Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten

I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…

Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.

Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Nätverket Migro och frågan om en generös migrationspolitik

På Expressens debattsida presenteras idag nätverket Migro som arbetar för en mer generös migrationspolitik. Bland initiativtagarna finns liberala profiler som t ex Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt.

Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.

I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.

Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.

Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.