Mycket jämnt opinionsläge i dagens Sifo. Vad hinner hända före valet?

I dag är det 30 dagar kvar till valet. Opinionsläget mellan de båda blocken är jämnt. I dagens mätning från Sifo får de rödgröna partierna 40.6 procent av väljarstödet, allianspartierna får 39.9 procent.

Valrörelsen går nu in i sitt intensiva slutskede. Men hur mycket kan egentligen hände i opinionen de sista veckorna före valet? Statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson reder i en text på bloggen Politologerna förtjänstfullt ut saken.

Svenska väljare har över tid blivit alltmer rörliga och bestämmer sitt partival allt senare i valrörelsen. Men samtidigt är det så att andelen väljare som sista månaden före ett val förflyttar sig över blockgränsen är relativt liten. Det innebär att de största förflyttningarna inom väljarkåren de närmaste veckorna sannolikt sker inom, och inte mellan, respektive block.

Därför blir de kommande opinionsmätningarna viktiga. Det en hyggligt stor sannolikhet att dessa mätningar sammantaget redovisar styrkeförhållanden mellan de båda blocken som kommer att ligga ganska nära valresultatet.

Samtidigt är styrkeförhållandena mellan blocken möjligen något mindre intressant än vanligt. Sverigedemokraterna har vuxit fram som en slags "tredje block" i svensk politik. Kristdemokraterna löper risk att trilla ur riksdagen. Och är allianspartierna verkligen fortfarande att betrakta som ett "block"?

Sprickan mellan Centerpartiet/Liberalerna och Moderaterna tycks växa sig större. I en intervju i Dagens industri betonar moderaternas gruppledare Tobias Billström att han vill föra samtal med Sverigedemokraterna för att säkra att Alliansen ska kunna regera Sverige även om de rödgröna partierna blir större, samt att Alliansen kan behöva luta sig mot Sverigedemokraterna för att få stöd för sin politik. Centerpartiet rasar över Tobias Billströms uttalanden. Till Aftonbladet säger Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson att Billströms besked avviker från det Moderaterna tidigare har gett, och att Centerpartiet inte kan tänka sig ett sådant arrangemang. (På sin Facebook-sida modifierar Tobias Billström senare sina uttalanden.)


Stämningsläget mellan allianspartierna verkar vara lite si så där just nu. Och den för regeringsfrågan så viktiga frågan kvarstår: Kommer Centerpartiet (och Liberalerna) om de rödgröna blir störst att släppa fram en moderat enpartiregering som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd? Den frågan kommer att förfölja Centerpartiet och Liberalerna ända fram till valdagen.

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

Sverigedemokraterna hoppar kråka i regeringsfrågan

För bara några veckor sedan var Sverigedemokraterna tydliga med att de när som helst var beredda att släppa fram en moderatledd alliansregering utan krav på förhandlingar eller motprestationer. Den inställningen underlättade förstås för de borgerliga partierna att bilda regering om Alliansen skulle bli större är de rödgröna efter valet 2018. 

Men i förra veckan ändrade Sverigedemokraterna sin uppfattning. Man kan inte få igenom sin statsministerkandidat utan att prata med oss, sa Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens Industri. Några dagar senare bekräftade riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) Oscar Sjöstedts inställning: För vår del är det orimligt att släppa fram en statsministerkandidat fullt ut om vi till och med är det större partiet utan några som helst förhandlingar. Sverigedemokraternas nya inställning ökade sannolikheten för ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet i regeringsfrågan, eftersom ett sådant samarbete började framstå som det enda realpolitiskt möjliga alternativet för att kunna bilda regering.

Men igår fredag kastade Sverigedemokraterna om sin politik på nytt. I en intervju till Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna inte kräver några samtal eller förhandlingar för att stödja Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat. Oscar Sjöstedts uttalande till Dagens industri beskrivs av Jimmie Åkesson som "inte särskilt genomtänkt" och reduceras till "ett spontant korridorsamtal uppe i kammarfoajén". 

Dagens industris reporter Tomas Nordenskiöld menar att Jimmie Åkesson far med osanning: Helt fel av Åkesson. Vår intervju med Oscar Sjöstedt skedde på SD:s kansli, 20 min lång och beskedet väl förankrat, skriver Tomas Nordenskiöld på Twitter.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas skilda besked.

1.) Oscar Sjöstedt och Paula Bieler pratade på utan att själva inse vad de egentligen sade och hur det skulle uppfattas. Jimmie Åkesson får nu efter förmåga sopa upp det hela.

2.) Det finns skilda uppfattningar inom Sverigedemokraterna i frågan, där Oscar Sjöstedt och Paula Bieler representerar en uppfattning, Jimmie Åkesson en annan.

3.) Sverigedemokraterna försökte verkligen lansera en ny linje för att sätta ökad press på en försvagad Allians. Debatten efter Sjöstedts och Bielers utspel visade emellertid att Sverigedemokraternas nya linje ökade sannolikheten för en blocköverskridande regering och en förstärkt politisk isolering av Sverigedemokraterna. Nu försöker partiet ta sig tillbaka till sin ursprungliga position.

Dessa tre förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande. Oklarheten har sin grund i att Sverigedemokraterna å ena sidan måste hålla sina medlemmar och sympatisörer på gott humör, genom att visa att inget parti kan räkna med SD:s stöd utan att ge något tillbaka. Å andra sidan vill Sverigedemokraterna få politiskt inflytande, och det är inte självklart att den bästa vägen till ett sådant inflytande är att ställa öppna krav på förhandlingar.

Sverigedemokraterna hoppar just nu kråka i sina uttalanden om regeringsfrågan. Vi får väl se om de hamnar i diket eller inte. I vilket fall stärker de skilda beskeden bilden av Sverigedemokraterna som ett oseriöst parti och som är notorisk opålitligt i regeringsfrågan.

Därför är Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport inte tillräckliga

I dag skriver jag tillsammans med S-studenters nyvalda ordförande Elin Ylvasdotter och Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Dagens ETC om varför Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport till diktarurer inte är tillräckliga. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Nedan återfinns ett utdrag ur texten. Hela artikeln kan läsas här.

*

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter."

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.
Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.

Ex-direktörerna som vill "prata med SD"

Jag fick en olustig känsla i magen när jag läste de ex-direktörerna Sören Gyll, Lars Kylberg och Stefan Hannas artikel i Dagens industri i dag, där de argumenterar för att allianspartierna skall börja samverka med Sverigedemokraterna. Bara genom en sådan samverkan kan ett konkurrenskraftigt näringsliv och vårt välstånd försvaras, menar författarna.

Min känsla av olust föranleds inte av förslaget att samverka med Sverigedemokraterna i sig. Förslaget har då och då framförts av olika politiska aktörer och med olika motiveringar. Min känsla av olust föranleds i stället av att artikelförfattarna inte på ett enda ställe i artikeln förhåller sig till eller över huvud taget problematiserar att Sverigedemokraterna är vad jag kallar ett främlingsfientligt, och många uppfattar som ett rasistiskt, parti. Ex-direktörernas tystnad kan tolkas på tre olika sätt.

1.) De anser inte att Sverigedemokraternas politik är särskilt kontroversiell eller anmärkningsvärd, Därför anser de heller inte att det finns skäl att kommentera den och riskera att få en onödig politisk diskussion på halsen.

2.) De anser att Sverigedemokraterna har en förfärlig politik, men att landets (och möjligen näringslivets...) bästa kräver att man samverkar med dem ändå. Att i en diskussion synliggöra att Sverigedemokraterna har en förfärlig politik skulle försvåra möjligheterna att få gehör för en samverkan, därför väljer man att tiga i saken.

3.) De har ingen uppfattning om Sverigedemokraternas politik överhuvudtaget. De är villiga att samverka med vem som helst, så länge samverkan främjar ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Jag vet inte vilket av de tre tänkbara alternativen ovan som är sämst. Jag minns näringslivets protester mot de svenska Sydafrika-sanktionerna under apartheidtiden. Jag minns näringslivsföreträdarnas artikel på DN Debatt med krav på att det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien skulle vara kvar. Och jag önskar att vi hade näringslivsföreträdare i det politiska debatten som förstod sig på både politik och moral.

Jag kommenterar Gyll, Kylberg och Hannas artikel för Dagens Arena.

Uppdaterat 12/6 kl 19.30: Under dagen har det dessutom uppdagats att ex-direktörernas artikel innehåller ett allvarligt sakfel. Författarna påstår att det finns en FN-rapport enligt vilken Sverige om 15 år förväntas ha rasat i FN:s välståndsrankning och hamna efter Mexiko, Bulgarien och Costa Rica. Men som Dagens Nyheter visar stämmer inte den uppgiften. FN har inte ställt sig bakom någon sådan prognos. Den åberopade rapporten skrevs 2010, men dömdes ut av FN-organet och godkändes aldrig. Osanningen i åberopandet av rapporten avspeglar tyvärr artikelns kvalitet i sin helhet.

Saudiaffären i svenska och utländska medier

Turbulensen kring Sveriges relationer med Saudiarabien har fått stor internationell uppmärksamhet. Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skriver till exempel ansedda Washington Post i en text där Margot Wallström hyllas som en politiker som vågar ta moralisk ställning.

Själv har jag de senaste dagarna talat om saken med ett stort antal internationella och svenska medier, från BBC World och The Guardian till Svenska Dagbladet och Aftonbladet TV. En intressant iakttagelse är att utländska och svenska journalister ställer olika frågor. Utländska journalister intresserar sig för sakpolitiken: Vad betyder krisen för de svenska exportinkomsterna? Hur påverkas Sveriges möjligheter att spela en roll på den världspolitiska scenen, till exempel när det gäller att bidra till konfliktlösning eller att främja mänskliga rättigheter? Svenska journalister intresserar sig för det strategiska spelet: Är det korrekt att beskriva Miljöpartiet som en vinnare? Har Stefan Löfvens ställning försvagats genom händelseutvecklingen? Hur påverkas regeringens relation till det svenska näringslivet?

Jag säger inte att några av dessa frågor är bättre eller sämre än de andra. Men de är olika. Jag ser åtminstone två tänkbara förklaringar till att de utländska och de svenska journalisternas frågor skiljer sig åt på det sätt som jag här har redovisat, och dessa förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande.

För det första kan det finnas en "naturlig" förklaring i det att utländska journalister inte är intresserade av svensk inrikespolitik, medan svenska journalister är det desto mer. Så kan det mycket väl vara. För det andra - och mer principiellt intressant - kan det vara så att svensk politisk debatt blivit så avpolitiserad att bara det strategiska spelet finns kvar. Om väljarna uppfattar det som att de stora partierna tränger ihop sig i mitten och därför har svårt att urskilja distinkta sakpolitiska alternativ så riktas intresset mot det strategiska spelet i stället för mot de sakpolitiska motsättningarna. Journalister, politiker och för all del statsvetare binds ihop i en ond cirkel där politiken bara blir ett spel och sakpolitiken sätts på undantag.

Självklart har jag spetsat till skillnaden mellan de frågor som svenska och utländska journalister ställer. Det rör sig mer om tendenser än om absoluta skillnader. Men tendensen är intressant.

*

Passar också på och puffar för projektet Statsvetarpodden, där jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i början av sommaren kör igång poddradio. Syftet är att i en seriös men ändå lättsam form ge statsvetenskapliga perspektiv på politiska skeenden. Därigenom vill vi bidra till en fördjupad förståelse av politikens villkor samt öka intresset för politik och för statsvetenskap som ämne. Vi statsvetare efterfrågas ständigt av journalister för att besvara frågor. Vad händer med det politiska samtalet om det i stället är statsvetarna som ställer frågorna och därmed sätter ramarna för diskussionen?

I Almedalen gör vi program varje dag, i samarbete med Dagens industri. Mer om Statsvetarpodden kan du läsa här. Vi finns också på twitter - följ oss gärna på @statsvetarpodd.