Bulletins uppgång och fall. Vad kan vi lära oss?

I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen. 

Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.

För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.

Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."

Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid. 

Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.

Socialdemokratin måste stå upp för de mänskliga rättigheterna - inklusive asylrätten!

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. (Matteus 2:13)

Jesus är världens mest kända flyktingbarn. På hans tid fanns ingen asylrätt som tvingade Egypten att ta emot Josef och Maria och pröva deras asylskäl - de fick klara sig bäst de kunde. Men världen har blivit bättre. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Därför blir jag bekymrad när mänskliga rättigheter ifrågasätts i debatten, till och med inom socialdemokratin. Chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, har argumenterat för att ta bort en av asylrättens viktigaste beståndsdelar - förföljda människors rätt att söka asyl vid gränsen. Och i senaste numret av Tiden ställer Roger Persson Österman, professor i finansrätt, värnet av mänskliga rättigheter mot den svenska välfärdspolitiken: Flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.

Jag undrar vilka fler mänskliga rättigheter som ska prövas utifrån huruvida de bidrar till upprätthållandet av den svenska välfärdspolitiken? Yttrandefriheten? Tryckfriheten? Mötesfriheten? De debattörer som vill avveckla en specifik mänsklig rättighet rör sig på sluttande plan. Asylrätten måste värnas lika mycket som andra mänskliga rättigheter.

Eller som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag uttrycker det: En rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Poängen med mänskliga rättigheter är ju att de ska vara beständiga, och inte vara beroende av tillfälliga majoritetsförhållanden i de valda församlingarna. (Se gärna även Ola Larsmos text i ämnet.)

Jag ser fram mot en debatt om hur asylrätten och andra mänskliga rättigheter kan stärkas - inte försvagas. Jag hoppas och tror att socialdemokratin tar en ledande plats i en sådan debatt.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Bli svensk? Om Ebba Busch Thors syn på judar som inte firar jul

Svenska judar ska "bejaka det nya landets kultur", sa Ebba Busch Thor i en intervju för SVT Rapport angående hur hon ser på judar som inte firar jul. Uttalandet föregicks av ett resonemang där Ebba Busch Thor tog avstånd från mångkulturalism och argumenterade för att man ska eftersträva att "bli svensk".

Bli svensk? I en gripande krönika i Dagens Nyheter skriver Margit Silberstein: Mina högtider är mina, det ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i. I krönikan berättar Margit Silberstein om sina judiska traditioner och protesterar - naturligtvis med all rätt - mot att firandet av chanukka skulle göra henne mindre svensk än om hon hade firat jul. Silberstein skriver: Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd.

Ebba Busch Thors uttalande är osmakligt på åtminstone två olika sätt. För det första säger Ebba Busch Thor att svenska judar ska bejaka "det nya landets" kultur. Det nya landet? Judar är inte "nya" i Sverige. Judar som bor i Sverige är lika mycket svenskar som människor med annan trosuppfattning som bor i Sverige. Sverige är inte "ett nytt land" för judar.

För det andra säger Ebba Busch Thor att svenska judar "skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning" om de bejakar julfirandet. Det är ett hisnande uttalande.

Margit Silberstein citerar statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö, och jag kan bara instämma: Om man vill signalera motstånd mot antisemitism, hedersvåld, religiös extremism, patriarkala strukturer etc - använd gärna just dessa begrepp. Att gå omvägen via ”mångkulturalism/mångkultur” försvårar seriös debatt.

Den stigmatisering av andra kulturer ur ett "svenskhetsperspektiv" som Ebba Busch Thor ägnar sig åt är inte OK. Eller som vassa Paulina Sokolow - en av mina bästa Twittervänner - uttrycker det: Här funkar inga bortförklaringar. Bara offentlig ursäkt och ånger.

Ulf Kristerssons logik (?) om Alliansen och flyktingpolitiken

Jag blir inte klok på Alliansens logik i flyktingpolitiken. När Centerpartiet berättade att partiet tänkte stödja det rödgröna lagförslaget om att ge unga ensamkommande en ny chans att stanna i Sverige fick Annie Lööf ta emot en skur av skarp kritik från sina allianskamrater. Kritiken riktade inte bara in sig på ställningstagandet i sig, utan också på att Centerpartiet valt att gå sin egen väg i frågan. Detta är självklart också olyckligt för Alliansen. Det är inget att hymla om, sade moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström fyllde på: Det är klart att det påverkar trovärdigheten i Alliansen.

Men samtidigt som Moderaterna rasar över att Centerpartiet valde att gå sin egen väg så vill Ulf Kristersson själv gärna se en uppgörelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om flyktingpolitiken, utan att en sådan överenskommelse först förankrats i Alliansen. Det finns sakliga förutsättningar för S och M att göra upp om detta, säger Ulf Kristersson till Dagens Nyheter.

Ulf Kristersson tycker således att det är OK att Moderaterna gör upp med S om hela flyktingpolitiken. Men han tycker inte det är OK att Centerpartiet ger sitt stöd åt ett enda enskilt rödgrönt lagförslag om flyktingpolitiken. Logiken, någon?

Annie Lööf skräder inte orden när hon kommenterar Ulf Kristerssons utspel. Till Sydsvenskan säger hon: Moderaterna kan inte köra sitt eget race. I så fall lämnar man den alliansregering man varit med och bildat.

Jag varken hoppas eller tror på en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i invandringsfrågan före valet. Invandringspolitiken bör behandlas som vilken annan politisk sakfråga som helst. Här finns ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer mellan partierna, och dessa skiljelinjer bör synliggöras för väljarna inför valet. Här finns också, vilket statsvetaren Andreas Johansson Heinö betonar - stora skiljelinjer inom respektive parti. Dessa skiljelinjer kan inte trollas bort genom en järnaxel mellan S och M.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Hur allvarliga är hoten mot demokratin?

De senaste åren har präglats av politiska framgångar för populister och högerextrema krafter på flera ställen i världen, inklusive Europa och USA. Hur allvarliga är egentligen hoten mot demokratin?

I en ytterst läsvärd artikel i Svenska Dagbladet i dag skriver den liberale publicisten och demokratiutredaren Olle Wästberg om hur de nya auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen skaffat sig kontroll över domstolarna, public service och skolorna. Inte genom att stifta nya lagar, utan genom att utnyttja den beslutsstruktur som redan fanns.

Skulle motsvarande kunna ske också i Sverige, om till exempel ett nationalkonservativt parti som Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringspolitiken? Olle Wästberg påminner om att regeringen utser ledamöterna i Högsta Domstolen och i Regeringsrätten samt styrelsen för Domstolsverket. Regeringen bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen som utser styrelsen för Public Serviceföretagen som i sin tur utser de enskilda cheferna. Även skolornas läroplaner beslutas av regeringen. Olle Wästberg påminner om hur Ungern och Polen ändrat läroplanerna så att de nu är nationalistiska och exkluderat inslag om hur invånare under kriget ställde upp bakom nazityska aktioner.

"Allt detta innebär att domstolar, public service och skolväsendet ligger vidöppna för att en auktoritärt sinnad regering mycket snabbt skulle kunna skaffa sig kontroll", skriver Olle Wästberg och man anar Jimmie Åkessons skugga i kulisserna. Wästberg konkluderar: "Grundlagarna skulle i högre grad kunna inkludera skydd för demokratins institutioner. Regeringen ska inom kort tillsätta en utredning för att se över Yttrandefrihetsgrundlagen. Den borde föreslå hur Public Service oberoende ska kunna garanteras i grundlagen."

På samma tema skriver den Timbro-baserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö klokt i Borås Tidning om varför Sverigedemokraterna tycks vara så hejdlöst förtjusta över den politiska utvecklingen i just Ungern. Heinö menar att parti och statsapparat smält samman i Ungern: "Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism. Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandringen och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst. Ambitionerna går längre (...)" Heinö fortsätter: "Det är en förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism."

Och på Under strecket i Svenska Dagbladet i dag skriver statsvetarprofessorerna Sören Holmberg, Staffan Lindberg och Bo Rothstein under rubriken "Så gör man för att döda en demokrati" om hur demokratier i dag sällan faller med buller och bång. I stället går de numera oftast i kras gradvis och under lagliga former: "Dagens diktatorer kommer ofta till makten i fria val, varefter demokratin långsamt monteras ner." Författarna lyfter också fram aktuell forskning som betonar betydelsen av existensen av "demokratins grindvakter", enskilda partiföreträdare som genom sin starka ställning i partiorganisationen och oberoende av väljarna förmår stå emot populistiska krav och i stället värna skyddet av demokratiska värden och demokratins institutioner.


Se där - bara på några dagar tre läsvärda texter om hoten mot demokratin i vår tid. Jag lägger gärna till statsvetaren Helen Lindbergs text i Svenska Dagbladet i dag om hur den kristna högern befolkar maktpositioner i Vita huset omkring Donald Trump.

Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin, vilken ju just i år firar sitt 100-årsjubileum. Och att vi inte får en valrörelse präglad av auktoritära, populistiska lockrop. Som Hosea uttryckte det (Hos 8:7): Vind sår de, storm skördar de.

Ödesval i Nederländerna?

I morgon går Nederländerna till val. Intresset från omvärlden är stort. Valet beskrivs ibland som det första i en rad europeiska ödesval under 2017, där högerpopulistiska partier förväntas skörda stora framgångar. I morgon Nederländerna, senare i vår val i Frankrike och i höst i Tyskland. Särskilt stort intresse riktas mot den allt mer radikaliserade, främlingsfientlige högerpopulisten Geert Wilders, vars parti PVV (Frihetspartiet, Partij voor de Vrijheid) har möjlighet att bli största parti i morgondagens val.

Vi får väl se hur framgångsrik morgondagen blir för Geert Wilders och hans parti. Visst, PVV har goda möjligheter att öka från de tio procent man erhöll i valet 2012 och verkligen bli störst i Nederländernas svårt fragmentiserade partisystem. Men låt oss komma ihåg att PVV redan i valet 2010 erhöll drygt 15 procent av rösterna och då kunde växla in valresultatet i ett visst politiskt inflytande. Även om PVV i morgon får över 15 procent och blir största parti kommer inget annat parti i Nederländerna att vilja samarbeta med honom. Geert Wilders och PVV hamnar i en situation motsvarande Sverigedemokraterna - ett opinions- eller väljarstöd på drygt 15 procent, men isolerat från de övriga partierna erbjuds endast mycket små möjligheter till politiskt inflytande. (Med skillnaden att Moderaterna i Sverige nu öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.)

Det var befriande att i dag läsa statsvetaren Andreas Johansson Heinös text om mediebevakningen av valet i Nederländerna. Johansson Heinö vänder sig emot mediernas extrema fixering vid Geert Wilders och PVV, samt den mediala berättelsen om en ständigt växande högerpopulism. Nederländerna har en tradition av främlingsfientlig högerpopulism. Redan 2002 vann Pim Fortuyn och hans främlingsfientliga parti 17 procent av rösterna och kunde bilda regering tillsammans med högerliberaler och kristdemokrater. (Pim Fortuyn själv mördades under pågående valrörelse.)

Så nej, det är inte så att högerpopulismen ständigt växer. Det är lätt att bli historielös. Visst finns det ett symbolvärde i om PVV lyckas bli största parti i Nederländerna i morgon. Men det innebär inte nödvändigtvis en "historisk framgång" för de högerpopulistiska krafterna, varken i Nederländerna eller i övriga Europa.

För den traditionella vänstern går det emellertid dåligt i Nederländerna. De som värnar öppenhet och frihet får i stället glädjas åt positiva opinionsmätningar för miljöinriktade GroenLinks och det vänsterliberala Democraten 66. Socialdemokraterna? Well, efter att i förra valet ha fått 24.7 procent av rösterna ligger partiet nu i en del opinionsmätningar under tio procent...

Tre konsekvenser av Jan Björklunds utspel om en blocköverskridande regering

Liberalernas partiledare Jan Björklund säger i dag till DN att om Alliansen förlorar valet 2018 vill han se en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna. Jan Björklunds utspel får åtminstone tre konsekvenser.

1.) Utspelet synliggör sprickan i regeringsfrågan inom Alliansen. Nu riskerar Alliansen att framstå som ett regeringsalternativ utan gemensam syn på regeringsfrågan. Utspelet hotar samarbetet inom Alliansen, och både Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor har redan kommenterat utspelet i negativa termer. Socialdemokraterna och Stefan Löfven kan, åtminstone för stunden, glädjas över den borgerliga splittringen. Dessutom är en blocköverskridande regering något som Stefan Löfven länge sakpolitiskt eftersträvat.

2.) Utspelet stänger dörren för vidare spekulationer om att Alliansen efter en valförlust skulle försöka ta över makten med SD-stöd. Både Jan Björklund och Annie Lööf har redan tidigare varit tydliga med att säga nej till en sådan lösning. De moderater och kristdemokrater som hoppats på att L och C skulle ändra sig får nog nu tänka om. Själv tycker jag att Björklunds och Lööfs tydliga besked om nej till SD är sakpolitiskt bra, eftersom det bidrar till att hålla kvar SD ute i den politiska kylan och minskar SD:s möjligheter till politiskt inflytande.

3.) Utspelet kastar till viss det över bollen till Stefan Löfven. Han kan nu förvänta sig frågor av följande slag: Hur ser Stefan Löfven på Jan Björklunds krav på att ha med sig hela Alliansen, - det vill säga även Moderaterna - i en blocköverskridande regering? Hur blir det med Miljöpartiets medverkan i en sådan regering? Vem ska inneha statsministerposten - representant för största block eller för största parti?

Vi får väl se. En stor koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna förefaller i dag inte särskilt sannolik. Stefan Löfven har också redan hunnit ge besked om att han ser Miljöpartiets medverkan i en blocköverskridande regering som mer eller mindre självklar.

Gynnar då inte en blocköverskridande lösning SD, som kan framstå som det enda oppositionspartiet vid sidan av Vänsterpartiet? Jo, kanske det. Å andra sidan har de övriga partiernas strategier för att hindra SD:s tillväxt hittills ändå inta varit särskilt framgångsrika. Vänsterpartiet förlorar inflytande över budgetprocessen, men kan å andra sidan vinna väljarstöd som ett tydligt oppositionsparti.

Jan Björklunds linje gör Liberalerna till ett permanent regeringsparti. Om Alliansen vinner ett val ingår Liberalerna i en alliansregering. Om de rödgröna vinner ett val ingår Liberalerna i en blocköverskridande regering. Det är en framgångsrik strategi för ett parti som vill få inflytande över den förda politiken. Det är sannolikt inte en lika framgångsrik strategi för ett parti som eftersträvar ett kraftigt ökat väljarstöd.

På söndag genomförs höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir en intressant tillställning, inte minst med avseende på stämningsläget i det vi åtminstone fortfarande kallar för Alliansen.

Uppdaterat fredag kl 19.40: Noterar för övrigt att Jan Björklund måste ha läst Karin Erikssons, Jonas Hinnfors och min bok "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016). :-) I den boken listar vi explicit de tre möjliga lösningar som finns på regeringsfrågan, givet det parlamentariska läget. 1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna, och räkna in det partiet i regeringsunderlaget. 2.) Efterlev Decemberöverenskommelsen, även om den formellt är uppsagd. 3.) Bilda en blocköverskridande regering. I dag anger Jan Björklund just dessa tre alternativ som de teoretiskt möjliga, och konstaterar för egen del att de två första är otänkbara.

Jag diskuterar Jan Björklunds utspel i Studio Ett i dag, med Andreas Johansson Heinö.

Kommer SD att kunna utnyttja ett Brexit?

Trots stökiga parlamentariska förutsättningar präglas svensk väljaropinion fortfarande av stabilitet. I dagens Sifo-undersökning ökar Moderaterna något till 27.4 procent. Kristdemokraterna får 3.2 procent. Sammantaget har allianspartierna en knapp ledning över de rödgröna partierna med 4.8 procentenheter.

Sverigedemokraterna landar denna gång på 15.8 procent. Partiets tillväxt i opinionen har brutits, och frågan är om det finns potential för en ny framgångsvåg. Antalet flyktingar som söker sig till Sverige är lägre än på mycket länge. Debatten handlar om hur Sverige bäst tar hand om och integrerar de flyktingar som redan kommit hit, och i den frågan uppfattas Sverigedemokraterna sällan ha något relevant att säga.

En del ser en möjlighet för Sverigedemokraterna att vid en eventuell Brexit mobilisera politiskt på EU-frågan. Om Storbritannien bestämmer sig för att lämna EU kommer kraven på att Sverige skall kräva omförhandlingar med EU och även att lämna unionen som ett brev på posten. Sverigedemokraterna - som är i akut behov av en ny fråga att mobilisera på - kommer att ta aktiv del i den processen.

Kommer det att fungera? Finns det möjligheter för Sverigedemokraterna att utnyttja ett Brexit till att på nytt växa i opinionen? Det är svårt att säga. För det första förutsätter det att britterna verkligen väljer att lämna EU, vilket i dagsläget förefaller långt ifrån säkert. För det andra är det osäkert om EU-frågan har kvar den konfliktpotential den en gång hade. Och kommer konfliktpotentialen i så fall att ligga i EU-medlemskapet som sakfråga, eller i EU-motståndet som mötespunkt för ett politiskt missnöje överhuvudtaget? För egen del hoppas jag att vi aldrig får ett svar på dessa frågor, utan att britterna röstar nej till ett utträde.

*

På DN Debatt skriver i dag Andreas Johansson Heinö (en av de tyvärr alltför få svenska statsvetare som säger intressanta saker i samhällsdebatten) och Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall en läsvärd och seriös artikel om hur den "auktoritära populismen" i Europa bör bekämpas. Jag tror de har rätt i att vi måste tänka bortom eller åtminstone precisera de traditionella strategierna att antingen isolera eller konkurrera med partier som till exempel Sverigedemokraterna. Deras råd är klassiskt liberala (skapa farthinder mot det politiska beslutsfattandet, minska politikens utrymme att lösa samhällsproblem), och här har jag naturligtvis invändningar. Likaså tycker jag författarna har fel när de påstår att Decemberöverenskommelsen inte skulle vara förankrad i svensk demokratisk och författningspolitisk tradition.

Men det är bra att liberaler tar ett steg fram i debatten om hur vi bäst bekämpar "auktoritär populism" och partier som till exempel Sverigedemokraterna. Var finns vänstern i denna debatt?

Alla talar om "svenska värderingar". Men finns dom?

Plötsligt talar alla om vikten av att värna "svenska värderingar". Men finns det några sådana? Och vilka är dom i så fall?

"Vi backar aldrig från svenska värderingar." Så löd rubriken på Stefan Löfvens debattartikel i Aftonbladet i dag. I artikeln skriver statsministern: Det ska vara tydligt vilka regler som gäller i Sverige och vilka värderingar som ska genomsyra vårt samhälle. Arbete och egen försörjning är det som gäller. Den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt. Sverige är ett modernt och fritt land där rättvisa, jämlikhet och jämställdhet är centrala värderingar.

Svenska värderingar var också huvudtemat i moderatledaren Anna Kinberg Batras sommartal på Mosebacke på Nationaldagen i år. I talet pekade Kinberg Batra bland annat ut religionsfrihet, demokrati, jämställdhet, tolerans, att göra rätt för sig, att inte lämna någon utanför, samarbete samt ordning och reda som svenska värderingar.

Risken är uppenbar att vi fyller begreppet "svenska värderingar" med allt vi tycker är bra och som ingen är emot. Vem är till exempel emot "rättvisa", "att göra rätt för sig" eller "jämlikhet"?

Det är också oklart om "svenska värderingar" är de värderingar som i dag dominerar det svenska samhället, eller om det är värderingar som på något sätt har sitt ursprung i Sverige eller är specifika för Sverige. Kan en tysk ha svenska värderingar? Kan en svensk ha franska värderingar? Eller turkiska värderingar? Har varje "folk" sina egna värderingar? Är "svenska värderingar" egentligen bara en omskrivning för upplysningstänkandet?

Många frågor blir det.

Sverige och det svenska står just nu i fokus för debatten. Under våren har uttrycket "den svenska modellen" använts flitigt av partiledare och andra politiker. På Socialdemokraternas 1 maj-märke i år förekom för första gången någonsin ordet "Sverige", i parollen "Tillsammans för Sverige".

Tala gärna om Sverige, den svenska modellen och om svenska värderingar. Men gör det utifrån insikten om att debatten egentligen handlar om något annat och något större. Debatten handlar om vilka vi är och framför allt om vilka vi vill vara. Frågan väcks sannolikt i tider som präglas av osäkerhet och av förändring.

Andreas Johansson Heinö har tidigare skrivit intressant i ämnet här.

Gemensamt Alliansprogram inför valet 2018?

Statsvetaren och tillika förlagschefen på Timbro Andreas Johansson Heinö tycker att det är en dålig idé att de fyra borgerliga partierna inför valet 2018 tänker gå fram med ett gemensamt Alliansprogram. I stället vill han att allianspartierna går fram var för sig och profilerar sig på sin egen politik. De kan ändå försöka bilda regering tillsammans efter en eventuell valseger 2018.

Andreas Johansson Heinö har länge stuckit ut som en fritänkare i det borgerliga idélandskapet. Han är principfast, men sällan förutsägbar. Därför blir han också ofta intressant att läsa.

I det här fallet hyser jag stor sympati för hans principiella grundinställning. Det är orimligt att alla partier i förväg förväntas föregripa valresultatet och klargöra exakt vilka av deras förslag som blir regeringspolitik, oberoende av valresultatet. Det är bättre, tycker jag, att partier går till val på sina egna program, och sedan förhandlar efteråt. Så går det till i de flesta andra demokratier. Att förhandla i detalj före valet och därigenom minska sin handlingsfrihet gör det svårare för partierna att visa respekt för valresultatet.

Däremot tror jag att Andreas Johansson Heinö något underskattar enighetens betydelse för Alliansens valframgångar. Enligt förhärskande medielogik pressas de olika regeringsalternativen på gemensamma ståndpunkter i frågor där de uppenbart är oense, eller där partierna vill avvakta och låta valresultatet ligga till grund för förhandlingarna om regeringspolitiken. Medielogiken skapar förväntningar hos väljarna om att de enskilda partierna skall föregripa valresultatet och redan före valet ge besked om exakt vilka kompromisser de är villiga att gå med på i ett regeringssamarbete.

Små partier tenderar att minska eller åtminstone förbli små när de samarbetar med större partier i en regeringskoalition. I segervalet 2006 fick Moderaterna 26.2 procent av rösterna, medan de tre övriga allianspartierna tillsammans fick 22.0 procent. I början av valåret 2014 låg Moderaterna i Sifo:s januarimätning på 25.4 procent, det vill säga i paritet med valresultatet 2006. De övriga tre allianspartierna hade däremot tillsammans minskat från 22.0 till 13.5 procent. Moderaterna var således efter drygt sju års regerande vuxit sig nästan dubbelt så stora som de tre övriga allianspartierna tillsammans.

Jag var en av dem som tidigt gav stöd åt Fredrik Reinfeldts förslag att låta största blocket regera. Det betyder inte att jag tar avstånd från blocköverskridande samverkan. Centerpartiet och Liberalerna befinner sig nu i ett skede där de kan välja att fortsätta med principfast samverkan inom Alliansen, eller öppna upp för alternativa regeringsbildningar.

Ett tänkbart scenario är att Centerpartiet och Liberalerna utvecklas till permanenta regeringspartier. Blir det rödgröna blocket större än Alliansen bildar C och L regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Blir Alliansen större än de rödgröna partierna bildar C och L i stället regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Ett sådant permanent regerande skulle sannolikt innebära att C och L låser sig fast på en nivå under tio procent i opinionen. Å andra sidan kommer C och L konstant att ha inflytande över regeringspolitiken. Det man förlorar på gungorna kan man ta igen på karusellen.

Angående flyktingpolitik och om godhet som provocerar

I dag skriver Andreas Johansson Heinö intressant i Borås Tidning om flyktingfrågans politiska dimensioner. Det är lätt att över partigränserna enas kring människovärde och humanitära insatser, det är betydligt svårare att enas om vilka politiska åtgärder som behövs för att Sverige på bästa sätt skall hantera en omfattande nettoinvandring. Som Johansson Heinö skriver: Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare. I förlängningen handlar det varken om välvilja eller resurser utan om svåra politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet och integration.

Just så är det. Vänster och höger har olika visioner om hur det goda samhället ser ut, och därmed också olika uppfattningar om vilka politiska reformer som, givet en ökad invandring, bör genomföras i syfte att bygga det goda samhället. Liberaler brukar betona individens frihet, människor med hjärtat till vänster brukar betona jämlikhet och samhällsgemenskap. Dessa skilda ingångsvärden utgör grund för olika politiska uppfattningar i frågor om t ex jobb och bostäder i ett Sverige som präglas av ökad invandring, och dessa olika uppfattningar kommer att prägla svensk politisk debatt ett tag framöver. Det är bra - den politiska demokratin utvecklas genom att skilda synsätt konfronteras med varandra i en öppen debatt. Och som jag tidigare påpekat - nu handlar debatten inte längre om vi skall ta emot flyktingar, utan hur vi skall ta emot dem.

*

Själv upphör jag aldrig att fascineras av att godhet kan provocera så starkt. Erik Helmerson skriver klokt i Dagens Nyheter om hur Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet, raljerar med ett kändisupprop till stöd för en generös flyktingmottagning och hur undertecknarna gärna vill vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Godhet ses som självgodhet. På min Facebook-sida i dag skriver förre GP-journalisten Christer Lövkvist att det kan finnas skäl att avstå från att göra det moraliskt rätta, även om sådana goda handlingar får dig att må bra för stunden.

Jag säger: Det är aldrig fel att göra gott. Samt: Vi får inte låta det rätta stå i det godas väg. Jag är glad och stolt över det djupa engagemang i flyktingfrågan som svenska folket nu ger uttryck för, och jag ser inte det fruktbara i att börja problematisera huruvida engagemanget handlar om solidaritet eller om självförverkligande. I stället för att misstänkliggöras bör goda handlingar bejakas.

*

I Svenska Dagbladet i dag är jag en av 222 akademiker som bl a kräver att Dublinförordningen om första mottagarland omförhandlas och att transportöransvaret avskaffas. Läs också gärna brittiska akademikers svidande kritik i New Statesman av David Camerons och Storbritanniens flyktingpolitik.

Uppdaterat kl 22.00. Tidigare i kväll diskuterade jag det s k transportörsansvaret live i SVT Aktuellt, med Joakim Ruist. Inslaget kan hittas här.

Samarbetet med Ukip en framgång för Sverigedemokraterna

Brittiska Ukip (United Kingdom Independence Party) har till sist lyckats skapa en EU-skeptisk populistisk grupp i Europaparlamentet, där flera av gruppens medlemspartier är främlingsfientliga. För att lyckas skapa gruppen (som måste bestå av minst sju partier) tvingades Ukip ompröva sin tidigare hållning att inte samverka med Sverigedemokraterna och nu i stället acceptera att det svenska partiet ingår i den nybildade partigruppen Europe of Freedom and Democracy (EFD). Ukips beslut blev en välkommen framgång för Sverigedemokraterna som annars hade tvingats tillbringa fem år i Bryssels politiska öken, utan större resurser och utan inflytande.

Vi får väl se hur länge EFD lyckas hålla ihop. Det är en sällsynt brokig skara av främlingsfientliga EU-skeptiker, och där Sverigedemokraternas rötter i svensk naziströrelse redan väckt internationell uppmärksamhet. Oavsett vad man har för syn på Europa är det svårt att se hur jobb och tillväxt i Storbritannien gynnas av att brittiska europaparlamentariker hänger med dräggen från extremhögern, säger en högt uppsatt liberaldemokrat till brittiska Guardian.

Valrörelsen ser så här långt ut att gå Sverigedemokraternas väg. De skarpa motsättningarna mellan vänster och höger lyser med sin frånvaro, då de två stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna väljer att inte mobilisera kring denna skiljelinje utan i stället tränger ihop sig i mitten. De vänstervindar som blåser får i stället Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tävla om att försöka utnyttja.

Avsaknaden av skarpa skiljelinjer i vänster-högerfrågor mellan Moderaterna och Socialdemokraterna gynnar Sverigedemokraterna. Likaså gynnas Sverigedemokraterna (på samma sätt som Feministiskt initiativ, för övrigt) om riksdagsvalet uppfattas som i praktiken avgjort redan före valdagen. Ju mer det framstår som självklart att de rödgröna vinner valet, desto bättre för Sverigedemokraterna. Ju jämnare kamp om regeringsmakten, desto mindre utrymme för Sverigedemokraterna.

Allt tyder på att de rödgröna partierna går mot en enkel valseger. Jag skulle tro att Stefan Löfven under valrörelsens sista veckor och dagar lägger stor kraft på att övertala väljarna att agera så att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning. Det kan han göra genom att mobilisera sina egna väljare att gå och rösta även om valutgången uppfattas som avgjord när det gäller regeringsmakten. Mittenväljare som vill ha en stark regering och som inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande kan också tänkas lockas över till den rödgröna sidan.

Jag rekommenderar Andreas Johansson Heinös text om samarbetet mellan Ukip och Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna och mötesfriheten

En uppdatering lördag 17 maj kl 08.50 återfinns längst ned i texten.

Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.

Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.

Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.

Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.

Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).

Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)

Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.

Hur undvika en framgång för de högerextrema partierna i EU-valet?

Det stundande valet till Europaparlamentet i slutet av maj antas allmänt bli en framgång för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa. Franska Nationella frontens partiledare Marine Le Pen och det nederländska Frihetspartiets (PVV) partiledare Geert Wilders har enats om samarbete, i syfte att öka sina respektive partiers inflytande i den europeiska politiken. Visst finns det en betydande risk att de högerextrema och de högerpopulistiska partierna stärker sina positioner i EU-valet. Men då är två saker viktiga att komma ihåg. 1.) Dessa partier stärker sina positioner från en väldigt låg nivå. 2.) Även om dessa partier växer i styrka kommer de ändå att utgöra en liten minoritet i Europaparlamentet och det är långt ifrån givet att en eventuell valframgång kommer att leda till ökat politiskt inflytande.

I en färsk rapport från Timbro visar statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur de högerextrema och de högerpopulistiska partierna enligt prognoser beräknas öka sina mandat från 51 till 68 av det nyvalda parlamentets total 751 ledamöter. Det är illa nog, men innebär inte nödvändigtvis att dessa partier får något egentligt inflytande. Splittringen mellan dessa högerextrema och högerpopulistiska partier är också mycket stor.

I rapporten ger Andreas Johansson Heinö några kloka råd om hur övriga partier bör förhålla sig om de vill motverka en valframgång för extrema och populistiska partier. Dessa råd förtjänar att läsas av många, inte minst av dem som utformar partiernas valstrategier inför Europaparlamentsvalet. (Jag fokuserar här på högerpartier då vi ej har några vänsterextrema/vänsterpopulistiska partier som seriöst kandiderar i de svenska valen till Europaparlamentet.)

Gör inte de högerextrema/högerpopulistiska partierna till huvudmotståndare och gör inte deras frågor till centrala teman i valrörelsen. En valkampanj som fokuserar på de högerextrema och högerpopulistiska partierna och deras frågor gynnar just dessa partier och blir lätt en "självuppfyllande domedagsprofetia".

Upprätthåll skillnaden mellan vänster och höger. EU-frågorna kretsar i stor utsträckning kring ekonomi och fördelningsfrågor och dessa frågor bör spela en central roll i valrörelsen. De högerextrema och högerpopulistiska partierna saknar ofta svar på dessa viktiga frågor.

Mobilisera de egna väljarna. Partierna måste ta Europaparlamentsvalet på allvar. Valdeltagandet har sjunkit för varje gång Europaparlamentsvalet har genomförts. Ju mer de etablerade partierna mobiliserar, desto mindre blir utrymmet för protestpartier.

Visst går det att ifrågasätta Johansson Heinös kategorisering av de högerextrema och de högerpopulistiska partierna. Jag har delvis en annan uppfattning i synen på "vänsterpopulismen" och hur en fri rörlighet bäst kombineras med en solidarisk sysselsättningspolitik. Men de frågorna kan vi diskutera i annan ordning. Viktigast här och nu är att de etablerade partierna inte ofrivilligt genom oskickligt agerande bidrar till att ge de högerextrema och de högerpopulistiska partierna en onödig valframgång. I arbetet med att undvika en sådan utveckling är Andreas Johansson Heinös rapport en viktig läsning.

De viktigaste slutsatserna av kyrkovalet

Nu föreligger det ett preliminärt resultat av kyrkovalet. Här följer vad som enligt min mening är de viktigaste slutsatserna av utfallet.

1. De radikala krafterna i kyrkan stärker sin ställning. Samtliga rödgröna nomineringsgrupper gick framåt. Socialdemokraterna ökade från 28.3 till 29.4 procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan ökade från 3.2 till 4.7 procent. Vänstern i Svenska kyrkan ökade från 1.2 till 2.4 procent. Sammantaget ökade de rödgröna nomineringsgrupperna med nio mandat.

2. Sverigedemokraterna ökade från 2.9 till strax under 6.0 procent. Det är ett bra resultat för Sverigedemokraterna. Men som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har påpekat, så tenderar Sverigedemokraternas resultat i kyrkovalen att följa partiets resultat i föregående riksdagsval. Sannolikheten att partiet kommer att få något inflytande i kyrkopolitiken är mycket liten.

3. Allianspartierna får fundera över sitt engagemang i kyrkovalet. De nomineringsgrupper som är näraliggande Alliansen (Centerpartiet, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ) går samtliga tillbaka och tappar sammantaget 26 mandat. De så kallade "opolitiska" nomineringsgrupperna (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan - Posk - samt Öppen kyrka - Öka - gick båda framåt).

4. Valdeltagandet ökade från 11.9 till 12.7 procent. Det är bra att valdeltagandet ökar. Men givet den intensiva mobiliseringen i sociala medier är ökningen blygsam.

5. Omkring 700 000 medborgare deltog aktivt i en gemensam demokratisk process. Det är inte ofta det händer i Sverige i dag.  

Kyrkovalet berör centrala värdekonflikter - gå och rösta nu!

Just nu pågår förtidsröstningen till kyrkovalet som äger rum söndagen den 15 september. Valrörelsen kännetecknas av en blandning av likgiltighet och starka känslor. Drygt tio procent av Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar över 16 år brukar gå och rösta. De allra flesta av Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar väljer således att inte utnyttja sin rösträtt. Det betyder likväl att nära 700 000 människor väljer att aktivt delta i denna demokratiska process. Kanske inte så illa i vår individualiserade tid.

Trots det låga valdeltagandet väcker kyrkovalet starka känslor. Många har synpunkter på hur valet genomförs och hur Svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet. Det är bra. Det vore orimligt om det inte fanns konflikter i en rörelse med 6.5 medlemmar. Konflikter kan rätt hanterade bidra till att föra utvecklingen framåt och på så sätt främja verksamheten.

För att konflikterna skall kunna hanteras på ett konstruktivt sätt är det viktigt att de skiljelinjer som finns redovisas öppet och tydligt. En viktig skiljelinje i kyrkovalet avser vem som skall bestämma vilken väg Svenska kyrkan skall gå. Är det de trognaste gudstjänstbesökarna - det så kallade kyrkfolket - eller är det alla kyrkans medlemmar? För mig är svaret självklart. Jag vill ha en öppen folkkyrka som vid sidan av gudstjänstfirande och församlingsliv också finns mitt i samhället, mitt i debatten. Kyrkans uppdrag är globalt, och sträcker sig långt utanför kyrkorummet. Då finns det också ett demokratiskt värde i att alla kyrkans medlemmar får vara med och påverka, inte bara de som väljer att regelbundet delta i gudstjänstfirandet.

En annan skiljelinje avser kyrkans plats i samhällsdebatten. Hur skall evangeliets kärleksbudskap tolkas och överföras till det samhälle vi lever i här och nu? Här finns tolkningar och åsikter från djup konservatism till radikal socialism, åsiktsskillnader som bland annat kommer till uttryck i frågor om sociala orättvisor, bistånd, flyktingmottagning och abort. De ideologiska skiftningar vi återfinner i samhällsdebatten återfinns också inom Svenska kyrkan.

En ytterligare skiljelinje rör förhållandena inom kyrkan, till exempel ett på sina håll kvardröjande kvinnoprästmotstånd, synen på samkönade äktenskap och dialog med andra religioner.

Dessa skiljelinjer är inte frikopplade, utan överlappar varandra en hel del. Jag tycker det är bra att skiljelinjerna kommer till uttryck i olika alternativ att rösta på i kyrkovalet, oavsett om det sker i form av nomineringsgrupper som företräder olika politiska grupperingar eller om det sker på annat sätt. Sämst är de så kallad samlingslistorna där en väljare som inte personligen känner till de enskilda namnen på listan har mycket svårt att veta vad hen egentligen röstar på.

Ibland hör man avfärdande argument om att religion och politik inte hör ihop. Påståendet är ungefär lika begåvat som det att idrott och politik inte hör ihop. Religion och politik påverkar varandra på samma sätt som idrott och politik påverkar varandra. Så är det och jag kan inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag brukar säga att staten skall vara sekulär, samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter i vår vackra värld. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron också alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. Så kommer det att vara så länge religion finns kvar och det finns troende människor.

Kyrkovalet rör värdefrågor och värdekonflikter av betydelse för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. Använd därför din rösträtt och gör det nu.

Själv kandiderar jag för Socialdemokraterna i valen till kyrkomötet, stiftsfullmäktige i Göteborgs stift samt kyrkofullmäktige i Vasa församling.

Angående kyrkovalet rekommenderar jag texter av Vänstra Stranden och av Andreas Johansson Heinö.

Tobias Billström och hans olyckliga utspel

Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.

Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.

Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.

Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.

Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.

Debattlandskapet i svenska medier

Debattlandskapet i svenska medier förändras i snabbt tempo. För några år sedan skrev jag en bloggtext med rubriken Är DN Debatts storhetstid över?, där jag bl a diskuterade hur digitaliseringen påverkat förutsättningarna för samhällsdebatten. Uppmanad av min vän och kollega Andreas Johansson Heinö presenterar jag nu en uppföljning av den analys jag gjorde då.

Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).

Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.

Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.

Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.

Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.

Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.

Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.

Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.

Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.

Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?