Farorna med en kulturkanon

Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.

I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige". 

En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.

I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten. 

Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.

Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.

Attentatet mot Charlie Hebdo - yttrandefriheten får inte förminskas till en dogm

I skrivande stund finns det inga misstänkta gripna för det vidriga terrordådet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris igår. Det är av största vikt att förövarna kan gripas levande och ställas inför rätta. En rättegång ger möjlighet att skapa klarhet kring vad som skedde och därigenom ge bättre förutsättningar att motverka framtida terrordåd.

Charlie Hebdo var sannerligen ingen okontroversiell tidskrift. Dess vänsterrabulistiska hållning och stundtals groteska karikatyrer av politiska och religiösa ledare väckte starka känslor. Financial Times Europaredaktör Tony Barber påstod efter attentatet att Charlie Hebdo bedrivit "hets mot muslimer" ("muslim baiting") och menade att dess journalistik varit "stupid" och präglats av "editorial foolishness". Men det spelade ingen roll, menade Tony Barber. Yttrandefriheten var självklart lika ovillkorlig för Charlie Hebdo som för vilken annan tidskrift som helst.

Däri ligger yttrandefrihetens sprängkraft. Yttrandefriheten inbegriper alla ståndpunkter, även ståndpunkter vi kanske inte bara ogillar utan i grunden djupt avskyr. Även om en person eller en tidning agerar på ett sätt som man kan tycka är idiotiskt eller vedervärdigt, så inbegrips den av en ovillkorlig yttrandefrihet (såvida inte lagen säger annorlunda - t ex i form av hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot).

Älska era fiender, säger Jesus (Matt 5:44). Det är inte så lätt alla gånger. Att älska våra vänner är mycket lättare. På samma sätt är det med yttrandefriheten. Det är inte så lätt att alla gånger stå upp för en yttrandefrihet som kanske används för att kränka människor eller håna utsatta grupper. Men vi har inget val. Yttrandefrihet måste vara på riktigt, annars är den ingenting värd.

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks konst och hans hånande av profeten - men hans rätt att håna kan inte kompromissas bort. Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten, skrev Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat provokativa karikatyrer på profeten Muhammed. Henrik Berggren fortsatte: Problemet är inte att teckningarna är provocerande för muslimer utan att den enda publiceringsanledningen är att de är förolämpande mot muslimer. Det här är inte Rushdies "Satansverserna", snarare Kjærsgaardskt skitsnack. (...) Personer som måste gömma sig bakom sin "rätt att provocera" är oftast intellektuellt desperata individer som inte har något av vikt att säga.

Oavsett om man delar Henrik Berggrens värdering av Jyllands-Postens publiceringar eller ej är är slutsatsen att det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att kritisera en tidning för dess publiceringar och samtidigt vara beredd att med alla till buds stående medel värna tidningens yttrandefrihet. Den som kräver att tidningens kritiker av omsorg om yttrandefriheten skall hålla inne med sin kritik förminskar yttrandefriheten till en dogm. Det är först i en levande debatt som yttrandefrihetens värde blomstrar.

Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte

I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.

PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).

Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."

Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.

Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.

Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.

Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.

Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.

Lars Vilks, Jyllands-Posten och filmen "Innocence of Muslims".

Filmen Innocence of Muslims smädar profeten Muhammed och har följts av upplopp i delar av den muslimska världen. Lars Vilks rondellhundar och karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten smädade profeten Muhammed och följdes av upplopp i delar av den muslimska världen.

I fallen med rondellhundarna och karikatyrteckningarna präglades svensk debatt av kraftfulla försvar av Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrande- och tryckfrihet. De som kritiserade Vilks och Jyllands-Postens publiceringar anklagades för att inte ta yttrande- och tryckfriheten på allvar.

I fallet med filmen "Innocence of Muslims" har jag inte uppfattat någon svensk röst som kraftfullt argumenterar för värnandet av upphovsmannens yttrandefrihet. (Jag kan förstås ha missat någon.)

Varför behandlas filmen "Innocence of Muslims" så annorlunda än Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-postens karikatyrteckningar? Samtliga tre kulturyttringar har ju skapats i syfte att smäda Muhammed. En möjlighet är förstås att "Innocence of Muslims" är en amerikansk produkt och den svenska debatten har lättare att försvara nordiska fenomen som Vilks och Jyllands-Posten. Men den förklaringen tycker jag är en aning långsökt.

I stället tror jag att Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrer uppfattas som mer "seriösa" konstuttryck är filmen "Innocence of Muslims". För mig är det inget gilitigt argument. Dålig kultur eller filmer som enbart syftar till att provocera måste förstås skyddas av samma yttrandefrihet som "seriös" kultur. Det sägs att skådespelarna i filmen "Innocence of Muslims" lurades att tro att de spelade in en helt annan film och att filmprojektet därför var omoraliskt. Men Anna Odells uppmärksammade examensarbete från Konstfack där hon simulerade psykos och självmordsbenägenhet lurade också enskilda människor till att bli en del av hennes konstverk.

Kanske är det så att vinden i debatten till sist har vänt. I dag kan man kritisera Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrteckningar utan att kritiken uppfattas som ett angrepp på yttrande- och tryckfriheten. En sådan utveckling ser jag som ett sundhetstecken i svensk debatt.

Lars Vilks, Jamtli-affären och självtillräckligheten inom svensk konst

Debatten kring Lars Vilks och länsmuseet Jamtli i Östersund pågår för fullt. Jamtli inbjöd Lars Vilks att delta i utställningen Udda och jämt, med planerat vernissage den 30 september. Inbjudan till Vilks drogs tillbaka då det blev känt att Vilks tackat ja till att medverka vid en högerextrem anti-muslimsk konferens i New York den 11 september. Övriga inbjudna konstnärer valde då att hoppa av utställningen och Jamtli tvingades ställa in.

På ett sätt är saken väldigt enkel. Lars Vilks yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter gör honom fri att medverka på vilka konferenser han vill. Jamtli har friheten att bjuda in och friheten att dra tillbaka inbjudningar till enskilda konstnärer. Inbjudna konstnärer har friheten att tacka ja och friheten att sedan ändra sig. No big deal.

Jag kan förstå att övriga inbjudna konstnärer valde att hoppa av, för att markera att de aldrig accepterar censur av enskilda konstnärer eller enskilda verk. Men jag blir oroad över den naivitet och självtillräcklighet som präglar delar av den argumentation enskilda konstnärer anför när de motiverar sina avhopp. Radions Kulturnytts konstkritiker Mårten Arndtzén refererar Anna Odell, som antydde att Vilks medverkan på den antimuslimska konferensen nog inte var så stötande för muslimer. Eller Anne-Marie Nordin, som kommenterade Vilks agerande så här: Jag har inga synpunkter på honom, jag bryr mig inte om honom, jag är inte intresserad av honom! Varken som konstnär eller som politisk agitator. Man ska inte hålla på och censurera. I dagens P1 Morgon säger Karin Mamma Andersson: Vad Lars Vilks ägnar sig åt, det är hans sak och och fortsatte med att undra varför hon satt i radion och diskuterade Vilks deltagande i högerextrema konferenser när det pågick "betydligt viktigare saker" i hennes närhet, t ex en skog som höll på att huggas ned.

I dagens Aftonbladet publiceras en intervju som Martin Aagård gjort med Lars Vilks. I intervjun traskar Vilks sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar främlingsfientliga miljöer, på samma sätt som Herman Lindqvist gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu.

Enligt Vilks "daltas" det för mycket med militanta muslimer, t ex genom att polisen inte ingriper när de militanta muslimerna står och skriker "Allahu akbar". Vilks drar inte alla muslimer över en kam, det finns t ex en "lokal muslim" som är "väldigt trevlig". Stödet från Sverigedemokraterna kommenterar Vilks med att "man får vara glad för det stöd man får". Vilks beklagar att "man får ju inte prata om raser längre". Invandringen är för stor "i förhållande till resurserna". Offentliga institutioner kan inte längre organisera midsommarfirande eftersom man då tvingas ha "olika grupper som ska framträda för att vi inte ska verka som rasister".

Lars Vilks konstnärliga frihet är självklar. Men konstnärlig frihet innebär inte ett friköp från politiskt, mänskligt och moraliskt ansvar. Vilks själv är möjligen för självupptagen och politiskt aningslös för att inse detta. Ett större problem är om flertalet av Sveriges konstnärer vandrar kring i samma aningslösa bubbla.

Noterar att Svenska Dagbladets konstredaktör Clemens Poellinger i en krönika är inne på samma linje som jag.

Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland

Utan undersökning ingen rätt att tala, hävdade ordförande Mao. Inte så sällan har jag nickat instämmande åt denna devis. Själv utmejslar jag först en genomtänkt ståndpunkt innan jag går in i en diskussion. Babbel stör min sinnesfrid. Jag tänker inte medan jag talar eller skriver - jag tänker först och talar eller skriver sedan. (Egenskapen är inte entydigt positiv. Den främjar t ex knappast spontanitet och kreativa infall.)

Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?

Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.

Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.

I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.

Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.

Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.

*

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Världskulturmuseets tvekan inför Elisabeth Ohlson Wallins Jerusalembilder

Världskulturmuseet i Göteborg ändrar sig och vill nu visa konstnären Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade bilder på HBT-personer på religiöst laddade platser i Jerusalem. Med tanke på den intensiva debatten och diskussionen om utställningen är det av stort allmänintresse att den får möta sin publik, säger den tillträdande museichefen Mats Widbom i ett pressmeddelande.

Utställningen beställdes ursprungligen av Världskulturmuseet och Elisabeth Ohlsson Wallin fick 30 000 kronor i bidrag till sin resa till Jerusalem. Men i ett senare skede ändrade sig museet och ville endast visa bilderna i en mindre lokal, med hjälp av en dator.

Göteborgs-Tidningen (GT) redovisar bakgrunden till Världskulturmuseets tidigare beslut att stoppa utställningen. Vid ett antal s k referensgruppmöten framkom bl a följande synpunkter:

Jag har svårt att se ömsesidig respekt i de här bilderna. Åke Samuelsson, pastor inom svenska Alliansmissionen.
Många av de troende judiska bekännarna kommer att känna sig provocerade. Peter Borenstein, rabbin vid den judiska församlingen.

En risk är att utställningens bilder snarast förstärker utsatthet och tvingar in muslimska svenskar i en defensiv position. Klas Grinell, Världskulturmuseets intendent.

Muslimer kommer att ha väldigt svårt för utställningen. Ashar Khan och Zana Muhammad, Sveriges unga muslimer.

Jag är glad att Världskulturmuseet ändrat sig igen och nu bestämt sig för att visa Elisabeth Ohlson Wallins bilder. Elisabeth Ohlson Wallin väckte stor uppmärksamhet redan i slutet av 1990-talet med utställningen Ecce Homo. I den utställningen skildrades Jesus och olika bibliska motiv med hjälp av homosexuella miljöer och modeller för att på så sätt gestalta likheten mellan olika former av utanförskap och förtryck och uttrycka Guds gränslösa kärlek.

Elisabet Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

I en tidigare post jämförde jag Lars Vilks med Åke Green, pingstpastorn som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Jämförelsen mellan Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin är också relevant. Gert Gelotte har i Göteborgs-Posten givit ord för vad jag själv känner inför Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks och jag väljer därför att låta Gelotte få sista ordet:

När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i utställningen Ecce Homo framställde Jesus som homosexuell sårade hon en del kristnas djupaste känslor. Men hon hade ett bra skäl. Hon riktade strålkastarljuset mot homofobin och det utbredda förtrycket av homosexuella i de kristna kyrkorna.

Konstnären Lars Vilks har ritat profeten Muhammed som rondellhund. Vad jag förstår utan annat motiv än att visa att han törs. Han har inte problematiserat någonting - utöver att muslimer tar illa upp om man visar ringaktning för profeten. Det är inget bra skäl.

Expressens namn- och bildpublicering av de misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks

I en artikel fylld av visserligen behärskad men ändå helig vrede kritiserar Martin Aagård Expressens beslut att publicera namn och bild på de båda bröder som häktats misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försvarar beslutet att publicera bilderna - trots att ingen av de båda pojkarna dömts - med att attacken mot Vilks riktat sig mot "yttrandefriheten och tryckfriheten" och att pojkarnas namn och utseende därför är av "uppenbart allmänintresse". Uppenbart var ordet, sa Bull.

Den yngste brodern är 19 år och var så svårt brännskadad att han inte kunde närvara vid domstolsförhandlingen. Aagård skriver: Men Mattsson är alltså inte bara säker på att bröderna är skyldiga utan även att bägge agerat frivilligt, att de varit vid sina sinnens bruk, och till och med på varför de gjort som de gjort. "Bröderna NN drevs av hat mot Lars Vilks" står det rubriken. En sak är i alla fall säker, efter Thomas Mattssons beslut är deras möjligheter i det svenska samhället exakt lika med noll.

Jag delar Aagårds vrede angående namn- och bildpubliceringen. I frågan om Vilks ovillkorliga yttrandefrihet är vi alla eniga. Men i min mage känns det som att Expressens namnpublicering har mindre med allmänintresse och betydligt mer med lösnummerförsäljning att göra.

Jag förstår att namnutpekande i bloggar och olika forum på nätet nu blivit så vanligt att det är svårt för den tryckta pressen och etermedia att hålla emot. Men civilkurage är inte att följa strömmen, utan att ha kraften att utgöra en ö i strömmen. I denna pressetiska fråga smeker Expressen populismen medhårs, i stället för att göra motstånd.

P.S. I skrivande stund säger Lars Vilks i Studio Ett i P 1: Vi har för många muslimer i Sverige i relation till de resurser vi sätter in för att integrera dem. Hoppsan.

Lars Vilks och Åke Green - lika som bär?

Försöket till mordbrand mot konstnären Lars Vilks hus utanför Nyhamnsläge är ett illdåd och måste beivras med alla lagen till buds stående medel. Det samma gäller för överfallet på Vilks i samband med hans föreläsning i Uppsala för några dagar sedan.

Men det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. På samma gång som vi starkt tar avstånd från och bekämpar hoten och attentaten mot Lars Vilks är det viktigt att komma ihåg att han inte är någon hjälte. Lars Vilks väljer i sina konstnärliga projekt att konsekvent kränka och förödmjuka många människor. Det är hans konstnärliga frihet att göra så - och den konstnärliga friheten och yttrandefriheten måste vi värna. Först om Vilks använder sin konstnärliga frihet till att begå hets mot folkgrupp skall han lagföras och dömas i domstol.

Debatten kring Lars Vilks har klara beröringspunkter med debatten om pingstpastorn Åke Green, som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Åke Green dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp, men friades därefter av hovrätten och högsta domstolen.

På samma sätt som Lars Vilks söker sig till offentligheten för att visa upp sin konst så inbjöd Åke Green medierna till sin predikan för att få uppmärksamhet för sin syn på de homosexuella. På samma sätt som yttrandefriheten ger Lars Vilks rätt att genomföra sina provokationer så ger religionsfriheten Åke Green rätt att genomföra sina provokationer. Yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.

Men Åke Green kränker och förödmjukar människor genom sina predikningar och han är ingen hjälte. Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte.

Likheterna mellan Lars Vilks och Åke Greens agerande har också diskuterats här.

Lars Vilks, Expressen och stuprörsseendet

Historien om mordkomplotten mot Lars Vilks tunnas ut för varje dag. Av de sju gripna personerna på Irland har fem redan släppts. Jihad Janes omtalade Sverigeresa har nu ersatts av att hon åtminstone sägs ha besökt Europa.

Men det är fascinerande att se hur medielogiken fortfarande kan leda så fel. I den allmänna upphetsningen använder Expressen i dag rubriken "Tre månaders fängelse för mordkomplott mot Lars Vilks" till en artikel som illustreras med ett foto där en av de misstänkta gärningsmännen förs bort av polis med en slags huva som döljer ansiktet.

Ojdå, tänkte jag. Redan dömd - på Irland går det minsann undan! Men tre månader, det var väl ett lindrigt straff för en mordkomplott?

Läser man artikeln så finner man att rubriken är helt felaktig. Anklagelserna om medverkan i mordkomplott har ännu inte prövats av domstolen. Domen avser i stället att personen i fråga använt sig av falska dokument när han först anlände till Irland. För detta brott döms han till tre månaders fängelse och 1 500 euro i böter.

Rubriksättaren har förstås läst artikeln slarvigt, och ingen reagerar eftersom tonläget är så uppskruvat. Jag borde väl mejla Expressen och påtala misstaget. Men det kan också vara intressant att se hur länge misstaget lever kvar utan att någon upptäcker det och att tidningen gör något åt det.

I skrivande stund ändrar nu Expressen rubriken! I stället för "Tre månaders fängelse för mordkomplott mot Lars Vilks" står det "Tre månaders fängelse efter mordkomplott mot Lars Vilks". Men den rubriken är ju nästan lika fel. Domen har inget som helst med någon mordkomplott att göra, och vi vet inte om det existerat någon mordkomplott - det skall domstolen avgöra.

Glöm inte: Djävulen gömmer sig ofta i detaljerna...

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.