1 maj, Göteborg, 2026

I ett strålande väder drygt fyra månader före valet ökade antalet demonstranter alla de fyra demonstrationer som jag räknade. Demonstrationsdeltagandet är ett mått på den politiska pulsen i samhällsdebatten. Under senare år har jag haft allt större hjälp av vännen och kollegan Jonas Hinnfors. Vi räknar var för sig och när vi efteråt stämmer av är våra resultat väldigt samstämmiga. Så de siffror jag presenterar nedan kan ni verkligen lita på.

Först ut var syndikalisternas demonstration, där även anarkister och olika delar av allmänvänstern i Göteborg deltog. I tåget gick 1765 personer, vilket faktiskt var det högsta deltagarantalet sedan jag började räkna i slutet av 1990-talet. (Det finns dock några luckor i materialet när det gäller denna demonstrationen.)

Därefter kom Kommunistiska Partiet (KP). Även här fanns en ökning, om än mer modest - från 500 till 560 personer. (OK, en ökning med hela tio procent, för den som så vill).

Vänsterpartiet ökade från 3 500 till 3 900 personer. Även det en ökning med drygt tio procent.

Socialdemokraterna avslutade traditionsenligt dagen. Här var det en ökning från 1 075 föregående år till 1 210 i år. Det var Socialdemokraternas bästa resultat i Göteborg sedan 2017.

Sammantaget var det således 7 435 personer som gick i de olika tågen. Det är ett av de högsta deltagarantalen sedan jag började räkna, och det högsta sedan covidepidemin.

I Bältespännarparken spelade Kraklet schlagerpunkig angreppspop. Dem hade jag inte hört förut.

En röst på Ulf Kristersson blir en röst på Jimmie Åkesson

På en gemensam pressträff idag meddelade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att de gärna vill regera tillsammans efter valet i höst. Beskedet kom inte som en överraskning. Frågan var inte om utan snarare när Ulf Kristersson skulle ge grönt ljus till sverigedemokratiska ministerposter.

På ett allmänt plan var beskedet bra för Tidöpartierna. De visar enighet i regeringsfrågan och kan fokusera på att lyfta fram sina politiska sakfrågor i valrörelsen. (Även om Kristdemokraterna ännu inte formellt sagt OK till sverigedemokrater i regeringen.)

Men det finns också risker. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt följs av skandaler och enskilda representanter som ställer till det - till exempel genom rasistiska eller Putinvänliga uttalanden i sociala medier. Dessa skandaler blir ett större problem för Ulf Kristersson när han nu släppt in Sverigedemokraterna i regeringsvärmen.

Men ett än större problem är att svenska mittenväljare tenderar att tycka sämre om Sverigedemokraterna än vad de tycker om Vänsterpartiet. För att vinna valet måste Tidöpartierna locka över ett par hundratusen väljare från oppositionen eller från soffan. Det är - för att uttrycka det milt - inte helt lätt att se var dessa väljare ska komma ifrån. 

Men bara drygt fem månader kvar till valet börjar det dra ihop sig. Valet är inte längre något ogripbart längre fram - det är här och nu. Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli större än Moderaterna och - om Tidöpartierna kan bilda regering - få ett tiotal ministerposter. Ulf Kristersson lovade i praktiken idag sorglöst bort uppdragen som migrationsminister och justitieminister till Sverigedemokraterna. Jag tror inte att denna hord av blivande SD-ministrar är något som attraherar de väljare Tidö-partierna behöver vinna över för att kunna bilda regering.

Sverigedemokraterna kommer av allt att döma att dominera regeringen, även om Ulf Kristersson blir statsminister. En röst på Ulf Kristersson blir i praktiken en röst på Jimmie Åkesson.

Det finns just nu väldigt få länder i Västeuropa där ett populistiskt högerradikalt parti sitter med i regeringen, och framför allt inte genom sin storlek dominerar regeringsarbetet och lagt beslag på posterna som migrationsminister och justitieminister. Och ännu mindre ett parti med sina rötter i nynazismen. Italien blir den närmaste jämförelsen.

Hur hamnade Sverige här? Och hur ska traditionella partier agera för att hålla de populistiska högerradikala partierna stången? Den saken diskuterar Heidi Avellan, Jonas Hinnfors och jag i vår gemensamma bok Tidöpakten. Så förändras Sverige som inom kort kommer ut på Atlas förlag. Boksläpp i Stockholm tisdag 5 maj! Mer information kommer.

Tillsammans med Jonas Hinnfors kommenterar jag också dagen pressträff med Moderaterna och Sverigedemokraterna för Dagens ETC.

Axplock från Almedalen

Årets Almedalsvecka går mot sitt slut. Här följer några korta notater så här långt. 

Antalet arrangemang har ökat med drygt tio procent jämfört med föregående år - från 2 124 till 2 453. Jag har ännu inte sett några officiella besökssiffror, men min maggropskänsla är att deltagarantalet inte har ökat på samma sätt.

Den årliga Statsvetardagen blev (återigen) framgångsrik. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet i Sverige (Swepsa), tillsammans med tankesmedjorna Arena Idé och Timbro. I år genomfördes fem seminarier, samtliga välbesökta och med kvalificerade samtal mellan statsvetare och andra aktörer om olika aktuella samhällsfenomen. Särskilt tack till statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som på ett förtjänstfullt sätt håller ihop det hela.

Mest uppmärksamhet så här långt har presentationen av Sverigedemokraternas vitbok fått. Det är svårt att uttala sig om innehållet - 800 sidor som enbart finns i 100 papperskopior. Jag förutsätter att vitboken görs tillgänglig i digital form. De politiska konsekvenserna av vitboken är ännu svåra att bedöma. Men så mycket har i alla fall framkommit att partiets nazistiska grogrund var mycket stark. Själv säger jag som Ernst Meyer i Lille Bobs ABC-bok från 1894: Zebran är ett randigt djur - ränderna går aldrig ur. 

Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson höll ett helt OK jungfrutal i Almedalen. Jag har talat med flera journalister som uttryckt sig positivt om hennes sätt att möta pressen och om hennes person. Vi får se hur länge denna smekmånad med medierna varar.  

Vid ett seminarium introducerades jag med titeln "Professor Legendaris". Lite smickrad blev jag allt. :-)

I dag Almedalstal av Nooshi Dadgostar och Ebba Busch. Och solen skiner. 

Deltagarantalet i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg 2025

Jag hade tyvärr inte möjlighet att som brukligt räkna deltagarna i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg i år, eftersom jag själv talade i Borås. Men stort tack till Jonas Hinnfors som räknade tågen för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet. Jonas har räknat i flera år, och när vi jämför våra siffror brukar de överensstämma väldigt bra. Så här kommer Jonas siffror.

Störst var som vanligt Vänsterpartiet med 3 500 deltagare (en minskning med 500 personer). Socialdemokraterna samlade 1 075 deltagare (en minskning med 75 personer - men Jonas räknar inte musikorkerstrarna vilket jag gör, så S går nog ungefär jämnt upp.) Kommunistiska partiet samlade 500 deltagare (oförändrat).

 

Siffrorna stärks av Anders Karlssons beräkningar, som presenteras på bloggen Svenssons nyheter. Han har också räknat i många år, och även hans siffror brukar överensstämma med mina och Jonas, trots att vi räknar helt oberoende av varandra. Anders Karlssons siffror finns här.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Dags för Almedalsveckan - allt från partiledartal till Mångfaldsparad!

I morgon är det efter två års pandemiuppehåll dags för Almedalsveckan på plats i Visby - nu i ett nytt och komprimerat format. Tidigare pågick veckan i åtta dagar - söndag till söndag - med ett parti varje dag. Nu pågår veckan i fem dagar - söndag till torsdag - med ett parti under söndagen och torsdagen och två partier under måndagen, tisdagen och onsdagen.

Vi får se hur det nya formatet faller ut. Partierna har länge velat skala ned sin verksamhet under Almedalsveckan. Närvaron i Visby tvingar partierna att avsätta kraft och resurser mitt under sommaren och partinyttan är svår att bedöma. Konkurrensen om medieuppmärksamheten är stenhård när "alla" är på plats.

Hittills inrymmer veckan 2 059 programpunkter. Det kan jämföras med år 2019 - då fanns det smått otroliga 3 724 olika arrangemang i programmet. Under senare år har Almedalsveckan kritiserats för att politiken fått stryka på foten samtidigt som näringsliv och lobbyorganisationer tagit allt mer plats. Hur blir det i år? Vi får väl se. Men såväl partier som stora medieplattformar tycks ha mer blygsamma ambitioner jämfört med tidigare år.

Själv medverkar jag i två arrangemang under veckan. Tisdag 5 juli kl 09.30 deltar jag i Krukmakarens hus i seminariet Demokratikrav- inskränkning av religionsutövning eller nödvändig åtgärd? tillsammans med Daniel Alm, Linalie Newman och Christer Sturmark.

Onsdag 6 juli kl 12.15 diskuterar jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors under ledning av Maria Arkeby vår gemensamma bok Att älska den man kan få. Januariavtalet och svensk demokrati i förändring i universitetets lokaler på Cramérgatan 3, sal E31. 

Det senare seminariet äger rum inom ramen för den ambitiösa Statsvetardagen på onsdagen, med sex seminarier där forskare presenterar resultat och diskuterar samhällsfrågor. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (Swepsa), Tankesmedjan Timbro, Tankesmedjan Tiden och med Jonas Hinnfors som spindeln i nätet.
Efter seminarierna genomförs det klassiska ”statsvetarminglet” i restaurang Maltfabriken (Cramérgatan 3) - ingen föranmälan och alla är välkomna. 

Jag hoppas också se er som finns på plats i Mångfaldsparaden - en manifestation för medmänsklighet och demokrati som avslutar veckan torsdag den 7 juli kl 15.00.

Och ja - jag kommer förstås att återkomma med en och annan rapport under veckan.

Första maj i Göteborg 2022 - en lägesrapport

Om vänsterpartierna funderar på att göra valet 2022 till ett mobiliseringsval gav i alla fall 1 maj i Göteborg dem något att fundera över. Samtliga fyra demonstrationståg minskade något jämfört med tidigare år, trots att det är valår i år. Och vädret var demonstrationsvänligt.

Är det lägre deltagandet en pandemieffekt - de som tidigare var tveksamma till att demonstrera har efter två pandemiår vant sig vid att inte göra det? Eller har Rysslands brutala krigföring i Ukraina skapat en politisk depression eller åtminstone höjt mobiliseringströskeln för att demonstrera för traditionella vänster-högerkrav i svensk politik? Eller var Göteborg 2022 ett undantag, en outlier i förhållande till övriga orter i landet? Jag vet inte - vi får återkomma till en sådan analys.

I Syndikalisternas tåg deltog 1050 personer. Det är ett anständigt resultat, men ändå ett av de mindre syndikalisttågen de senaste 20 åren.

I Kommunistiska Partiets tåg Röd Front deltog 450 personer. Det är det lägsta antalet deltagare i Röd Fronts historia sedan början av 1970-talet. Tåget marscherade förbi på fyra minuter, och frågan är om det blir så många fler Röd Front-tåg i Göteborg. Kommunistiska Partiet har haft några svåra år, med intern splittring kring GAL/TAN-dimensionen och åtminstone en tidigare framträdande företrädare skriver nu krönikor i så kallad högeralternativ press. 

I Vänsterpartiets tåg deltog 3 300 personer. Det är ett av de sämre resultaten under de senaste tio åren, trots att Vänsterpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna i Göteborg och har haft en god medlemstillväxt. (Antalet deltagare innebär ändå att Vänsterpartiets tåg var tre gånger så stort som det näst största tåget i Göteborg.)

I Socialdemokraternas tåg deltog 840 personer (den inhyrda orkestern på 28 personer ej inräknad). Det är en minskning på nära tio procent från 2019 och det lägsta deltagarantalet - vad jag kan förstå - i en socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Göteborg på hundra år. Även Socialdemokraterna behöver fundera över formerna för sitt första maj-firande. Nu tog det mindre än tio minuter för tåget att gå förbi. (Jonas Hinnfors och jag räknade Socialdemokraternas tåg oberoende av varandra. Han fick det till och med till något färre än jag, och landade i formuleringen "ungefär 800 personer".)

Tack till alla som vinkade till mig från demonstrationstågen, och förlåt om jag inte förmådde vinka tillbaka till er alla. Vi ses nästa år igen!

Januariavtalet fyller 1 år. En del har skäl att fira, andra inte

I dagarna fyller Januariavtalet ett år. Må det länge leva? Svaret på frågan ligger förstås i betraktarens ögon.

Januariavtalets vinnare blev i första hand Centerpartiet. Avtalet inrymmer en hel del centerpartistisk politik, och i opinionen håller Centerpartiet sin ställning i förhållande till valresultatet 2018. Och 2018 gjorde Centerpartiet sitt bästa val på 30 år.

Januariavtalets förlorare blev i första hand Moderaterna. Avtalet innebar att partiet snuvades på regeringsmakten, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Partiet har dessutom tappat ytterligare i opinionsmätningar efter valet 2018, trots att partiet då gjorde sitt sämsta val sedan 2002.

Socialdemokraterna blev både vinnare och förlorare på Januariavtalet. Sakpolitiskt innebar avtalet en rejäl högervridning av delar av regeringspolitiken. Samtidigt fick Stefan Löfven möjlighet att fortsätta leda en rödgrön regering. Den borgerliga alliansen splittrades och det är under överskådlig tid svårt att se den återuppstå.

Sverigedemokraterna skulle kunna göra anspråk på att ha vunnit på Januariavtalet eftersom partiet under det senaste året gått kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Men partiet har förlorat politisk makt. Under förra mandatperioden hade Sverigedemokraterna utslagsröst i alla omröstningar där de rödgröna partierna stod mot allianspartierna. I dag spelar det ingen roll hur de röstar, så länge Januariavtalets partier håller ihop och Vänsterpartiet inte röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet har också förlorat politisk makt genom Januariavtalet. Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod tvingas partiet använda sig av hot om misstroendeförklaringar för att försöka påverka. Möjligen finns det förutsättningar för partiet att som enda oppositionsparti från vänster växa i opinionen - en del färska opinionsmätningar pekar i en sådan riktning.

Liberalerna fick visserligen med en hel del av sin politik i Januariavtalet - kanske särskilt i för partiet viktiga symbolfrågor som avskaffad värnskatt. Men partiet sladdar i opinionen, och där syns ännu inga tecken på ljusning.

Kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val 2018, och har sedan dess åkt berg- och dalbana i opinionen. Miljöpartiet får fortsätta regera, men någon opinionsmässig Greta-effekt syns inte.

Ingen älskar Januariavtalet. Men det är inte alltid den mest älskade som vinner. Januariavtalet sprängde Alliansen och skapade en helt ny karta för svensk politik. Allianspartierna hade en självklar samhörighet i de klassiska vänster-högerfrågorna. Men de kunde inte enas i de frågor som hänför sig till den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen (särskilt inte om migrationspolitiken och relationen till det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna).

Hur kommer det då att gå? Kommer Januariavtalet att hålla fram till nästa val? Läs gärna Jonas Hinnfors och min analys i Liberal Debatt.

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

Stefan Löfvens utspel i regeringsfrågan

I dag på DN Debatt vidareutvecklade Stefan Löfven sin syn på regeringsfrågan. Eftersom varken de rödgröna partierna eller allianspartierna lär få egen majoritet förespråkar han i första hand en blocköverskridande regering (oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir störst). Om allianspartierna säger nej till en blocköverskridande regering förespråkar han i stället att största blocket ska få regera, vilket dock "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik".

Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.

Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.

Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.

En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport  ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.

Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...)  Möjligheterna att presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera. Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer likaså.

Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.

SCB och det politiska läget

SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).

Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.

För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.

SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)

Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Första maj, 2018. Några personliga intryck

I dag hade jag glädjen att 1 maj-tala i Alingsås. Det är tredje året i rad jag 1 maj-talar, och det är lika roligt och spännande varje gång.

I mitt tal (snart på en länk nära dig) tog jag upp vilket fantastiskt bra land Sverige är att leva i, samtidigt som jag betonade de samhällsproblem som finns inom till exempel sjukvård, skola, polis, bristande jämställdhet och servicen till funktionshindrade. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våd mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas. I kampen för att lösa dessa problem ska vi aldrig ställa svaga grupper mot varandra.

Som jag sa i mitt tal: Jag vill att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett internationellt föregångsland näd det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling, jämställdhet och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till valseger 2018.

Vid torgmötet i Alingsås deltog ungefär 150 personer. Men det är fantastiskt att efter torgmötet samlades ett 50-tal personer för att lyssna på ett post-speech speech, eller snarare delta i ett post-speech samtal om den politiska framtiden för Sverige och för socialdemokratin. Jag är djupt imponerad av ett så starkt politiskt engagemang. Tack alla som kom och bidrog i den viktiga diskussionen.

Därefter rusade jag till Göteborgs-tåget, i from förhoppning om att åtminstone hinna räkna Socialdemokraternas demonstration i Göteborg (jag har ju räknat demonstrationsdeltagare i ett par decennier). Jag missade med fem minuter. Men jag kunde i alla fall delta i manifestationen på Götaplatsen.

Tack vare en heroisk insats av min vän och kollega Jonas Hinnfors (som också är en erfaren och trovärdig demonstrationsräknare) så vet vi att antalet deltagare i Socialdemokraternas tåg i Göteborg i år uppgick till cirka 1 100 deltagare. Förra året var antalet deltagare 1 350. Även om vädrets makter inte var nådiga denna gång, så gestaltar det låga antalet deltagare, särskilt med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare, partiets nuvarande problem i Göteborg.

Nu tar vi nya tag. Om fyra månader är det val. Jag tänker ägna valrörelsen åt att kämpa för ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Välkomna på färden!

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

Nazister sprider olust och rädsla i Almedalen. Men Mångfaldsparaden spred hopp

Mångfaldsparaden i Almedalen blev en stark upplevelse. Omkring 1 500 personer (jag hade inte möjlighet att räkna) manifesterade sitt stöd för medmänsklighet, demokrati och samhällets mångfald. Manifestationen fick i år ett särskilt allvar då nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) samma dag samlats och satt upp sitt tält i anslutning till demonstrationens färdväg.

Det var mycket obehagligt att gå förbi deras plats och se och höra unga män (och några kvinnor) skandera slagord som "Hell Seger!" (en försvenskning av "Sieg Heil!), "Vit revolution!" och "Krossa homolobbyn!". Desto mer stärkande för själen att då få vara en del av en gemenskap där så många glada och brokiga människor demonstrerade för allt det som nazisterna avskyr - individualitet, mångfald och alla människors lika värde.

Efter att ha sett NMR på plats och deras agerande mot sina politiska motståndare blir jag alltmer stärkt övertygelsen att det var fel av berörda aktörer att ge dem tillstånd att delta i Almedalen. De sprider skräck och det är svårt att uppfatta deras agerande på annat sätt än att syftet just är att sprida skräck. Det är inte utan oro jag tänker på Gustav Fridolins tal i Almedalen i kväll. Jag förutsätter att polisen är väl förberedd, mot bakgrund av vad som hände vid Gustav Fridolins pressträff tidigare i dag.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen samma kväll blev heller ingen munter tillställning. Åkesson bild av Sverige är så nattsvart att jag inte förstår hur han står ut en enda dag till i detta enligt hans uppfattning eländiga, sönderfallande land. Jag önskar Jimmie Åkesson en lång och vilsam semester i något land där han kanske skulle trivas lite bättre. Varför inte Ungern?

*

Fredagen är av tradition Statsvetardagen i Almedalen. Programmet har vuxit över tid och i år genomfördes sex seminarier med sammanlagt ungefär 600 besökare. Det är inte så ofta statsvetare får en möjlighet att presentera sin forskning och sina analyser till en så bred och intresserad publik. Tack till alla som bidrog till att göra detta möjligt och inte minst till Jonas Hinnfors som helt ideellt sköter all organisation och planering.

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

Hur ska vi förstå Alliansens splittring i budgetfrågan?

När du har hamnat i en grop – sluta gräva. Så skriver Carl Johan von Seth på DN:s ledarsida i en uppmaning till allianspartierna att sluta med sitt självdestruktiva taktiska spel om budgeten och i stället börja förhandla med Stefan Löfven om skattepolitiken.

Nu krävs det dagliga uppdateringar för att hålla sig a jour om allianspartiernas olika utspel och inbördes träta om budgetfrågan. När jag skrev om saken senast såg läget ut så här:

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Men det var ett par dagar sedan. Sedan dess har Liberalerna föreslagit att allianspartierna genom till exempel tillkännagivanden i riksdagen säger nej till att regeringen i sin budget alls lägger några förslag om skattehöjningar. Om regeringen ändå gör det så väcker allianspartierna misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson och kan med Sverigedemokraternas stöd få riksdagens gehör för ett sådant.

Liberalernas nya förslag kritiserades omedelbart av företrädare för övriga allianspartier. Kristdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och tillfällige partiledare Jakob Forssmed säger till Svenska Dagbladet att partiet inte ansluter sig till Liberalernas förslag. Även Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson är negativ: Jag tycker att man ska vara varsam med misstroendeförklaringar. Det här är en politisk fråga, inte en personlig fråga.

Det var Carl Bildt som i en valduell med Ingvar Carlsson i Gnosjö 1994 myntade uttrycket "rödgrön röra". Jag är lite nyfiken Carl Bildts karaktäristik av det vi nu ser mellan allianspartierna angående regeringsfrågan, Sverigedemokraterna och budgetpolitiken.

Den parlamentariska situationen är frustrerande för oppositionen. Allianspartierna försöker idag överträffa varandra i att visa att de verkligen är beredda att gå från ord till handling i försöken att fälla hela eller delar av regeringsbudgeten. Däremot har inget av dessa partier synliggjort någon idé om vad som skulle hända efteråt.

Alliansledarna vet också att de kan hålla sina sympatisörer på gott humör genom att föra fram vilka vildvuxna idéer som helst i budgetfrågan, så länge de inte enas om en gemensam linje. I samma ögonblick som de enas måste de också ta politiskt ansvar för konsekvenserna.

Det finns bara tre sätt att hantera dagens parlamentariska situation: 1.) Bryt blockpolitiken. 2.) Häv den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna. 3.) Efterlev Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Dessa tre grundprinciper förde Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag fram i boken Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016) och de håller streck än i dag.

Allianspartierna vill inte acceptera denna grundförutsättning, men de är heller inte förmögna till att formulera något alternativ. Det är därför deras samlade uttalanden om regeringsfrågan och budgetpolitiken präglas av ryckighet, osämja och bristande politisk förankring.

Om regeringsfrågan

Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.

Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.

1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.

2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.

3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.

4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.

5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.

Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)

Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.

Decemberöverenskommelsen 2.0?

I boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016) utmejslar Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag tre olika alternativ för att hantera regeringsfrågan efter valet 2018, givet att inget block vinner egen majoritet. 1) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts och partiet blir en del av Alliansens (eller de rödgrönas) regeringsunderlag. 2) En blocköverskridande regering. 3) Största block tillåts regera, det vill säga partierna fortsätter att i praktiken efterleva Decemberöverenskommelsen.


Det är långt till nästa val och mycket kan hända. Men händelseutvecklingen under de senaste veckorna har gjort alternativ 1 ytterst osannolikt. Centerpartiet och Liberalerna har varit föredömligt tydliga med att de inte tänker sätta sig i en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det innebär att om Alliansen förlorar valet 2018 så kommer de fyra partierna inte att kunna göra anspråk på att försöka regera tillsammans. Inte heller är det realistiskt att tro att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle vilja försöka regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Den aldrig sinande floden av avslöjanden om Sverigedemokraternas kopplingar till nazism och antisemitism har signifikant försvårat Sverigedemokratrernas försök till normalisering och i stället varaktigt förstärkt isoleringen av partiet.

Då återstår två alternativ - blocköverskridande regering eller en fortsatt Decemberöverenskommelse.  En blocköverskridande regering innebär i praktiken att Alliansen löses upp. En fortsatt Decemberöverenskommelse innebär en fortsatt blockpolitik. Nu framförs diverse kreativa förslag som innebär att man kan ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den. Jan Björklund föreslog till exempel nyligen att en valförlust för Alliansen skulle följas av att Alliansen och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans. Alternativt att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans, men att Alliansen ändå levde kvar. Inget av dessa förslag är realistiska. Socialdemokraterna och Moderaterna kan bara regera tillsammans om landet står inför en avgörande nationell kris, och i dagsläget syns åtminstone inte någon sådan vid horisonten.

Däremot är en blocköverskridande regering mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna inte omöjlig. Två frågetecken står emellertid i vägen för en sådan lösning. För det första - blir en sådan regering tillräckligt parlamentariskt stark för att kunna regera? För det andra - är Centerpartiet och Liberalerna verkligen villiga att spräcka Alliansen för att samregera med Miljöpartiet och Socialdemokraterna?

För ett par dagar sedan öppnade Annie Lööf i stället för att fortsätta efterleva principen att låta största block regera. Till Dagens Nyheter sa hon: "Vi tror inte på en samlingsregering i det läge som vi nu befinner oss i. Däremot tror vi på ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete mellan alliansen som helhet och andra partier över blockgränsen." Steget från "ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete" över blockgränsen till en ny, reviderad Decemberöverenskommelse är inte särskilt långt. Decemberöverenskommelsen innehöll ju utfästelser om blocköverskridande samarbeten i flera viktiga sakfrågor. Men hur ska Moderaterna och Kristdemokraterna förmås att accpetera en sådan? Å andra sidan har Moderaterna och Kristdemokraterna inga egna genomförbara förslag på hur regeringsfrågan ska lösas.

Jag tror inte vi får några klara besked i regeringsfrågan före valet 2018. Alliansen kommer att försöka gå till val tillsammans, och då är deras motivation att i förväg och i detalj binda sig för hur de kommer att hantera en ny valförlust ganska begränsad. Jag har inte några större problem med det, eftersom det är omöjligt att föregripa varje tänkbart valresultat (och det gäller oavsett vilka partier som sitter i regeringsställnig). Valresultatet måste få spela roll.

Däremot tycker jag det är olyckligt för demokratin om regeringsfrågan tillåts dominera det politiska samtalet på bekostnad av sakfrågorna. Jag lovar att dra mitt strå till stacken genom att visa något större återhållsamhet med bloggtexter om regeringsfrågan den närmaste tiden framöver.

Socialdemokraterna och regeringsfrågan

I en tidigare post lovade jag att formulera mig i ämnet Socialdemokraterna och regeringsfrågan. Nedan följer några reflektioner i saken.

Låt oss först utgå från att vi 2018 får ett valresultat motsvarande 2010 och 2014. Varken de rödgröna eller allianspartierna får egen majoritet, i stället har Sverigedemokraterna precis som nu en slags vågmästarposition. Om de rödgröna, precis som 2014, blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven förstås att göra anspråk på att få fortsätta regera. Stefan Löfven ser gärna en blocköverskridande regering. Han anser att en sådan regering sakpolitiskt är bäst för landet, regeringen får ett bredare underlag (i den bästa av världar blir det till och med en majoritetsregering) och Alliansen splittras. Det är som ett Kinderegg - han får tre presenter på en gång.

Centern och Liberalerna är kanske måttligt roade av att ge Löfven ett sådant Kinderegg. Men vad ska de göra i stället? Uthärda ytterligare fyra år i opposition? De har redan bundit sig vid masten att inte försöka bilda en ny Alliansregering, om de rödgröna partierna blir större.

En del menar att Stefan Löfven är styv i korken som explicit säger att han förväntar sig att Socialdemokraterna ska inneha statsministerposten i en blocköverskridande regering. Kanske det. Å andra sidan finns det en rimlighet i att det största partiet i en koalitionsregering innehar statsministerposten, särskilt om skillnaderna i storlek mellan partierna är omfattande. Det finns säkert några historiska exempel, men jag kan i skrivande stund inte komma på något sådant undantag i modern europeisk politik. Läsarna får gärna upplysa mig. Uppdaterat söndag kl 20.20: Min värderade kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors var inte sen att upplysa mig om att vi inte behöver gå längre än till Sverige 1979 för att hitta ett sådant exempel. I valet 1979 fick Moderaterna 20.3 procent och Centerpartiet 18.1 procent - men det var Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin som fick statsministerposten. (Nu höll den visserligen inte så länge - men i alla fall.)

Kanske kunde allianspartierna om de är mindre än de rödgröna försöka locka över Miljöpartiet att bilda regering med dem i stället? De sakpolitiska skillnaderna mellan Miljöpartiet och allianspartierna är emellertid stora. Lösningen skulle också väcka internt motstånd inom Miljöpartiet. En sådan regering skulle kanske inte heller den få majoritet, utan även fortsättningsvis bli beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Och då går det inte. Så i skrivande stund är en regering bestående av allianspartierna och Miljöpartiet inget särskilt sannolikt alternativ.

Vad gör då Socialdemokraterna om allianspartierna blir större än de rödgröna? Sannolikt kommer de fyra allianspartierna att försöka bilda regering på nytt, under snarlika förutsättningar som 2010. Men Sverigedemokraterna är kanske större efter 2018 års val än vad de var efter 2010 års val. De är nu mer parlamentariskt erfarna och lär sälja sig dyrare denna gång. Vad händer till exempel när Socialdemokraterna lägger fram sin egen budet hösten 2018? Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än allianspartierna får Sverigedemokraterna samma maktposition som de fick i samband med budgetomröstningen 2014 då de fällde den rödgröna regeringens budget och utlöste regeringskris.

Mycket tyder på att den rödgröna regeringen kan regera fram till 2018, beroende på att allianspartierna låtsas som att den Decemberöverenskommelse de själva bröt fortfarande existerar. Skulle det gå fyra år till, efter valet 2018? Svaret är: Jag vet inte. Mycket av svensk politik framöver kommer att påverkas av vad som händer inom Moderaterna. Ju mer Moderaterna (och kanske Kristdemokraterna) glider iväg från Liberalerna och Centerpartiet, desto svårare blir det att på ett slagkraftigt och trovärdigt sätt hålla ihop Alliansen.

Om framtiden vet vi ingenting. Det finns fortfarande en möjlighet att spelplanen förändras helt efter valet 2018. Kanske börjar inre motsättningar växa fram inom Sverigedemokraterna som bryter ned partiet. Kanske kommer Feministiskt initiativ in i riksdagen samtidigt som Kristdemokraterna (och Liberalerna ?!) trillar ut. Eller trillar Miljöpartiet ut, samtidigt som Kristdemokraterna klarar sig kvar och Feministiskt initiativ inte kommer in? Många frågor är det.

Men just nu präglas svensk politik enligt samstämmiga opinionsmätningar av stabilitet. Och det är intressant att den hypotetiska regeringsfrågan - som ligger två år fram i tiden - har en så framträdande plats i debatten på de enskilda sakfrågornas bekostnad.