Axplock från Almedalen

Årets Almedalsvecka går mot sitt slut. Här följer några korta notater så här långt. 

Antalet arrangemang har ökat med drygt tio procent jämfört med föregående år - från 2 124 till 2 453. Jag har ännu inte sett några officiella besökssiffror, men min maggropskänsla är att deltagarantalet inte har ökat på samma sätt.

Den årliga Statsvetardagen blev (återigen) framgångsrik. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet i Sverige (Swepsa), tillsammans med tankesmedjorna Arena Idé och Timbro. I år genomfördes fem seminarier, samtliga välbesökta och med kvalificerade samtal mellan statsvetare och andra aktörer om olika aktuella samhällsfenomen. Särskilt tack till statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som på ett förtjänstfullt sätt håller ihop det hela.

Mest uppmärksamhet så här långt har presentationen av Sverigedemokraternas vitbok fått. Det är svårt att uttala sig om innehållet - 800 sidor som enbart finns i 100 papperskopior. Jag förutsätter att vitboken görs tillgänglig i digital form. De politiska konsekvenserna av vitboken är ännu svåra att bedöma. Men så mycket har i alla fall framkommit att partiets nazistiska grogrund var mycket stark. Själv säger jag som Ernst Meyer i Lille Bobs ABC-bok från 1894: Zebran är ett randigt djur - ränderna går aldrig ur. 

Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson höll ett helt OK jungfrutal i Almedalen. Jag har talat med flera journalister som uttryckt sig positivt om hennes sätt att möta pressen och om hennes person. Vi får se hur länge denna smekmånad med medierna varar.  

Vid ett seminarium introducerades jag med titeln "Professor Legendaris". Lite smickrad blev jag allt. :-)

I dag Almedalstal av Nooshi Dadgostar och Ebba Busch. Och solen skiner. 

Dags för Almedalsveckan - allt från partiledartal till Mångfaldsparad!

I morgon är det efter två års pandemiuppehåll dags för Almedalsveckan på plats i Visby - nu i ett nytt och komprimerat format. Tidigare pågick veckan i åtta dagar - söndag till söndag - med ett parti varje dag. Nu pågår veckan i fem dagar - söndag till torsdag - med ett parti under söndagen och torsdagen och två partier under måndagen, tisdagen och onsdagen.

Vi får se hur det nya formatet faller ut. Partierna har länge velat skala ned sin verksamhet under Almedalsveckan. Närvaron i Visby tvingar partierna att avsätta kraft och resurser mitt under sommaren och partinyttan är svår att bedöma. Konkurrensen om medieuppmärksamheten är stenhård när "alla" är på plats.

Hittills inrymmer veckan 2 059 programpunkter. Det kan jämföras med år 2019 - då fanns det smått otroliga 3 724 olika arrangemang i programmet. Under senare år har Almedalsveckan kritiserats för att politiken fått stryka på foten samtidigt som näringsliv och lobbyorganisationer tagit allt mer plats. Hur blir det i år? Vi får väl se. Men såväl partier som stora medieplattformar tycks ha mer blygsamma ambitioner jämfört med tidigare år.

Själv medverkar jag i två arrangemang under veckan. Tisdag 5 juli kl 09.30 deltar jag i Krukmakarens hus i seminariet Demokratikrav- inskränkning av religionsutövning eller nödvändig åtgärd? tillsammans med Daniel Alm, Linalie Newman och Christer Sturmark.

Onsdag 6 juli kl 12.15 diskuterar jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors under ledning av Maria Arkeby vår gemensamma bok Att älska den man kan få. Januariavtalet och svensk demokrati i förändring i universitetets lokaler på Cramérgatan 3, sal E31. 

Det senare seminariet äger rum inom ramen för den ambitiösa Statsvetardagen på onsdagen, med sex seminarier där forskare presenterar resultat och diskuterar samhällsfrågor. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (Swepsa), Tankesmedjan Timbro, Tankesmedjan Tiden och med Jonas Hinnfors som spindeln i nätet.
Efter seminarierna genomförs det klassiska ”statsvetarminglet” i restaurang Maltfabriken (Cramérgatan 3) - ingen föranmälan och alla är välkomna. 

Jag hoppas också se er som finns på plats i Mångfaldsparaden - en manifestation för medmänsklighet och demokrati som avslutar veckan torsdag den 7 juli kl 15.00.

Och ja - jag kommer förstås att återkomma med en och annan rapport under veckan.

Visst kan det vara rätt att riva statyer!

Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande? Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter hade vissa problem att besvara den frågan i en uppmärksammad intervju av Stina Oscarson i SvD för ett par dagar sedan. "Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter", svarade ministern. Frågan upprepades i olika former, men ministerns svar utvecklades aldrig utöver att det var svårt och att mänskliga rättigheter var viktiga.

Jag tycker inte alls att frågan är svår. Det enkla svaret är: Det beror på. Ministerns misstag (eller tillkortakommande) var att hon aldrig problematiserade frågan, utan svarade på den som om den faktiskt vore möjlig att besvara med ett ja eller ett nej. Och det är den naturligtvis inte. Stina Oscarson ställde frågan i en närmast retorisk form, med förhoppningen att initiera ett intellektuellt samtal om problematiken. Men ministern nappade inte på det.

Självklart kan medborgarna i ett samhälle välja att avlägsna statyer som föreställer män (ja, det är nästan alltid män...) som representerar värden vi i dag tar starkt avstånd ifrån. "Om inga statyer fick tas bort skulle Östeuropa digna av Lenin- och Stalin-monument och Tyskland av Hitler-byster", som författaren och journalisten Anders Rydell skrev i en krönika i SvD sommaren 2020.

Så frågan är inte om det ibland är rätt att avlägsna statyer, utan när det är rätt att ta avlägsna dem. I USA avläsgnas nu statyer på gamla slavägare. I Belgien ställs krav på att statyer över kung Leopold II ska tas bort, då kungens brutala politik i den dåvarande belgiska kolonin Kongo orsakade så många kongolesers död. I Sverige har statyer över Carl von Linné ifrågasatts, utifrån anklagelser om att Linné skulle ha bidragit till att grundlägga ett rasbiologiskt tänkande. Och hur gör vi med Karl XII? 

 Foto: Arpad Hafazi/TT

I varje enskilt fall måste statyns historiska värde vägas mot värdet av att offenligt placerade statyer ska representera någon form av samhällelig gemenskap och inte uppfattas som kränkande eller frånstötande. Den avvägningen kan bara ske i form av politisk kamp. De som anser att statyn kränker centrala värden får argumentera och mobilisera för sin sak, de som anser att statyn bör stå kvar får argumentera och mobilisera för sin sak. Frågan får sedan hanteras av de institutioner som det demokratiska samhället inrättat för att hantera värdekonflikter och intressekonflikter. 

Min personliga uppfattning är att man ska vara utomordentligt restriktiv med att avlägsna statyer. Jag har inga problem med statyer av Carl von Linné eller Karl XII. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda. 

Läs gärna min och Marie Demkers bok "Det är identitetspolitikens fel!. Makt, mobilisering och mångfald" (Timbro, 2021).

Se där, det var väl inte så svårt!

Socialdemokratin måste stå upp för de mänskliga rättigheterna - inklusive asylrätten!

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. (Matteus 2:13)

Jesus är världens mest kända flyktingbarn. På hans tid fanns ingen asylrätt som tvingade Egypten att ta emot Josef och Maria och pröva deras asylskäl - de fick klara sig bäst de kunde. Men världen har blivit bättre. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Därför blir jag bekymrad när mänskliga rättigheter ifrågasätts i debatten, till och med inom socialdemokratin. Chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, har argumenterat för att ta bort en av asylrättens viktigaste beståndsdelar - förföljda människors rätt att söka asyl vid gränsen. Och i senaste numret av Tiden ställer Roger Persson Österman, professor i finansrätt, värnet av mänskliga rättigheter mot den svenska välfärdspolitiken: Flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.

Jag undrar vilka fler mänskliga rättigheter som ska prövas utifrån huruvida de bidrar till upprätthållandet av den svenska välfärdspolitiken? Yttrandefriheten? Tryckfriheten? Mötesfriheten? De debattörer som vill avveckla en specifik mänsklig rättighet rör sig på sluttande plan. Asylrätten måste värnas lika mycket som andra mänskliga rättigheter.

Eller som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag uttrycker det: En rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Poängen med mänskliga rättigheter är ju att de ska vara beständiga, och inte vara beroende av tillfälliga majoritetsförhållanden i de valda församlingarna. (Se gärna även Ola Larsmos text i ämnet.)

Jag ser fram mot en debatt om hur asylrätten och andra mänskliga rättigheter kan stärkas - inte försvagas. Jag hoppas och tror att socialdemokratin tar en ledande plats i en sådan debatt.

Stefan Löfvens utspel i regeringsfrågan

I dag på DN Debatt vidareutvecklade Stefan Löfven sin syn på regeringsfrågan. Eftersom varken de rödgröna partierna eller allianspartierna lär få egen majoritet förespråkar han i första hand en blocköverskridande regering (oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir störst). Om allianspartierna säger nej till en blocköverskridande regering förespråkar han i stället att största blocket ska få regera, vilket dock "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik".

Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.

Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.

Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.

En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport  ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.

Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...)  Möjligheterna att presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera. Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer likaså.

Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.

SCB och det politiska läget

SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).

Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.

För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.

SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)

Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.

Kommer SD att kunna utnyttja ett Brexit?

Trots stökiga parlamentariska förutsättningar präglas svensk väljaropinion fortfarande av stabilitet. I dagens Sifo-undersökning ökar Moderaterna något till 27.4 procent. Kristdemokraterna får 3.2 procent. Sammantaget har allianspartierna en knapp ledning över de rödgröna partierna med 4.8 procentenheter.

Sverigedemokraterna landar denna gång på 15.8 procent. Partiets tillväxt i opinionen har brutits, och frågan är om det finns potential för en ny framgångsvåg. Antalet flyktingar som söker sig till Sverige är lägre än på mycket länge. Debatten handlar om hur Sverige bäst tar hand om och integrerar de flyktingar som redan kommit hit, och i den frågan uppfattas Sverigedemokraterna sällan ha något relevant att säga.

En del ser en möjlighet för Sverigedemokraterna att vid en eventuell Brexit mobilisera politiskt på EU-frågan. Om Storbritannien bestämmer sig för att lämna EU kommer kraven på att Sverige skall kräva omförhandlingar med EU och även att lämna unionen som ett brev på posten. Sverigedemokraterna - som är i akut behov av en ny fråga att mobilisera på - kommer att ta aktiv del i den processen.

Kommer det att fungera? Finns det möjligheter för Sverigedemokraterna att utnyttja ett Brexit till att på nytt växa i opinionen? Det är svårt att säga. För det första förutsätter det att britterna verkligen väljer att lämna EU, vilket i dagsläget förefaller långt ifrån säkert. För det andra är det osäkert om EU-frågan har kvar den konfliktpotential den en gång hade. Och kommer konfliktpotentialen i så fall att ligga i EU-medlemskapet som sakfråga, eller i EU-motståndet som mötespunkt för ett politiskt missnöje överhuvudtaget? För egen del hoppas jag att vi aldrig får ett svar på dessa frågor, utan att britterna röstar nej till ett utträde.

*

På DN Debatt skriver i dag Andreas Johansson Heinö (en av de tyvärr alltför få svenska statsvetare som säger intressanta saker i samhällsdebatten) och Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall en läsvärd och seriös artikel om hur den "auktoritära populismen" i Europa bör bekämpas. Jag tror de har rätt i att vi måste tänka bortom eller åtminstone precisera de traditionella strategierna att antingen isolera eller konkurrera med partier som till exempel Sverigedemokraterna. Deras råd är klassiskt liberala (skapa farthinder mot det politiska beslutsfattandet, minska politikens utrymme att lösa samhällsproblem), och här har jag naturligtvis invändningar. Likaså tycker jag författarna har fel när de påstår att Decemberöverenskommelsen inte skulle vara förankrad i svensk demokratisk och författningspolitisk tradition.

Men det är bra att liberaler tar ett steg fram i debatten om hur vi bäst bekämpar "auktoritär populism" och partier som till exempel Sverigedemokraterna. Var finns vänstern i denna debatt?

Gemensamt Alliansprogram inför valet 2018?

Statsvetaren och tillika förlagschefen på Timbro Andreas Johansson Heinö tycker att det är en dålig idé att de fyra borgerliga partierna inför valet 2018 tänker gå fram med ett gemensamt Alliansprogram. I stället vill han att allianspartierna går fram var för sig och profilerar sig på sin egen politik. De kan ändå försöka bilda regering tillsammans efter en eventuell valseger 2018.

Andreas Johansson Heinö har länge stuckit ut som en fritänkare i det borgerliga idélandskapet. Han är principfast, men sällan förutsägbar. Därför blir han också ofta intressant att läsa.

I det här fallet hyser jag stor sympati för hans principiella grundinställning. Det är orimligt att alla partier i förväg förväntas föregripa valresultatet och klargöra exakt vilka av deras förslag som blir regeringspolitik, oberoende av valresultatet. Det är bättre, tycker jag, att partier går till val på sina egna program, och sedan förhandlar efteråt. Så går det till i de flesta andra demokratier. Att förhandla i detalj före valet och därigenom minska sin handlingsfrihet gör det svårare för partierna att visa respekt för valresultatet.

Däremot tror jag att Andreas Johansson Heinö något underskattar enighetens betydelse för Alliansens valframgångar. Enligt förhärskande medielogik pressas de olika regeringsalternativen på gemensamma ståndpunkter i frågor där de uppenbart är oense, eller där partierna vill avvakta och låta valresultatet ligga till grund för förhandlingarna om regeringspolitiken. Medielogiken skapar förväntningar hos väljarna om att de enskilda partierna skall föregripa valresultatet och redan före valet ge besked om exakt vilka kompromisser de är villiga att gå med på i ett regeringssamarbete.

Små partier tenderar att minska eller åtminstone förbli små när de samarbetar med större partier i en regeringskoalition. I segervalet 2006 fick Moderaterna 26.2 procent av rösterna, medan de tre övriga allianspartierna tillsammans fick 22.0 procent. I början av valåret 2014 låg Moderaterna i Sifo:s januarimätning på 25.4 procent, det vill säga i paritet med valresultatet 2006. De övriga tre allianspartierna hade däremot tillsammans minskat från 22.0 till 13.5 procent. Moderaterna var således efter drygt sju års regerande vuxit sig nästan dubbelt så stora som de tre övriga allianspartierna tillsammans.

Jag var en av dem som tidigt gav stöd åt Fredrik Reinfeldts förslag att låta största blocket regera. Det betyder inte att jag tar avstånd från blocköverskridande samverkan. Centerpartiet och Liberalerna befinner sig nu i ett skede där de kan välja att fortsätta med principfast samverkan inom Alliansen, eller öppna upp för alternativa regeringsbildningar.

Ett tänkbart scenario är att Centerpartiet och Liberalerna utvecklas till permanenta regeringspartier. Blir det rödgröna blocket större än Alliansen bildar C och L regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Blir Alliansen större än de rödgröna partierna bildar C och L i stället regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Ett sådant permanent regerande skulle sannolikt innebära att C och L låser sig fast på en nivå under tio procent i opinionen. Å andra sidan kommer C och L konstant att ha inflytande över regeringspolitiken. Det man förlorar på gungorna kan man ta igen på karusellen.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

Vem har makten över den politiska dagordningen?

Följande text publicerade jag i Göteborgs-Posten under Almedalsveckan

Almedalsveckan fortsätter att slå rekord. I år innehåller programmet otroliga 1 488 arrangemang, trots att det är tre år till nästa val och den politiska temperaturen borde vara relativt låg.

Almedalens häxkittel blir en extremvariant av kampen om den politiska dagordningen. Hur skall man göra för att nå ut med sitt budskap? Måste man som Gudrun Schyman förra året bokstavligt elda upp pengar för att nå ut i bruset?

Vid seminariet Tankesmedjorna sätter agendan? ställde arrangörerna Fores och Timbro just frågan om vem som i dag har makten över opinionsbildningen. Intresset för seminariet var enormt. Alldeles för många personer trängdes i en alldeles för liten lokal. Utanför de öppna fönstren samlades folk i klungor för att lyssna.

Almedalen må vara extremt, men illustrerar också ett nytt politiskt landskap där den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för politisk opinionsbildning. I dag finns det inga debattens grindvakter med absolut makt att bestämma vad som skall publiceras. Bloggosfären, facebook och twitter öppnar dörrar för alla och envar att ta del i det offentliga samtalet.

Samtidigt blir det osäkert vem det är som opinionsbildare och lobbyister skall försöka påverka. Var och av vem fattas de centrala besluten i en globaliserad, gränsöverskridande värld? Medborgarna vänder de politiska partierna ryggen när beslutsmakten flyttas till Bryssel och andra överstatliga organ varifrån det är svårare att utkräva politiskt ansvar. Gamla maktstrukturer luckras för att kanske återuppstå i nya former.

Någon trodde att tankesmedjor genom att vara oberoende skulle vinna trovärdighet och stärka sin sak. Alexander Bard formulerade då dagens mest intressanta tes genom att kritisera tankesmedjornas beröringsskräck för beroenden. Oberoende marginaliserar, menade han. Ingen tar dig på allvar om du inte representerar någonting utöver dig själv.

Så våga vara beroende är kanske parollen för dagen. I så fall en välbehövlig kontrast till det individualismens credo som impregnerar dagens samhällsklimat.

Sverigedemokraterna byter strategi. Hur bör då övriga partier agera?

Markus Uvell, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hävdar i dag att det är fel att bojkotta Sverigedemokraterna bara för partiets åsikter i flykting- och invandringspolitiken. I stället bör de övriga partierna öppet bjuda in Jimmie Åkesson för att komma överens i enskilda politiska sakfrågor.

Uvells artikel i Aftonbladet tappar dessvärre i seriositet genom författarens slängiga och populist-inspirerade formuleringar. Enligt Juvell pågår det t ex ett medialt spel som är föraktfullt, oärligt, krystat taktiskt och ohederligt samt en cirkus av lögner, pajkastningar och ömsesidiga anklagelser. Socialdemokraterna och Alliansen ljuger för väljarna. Håkan Juholts retorik verkar helt sakna koppling till verkligheten. Partierna har inte rätt att ljuga för sina väljare och partiernas dubbelspel måste få ett slut.

Jag brukar aldrig kommentera den här typen av texter eftersom jargongen gör det i stort sett omöjligt att ta dem på allvar. När invektiv och moralismer staplas på varandra osäkrar jag min revolver.

Men jag gör här ett undantag eftersom Uvells text kretsar kring en viktig fråga - hur bör de övriga riksdagspartierna hantera SD:s vågmästarställning? Uvell menar att SD har erhållit en reell maktställning som inte kan tänkas bort, och då är det bättre att de övriga partierna öppet håller kontakt med och samtalar med SD i stället för att sondera i smyg.

Jag tycker att både Alliansen och de rödgröna har varit väldigt duktiga på att hantera SD under mandatperiodens första år. På det stora hela har de hållit sina vallöften om att inte samarbeta med SD och därför har SD inte haft något större inflytande och i stället hamnat i medieskugga. Delvis är det partiets eget fel. Riksdagens utredningstjänst har visat att SD stött Alliansregeringen vid 90 procent av voteringarna i kammaren, och partiet har därmed i praktiken definierat in sig i regeringsunderlaget.

De senaste veckornas turbulens är ett uttryck för att SD nu omprövar sin strategi. Det är värt att notera att Jimmie Åkesson i partiledardebatten nästan inte alls talade om partiets profilfråga, flykting- och invandringspolitiken. Det är troligt att SD nu försöker tvätta av sig en del av främlingsfientligheten för att kunna framstå som ett mer rumsrent, högerpopulistiskt parti. Jimmie Åkessons politiska viljekraft och taktiska förmåga skall inte underskattas.

Oavsett Uvells intentioner skulle ett samarbete mellan de övriga riksdagspartierna och SD bidra till att legitimera SD och just göra partiet rumsrent. SD skulle få bättre förutsättningar att påverka politiken och tröskeln för väljarna att rösta på partiet skulle bli lägre. Om övriga partier samarbetar med SD kan de ju inte vara så farliga?

En fortsatt isolering av SD innebär visserligen att partiet har goda möjligheter att behålla sin martyrgloria. Men det är ändå ett mindre ont än att släppa in dem i den politiska värmen.

Det bästa sättet att delegitimisera SD är förmodligen att göra ungefär som Fredrik Reinfeldt och betona partiets främlingsfientlighet och rasistiska rötter. I en stat som Sverige med en stark anti-rasistisk diskurs och minskad främlingsfientlighet fungerar det bättre än t ex i Frankrike. Där var det gaskamrarna som delegitimerade le Pen. Varje land har sin kontext och sina förutsättningar.