Johan Pehrson lovar vara "konstruktiv" i en oppositionsroll. Går vi mot en Novembertraktat?

I dag är det en månad kvar till valet. I skrivande stund är opinionsläget jämnt, även om Magdalena Andersson är fortsatt favorit till att få bilda ny regering. Spelbolaget Unibet ger 1.40 i odds på Magdalena Andersson, mot 2.25 på Ulf Kristersson.

Det är ett underbetyg åt den borgerliga högeroppositionen att man inte ligger bättre till i opinionsmätningarna efter åtta år av socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringar - och det i en tid präglad av politisk turbulens där regeringen inte lyckas få igenom sin egen budget i riksdagen. 

I dagens mätning från Novus är de rödgröna partierna plus Centerpartiet återigen större än Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men skillnaden är mycket liten - 49.8 mot 48.6 procent. Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger över riksdagsspärren, med 5.2 respektive 5.1 procent. Moderaterna och Sverigedemokraterna är precis lika stora på 18.6 procent. Partierna byter väljare med varandra inom blocken, men det tycks vara väldigt lite rörelse över blockgränsen.

I morse grillades Liberalernas ledare Johan Pehrson i Ekots partiledarintervju. Det är lätt att tycka om Johan Pehrson. Han uppvisar alltid gott humör och han formulerar sig frimodigt på ett sätt som ger intryck av att han faktiskt svarar på journalisternas frågor - vilket han ju väldigt ofta inte gör. Men förmågan - eller konsten - att inte svara på frågor är också en slags politisk talang.

Intervjun gav ändå en hel del intressanta besked. Så öppnade Johan Pehrson för lottning som en antagningsmetod till skolan på ett sätt som åtminstone inte jag uppmärksammat att han gjort tidigare. Han duckade för frågan om Liberalerna kan tänka sig att budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna i valet blir större än Moderaterna - vilket enligt dagens Novus-mätning inte alls är en omöjlighet - blir det än svårare för Johan Pehrson att hålla samman sitt splittrade parti i regeringsfrågan.

Men mest intressant tyckte jag Johan Pehrsson besked var att han skulle vara "konstruktiv" i sin oppositionsroll om Ulf Kristersson inte kan bilda regering. Det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att Johan Pehrson är beredd på att i olika former samverka med en socialdemokratiskt ledd regering om en sådan skulle bildas. Efter Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet är det kanske dags för Februarifördraget? Eller går det så fort att vi kanske kan tala om Novembertraktaten? Eller till och med Oktoberuppgörelsen? Mycket talar i alla fall för att det lär bli någon form av kontrakt som grund för regeringsbildningen.

Tungt för oppositionen i opinionsmätningarna

Nu drar budgetprocessen igång. I dagsläget talar mycket för att Magdalena Andersson lyckas få med både Nooshi Dadgostar och Annie Lööf på vagnen. Vänsterpartiets krav på budgeten, såsom de framfördes i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan, var inte ohemula. Centerpartiet har inte mycket att vinna på att orsaka en regeringskris senare i höst. Och Magdalena Andersson har gott om miljarder att fördela.

Jag noterar att det går väldigt dåligt för oppositionen i opinionsmätningarna. Trots alla regeringskriser. Trots regeringens svaga parlamentariska underlag. Trots skjutningarna och en socialdemokrati som borde vara väldigt regeringstrött efter sju tunga och turbulenta år. Men om dagens mätning från SVT/Novus vore valresultat skulle vi ändå med stor sannolikhet få en ny S-ledd regering. Det är otvivelaktigt ett underbetyg åt oppositionen, med tanke på var vi befinner oss i mandatperioden. De tre rödgröna partierna samlar tillsammans 41.5 procent mot de fyra borgerliga partiernas 37.5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 48.2 procent, mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Vänsterpartiets 50.4 procent. Och då har jag ändå valt att räknat in Liberalerna, som med sina 2.1 procent ligger långt ifrån riksdagsspärren och gör sitt sämsta resultat någonsin i en SVT/Novus-mätning.

Om några veckor är det val i både Norge och Tyskland. I båda länderna tyder opinionsmätningarna på ett regeringsskifte, och att Socialdemokraterna kommer att kunna ta över makten. Det är klart att det i så fall blir en energikick även för de svenska Socialdemokraterna.

Och söndag 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett viktigt val! Glöm inte att gå och rösta.

Dubbla rekord i dagens Novus - men åt olika håll

Olika falla ödets lotter. En del får WC, en del får pottor. 

Dessa rader lärde jag mig av en åldrad patient - låt oss kalla henne Gerda - på Kallebäcks sjukhem där jag arbetade några år i slutet av 1970-talet. Gerda upprepade denna livsvisdom nästan varje gång man pratade med henne, och gärna med en pillemarisk glimt i ögat. Uttrycket fastnade hos mig också.

Jag tänkte på uttrycket när jag idag tog del av SVT/Novus nya opinionsmätning. Vänsterpartiet går fram med 2.1 procentenheter och får 13.3 procent. Det är partiets bästa resultat någonsin i SVT/Novus mätningar, sedan undersökningarna påbörjades 2006. Omvänt får Liberalerna 2.2 procent, vilket är det sämsta någonsin för partiet i SVT/Novus undersökningar. Två rekord i samma mätning således - men på olika håll. 

Nu är det kanske inte ödet som bestämt att det ska gå bra för Vänsterpartiet och dåligt för Liberalerna. Det skilda utfallet har förstås sin grund i partiernas agerande.

Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har hållit fast vid sin linje och, till skillnad från andra partiledare, lyckats skapa konflikt och politisk nerv i en vänster/högerfråga. Det är inte så vanligt i en tid då GAL/TAN-frågor kring invandring och brott och straff dominerat debatten och lagt beslag på det mesta av det politiska syret. En mätning är ingen mätning, brukar man säga. Det blir spännande att se om Vänsterpartiets opinionsframgång är en tillfällig topp efter partiets djärva agerande i hyresfrågan eller om partiet nu kommer att etablera sig på en högre nivå i opinionen.

För Liberalerna är det svårt att se något ljus i tunneln. Minskningen från föregående mätning är inte signifikant. Men mätningen bekräftar att partiet inte växer i opinionen utan har etablerat sig på rekordlåga nivåer. Partiets opinionskris försvårar för Nyamko Sabuni att hålla ihop sitt parti inför Liberalernas landsmöte i höst. Beslutet att söka samarbete med Sverigedemokraterna har inte bidragit till det lyft i opinionen som majoriteten i partiledningen hoppats på. Samtidigt är det svårt att se hur ett steg tillbaka skulle hjälpa partiet inför valet 2022. Ryckighet är sällan vägen till väljarframgång.

Det är också värt att notera att Sverigedemokraterna får 21.6 procent, vilket är partiets bästa resultat i Novus sedan mars 2020, det vill säga på mer än två år. De som trott eller hoppats på att Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas normalisering av och samarbetsinviter till Sverigedemokraterna skulle bidra till att partiet förlorar väljarstöd har hittills haft helt fel.

Det råder knappast någon klang- och jubelstämning hos Socialdemokraterna heller. Med 23.8 procent får partiet sitt sämsta resultat sedan februari 2020. Nu väntar svåra budgetförhandlingar och en valrörelse där socialdemokratins tänkta regeringsunderlag än så länge står skrivet i stjärnorna. Finns det kanske någon astrolog bland bloggens läsare, som kan bistå med att tyda tecknen? :-)

 

Corona-krisen har stärkt förtroendet för Stefan Löfven

Det är en gammal sanning att förtroendet för regering och för statsminister ofta ökar i kristider. Dagens förtroendemätning från Novus ger syn för sägen. Andelen medborgare som säger sig ha förtroende för statsminister Stefan Löfven har på en månad vuxit från 26 till 44 procent, en ökning med hela 18 procentenheter. Sämst går det för Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, vars förtroende under samma period minskat med fem procentenheter, från 32 till 27.

Jag brukar säga att en av Stefan Löfvens starkaste sidor som partiledare är hans förmåga att hålla ihop partiet. I denna kristid visar han också sin förmåga att hålla ihop landet, och förankra stöd för regeringens politik över partigränserna. Samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna har fungerat alldeles utmärkt, och även Ulf Kristersson och Moderaterna har i huvudsak uttalat sitt stöd för regeringens politik.

Den som mäler sig ut är inte oväntat Jimmie Åkesson. Han har svårt att komma in i debatten överhuvudtaget, när Sverigedemokraternas favoritfrågor kring invandring och brottslighet inte dominerar dagordningen. I stället ondgör han sig över att delar av Sida:s budget används till att bekämpa coronasmitta i den fattigaste delen av världen. Hunden känner man på håren.

Det är ingen självklarhet att sittande regering stärks av en kris. I en läsvärd historisk jämförelse visar Dagens Nyheter hur stödet för Socialdemokraterna i regeringsställning i stället sjönk efter Estonias förlisning i september 1994 och Tsunamikatastrofen i december 2004.

Jag noterar också att opinionsstödet för Donald Trump ökat de senaste veckorna. Han åtnjuter nu det starkaste stödet sedan början av hans presidenttid.

Vi får väl se vilket politiskt landskap som vecklar ut sig i Europa post-Corona. Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke. Eller kommer vi att se ett uppsving för populistiska rörelser som riktar folklig vrede och sorg över Coronans offer mot det politiska ledarskapet?

Europas partisystem var redan före Coronakrisen i rörelse. Ingen vet om rörelsen kommer att förstärkas eller försvaga av krisen.

Ny Novus-undersökning: Starkt stöd för familjeåterförening

"Sverige är fullt", sa Jimmie Åkesson i sitt anförande under Sverigedemokraternas landsmöte i Örebro i slutet av förra året.

Men en undersökning av Novus, publicerad på DN Debatt, indikerar att svenska folket inte delar Åkessons uppfattning. Under rubriken "Starkt folkligt stöd för rätt till familjeåterförening" slår artikelförfattarna (som representerar Svenska kyrkan, Rädda barnen och Svenska röda korset) fast att det finns ett starkt stöd både för rätten till familjeåterförening och för att personer med humanitära skäl ska kunna stanna i Sverige. (...) Den humanitära guldreserven i Sverige tycks vara intakt, även om det i den politiska debatten låter det ofta annorlunda.

Författarna baserar sin positiva slutsats på följande resultat.

Av de tillfrågade instämmer 73 procent i påståendet att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige. Endast 13 procent tar avstånd från det.

62 procent instämmer i att personer md humanitära skäl, till exempel svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige. 19 procent tar avstånd.

59 procent instämmer i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige. 23 procent tar avstånd.

Så ja, solidariteten lever! Låt oss hoppas att den parlamentariska kommitté som just nu formar förslag om Sveriges framtida migrationspolitik lyssnar in undersökningen. Det är sant att flera opinionsundersökningar, till exempel den årliga frågeundersökningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, visar att stödet för att ta emot flyktingar har minskat något de senaste åren. Det är också sant att det i dessa undersökningar alltid är fler svarande som vill att Sverige ska ta emot "färre flyktingar" än som vill att Sverige ska ta emot "fler flyktingar". Men Novus undersökning visar att sättet att ställa frågan spelar roll för vilken bild av svenskarnas syn på flyktingmottagning som framkommer. Och vi vet dessutom sedan tidigare att synen på flyktingmottagning och på invandring är mer positiv i Sverige än vad den är i andra europeiska länder.

Nej, Sverige är inte fullt. Sverige är vårt växande hem. Som ordspråket säger: Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Tre skäl till varför övriga partier inte borde närma sig SD

Flera opinionsmätningar, men inte alla, visar att Sverigedemokraterna växer i opinionen. I några av dessa mätningar är avståndet mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna så litet att det inte med säkerhet går att säga vilket av dessa båda partier som för tillfället har starkast stöd i opinionen.

Varför växer Sverigedemokraterna? Ja, det är inte precis första gången som den frågan ställs. I en artikel i Sydsvenskan ger Anders Hellström, docent i statsvetenskap och forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet, sitt svar på frågan.

I en studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och Anders Hellström hur mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.

I artikeln i Sydsvenskan formulerar Anders Hellström tre slutsatser som varnar övriga partier för att köpa Sverigedemokraternas verklighetsbild och att försöka kopiera eller på olika sätt närma sig Sverigedemokraternas politik. Slutsatserna lyder:

1.) När traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner.

2.)  Väljare röstar hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute.

3.) Om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet.

Anders Hellström betonar att det vid sidan av den flyktingnegativa opinionen också finns ett engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle, gestaltat genom ett nätverk av rörelser som till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. (För en bok om dessa rörelser och de individer som befolkar dem rekommenderar jag varmt Thord Erikssons bok "Dom som stod kvar", Natur & Kultur, 2019. Jag recenserade den nyligen i Opulens.

Jag bär gärna med mig Anders Hellströms avslutande uppmaning: Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.

Nystart för den svenska politiken!

Det blir en lugn politisk höst. Åtminstone ser det ut så på pappret. Verkligheten kan som bekant bli annorlunda.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har lagt grunden till en parlamentariskt stabilitet för de närmaste åren. Liberalerna och Centerpartiet är oerhört angelägna om att Januariavtalet ska kunna genomföras. Januariavtalets politiska innehåll var ett avgörande argument för att de båda partierna skulle släppa fram Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering i stället för Ulf Kristersson och en moderatledd regering. Liberalerna har nu också gått med på att finnas representerade med tjänstemän i regeringskansliet, vilket förenklar samarbetet och höjer tröskeln till att hoppa av.

Liberalernas röster inte nödvändiga för den rödgröna regeringen. Det är Centerpartiets inställning som spelar roll, och ingenting tyder på att Centerpartiet under den närmaste tiden skulle överväga att riva upp avtalet.

Vänsterpartiet skulle visserligen kunna gå samman med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställa till det på allvar för den rödgröna regeringen. Men ingen tror att alternativet till dagens rödgröna regering skulle bli en regering som förde en mer vänsterorienterad politik. Därför tvingas Vänsterpartiet sannolikt sitta still i båten och nyttja läget till att mobilisera stöd för en mer vänsterinriktad politik inför nästa val.

Visst finns det en kritik inom Socialdemokraterna för att partiet i sin iver att stoppa en moderatledd regering gått för långt åt mitten/höger. Men inte heller inom Socialdemokraterna ser man några realpolitiska alternativ till Januariavtalet. I stället kommer kritikerna att mobilisera hårt inför partikongressen 2021, och samtidigt hoppas på att opinionsvindarna vänder vänsterut - om inte annat så kanske som en reaktion på den växande ojämlikheten i Sverige.

Få partier skulle i dagsläget ha något att vinna på ett extra val. Visserligen skulle kraftiga opinionsförskjutningar kunna ändra på det förhållandet. Men än så länge syns det inte några sådana tendenser. Både Sifo och Novus bekräftar i stället bilden av en relativ stabilitet i opinionen. Vi ser hittills inga tecken på någon Nyamko Sabuni-effekt för Liberalerna (3.7 procent i dagens Novus). Sverigedemokraterna ökar något i Novus, men låg å andra sidan still i förra veckans Sifo.

Det är fortfarande skillnaden mellan höger och vänster som avgör svensk politik. Hade de fyra allianspartierna fått ett enda mandat till i valet 2018 så hade statsministern i dag hetat Ulf Kristersson. Därför är det också fortfarande viktigt att hålla ögonen på opinionsskillnaden mellan de tre rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna. I Sifo får de rödgröna partierna 40.4 procent mot de borgerliga partiernas 40.1 procent. I Novus får de rödgröna partierna 40.9 procent mot de borgerliga partiernas 38.8 procent.

Ekvationen skulle på sikt förändras om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick över 50 procent av väljarstödet. Men dit är det en bit kvar (45.7 procent i Sifo, 44.1 procent i Novus).

Politik är rörlig materia. Så även om vi i dag kan se grundförutsättningar för en period av relativ politisk stabilitet i Sverige så kan situationen snabbt förändras. Hur kommer till exempel den stundande avmattningen i ekonomin att påverka samarbetet mellan Januariavtalets parter och partiernas inre liv? Det tror jag blir den avgörande frågan.

Väljaropinionen efter Januariavtalet - uppåt för C, nedåt för SD

I dagens väljarbarometer från Novus/SVT:s får de tre rödgröna partierna tillsammans 41.6 procent, mot de fyra borgerliga partiernas 40.2 procent.

Ja, det är fortfarande relevant att jämföra de rödgröna partiernas väljarstöd med de borgerliga partiernas. Det var de rödgröna partiernas övervikt med ett enda mandat efter riksdagsvalet 2018 som spräckte Alliansen och lade grunden till ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Styrkeförhållandena mellan de rödgröna och de borgerliga partierna har också bäring för hur främst Centerpartiet och Liberalerna kommer att se på regeringsfrågan inför valet 2022.

Räknat på ett annat sätt kan vi se hur de fem partier som stödde eller släppte fram Stefan Löfven som statsminister (S, MP, C, L och V) får 55.3 procent av väljarstödet, medan de tre partier som röstade emot (M, KD, SD) tillsammans får 43.2 procent. Det innebär att de fem partier som stödde eller accepterade Stefan Löfven har stärkt sin ställning efter att Januariavtalet slöts. I februari i år fick S, MP, C, L och V tillsammans 51.7 procent av väljarstödet, mot 46.9 procent för M, KD och SD.

Januariavtalets stora förlorare hittills är Sverigedemokraterna. Partiet har mist sin parlamentariska nyckelroll och är inte längre vågmästare. Nu kan Sverigedemokraterna i de flesta frågor rösta som de vill, ingen bryr sig. Partiets parlamentariska marginalisering minskar medieintresset för dem, och gör kanske också partiet mindre intressant i väljarnas ögon. I vilket fall har Sverigedemokraterna minskat med 4.5 procentenheter sedan februari, från 21.2 till 16.7 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i Novus/SVT på nästan ett och ett halvt år.

Centerpartiet har i stället ökat från 7.5 till 10.1 procent sedan februari. Även Liberalerna (från 2.7 till 3.6 procent) och Miljöpartiet (från 3.4 till 5.9 procent) har ökat sedan februari. Socialdemokraterna har minskat från 29.0 till 26.7 procent.

Låt oss inte förfalla till siffermagi, och en mätning är ingen mätning. Men givet Novus/SVT:s undersökning så har profetiorna om att väljarna skulle bestraffa Centerpartiet och Liberalerna för att de släppte fram Stefan Löfven som statsminister hittills inte infriats.

I morgon väljs Nyamko Sabuni till ny partiledare för Liberalerna. Det ska bli spännande att se hur hon vill försöka styra sitt parti i det nya politiska landskapet, och hur den färden kommer att bedömas av väljarna.

Varför ska en högerväljare stödja M framför KD?

Börjar den svenska väljaropinionen stabilisera sig på allvar nu, efter snart sex månader präglade av turbulens i regeringsfrågan och överenskommelsen i form av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna? Novus väljarbarometer för mars 2019 redovisar endast marginella förändringar för respektive parti i förhållande till valresultatet. Inget enskilt parti ligger på ett större avstånd från valresultatet än 2.3 procentenheter.

Kristdemokraterna har ökat från 6.3 procent i valet till 8.6 procent i Novus. Landets största parti, Socialdemokraterna, fick 28.3 procent i valet och nu i Novus 28.2 procent. Efter Centerpartiets alla våndor i regeringsfrågan får partiet i Novus 7.3 procent, endast en marginell nedgång i förhållande till valresultatet på 8.6 procent. Vänsterpartiet har inte lyckat profitera (förlåt uttrycket...) särskilt mycket på Januariavtalet - partiet får 9.1 procent i Novus, mot 8.0 i valet 2018.

De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna i förhållande till valresultatet - nu  med 41.3 procent mot 37.7 procent.

Jag vidhåller att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen just nu utspelar sig på högerkanten. Hur kommer väljarströmmarna mellan Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig under mandatperioden? Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen.

Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja Moderaterna i stället för Kristdemokraterna?

I en intervju i Dagens Nyheter betonar Ulf Kristersson att Moderaterna inte tänker hålla Sverigedemokraterna isolerat. Ulf Kristerssons försonliga tongångar gentemot Sverigedemokraterna kan bidra till att ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon. Och om Sverigedemokraterna normaliseras sänks tröskeln ytterligare för högerväljare att rösta på partiet.

Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.

Det är trångt på högerkanten i svensk politik

För en tid sedan kallade jag Moderaterna för Alliansens "sjuke man". Partiets hade i opinionsmätningarna rasat ner till 17.1 procent (vilket var nästan en halvering jämfört med valresultatet 2010), ledarskapet var svagt och partiet splittrat i synen på samverkan med Sverigedemokraterna.

I dag finns inte Alliansen mer. Liberalerna är det enskilda parti som fått utstå de värsta förlusterna. Men diagnosen för Moderaterna kvarstår, och det var också Moderaternas svaga ledarskap som ledde till Alliansens fall.

Det partipolitiska landskapet är i förändring. Jag tyckte mig se att SVT Aktuellt i sin presentation av den senaste Novus-mätningen presenterade resultaten för M, KD och SD som ett block för sig och övriga partier som ett block för sig. I den presentationen saknades L och MP eftersom dessa båda partier  i mätningen hamnat under fyraprocentsspärren. Därigenom blev "blocket" M, KD och SD större än "blocket" S, C och V. Den pedagogiska poängen var att om Novusmätningen varit valresultat hade Ulf Kristersson kunnat bilda sin efterlängtade M/KD-regering, med passivt stöd från Sverigedemokraterna.

Moderaterna tycks ha parkerat sig under 20 procent i opinionen. Nu går vi strax in i EU-valrörelsen. Sverigedemokraterna kommer att göra sitt absolut bästa att mobilisera de väljare som vill se en än mer restriktiv migrationspolitik och en än hårdare politik i frågor om brott och straff. Det är inte osannolikt att Moderaterna, hårt pressade av konkurrensen från Sverigedemokraterna och uppstickaren Kristdemokraterna, då kommer att följa efter. Medielogiken innebär att dessa frågor då får en mycket stor uppmärksamhet, och att frågorna framstår som alltmer viktiga för väljarna.

I en sådan situation - vad gör Socialdemokraterna? Jag är lite orolig för att Socialdemokraterna i en slags strävan att inför väljarkåren framstå som "tillräckligt bra" i dessa frågor (man vet att partiet inte på kort sikt kan vinna dessa frågor i opinionen, utan som bäst spela oavgjort) frestas att att följa efter med krav på en mer restriktiv politik. Så gjorde partiet under den olyckliga våren valåret 2018, när partiet bidrog till att förstärka just den dagordning man inte ville ha, och rasade från dryga 30 procent i december 2017 till 23 procent i en del mätningar bara någon månad före valet i september 2018.

Om vi i EU-valet får se en tävling mellan M, KD och SD om vilket parti som har den mest extrema flykting- och kriminalpolitiken hoppas och tror jag att Socialdemokraterna håller huvudet kallt och inte lockas med. Det finns inga skäl att delta i en march mot avgrunden.

Gå i frid, Jan Björklund

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga. Jag vet inte riktigt varför Jesusorden från Markus 5:34 kommer över mig när Jan Björklund nu lämnar politiken. Jesus riktar sig till en kvinna som blivit fri från sin sjukdom, genom att tro och genom att röra vid Jesus mantel. Kanske förknippar jag citatet med Jan Björklunds sista stora insats som partiledare; han följde sin tro och belönades med att Sverigedemokraterna nu utestängs från allt inflytande över regeringspolitiken. Vackert så.

Däremot belönades inte Jan Björklund av väljaropinionen. I kvällens Novus får Liberalerna endast 2.7 procent - det är vad jag kan förstå det sämsta resultatet för Liberalerna i Novus någonsin.

Jan Björklunds partiledartid har varit framgångsrik i det avseendet att Liberalerna under flera år i regeringsställning kunnat påverka svensk politik och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan man med fog diskutera hur positiv denna prägel har varit. Jan Björklunds viktigaste fråga har ju varit skolan, och det är ganska svårt att beskriva den svenska skolans utveckling under Jan Björklunds tid som positiv. I stället förknippas svensk skola i dag med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Jag har alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Jag är övertygad om att viktiga uppgifter fortfarande ligger framför honom. Så låt oss fullfölja det religiösa anslaget genom att avsluta med psalm 730, Per Harlings översättning av en irländsk visa/bön och ofta använd som en så kallad sändningssång: Må din väg gå dig till mötes.

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen må Gud hålla,

hålla dig i sin hand.

 

Hur påverkas opinionen av den olösta regeringsfrågan?

I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)

Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.

Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.

Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.

Ovisst opinionsläge. M ned i Novus, S ligger still

I min förra post varnade jag för att dra för långtgående slutsatser av den Sifo-mätning som visade på en kraftig nedgång i opinionen för Socialdemokraterna efter partiets utspel om en mer restriktiv migrationspolitik. En mätning är ingen mätning. I dag presenterades Novus mätning för samma period, och där har Socialdemokraterna inte minskat alls. I stället minskar Moderaterna med 1.5 enheter till 20.6 procent och Sverigedemokraterna ökar 1 enhet till 19.2 procent. (Ingen av dessa förändringar är signifikanta. Däremot visar Novus på en från januari signifikant nedgång för Moderaterna och en signifikant uppgång för Sverigedemokraterna.)

I Novus leder de rödgröna partierna över Alliansen med 39.6 mot 37.9 procent. Novus-mätningen ger förstås Socialdemokraterna viss arbetsro. Men den arbetsron kan bli kortvarig när nya mätningar kommer. Sifo-mätningen genomfördes under en kortare tidsperiod direkt efter socialdemokraternas migrationspolitiska utspel och kan därför tydligare ha fångat upp en eventuell opinionsförändring. En framgångsrik valrörelse kan inte byggas på ett ängsligt sneglande på opinionsmätningar.

Min analys kvarstår. Socialdemokraterna har tänjt sig så långt det går i "hårda" frågor kring migration, lag och ordning och tiggeri. En fortsatt profilering på dessa frågor riskerar att demobilisera viktiga delar av partiet och bidrar till att befästa och stärka en politisk dagordning som främst gynnar Moderaterna och Sverigedemokraterna.

I stället måste partiet skapa politisk nerv och konflikt i viktiga politiska frågor som rör välfärd, sjukvård, jobb och arbetstidsfrågor. Givet de stora ideologiska skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Alliansen är det ingen omöjlig uppgift. Lyckas partiet med detta kan vi se fram mot en energigivande valrörelse med tydliga politiska skiljelinjer i frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Låt oss hjälpas åt att se till att så blir fallet!

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?

En ny Novus-mätning visar att det jämna opinionsläget mellan blocken håller i sig. I Novus-mätningen har de rödgröna partierna en liten ledning över allianspartierna, 40.8 mot 39.8 procent. Stabiliteten i opinionen aktualiserar frågan: Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?

I grunden finns det tre sätt att lösa regeringsfrågan, givet att det blir ett så jämnt valresultat som opinionsundersökningarna antyder.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då kan allianspartierna bilda en regering som får majoritet i riksdagen genom att förlita sig på Sverigedemokraternas stöd, även om de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men Centerpartiet och Liberalerna har hittills varit utomordentligt tydliga med att de inte tänker acceptera en sådan lösning.

2.) Låt största block regera. Det är den lösning som valts för innevarande mandatperiod, och som bygger på Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Men mycket lite tyder i dagsläget på att Centerpartiet och Liberalerna skulle välja eller orka med en sådan lösning ytterligare en mandatperiod. Och även om Alliansen blir större än de rödgröna är en alliansregering ingen självklarhet. Sverigedemokraterna kan varje höst välja att i praktiken avsätta en sådan regering genom att rösta på Socialdemokraternas budget (förutsatt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än Alliansen).

3.) Bilda en blocköverskridande regering (eller en regering som har aktivt stöd över blockgränsen). Som nyvald partiledare markerade Ulf Kristersson en ambition att göra upp med Socialdemokraterna i viktiga politiska sakfrågor. I Dagens Nyheter i dag betonar Annie Lööf de blocköverskridande överenskommelserna om energi, försvar och migration och tillägger: Vi är inte bara här för att stå för de fina värderingarna, vi är här för att nå resultat och genomföra saker, säger hon. (...) Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen. Vad dessa kompromissbetonade formuleringar betyder efter valdagen är förstås en öppen fråga.

I Novus-mätningen fortsätter Kristdemokraterna att ligga på bottensiffror i opinionen - denna gång på 2.7 procent. Kommer taktikröstare än en gång att rädda Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren? Det vet vi naturligtvis inte. Men om det inte uppfattas finnas ett självklart samband mellan vilket block som blir störst och hur regeringen kommer att se ut kan det minska incitamenten för alliansväljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. I stället kan alliansväljarna uppfatta det som viktigare att försöka se till att det egna partiet blir så stort som möjligt. Statsvetaren Annika Fredén för ett intressant resonemang om denna problematik i artikeln "Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting: Evidence from a Survey Experiment" ur (Scandinavian Political Studies, nr 3 2017).

Två frågor splittrar allianspartierna inför valet 2018 - migrationspolitiken och regeringsfrågan. Vi lär få höra en hel del diskussioner i dessa ämnen även framöver.

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

Framtidstro i Järva, visar Novus-mätning inför Politikerveckan

Låt tusen Almedalar blomstra, skrev jag i en debattartikel i Expressen i juli 2011. Där uppmanade jag varje kommun att en gång om året arrangera en slags Almedalen i miniatyr. I ett närmast svärmiskt rus penslade jag ut följande vision: Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter – och ja, gärna jippon också – där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till ett gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

Det var kanske att ta i lite grand. Men jag är väldigt glad att Politikerveckan Järva nu genomförs med början i dag. Samtliga riksdagspartier samt Feministiskt initiativ medverkar och varje dag talar någon av partiledarna. Jag tror inte alls att detta blir ett jippo där partiledarna åker på safari till "förorten". Jag tror att detta är på riktigt.

Politikerveckan arrangeras av den ideella organisationen The Global Village. Syftet med veckan beskrivs i termer som inte ligger så långt från dem jag själv använde i artikeln i Expressen: Syftet med Politikerveckan Järva är att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. När det gäller Almedalsveckan påtalas ofta hur svårt det är att ta sig dit och att ordna boende. Så är det. Spånga Idrottsplats ligger geografiskt mycket mer centralt i Sverige än vad Almedalen gör. Politikerveckan Järva lär på sikt visa om det är de geografiska eller de mentala avstånden som är störst när det gäller att samla folk till politiska seminarier.

I dag publicerades också Novus/ABF:s opinionsundersökning Järva 2017. Undersökningen blir en viktig motbild till de dystopiska och stigmatiserande berättelser om stadsdelarna i Järva-området som florerar i debatten. Undersökningen visar till exempel att 45 procent av de boende i området tycker att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, medan 32 procent tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är mer positiva siffror än för den svenska allmänheten, där 39 procent anser att utvecklingen går åt rätt håll och 45 procent tycker att den går åt fel håll.

Av de tillfrågade har 59 procent förtroende för polisen - en ungefär lika stor andel som för den svenska berfolkningen som helhet. Angående tryggheten känner sig 59 procent trygga där de bor, medan 22 procent känner sig otrygga. Förtroendet för medier generellt är emellertid lägre än vad allmänhetens förtroende är.

Jag planerar att besöka Politikerveckan Järva åtminstone en dag - hoppas på fler dagar nästa år.

Förändrad politisk dagordning? Skola och vård passerar invandring som viktigaste väljarfråga

För första gången på över ett år är invandring/integration inte den viktigaste politiska sakfrågan för väljarna. I en undersökning från Novus har andelen som anser att invandring/integration är en av de frågorna minskat från 64 procent 2015 till 55 procent 2016. Därmed placerar sig invandring/integration först på tredje plats, efter sjukvård (57 procent) och skola/utbildning (56 procent). Skillnaden mellan de tre sakfrågorna är så liten att det är rimligt att säga att de uppfattas som ungefär lika viktiga av väljarna.

Det är inte oväntat att frågorna om invandring/integration uppfattas som något mindre viktiga av väljarna i år än vad de gjorde ifjol. År 2015 tog Sverige emot över 160 000 asylsökande, varav de allra flesta kom under några få höstmånader. Hittills i år har Sverige endast tagit emot 30 000 asylsökande, det vill säga mindre än en femtedel av de som togs emot 2015. Vi får gå tillbaka till 2011 för att finna ett lika lågt mottagande. Nu består utmaningen i att utveckla arbete, bostäder och skolplatser åt de som har kommit hit. Det är en stor och viktig uppgift, men inte lika "dramatisk" som när 160 000 människor sökte asyl i Sverige under ett år.

Vi får väl se vad väljarnas förändrade politiska dagordning innebär för den politiska debatten. Självklart kommer invandring/integration att vara en fortsatt viktig fråga. Men kanske kan debatten bli mindre alarmistisk och mindre ängslig om de traditionella partierna nu får mer utrymme i frågor där de känner sig tryggare (sjukvården, skola/utbildning, sysselsättning). Det talas mycket om att "folket" känner oro. Ibland tror jag att det är de politiska partierna som är oroliga, och att partierna överför sin oro på folket.

Nu säger flera framträdande politiker - såväl socialdemokrater som moderater - att läget från hösten 2015 när så många asylsökande kom sig till Sverige aldrig kommer att få upprepas. Det är naturligtvis nonsens. Om framtiden vet vi ingenting. Skulle Sverige i händelse av krig i Europa och ett eventuellt ryskt angrepp på Finland slå igen dörren mot våra finska vänner? Eller om krigshandlingarna i Mellanöstern eskalerar och många fler människor än 2015 söker skydd i Europa - skulle vi då stänga dörren? Svaret är nej. Däremot är det förstås viktigt att vi skapar en europeisk ordning där alla stater på ett helt annat sätt än 2015 förmås att hjälpa till med att ge nödställda skydd. Och att Sverige som land står bättre rustat för en stor flyktingmottagning.

Inom Socialdemokraterna finns det många som arbetar för att göra den restriktiva flyktingpolitiken så kortvarig som möjligt, att redan nu öppna upp för en övergång till permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd och att underlätta anhöriginvandring. Jag hoppas på framgång i det arbetet. En sådan förändring vore bra för dem som beviljas asyl och den vore bra Sverige.

Spännande partiledardebatt i SVT Agenda

Strax är det dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Det är den första partiledardebatten efter regeringsombildningen och Miljöpartiets kris. Dessutom är det Isabella Lövins första partiledardebatt som språkrör.

Isabella Lövin gör sin debut i ett för Miljöpartiet mycket dystert opinionsläge. Partiet får i dag med 4,2 procent sitt sämsta resultat någonsin i Svensk väljaropinion från Novus/Ekot.

I övrigt är opinionsläget relativt jämnt mellan blocken. I Svensk väljaropinion får de rödgröna partierna 38,4 procent, mot allianspartiernas 41,8 procent. Det är anmärkningsvärt att allianspartierna misslyckats med att utnyttja regeringens parlamentariska svaghet och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen. Borgerligheten är politiskt demobiliserad. Som kuriosa kan nämnas att vid motsvarande mätning under förra mandatperioden - i maj 2012 - hade de rödgröna skaffat sig ett försprång på sju procentenheter, ett försprång som Alliansen inte lyckades ta ifatt.

Hur kommer då partiledardebatten i Agenda att gestalta sig? Miljöpartiets kris kom ytterst olägligt för regeringen, som äntligen hade lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Stefan Löfven kommer nu att göra sitt allra bästa för att tillsammans med Isabella Lövin få debatten att åter handla om dessa ting - jobb, samhällsbygge, skola, bostäder och klimatfrågor. Dessutom kommer frågor om lag och ordning samt integration/etablering att ta plats.

Frågor att hålla utkik efter: Vad menar egentligen Stefan Löfven med "enkla jobb"? Kommer Jonas Sjöstedt att ha med sig en kolbit in i studion? Hur kommer Alliansen att hantera de frågor där de är splittrade - till exempel flyktingmottagning, låglönejobb, förstatligande av skolan? Hur skall Jimmie Åkesson hantera det faktum att Sverigedemokraterna nu hamnat helt vid sidan av debatten? Har alla medverkande kammat sig ordentligt, eller råkar någon av dem se ut som en vanlig människa?

Om kontrasten mellan politisk turbulens och stabil väljaropinion

De senaste månadernas politiska turbulens står i djup kontrast till stabiliteten i väljaropinionen. Trots migrationsströmmar, flyktingpolitiska uppgörelser och en uppriven Decemberöverenskommelse har vi i dag ungefär samma opinionsläge som för några månader sedan.

I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.

Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.  

Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?

Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.

Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.