SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).
Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.
För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.
SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)
Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.
Visar inlägg med etikett De rödgröna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett De rödgröna. Visa alla inlägg
2018-06-05
2018-01-08
En moderat enpartiregering? Kanske inte ändå.
Valåret 2018 är igång, och därmed också diskussionerna om regeringsfrågan. En del menar - inte utan fog - att fokus i debatten borde ligga på sakpolitiken och inte på regeringsfrågan eller på det politiska spelet.
Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.
Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.
På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.
Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.
Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.
Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.
Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.
Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.
På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.
Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.
Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.
Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.
2017-09-22
Vad ska S göra för att lyfta i opinionen?
Nu är oddsen på att Stefan Löfven kommer att fortsätta vara statsminister även efter valet 2018 nere i 1.80. Det måste vara oerhört frustrerande för de borgerliga partierna att de inte lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svåra parlamentariska förutsättningar till att vinna väljarnas förtroende.
Jag tror att de borgerliga partiernas misslyckande åtminstone delvis har sin grund i att de vägrat acceptera att de faktiskt förlorade valet 2014. I stället för att utnyttja mandatperioden till att utveckla sin politik - både som Allians och som enskilda partier - och visa upp ett konkurrenskraftigt alternativ till regeringspolitiken inför valet 2018 har de fastnat i en slags ingenmansland. De sitter på läktaren och kastar ofta arroganta kommentarer kring sig, i huvudsak avsedda att hålla de egna kärnväljarna på gott humör. Det blir mycket snack och lite verkstad. Först ingår man Decemberöverenskommelsen, sedan säger man upp den. Genom en slags självskadebeteende ser allianspartierna till att regeringsfrågan - där de är som mest oeniga - ständigt hamnar i centrum för debatten.
Samtidigt regerar den rödgröna regeringen på, och har just presenterat en rekordbudget. Tappar Stefan Löfven en minister sätter han dit en ny, och får borgerligheten att framstå som oseriös.
Ja, jag vet att det framför allt är Moderaternas (och Kristdemokraternas) interna splittring som ligger till grund för oenigheten och vingligheten i deras agerande. Men i alla fall.
Socialdemokraterna har absolut inga skäl till att ta ut någon valseger i förskott. Visserligen leder de rödgröna i de allra flesta opinionsundersökningar knappt men klart över allianspartierna. Men det är långt till valet, och det politiska livet i Sverige har väl sällan varit lika svårförutsägbart som just nu.
Framförallt är det ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet inte lyfter i opinionen. Trots rekordbudgeten och att man uppfyller sina vallöften, trots den fantastiska ekonomin, trots Stefan Löfvens allt mer även av borgerligheten uppskattade ledaregenskaper och trots oppositionens politiska svaghet har Socialdemokraterna stagnerat på en nivå om cirka 30 procent.
Vad tror ni det beror på, kära läsare? Ni får gärna - oavsett vilket politiskt håll ni kommer ifrån - bidra till diskussionen genom att ge era svar på dessa frågor:
1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?
2.) Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?
Jag tror att de borgerliga partiernas misslyckande åtminstone delvis har sin grund i att de vägrat acceptera att de faktiskt förlorade valet 2014. I stället för att utnyttja mandatperioden till att utveckla sin politik - både som Allians och som enskilda partier - och visa upp ett konkurrenskraftigt alternativ till regeringspolitiken inför valet 2018 har de fastnat i en slags ingenmansland. De sitter på läktaren och kastar ofta arroganta kommentarer kring sig, i huvudsak avsedda att hålla de egna kärnväljarna på gott humör. Det blir mycket snack och lite verkstad. Först ingår man Decemberöverenskommelsen, sedan säger man upp den. Genom en slags självskadebeteende ser allianspartierna till att regeringsfrågan - där de är som mest oeniga - ständigt hamnar i centrum för debatten.
Samtidigt regerar den rödgröna regeringen på, och har just presenterat en rekordbudget. Tappar Stefan Löfven en minister sätter han dit en ny, och får borgerligheten att framstå som oseriös.
Ja, jag vet att det framför allt är Moderaternas (och Kristdemokraternas) interna splittring som ligger till grund för oenigheten och vingligheten i deras agerande. Men i alla fall.
Socialdemokraterna har absolut inga skäl till att ta ut någon valseger i förskott. Visserligen leder de rödgröna i de allra flesta opinionsundersökningar knappt men klart över allianspartierna. Men det är långt till valet, och det politiska livet i Sverige har väl sällan varit lika svårförutsägbart som just nu.
Framförallt är det ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet inte lyfter i opinionen. Trots rekordbudgeten och att man uppfyller sina vallöften, trots den fantastiska ekonomin, trots Stefan Löfvens allt mer även av borgerligheten uppskattade ledaregenskaper och trots oppositionens politiska svaghet har Socialdemokraterna stagnerat på en nivå om cirka 30 procent.
Vad tror ni det beror på, kära läsare? Ni får gärna - oavsett vilket politiskt håll ni kommer ifrån - bidra till diskussionen genom att ge era svar på dessa frågor:
1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?
2.) Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?
2017-09-03
Vinstbegränsningar i välfärdssektorn? Äntligen en rejäl vänster-högerkonflikt!
Nu har regeringen och Vänsterpartiet enats om huvuddragen i ett förslag om vinstbegränsning för privata bolag i omsorg och skola. Förslaget kommer att läggas fram i riksdagen våren 2018.
Jag tycker det är bra att regeringen och Vänsterpartiet gör slag i saken och lägger fram ett förslag. Det finns ett motstånd i opinionen mot privata vinstuttag i välfärdssektorn, och nu får den opinionen en stark politisk röst i debatten och i parlamentet. Vi får också er rejäl vänster-högerkonflikt. Det tycker jag är bra för svensk politik.
Förslaget kommer med all sannolikhet att röstas ned i riksdagen. Allianspartierna är benhårt emot. Även Sverigedemokraterna är emot, och även om det partiet är notoriskt opålitligt så tror jag knappast att de kommer att ändra sig i denna frågan. Men vi kan inte veta säkert. I övriga Europa är det inte ovanligt att populistiska, nationalkonservativa partier som till exempel franska Nationella fronten är vänsterorienterade i fördelningsfrågor. Sverigedemokraterna har i stället etablerat sig som ett högerparti i dessa frågor.
Nu är det viktigt att de rödgröna - och särskilt Socialdemokraterna - förmår mobilisera i frågan. Det får inte bli som med löntagarfonderna, där det fanns en tvekan inom partiet och där delar av partiledningen tog debatten mest för att man ansåg sig nödd och tvungen.
Två frågor blir avgörande. För det första: Hur viktig är frågan för väljarna? På en rak fråga är det betydligt fler som är för än som är emot vinstbegränsning i välfärdssektorn. Men tycker väljarna att frågan är viktig? Vänsterpartiet satsade hårt på vinstförbudsfrågan i valrörelsen 2014, men valframgången uteblev. Partiet fick ungefär lika stor andel av rösterna i valet 2014 som valet 2010 (5.72 respektive 5.61 procent.
För det andra: Kommer Alliansen att lyckas formulera frågan om vinstbegränsning som en valfrihetsfråga? Det vill säga, kommer de att lyckas med att sätta bilden av att om vinstbegränsningar införs så kommer medborgarnas valfrihet att minska? Vi vet att om väljarna får ta ställning till förslag där vinststopp ställs mot minskad valfrihet blir frågan en helt annan än om frågan endast avser synen på vinster i välfärden.
En rejäl vänster-högerkonflikt. Äntligen.
Jag tycker det är bra att regeringen och Vänsterpartiet gör slag i saken och lägger fram ett förslag. Det finns ett motstånd i opinionen mot privata vinstuttag i välfärdssektorn, och nu får den opinionen en stark politisk röst i debatten och i parlamentet. Vi får också er rejäl vänster-högerkonflikt. Det tycker jag är bra för svensk politik.
Förslaget kommer med all sannolikhet att röstas ned i riksdagen. Allianspartierna är benhårt emot. Även Sverigedemokraterna är emot, och även om det partiet är notoriskt opålitligt så tror jag knappast att de kommer att ändra sig i denna frågan. Men vi kan inte veta säkert. I övriga Europa är det inte ovanligt att populistiska, nationalkonservativa partier som till exempel franska Nationella fronten är vänsterorienterade i fördelningsfrågor. Sverigedemokraterna har i stället etablerat sig som ett högerparti i dessa frågor.
Nu är det viktigt att de rödgröna - och särskilt Socialdemokraterna - förmår mobilisera i frågan. Det får inte bli som med löntagarfonderna, där det fanns en tvekan inom partiet och där delar av partiledningen tog debatten mest för att man ansåg sig nödd och tvungen.
Två frågor blir avgörande. För det första: Hur viktig är frågan för väljarna? På en rak fråga är det betydligt fler som är för än som är emot vinstbegränsning i välfärdssektorn. Men tycker väljarna att frågan är viktig? Vänsterpartiet satsade hårt på vinstförbudsfrågan i valrörelsen 2014, men valframgången uteblev. Partiet fick ungefär lika stor andel av rösterna i valet 2014 som valet 2010 (5.72 respektive 5.61 procent.
För det andra: Kommer Alliansen att lyckas formulera frågan om vinstbegränsning som en valfrihetsfråga? Det vill säga, kommer de att lyckas med att sätta bilden av att om vinstbegränsningar införs så kommer medborgarnas valfrihet att minska? Vi vet att om väljarna får ta ställning till förslag där vinststopp ställs mot minskad valfrihet blir frågan en helt annan än om frågan endast avser synen på vinster i välfärden.
En rejäl vänster-högerkonflikt. Äntligen.
2017-02-12
Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!
Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.
KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.
När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)
Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som 2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.
Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).
KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.
När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)
Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som 2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.
Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).
2015-10-29
Om kontrasten mellan politisk turbulens och stabil väljaropinion
De senaste månadernas politiska turbulens står i djup kontrast till stabiliteten i väljaropinionen. Trots migrationsströmmar, flyktingpolitiska uppgörelser och en uppriven Decemberöverenskommelse har vi i dag ungefär samma opinionsläge som för några månader sedan.
I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.
Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.
Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?
Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.
Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.
I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.
Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.
Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?
Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.
Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.
2014-12-05
Fi och extravalet
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.
Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.
Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.
Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.
Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.
Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.
Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.
Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.
Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.
Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.
Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.
2014-09-04
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ?
Dagens opinionsmätningar från Ipsos och Novus satte stopp för eventuellt spirande Alliansförhoppningar om att regeringspartierna - mot alla odds - skulle lyckas hämta in de rödgrönas försprång lagom till valdagen. Avståndet mellan blocken har successivt minskat sedan i våras. Men nu - med bara tio dagar kvar till valet - har opinionsläget åtminstone i dessa mätningar stabiliserats. I Ipsos mätning uppgår det rödgröna försprånget till 11.2 procentenheter, i Novus mätning uppgår det rödgröna försprånget till 9.9 procentenheter. Sådana avstånd går inte att hämta in på tio dagar.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
2014-08-22
Läget i valrörelsen
Det har varit en intensiv valrörelsevecka. Två ämnen har dominerat debatten: flyktingmottagning och regeringsfrågan.
Debatten om svensk flyktingmottagning var oväntad. Genom Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags och Carl Bildts och Anders Borgs presskonferens om oron i världen i onsdags riktades fokus mot pågående kriser i omvärlden, samt hur Sverige påverkas av ökad flyktingmottagning. Så skapas bilden av ett statsmannamässigt ledarskap som tar de internationella frågorna på stort allvar och som kombinerar en generös och solidarisk flyktingpolitik med en vilja och förmåga att ta ekonomiskt ansvar för sin solidaritet.
Debatten om regeringsfrågan var desto mer väntad. Mot bakgrund av den ovan beskrivna bilden av ett internationellt krisläge har Alliansen allt att vinna på att spela upp bilden av sin egen regeringsduglighet mot den osäkerhet i regeringsfrågan som följer på en rödgrön valseger.
Tonen i debatten har varit hård och den ömsesidiga misstänksamheten tycks total. Rödgröna företrädare tolkar Moderaternas agerande som ett cyniskt spel, där partiet skamlöst utnyttjar människor på flykt för sina egna partiegoistiska syften och samtidigt bidrar till att öka stödet för Sverigedemokraterna. Alliansföreträdare tolkar å sin sida varje antydan om att man skulle ägna dessa frågor en partistrategisk tanke som ett moraliskt skamgrepp.
Verkligheten är som så ofta något mera grå. Det vore naivt att förneka Fredrik Reinfeldts uppriktiga engagemang för en generös flyktingpolitik. Lika naivt vore det att påstå att valrörelsen inte på något sätt skulle ha påverkat hans och Moderaternas sätt att hantera dessa frågor under veckan som gått. Ideologi och strategi pekade på samma håll.
Sammantaget har det varit en bra vecka för Alliansen. Debatten har kretsat kring de frågor där regeringen fortsatt anser sig stå stark: vikten av ekonomiskt ansvar och regeringsduglighet i en svår tid.
Däremot tror jag inte att den gångna veckan blir den spelvändare som Alliansen kanske hoppats på. Jag har svårt att se hur debatten om kriserna i omvärlden eller Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar skall kunna hålla sig kvar högst upp på dagordningen under de veckor som kommer. När det gäller regeringsfrågan är det mesta nu sagt och uppklarat. Alliansen kommer (vilket jag hela tiden hävdat) att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering, om de rödgröna blir större än allianspartierna och även om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. En sådan rödgrön minoritetsregering har också goda möjligheter att få igenom sin första budget, eftersom varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att ha något intresse av ett tidigt nyval och allianspartierna inte tänker regera i ett läge där de i varje enskild fråga behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen. Första indikationen på om jag har rätt kommer i samband med allianspartiernas förhandlingar på Harpsund i helgen och debatten kring det valmanifest som presenteras strax därpå.
Debatten om svensk flyktingmottagning var oväntad. Genom Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags och Carl Bildts och Anders Borgs presskonferens om oron i världen i onsdags riktades fokus mot pågående kriser i omvärlden, samt hur Sverige påverkas av ökad flyktingmottagning. Så skapas bilden av ett statsmannamässigt ledarskap som tar de internationella frågorna på stort allvar och som kombinerar en generös och solidarisk flyktingpolitik med en vilja och förmåga att ta ekonomiskt ansvar för sin solidaritet.
Debatten om regeringsfrågan var desto mer väntad. Mot bakgrund av den ovan beskrivna bilden av ett internationellt krisläge har Alliansen allt att vinna på att spela upp bilden av sin egen regeringsduglighet mot den osäkerhet i regeringsfrågan som följer på en rödgrön valseger.
Tonen i debatten har varit hård och den ömsesidiga misstänksamheten tycks total. Rödgröna företrädare tolkar Moderaternas agerande som ett cyniskt spel, där partiet skamlöst utnyttjar människor på flykt för sina egna partiegoistiska syften och samtidigt bidrar till att öka stödet för Sverigedemokraterna. Alliansföreträdare tolkar å sin sida varje antydan om att man skulle ägna dessa frågor en partistrategisk tanke som ett moraliskt skamgrepp.
Verkligheten är som så ofta något mera grå. Det vore naivt att förneka Fredrik Reinfeldts uppriktiga engagemang för en generös flyktingpolitik. Lika naivt vore det att påstå att valrörelsen inte på något sätt skulle ha påverkat hans och Moderaternas sätt att hantera dessa frågor under veckan som gått. Ideologi och strategi pekade på samma håll.
Sammantaget har det varit en bra vecka för Alliansen. Debatten har kretsat kring de frågor där regeringen fortsatt anser sig stå stark: vikten av ekonomiskt ansvar och regeringsduglighet i en svår tid.
Däremot tror jag inte att den gångna veckan blir den spelvändare som Alliansen kanske hoppats på. Jag har svårt att se hur debatten om kriserna i omvärlden eller Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar skall kunna hålla sig kvar högst upp på dagordningen under de veckor som kommer. När det gäller regeringsfrågan är det mesta nu sagt och uppklarat. Alliansen kommer (vilket jag hela tiden hävdat) att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering, om de rödgröna blir större än allianspartierna och även om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. En sådan rödgrön minoritetsregering har också goda möjligheter att få igenom sin första budget, eftersom varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att ha något intresse av ett tidigt nyval och allianspartierna inte tänker regera i ett läge där de i varje enskild fråga behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen. Första indikationen på om jag har rätt kommer i samband med allianspartiernas förhandlingar på Harpsund i helgen och debatten kring det valmanifest som presenteras strax därpå.
2014-08-17
Varför väljer Fredrik Reinfeldt att ställa flyktingmottagning mot sociala reformer?
Fredrik Reinfeldts sommartal på Norrmalmstorg igår bjöd på en stor överraskning. I talet vädjade Fredrik Reinfeldt till svenska folket att öppna sina hjärtan för dem som nu flyr till Sverige från olika krigshärdar i världen, samtidigt som han starkt betonade de ekonomiska kostnader som flyktingmottagandet skulle föra med sig. Reinfeldt anklagade de rödgröna partierna för att inte ta hänsyn till de ökade kostnaderna för flyktingmottagningen när de utformat sina reformförslag inför valet i september.
De flesta bedömare är ense om att Fredrik Reinfeldts utspel gynnar Sverigedemokraterna. Partier tenderar att gynnas när deras profilfrågor får ökat utrymme i samhällsdebatten, och i det här fallet formulerar sig Reinfeldt på ett sätt som ger stöd åt Sverigedemokraternas verklighetsbild - en generös flyktingmottagning blir ett hinder för viktiga samhällsreformer. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna jublade igår.
Varför väljer då Fredrik Reinfeldt att göra på detta sättet? Hans aversion mot Sverigedemokraterna är väl känd och det är också svårt att se vilka politiska mål han hoppas kunna uppnå. Vilka är de sakpolitiska och strategiska överväganden som ligger bakom utspelet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ.
1.) Fredrik Reinfeldt vill visa statsmannaskap, genom att ge uttryck för generositet i flyktingpolitiken och samtidigt vara beredd att ta de ekonomiska konsekvenserna av en sådan generositet. Den rödgröna oppositionen kan utpekas som ekonomiskt oansvarig och anklagas för att bygga luftslott till väljarna. Alliansen underläge i opinionen är nära nog hopplöst. Fredrik Reinfeldt försöker nu attrahera den del av medelklassen som gärna ser en generös flyktingpolitik men som i dagläget inte brinner för sociala reformer. Fredrik Reinfeldt hoppas på detta sätt vinna en del röster från övriga allianspartier, men framför allt attrahera väljare som tvekar mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Alliansen.
Mot denna tolkning talar att Moderaterna är det parti vars väljare är mest negativa till en generös flyktingmottagning, om vi bortser från Sverigedemokraterna. Sannolikheten är stor att Fredrik Reinfeldt genom sitt utspel demobiliserar en del av sina egna väljare, eller till och med riskerar att mista dem till Sverigedemokraterna eller till något alliansparti. I vilket fall är det svårt att se att utspelet skulle kunna bli den game-changer ("spelvändare") som förhindrar att de rödgröna partierna blir större än Alliansen.
2.) Fredrik Reinfeldt inser att spelet är slut och han vill nu åstadkomma en situation där det blir så svårt som möjligt för de rödgröna partierna att regera. Genom att lyfta fram flyktingfrågan och genom att sätta flyktingmottagning i motsättning till sociala reformer ökar han sannolikheten för att Sverigedemokraterna kommer att få spela en vågmästarroll efter valet i september och att en rödgrön regering under ledning av Stefan Löfven får svårt att överleva hela mandatperioden. Alliansen kan utnyttja den rödgröna regeringens svårigheter till att lyfta fram sin egen regeringsduglighet och stå väl rustade inför valet 2018, eller inför ett eventuellt nyval innan dess.
Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt verkligen avskyr Sverigedemokraterna, och att det därför är högst tveksamt att han skulle bjuda Sverigedemokraterna på ökat opinionsstöd i hopp om att därigenom underlätta ett återkommande till makten för Alliansen om några år. Sverigedemokraternas nya väljare skulle också med stor sannolikhet komma just från Moderaterna, och det finns ingen självklarhet i att de skulle välja att komma tillbaka till Moderaterna i valet 2018. Det är heller inte självklart att Moderaterna och de övriga allianspartierna skulle ha något att vinna på ett nyval.
3.) Fredrik Reinfeldt insåg inte att hans formulering skulle få det spinn som det nu fick. Reinfeldt talade utan manus, vilket ger utrymme för improvisation och för formuleringar som inte alltid är så väl valda. I så fall kommer Fredrik Reinfeldt - kanske redan i kväll i SVT Agenda - att tona ned sitt utspel och försöka rikta fokus på andra saker.
Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig och rutinerad politiker, och att han borde/måste ha insett konsekvenserna av sitt sätt att uttrycka sig.
Sammantaget lutar jag trots allt åt alternativ 1 ovan, möjligen i kombination med alternativ 3. Jag inser att det kan röra sig om visst önsketänkande från min sida. Jag har alltid hållit Fredrik Reinfeldt högt för att han hållit rågången mot Sverigedemokraterna och jag har svårt att tro att han i valrörelsens slutskede frivilligt skulle bjuda dem på en sådan karamell. Fredrik Reinfeldts uttalanden och agerande de närmaste dagarna lär ge ökad vägledning i saken.
De flesta bedömare är ense om att Fredrik Reinfeldts utspel gynnar Sverigedemokraterna. Partier tenderar att gynnas när deras profilfrågor får ökat utrymme i samhällsdebatten, och i det här fallet formulerar sig Reinfeldt på ett sätt som ger stöd åt Sverigedemokraternas verklighetsbild - en generös flyktingmottagning blir ett hinder för viktiga samhällsreformer. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna jublade igår.
Varför väljer då Fredrik Reinfeldt att göra på detta sättet? Hans aversion mot Sverigedemokraterna är väl känd och det är också svårt att se vilka politiska mål han hoppas kunna uppnå. Vilka är de sakpolitiska och strategiska överväganden som ligger bakom utspelet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ.
1.) Fredrik Reinfeldt vill visa statsmannaskap, genom att ge uttryck för generositet i flyktingpolitiken och samtidigt vara beredd att ta de ekonomiska konsekvenserna av en sådan generositet. Den rödgröna oppositionen kan utpekas som ekonomiskt oansvarig och anklagas för att bygga luftslott till väljarna. Alliansen underläge i opinionen är nära nog hopplöst. Fredrik Reinfeldt försöker nu attrahera den del av medelklassen som gärna ser en generös flyktingpolitik men som i dagläget inte brinner för sociala reformer. Fredrik Reinfeldt hoppas på detta sätt vinna en del röster från övriga allianspartier, men framför allt attrahera väljare som tvekar mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Alliansen.
Mot denna tolkning talar att Moderaterna är det parti vars väljare är mest negativa till en generös flyktingmottagning, om vi bortser från Sverigedemokraterna. Sannolikheten är stor att Fredrik Reinfeldt genom sitt utspel demobiliserar en del av sina egna väljare, eller till och med riskerar att mista dem till Sverigedemokraterna eller till något alliansparti. I vilket fall är det svårt att se att utspelet skulle kunna bli den game-changer ("spelvändare") som förhindrar att de rödgröna partierna blir större än Alliansen.
2.) Fredrik Reinfeldt inser att spelet är slut och han vill nu åstadkomma en situation där det blir så svårt som möjligt för de rödgröna partierna att regera. Genom att lyfta fram flyktingfrågan och genom att sätta flyktingmottagning i motsättning till sociala reformer ökar han sannolikheten för att Sverigedemokraterna kommer att få spela en vågmästarroll efter valet i september och att en rödgrön regering under ledning av Stefan Löfven får svårt att överleva hela mandatperioden. Alliansen kan utnyttja den rödgröna regeringens svårigheter till att lyfta fram sin egen regeringsduglighet och stå väl rustade inför valet 2018, eller inför ett eventuellt nyval innan dess.
Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt verkligen avskyr Sverigedemokraterna, och att det därför är högst tveksamt att han skulle bjuda Sverigedemokraterna på ökat opinionsstöd i hopp om att därigenom underlätta ett återkommande till makten för Alliansen om några år. Sverigedemokraternas nya väljare skulle också med stor sannolikhet komma just från Moderaterna, och det finns ingen självklarhet i att de skulle välja att komma tillbaka till Moderaterna i valet 2018. Det är heller inte självklart att Moderaterna och de övriga allianspartierna skulle ha något att vinna på ett nyval.
3.) Fredrik Reinfeldt insåg inte att hans formulering skulle få det spinn som det nu fick. Reinfeldt talade utan manus, vilket ger utrymme för improvisation och för formuleringar som inte alltid är så väl valda. I så fall kommer Fredrik Reinfeldt - kanske redan i kväll i SVT Agenda - att tona ned sitt utspel och försöka rikta fokus på andra saker.
Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig och rutinerad politiker, och att han borde/måste ha insett konsekvenserna av sitt sätt att uttrycka sig.
Sammantaget lutar jag trots allt åt alternativ 1 ovan, möjligen i kombination med alternativ 3. Jag inser att det kan röra sig om visst önsketänkande från min sida. Jag har alltid hållit Fredrik Reinfeldt högt för att han hållit rågången mot Sverigedemokraterna och jag har svårt att tro att han i valrörelsens slutskede frivilligt skulle bjuda dem på en sådan karamell. Fredrik Reinfeldts uttalanden och agerande de närmaste dagarna lär ge ökad vägledning i saken.
2014-08-15
Förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering - släpps en sådan verkligen fram?
Uppdaterat tisdag 19 augusti kl 19.00: I dag satte Moderaternas partisekreterare Kent Persson ned foten och tydliggjorde att Moderaterna kommer att släppa fram en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Därmed satte han stopp för alla de spekulationer som förekommit de senaste dagarna om att Fredrik Reinfeldt skulle försöka klamra sig kvar som statsminister även efter en valförlust.
Jag har - som visas nedan - hela tiden avfärdat dessa spekulationer och hävdat att det inte finns några rimliga argument för att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust skulle välja att försöka stoppa en rödgrön regering. En alliansregering som inte avgick efter en valförlust skulle inte ha någon politisk legitimitet och den skulle sannolikt heller inte bli särskilt långlivad. Dessutom hyser Fredrik Reinfeldt en djup motvilja mot Sverigedemokraterna och deras politik och han vill inte gå till historien som den som gav Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.
Däremot har jag förståelse för att Fredrik Reinfeldt inte varje gång en mikrofon sätts framför hans mun måste upprepa denna utfästelse. Ett ständigt utlovande om att släppa fram en rödgrön regering riskerar att bli demobiliserande för hans egna sympatisörer och kan ge intryck av att han redan ser spelet som förlorat.
Jan Björklund och Annie Lööf sa igår i SVT Rapport att största blocket skall bilda regering. Därmed är saken avgjord, och valdebatten kan möjligen börja kretsa något mer kring ideologi och politiska sakfrågor i stället.
Jag kommenterar utvecklingen för TT, bland annat här.
Ja, jag är helt säker på att Fredrik Reinfeldt inte försöker klamra sig fast vid makten om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Flera skäl talar emot att han skulle göra så.
En sådan alliansregering får en extremt svag legitimitet. Hela valdebatten utgår från frågan vilket block som blir störst, Alliansen eller de rödgröna, och det block som blir minst kommer att uppfattas som valets förlorare. Fredrik Reinfeldt har också bundit sig vid masten, genom att flera gånger markera att han tycker att det block som blir störst skall regera. (Visst, Reinfeldt har inte kommenterat varje enskilt hypotetiskt utfall av valet men han har varit klar i principfrågan - störst block vinner. Han skulle uppfattas som en slingerbult om han efter en valförlust försökte omdefiniera vad han egentligen menat.)
En sådan alliansregering blir heller inte särskilt långlivad. Den skulle inte ens klara sin första budgetomröstning, om de rödgröna gick samman kring ett gemensamt budgetförslag. (Sverigedemokraterna skulle, givet sina extrema ståndpunkter om invandring och flyktingpolitik, knappast kunna rösta för en alliansbudget.) Även om de rödgröna valde attt avstå från ett gemensamt budgetförslag eller om Sverigedemokraterna mot all förmodan valde att stödja alliansbudgeten skjuts problemen bara på framtiden. Alliansregeringen skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning, och utan ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna blir situationen snart ohållbar. Allianspartierna är inte villiga att skapa ett sådant formaliserat samarbete, i stället väntar regeringskris och eventuellt nyval. Det vet Fredrik Reinfeldt, och han vill inte dit.
Låt oss också komma ihåg att Fredrik Reinfeldt avskyr Sverigedemokraternas politik och deras värdegrund. Det är sällan man hör Fredrik Reinfeldt så trovärdig och bottna så djupt i en fråga som när han uttrycker sin ovilja mot Sverigedemokraterna. Inom allianspartierna finns det gott om personer som delar Fredrik Reinfeldts här djupt kända övertygelse och aldrig skulle acceptera ett samarbetsarrangemang med Sverigedemokraterna.
Hur är det då med risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna? Ja, svaret på den frågan betingas av vad som händer inom Moderaterna efter en valförlust och hur det politiska landskapet i övrigt utkristallerar sig. En valförlust för Moderaterna följs sannolikt av en ideologiskt betingad maktstrid där utgången är oviss. Det kan uppstå åsiktsgrupperingar som menar att Moderaternas och allianspartiernas enda möjliga väg tillbaka till regeringsmakten går genom en formell - eller åtminstone informell - samverkan med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna under denna tid genomgår en framgångsrik "normaliseringsprocess" sänks tröskeln för ett sådant ställningstagande från Moderaternas sida. Vi har sett snarlika processer i Danmark och i Norge.
Fredrik Reinfeldt själv kommer efter en valförlust knappast att sitta kvar som partiledare för Moderaterna under hela mandatperioden. Samtidigt är han angelägen om att inte lämna ordförandeskapet utan att först ha gjort sitt bästa för att undvika ett scenario som leder till samverkan med Sverigedemokraterna. Men det är inte säkert att han äger frågan och då finns risken för en sådan samverkan.
Men dit är steget långt. Grundtipset är fortfarande att valet i september utmynnar i en rödgrön regering som - om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll - regerar med hjälp av hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser, förlorar en del omröstningar och eventuellt breddas med Folkpartiet och/eller Centerpartiet en bit in i mandatperioden.
Jag har - som visas nedan - hela tiden avfärdat dessa spekulationer och hävdat att det inte finns några rimliga argument för att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust skulle välja att försöka stoppa en rödgrön regering. En alliansregering som inte avgick efter en valförlust skulle inte ha någon politisk legitimitet och den skulle sannolikt heller inte bli särskilt långlivad. Dessutom hyser Fredrik Reinfeldt en djup motvilja mot Sverigedemokraterna och deras politik och han vill inte gå till historien som den som gav Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.
Däremot har jag förståelse för att Fredrik Reinfeldt inte varje gång en mikrofon sätts framför hans mun måste upprepa denna utfästelse. Ett ständigt utlovande om att släppa fram en rödgrön regering riskerar att bli demobiliserande för hans egna sympatisörer och kan ge intryck av att han redan ser spelet som förlorat.
Jan Björklund och Annie Lööf sa igår i SVT Rapport att största blocket skall bilda regering. Därmed är saken avgjord, och valdebatten kan möjligen börja kretsa något mer kring ideologi och politiska sakfrågor i stället.
Jag kommenterar utvecklingen för TT, bland annat här.
*
I min förra bloggtext analyserade jag förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna partierna skulle bli större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Några har hört av sig och undrat om jag är säker på att Fredrik Reinfeldt i ett sådant läge verkligen släpper fram en rödgrön regering, samt hur jag uppfattar risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.Ja, jag är helt säker på att Fredrik Reinfeldt inte försöker klamra sig fast vid makten om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Flera skäl talar emot att han skulle göra så.
En sådan alliansregering får en extremt svag legitimitet. Hela valdebatten utgår från frågan vilket block som blir störst, Alliansen eller de rödgröna, och det block som blir minst kommer att uppfattas som valets förlorare. Fredrik Reinfeldt har också bundit sig vid masten, genom att flera gånger markera att han tycker att det block som blir störst skall regera. (Visst, Reinfeldt har inte kommenterat varje enskilt hypotetiskt utfall av valet men han har varit klar i principfrågan - störst block vinner. Han skulle uppfattas som en slingerbult om han efter en valförlust försökte omdefiniera vad han egentligen menat.)
En sådan alliansregering blir heller inte särskilt långlivad. Den skulle inte ens klara sin första budgetomröstning, om de rödgröna gick samman kring ett gemensamt budgetförslag. (Sverigedemokraterna skulle, givet sina extrema ståndpunkter om invandring och flyktingpolitik, knappast kunna rösta för en alliansbudget.) Även om de rödgröna valde attt avstå från ett gemensamt budgetförslag eller om Sverigedemokraterna mot all förmodan valde att stödja alliansbudgeten skjuts problemen bara på framtiden. Alliansregeringen skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning, och utan ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna blir situationen snart ohållbar. Allianspartierna är inte villiga att skapa ett sådant formaliserat samarbete, i stället väntar regeringskris och eventuellt nyval. Det vet Fredrik Reinfeldt, och han vill inte dit.
Låt oss också komma ihåg att Fredrik Reinfeldt avskyr Sverigedemokraternas politik och deras värdegrund. Det är sällan man hör Fredrik Reinfeldt så trovärdig och bottna så djupt i en fråga som när han uttrycker sin ovilja mot Sverigedemokraterna. Inom allianspartierna finns det gott om personer som delar Fredrik Reinfeldts här djupt kända övertygelse och aldrig skulle acceptera ett samarbetsarrangemang med Sverigedemokraterna.
Hur är det då med risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna? Ja, svaret på den frågan betingas av vad som händer inom Moderaterna efter en valförlust och hur det politiska landskapet i övrigt utkristallerar sig. En valförlust för Moderaterna följs sannolikt av en ideologiskt betingad maktstrid där utgången är oviss. Det kan uppstå åsiktsgrupperingar som menar att Moderaternas och allianspartiernas enda möjliga väg tillbaka till regeringsmakten går genom en formell - eller åtminstone informell - samverkan med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna under denna tid genomgår en framgångsrik "normaliseringsprocess" sänks tröskeln för ett sådant ställningstagande från Moderaternas sida. Vi har sett snarlika processer i Danmark och i Norge.
Fredrik Reinfeldt själv kommer efter en valförlust knappast att sitta kvar som partiledare för Moderaterna under hela mandatperioden. Samtidigt är han angelägen om att inte lämna ordförandeskapet utan att först ha gjort sitt bästa för att undvika ett scenario som leder till samverkan med Sverigedemokraterna. Men det är inte säkert att han äger frågan och då finns risken för en sådan samverkan.
Men dit är steget långt. Grundtipset är fortfarande att valet i september utmynnar i en rödgrön regering som - om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll - regerar med hjälp av hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser, förlorar en del omröstningar och eventuellt breddas med Folkpartiet och/eller Centerpartiet en bit in i mandatperioden.
2014-01-23
Max-affären - om yttrandefrihet och frihet att äta var man vill
Jag blev inte blev särskilt upprörd över att hamburgerkedjan Max i ett brev till sina anställda ondgjorde sig för en höjning av restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna vid en rödgrön valseger. Självklart har du som arbetsgivare rätt att delta i den politiska opinionsbildningen på samma sätt som alla andra. Vi lever i ett fritt land.
På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.
Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.
Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.
Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.
På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.
Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.
Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.
Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.
2013-10-24
Omröstningen om brytpunkt blev prestigeförlust för de rödgröna
Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
2013-06-11
Reinfeldt talar klarspråk i regeringsfrågan. Bra!
Ibland får man rätt snabbare än man trott. För bara några dagar sedan skrev jag att om Sverigedemokraterna fick en vågmästarställning efter valet 2014 så skulle de övriga partierna i en omröstning i riksdagen släppa fram partiledaren för det största blocket som statsminister, till exempel genom att den förlorande
sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster. Och redan i dag träder Fredrik Reinfeldt fram i Expressen och säger just detta: Om de rödgröna
tillsammans blir större än alliansens fyra partier, då är vi beredda att
släppa fram dem till makten för att på det sättet säkerställa att vi
isolerar Sverigedemokraterna från inflytande.
Reinfeldt betonar att hans utfästelse förutsätter att Stefan Löfven och de rödgröna lovar samma sak. Jag förutsätter att så också blir fallet. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer.
Reinfeldts utfästelse är inte bara statsmannaaktig. Den är också politiskt klok i det att den binder en allt mer ihålig allians tätare samman. Om alliansen förlorar valet läggs allianssamarbetet för fäfot. Det är inget konstigt i det. Men det har börjat resas tvivel om alliansens förmåga att hålla samman även vid en valseger och om inte en blocköverskridande majoritetsregering egentligen vore att föredra. Reinfeldt väljer i artikeln att uttala sig å hela alliansens vägnar, det vill säga även om hur Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle rösta i en votering om Stefan Löfven som statsminister. Jag undrar hur väl förankrat Reinfeldts utspel var hos dessa partier. I vilket fall är det politiskt omöjligt för Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf att nu gå ut och säga att de har en annan uppfattning än statsministern i frågan.
Innebär utfästelsen några hinder mot en blocköverskridanderegering efter valet? Jag tror inte det. Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation. Men dessa scenarier är i dag i högsta grad osannolika. Hur de i så fall bör hanteras i en riksdagsomröstning får man ta därifrån och då - alla hypotetiska utfall kan inte bedömas i förväg.
Ser fram mot mediernas uppföljningsfrågor till Reinfeldts allianskamrater och till Stefan Löfven i denna fråga under dagen.
Reinfeldt betonar att hans utfästelse förutsätter att Stefan Löfven och de rödgröna lovar samma sak. Jag förutsätter att så också blir fallet. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer.
Reinfeldts utfästelse är inte bara statsmannaaktig. Den är också politiskt klok i det att den binder en allt mer ihålig allians tätare samman. Om alliansen förlorar valet läggs allianssamarbetet för fäfot. Det är inget konstigt i det. Men det har börjat resas tvivel om alliansens förmåga att hålla samman även vid en valseger och om inte en blocköverskridande majoritetsregering egentligen vore att föredra. Reinfeldt väljer i artikeln att uttala sig å hela alliansens vägnar, det vill säga även om hur Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle rösta i en votering om Stefan Löfven som statsminister. Jag undrar hur väl förankrat Reinfeldts utspel var hos dessa partier. I vilket fall är det politiskt omöjligt för Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf att nu gå ut och säga att de har en annan uppfattning än statsministern i frågan.
Innebär utfästelsen några hinder mot en blocköverskridanderegering efter valet? Jag tror inte det. Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation. Men dessa scenarier är i dag i högsta grad osannolika. Hur de i så fall bör hanteras i en riksdagsomröstning får man ta därifrån och då - alla hypotetiska utfall kan inte bedömas i förväg.
Ser fram mot mediernas uppföljningsfrågor till Reinfeldts allianskamrater och till Stefan Löfven i denna fråga under dagen.
2013-06-04
SCB:s partisympatiundersökning och regeringsfrågan
Dagens partisympatiundersökning från SCB blev en glad läsning för de rödgröna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna förlorat sin vågmästarroll. Resultatet gör det nu än svårare för Fredrik Reinfeldt att påstå att det inte finns något regeringsalternativ vid sidan av alliansen. De rödgröna partierna vinner arbetsro, samtidigt som allianspartierna utsätts för en allt hårdare press att hitta en väg att bryta den negativa cirkeln.
I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.
För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.
Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.
Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.
Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.
Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.
Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.
I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.
För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.
Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.
Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.
Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.
Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.
Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.
2010-11-01
Vänsterpartiet och Afghanistan
I dag meddelar Lars Ohly att Vänsterpartiet hoppar av förhandlingarna om den svenska Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Avhoppet inte oväntat. När det stod klart att det rödgröna samarbetet skulle läggas på is så försvann alla incitament för Vänsterpartiet att acceptera de ytterligare kompromisser som hade varit nödvändiga för att nå en överenskommelse med alliansregeringen. Nu kan Vänsterpartiet i stället argumentera för sin egen partiståndpunkt i frågan och samtidigt framstå som de enda principfasta krigsmotståndarna i svensk politik.
Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.
Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!
Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.
Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.
Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.
Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!
Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.
Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.
2010-10-26
De rödgröna blir särbo
En längre version av denna post finns nu publicerad på Newsmill.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
2010-10-17
Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare
Den svenske soldat som igår dödades i Afghanistan innebär en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet. Dödsbudet ökar också osäkerheten och spänningen inför omröstningen i den svenska riksdagen i början av november om den svenska Afghanistaninsatsens framtid.I sak är det faktiskt inte längre så mycket som skiljer den borgerliga Alliansregeringen och de rödgröna partierna i synen på Sveriges militära deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. FN:s givarkonferens i Kabul tidigare i år förändrade hela spelplanen för den internationella närvaron, då det synliggjordes att USA och EU planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum.
Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen består främst i att de rödgröna vill ha en mer bestämd tidtabell med ett avslutningsdatum redan innan 2014. Alliansen vill inte formulera något slutdatum alls, men har heller inte uttryckt några invändningar mot den färdriktning som Kabulkonferensen indikerade med ett slutdatum 2014. Frågan är inte längre om de svenska soldaterna skall tas hem, utan hur snabbt och när tidtabellen för tillbakadragandet skall formuleras. Ledande liberala tidningar som Dagens Nyheter ligger betydligt närmare den rödgröna linjen än Allianslinjen i frågan.
Frågan inrymmer mycket prestige. Såväl de rödgröna som Alliansregeringen har gjort sitt bästa för att utmåla skillnaden mellan blocken som betydligt större än vad den i praktiken är.
Givet frågans laddning och de relativt små skillnaderna mellan de båda blocken i sakfrågan har jag svårt att tro på ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid. I stället tror jag att Alliansregeringen kommer att eftersträva en så stor nationell enighet som möjligt i frågan och försöker utmejsla formuleringar som möjliggör för Miljöpartiet och kanske även Socialdemokraterna att ansluta sig.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i dag vara optimist inför den kommande utvecklingen i Afghanistan. En fortsatt militär krigföring kommer inte att leda till seger utan bidrar i stället till att förlänga konflikten och lidandet. Ett militärt tillbakadragande riskerar att föra talibangrupper till makten och ett styre där mänskliga rättigheter sätts på undantag.
Den minst dåliga lösningen vore att låta FN med dess legitimitet ta det fullständiga ansvaret för de internationella säkerhetsstyrkor som kan finnas kvar på den afghanska regeringens begäran, parallellt med att det internationella samfundet ger ett massivt politiskt stöd åt de förhandlingar mellan den afghanska regeringen och olika talibangrupper som måste komma. Samma belopp som tidigare satsades på kriget måste satsas på utvecklingsprojekt och på att stötta den politiska processen.
Kommer det internationella samfundet att ha modet och kraften att ta detta ansvar och genomföra dessa insatser? Jag tvivlar på det. Men låt oss med all kraft arbeta för en sådan insats och en sådan process.
2010-09-18
Adjö till Rövarkungens Ö
Det blåser rödgröna valvindar. Samtliga opinionsundersökningar visar på ett minskat avstånd mellan då båda blocken och i dagens Sifo ligger Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Bra de senaste timmarna har jag på nätet och IRL (In Real Life) stött på flera personer som inte utan möda och för några för första gången kommit fram till att de skall rösta på Socialdemokraterna. Mona Sahlin har varit oerhört stark i de sista debatterna och kanske har vinden vänt för henne också.
Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.
Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.
I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.
I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.
Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...
Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.
Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.
Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.
I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.
I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.
Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...
Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.
2010-09-07
Har de borgerliga toppat formen för tidigt?
När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).
Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.
Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.
Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.
Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.
Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.
Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)