Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

Ebba Buschs dubbla budskap

Igår accepterade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ett strafföreläggande för grovt förtal då hon på sociala medier pekat ut en jurist som brottslig. Påföljden för Ebba Busch blev villkorlig dom och dagsböter om 60 000 kronor samt en avgift till brottsofferfonden.

Det var klokt av Ebba Busch att erkänna gärningen och skriva under strafföreläggandet. Processen hade annars riskerat att dra ut på tiden. Mycket talar för att hon till sist blivit dömd i domstol. Då var det lika bra att erkänna sitt brott, ta sitt straff och sedan gå vidare,

Men historien stannar tyvärr inte där. I ett inlägg på Facebook hävdar Ebba Busch i stället att hon är oskyldig till det brott hon just erkänt. Hon påstår att det är fel på lagstiftningen och att åklagaren tvingas driva saken eftersom det saknas praxis på området. (Buschs påstående att det saknas praxis förnekas bestämt av juridisk expertis, till exempel civilrättsprofessor Mårten Schultz.)

Man kan inte båda ha kakan och äta upp den. Antingen erkänner man sitt brott, tar sitt straff och går vidare. Eller så förnekar man brott och låter domstolen avgöra saken. Man kan inte erkänna ett brott och ändå hävda att man är oskyldig. Det finns ingen väg udenom, för att citera Henrik Ibsen.

 Saken blir inte bättre av att Ebba Busch är en folkvald politiker och representerar ett parti som profilerat sig i frågor kring lag och ordning och krav på strängare straff. Om Ebba Busch var missnöjd med gällande lagstiftning har hon haft gott om tid som riksdagsledamot att göra något åt saken. Ebba Busch kan lika lite som någon annan medborgare undslippa personligt ansvar för sina handlingar genom att påstå att det är fel på lagstiftningen. Eller förklara sig både skyldig och oskyldig till en brottslig handling. Som Jesus uttrycker det i Matteus 5:37: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Nu finns risken att Ebba Busch i stället för att gå vidare och ägna sig åt sitt partiledarskap tvingas fortsätta förklara vad hon egentligen menar med att hon är både skyldig och oskyldig och varför hon själv inte agerat för att ändra lagstiftningen om hon tycker att den är felaktig. Det är trist - inte bara för Ebba Bush utan också för Sverige och för svensk politisk debatt.

Ständigt denne Jesus

Ständigt denne Jesus. Igår såg jag Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT1 och den gestalt som sammanlänkade svaren på en av de första frågorna var just Jesus. Därefter växlade jag över till TV6 (ja, jag tittar fortfarande mycket på tablå-tv) och såg Risen, en film från 2016 om den romerske soldaten Clavius som får i uppdrag av Pontius Pilatus att söka efter och hitta Jesus försvunna döda kropp - men i stället finner den återuppståndne Kristus. I kväll är jag lite nyfiken på det belgiska dramat Det helt nya testamentet (2015) i SVT2, där Gud tillbringar tiden bakom en dataskärm och ställer till en massa elände ända tills hans dotter (!) hackar sig in i hans dator, skriver ett nytt testamente och tillsammans med den dyslektiske uteliggaren Petrus ställer allt till rätta igen. I världens kanske mes sekulariserade land är det bara att blunda och peka i veckans tv-tidning (ja, jag har en tv-tidning) så är Jesus där - i gudstjänster, i frågesporter eller i populärkulturen.

Jesus provocerar och berör. Som kristen kan jag blir rasande över att han inte använder sin kraft till att rädda fler människor - från sjukdom, lidande och död. Jag vill i min vanmakt slå och banka på honom och ropa: Jamen, gör någonting! Eller som folkmassan sjunger i Jesus Christ Superstar: Christ you know I love you. Did you see I waved? I believe in you and God so tell me that I'm saved. 

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, sjöng Einar Ekberg. Så nära, så ständigt närvarande - ändå så svårgripbar. De flesta seriösa filmatiseringarna kring Jesus har också så svårt att gestalta honom - han blir lätt distanserad, asexuell, skrattar sällan eller aldrig. Var han verkligen fullt ut människa, tänker jag som betraktare. Och varför är han i så fall så svår att gestalta? Jag har tyvärr inte sett Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) - en ödets ironi var att filmen hade "gått sönder" (!) när jag och dottern skulle se den på bio för rätt många år sedan.

Nu går vi in i Påsken. Mycket Jesus blir det. Jag är ingen teolog, men (eller kanske just därför) känner jag stor sympati för den Jesusbild som skalden Nils Ferlin tecknar i sin dikt "Innan ditt rike blev kartlagt" ur samlingen "Från mitt ekorrhjul" från mitt födelseår 1957. Med denna dikt önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk. (Den som vill kan lyssna på när Nils Ferlin själv läser dikten här.)

Innan ditt rike blev kartlagt

Det var bara tokar och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var slavar och skökor och ogärningsmän,

men då var ditt rike störst.

Det var bara enkla själar

och själar på undantag.

Sen byggdes det katedraler

och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster

som tvistade om vart ord

du fällt på din korta vandring

på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar

som lyssnade på dej först.

Det var innan ditt rike blev kartlagt

och då var ditt rike störst.

Socialdemokratin måste stå upp för de mänskliga rättigheterna - inklusive asylrätten!

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. (Matteus 2:13)

Jesus är världens mest kända flyktingbarn. På hans tid fanns ingen asylrätt som tvingade Egypten att ta emot Josef och Maria och pröva deras asylskäl - de fick klara sig bäst de kunde. Men världen har blivit bättre. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Därför blir jag bekymrad när mänskliga rättigheter ifrågasätts i debatten, till och med inom socialdemokratin. Chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, har argumenterat för att ta bort en av asylrättens viktigaste beståndsdelar - förföljda människors rätt att söka asyl vid gränsen. Och i senaste numret av Tiden ställer Roger Persson Österman, professor i finansrätt, värnet av mänskliga rättigheter mot den svenska välfärdspolitiken: Flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.

Jag undrar vilka fler mänskliga rättigheter som ska prövas utifrån huruvida de bidrar till upprätthållandet av den svenska välfärdspolitiken? Yttrandefriheten? Tryckfriheten? Mötesfriheten? De debattörer som vill avveckla en specifik mänsklig rättighet rör sig på sluttande plan. Asylrätten måste värnas lika mycket som andra mänskliga rättigheter.

Eller som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag uttrycker det: En rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Poängen med mänskliga rättigheter är ju att de ska vara beständiga, och inte vara beroende av tillfälliga majoritetsförhållanden i de valda församlingarna. (Se gärna även Ola Larsmos text i ämnet.)

Jag ser fram mot en debatt om hur asylrätten och andra mänskliga rättigheter kan stärkas - inte försvagas. Jag hoppas och tror att socialdemokratin tar en ledande plats i en sådan debatt.

SD:s rättspolitiske talesperson struntar öppet i rättsstatens principer

Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen, säger Jesus (Matt 12:34). Min erfarenhet är också att de allra flesta politiker faktiskt menar det de säger. Därför ska man ta det politiker säger på allvar. Det gäller även Sverigedemokraterna och när högt uppsatta representanter för Sverigedemokraterna använder en våldsretorik och ifrågasätter rättsstaten.

Igår kväll var det Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen som på Twitter gav sin syn på polisens befogenheter i förhållande till enskilda medborgare och på fängelsestraff för medborgare som vägrar "be om ursäkt". I en tweet skrev Marttinen att personer som på stan burit sig illa åt och riktat kränkande tillmälen till andra personer borde "buntas ihop med nödvändigt våld" av polisen och sedan få sitta arresterade i en fängelsecell till de "ber om ursäkt".

Ber om ursäkt? Sa någon rättsstat? Är detta Sverigedemokraternas syn på hur en rättsstat bör fungera? Formuleringen är väl snarare den typ av jargong man förväntar sig av personer som druckit för mycket och tänkt efter för lite. Inte av en rättspolitisk talesperson för ett riksdagsparti.

Om Sverigedemokraterna fick bilda regering är Adam Marttinen partiets tänkte justitieminister. Just sayin'.

Därav hjärtat är fullt talar munnen. Därför instämmer jag gärna i Annika Strandhälls fråga som hon med anledning av Adam Marttinens uttalande ställde till Moderaterna på Twitter tidigare i dag.

Jag har sagt det förut. När Moderaterna nu normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar man också partiets retorik och politiska stil. Moderaterna sår vind, men riskerar att få skörda storm.

Gå i frid, Jan Björklund

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga. Jag vet inte riktigt varför Jesusorden från Markus 5:34 kommer över mig när Jan Björklund nu lämnar politiken. Jesus riktar sig till en kvinna som blivit fri från sin sjukdom, genom att tro och genom att röra vid Jesus mantel. Kanske förknippar jag citatet med Jan Björklunds sista stora insats som partiledare; han följde sin tro och belönades med att Sverigedemokraterna nu utestängs från allt inflytande över regeringspolitiken. Vackert så.

Däremot belönades inte Jan Björklund av väljaropinionen. I kvällens Novus får Liberalerna endast 2.7 procent - det är vad jag kan förstå det sämsta resultatet för Liberalerna i Novus någonsin.

Jan Björklunds partiledartid har varit framgångsrik i det avseendet att Liberalerna under flera år i regeringsställning kunnat påverka svensk politik och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan man med fog diskutera hur positiv denna prägel har varit. Jan Björklunds viktigaste fråga har ju varit skolan, och det är ganska svårt att beskriva den svenska skolans utveckling under Jan Björklunds tid som positiv. I stället förknippas svensk skola i dag med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Jag har alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Jag är övertygad om att viktiga uppgifter fortfarande ligger framför honom. Så låt oss fullfölja det religiösa anslaget genom att avsluta med psalm 730, Per Harlings översättning av en irländsk visa/bön och ofta använd som en så kallad sändningssång: Må din väg gå dig till mötes.

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen må Gud hålla,

hålla dig i sin hand.

 

Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri?

Jag undrar vad Jesus skulle säga om det svenska tiggeriförbudet, skriver Fredrik Strage i DN idag. Frågan har sin grund i att Högsta förvaltningsdomstolen i veckan gav den skånska kommunen Vellinge rätt att i vissa områden förbjuda tiggeri för att "upprätthålla den allmänna ordningen". Fredrik Strage har sin aningar om vad Jesus skulle säga och antyder retoriskt att om Vellingeborna vill vara säkra på att det inte ska regna eld och svavel över dem till jul bör de dra tillbaka sina planer på tiggeriförbud och dessutom swisha ett bidrag till Röda korset på 900 80 95.

Högsta förvaltningsdomstolens dom har mött stark kritik, bland annat från flera människorättsorganisationer och trossamfund. Kritiken går bland annat ut på att domen bortser från ett rättighetsbaserat perspektiv och att detta är särskilt allvarligt nät ett förbud i praktiken framförallt drabbar en viss etnisk grupp - romerna. Europadomstolen menar att stater har ett särskilt ansvar för att värna romernas rättigheter mot bakgrund av den historiska diskrimineringen och de förföljelser som fortfarande drabbar dem. Tiggeri har också av internationella domstolar betraktats som ett uttryck för yttrandefrihet - att tigga är att offentligt kommunicera sitt behov av hjälp.

Jag är inte jurist och kan inte sakligt bedöma den kritik som framförs mot domen. Men jag har stort förtroende för professorn i civilrätt Mårten Schultz, som också är krönikör i Svenska Dagbladet. Mårten Schultz noterar att domstolarna tidigare sagt nej till kommunala ordningsregler som velat förbjuda förtäring av folköl på offentlig plats, eftersom ett sådant förbud varit en alltför långtgående inskränkning av den personliga friheten. Man får alltså sitta utanför en affär och dricka folköl, men inte sitta utanför en affär och med utsträckt hand be om en slant. Mårten Schultz efterlyser ett resonemang om fri- och rättigheter i domen. Han ifrågasätter också det rimliga i att överhuvudtaget betrakta människor som sitter stilla och passivt tigger som en "ordningsstörning".

Nu får vi se hur landets kommuner kommer att förhålla sig till domen. Hur många kommuner kommer att gå i Vellinges spår och vilja förbjuda tiggeri i vissa områden? Hur många kommuner kommer att försöka gå fram på andra vägar, till exempel genom att kräva tillstånd för tiggeri? Det är viktigt att krav på nationellt tiggeriförbud bekämpas lika målmedvetet och bestämt som tidigare. Det är inte moraliskt anständigt att förbjuda fattiga människor att be om hjälp. Krav på tiggeriförbud har sällan sin grund i omsorg och solidaritet med de människor som sitter utanför butiker och ber om en slant - ofta är kraven i stället uttryck för en vilja att slippa se utsatthet och lidande.

I mina cyniska stunder tror jag att de som nu förespråkar ett tiggeriförbud också skulle ha hävdat att Jesus som flykting borde försökt få hjälp på plats när Herodes ville döda honom, i stället för att söka en fristad i ett annat land. 

Vi får väl se vad Jesus säger när han kommer tillbaka. Förhoppningsvis slipper Vellingeborna ett regn av eld och svavel. Min Gud är trots allt kärlekens Gud. Och älskar alla dessa sina minsta.

"Det fanns giltigt skäl"

Påsken närmar sig. I morgon är det Långfredag, en dag som för många kristna präglas av tung väntan på Påsknattens förlossning.

Denna Påsk går mina tankar till Nils Ferlins korta, avklarnade dikt "Status quo", ur samlingen "Från mitt ekorrhjul" (1957).

Jag tycker den passar särskilt bra i år.

Status Quo

Han var egensinnig som få

och farlig för status quo.

Mot lag och auktoritet

han ställde barmhärtighet.

Jag vet han blev pinad ihjäl

igår. Det fanns giltigt skäl. 

Ty han ställde barmhärtighet

över lag och auktoritet.

Han var egensinnig som få

och farlig för status quo.

Jesus som normbrytare

Gästpredikan i Högsbo kyrka, 14 augusti 2016

Jag läste nyligen en artikel i tidningen Metro om en 79-årig kvinna – i artikeln kallas hon för Eva – som under 30 års tid hjälpt flyktingar gömma sig i Sverige. Det har rört sig om flyktingar som fått sina asylansökningar avslagna och som därför egentligen skulle utvisats ur Sverige, ofta till de länder varifrån de en gång flytt.

En gång rörde det sig om en kvinna från Afghanistan med två små barn. Kvinnan var övertygad om att hon skulle bli stenad om hon skickades tillbaka, eftersom hon hade fått sina barn med en man som inte var tänkt till henne. 

Det har hänt att Eva haft personer boende hemma hos sig i mer än två års tid. Flera av dem som Eva gömt har i slutändan fått stanna i Sverige, när deras fall prövats på nytt efter ett par år under jorden.

Eva har fått ta emot rasistiska brev och flåsande telefonsamtal där främmande män viskar till henne att hon är en landsförrädare. Men Eva har inte vikt ner sig. Till Metro säger hon: Det är ett väldigt ansvar och man ska orka, men det för mycket oerhört positivt med sig.

Med ålderns rätt har Eva idag inte några flyktingar boende hemma hos sig – i stället hjälper hon flyktingar som vill gömma sig att hitta andra hem som är beredda att öppna sina dörrar för dem.

Jag tänker på Eva när jag lyssnar till dagens evangelietext om Jesus som gjorde ett underverk och botade en sjuk kvinna trots att det var sabbat. Normen – eller till och med lagen – föreskrev ju att på sabbaten skulle man inte arbeta. Och de som hade till uppgift att se till att lagen upprätthölls – i de det här fallet synagogföreståndaren – kritiserade också Jesus för att Jesus bröt mot sabbatsreglerna.

Men Jesus lät sig inte hindras av några regler eller normer. Jesus var en normbrytare. På samma sätt som han botade den sjuka kvinnan trots att det var sabbat, på samma sätt drev han månglarna ur templet trots att de hade sin formella rätt att bedriva sin verksamhet där. Jesus såg till att den påstådda äktenskapsbryterskan inte stenades, trots att stening var det straff som lagen föreskrev. Jesus umgicks med samhällets småfolk, med de utsatta och de utstötta, trots att många förväntat sig att han skulle komma som en konung även i ordets jordiska betydelse. 

Men Jesus kom inte som en jordisk konung. Jesus kom på sitt eget sätt. När konventionerna var obsoleta, när normerna blev ett hinder för kärlekshandlingar och för den lilla människans väl och ve, ja, då tvekade Jesus inte att bryta mot dem. 

Jesus var individualist i det att han alltid såg den enskilda människan, att han älskade den enskilda människan. Det var eftersom Jesus älskade den enskilda kvinnan som han också botade henne trots att det var sabbat. Och det var därför att Eva älskade de enskilda människor som kom till henne som flyktingar för att få skydd som hon också öppnade sitt hem för dem. 

Temat för dagens söndag är ”Friheten i Kristus”. Och Jesus gör oss fria. Med Jesus kom förlåtelsen och nåden. Genom att Jesus tog på sig våra fel och våra brister gjorde han oss fria, fria från våra synder. Och genom sitt agerande när Jesus bryter sabbatsbudet för att bota en sjuk kvinna gör Jesus oss fria från konventioner och normer som hindrar oss från att utföra handlingar som har sin grund i kärleken.   ”Och vår håg och vår hand röres fritt utan band”, som det låter i en gammal arbetarsång.

Det har förstås ett pris att bryta mot normer. Jesus fick betala ett högt pris för att han valde att ställa sig utanför lagen och för att han bröt mot de konventioner och de normer som var förhärskande i det samhälle i vilket han levde. 

På samma sätt riskerar de som bryter mot samhällets normer i dag att få betala ett pris för sina handlingar. Det gäller oavsett om de som Eva gömmer flyktingar, eller om de bryter sin in på fabriker för att förstöra tillverkade vapen, om de genom olagliga aktioner vill protestera mot Vattenfalls brunkolsförsäljning eller om de genom oväsen vill förhindra rasistiska demonstrationer.

Med frihet följer ansvar. Med friheten att genom civil olydnad bryta mot lagen följer också plikten att ta ansvar för det man gör. Så länge vi lever i en demokrati och i en rättsstat får vi också acceptera att de – eller vi – som bryter mot normer och regler också utkrävs ansvar för våra handlingar.

Jag är övertygad om att den här diskussionen om frihet och ansvar kommer att pågå mycket länge. Vi lever i en tid då mycket av våra invanda föreställningar och vårt sätt att leva tillsammans ställs på huvudet. Vi lever i en folkvandringstid och där människor söker sig till Europa inte bara för att få skydd från förföljelse utan också i hopp om att kunna skapa sig en bättre framtid och ett drägligare liv. 

I Almedalen i somras medverkade jag i ett seminarium kring frågeställningen: Finns det en gemensam kristen flyktingpolitik? Frågan var nog retoriskt menad. Vi som medverkade i panelen, vi delade en kristen tro men vi hade också i den offentliga debatten uttryckt väldigt olika uppfattningar om hur Sverige borde agera i samband med det ökade antalet flyktingar som sökte sig till Europa. Men vi lyckade nog ändå ena oss om en sak, och det var att för en kristen var det viktigt att fokus i debatten hela tiden riktades mot de utsatta människorna. Genom att i varje diskussion ständigt utgå frågan om vilken politik och vilka ställningstaganden som bäst bidrar till solidaritet med de förtrampade och de förtryckta – då lägger vi också en grund för en politik med fäste i kärleksbudet – det vill säga att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. 

Sedan kan vi ha olika uppfattningar om innehållet i den politiken. Men om vi kan mötas i utgångspunkten – kärleken till nästan – minskar vi åtminstone risken för en politik grundad på egoism och egenintresse. Jag tillhör ju dem som har väldigt svårt för uttryck som används i debatten som att Sverige behöver en ”flyktingpaus” eller att Sverige behöver ett ”andrum”. För mig är det inte Sverige som behöver en ”flyktingpaus” eller ett ”andrum”, det är i stället flyktingarna som behöver en paus eller ett andrum, från sitt flyktingskap. 

Jag tillhör heller inte dem som tror att det går att sätta upp ett tak eller en volym för hur många flyktingar Sverige skall ta emot. Vad gör vi i så fall när kvoten är fylld? Om det kommer hit en familj som hotas till livet i till exempel Somalia eller i Afghanistan – skall vi då ge dem en klapp på axeln och sända dem tillbaka till Somalia eller till Afghanistan med några beklagande ord om att kvoten är fylld?

Men Sverige kan väl inte ta emot alla världens flyktingar, undrar kanske en del. Nej, det skulle nog bli svårt. Men det gäller att ha proportion på det som sker. Jag brukar ibland likna Sverige vid en liten by på 500 personer. Och det är inte vilken liten by som helst, utan i stället en av världens rikaste och mest välmående byar. Byborna tillhör de friskaste, lyckligaste och mest välmående människorna i hela världen.

Förra året kom det nio flyktingar till denna by, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.

De nio flyktingarnas bön om hjälp och skydd skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. 

Det är dessa proportioner vi talar om. Förra året tog Sverige emot nära 170 000 asylsökande människor. Det var betydligt fler än någonsin tidigare. Ändå motsvarar dessa 170 000 människor givet Sveriges befolkning enbart 9 individer i en by på 500. Och om vi överför resonemanget till EU som helhet, och ser EU som en by på 500 personer, så uppgick antalet människor som förra året ville söka asyl till 2. Två människor. 

Men i denna by bor det alltid människor som Eva, 79. Vi kan tycka hon gör fel, vi kan tycka hon gör rätt. Men jag kan inte tycka annat än att hennes gärning vilar på människokärlekens grund, samma grund som en gång fick Jesus att bryta sabbatsbudet och bota den sjuka kvinnan. Vad kan vi själva göra, som bryter normer och som bidrar till en bättre värld för utsatta människor. Hur nyttjar vi den frihet som Kristus bjuder oss? Det är en fråga för var och en av oss väl värd att begrunda.

Foto: Wikipedia, Mangan2002

"Utan tvivel är du inte klok"

I dag hade jag förmånen att få predika vid en söndagsmässa i Högsbo kyrka i Göteborg. Temat för min predikan var "Utan tvivel är du inte klok" - om människans ofullkomlighet och tvivlets nödvändighet. Jag tog särskilt avstånd från den fundamentalism och tvärsäkerhet som präglar delar av den politiska debatten, särskilt på nätet. 

Hela min predikan kan läsas nedan.

*

"I begynnelsen fanns Ordet”, skriver Johannes, och fortsätter ”Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till”. Ordens makt och betydelse får aldrig underskattas. Ord kan skada, och ord kan också hela. Vi måste därför vara varsamma med våra ord och hur vi använder dem.

Ord kan användas för att förmedla kunskap, och det är bland annat den förmågan – att använda ord för att förmedla kunskap – som skiljer människan från djuren. Och vi lever i dag i en tid där våra möjligheter - genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den digitala revolutionen - att tillgodogöra oss kunskap och kommunicera med varandra är så mycket större än någon annan gång i mänsklighetens historia. 

Vi kan bära med oss världens samlade kunskap i vår laptop eller i vår mobiltelefon, och de mest avancerade faktakunskaper är sällan längre bort än några få klick på nätet. Och vi skapar kunskap tillsammans – till exempel genom det fantastiska digitala uppslagsverket Wikipedia, där nätanvändare just tillsammans skapar och systematiserar kunskap på ett sätt som inte står traditionella uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller British Encyklopedia efter. Och det är till och med gratis!

Ibland undrar jag vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till vårt informationssamhälle i stället för till Israel/Palestina för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit så mycket större i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:

Every time I look at you I don't understand (…)

Why'd you chose such a backward time and such a strange land?

If you'd come today you would have reached a whole nation

Israel in 4 BC had no mass communication.

På svenska ungefär: ”Varje gång jag ser på dig så undrar jag varför du valde en sådan bakåtvänd tid och ett sådant märkligt land. Om du hade kommit i dag så hade du nått en hel nation – Israel vid Kristi födelse hade ingen masskommunikation.”

Nåväl - med tanke på kristendomens genomslag och utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han varken hade någon blogg eller var verksam i sociala medier som Facebook och Twitter.

Men nätet och våra gränslösa möjligheter till kommunikation har också en baksida. Nätets anonymitet, snabbhet och möjlighet till genomslag blir också grogrund för smutskastning, lågsinthet, sexism och hot. Olika diskussionsforum, men också mer offentliga plattformar som t ex just Facebook eller Twitter, används alltför ofta till att håna, trakassera och hata. Vi har till och med fått ett nytt ord – näthat – för att benämna denna företeelse. Jag tycker särskilt vi ser detta näthat i debatten om flyktingar och om människor i nöd som söker skydd och hjälp i vårt land.

Nätet inrymmer således både det bästa och det sämsta som mänskligheten har att erbjuda. Nätet är skapat av människor och människans ofullkomlighet blir också nätets ofullkomlighet.

Särskilt illa tycker jag om den fundamentalism och den tvärsäkerhet som präglar delar av debatten. Personer som inte är öppna för motargument, utan endast vill få sin egen bild av världen bekräftad. Debattörer som gör anspråk på att ha funnit Sanningen med stort S, bör man akta sig extra noga för. Tage Danielsson – salig i sin himmel – myntade en gång uttrycket ”Utan tvivel är man inte klok”. Utan tvivel är man inte klok. Det är ett uttryck som ofta kommer för mig när jag läser och lyssnar till alla dessa fundamentalister och sanningssägare, och det är också ett uttryck som jag själv försöker leva upp till när jag skriver en text eller deltar i olika debatter.

Den här diskussionen om sanning å ena sidan och tvivel och tvivlets betydelse å andra sidan har bäring för dagens evangelietext som vi tidigare hörde läsas. Jesus har tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg, där lärjungarna också får se Mose och Elia. Inför lärjungarnas ögon förvandlas Jesus, han förhärligas. Jesus kläder blir skinande vita och från ett moln hörs det som bara kan vara Guds röst – och Gud förkunnar ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Människosonen, den efterlängtade Människosonen, har äntligen kommit. Starkare kan väl ett Gudsbevis inte bli – nu visste lärjungarna verkligen att Jesus var Guds son.

I denna härliga visshetens värld – där sanningen var enkel och klar - ville de gärna stanna kvar. De frågar Jesus om de inte kan bygga hyddor, så de kan stanna. Men det kan de inte. De måste ned från berget igen, ner till - ut i, människovärlden. Och så snart de tagit sig ner från berget kommer också de kritiska frågorna. Vad menas egentligen med att ”uppstå från de döda”? Varför måste Jesus lida? Varför måste Jesus bli föraktad? Deras frågor har plötsligt ingen ände.

Så är det att vara människa. Våra frågor har ingen ände. Jag tror att en av de största otjänster vi kan göra oss själva, våra medmänniskor och Skapelsen är att sluta ställa frågor. Att tro att vi verkligen skådat Sanningen med stort S. Att sluta tvivla. För utan tvivel är man sannerligen inte klok.

Saken är inte helt enkel. Johannes säger ju också: ”Sanningen ska göra er fria”. Om vi då aldrig når fram till denna sanning – kommer vi då heller aldrig att kunna bli fria? Förre ärkebiskopen KG Hammar – som faktiskt hade just Johannesorden ”Sanningen ska göra er fria” som sitt valspråk – fick ju också starkt genomslag för en annan formulering, nämligen ”Jag äger inte sanningen – jag söker den”. Jag äger inte sanningen, jag söker den. Det låter ju ödmjukt och bra. Men är det så enkelt. Är det verkligen ”vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye? Är det trots allt inte målet – sanningen, som ju skall göra oss fria – som är det avgörande?

Jag är inte relativist, jag tror på en absolut sanning. Men jag tror också att vi aldrig fullt ut kan nå fram till denna sanning – det är en del av vår ofullkomlighet som människor, en ofullkomlighet som i Bibeln gestaltas av berättelsen om Adam och Eva och om vanskligheten av att äta av Kunskapens träd. Vi kan som människor aldrig nå fram till den absoluta sanningen, däremot är det en del av vår mänsklighet – kanske till och med en mänsklig plikt - att ständigt försöka närma sig den.

Insikten om att vi aldrig kan nå den fullständiga sanningen inbjuder till ödmjukhet när vi debatterar med varandra, på nätet, i tidningen eller ansikte mot ansikte. Vi måste ständigt vara öppna för att ompröva våra egna uppfattningar och inte ta något för givet. Vi måste med öppna sinnen lyssna till varandra och bekämpa all trångsynthet och tvärsäkerhet.

Fundamentalism och tvärsäkerhet finns i alla miljöer och sammanhang – religiösa såväl som sekulära. När vi beskådar och debatterar de ohyggligheter som just nu utspelar sig i Mellanöstern – där terrororganisationen ISIS (eller den Islamiska staten) härjar som värst och där kristna minoriteter har en oerhört utsatt position – så görs det ibland försök att skuldbelägga religionen för det elände och den terror vi ser. En del menar att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära kläder och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. Fundamentalismen är ett uttryck för högmod och ovilja eller oförmåga att ifrågasätta sina egna utgångspunkter. Tvivlet däremot, blir ett utryck för ödmjukhet och för en vilja till genuin dialog och strävan efter att förstå. Ibland tror jag att tvivlet kanske är länken mellan oss och Gud, mellan det ofullkomliga och det fullkomliga, ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild men aldrig kan bli Gud.

Björn Afzelius sjöng i sången ”Tvivlaren” från 1994. ”Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord. För ord är viktiga, ord är farliga; orden ger också makt. Jag är en tvivlare.” Ord är viktiga, ord är farliga – ord ger också makt. Låt oss därför vara varsamma med våra ord. 

Lärjungarna tvingades gå ned från berget, tillbaka till människans värld fylld av osäkerhet och tvivel. Det är här vi hör hemma, det är här vi bor. Tvivlet får aldrig göra oss tysta. Tvärtom klingar våra ord starkare och gör djupare avtryck om de uttalas i en ödmjuk förvissning om att de inte utgör den fullständiga sanningen. Det är här på Jorden vi har vår uppgift att i all vår ofullkomlighet och i all vår ovisshet – var och en efter sin förmåga - göra vårt absolut bästa för att bidra till en bättre värld. Låt oss hjälpas åt i det arbetet.

Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm

I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.

Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.

Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).

Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.

Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.

"En sak kan Du göra, en annan människa väl"

I dag söndag 20 juli 2014 - Apostladagen - var jag inbjuden att gästpredika i samband med gudstjänstfirande i Högsbo kyrka i Göteborg. Jag valde att utgå från Stig Dagermans dikt "En broder mer" och särskilt textraden "En sak kan Du göra, en annan människa väl". Tack alla ni cirka 70 som kom och deltog denna vackra, soliga sommarsöndag. Texten till min predikan återfinns nedan.

*

I onsdags, för bara några dagar sedan, sprang de fyra palestinska pojkarna Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad, omkring på stranden i Gaza och lekte. Deras pappor var fiskare och pojkarna fördrev tiden, som de brukade göra, med att spela fotboll, leta efter krabbor och leka kurragömma. De var alla mellan nio och elva år gamla.

I dag finns inte Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed längre. De sköts alla fyra till döds i onsdags, sannolikt av israeliska militärfartyg långt ute till havs som antingen siktade väldigt fel eller som förväxlade pojkarna med palestinska terrorister. En femte pojke, Moatasem, 11 år, som överlevde attacken om än med en del allvarliga splitterskador säger i en gripande TV-intervju som jag såg igår: ”De kan ge sig på små barn men de kan aldrig ge sig på de döda. De som dog är hos Gud nu. De döda betydde mycket för mig, nu måste jag leka ensam.” Och så tittar den 11-årige Moatasem in i kameran med sitt gravt allvarliga barnaansikte, och vi som tittar och träffas av hans blick känner det trauma, den ångest och den sorg han genomlever och som alltid kommer att gå i hans närhet.

Krigshandlingarna i Gaza pågår för fullt, med nu nära 400 döda, de allra flesta civila och många av dem barn. Svenska medier har visat bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, och barn som har blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.

Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år. Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till uppgivenhet eller till cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den svenska debatten där alla argument redan är framförda till leda och där konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.

När de här känslorna av uppgivenhet och meningslöshet kommer – och de kommer till oss alla då och då – då tänker jag på den tyske vispoeten Wolf Biermann och hans sång ”Uppmuntran” som han skrev i gamla Östtyskland 1968 och versraderna Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid, skriver Biermann. Det är alltid en mänsklig skyldighet att inte ge vika inför våldet, att inte låta oss passiviseras inför förtryck och övergrepp utan att alltid hålla kvar hoppet, att alltid stå där, i vår trasslighet och i vår ofullkomlighet, men ändå villiga och redo, för att efter bästa förmåga försöka bidra till en bättre värld.

Jag tänker på Wolf Biermans sång när jag lyssnar på dagens evangelietext om Jesus och när Jesus kallar sina apostlar, de tolv som skall följa honom, och som han skall skicka ut för att predika och för att ”driva ut demonerna”, som texten säger. Vad innebar det att vara en apostel av de tolv som Jesus valde och vad innebär det att vara en apostel i dag? Det är frågor som kanske särskilt viktiga att reflektera över just idag, dagens söndag är ju Apostladagen. 

För mig blir evangelietexten en påminnelse om att kärleksbudskapet – och här tänker jag särskilt på att du skall älska din nästa såsom dig själv – skall spridas inte bara i ord och också genom handling. Den kristna tron är inte bara en livsåskådning, en religiös övertygelse, eller en känsloupplevelse, en personlig trygghet – tron är för mig något som präglar hela mitt sätt och vara, och även mina handlingar. 

En apostel skall inte bara i ord missionera evangelium, en apostel måste leva evangelium. Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Och han fortsätter: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (…) Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Jag ser därför dagens evangelietext som en uppmaning, eller kanske snarare för att åter anknyta till Wolf Biermann – som en uppmuntran – att efter förmåga och genom handlingar utförda i kärlek till vår nästa bidra till att skapa en bättre värld här på jorden. Det är lätt att säga. Det är också något som kan betyda något väldigt stort, eller också något väldigt litet. 

Många av oss känner nog en viss bävan inför uppgiften och inför anspråken. Många känner vanmakt. Vad kan man egentligen göra när man ser all den mänskliga misär och de lidanden som möter oss i till exempel Gaza, eller i Syrien eller i Irak? Jag tror att ett sätt att möta denna vanmakt är att vinna hopp och tilltro ur det faktum att väldigt många saker i världen faktiskt har blivit bättre. Barnadödligheten i världen minskar, analfabetismen i världen minskar. Aldrig för i modern tid har så få människor dödats i krig mellan olika nationalstater. 

Vi talar i dag mycket om rasism i främlingsfientlighet i Sverige och kyrkans klockor klingar för att varna och för att markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. 

Men det är lätt att glömma bort att det faktiskt inte var bättre förr. Samstämmiga undersökningar visar att svenska folkets syn på invandrare och flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Världen och människors attityder går att förändra. Att påstå att rasismen minskar i Sverige innebär inte på något sätt att man förminskar problemet med den rasism som faktiskt finns. Insikten om att den antirasistiska kampen inte varit förgäves ger i stället ytterligare styrka i arbetet med att bekämpa den vedervärdiga rasismen varhelst den visar sig och på så sätt motverka just den känsla av vanmakt som annars lätt blir ett hinder för goda gärningar.

Ett annat skäl – än vanmakten - till att man tvekar över att försöka bidra till att skapa en bättre värld kan vara att man är rädd. Det kan vara allt från den tvekande missionären som är rädd att hen och hens familjs skulle få malaria om de bosätter sig i utsatta områden i Afrika till den som tvekar att säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt för att det inte är socialt accepterat att säga ifrån, eller till den som tvekar att ge sig in i den politiska debatten på sociala medier av rädsla att utsättas för näthat. 

Vi är rädda – det finns ingen människa som inte är rädd. Men att vara människa är också att våga, att våga sätta sig själv på spel. Här kan man inspireras av just apostlarna. Tänk själva – här kommer det en dåre (för så måste han ju av många ha uppfattats), pekar på just dig och säger att du skall släppa allt det gamla, lämna ditt gamla liv och följa honom, för han är Människosonen. Jag vet inte om det var mod eller om det var dumdristighet som fick apostlarna att göra just detta – kanske var det också något himmelskt med i spelet. Men apostlarna vågade släppa fotfästet och följa sitt hjärtas väg, och deras mod kan också ge uppmuntran för våra vägval.

Ett tredje hinder för att agera mot förtryck och orättvisor kan vara att man tycker att det man gör är så litet i förhållande till alla lidanden som finns i världen. Ja. Så är det. Världen räddas inte i en handvändning, snarare räddas den bit för bit. Men det är också i det lilla som det stora kan växa och gro, som Leonard Cohen skriver: There is a crack in everything. That's how the light gets in – Det finns en spricka i allting – det är så ljuset kommer in. Den goda gärningen, det lilla ingripandet, kan vara just den spricka som släpper in ljus, värme och glädje. Så ge ett bidrag till Läkare utan gränser, eller till Röda Korset, eller varför inte till dagens kollekt om Svenska kyrkans viktiga arbete i utlandet. Ta en stund av din tid och prata lite med en av de romer som sitter utanför din livsmedelsbutik och ber om en slant – se människan och inte tiggaren. 

Var inte rädd för att göra det lilla – finn i stället just uppmuntran i Stig Dagermans ord ur dikten ”En broder mer” Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.  Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Vi människor är så olika. Vi förenas av att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla bär en del av Guds gudomliga kärlek inom oss. Men olikheterna innebär också att vi har olika uppgifter och att vi alla kan bidra till att skapa en bättre värld på olika sätt. En del av oss är bildstormare, omstörtare, vill förändra det politiska systemet i grunden och skapa nya sätt att leva tillsammans. Andra av oss är mer försiktiga, tror på successiva förändringar, på att människans goda vilja i det lilla kan bidra till att förbättra världen på sikt. Inget av dessa sätt behöver vara bättre eller sämre än det andra. Vi möts och ses i miljörörelsen, i internationella solidaritetsorganisationer, i Amnesty, i politiska partier, i antirasistiska manifestationer eller bland alla dem som varje månad avsätter en slant av sin lön eller sin pension till något behjärtansvärt sammanhang. 

Sättet vi bidrar på kan vara väldigt olika. Men vi kommer aldrig undan vårt individuella ansvar att under den korta tid vi lever tillsammans här på jorden – efter bästa förmåga och i all vår rädsla och skröplighet - åtminstone försöka bidra till en bättre värld.

Om det är något jag vill skicka med i dag så är det just det att vi var och en - innan dagen är slut - på allvar ställer oss just denna fråga: på vilket sätt skulle just jag kunna bidra? Svaren på frågan är aldrig självklara, men om frågan ställs är heller inga svar möjliga.

Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed sköts till döds i onsdags. De kommer aldrig mer tillbaka. Deras livsbanor fick aldrig möjligheten att växa och att utvecklas. Men låt oss hedra deras minne genom att lova varandra att - var och en efter sin förmåga - på vårt eget sätt göra vårt bästa - i ord och i handling - för att uppfylla kärleksbudet och bygga en värld där barn aldrig mer sakll behöva dö i krig. Som Wolf Biermann avslutar sin dikt "Uppmuntran": Nej, låd dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. // Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken gränska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.