2019-07-18

Sverige ska vara en rättsstat - en rättsstat med mänskligt ansikte

Den 7 april 2017 miste Iryna ett ben i den fruktansvärda terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Nu - två år senare - ska hon tillsammans med sin 14-åriga dotter utvisas från Sverige till Ukraina. Iryna tilldelades länge tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna närvara vid rättegången mot terroristen Rakhmat Akilov. Men Migrationsdomstolen har inte beviljat hennes ansökan om att få permanent uppehållstillstånd. I dag beslöt regeringen att inte behandla hennes ansökan om nåd. Därmed kommer utvisningen sannolikt att verkställas.

Jag har tidigare argumenterat för att Iryna borde få stanna, och att regeringen borde utnyttja de nådemöjligheter som grundlagen erbjuder för att se till att så blir fallet. Justitieminister Morgan Johansson säger till DN att regeringen givet förarbetena av regeringsformen från 1973,  lagrådsyttranden från 1980-talet och regeringsbeslut från 1990-talet dragit slutsatsen att nådeinstitutet inte kan användas i det här fallet. Jag är inte jurist, men självklart kan regeringen med beslut bidra till att ändra praxis kring hur grundlagen ska tolkas. Här handlar det mer om politisk vilja än om juridik.

Men det större problemet ligger inte i regeringens ovilja att förändra praxis i nådeärenden. Det större problemet ligger i att utlänningslagens utrymme (5 kap. 6 §) att bevilja uppehållstillstånd om det föreligger "synnerligen ömmande omständigheter" utnyttjats allt mer sällan sedan den nya restriktiva migrationslagen infördes. En ytterligare person som nyligen drabbats är 19-årige kosovoalbanen Altin Vitia, som för fyra år sedan genomgick en hjärttransplantation i Sverige och bott i vårt land sedan dess, men som i tisdags morse utvisades till Serbien.

Det är viktigt att den migrationspolitiska kommitté som nu tillsatts förstärker myndigheternas möjligheter att beakta särskilda och synnerliga ömmande omständigheter när det gäller uppehållstillstånd. Sverige ska vara en rättsstat, en rättsstat med mänskligt ansikte.

2019-07-15

Donald Trumps rasistiska retorik

President Donald Trumps retorik nådde igår nya lågvattenmärken. På Twitter uppmanade han fyra demokratiska kongresskvinnor att "åka tillbaka" till de länder varifrån de kom och "fixa till" läget där innan de har synpunkter på hur USA ska styras. ("So interesting to see 'Progressive' Democrat Congresswomen, who originally came from countries whose governments are a complete and total catastrophe (...) now loudly and viciously telling the people of the United States, the greatest and most powerful Nation on earth, how our government is to be run. Why don’t they go back and help fix the totally broken and crime infested places from which they came.")

Donald Trumps uttalande syftar på de radikala kongressledamöterna Alexandria Ocasio-Cortez (New York), Ilhan Omar (Minnesota), Rashida Tlaib (Michigan) och Ayanna S. Pressley (Massachusetts). Av dessa fyra ledamöter är tre födda i USA. Alexandria Ocasio-Cortez är född i Bronx av föräldrar med puertoricanskt ursprung. Rashida Tlaib är född i Detroit, med föräldrar som invandrat från Palestina. Ayanna S. Pressley är svart, född i Cincinatti och uppvuxen i Chicago. Ilhan Omar är född i Somalia och kom till USA som flykting när hon var tio år gammal.


Foto: Rashida Tlaib, Alexandra Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Ayanna S. Pressley

Donald Trumps uttalande passar väl in i en amerikansk rasistisk, historisk kontext. Som Martin Gelin skriver i Dagens Nyheter: Historiskt har Trumps kommentarer djupa rötter i den retorik och idévärld som var vanlig hos segregationsförespråkare och främlingsfientliga demagoger i USA, som under århundraden vägrat att riktigt acceptera alla som inte är vita som fullvärdiga medborgare. Vi ska komma ihåg att Donald Trump ägnade mycket kraft och möda åt att försöka bevisa att Barack Obama egentligen var född i Kenya och därmed inte amerikansk medborgare.

Donald Trumps rasistiska attack på dessa kvinnliga kongressledamöter har mött stark kritik även i USA. Men hans retorik bidrar till en normalisering av rasistiska påståenden och verklighetsuppfattningar. Vi har också kunnat se hur delar av Trumps populistiska retorik sprider sig. Inte heller Sverige är fredat.

Ja, vem är en riktig svensk egentligen?

2019-07-14

Högern och brottsligheten

Så länge jag kan minnas har högern - oavsett rådande straffnivåer - propagerat för hårdare straff och - oavsett brottsutvecklingen - spridit bilden av en skenande brottslighet i Sverige. Allt från det tidiga 1970-talets Astrid "Batongmormor" Kristensson till dagens nyvalde Europaparlamentsledamot Tomas Tobé. (Ja, jag vet att gamle högerledaren Jarl Hjalmarson var ett positivt undantag, men det var före min tid.)

Jag har alltid irriterats av den signalpolitik som ständiga krav på hårdare straff och Krösa-Maja-inspirerade skildringar av brottsutvecklingen är ett uttryck för.

Jag tänker på Krösa-Maja och högerns kriminalpolitiska retorik när jag läser Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om anmälda brott första halvåret 2019. Javisst - en del brott ökar något, som till exempel bedrägeri, misshandel och narkotikabrott. Men andra brottstyper minskar - till exempel stöld och bostadsinbrott. Brå skriver: Under första halvåret 2019 anmäldes 206 000 stöld- och tillgreppsbrott (8 kap. brottsbalken), vilket är en minskning med 3 procent jämfört med första halvåret 2018. Bostadsinbrotten minskade med 18 procent, till 6 850 anmälda brott. Av dessa utgjorde villainbrotten 4 040 brott (−17 %) och lägenhetsinbrotten 2 810 brott (−21 %).

I ett lite längre perspektiv har brottsökningen planat ut, våldsbrotten inte ökat och ungas brottslighet minskat, skriver professorn i kriminologi Henrik Tham.

Vår tids stora problem med avseende på brottslighet är det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"), där samhället trots kraftfulla insatser misslyckats med att åstadkomma en lösning. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas.

Denna text är inspirerad av ett inlägg på Kriminologiposten där Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi bloggar i syfte att förmedla forskningsbaserad kunskap om kriminologiska frågor. Följ den gärna.

2019-07-12

Ja, Sverige borde ha skrivit på kärnvapenförbudsavtalet. Men bra att nedrustningsfrågorna prioriteras framåt.

I dag meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige i nuläget inte undertecknar FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Det tycker jag är synd. Konventionen har sina brister (till exempel relationen till icke-spridningsfördraget NPT). Men bristerna är inte värre än att Sverige hade kunnat underteckna och samtidigt arbeta för att förbättra konventionen. Ett svenskt undertecknande hade stärkt konventionen och stärkt den internationella kampen mot kärnvapen.

Sverige har en profil att vara ledande i det internationella arbetet mot kärnvapen. Därför är det positivt att Margot Wallström visar på andra vägar för Sverige att stärka det internationella arbetet mot kärnvapen. Sverige ansluter sig nu som observatör till konventionen, vilket ger goda möjligheter att bidra till förbättringsarbetet. Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning och främjar bildandet av ett internationellt FN-sekretariat om nedrustning, som har till uppgift att följa efterlevnaden av nedrustningslöften. Överhuvudtaget ska Sverige nu kraftsamla för resultat inom det viktiga nedrustning och icke-spridningsfördraget NPT.

Dessa åtgärder är jättebra. Men det hade varit ännu bättre om de kompletterats med ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudskonventionen.

Det är också bra att regeringen inte påstår att ett svenskt undertecknande skulle stå i vägen för dagens svenska utrikes- och säkerhetspolitik. En del har ju anfört att Sveriges pågående militära samarbeten skulle påverkas negativt om Sverige undertecknade avtalet. Jag har hittills inte sett någon trovärdig argumentation för att så skulle vara fallet, och jag ser därför positivt på att Margot Wallström inte använde det argumentet som stöd för Sveriges ställningstagande.

Nu gäller det att intensifiera opinionsbildning och mobilisering till stöd för för Sveriges fortsatta arbete för nedrustning och fred. Kampen mot kärnvapen har ett brett folkligt stöd. Jag hoppas och tror att en sådan opinionsbildning och mobilisering ska kunna lägga grunden till en förbättrad konvention och att Sverige inom kort ansluter sig.

2019-07-10

Låt Iryna och hennes dotter stanna i Sverige!

Formalism har sin givna och omistliga plats i en demokratisk rättsstat, skriver Per Svensson i DN och tillägger: Men formalismen måste också kunna kompletteras med känslans förnuft.

Så är det. Därför ger utlänningslagen också utrymme (5 kap. 6 §) att bevilja uppehållstillstånd om det föreligger "synnerligen ömmande omständigheter", bland annat utifrån utlänningens hälsotillstånd.

Sedan den nya restriktiva migrationslagen infördes har kraven på vad som kan utgöra "synnerligen ömmande omständigheter" skärpts avsevärt. Domstolarna har därför allt mer sällan beviljat uppehållstillstånd åberopandes synnerligen ömmande omständigheter. Nu drabbas Iryna, som miste ett ben i terrorattacken på Drottninggatan 2017, och som efter två år i Sverige ska utvisas till Ukraina tillsammans med sin 14-åriga dotter. Hon tilldelades länge tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna närvara vid rättegången. Men nu ska hon utvisas.

Jag tycker Sverige har ett moraliskt ansvar att låta Iryna och hennes dotter stanna. Regeringen bör utnyttja de nådemöjligheter som grundlagen erbjuder och se till att så blir fallet. För Iryna och hennes dotters skull, och för humanismens skull.

2019-07-09

Bli svensk? Om Ebba Busch Thors syn på judar som inte firar jul

Svenska judar ska "bejaka det nya landets kultur", sa Ebba Busch Thor i en intervju för SVT Rapport angående hur hon ser på judar som inte firar jul. Uttalandet föregicks av ett resonemang där Ebba Busch Thor tog avstånd från mångkulturalism och argumenterade för att man ska eftersträva att "bli svensk".

Bli svensk? I en gripande krönika i Dagens Nyheter skriver Margit Silberstein: Mina högtider är mina, det ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i. I krönikan berättar Margit Silberstein om sina judiska traditioner och protesterar - naturligtvis med all rätt - mot att firandet av chanukka skulle göra henne mindre svensk än om hon hade firat jul. Silberstein skriver: Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd.

Ebba Busch Thors uttalande är osmakligt på åtminstone två olika sätt. För det första säger Ebba Busch Thor att svenska judar ska bejaka "det nya landets" kultur. Det nya landet? Judar är inte "nya" i Sverige. Judar som bor i Sverige är lika mycket svenskar som människor med annan trosuppfattning som bor i Sverige. Sverige är inte "ett nytt land" för judar.

För det andra säger Ebba Busch Thor att svenska judar "skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning" om de bejakar julfirandet. Det är ett hisnande uttalande.

Margit Silberstein citerar statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö, och jag kan bara instämma: Om man vill signalera motstånd mot antisemitism, hedersvåld, religiös extremism, patriarkala strukturer etc - använd gärna just dessa begrepp. Att gå omvägen via ”mångkulturalism/mångkultur” försvårar seriös debatt.

Den stigmatisering av andra kulturer ur ett "svenskhetsperspektiv" som Ebba Busch Thor ägnar sig åt är inte OK. Eller som vassa Paulina Sokolow - en av mina bästa Twittervänner - uttrycker det: Här funkar inga bortförklaringar. Bara offentlig ursäkt och ånger.

2019-07-07

Almedalsveckan inför framtiden

Almedalsveckan 2019 är slut. Om jag förstått det rätt var det första gången på 20 år som antalet genomförda arrangemang inte växte i antal. Jag kan lugnt konstatera att omfattningen ändå räcker och blir över, med mer än 1 000 seminarier om dagen i början av veckan.

Ibland beskrivs Almedalsveckan som ett elitprojekt, en slags roséindränkt personalfest för näringliv, kommuner, politiker och media. Det är en felaktig beskrivning. Almedalen myllrar av intressanta och relevanta verksamheter, och av "vanligt folk" (vad nu det egentligen är för något). Jag samtalade en stund med en kvinnlig pensionerad lärare som åker hit varje år. Hon har aldrig varit politiskt aktiv själv, men rapporterar nu via Twitter och Facebook från seminarierna så att hennes vänner på hemorten undrar om hon blivit politiker. Jag lyfter själv gärna fram fredagens Statsvetardag, med sex kvalificerade seminarier och där jag själv fick agera i rollen som dörrvakt eftersom intresset för att få komma in och lyssna vida översteg brandmyndigheternas syn på saken. De fem seminarier där jag själv medverkat har kretsat kring relevanta samhällsfenomen som Brexit, konflikterna i Mellanöstern, ledarskap i en individualiserad tid, flyktingpolitiken samt religionsfrihetens förutsättningar i dag.

Däremot behöver Almedalsveckan utveckla sina kvaliteter. Det är för dyrt att ställa ut, för dyrt att bo och ofta svårt att finna boende. Politiken tenderar att hamna i skymundan, för alla andra aktiviteter. Veckan är för lång. Jag skulle gärna se ett upplägg där aktiviteterna till exempel pågår måndag-lördag, där två partier efter ett rullande schema delar på fredagen och lördagen. Och med fler högprofilerade debatter mellan partiföreträdare. Jag tror att Region Gotland måste bestämma sig mer precist för vad de vill att Almedalsveckan ska vara, och sedan utveckla upplägget efter det.

Mest politisk uppmärksamhet under veckan fick Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor. Nyamko Sabuni höll sitt första stora tal som partiledare, ett tal som var hoppfullt och framtidsorienterat och som tydligt stakade ut en väg som uteslöt samverkan med Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor gjorde tvärtom, genom att i sitt tal ge en snudd på dystopisk bild av Sverige i dag och bidra till att normalisera främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att äta lunch och diskutera sakpolitik med Jimmie Åkesson. Almedalsveckan blev ett uttryck för polariseringen av svensk politik.

Nästa år är jag här igen. Förhoppningsvis till ett Almedalen utan nazister. Däremot hoppas jag att Stefan Löfven är här,

Ebba Busch Thor och KD:s populistiska retorik

I sitt tal i Almedalen igår rasade kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor mot det mesta: Socialister, radikaler, liberaler, statsministern, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Jan Björklund, "ledande politiker", "höga tjänstemän", Januaripartierna, "elitfeminister", Skolverket, Jämställdhetsmyndigheten och bankerna.

Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.

Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.

I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.

Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.

Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.

I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.

2019-07-04

”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.




2019-07-03

Det går fort ibland. Ebba Busch Thor bjuder in SD i den politiska värmen.

Det går fort i politiken i bland. I går berättade  Ebba Busch Thor att hon och Jimmie Åkesson ätit lunch tillsammans, och fört politiska samtal kring sjukvårdspolitiken, energipolitiken och migrationspolitiken. Nyheten illustrerades av en ett foto på Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och deras respektive stabschefer.


Besked kom i sak inte överraskande. Kristdemokraterna har ju redan tidigare berättat att de avsett att föra politiska samtal med Sverigedemokraterna. Nyheten bestod snarare i själva bildsättningen - ett mysigt, signalpolitiskt gestaltande av att Kristdemokraterna nu fullt ut bjudit in Sverigedemokraterna i den politiska värmen - samt att även migrationspolitiken ingår i de frågor som Kristdemokraterna vill samtala om.

Det är en ödets ironi att beskedet kommer samma dag som nazister blockerat ingången till en utställning om Förintelsen, här i Visby, och enligt flera vittnesuppgifter  gått omkring i lokalerna och skanderat "jävla mytomaner". Sverigedemokraternas rasistiska rötter hindrar inte Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna från att nu normalisera partiet. Då är det ändå inte heller så länge sedan Ebba Busch Thor sa att "hon inte kunde se framför sig" att hon skulle sätta sig ner och samtala med Sverigedemokrater som till exempel Oscar Sjöstedt som, enligt Busch Thor, "skrattar åt skämt om att man har sparkat på får som om de vore judar".

Som sagt. Det går fort ibland i politiken. De centerpartister och liberaler som konsekvent tvivlade på att en M-KD-regering, som var beroende av SD:s aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning, skulle lyckas hålla SD utanför allt politiskt inflytande över regeringspolitiken kan i dag konstatera att deras farhågor var berättigade.

2019-07-02

NMR sprider rädsla i Almedalen - bra att regeringen utreder förbud!

I dag meddelade regeringen att den tillsätter en kommitté som ska överväga ett förbud och särskilda straff för de som deltar i en rasistisk organisation, samt hur ett förbud mot rasistiska organisationer kan se ut. Det är bra, tycker jag.

Tidigare i dag blockerade rasisterna och nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) ingången till en utställning om Förintelsen, här i Visby. Enligt flera vittnesuppgifter ska de också ha gått omkring i lokalerna och skanderat "jävla mytomaner". NMR:s närvaro i Visby under Almedalsveckan har inneburit att RFSL ställt in sin medverkan. Flera arrangörer väljer att markera stöd till dem som avstår från att komma genom att ställa en tom stol, ofta draperad i en regnbågsflagga, längst fram i seminarielokalen.

Så gör också vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet i samband med våra seminarier i Almedalen. I dag modererade jag ett samtal i Vårdklockans kyrka om den israelisk-palestinska konflikten, med kabinettssekreterare Annika Söder och Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg. Seminariet genomfördes i ett särskilt stämningsläge eftersom personer från Nordiska motståndsrörelsen först av alla tog kyrkorummet i besittning. Sex stycken satte sig längst fram, två tog plats vid ingången och ytterligare några spred ut sig i lokalen.

Foto: Anna Ardin

Kyrkan blev så småningom nästan fullsatt. Polisen var tidigt på plats och seminariet genomfördes under lugna och värdiga former. Men många i publiken kände starkt obehag och var rädda. Nazisternas våldsbejakande rasism och öppna antisemitism skrämmer människor.

Så jag välkomnar utredningen. Jag hoppas att den formulerar förslag som innebär att människor ska slippa utsättas för det hat och det hot som nazisternas närvaro - i Almedalen och på alla andra platser - innebär.

Vad säger Ulf Kristersson om M-riksdagsledamoten Jan Ericsons förnekande av klimatkrisen?

-Jag anser inte att det finns något forskningsstöd alls för att det pågår en klimatkris. Det är bara ett nytt modeord som klimatalarmister använder i samhällsdebatten. Så säger Jan Ericson, riksdagsledamot för Moderaterna, i en intervju med Aftonbladet. I samma intervju kallar Jan Ericson professorn i miljövetenskap Johan Rockström för "en domedagsprofet" som "går längre än de mest alarmistiska politikerna. Ericson tycker dessutom "synd om" Greta Thunberg eftersom hon lurats av vuxna som bara är ute efter att tjäna pengar på henne.

Jan Ericsons förnekande av klimatkrisen går förstås stick i stäv med Moderaternas officiella uppfattning i frågan. I ett tappert försök till krishantering säger Jessica Rosencrantz, klimatpolitisk talesperson för Moderaterna, att Ericsons uttalanden "skadar tilltron till Moderaternas klimatpolitik". Ja, det kan man ju lugnt konstatera. Den avgörande frågan är om Moderaterna verkligen vill och kan låta sig representeras i riksdagen av en ledamot som öppet och med full kraft argumenterar för att klimatkrisen bara är ett påhitt, ett "modeord".

Det ska bli intressant att höra vad Ulf Kristerson har för svar på den frågan.

Även Borås Tidning har nyligen på ett förtjänstfullt sätt granskat Jan Ericsons många uttalanden i klimatfrågan, Läs också gärna Csaba Perlenbergs ledarartikel i Kvällsposten.

2019-07-01

Ulf Kristersson och "den nya svenska modellen"

I sitt tal i Almedalen i kväll använde moderatledaren Ulf Kristersson uttrycket "den nya svenska modellen" inte mindre än tio gånger. Moderaterna tycks vilja utmana Socialdemokraterna om vem som är bäst lämpad att utveckla "den svenska modellen". Socialdemokraterna tar förstås gärna den striden.

Det har nu gått några år sedan Socialdemokraterna bestämde sig för att damma av begreppet "den svenska modellen". Jag var rätt skeptisk då och trodde att begreppet skulle uppfattas som daterat. Fel fick jag. Som jag tidigare visat var de borgerliga partierna och borgerliga ledarsidor snabba med att föra debatten om "den svenska modellen" vidare. Den ende som tjurade var tidigare politiske reportern K G Bergström som tyckte att medierapporteringen skulle fokusera på migrationsfrågor i stället för på "den svenska modellen".

Risken med att använda begreppet "den svenska modellen" är förstås att vi fyller begreppet med allt vi tycker är bra. Sverige har haft fred i 200 år - det är den svenska modellen! Sverige är ett av världens mest framstående länder när det gäller klimat och hållbar utveckling - det är den svenska modellen! Sverige är ett av världens mest jämlika och jämställda länder - det är den svenska modellen!

Vi vill gärna knyta samman "Sverige" och "det svenska" med värden vi gillar. Debatten om "den svenska modellen" blir därför lätt också en debatt om vad som är "Sverige" och vad som är "svenskt". Inte bara om hur vi vill utveckla samhället, utan också om vilka vi är och vilka vi vill vara.
Det kan bli en spännande och svårstyrd debatt, om svensk nationalism och svensk exceptionalism och om Sveriges politiska framtid. Låt oss hoppas att den kan föras i seriösa former av personer som vill vara vuxna i rummet och som avstår från signalpolitiska, populistiska utspel.

För övrigt tycker jag att moderaternas förslag tidigare i dag att dra in rätten till tolkstöd för den som inte behärskar svenska i vid kontakter med myndigheter är ett väldigt dåligt förslag.

2019-06-30

Har Almedalen peakat till sist? Ja, jag tror det.

Så har hustrun och jag påbörjat färden till Almedalsveckan i Visby. Almedalsveckan omgärdas i år av ovanligt lite politisk nerv. Efter riksdagsval, utdragna regeringsförhandlingar och val till Europaparlamentet är mycket av det som kan sägas redan sagt. Statsministern finns inte på plats, partierna är tröttkörda, och Januariavtalet har skapat stabilitet i ett förändrat politiskt landskap. Det största medieintresset kommer sannolikt att kretsa kring Nyamko Sabunis premiärtal i Almedalen på onsdag, huruvida Kristdemokraterna har lyckats komma ur Adaktusson-affären samt nazisternas och Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Visby.

Har Almedalen peakat? Ja, jag tror det. Almedalsveckan har vuxit i princip varje år under 2000-talet. År 2018 genomfördes ofattbara 4 311 arrangemang. Av dessa genomfördes 75 procent - 3 271 stycken - under dagarna måndag-onsdag. Det blir över 1 100 arrangemang per dag. Årets statistik är inte klar, men för några dagar sedan fanns "endast" 3 525 arrangemang registrerade. År 2018 uppgick antalet medverkande personer i de olika arrangemangen till 8 243 , i år finns det hittills 6 670 deltagare registrerade. Flera tunga medieaktörer har också dragit ned på sitt deltagande.

Jag kommer förstås att återkomma under veckan med analyser, spaningar och en och annan anekdot. I skrivande stund ser mitt officiella program ut så här:

Är Gud emot Brexit? Måndag 1/7 kl 16.00, med bland andra Katrine Marçal och Thomas Idergard.

Israelisk säkerhet och palestinsk säkerhet. Tisdag 2/7 kl 14.30, med Annika Söder och Thomas Hammarberg.

Ledarskap och tillit - i ett narcissistiskt samhälle? Torsdag 4/7 kl 08.00, med bland andra Åsa Lundquist Coey och Anki Udd.

Flykting for ever? Torsdag 4/7 kl 11.00, med bland andra Gudrun Schyman och Sanna Westin.

Hur långt sträcker sig religionsfriheten? Torsdag 4/7 kl 13.00, med bland andra Zaynab Ouahabi, Kent Wisti och Klas Grinell.

Därutöver rekommenderar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets seminarier på tisdagen och onsdagen i Vårdklockans kyrka, om klimaträttvisa, religionsfrihet, antifascism och läget i Mellanöstern.

Statsvetardagen fredag 5/7 har som vanligt ett digert program.

Och glöm för all del inte Mångfaldsparaden torsdag 4/7 kl 15.00!

2019-06-27

Väljaropinionen efter Januariavtalet - uppåt för C, nedåt för SD

I dagens väljarbarometer från Novus/SVT:s får de tre rödgröna partierna tillsammans 41.6 procent, mot de fyra borgerliga partiernas 40.2 procent.

Ja, det är fortfarande relevant att jämföra de rödgröna partiernas väljarstöd med de borgerliga partiernas. Det var de rödgröna partiernas övervikt med ett enda mandat efter riksdagsvalet 2018 som spräckte Alliansen och lade grunden till ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Styrkeförhållandena mellan de rödgröna och de borgerliga partierna har också bäring för hur främst Centerpartiet och Liberalerna kommer att se på regeringsfrågan inför valet 2022.

Räknat på ett annat sätt kan vi se hur de fem partier som stödde eller släppte fram Stefan Löfven som statsminister (S, MP, C, L och V) får 55.3 procent av väljarstödet, medan de tre partier som röstade emot (M, KD, SD) tillsammans får 43.2 procent. Det innebär att de fem partier som stödde eller accepterade Stefan Löfven har stärkt sin ställning efter att Januariavtalet slöts. I februari i år fick S, MP, C, L och V tillsammans 51.7 procent av väljarstödet, mot 46.9 procent för M, KD och SD.

Januariavtalets stora förlorare hittills är Sverigedemokraterna. Partiet har mist sin parlamentariska nyckelroll och är inte längre vågmästare. Nu kan Sverigedemokraterna i de flesta frågor rösta som de vill, ingen bryr sig. Partiets parlamentariska marginalisering minskar medieintresset för dem, och gör kanske också partiet mindre intressant i väljarnas ögon. I vilket fall har Sverigedemokraterna minskat med 4.5 procentenheter sedan februari, från 21.2 till 16.7 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i Novus/SVT på nästan ett och ett halvt år.

Centerpartiet har i stället ökat från 7.5 till 10.1 procent sedan februari. Även Liberalerna (från 2.7 till 3.6 procent) och Miljöpartiet (från 3.4 till 5.9 procent) har ökat sedan februari. Socialdemokraterna har minskat från 29.0 till 26.7 procent.

Låt oss inte förfalla till siffermagi, och en mätning är ingen mätning. Men givet Novus/SVT:s undersökning så har profetiorna om att väljarna skulle bestraffa Centerpartiet och Liberalerna för att de släppte fram Stefan Löfven som statsminister hittills inte infriats.

I morgon väljs Nyamko Sabuni till ny partiledare för Liberalerna. Det ska bli spännande att se hur hon vill försöka styra sitt parti i det nya politiska landskapet, och hur den färden kommer att bedömas av väljarna.

2019-06-25

Vart går Liberalerna?

I dag meddelade Erik Ullenhag att han hoppar av sin kandidatur som partiledare för Liberalerna. Därmed är det i praktiken klart att Nyamko Sabuni på fredag väljs till ny partiledare för Liberalerna.

Det är lätt att förstå Erik Ullenhags beslut. Medlemsomröstningarna har - även om representativiteten kan ifrågasättas - förhållandevis entydigt placerat Sabuni framför Ullenhag. Om landsmötet, mot förmodan, ändå valt att säga nej till Nyamko Sabuni hade Erik Ullenhag och hans anhängare ställts inför en svår svekdebatt. Partiet hade riskerat att polariseras ytterligare, och Ullenhags möjligheter att ena och hålla samman Liberalerna hade varit mycket små.

Hur kommer Nyamko Sabuni då att agera som partiledare för Liberalerna? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor. I en intervju i Expressen tog hon avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill också motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. (Kort efteråt bad Sabuni om "ursäkt" för intervjun, samtidigt som hon påstod att hon var korrekt citerad och stod fast vid sina åsikter.)

Sabunis uttalanden har tolkats som att hon står nära Moderaterna och Kristdemokraterna i regeringsfrågan, och att hon gärna släppt fram en moderatledd regering även om en sådan blev beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje enskild viktig omröstning.

Om Sabuni håller fast vid de ståndpunkter hon framfört kan Liberalerna mycket väl locka över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna. Däremot riskerar Liberalerna att förlora väljare till främst Centerpartiet, samtidigt som den egna kadern demobiliseras och att den djupa sprickan i partiet består.

Men Nyamko Sabuni har hittills inte visat någon tvekan att byta ståndpunkt i viktiga frågor. Hon inser också säkert risken att bli Liberalernas motsvarighet till Håkan Juholt och slitas sönder av partiets olika stridande falanger. Kanske väljer hon att betona att Januariavtalet ligger fast, och försöker lägga regeringsfrågan efter valet 2022 i frysboxen? Vem vet - kanske sätter hon sig tillsammans med Annie Lööf i Stefan Löfvens regering efter budgetförhandlingarna i höst?

I vilket fall önskar jag Nyamko Sabuni ett uppriktigt lycka till. Sverige behöver ett starkt liberalt parti som står upp för rättsstatens principer, värnar demokratin och principen om alla människors lika värde och som håller främlingsfientliga och rasistiska krafter stången.

2019-06-24

Därför håller jag tummarna i dag för ett vinter-OS i Stockholm

Om bara några få timmar avgörs om det blir Sverige eller Italien, Stockholm eller Milano, som får arrangera vinter-OS 2026. Och ja, jag hoppas verkligen på Stockholm och Sverige.

Det är lätt att kritisera de ekonomiska och miljö- och hållbarhetsmässiga aspekterna av den typ av meta-event som dagens olympiader utgör. Men givet förutsättningarna tycker jag att Stockholms och Sveriges fokus på hållbarhet och geografisk spridning har framtiden för sig. Jag tillhör också den grupp av naiva optimister som - mitt i all kommersialisering - på fullt allvar tror på idrottens försystrande och förbrödrande kraft.

Det första olympiska vinterspel jag har några personliga minnen av är OS i Innsbruck 1964. Jag var sex år gammal och har vaga minnesbilder av hur den 21-årige Jonny Nilsson överraskade och vann 10 000 meter skridsko, före de norska favoriterna Fred Anton Maier och Knut "Kuppern" Johannesen. Det blev ett väldigt bråk efteråt, då norrmännen menade att den svenske tävlingsledaren Sven Låftman låtit spola banan enligt ett schema som gynnade Jonny Nilsson. Jag känner norrmän som fortfarande ser rött när Sven Låftmans namn nämns. (Vad var det nu jag sa om idrottens förbrödrande kraft. Ja, ja...)

Från vinter-OS i Grenoble 1968 minns jag desto mer. Känner fortfarande glädjetårarna över Toini Gustafssons dubbla skidguld och Johnny Höglins skrällvinst på 10 000 meter skridsko (0.3 sekunder före Fred Anton Maier Och Jean-Claude Killys tre guldmedaljer i de alpina grenarna.

Minnena, minnena...

Milano är nog knapp favorit i kväll. Stödet för den italienska ansökan har varit starkt, medan den svenska ansökan tyvärr kringgärdats av tvekan från politiskt håll. Men som sagt - jag håller tummarna för Stockholm. Heja Sverige!

2019-06-20

Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

2019-06-19

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

2019-06-17

Om "Jimmie-moment" och den bedrägliga känslan att "inte känna igen sig i Sverige"

Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".

Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".

Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.

Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".

Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.

Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.

2019-06-14

Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa justitieminister Morgan Johansson när han senhösten 2015 motiverade varför Sverige skulle ändra sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning. Själv tänkte jag att det snarare var människor som tvingats fly från sina hem som behövde ett andrum - ett andrum från sitt flyktingskap.

När Morgan Johansson sa att Sverige behövde ett "andrum" var det i ett läge där Sverige under ett enda år tog emot närmare 160 000 asylsökande. Det var en fantastiskt prestation, och Sverige klarade det. Sedan dess har antalet asylsökande rasat. Förra året kom endast 21 502 asylsökande till Sverige, det lägsta antalet sedan 2005. Hittills i år har 8 917 asylsökande sökt sig hit.

Så när riksdagen på tisdag i nästa vecka röstar om huruvida den "tillfälliga" migrationslagen från 2016 ska förlängas kunde man tycka att Sverige nu fått tillräckligt med andrum. Men icke -  i stället kommer riksdagen sannolikt att besluta att den "tillfälliga" lagen ska förlängas med ytterligare två år. Se upp när en beslutsfattare motiverar en obekväm lag med att den ska vara "tillfällig" - tillfälliga lagar riskerar alltid att bli permanenta.

I dag presenterade regeringen direktiven till den parlamentariska kommitté som ska utforma den framtida svenska migrationspolitiken. Det finns en del i direktiven som är bra. Där slås till exempel redan i utgångspunkterna fast att den svenska migrationspolitiken ska vara  "human, rättssäker och effektiv" och att Sveriges åtaganden i förhållande till Genèvekonventionen och Europakonventionen ska respekteras. Återinförande av permanenta uppehållstillstånd (vars integrationsfrämjande effekter det råder stor enighet kring) ska utredas, liksom underlättande av anhöriginvandring och införandet av en ny humanitär grund för uppehållstillstånd.

Moderaterna rasar över direktiven, eftersom dessa inte innefattar hur man ska få människor som fått avslag på sin asylansökan att snabbt lämna landet.

Direktiven är förstås inte avgörande - det avgörande blir vilka förslag som kommer att presenteras när kommittén slutfört sitt arbete i augusti 2021. Det är mycket viktigt att civilsamhället och dess representanter mobiliserar för att driva processen i humanitär riktning.

Direktiven tar - vad jag har kunnat se - inte upp situationen för de många unga ensamkommande som finns i Sverige och som riskerar att  bli en del av ett växande skuggsamhälle präglat av utanförskap, kriminalitet och droghantering. Jag har tidigare anfört att den bästa vägen fram för denna grupp är att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Jag står fast vid det - amnesti nu!

Jag rekommenderar Sveriges kristna råds välmotiverade uppmaning till riksdagen att rösta nej till förlängning av den tillfälliga migrationslagen. Noterar också att nätverket "Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa" mobiliserar för att fylla riksdagens läktare i samband med omröstningen.

2019-06-12

Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

2019-06-10

Nyamko Sabuni och den svåra konsten att be om ursäkt

Nyamko Sabuni mötte stark kritik efter en artikel i Expressen där hon berättade hur hon ville förändra Liberalernas politik i frågor kring invandring och integration. Hon tog avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon ville motverka ett samhälle präglat av mångkultur. "Bara ut med de som kommer", sade hon om de som inte redan vid gränsen kunde visa att de hade asylskäl.

I efterhand har Nyamko Sabuni försökt retirera från en del av sina uttalanden. Nu tar hon ett steg till. Vid en utfrågning i Umeå av Liberalernas partiledarkandidater ville hon om ursäkt.

Jag ber verkligen mycket om ursäkt för den artikeln, sa Nyamko Sabuni. Men i samma andetag betonade hon: Jag står för mina citat till 100 procent.

Nyamko Sabuni ber således inte om ursäkt för det hon har sagt. Däremot säger hon sig vilja ta avstånd från "allt fluff" i artikeln som kringgärdar citaten av det hon har sagt. Men när Dagens Nyheter senare frågar om hon är kritisk till hur Expressen lagt upp sin artikel svarar Sabuni genom sin pressekreterare att "det finns ingen kritik mot Expressen".

Så vad i fridens dar är det Nyamko Sabuni ber om ursäkt för? Hon står fast vid det hon har sagt och vid sina citat, och hon riktar ingen kritik alls mot Expressens artikel i sin helhet.

Jag har vid flera tillfällen uppmärksammat svenska makthavares svårigheter med att be om ursäkt på riktigt (till exempel här och här och här). Ursäkterna kringgärdas ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sid". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar eller "tar illa vi sig", i stället för makthavaren själv


Här ser vi en ny variant. Nyamo Sabuni ber om ursäkt, men berättar inte vad det är hon ber om ursäkt för.

En ursäkt ska innebära att man tillstår att man har gjort fel. Det kan vara något man har sagt eller något man har gjort, och att man ångrar sig. Ansvaret för att det blev fel måste ligga på den som ber om ursäkt, och inte på någon annan. Annars blir det ingen ursäkt på riktigt, utan bara en maktstrategi för att smita undan ansvaret för det man har sagt eller gjort.

2019-06-09

Sabuni eller Ullenhag? Hur viktigt är det vem som vinner Liberalernas ledarstrid?

Hur viktig är egentligen partiledarstriden i Liberalerna? Från statsvetenskapligt håll brukar det ju påpekas att partiledareffekter i svensk politik är ganska små - även om exempel från just Folkpartiet/Liberalerna lyfts fram som undantag (Beng Westerberg/Westerbergeffekten 1985, Lars Leijonborg/Leijonkungen 2002).

Men den strid som nu utspelar sig i Liberalerna är inte främst en personfråga. Striden handlar om något mycket viktigare - om politikens innehåll och partiets framtida färdriktning. Därför blir partiledarvalet oerhört viktigt, inte bara för Liberalerna utan för det politiska landskapet i Sverige över huvud taget.

Efter en intervju i Expressen framgår det med all önskvärd tydlighet att Nyamko Sabuni vill förändra partiets politik i frågor kring invandring och integration. Hon tar avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. Sabuni har också tydligt markerat öppenhet för att samverka med Sverigedemokraterna. (Ja, jag vet att Sabuni försökt retirera från en del av dessa uttalanden.)

Om Nyamko Sabuni väljs riskerar Liberalerna att tappa en del väljare till Centerpartet, kanske även till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet riskerar att splittras, det kan komma en del avhopp. Men å andra sidan får partiet möjlighet att inkassera mer långsiktiga väljarvinster från partierna till höger. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i dag ett sammantaget opinionsstöd på drygt 45 procent av väljarkåren. Här finns utrymme för Liberalerna att växa mer än vad man tappar.

Med Erik Ullenhag kommer Liberalernas politik sannolikt att präglas mer av status quo. Det innebär således minskad risk för ytterligare tapp i opinionen, men också mer begränsade möjligheter till snabb väljartillväxt. Med Ullenhag kommer partiet sannolikt att stå mer enat som parti, och kanske också ta plats i regeringen. Genom att hålla fast vid den gällande linjen riskerar man heller inte att bidra till att vrida debatten ytterligare i Sverigedemokraternas riktning. Det finns kanske också möjlighet att plocka väljare från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Johan Pehrsson har försökt framställa sig som en enande kraft i denna strid. Hans chanser att bli vald är ytterst små - han uppfattas mest som ett reservalternativ.

Det är jättebra att både Sabuni och Ullenhag synliggör de politiska och ideologiska skillnader som finns mellan dem, och som också återfinns inom partiet. Det ger medlemmarna en möjlighet att ta ställning i sak, och inte bara till person.

Att striden handlar om politik förklarar också det stora intresset från media och även från andra partier. Vem som vinner partiledarstriden kommer att spela roll - inte bara för Liberalerna.

2019-06-07

Vill "förbjuda exkluderingsflaggan" - M, KD och L gör honom till kommunstyrelsens ordförande

I skånska Svalöv har Moderaterna och Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna, inlett ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Samarbetet innebär att Sverigedemokraten Teddy Nilsson tilldelas det tyngsta politiska uppdraget - han blir kommunstyrelsens ordförande.

Tidigare i veckan avslöjade Aftonbladet att Teddy Nilsson på sitt Facebook-konto spridit inlägg fyllda av antisemitisk hatretorik, och att han med formuleringen "väl valda ord" kommenterat en text där Annie Lööf utpekats som "folkförrädare".

Historien slutar inte där. I dag avslöjar Expo att Teddy Nilsson också argumenterat för att den regnbågsfärgade Pride-flaggan skulle förbjudas. Som argument anförde Teddy Nilsson att flaggan blivit HBTQ-rörelsens främsta varumärke och att den "ifrågasätter heteronormen".
Jag vet inte vad som är ynkligast. Teddy Nilssons uttalanden eller Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas beslut att lyfta fram en person med dessa åsikter till ordförande i kommunstyrelsen.

Händelserna i Svalöv ger skäl till eftertanke - för att uttrycka det milt - för dem som hävdade att en M/KD-regering aldrig skulle samverka med Sverigedemokraterna. På flera ställen i Sverige - Sölvesborg, Hörby, Bromölla - medverkar Moderaterna till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Ulf Kristersson protesterar - men har inte den nödvändiga auktoriteten för att påverka sina partikamrater.

2019-06-05

I dag går Danmark till val - vänstern förväntas växa

Uppdaterat kl 22.00. Vallokalsundersökningarna och de första prognoserna bekräftar i huvudsak den bild som opinionsundersökningarna tidigare givit. Socialdemokraterna blir största parti, och det röda  blocket blir störst. Främslingsfientliga Dansk Folkeparti gör ett katastrofval och får sitt väljarstöd halverat. Socialliberala Radikale Venstre och rödgröna Socialistisk Folkeparti fördubblar sitt väljarstöd. Mycket talar således för att vi går mot ett regeringsskifte och att Danmark kommer att få en socialdemokratiskt ledd regering.

*

I dag håller Danmark val till Folketinget. Det är spännande. I opinionsmätningarna har de rödgröna partierna ett klart försteg. Mycket talar för ett regeringsskifte och att Socialdemokraterna kommer att kunna bilda någon form av minoritetsregering. I så fall kommer tre av fem nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark) att ha en socialdemokratisk statsminister. Och i Island innehas statsministerposten av Katrín Jakobsdottír från Gröna vänstern. Sedan är det bara Norge kvar...

Men osvuret är bäst. I går meddelade statsminister Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre att hans första prioritet efter valet inte längre är att bilda en borgerlig regering, utan i stället någon form av mittenkoalition. Det är klart att det är en omvändelse under galgen, framkallad av det bistra opinionsläget. Lökke Rasmussens borgerliga partiledarkollegor rasar, och Socialdemokraterna håller sig kyligt avvaktande eller avvisande. Men Lars Løkke Rasmussen är känd som en politisk överlevare, så vi får väl se.

Nu innebär ju en socialdemokratisk valframgång i Danmark tyvärr inte någon ogrumlad segerglädje. Partiet har under sin ordförande Mette Fredriksen - men även dessförinnan - uttalat sig i frågor kring invandring och flyktingpolitik på ett sätt som mer påminner om högerpopulism än om socialdemokrati. Jag hoppas en valseger ska ge självförtroende nog åt dansk socialdemokrati att inte längre anpassa sig efter högernationalistiska, populistiska partiers politik och retorik.

Än så länge gläds jag åt att främlingsfientliga Dansk Folkeparti rasat i opinionsmätningarna och riskerar att halveras i valet. Jag håller också tummarna för att det högerradikala partiet Stram kurs med Rasmus Paludan - som vill utvisa en halv miljon danskar ur landet, varav flera är danska medborgare - inte klarar tvåprocentsspärren.

TT ger en bra översikt över de olika danska partierna och deras förutsättningar inför dagens val. Den kan läsas här.

2019-06-03

Erik Ullenhag, Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

I en uppmärksammad intervju i SVT Agenda igår duckade partiledarkandidaten Erik Ullenhag på frågan om Liberalerna skulle kunna sitta med i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Fem (5) gånger frågade programledaren Camilla Kvartoft hur Ullenhag och Liberalerna skulle agera om Sverige 2022 fick ett valresultat ungefär motsvarande det 2018, det vill säga att allianspartierna blev mindre de rödgröna partierna. Skulle han då överhuvudtaget kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna?

Men Erik Ullenhag vägrade svara på frågan. Hans vägran förvånade kanske en del. Erik Ullenhag förknippas ju med samma principfasta avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna som Jan Björklund.


Det finns åtminstone två tolkningar av Erik Ullenhags tystnad. Antingen överväger han uppriktigt att ändra Liberalernas hittillsvarande linje angående Sverigedemokraterna (om han skulle bli vald). Eller så är han övertygad om att den nuvarande linjen bör upprätthållas, men han ser inget värde i att berätta det här och nu.

Erik Ullenhags dilemma kan beskrivas så här. Antingen så fortsätter han att ducka på frågan. Då kommer journalister att fortsätta ställa den ända fram tills han svarar - oavsett om det blir ända fram till valet 2022. Eller så svarar han på frågan. Men svarar han då att han vill ändra Liberalernas linje åstadkommer han en intern kris i sitt eget parti. Svarar han i stället att han vill upprätthålla Liberalernas nuvarande linje och fortsätta isolera Sverigedemokraterna kommer han att överösas av följdfrågor kring hur Liberalerna i så fall kommer att agera i regeringsfrågan efter valet 2022.

Det hör ju till saken att frågan i högsta grad är hypotetisk. Det politiska landskapet och förutsättningarna för regeringsfrågan 2022 kan vara helt annorlunda än i dag. Jag skulle gärna se att regeringsfrågan efter 2022 fick ligga på is ytterligare ett tag. Med medielogiken har sina egna mekanismer, och så länge det finns politisk nerv i frågan om Liberalernas relation till Sverigedemokraterna kommer journalister att fortsätta uppmärksamma den.

För övrigt tycker jag det vore bra om Centerpartiet - och Liberalerna - efter budgetförhandlingarna i höst tog steget fullt och gick in i regeringen. Då blir ansvarsförhållandena mer klara och lättare för väljarna att utkräva just ansvar.

2019-06-01

De gröna största parti i Tyskland!

En och annan reagerade på att miljöpartisterna var så glada på sin valvaka efter EU-valet i söndags. Partiet hade ju trots allt gått tillbaka med 3.9 procentenheter och förlorat två mandat jämfört med EU-valet 2014. Jag fick känslan att en del var provocerade över att miljöpartisterna "inte förstod" att de egentligen borde vara ledsna över valresultatet.

Men de som förvånades över miljöpartisternas glädje på valnatten har nog aldrig varit aktiva i ett politiskt parti. Eller så blandar de ihop politik med matematik. Det är naturligtvis korrekt att Miljöpartiet gått tillbaka och förlorat politiskt stöd om man jämför med valet 2014. Men sedan dess har ju det politiska landskapet för Miljöpartiet förändrats i grunden, och förutsättningarna inför årets EU-val var helt annorlunda än vad de var 2014. Miljöpartiet har suttit snart fem år i regeringsställning, genomlidit flera interna kriser, utbrytare har bildat ett nytt, konkurrerande parti (Vändpunkt) och för bara åtta månader sedan var Miljöpartiet ytterst nära att trilla ur riksdagen.

Givet Miljöpartiets 4.4 procent i höstens riksdagsval blev partiets 11.5 procent i EU-valet en framgång. Resultatet var dessutom något bättre än vad opinionsmätningarna indikerat, och en del av den gröna framgångsvåg som präglade delar av Europa i EU-valet. Så jag begriper faktiskt inte hur någon på allvar kan påstå sig bli förvånad över att miljöpartisterna var glada över valresultatet.

I dag kan miljöpartisterna också glädjas över en opinionsmätning från Tyskland där De gröna för första gången (såvitt jag vet) blir största parti. I mätningen får De Gröna hela 27 procent (mot 9 procent i valet 2017). De båda regerande partierna i Tyskland - Kristdemokraterna och Socialdemokraterna - rasar. Kristdemokraterna får 26 procent (mot 33 i valet 2017) och Socialdemokraterna 12 procent (mot 21 i valet 2017). Högerextrema AfD får 11 procent, det vill säga ett nästan lika starkt stöd som Socialdemokraterna.
Visst, en mätning är ingen mätning. Men opinionsläget i Tyskland i dag får mig att minnas de liberaler i Sverige - med Expressens ledarsida i spetsen - som på allvar efter riksdagsvalet 2018 förespråkade att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle gå ihop i en storkoalition på samma sätt som Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i just Tyskland. Det var i grunden ett djupt orealistiskt förslag. Jag är väldigt glad att ingen på allvar försökte förverkliga det.

Det ska bli spännande att följa den gröna vågens fortsatta utveckling i Europa. Kan de gröna partierna på allvar befästa sin ställning, eller kommer vågen att ebba ut - till exempel genom att andra partier tar steget fram i klimatfrågorna?

2019-05-31

RFSL avstår Almedalen - trötta på hat och hot från nazister

RFSL har beslutat sig för att inte delta i Almedalen i sommar. Beslutet motiveras med att man vill fokusera på politiska frågor kring arbetet med en ny könstillhörighetslag samt asylsökande hbtq-personers rättigheter, "istället för att möta hat och hot på det som ska vara en öppen demokratisk plattform".

Och ja - RFSL har de senaste åren mött mycket hat och hot från nazister i Almedalen. Ifjol beviljade polisen demonstrationstillstånd för NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) på Södertorg i Visby, i nära anslutning till RFSL:s lokaler. Beslutet inramades av en häpnadsväckande aningslöshet från polisens sida. Det finns ingen anledning till oro: torget är stort, sade den biträdande kommenderingschefen, men tillade: Vi har en förståelse för att RFSL kan känna en subjektiv oro.

Subjektiv oro! Så förminskar man utsattheten hos människor som är föremål för nazisters hot och hat. Nazisterna i NMR skryter under parollen "Krossa homolobbyn" ofta och gärna med sina aktioner mot organisationer som just RFSL. Polisens beslut den gången ledde till att RFSL Ungdom i hast ställde in sitt sedan länge planerade deltagande.

Jag hoppas att polisen agerar mer omdömesgillt denna gången, när det gäller nazisternas demonstrationstillstånd. Javisst - enligt gällande lagstiftning är polisen skyldig att säkra nazisternas mötes- och demonstrationsfrihet. Men det ska ju inte ske på ett sätt som inskränker andra, demokratiska organisationers mötes- och föreningsfrihet. Jag har därför väldigt svårt att se varför polisen förra året valde att ge NMR demonstrationstillstånd i anslutning till RFSL:s lokaler.

Om jag förstått det rätt arrangerar RFSL:s lokala organisation i Visby på torsdagen under Almedalsveckan den så kallade Mångfaldsparaden. Jag hoppas att så många som möjligt sluter upp och gör denna parad till en lika mäktig och slagkraftig manifestation som förra året - för hbtq-personers mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Här är en bild från Mångfaldsparaden, juli 2018.



2019-05-28

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.
Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

2019-05-27

EU-valet - en första analys

Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.

Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)

Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.

Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.

Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.

Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.

Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.

Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.

2019-05-26

Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!

Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.

Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.

Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.

De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.

Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.

Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.

De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur  de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.

2019-05-23

Piratpartiet och EU-valet

Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.

Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.

Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.

Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar. 

Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.

2019-05-21

Nej. Utvisa inte Benjamin, fem månader gammal, till Afghanistan!

Benjamin, fem månader och född i Sverige, ska utvisas till Afghanistan trots att hans mamma är kvar i Sverige. Migrationsverket har avslagit Benjamins ansökan om uppehållstillstånd.

Benjamins mamma Javaher Rezai har tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige i enlighet med gymnasielagen. Men nu ska familjen splittras - lille Benjamin ska tillsammans med sin pappa och sin femårige storebror utvisas till krigets och våldets Afghanistan

Migrationsverkets beslut visar på absurditeten - i det här fallet tvekar jag inte att använda ordet  omänskligheten - i den svenska lagstiftningen. Syftet med gymnasielagen är ju att ge dem som omfattas av lagen möjlighet att efter avslutade studier söka arbete i Sverige, i förlängningen med möjlighet till permanent uppehållstillstånd. Men i stället för att ge Benjamins mamma Javaher Rezai möjlighet att under lugna och ordnade former avsluta sina gymnasiestudier i Sverige för att sedan etablera sig på arbetsmarknaden - såsom lagen är tänkt att fungera - ska nu hennes nyfödda barn tas ifrån henne och sändas till Afghanistan tillsammans med hennes make och hennes femårige son.

Så gör man inte. Det är inte ett värdigt sätt att behandla människor. Det är inte ett sådant land vi vill vara.

Hans Bouveng, enhetschef på Migrationsverket, säger att myndigheten "inte har tänkt på" möjligheten att Benjamins mamma etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden och med ett permanent uppehållstillstånd kan få behålla sin familj hos sig. Jag hoppas att den fortsatt rättsliga processen besinnar sig och faktiskt "tänker på" att Benjamins mamma har goda möjligheter att i enlighet med gymnasielagen få ett permanent uppehållstillstånd och att familjen därför inte ska splittras.

2019-05-20

Hur påverkar sexanklagelserna Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas toppkandidat inför EU-valet Peter Lundgren medger att han i berusat tillstånd tagit en kvinnlig partikamrat på brösten trots att hon inte ville det. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson säger att det inträffade "är en sak mellan två personer som känner varandra väl" och att hans förtroende för Peter Lundgren är obrutet. Personen som avslöjat Peter Lundgrens agerande, Europaparlamentsledamoten Kristina Winberg, utesluts ur partiet och stryks med omedelbar verkan från sin valbara fjärdeplats på Sverigedemokraternas valsedel sex dagar för EU-valet.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Som Erik Helmerson skriver i Dagens Nyheter idag: Det inträffade bär alla drag av en typisk SD-skandal; interna partimotsättningar, alkohol, anklagelser om tölpaktigt beteende, någon har fångat något på band – samt Ungern.

Vilken betydelse kommer då det inträffade att få för Sverigedemokraterna i det stundande EU-valet? I vanliga fall får politiska skandaler i Sverige inte några större konsekvenser. Sverigedemokraterna har också tidigare visat att partiet är relativt okänsligt för den här typen av skandaler. I det här enskilda fallet är tre saker viktiga att komma ihåg.

1.) Skandalen kommer vid sämsta möjliga tillfälle. Det är sex dagar kvar till valet. Tillräckligt många dagar för att skandalen ska hinna sjunka in, för få dagar för att skandalen ska hinna blåsa över. Och inte blir det lättare för Sverigedemokraterna att bryta den mansdominans som präglat partiet under hela dess existens - såväl internt som i väljarkåren.

2.) Kommer det mera? Jag skulle bli förvånad om Expressen publicerat all sin information redan i sin första artikel. En gammal journalistisk teknik är att inte publicera allt man känner till genast, utan låta makthavaren "ljuga sig fast" i en berättelse som sedan visar sig inte vara sann. Så ja, jag tror det kommer mera (oavsett om de inblandade hittills talat sanning eller ej). Uppdaterat kl 22.50: Mycket riktigt har Expressen nu publicerat utdrag ur de bandinspelningar där den utsatta kvinnan berättar om övergreppet. Om kvinnans berättelse är korrekt rör det sig inte "bara" om ett "tafsande", utan om ett renodlat sexuellt övergrepp. Därigenom blir historien än allvarligare.

3,) Skandalen demobiliserar partiet internt. I stället för att diskutera sakfrågor och värva väljare tvingas partiet i valrörelsens slutskede ägna kraft åt att försvara enskilda företrädares beteende och privata moral. De spänningar och personmotsättningar som återfinns i partiets inre liv riskerar att förstärkas.

I dag kräver också Sverigedemokraternas ordförande i Blekinge Camilla Karlman att politisk satir ska förbjudas i Sveriges Radio och i Sveriges Television. Uttalandet låter som politisk satir i sig, men jag är rädd att hon faktiskt sa det på allvar.