Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Striden om arbetsrätten - visst är det klasskamp

I annat fall genomförs utredningens förslag. Så avslutas punkt 20 i januariavtalet, den punkt som har rubriken Arbetsrätten moderniseras. Formuleringen i fetstil berättar vad som ska ske om arbetsmarknadens parter inte lyckas nå en förhandlingsöverenskommelse om hur LAS ska reformeras. Därför är det heller inte oväntat om Liberalerna och Centerpartiet biter sig fast vid Januariavtalets formulering. Avtal ska hållas.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.

Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.

Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.

Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.

Kan Jonas Sjöstedt rädda LAS?

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet hotar att avsätta Stefan Löfven som statsminister om regeringen går vidare med de aktuella utredningsförslagen om försvagningar av anställningsskyddet. Jag hoppas att regeringen är klok och realistisk nog att man kastar det här i papperskorgen, säger Sjöstedt i SVT Agenda.

Det är bra att Jonas Sjöstedt är arg och att han bidrar till att opinionsbilda mot en försvagning av anställningsskyddet. Det behövs, särskilt i dessa coronatider där så många människor permitterats eller blivit av med sina anställningar och jobb.

Däremot är det lite svårare att se hur Jonas Sjöstedt ska göra allvar av sitt hot. Den aktuella utredningen ska ut på remiss, därefter ska regeringen förhandla fram lagförslag med Centerpartiet och Liberalerna. Först våren 2022 förväntas riksdagen fatta beslut i frågan. Och då är det bara några månader kvar till valet.

Det finns en högermajoritet i riksdagen som gärna ser en en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av arbetsrätten. Jag har svårt att se Moderaterna stödja en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven några månader före valet om en sådan innebär att försvagningen av anställningsskyddet inte blir av. Jag har också svårt att se Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven om konsekvensen blir en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister och som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen.

Alla dessa svårigheter är förstås Jonas Sjöstedt väl medveten om. Men han har under det senaste året visat att han förmår spela spelet skickligt och Vänsterpartiet har vid några tillfällen lyckats påverka politiken på ett sätt som Januariavtalet avsåg att förhindra. Inte mig emot. De parlamentariska förutsättningarna är som de är. De fyra samarbetspartierna gör sitt bästa för att förverkliga Januariavtalet, och det samarbetet har såvitt jag kan förstå hittills fungerat väldigt bra. Men övriga partier har förstås sin frihet att försöka sätta käppar i hjulet och påverka politikens innehåll i en annan riktning. Så går det till i en parlamentarisk demokrati.

Arbetsrätten behöver förnyas för att möta den nya tidens krav och möjligheter. Men en förnyelse ska inte innebära ökad otrygghet för den enskilde. Debatten om arbetsrättens förnyelse behöver i stället handla om hur tryggheten kan stärkas i en osäker och föränderlig tid, och utan att denna trygghet blir ett hinder för näringslivets behov av flexibilitet och rörlighet. Det är också viktigt att lagstiftningen inte förändrar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anar att de stundande förhandlingarna mellan regeringen och samarbetspartierna blir hårda, och de opinionsvindar som inramar förhandlingarna kommer att spela roll.

Ewa Stenberg skriver som så ofta intressant i DN om saken.

Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"

Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.

Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.

Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.

Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Vem efterträder Jonas Sjöstedt?

Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.

Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.

Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.

Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.

Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).

Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)

Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.

Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.

Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.

Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.

Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.

Vänsterpartiet höjer rösten

Mycket vill ha mer. Jonas Sjöstedts hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i frågan om Arbetsförmedlingens framtid stärkte livsandarna i Vänsterpartiet. Kanske stärkte det också Vänsterpartiets ställning något i opinionen. Nu tar Jonas Sjöstedt nya tag och säger sig vara villig att i samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna driva igenom en ändringsbudget i riksdagen och på så sätt med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till ytterligare miljarder till välfärden.

Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.

Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.

Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.

Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.

I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.

Angående misstroendeförklaringen: Mycket talar för att Eva Nordmark kan sitta kvar

I dag meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet står fast vid sin avsikt att på tisdag rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en misstroendeförklaring. Om så skulle bli fallet väntar regeringskris och kanske till och med ett extra val.

Min bedömning från tidigare ligger emellertid fast. Sannolikheten för att Eva Nordmark kan sitta kvar är större än sannolikheten att hon tvingas avgå.

Vänsterpartiet vill inte riskera ett extra val. Utgången av ett sådant skulle mycket väl kunna leda till en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Ansvaret för en sådan utveckling kommer oundvikligen att delvis hamna på Vänsterpartiet, som satte igång processen.

Regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna vill också undvika ett extra val. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson (Annie Lööf har ju just fött barn) beskriver Moderaternas och Kristdemokraternas krav som "detaljer" som det går att diskutera och förhandla om. Anders W Jonsson öppnar också för att diskutera Vänsterpartiets krav om att LOV (Lagen om valfrihet) inte ska få styra Arbetsförmedlingens verksamhet: Orsaken till att vi sagt att LOV är viktigt det är tanken att det är den arbetslösa som ska kunna fatta beslutet, men den frågan får man väl sätta sig ner och titta på. Även Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni öppnar för kompromisser: Vi hörsammar kritiken och får återkomma med ett svar, säger hon, och syftar på LOV och risken för att förändringsprocessen hastas igenom.

Så mycket talar för att regering och oppositionspartier talar sig samman och att Eva Nordmark kan sitta kvar. Men osvuret är bäst. Vänsterpartiet leker med elden.

Är det rätt av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hotar med att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående förändringen av Arbetsförmedlingen. Både Sverigedemokratena och Moderaterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en sådan misstroendeförklaring. Om även Kristdemokraterna hakar på så får Vänsterpartiet ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin misstroendeförklaring (det krävs stöd av en majoritet i riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter) och då måste Eva Nordmark avgå,

Är det rätt eller fel av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring? Rätt för vem och i förhållande till vad blir de självklara följdfrågorna.

Vänsterpartiet har förstås rätt att försöka få igenom en misstroendeförklaring mot vilken minister som helst. Den som väcker misstroendeförklaring behöver inte ange några sakliga skäl. Däremot har det historiskt varit ovanligt att ett parti väckt misstroendeförklaring för att man varit kritisk till den förda politiken. Oftast har det handlat om en enskild minister som uppfattats ha misskött sitt uppdrag (till exempel Lennart Bodström 1985, Laila Freivalds 2005, Anna Johansson 2017).

Vänsterpartiet kan knappast argumentera för att Eva Nordmark misskött sitt uppdrag i sak, eftersom hon bara tjänstgjort som minister i två månader. I stället handlar det om innehållet i politiken. På samma sätt som när de allianspartierna sommaren 2017 hotade med misstroendeförklaring då de var missnöjda med regeringens planer på en flygskatt och höjda marginalskatter.

Vänsterpartiet har efter valet 2018 marginaliserats i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken. Makt utan ansvar är en ytterst förmånlig position, och den positionen tilläts Vänsterpartiet inta under dessa fyra åt.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar genom Januariavtalet i stället med mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har fastnat i ett hörn och har svårt att ta sig ut. Jonas Sjöstedt tvingades släppa fram Stefan Löfven som statsminister eftersom det enda alternativet - en moderatledd regering som var beroende av Jimmie Åkesson - var betydligt värre.

Nu pressas Jonas Sjöstedt att visa musklerna, att markera att han och Vänsterpartiet inte tänker sitta och rulla tummarna i väntan på valet 2022. Hot om misstroendeförklaring är ett av de få redskap som han och partiet har till sitt förfogande.

Jonas Sjöstedt leker med elden. I ett osäkert och svårbedömt politiskt läge finns risken att det sätts igång en process som ingen kan kontrollera och som till sist slutar med att Ulf Kristersson får bilda regering. Undrar lite vad Jonas Sjöstedt säger då.

Nu tror jag inte det blir så. Jag förutsätter att Januariavtalets partier lyckas formulera sitt förslag på ett sätt som dels innebär bättre lösningar på Arbetsförmedlingens framtid än vad man haft anledning att befara (många centerpartister jag talar med är inte särskilt nöjda med hur det egna partiets talesperson hittills hanterat frågan - för att uttrycka det milt). Det finns ett starkt gemensamt incitament för Socialdemokraterna och Centerpartiet att inte låta denna fråga leda till regeringskris. Dels kan Jonas Sjöstedt sträcka lite på sig och hävda att Vänsterpartiet (och kanske även Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna - de har ännu inte berättat hur de ställer sig till en misstroendeförklaring utan "inväntar" regeringes förslag) räddat landet och de arbetslösa från en katastrof.

Ingen svensk minister har hittills fällts i riksdagen i en misstroendeomröstning. Däremot har det hänt att ministrar avgått på grund av att de vetat att de skulle komma att fällas i en sådan omröstning. Jag tror ingen kommer att behöva avgå denna gången. Men läget är osäkert, och osvuret är därför bäst.

Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen

Sverigedemokraterna är ett barn av den nynazistiska rörelsen, och rasismen har följt partiet under hela dess existens. Länge rådde det enighet mellan de rödgröna och de borgerliga partierna om Sverigedemokraternas koppling till rasismen. Till exempel så tvekade Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra inte att karaktärisera Sverigedemokraterna som rasistiskt: De skyller alla Sveriges problem på invandring. Då är det ett rasistiskt parti, då ställer man grupper mot varandra och sätter etiketter på andra människor.

Men Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson delar inte Anna Kinberg Batras uppfattning. I varje fall vill han inte beskriva Sverigedemokraterna som rasistiskt. Till Expressen säger han i stället: Nej, jag har slutat med sånt där. Jag tror vi får lägga av med såna där etiketter. Att bara kasta glåpord på varandra. Bakgrunden till diskussionen var bland annat att Jonas Sjöstedt i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda sagt att Sverigedemokraterna är ett parti som har rasism som affärsidé.

 Begreppet "rasism" är mångtydigt och samtidigt politiskt laddat. Läser jag Sverigedemokraternas partiprogram är det inte självklart att definiera programmet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

I en text från 2018 noterade jag på en  enda dag tre nya avslöjanden om Sverigedemokraterna och rasismen. Expressen berättade om riksdagskandidaten och Jimmie Åkessons medarbetare Mikael Bystedt som under flera år anonymt och systematiskt spridit hat mot muslimer, kallat araber för "jordens avskum" och lyft fram fördelar med rassegregeringen i USA. I Aftonbladet avslöjades hur Sverigedemokraternas ordförande i Perstorp Lars Nilsson berömt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens (NMR) arbete och erbjudit dem sina tjänster. Dagens ETC visade hur flera ledande SD-politiker ingår i ett hemligt nätverk, lett av högerextremisten och en av grundarna av Nationaldemokraterna Tor Paulsson. Och allt detta på en enda dag. Se gärna också Expos fortlöpande granskning av rasismen inom Sverigedemokraterna.

Så, ja - Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism. Varje försök att normalisera partiet blir därför i praktiken också ett led i normaliserandet av rasismen. Jag önskar att Ulf Kristersson höll sig för god för att bli en del av en sådan process.

Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

Partiernas formpoäng inför kvällens debatt i SVT Agenda

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda - den första i det nya politiska landskapet efter Januariavtalet. Vilken form håller de enskilda politiska partierna? I min bedömning nedan poängsätter jag respektive partis form på en skala från 0 till 10 poäng, där 0 poäng är usel form och 10 poäng är utmärkt form.

Socialdemokraterna - 4 poäng. Valet 2018 blev en framgång för Socialdemokraterna i det att den borgerliga alliansen splittrades, Stefan Löfven fick fortsatt förtroende som statsminister och Sverigedemokraterna utestängdes från inflytande över regeringspolitiken. Men nu betalar partiet ett pris i form av genomförande av de delar av Januariavtalet som går stick i stäv med socialdemokratisk politik, som till exempel uppluckring av arbetsrätten. Januariavtalet kanske inte splittrar partiet, men demobiliserar grupper av medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet - 3 poäng. I opinionsmätningarna ligger Miljöpartiet klart under resultatet från EU-valet 2014, men klart över valresultatet från i höstas. I EU-valet kommer klimathotet och frågor om hållbar utveckling att få en framskjuten roll, och partiet har i Per Bolund ett spritt nytt språkrör. Formen är svårbedömd, men kan vara uppåtgående.

Vänsterpartiet - 6 poäng. Hur mycket väljarstöd kan Vänsterpartiet vinna när Socialdemokraterna genom Januariavtalet gått mot mitten? Det vet vi förstås inte. Partiet går ganska bra i opinionsmätningarna, och genom att vara utestängt från politiskt inflytande över regeringspolitiken kan man koncentrera sig på att opponera. Samtidigt finns det en diskrepans mellan Jonas Sjöstedts tuffa retorik och vad en del uppfattar som partiets förmåga att leverera politisk förändring. Många medlemmar hade hoppats på ett än starkare opinionsstöd.

Centerpartiet - 5 poäng. Centerpartiet har under de senaste veckorna befunnit sig i medieskugga, vilket kanske inte varit helt fel inför den stundande EU-valkampanjen. Partiet har stabiliserat sig i opinionen och Annie Lööfs ledarskap är fortfarande internt oomtvistat. En stabil femma.

Liberalerna - 1 poäng. Liberalernas kris har stötts och blötts under flera månader. Ett uselt valresultat, en splittrat parti med en avgående partiledare och ett opinionsläge oceaner ifrån partiets förväntningar inför stundande EU-val. Skälet till att partiet får en etta i stället för en nolla är att Liberalerna brukar gå starkt i EU-val och det är möjligt att Jan Björklunds stundande debatter med Jimmie Åkesson kan ge en liten ytterligare skjuts i valkampanjen.

Kristdemokraterna - 8 poäng. Inga moln syns än på Ebba Busch Thors himmel. Partiet går fortsatt bra i opinionsmätningarna och profiterar på Moderaternas otydlighet och svaghet. Ett frågetecken för hur Sara Skyttedal som toppnamn kommer att tas emot av borgerliga väljare i allmänhet.

Moderaterna - 2 poäng. Finns det någon botten för Moderaternas ras? Det finns det förstås, men ingen vet var. De senaste veckornas fokusering på Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons sätt att hantera sina boenden har varit förödande för partiets trovärdighet i en av partiets profilfrågor - kampen mot bidragsfusk. Ulf Kristersson har fullt sjå med att hålla ihop sitt parti, och hans sätt att fylla den rollen sker genom en kontinuerlig otydlighet. En tröst för moderata tigerhjärtan är att partiet i EU-valet 2014 endast fick 13.6 procent av väljarstödet. Så lågt kan väl partiet knappast få i EU-valet denna gång. Eller?

Sverigedemokraterna - 6 poäng. Trots att partiet gick fram kraftigt i valet 2018 blev många Sverigedemokrater besvikna - de hade hoppats på ännu större framgångar och att man kanske till och med skulle lyckas bli Sveriges största parti. Så blev det inte. I stället förlorade partiet genom Januariavtalet sin vågmästarställning i riksdagen, och därmed reducerade möjligheter till politiskt inflytande. Partiet har heller inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015. Däremot kan Liberalernas och Jan Björklunds ja till en gemensam debatturné bidra till den normalisering av Sverigedemokraterna som partiet länge eftersträvat.

Väl mött i tv-soffan!

Kommer V att på allvar försöka fälla regeringen?

Det väckte viss uppmärksamhet när (V)-ledaren Jonas Sjöstedt i veckan antydde att han var överens med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) om att genom misstroendevotum fälla regeringen på frågan om arbetsrätten. Jonas Sjöstedts uttalande kom efter det att regeringens direktiv för den utredning som bland annat ska se över arbetsrätten och turordningsreglerna blivit kända.

Ja - Vänsterpartiet kan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta regeringen vilken dag som helst under mandatperioden. Men mycket talar ändå för att de kommer att avstå.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle säkert inte ha något emot att fälla regeringen genom ett misstroendevotum. Sverigedemokraterna eftersom Januariavtalet utestängt partiet från politiskt inflytande under mandatperioden, och Kristdemokraterna eftersom partiet nära nog bundit sig vid masten genom sin retorik om regeringens bristande legitimitet och genom partiets gynnsamma opinionssiffror.

Moderaterna har ett svårare beslut att fatta. Att avsätta regeringen är lätt. Att bilda en ny regering är svårt. Att avsätta regeringen utan att ha en realistisk plan för fortsättningen än knappast att vara den vuxne i rummet. Och partiet har - i rådande opinionsläge - all anledning att frukta ett extra val.

Vänsterpartiet har hamnat i en helt ny situation, jämfört med förra mandatperioden. Åren 2014-2018 kunde Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen utöva politiskt inflytande över regeringspolitiken utan att behöva ta ansvar för den. Makt utan ansvar, om man så vill.

Men genom Januariavtalet har Vänsterpartiets makt och inflytande över regeringspolitiken minskat, trots att partiet gjorde ett bra val. Visserligen går partiet nu hyggligt, eller kanske till och med bra, i opinionsmätningarna - men det är klart att oppositionsrollen blir frustrerande för ett parti som vant sig vid inflytande över regeringspolitiken.

Problemet för Vänsterpartiet med att fälla regeringen är att ingen vet vad som händer sedan. Kanske får vi en långvarig regeringskris som till sist utmynnar i en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktigt omröstning? Kanske får vi ett extra val med osäker utgång, och där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har möjlighet att stärka sin ställning ytterligare?

Allt detta vet naturligtvis Jonas Sjöstedt, och därför tror jag heller inte att han under överskådlig tid kommer att fälla regeringen. Men mandatperioden är lång, och de sakpolitiska och strategiska förutsättningarna kan förstås komma att förändras före riksdagsvalet 2022.

Tredje gången gillt. Spännande politisk tid väntar.

Vänsterpartiet kommer på fredag att släppa fram Stefan Löfven som ny statsminister. Beslutet var väntat eftersom partiet inte hade särskilt många handlingsalternativ. Ett nej till Stefan Löfven hade med stor sannolikhet medfört antingen en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister, en regering som i varje viktig fråga varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Eller så hade Sverige gått mot ett osäkert extraval.

Givet förutsättningarna tycker jag att Jonas Sjöstedt gjorde bra ifrån sig. Det står nu klart för alla att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan samarbeta i alla politiska frågor som inte berör budgeten eller som ryms inom den blocköverskridande överenskommelsen. Vänsterpartiet kan nu agera med full kraft som ett oppositionsparti från vänster, och kan genom hotet om misstroendeförklaring inte helt negligeras. Det kan rent av vara så att Vänsterpartiets opposition från vänster stärker Socialdemokraterna i kommande budgetförhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna.

Den blocköverskridande överenskommelsen innehåller flera bekymmersamma delar. Skattepolitiken riskerar att öka ojämlikheten i det svenska samhället. Marknadshyror på nybyggnation riskerar att stärka segregationen och öka klasskillnaderna. Omprövningen av arbetsrätten riskerar att skapa osäkerhet på arbetsmarknaden och stärka arbetsgivarnas makt på arbetstagarnas bekostnad.

Uppgörelsen innehåller förvisso också flera sakpolitiska framgångar, inte minst satsningar på kommunerna, pensionärerna och infrastrukturen. Familjeveckan kommer att ge föräldrar mer tid med sina barn. Familjeåterförening underlättas. Flygskatten behålls, Jämställdhetsmyndigheten kommer att finnas kvar, fri entré på statliga museer återinförs. Med mera, med mera.

Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna uppnår sitt viktigaste strategiska mål sedan 2004 - att splittra Alliansen. Dessutom utestängs det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det sistnämnda är mycket viktigt, och kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige stod emot trycket - och många ser Sverige som ett föredöme.

Nu blir det spännande att se vad som händer på högerflanken i svensk politik. Hur kommer opinionsströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig, givet det nya politiska landskapet? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna fortsatt att vägra samarbeta med Sverigedemokraterna, eller kommer isoleringen av det partiet att luckras upp? Kommer Ulf Kristersson att lyckas hålla ihop sitt parti, och hur säkert sitter han som partiledare givet valnederlaget och det misslyckade försöket att bilda regering? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att fortsätta sitt aggressiva språkbruk mot Centerpartiet och Liberalerna, eller kommer de i stället att söka samverkan i hopp om att kunna bilda en ny borgerlig regering efter valet 2022?

Många frågor är det. Den kommande mandatperioden har alla förutsättningar att bli lika dramatisk som den förra. Det gäller att ha is i magen och hålla fast kurs. :-)

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Nej, Björn Söder bör inte väljas till andre vice talman

I dag lanserade Jonas Sjöstedt överraskande riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve som Vänsterpartiets kandidat till posten som andre vice talman. Den posten är enligt praxis tänkt att besättas av riksdagens tredje största parti, i det här fallet Sverigedemokraternas Björn Söder. Men Jonas Sjöstedt menar att Björn Söder bland annat genom sina uttalanden om att det inte går att samtidigt vara jude och svensk visat att han inte är lämplig för talmansposten.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt gör alldeles rätt och jag hoppas att Lotta Johnsson Fornave blir vald. Visst kan man hävda att det är fel att bryta praxis i formfrågor som till exempel vid talmansval. Men det finns väl i dag inte längre någon sådan praxis. Tidigare tillsattes talmannen från antingen det största partiet i riksdagen eller från det största partiet i det största blocket i riksdagen. Men nu tänker ju Alliansen av allt att döma lansera en egen kandidat, som varken kommer från det största partiet eller det största blocket. Och då är praxis redan bruten.

Sedan håller jag med Jonas Sjöstedt i sak. Nomineringen av Björn Söder är närmast att betrakta som en provokation från Sverigedemokraternas sida.

Hur kommer det då att gå? Det vet vi ännu inte. Frågan kommer att avgöras genom sluten omröstning. Sverigedemokraterna har 62 mandat. Men vilka förutom Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på Björn Söder? Vänsterpartiet har 28 mandat. Miljöpartiet har 16, varav förmodligen de allra flesta röstar på Lotta Johnsson Fornarve. Det blir som mest 44 mandat.

Jag skulle sedan tro att väldigt många av övriga ledamöter väljer att lägga ned sina röster, just för att skydda "praxis". Men omröstningen är sluten, så varje ledamot har möjlighet att följa sitt hjärtas väg. Om ingen utanför SD röstar på Björn Söder räcker det med att 19 ledamöter från till exempel Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet rösta på Lotta Johnsson Fornarve så blir hon vald.

Det vore bra om Björn Söder inte valdes till riksdagens andre vice talman. Jag hoppas därför att Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornave blir vald i stället.

Nedslag från kvällens avslutande partiledardebatt

Jag tycker det var en mycket bra debatt. Intensiv, klarläggande, underhållande och ändå djupt allvarlig. Det var också underbart skönt med en partiledardebatt utan jippon, kunskapstester och applåderande partianhängare.

Stefan Löfven hade en ny debattstil - återhållsam, lågmäld och allvarlig. Jag tycker den klädde honom bra.

Jonas Sjöstedt är en mycket bra debattör. Liksom Annie Lööf och Jan Björklund. Ebba Busch Thor lyckades skickligt ta plats och utrymme,

Nej, regeringsfrågan är inte Alliansens bästa gren.

Nej, en gemensam klimatpolitik är inte heller Alliansens bästa gren.

Utrikesfrågorna är sorgligt frånvarande i årets valrörelse. Så även i kvällens debatt.

"Dom passar inte in i Sverige." Jimmie Åkessons retorik passerade lågmärken jag inte trodde det var möjligt att passera. SVT tvingdes också gå in och ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande.

Roligast kommentar på Twitter, av Johan Karlsson Schaffer: Man förstår vem som är tilltänkt målgrupp för #slutdebatt när Björklund behöver förklarar vad Spotify är, men inte Lööf sin grammofonskivemetafor.

Om två dygn vet vi ungefär hur valet kommer att gå. Det gäller att hålla i.

Almedalen: Om Jonas Sjöstedt, klass och politik och Frälsningsarmén

Så var jag då på plats i Almedalen. Visby tycks vara den enda plats i landet som i kväll har regn. Tunt och strilande, 12 grader i luften och blåst. Well, well.

Jag gillar Almedalen, särskilt för dess mångfald och civilsamhällets närvaro. Här finns politiska manifestationer kring det mesta. Jag noterade också att ett nära timslångt samtal om Klass och politik mellan Li Bennich-Björkman och Joakim Palme samlade nära 200 åhörare - seminariet var förtjänstfullt arrangerat av statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Kvällen tillbringade hustrun och jag på mingel med (G) som i Gud, ett samarrangemang mellan Frälsningsarmén, Pingströrelsen och tidningen Dagen.

Jonas Sjöstedt höll ett traditionellt vänstertal, med fokus på jämlikhet, hållbar utveckling och antirasism. Han gick hårt åt Socialdemokraterna, vilket han förstås ska göra givet att Vänsterpartiet just är ett vänsteroppositionsparti. Liksom Ulf Kristersson i går höll Jonas Sjöstedt en god samtalston. Det är bra, tycker vi som oroat oss för just samtalstonen i valrörelsen. Möjligen kan man säga att både Kristersson och Sjöstedt var lite väl välkammade. Ville man ha blod och eld fick man gå till Frälsningsarmén.

Vänsterpartiet har ett paradoxalt politiskt läge. Partiet går utmärkt i opinionsmätningarna och kan få ett valresultat i paritet med sina 12 procent från rekordvalet 1998. Samtidigt är partiet längre från regeringsmakten än på mycket länge.

I morgon drar mitt Almedalsprogram igång på riktigt. Kl 11.00 medverkar jag i ett samtal i Vårdklockans kyrka om debattklimatet i svensk politik, med Johanna Jönsson, migrationspolitisk talesperson (C), Andreas Carlson, gruppledare (KD), David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, Annika Hirvonen Falk, ordf. justitieutskottet (MP), Daniel Alm, föreståndare, Pingst.

Kl 16.00 (ja, just då matchen börjar...) talar jag och Edna Eriksson (expert på MR-frågor) på Donners plats om ensamkommande unga och deras situation. Arrangör är #vistårinteut. Hoppas åtminstone på bättre väder...

Alliansen? I know a dead parrot when I see one

Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen inbjuder till ett antal reflektioner.

Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte  för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.

Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.

*

Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.

*

För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.

*

Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?