Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu (II)

Dagens hastiga utveckling i frågan om marknadshyror präglades av att samtliga partier verkligen agerade på det sätt som de i tisdags sa att de skulle göra. I det avseendet var händelseutvecklingen förutsägbar och i linje med det scenario jag skisserade här. 

En viktig skillnad är att Vänsterpartiet så snabbt och sorglöst markerade att partiet tänkte bejaka Sverigedemokraternas misstroendeförklaring i riksdagen. Nooshi Dadgostar beskriver det som "en ren formalitet" vilket parti som väcker misstroendeförklaring. I konstitutionell mening har hon rätt. Men politiskt innebär ett stöd till misstroendeförklaringen från Vänsterpartiet att partiet bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna. När Vänsterpartiet  säger att det inte spelar roll vilket parti som tar initiativet gör man ingen skillnad mellan Sverigedemokraterna och andra partier. Ju fler områden där Sverigedemokraterna likställs med andra partier, desto mer normaliserat blir Sverigedemokraterna. Jag förstår att det inte är Vänsterpartiets avsikt. Men det blir konsekvensen. Everything comes with a price.

På pressträffen i eftermiddags höll Stefan Löfven korten tätt intill kroppen. Han behöver tid för att analysera situationen (händelseutvecklingen gick mycket fort idag). Jag har svårt att se att Löfven kommer att utlysa extraval, men det går inte att utesluta. Kommer Löfven att avgå före omröstningen i riksdagskammaren, eller kommer han att låta sig avsättas för att synliggöra den politiskt heterogena allians - från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna - som är oenig om allt utom i att de vill avsätta regeringen? 

De talmansrundor som i så fall följer leder sannolikt till att Stefan Löfven ges förnyat förtroende. Men säkert är det inte. Anden är ur flaskan, och det är inte så lätt att få in henom igen.

Nu har Stefan Löfven några dygn på sig att genom informella samtal med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet försöka bana en väg fram. Kanske är sådana samtal redan i full gång. Eller så bedömer Stefan Löfven redan nu sådana samtal som utsiktslösa och har i stället redan börjat fundera över en ny regeringsbildning. I vilket fall är Stefan Löfvens politiska kreativitet och handlingskraft - igen uppe för prövning.

Kanske kan parterna frälsa regeringen på samma sätt som parterna gjorde i LAS-frågan? Hyresgäster och fastighetsägare har en del gemensamma intressen i fråga om förutsägbarhet på hyresmarknaden och en oro över att politiken genom en regeringskris kommer att förlora kontrollen över vilka ramar som ska reglera hyresfrågan. Om parterna gemensamt vädjar till politiken om tid för samtal/dialog/förhandlingar förändras det politiska landskapet på ett sätt som ökar handlingsutrymmet för både Vänsterpartiet och Centerpartiet/Liberalerna. Men vill parterna detta? Osäkert. Men det är en väg som bör prövas.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu.

Hittills har Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar hanterat frågan om marknadshyror på ett politiskt skickligt sätt. Kampen mot marknadshyror är en för partiet ideologiskt viktig sakfråga. Partiets offensiva linje sätter frågan högt upp på den politiska dagordningen, stärker partiet internt och kanske också i väljarkåren.

Nu kräver Vänsterpartiet att regeringen inom 48 timmar (!) antingen meddelar att man helt avstår från att förändra hyreslagstiftningen eller inleder förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Annars hotar man med misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet förstås att regeringen kommer att säga blankt nej till båda dessa krav (vilket justitieminister Morgan Johansson också gjorde i eftermiddags). Däremot hoppas kanske Vänsterpartiet att deras utspel ska sätta andra bollar i rullning - till exempel att mobilisera Hyresgästföreningen i frågan.

Går vi då mot en regeringskris och ett eventuellt extraval? Nja, kanske inte. Nedan följer det scenario jag upplever som mest sannolikt framåt.

Vänsterpartiet har inte tillräckligt med mandat för att själva kunna väcka en misstroendeförklaring. Därför kommer partiet att ta kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna för att sondera om de vill hjälpa till med sina mandat. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer sannolikt att säga nej. De vill visserligen avsätta regeringen, men de vill inte göra det på en fråga där de har helt motsatt uppfattning än Vänsterpartiet. Moderaterna och Kristdemokraterna är ju positivt inställda till marknadshyror. 

Efter att Moderaterna och Kristdemokraterna sagt nej kan Vänsterpartiet sträcka på sig och säga att man nu verkligen försökt. Partiet har gjort allvar av sitt hot, men Moderaterna och Kristdemokraterna vek ner sig. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utfästelser om att de är beredda att rösta bort regeringen varje dag i veckan.

Men Vänsterpartiets strategi inrymmer en svaghet - Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna hänvisar Nooshi Dadgostar till Jimmie Åkesson eftersom det råder viss sakpolitisk samsyn mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i synen på marknadshyror. Men för Vänsterpartiet är det ideologiskt omöjligt att lägga fram en misstroendeförklaring tillsammans med Sverigepartiet. 

Sverigedemokraterna kan i stället välja att själva lägga fram en misstroendeförklaring och i en omröstning kanske på stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vad gör Vänsterpartiet då? Sannolikt lägger partiet ned sin röst och Stefan Löfven klarar sig. Då riskerar Vänsterpartiet att mötas av anklagelser om att man bara skramlat med vapnen, och inte haft den politiska kraften att använda dem. Vänsterpartiet kan - av ideologiska skäl - inte stödja en misstroendeförklaring framlagd av Sverigedemokraterna och som riskerar att leda till en moderatledd regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vad händer då om Ulf Kristersson i stället lite oväntat skulle säga ja till Vänsterpartiets invit om misstroendeförklaring? Det är osannolikt, men faktiskt inte omöjligt. Ur det perspektivet leker Vänsterpartiet med elden. Då finns det en majoritet i kammaren för att avsätta statsministern och därmed också regeringen. I så fall tvingas Stefan Löfven använda sin politiska kreativitet till att modifiera processen om marknadshyrorna på ett sätt som någorlunda tillmötesgår Vänsterpartiet utan att Januarisamarbetet avbryts. Eller så avgår Stefan Löfven, i så fall sannolikt redan före omröstningen. Då väntar i första hand nya talmansrundor (jag tror inte på ett extraval) och så småningom en ny regering, förmodligen ledd av Stefan Löfven. 

Insikten om dessa sannolika utfall får nog också Ulf Kristersson att avstå från att tacka ja till Vänsterpartiets invit. Men osvuret är bäst.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Vänsterpartiet höjer rösten

Mycket vill ha mer. Jonas Sjöstedts hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i frågan om Arbetsförmedlingens framtid stärkte livsandarna i Vänsterpartiet. Kanske stärkte det också Vänsterpartiets ställning något i opinionen. Nu tar Jonas Sjöstedt nya tag och säger sig vara villig att i samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna driva igenom en ändringsbudget i riksdagen och på så sätt med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till ytterligare miljarder till välfärden.

Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.

Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.

Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.

Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.

I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.

Alla är glada? Ingen misstroendeförklaring mot Eva Nordmark

Så fick sagan ett lyckligt slut, och de levde lyckliga i alla sina dagar! Det ligger onekligen ett stänk av feelgood i luften efter att V, KD och M förklarat att det inte längre är aktuellt med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Efter att regeringen enats med C och L om att skjuta fram reformeringen av Arbetsförmedlingen i ett år och att lagen om valfrihetssystem (LOV) inte heller ska ligga till grund för reformen har V, KD och M fått flera av sina krav tillgodosedda. Faktum är att samtliga av riksdagens partier kan känna sig som vinnare - och det händer inte varje dag.

Vänsterpartiet fick gehör för sina krav. Partiet visade muskler, kom i centrum för debatten och tillgodosåg önskemål från medlemmar och väljare att inte låta regeringen komma undan för billigt under mandatperioden.

Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, kunde utan att själva behöva driva frågan se hur reformen förändrades i en för de båda partierna politiskt önskvärd riktning. Som så ofta visade Stefan Löfven prov på klokt strategiskt ledarskap i en knivig situation. Det blev ingen regeringskris och banden mellan de partier som slöt Januariavtalet visade sig hållfasta även i ett krisläge.

Centerpartiet och Liberalerna lyckades inte bara hålla ihop Januariavtalet utan också sina egna partier i en komplicerad politisk situation. Genom Vänsterpartiets hot om misstroendeförklaring fick de också anledning att åtgärda en del sakpolitiska brister i det ursprungliga förslaget. Extra val undveks. Januariavtalet - som både Centerpartiet och Liberalerna värnar - stärktes genom de berörda partiernas kompromissvilja.

Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom sina krav. De kan därför också känna sig och presentera sig som vinnare. Dessutom undveks ett extra val som inget av dessa partier i dagsläget vill ha.

Sverigedemokraterna kan nu argumentera för att man är det enda verkliga oppositionspartiet. Här fanns en unik möjlighet att avsätta den rödgröna regering som V, KD och M kritiserat så hårt. Men M och KD valde att tillsammans med V inte gå vidare med en misstroendeförklaring och lät i stället Stefan Löfven och Januariavtalets partier komma undan.

Så alla är glada. Tror jag.

Angående misstroendeförklaringen: Mycket talar för att Eva Nordmark kan sitta kvar

I dag meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet står fast vid sin avsikt att på tisdag rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en misstroendeförklaring. Om så skulle bli fallet väntar regeringskris och kanske till och med ett extra val.

Min bedömning från tidigare ligger emellertid fast. Sannolikheten för att Eva Nordmark kan sitta kvar är större än sannolikheten att hon tvingas avgå.

Vänsterpartiet vill inte riskera ett extra val. Utgången av ett sådant skulle mycket väl kunna leda till en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Ansvaret för en sådan utveckling kommer oundvikligen att delvis hamna på Vänsterpartiet, som satte igång processen.

Regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna vill också undvika ett extra val. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson (Annie Lööf har ju just fött barn) beskriver Moderaternas och Kristdemokraternas krav som "detaljer" som det går att diskutera och förhandla om. Anders W Jonsson öppnar också för att diskutera Vänsterpartiets krav om att LOV (Lagen om valfrihet) inte ska få styra Arbetsförmedlingens verksamhet: Orsaken till att vi sagt att LOV är viktigt det är tanken att det är den arbetslösa som ska kunna fatta beslutet, men den frågan får man väl sätta sig ner och titta på. Även Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni öppnar för kompromisser: Vi hörsammar kritiken och får återkomma med ett svar, säger hon, och syftar på LOV och risken för att förändringsprocessen hastas igenom.

Så mycket talar för att regering och oppositionspartier talar sig samman och att Eva Nordmark kan sitta kvar. Men osvuret är bäst. Vänsterpartiet leker med elden.

Är det rätt av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hotar med att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående förändringen av Arbetsförmedlingen. Både Sverigedemokratena och Moderaterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en sådan misstroendeförklaring. Om även Kristdemokraterna hakar på så får Vänsterpartiet ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin misstroendeförklaring (det krävs stöd av en majoritet i riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter) och då måste Eva Nordmark avgå,

Är det rätt eller fel av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring? Rätt för vem och i förhållande till vad blir de självklara följdfrågorna.

Vänsterpartiet har förstås rätt att försöka få igenom en misstroendeförklaring mot vilken minister som helst. Den som väcker misstroendeförklaring behöver inte ange några sakliga skäl. Däremot har det historiskt varit ovanligt att ett parti väckt misstroendeförklaring för att man varit kritisk till den förda politiken. Oftast har det handlat om en enskild minister som uppfattats ha misskött sitt uppdrag (till exempel Lennart Bodström 1985, Laila Freivalds 2005, Anna Johansson 2017).

Vänsterpartiet kan knappast argumentera för att Eva Nordmark misskött sitt uppdrag i sak, eftersom hon bara tjänstgjort som minister i två månader. I stället handlar det om innehållet i politiken. På samma sätt som när de allianspartierna sommaren 2017 hotade med misstroendeförklaring då de var missnöjda med regeringens planer på en flygskatt och höjda marginalskatter.

Vänsterpartiet har efter valet 2018 marginaliserats i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken. Makt utan ansvar är en ytterst förmånlig position, och den positionen tilläts Vänsterpartiet inta under dessa fyra åt.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar genom Januariavtalet i stället med mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har fastnat i ett hörn och har svårt att ta sig ut. Jonas Sjöstedt tvingades släppa fram Stefan Löfven som statsminister eftersom det enda alternativet - en moderatledd regering som var beroende av Jimmie Åkesson - var betydligt värre.

Nu pressas Jonas Sjöstedt att visa musklerna, att markera att han och Vänsterpartiet inte tänker sitta och rulla tummarna i väntan på valet 2022. Hot om misstroendeförklaring är ett av de få redskap som han och partiet har till sitt förfogande.

Jonas Sjöstedt leker med elden. I ett osäkert och svårbedömt politiskt läge finns risken att det sätts igång en process som ingen kan kontrollera och som till sist slutar med att Ulf Kristersson får bilda regering. Undrar lite vad Jonas Sjöstedt säger då.

Nu tror jag inte det blir så. Jag förutsätter att Januariavtalets partier lyckas formulera sitt förslag på ett sätt som dels innebär bättre lösningar på Arbetsförmedlingens framtid än vad man haft anledning att befara (många centerpartister jag talar med är inte särskilt nöjda med hur det egna partiets talesperson hittills hanterat frågan - för att uttrycka det milt). Det finns ett starkt gemensamt incitament för Socialdemokraterna och Centerpartiet att inte låta denna fråga leda till regeringskris. Dels kan Jonas Sjöstedt sträcka lite på sig och hävda att Vänsterpartiet (och kanske även Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna - de har ännu inte berättat hur de ställer sig till en misstroendeförklaring utan "inväntar" regeringes förslag) räddat landet och de arbetslösa från en katastrof.

Ingen svensk minister har hittills fällts i riksdagen i en misstroendeomröstning. Däremot har det hänt att ministrar avgått på grund av att de vetat att de skulle komma att fällas i en sådan omröstning. Jag tror ingen kommer att behöva avgå denna gången. Men läget är osäkert, och osvuret är därför bäst.

Trendbrott på högerkanten - M och KD stödjer Jimmie Åkessons misstroendekrav

Befinner mig i Paris, där vi idag högtidlighåller Stilleståndsdagen - L'Armistice. Stilleståndsdagen påminner om undertecknandet av stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - i dag för exakt 101 år sedan. Den elfte timman på den elfte dagen i den elfte månaden.

Stämningsläget i Paris präglas av lugn och värdighet, en nationell samling kring gemensamma minnen. Sorgen över alla dessa döda, lättnaden över att kriget var över, men också av insikten att freden blev så kortvarig. Freden är aldrig självklar, den måste ständigt erövras på nytt. 1900-talets många krig har lämnat djupa spår i fransk politik; territorier som vunnits och förlorats, hela generationer av unga män som dött, djupa ideologiska konflikter men också en stark uppslutning kring de republikanska värden som trots allt håller Frankrike samman.

I Sverige är stämningsläget i dag något annorlunda. Jag hade kanske hoppats att vår gemensamma sorg och vrede över dödsskjutningen av en ung pojke i Malmö skulle ta sig uttryck i en nationell samling mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten. Så blev det inte. I stället politiserar Sverigedemokraterna frågan och riktar misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att traska patrull bakom Jimmie Åkesson och tänker stödja Sverigedemokraternas inititiativ.

Det blir den tionde genomförda misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Av dessa tio omröstningar har nästan häften - 40 procent - tillkommit på initiativ av Sverigedemokraterna. Och detta trots att Sverigedemokraterna bara har suttit i riksdagen sedan 2010.

Nu blir det första gången någonsin som Sverigedemokraterna får stöd från något annat parti för sin misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna påpekar ofta att de inte vill bygga ett nationalkonservativt block i riksdagen. Men deras gärningar pekar i rakt motsatt riktning.

Vi vet alla på förhand att misstroendeförklaringen inte kommer att få stöd av riksdagen. Här handlar det i stället om renodlat symbolpolitik från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida. Det är trist och illavarslande. Kampen mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten kunde ha blivit något som höll oss samman. Men de tre högerpartierna söker splittring och polarisering, i stället för samarbete och gemenskap.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Trist att M begär misstroendeförklaring, i stället för att invänta KU:s granskning

I dag meddelade moderatledaren Ulf Kristersson att partiet begär misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i riksdagen. Moderaternas motivering är Annika Strandhälls agerande i samband med att Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler för ett år sedan skildes från sitt uppdrag.

Möjlighet till misstroendeförklaring är ett viktigt demokratiskt redskap, där riksdagen får möjlighet att utkräva ansvar av enskilda ministrar. Men för att misstroendeinstrumentet ska fungera som det är tänkt krävs förstås att det används med återhållsamhet, och inte används som ett medel i den inrikespolitiska striden.

Vid sidan av möjlighet till misstroendeförklaring kan riksdagen genom Konstitutionsutskottet (KU) granska och "pricka" enskilda ministrar. Just nu granskar KU Annika Strandhälls agerande i samband med att Ann-Marie Begler tvingades avgå.

Det är djupt beklagligt att Moderaterna inte inväntar Konstitutionsutskottets granskning, som kommer att vara klar inom några veckor. Dels eftersom riksdagen nu får ett sämre underlag att förhålla sig till i samband med omröstningen än vad man hade fått om man inväntat KU:s betänkande. Dels eftersom moderaternas agerande nu får ett drag av bristande seriositet och valtaktik över sig - varför i fridens dar inte vänta de få veckor som är kvar till KU:s granskning kommer, om inte syftet är att framstå som handlingskraftiga inför väljarna i slutspurten av valrörelsen?

Alliansen splittrad - Peter Hultqvist sitter kvar

Uppdaterat torsdag kl 16.30: I bokstavligt talat samma sekund som jag publicerade min text nedan om huruvida Alliansen skulle fälla Peter Hultqvist gav Annie Lööf på Twitter beskedet att Centerpartiet inte ställer sig bakom en misstroendeförklaring. Strax därefter gav Liberalerna samma besked. Därmed är splittringen total inom Alliansen (även om Moderaternas riksdagsgrupp ännu inte tagit ställning till hur partiet ska agera).

Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.

Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.

*

Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.

Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.

Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.

Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.

Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)

Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.

Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar  Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.

Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

Stefan Löfvens regeringsombildning

Ur en svår position valde Stefan Löfven en av de mindre dåliga lösningarna. Genom att ombilda regeringen och entlediga två av de tre ministrar som hotades av misstroendeförklaring går Stefan Löfven oppositionen delvis till mötes. Samtidigt låter han försvarsminister Peter Hultqvist sitta kvar. Det är mot Peter Hultqvist som den svagaste kritiken riktats, och han är uppskattad av försvarssektorn och i väljaropinionen. Det är tveksamt om allianspartierna verkligen vinner på att kalla in riksdagen mitt i sommaren för att fullgöra misstroendeförklaringen mot honom. I stället kan det komma att uppfattas som grälsjukt och som ett kostsamt uttryck för symbolpolitik.

Visst kunde Stefan Löfven ha valt en mer offensiv linje, till exempel genom att utlysa extra val. Men i så fall hade hela hösten fått ägnas åt valkampanj, i stället för att driva politik och utnyttja de gynnsamma budgetförutsättningarna. Det är också oförutsägbart vilka partier som skulle vinna eller förlora på ett extraval i detta läge.

Stefan Löfven kunde ha avgått och överlåtit åt talmannen att sondera förutsättningarna för ny regeringsbildare. Det är mycket möjligt att den processen slutat i att Stefan Löfven hade återkommit som statsminister. Men säkert är det inte. Och även denna väg hade medfört ökat fokus på det politiska spelet på bekostnad av de politiska sakfrågorna.

Så jag är rätt så nöjd. Det finns en risk att allianspartierna nu börjar agera efter "mycket vill ha mer"-principen och sprider misstroendeförklaringar om sig. Men de når snart en gräns där trovärdigheten i deras agerande i så fall urholkas. Om deras misstroende mot regeringens ministrar är så stort att de sätter i system att använda ett av riksdagens allra tyngsta redskap för att konrollera regeringen - varför tar de i så fall inte över regeringsmakten själva. De kan avsätta regeringen vilken dag de vill, med hjälp av Sverigedemokraterna.

Jag tycker den nya regeringen ser bra ut, även om jag också gärna hade välkomnat några yngre förmågor. Nu hoppas jag på en höst med skarpa diskussioner mellan vänster och höger och en regeringspolitik präglad av jämlikhet, hållbar utveckling, feminism samt en human och generös flyktingpolitik.

Allianspartiernas misstroendeförklaring - det politiska spelet sätts framför sakpolitiken

Allianspartierna väljer att väcka misstroendeförklaring mot tre enskilda statsråd: försvarsminister Peter Hultqvist, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman. Utifrån kortsiktiga partitaktiska skäl är agerandet fullt begripligt. Allianspartierna har varit svårt pressade och i akut behov av att visa handlingskraft. Men genom sitt agerande föregriper allianspartierna konstitutionsutskottets granskning och urholkar därigenom också konstitutionsutskottets status och ställning.

Alla är överens om att Stefan Löfven borde ha informerats om läget långt tidigare än vad som skedde. Varför han inte blev informerad är en viktig fråga. Den behöver utredas noga av två skäl. För det första för att man ska kunna vidta åtgärder så att det inte händer igen. För det andra för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas på så saklig och seriös grund som möjligt.

Nu väljer allianspartierna att prioritera det politiska spelet framför sakpolitiken. Det tycker jag är synd.

Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande

I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.

Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.

Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.

First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.

Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.

Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.

För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.

För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".

Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.

Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.

Hur trovärdigt är Alliansens hot om misstroendeförklaring?

I ett gemensamt yttrande förklarar de fyra allianspartierna att de är "beredda att agera i riksdagen" för att stoppa tre skattehöjningar som den rödgröna regeringen förväntas presentera i höstbudgeten. Allianspartierna nämner misstroendeförklaring som ett exempel på medel de är beredda att använda för att stoppa förslagen.

Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.

Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.

Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.

Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.

För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.

För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.

Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.

Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring

I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.

Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.

Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.

Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.

Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.