet att återvinna inte bara partivännernas utan också väljarnas förtroende.

Uppförsbacken för Juholt är brant. Men idag visade han politisk kraft och fighteranda. Ingenting är omöjligt.

Vad händer när Jonas Sjöstedt blir ny partiledare för Vänsterpartiet?

Av Vänsterpartiets 24 partidistrikt har 17 stycken bestämt sig för vem eller vilka de vill skall ta över efter Lars Ohly. Av dessa 17 partidistrikt vill 13 stycken att Jonas Sjöstedt tar över, antingen som ensam ledare eller som en av två i ett delat ledarskap, berättar Ekot.

Allt talar nu, enligt min bedömning, för att Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med någon annan kommer att leda Vänsterpartiet efter partiets kongress i januari 2012. Jag tror att en sådan lösning blir bra för Vänsterpartiet. Under Gudrun Schymans ledarskap visade det sig att Vänsterpartiet inte är historiskt dömt till att harva kring fyraprocentsstrecket (1998 fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna i riksdagsvalet). Lars Ohly lyckades väljarmässigt inte förvalta arvet efter Schyman. Ohlys politiska insats bestod i stället i att han lyckades göra partiet regeringsfähigt på så sätt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade att regera tillsammans med Vänsterpartiet om väljarna hade givit de rödgröna partierna ett sådant mandat. Ohly lyckades också hålla samman sitt parti i denna svåra och känsliga process.

Men Ohly inbjöds trots allt med armbågen till det rödgröna samarbetet. Jonas Sjöstedt är inte alls på samma sätt som Ohly förknippad med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, och med Sjöstedt som ledare har borgerligheten heller inte längre någon trovärdighet om de försöker skrämma väljarna med kommunistspöket.

I stället kan Jonas Sjöstedt, med ett anti-auktoritärt, lyssnande ledarskap och en starkare profilering i gröna frågor, utmana Socialdemokraterna och kanske framför allt Miljöpartiet i kampen om de rödgröna väljarna. En sådan utmaning har större förutsättningar till framgång om Miljöpartiet fortsätter att närma sig den politiska mitten och därigenom lämnar vänsterflanken öppen.

I Eko-sändningen fick jag också frågan varför Vänsterpartiet, som så starkt vill profilera sig som ett feministiskt parti, ger ett så överlägset starkt stöd åt en manlig partiledarkandidat. Jag hade inget säkert svar på den frågan, men formulerade två hypoteser. Den första hypotesen gick ut på att Vänsterpartiet fortfarande präglas av hierarkiska och auktoritära strukturer, vilket missgynnar framväxten av kvinnligt ledarskap. Den andra hypotesen gick ut på att för ett gammalt klassbaserat vänsterparti är det den förda politiken som är viktig, inte om det är en man eller kvinna som företräder den. Dessa båda hypoteser är förstås inte ömsesidigt uteslutande, utan hänger kanske snarare ihop. Jag tar gärna emot synpunkter i ämnet.

Vem har makten över den politiska dagordningen?

Följande text publicerade jag i Göteborgs-Posten under Almedalsveckan

Almedalsveckan fortsätter att slå rekord. I år innehåller programmet otroliga 1 488 arrangemang, trots att det är tre år till nästa val och den politiska temperaturen borde vara relativt låg.

Almedalens häxkittel blir en extremvariant av kampen om den politiska dagordningen. Hur skall man göra för att nå ut med sitt budskap? Måste man som Gudrun Schyman förra året bokstavligt elda upp pengar för att nå ut i bruset?

Vid seminariet Tankesmedjorna sätter agendan? ställde arrangörerna Fores och Timbro just frågan om vem som i dag har makten över opinionsbildningen. Intresset för seminariet var enormt. Alldeles för många personer trängdes i en alldeles för liten lokal. Utanför de öppna fönstren samlades folk i klungor för att lyssna.

Almedalen må vara extremt, men illustrerar också ett nytt politiskt landskap där den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för politisk opinionsbildning. I dag finns det inga debattens grindvakter med absolut makt att bestämma vad som skall publiceras. Bloggosfären, facebook och twitter öppnar dörrar för alla och envar att ta del i det offentliga samtalet.

Samtidigt blir det osäkert vem det är som opinionsbildare och lobbyister skall försöka påverka. Var och av vem fattas de centrala besluten i en globaliserad, gränsöverskridande värld? Medborgarna vänder de politiska partierna ryggen när beslutsmakten flyttas till Bryssel och andra överstatliga organ varifrån det är svårare att utkräva politiskt ansvar. Gamla maktstrukturer luckras för att kanske återuppstå i nya former.

Någon trodde att tankesmedjor genom att vara oberoende skulle vinna trovärdighet och stärka sin sak. Alexander Bard formulerade då dagens mest intressanta tes genom att kritisera tankesmedjornas beröringsskräck för beroenden. Oberoende marginaliserar, menade han. Ingen tar dig på allvar om du inte representerar någonting utöver dig själv.

Så våga vara beroende är kanske parollen för dagen. I så fall en välbehövlig kontrast till det individualismens credo som impregnerar dagens samhällsklimat.

Skall Gudrun Schyman frälsa de rödgröna?

I riksdagsvalet 2006 fick fick Feministiskt initiativ 0.68 procent av rösterna. I Europaparlamentsvalet 2009 erhöll partiet 2.2 procent, bl a efter att partiet i valrörelsens slutskede fick mycket uppmärksamhet när musikern, kompositören och förre ABBA-medlemmen Benny Andersson donerade en miljon till partiets annonsering.

Så här några dagar före årets val är förutsättningarna för Feministiskt initiativ att nå en valframgång inte särskilt ljusa. Visserligen kommer partiet sannolikt att öka en del från de 0.68 procent man erhöll i förra riksdagsvalet. Men ingenting tyder på att partiet skulle komma i den absoluta närheten av riksdagsspärren.

I dagens Expressen formulerar Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, under rubriken "Älskade Gudrun, svik oss inte nu" en vädjan till Gudrun Schyman att uppmana alla som gillar henne och Feministiskt initiativ att rösta rödgrönt i valet. Bakgrunden är förstås att om valet blir jämnt så kommer röster på Feministiskt initiativ indirekt att kunna bidra till att den borgerliga Alliansen sitter kvar. Eftersom flertalet av Feministiskt initiativs väljare sannolikt hellre skulle rösta rödgrönt än blått om de tvingades välja, så är det de rödgröna som har flest väljare att förlora på Feministiskt initiativs kandidatur.

Gudrun Schyman är en fantastisk politiker, en politiker som är med sin tid och sannolikt en modell för framgångsrika politiker i framtiden. Men hon är större än det parti hon företräder, och utan henne hade Feministiskt initiativ inte varit intressant alls i den här valrörelsen. Visst skulle ett inspel från henne nu i valrörelsen kunna få betydelse. Inte enbart genom de röster hon bär med sig och som annars skulle "kastats bort" på Feministiskt initiativ, utan också genom den uppmärksamhet och den nya energi hon skulle tillföra till den rödgröna valkampanjen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i ett brev till Socialdemokratiska valarbetare att: Enligt våra egna mätningar skiljer det nu bara ett par procent mellan blocken och många väljare är osäkra. Han tillägger: Sedan helgen har valvinden vänt. Segern är inom räckhåll! Jag känner inte till dessa "egna mätningar" och kan därför inte bedöma trovärdigheten i de resultat Baylan säger föreligga. Men sant är att valet inte är avgjort på förhand och att ett inspel av Gudrun Schyman enligt ovan skulle kunna få betydelse.

Nu blir det kanske inte så. Gudrun Schyman har investerat för mycket i Feministiskt initiativ och många av hennes partiarbetare - särskilt dem vars hjärta inte är rödgrönt - skulle känna sig besvikna. Fast det är klart - osvuret är bäst. Gudrun Schyman vet man aldrig riktigt var man har... :-)

Var det rätt av Gudrun Schyman att ta debatten i Agenda mot Jimmie Åkesson?

I kvällens SVT Agenda möttes Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ (FI) och Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna (SD) i en debatt - om jämställdhetspolitik. Jimmie Åkesson är den som har störst anledning att vara nöjd. Hans högerpopulistiska retorik är mycket effektiv i korta direktsända TV-debatter - det går inte att "vinna" en sådan debatt mot honom. I stället bidrar debatten till att legitimera SD som politiskt parti.

Alla vet dessutom att FI och SD inte konkurrerar om samma väljare. Därför väljer Schyman och Åkesson att tala om olika saker, i syfte att mobilisera de egna sympatisörerna och attrahera marginalväljare. Ur det perspektivet tjänar både FI och SD på en sådan här debatt. Schyman och Åkesson använder varandra som medel för att uppnå sina specifika mål.

Självklart skall både FI och SD granskas och få möjlighet att presentera sin politik inför väljarkåren. Jag är inte säker på att en debatt mellan FI och SD om jämställdhet i SVT Agenda är det bästa sättet för SVT att hantera detta uppdrag.

Jag klandrar inte Gudrun Schyman för att hon tackade ja till debatten. Hon är satt att bevaka sitt eget partis intressen och en spektakulär debatt mot Jimmie Åkesson på bästa tittartid i TV är svår att avstå från. Men då bör också Gudrun Schyman tillstå att hon medverkar för att hon tror att det gynnar FI och jämställdhetsfrågorna, inte för att hon tror att debatten bidrar till att avslöja eller motverka SD.

På Newsmill skriver jag i dag om hur man bör hantera situationen om SD skulle bli vågmästare efter höstens val.

Några enkla regler för hur man bör gå till väga för att bäst motverka SD har jag tidigare presenterat här.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver intressant om debatten här.

Piratpartiet och frågan om barnpornografi

De senaste dagarna har Piratpartiet fått stor medial uppmärksamhet, om än inte på det sätt som partiet själv kanske hade önskat. En del oklarheter i partiets valmanifest och i uttalanden av partiledaren Rick Falkvinge i frågan om barnpornografi har väckt starka känslor, såväl inom som utanför partiet.

Men vad gäller egentligen konflikten? Och hur påverkar de senaste dagarnas händelser Piratpartiets möjligheter att ta sig in i riksdagen?

När jag själv läste avsnittet om barnpornografi i Piratpartiets valmanifest reagerade jag inte särskilt starkt. Jag tolkade texten som att partiet ville upphäva det s k "tittförbud" som infördes den 1 juli 2010 samt även se över definitionen kring vad som egentligen räknas som barnpornografi. Ämnet barnpornografi är i sig väldigt känsligt, men jag uppfattade inte programpunkterna som några mediala kioskvältare.

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt - ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett "informationsinnehav" och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Debatten kompliceras av att frågan om förbud mot innehav av barnpornografi diskuteras parallellt med frågan om vad som egentligen skall räknas som barnpornografi. Här vill Piratpartiet att endast "dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten" skall betraktas som barnpornografi. Förslaget innebär att sexualiserade bilder på fiktiva barn - t ex i form av teckningar - inte skall betraktas som barnpornografi. I Studio Ett i går försökte Rick Falkvinge diskutera dessa båda saker samtidigt, vilket var en omöjlig uppgift. (Betydligt bättre gick det när Falkvinge i samma inslag fick försvara Piratpartiets syn på upphovsrätt mot anklagelser från journalisten Karl-Erik Tallmo)

Piratpartiets valmanifest är s k levande dokument, vilket innebär att de är möjliga att förändra. Ett sådant förändringsarbete pågår nu, och nya skrivningar i frågan om barnpornografi är att vänta inom kort.

Frågan om barnpornografi är oerhört viktig och känslig. Detta visste förstås de ledande Piratpartisterna om, och det är därför anmärkningsvärt att partiledningen inte förmått uppvisa en enad bild av hur skrivningarna i valmanifestet skall tolkas. De skilda tolkningarna avspeglar sannolikt skilda uppfattningar i frågan inom partiet.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, sägs det i bland. Gudrun Schyman väckte starka känslor och fick stor uppmärksamhet när hon eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i somras, för att synliggöra löneskillnader mellan män och kvinnor. Men Gudrun Schymans aktion var målmedveten och noga planerad. Piratpartiets agerande i frågan om barnpornografi är i stället ett uttryck för en oprofessionalism och ett schabbel som ofta kännetecknar nya, orutinerade partier.

Rick Falkvinge är i ögonblicket en aning tilltufsad. Piratpartiet har nu att göra en strategisk bedömning om han hinner återfå väljarnas och partifolkets förtroende för att kunna leda partiet såsom det var tänkt under valrörelsen, eller om ledarrollen måste fördelas på annat sätt.

För Piratpartiet finns det ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Partiet måste snabbt åstadkomma nya, klargörande skrivningar i barnpornografifrågan, presentera dessa skrivningar inför offentligheten och därefter försöka debatten att i stället handla om partiets kärnfrågor. För att lyckas med detta måste partiet sluta leden och hålla ihop fram till valet, en inte helt lätt uppgift det heller.

Det är bara drygt sex veckor kvar till valdagen. Barnpornografidebatten har knappast tjänat Piraternas sak. Men det är trots det fortfarande för tidigt att räkna bort dem som en seriös kandidat till riksdagen.

De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier

I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).

I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?

Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Artikeln i sin helhet kan läsas här.