Centern efter Demirok

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. I denna viktiga uppgift misslyckades Muharrem Demirok och därför fick han också avgå.

Demiroks oförmåga att hålla samman sitt parti tog sig uttryck i att han inte förmådde samla partiet bakom sin linje i regeringsfrågan. Demirok ville redan nu markera att Centerpartiet skulle stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat, så länge de övriga borgerliga partierna propsade på att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därtill kan läggas att Demirok fick en hel del kritik för sin ledarstil och att han inte förankrade sina förslag. Det är emellertid osäkert om inte den kritiken egentligen hade sakpolitisk grund - många i partiet uppskattade inte Demiroks närmande till Socialdemokraterna.

Centerpartiet är ett i grunden borgerligt parti som i sin ekonomiska politik ligger mycket långt ut till höger. Kanske är man där till och med ett ytterkantsparti, för att använda ett populärt ord. Det är klart att många aktiva centerpartister därför mycket hellre skulle vilja samarbeta med de övriga borgerliga partierna i stället för med Socialdemokraterna. Men där sätter Sverigedemokraterna hinder i vägen. För på den frihetlig-auktoritära dimensionen - eller GAL-TAN som den också kallas - ligger Centerpartiet så långt ut på den frihetliga polen att ett samarbete med Sverigedemokraterna blir politiskt omöjligt. Dessutom har Centerpartiets väljarkår förändrats över tid - i dag är det betydligt fler centerväljare som föredrar en regering ledd av Magdalena Andersson är en regering ledd av Ulf Kristersson som är beroende av samarbete med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Partiledarbytet kommer inte att lösa Centerpartiets strategiska dilemma. Om partiet öppnar för att stödja eller ens släppa fram en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna kommer det att leda till inre strid. Flera av partiets väljare kommer att se sig om efter något annat, och Centerpartiet riskerar att bli ett nytt Liberalerna. Och det vill ju ingen bli idag. Om partiet i stället tydliggör att man vill ingå i eller samarbeta med en S-ledd regering kommer även ett sådant beslut att föregås av inre strider. Och om partiet väljer att inte i förväg visa sina kort så kommer regeringsfrågan att förfölja partiet varje dag ända fram till valet i september 2026. Damned if you do, and damned if you don't. 

En stark ledare kommer att hålla fast vid att varje form av samverkan med Sverigedemokraterna är uteslutet, men sedan undvika att kommentera regeringsfrågan i detalj. Väljarna kommer att förstå att Centerpartiet kommer att rösta ja till Magdalena Andersson om de fyra Tidöpartierna endast samlar en minoritet av väljarna, även om den nye partiledaren inte ger några formella löften om det.

Muharrem Demirok sällar sig till den skara partiledare som aldrig fått möjligheten att möta väljarna i en valrörelse. I modern tid erinrar jag mig Maria Leissner (FP), Håkan Juholt (S), Nyamko Sabuni (L) och Anna Kinberg Batra (M). Det lämnar alltid en oförlöst känsla efter sig när det blir så.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I Marie Demkers och min SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den så kallade GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-insitutet)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet, och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnaden i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

FInns det en TAN-vänster?

God fortsättning, kära bloggläsare!

Igår beskrev jag hur vänster-högerkonflikten under 2010-talet utmanats av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik.
Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor.

Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Finns det då ingen GAL-höger eller TAN-vänster? Ja, det beror ju på hur fristående dimensionerna är från varandra. Intuitivt är det lätt att föreställa sig en GAL-höger i form av frihetlighet i livsstilsfrågot och individens frihet från staten i kombination med högerpolitik i ekonomiska frågor. En slags nyliberalism, kanske? TAN-vänstern skulle i stället slåss för jämlikhet i den ekonomiska politiken men till exempel gärna göra gemensam sak med Moderaterna i frågor om migration och brott och straff. Så argumenterade ju det socialdemokratiska finansregionrådet i opposition i Region Stockholm Aida Hadžialić i en intervju i Dagens Nyheter för ett par dagar sedan. Hon talade sig också varm för en svensk kulturkanon och vikten av att "folkförankra" klimatpolitiken.

Hur ser det då ut inom Socialdemokraterna med avseende på GAL och TAN? I en färsk och unik studie (Svenska partimedlemsundersökningen 2019) med stöd av Valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet studerar Kajsa Evertsson, Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk hur medlemmarna i de svenska politiska partierna placerar in sig själva på GAL/TAN-skalan och även hur de placerar in sina respektive partier. På en skala mellan 1 och 10 (ju lägre värde, desto mer GAL) blir det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska medlemmarna placerade sig själva 3,97, medan det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska väljarna placerade sitt eget parti blir 4,77. De socialdemokratiska väljarna uppfattar således sig själva som något mer GAL än sitt eget parti. (Observera att vi här talar om partimedlemmarna, inte om partiernas väljare.)

Överlag är det relativt små skillnader i var partimedlemmarna placerar in sig själva och sina partier. Skillnaden för socialdemokraterna uppgick till 0,8 poäng, och det var den största skillnaden bland partierna. 

Vänsterpartister, Miljöpartister, Socialdemokrater och Liberaler uppfattar sig själva som mer GAL än sina partier. Centerpartister, Moderater och Kristdemokrater uppfattar sig själva som mer TAN än sina partier. (Sverigedemokraterna hade inte möjlighet att skicka ut enkäten till sina medlemmar och ingår därför inte i undersökningen.) Partimedlemmarnas självplacering på GAL/TAN-skalan blir i GAL-ordning Vänsterpartiet 2,07, Miljöpartiet 2,20, Socialdemokraterna 3,97, Liberalerna 4,00, Centerpartiet 4,02, Moderaterna 6,54 och Kristdemokraterna 7.04. 

Notera de väldigt små skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet - här finns en värderingsmässig grund för fortsatt samarbete manifesterad.

2010-talet: Från vänster/höger till GAL/TAN. Vad händer nu?

Det gamla året lägger sig att dö, skaldade Alfred Tennyson. Detta nyår är det värre än så - ett helt decennium säger tack och ajö.

Hur ska vi då karaktärisera den politiska utvecklingen under det 2010-tal som nu lämnar oss? Vilka har varit de viktigaste politiska händelserna av betydelse för framtiden?

2010-talet var ett decennium då det svenska partisystemet förändrades i grunden. Sverige var under många år ett undantag i Europa. Här fanns inget främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti som mobiliserade väljare på migrationsfrågan. Vänster-högerkonflikten dominerade politiken och socialdemokratin stod relativt stark.

I dag är situationen förändrad. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och har sedan dess utvecklats till ett nationalkonservativt parti som nu tävlar med Socialdemokraterna om ställningen som landets största parti. Sverigedemokraterna vill inte bara se ett Sverige med lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans.

Vänster-högerkonflikten utmanas av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik. (G:et i GAL kan för övrigt kanske snart bytas ut från Grön till Greta...)

Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor. Moderaternas och Kristdemokraternas nya linje som innebär att de gärna samtalar med eller samarbetar med Sverigedemokraterna sluter cirkeln.

Vi har sett en motsvarande utveckling i flera europeiska stater. På så sätt har Sverige "normaliserats" ur ett europeiskt perspektiv.

Ytterst har dessa förändringar av partisystemet sin grund i samhällsförändringar. Industrisamhället (där vänster-högerkonflikten haft sin bas) fasas ut och den territoriellt organiserade nationalstaten utmanas av transnationalitet och transnationella nätverk. Därför är det svårt att se någon väg tillbaka till det som varit. Är GAL-TAN "bara" en åsiktsdimension är det möjligt att den kollapsar och blir en del av vänster-högerdimensionen. Men om GAL-TAN i stället är ett uttryck för nya, materiellt grundade intressekonflikter mellan olika sociala grupper i ett framväxande kunskapssamhälle har den förutsättningar för att bli beständig och i förlängningen leda till nya partibildningar.

Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Men så enkelt är det inte. På senare tid har det till exempel diskuterats om det finns en TAN-vänster. Till den saken återkommer jag i morgondagens bloggpost.

Framtiden är öppen. Välkommen 2020-tal. Hoppas att vi ska trivas tillsammans.

Göteborg världens 7:e bästa stad för biltrafik!

Vad är det med bilförare, egentligen? Jag vet inte hur många gånger jag fått höra hur hopplös stad Göteborg är att köra bil i. Det klagas på köer, parkeringsavgifter, brist på parkeringsplatser, trängselskatt och bensinpriser. När jag hör klagomålen brukar jag stillsamt undra vilka andra städer av Göteborgs storlek där villkoren för biltrafik skulle vara så mycket bättre.

Nu behöver jag inte undra längre. I en nyligen genomförd studie över bilvänlighet placerar sig Göteborg på en sjundeplats av de hundra städer som ingår i undersökningen. Studien bygger på ett index som bland annat inbegriper bensinkostnader, trafikstockningar, kvaliteten på vägnätet, olyckor samt luftkvalitet. Listan toppas av Calgary i Kanada. Malmö hamnar på 14:e plats och Stockholm på 18:e plats. Längre ner på listan hittar vi städer som Oslo (21), Glasgow (30), Köpenhamn (34), Boston (40), Berlin (52), Paris (72) och New York (87). I botten återfinner vi Bombay (100).

Vad är det som gör att frågor kring biltrafik ofta blir så konfliktladdade? Frågan om bensinpriser väcker till exempel starka känslor, och vid sidan av kostnaden finns här sannolikt också inslag av identitets- och frihetsaspekter och genus.

På den omtalade GAL/TAN dimensionen antar jag att frågan om villkoren för biltrafik i storstäder laddar på den auktoritära TAN (Tradition, Auktoritär, Nationalism)-polen och inte på den mer frihetliga GAL (Grön, Alternativ, Liberal)-polen. Kan det vara så att det finns samband mellan å ena sidan åsikt om villkoren för biltrafik i storstäder och å andra sidan åsikt om klimathot, flyktingmottagning, brott & straff, och jämställdhet? Och att medelålders äldre män med lågt politikerförtroende är överrepresenterade i den grupp som är mest upprörd över villkoren för biltrafik i städerna?

Det finns intressant forskning av till exempel Dennis Andersson och Henrik Ekengren Oscarsson om vad som förklarar inställning i stridsfrågorna om trängselskatt och om Västlänken i Göteborg. Men finns det någon internationell studie om vad som konstituerar villkoren för biltrafik i storstäder som en skarp politisk stridsfråga? Tipsa i så fall gärna mig och bloggens alla läsare.

Jag kör inte bil själv. Men jag har körkort. Jag tog körkort 1978 när jag gjorde lumpen i trafikmässigt lugna Hässleholm. Jag insåg snart att trafiken i Göteborg var något livligare än vad den var i Hässleholm. Kanske dags att börja köra nu igen när jag inser att villkoren för bilkörning knappast kan vara bättre än vad de faktiskt är i Göteborg?

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Ja, gärna en strid om flygskatten

Är svensk politisk debatt på väg att lämna den "orons tid"-diskurs som inneburit att GAL-TAN-frågor kring brott och straff, terrorhot, försvarspolitik, svenska värden samt identitets- och livsstilsfrågor som under några år haft en så framträdande plats på den politiska dagordningen? En del tecken tyder på det. 

I statsminister Stefan Löfvens sommartal i Eskilstuna i helgen tecknades framtiden i ljusa färger, och fokus låg på välfärdsfrågor, ekonomi och jämlikhet. Nu står det också klart att den rödgröna regeringen kommer att lägga fram en proposition i vinst i välfärds-frågan, vilket i sin tur kommer att leda till ökad konflikt på den traditionella vänster-högerdimensionen. 

*

I går påstod Expressen att den rödgröna regeringen inför höstbudgeten drar tillbaka två planerade skatteförslag, men behåller förslaget om flygskatt. Om så blir fallet höjs tröskeln för allianspartierna att göra allvar av sitt hot om misstroendeförklaringar mot de ministrar som ansvarar för respektive förslag. (Nej, inte mot Magdalena Andersson förstås. I så fall skulle allianspartierna riskera att tvingas ta över regeringsmakten, och det är de inte eniga om att de vill göra.)

Jag har särskilt svårt att se Centerpartiet med sin strävan efter en trovärdig miljöprofil kräva en ministers avgång för att denne vill införa en flygskatt. Jag googlade runt lite på ordkombinationen "Centerpartiet" och "flygskatt" och hittade en intressant artikel i tidskriften Effekt. Bland mycket annat riktar skribenten Anders Hellberg in sig på att Centerpartiet kritiserat flygskatteförslaget med motiveringen att den är tom på klimatnytta, inte kommer sänka utsläppen samt inte innebär lägre CO2-utsläpp. Men enligt den utredning som presenteras förra året kan nettoeffekten av en flygskatt leda till årliga utsläppsminskningar på 180 000 ton koldioxidekvivalenter.

Är 180 000 ton mycket eller lite? Ja, det kan förstås diskuteras. Men som Anders Hellberg påvisar kampanjade Centerpartiet i EU-valet 2014 för att EU-parlamentet inte längre skulle alternera sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Ett av Centerpartiets avgörande argument var just att flyttcirkusen hade en negativ miljö- och klimatpåverkan. I ett pressmeddelande skrev Centerpartiet vad det ständiga flyttandet innebar för utsläppen per år: Transporterna står också miljön dyrt i form av utsläpp motsvarande uppåt 19 000 ton koldioxid.

Centerpartiet ansåg således att ett utsläpp på 19 000 ton per år var relevant för att överväga att sluta alternera EU-parlamentets sessioner mellan Bryssel och Strasbourg. Men Centerpartiet ser ingen som helst klimatnytta i att Sverige med en flygskatt kan minska utsläppen nästan tio gånger så mycket, med 180 000 ton per år, skriver Anders Hellberg.

Detta var bara ett av flera exempel ur artikeln på hur Centerpartiet riskerar att veckla in sig i sina argument mot flygskatt. Läs gärna artikeln. Jag ser fram mot en viktig och intressant debatt i sakfrågan.

It-skandal och Anders Borg-skandal. Tillfälligheter eller uttryck för något större?

De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av Transportstyrelsens it-skandal och av Anders Borg-skandalen där den tidigare finansministern på en privat tillställning påstås ha agerat hotfullt och kränkande. Angående Transportstyrelsens it-skandal råder det stor enighet om allvaret i det inträffade - debatten handlar nu mest om misstroendevotum och politiskt ansvarsutkrävande. Vem lät bli att informera vem och varför? Anders Borg-affären har fått politiska implikationer då Borg kritiserat den redan hårt ansatta moderata partiordföranden Anna Kinberg Batra för att göra "politiska poänger" av affären. Anders Borg skriver också att han känner "allt större förståelse" för ifrågasättandet av Anna Kinberg Batras omdöme.

Kanske är det ett tidens tecken att de traditionella politiska sakfrågorna marginaliseras. I stället kretsar den politiska debatten kring form- och spelfrågor, inte så sällan i en grinig och gnällig samtalston. (Jag skulle gärna se en systematisk studie av den svenska politiska debattens utveckling över tid, både med avseende på innehåll och tonläge. Kanske var det inte bättre förr?)

Om det är så att den svenska politiska debatten i dag handlar mindre om traditionella politiska sakfrågor ser jag åtminstone tre delvis sammanhängande förklaringar till utvecklingen.

1.) Knepigt parlamentariskt läge, särskilt med avseende på regeringsfrågan. En rödgrön minoritet tillåts regera, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Det spelar ingen roll vilken politik och vilka ställningstaganden ett parti argumenterar för, partiet blir ändå beroende av stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Fokus hamnar därför på förutsättningarna att få igenom politiska förslag, inte på de politiska förslagen i sig. Nyhetsbevakningen får färre incitament att behandla konsekvenserna av olika politiska förslag, i stället koncentreras nyhetsrapporteringen på maktspelet mellan regering och opposition.

2.) Politisk mobilisering längs den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen. Historiskt sett har vänster-högerdimensionen strukturerat svensk politik. Så är fortfarande fallet. Men på senare tid har vi sett ett uppsving i debatten för frågor som i stället förknippas med GAL/TAN-dimensionen, som till exempel identitets- och livsstilsfrågor, flyktingfrågor, samt frågor kring brott och straff. Är det kanske svårare att kompromissa i frågor som hänger samman med GAL/TAN-skalan än på vänster-högerskalan, eftersom de anses beröra absoluta värden? Vänster-högerfrågor kretsar i stället kring (materiell) resursfördelning, vilket underlättar kompromisser? Svårigheten att utarbeta kompromisser bidrar till ett förhöjt tonläge i debatten.

3.) Minskat förtroende för traditionella partier. På flera håll i Europa har de traditionella partierna - främst socialdemokrater och högerpartier - förlorat väljarstöd till förmån för framväxande populistiska och ofta nationalkonservativa partier. Utvecklingen hänger samman med globaliseringen och samhällenas individualisering och bidrar till mobiliseringen längs GAL/TAN-dimensionen.

Jag är givet detta lite bekymrad för den stundande valrörelsen 2018. Risken finns att traditionella politiska sakfrågor kommer att spela en underordnad roll och att samtalstonen präglas av grinighet, arrogans och ömsesidig misstro. Sverige kan och förtjänar bättre.

Annie Lööf eller Anna Kinberg Batra?

Vem är det som leder Alliansen - Annie Lööf eller Anna Kinberg Batra?

En första fråga som infinner sig är ju om det faktiskt finns en allians, eller om den bara är en läpparnas bekännelse. Visserligen samarbetar allianspartierna aktivt i riksdagen. Men de sakpolitiska skillnaderna mellan dem är stora i flera viktiga frågor, till exempel flyktingpolitiken, synen på Sverigedemokraterna och regeringsfrågan.

Låt oss ändå utgå från att det finns en allians. Sannolikheten är ju trots allt fortfarande stor att de fyra partierna kommer att gå till val tillsammans. Anna Kinberg Batras självklara ställning som oppositionsledare och regeringsbildare om Alliansen vinner valet har ifrågasatts av åtminstone två skäl. För det första eftersom avståndet i väljaropinionen mellan Moderaterna och Centerpartiet har minskat kraftigt - i de senaste mätningarna skiljer det bara några få procentenheter. För det andra eftersom en färsk Ipsos-undersökning visar att en majoritet av alliansväljarna föredrar Annie Lööf framför Anna Kinberg Batra som statsminister.

Annie Lööf och Centerpartiet ligger lika långt till höger som Anna Kinberg Batra och Moderaterna i flera viktiga fördelningsfrågor på den traditionella vänster-högerdimensionen. Däremot representerar Annie Lööf en mer frihetlig-liberal och Anna Kinberg Batra en mer auktoritär position på den GAL/TAN-skala som just nu dominerar den politiska debatten. Det är inte självklart vilken av dessa positioner som är mest fördelaktig när vi kommer till en regeringsbildning.

Min bedömning är att Anna Kinberg Batra fortfarande bör betraktas som oppositionsledaren. Hon företräder det största allianspartiet och hon har heller inte öppet utmanats av Annie Lööf eller av andra alliansrepresentanter. Däremot kan situationen snabbt förändras. Till exempel om Centerpartiet seglar förbi Moderaterna i opinionen, eller om allianssamarbetet spricker upp ytterligare.

Socialdemokraterna torde föredra att gå till val 2018 med Anna Kinberg Batra som alliansledare. Det är enklare att gestalta en vänster-högerkonflikt mellan socialdemokrater och moderater än mellan socialdemokratern och centerpartister. Anna Kinberg Batra är också mindre populär i väljaropinionen och svagare i sina medieframträdanden än vad Annie Lööf är.

Om Alliansen förlorar valet är det svårt att se hur Anna Kinberg Batra skulle kunna sitta kvar. Kanske blir det då som Annie Lööf i praktiken tar över rollen som oppositionsledare.

Om "svenska värderingar", insinuationer och invandring

Igår skrev jag om svenska värderingar som politikens "det nya svarta", det som alla talar om. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tävlar i konsten att lyfta fram behovet av att värna "svenska värderingar" och i att fylla begreppet med olika typer av innehåll. Inte oväntat, i tider som präglas av förändring och osäkerhet.

I dag skriver Dagens Nyheters ledarredaktion intressant på samma tema. Dagens Nyheter noterar att "svenska värderingar" ofta används av framträdande politiker i samband med diskussioner om problem som förknippas med ökad invandring: Både Kristdemokraterna och Moderaterna, och i viss mån Socialdemokraterna, har gjort det till en vana att sätta rubriken ”svenska värderingar” över en lista på komplikationer som förknippas med en ökad invandring. Inget fel i att prata om kittet i vårt samhälle. Men partierna bör vara varsamma med denna retorik. En del av pratet gränsar till det insinuanta.

Genom att allmänt tala om behovet av att värna "svenska värderingar" i samband med invandring insinueras att invandrare och invandring utgör ett hot mot dessa värderingar. Men man säger det inte rent ut, kanske av rädsla för att stigmatisera och bidra till ökad främlingsfientlighet eller till och med rasism.

Men det outtalade - det insinuerade - kan komma att bli ett gift i samhällsdebatten. Vilka är egentligen de invandrargrupper som skulle utgöra ett hot mot de svenska värderingarna? Och vilka är de "svenska värderingar" som hotas av invandring och invandrargrupper? Debatten riskerar att på ett fördomsfullt sätt handla om invandrare och invandring, i stället för om de gemensamma värderingar som håller samman vårt samhälle.

Så gärna en värderingsdebatt - om vilka värden vi förknippar och vill förknippa med Sverige som nation. Men den debatten bör för att bli trovärdig föras på sina egna villkor - inte som en insinuant sidodebatt om invandringens konsekvenser för det svenska samhället.

Temat behandlas också i det avsnitt av Statsvetarpodden som Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag spelade in i dag. Där kan ni bland annat höra Jonas Hinnfors förklara GAL-TAN-dimensionen på 60 sekunder. Det är en upplevelse. Strax på nätet!

Om vänster, höger och debatten om militant islamism

Hur mycket utrymme har de svenska ledarsidorna ägnat åt militant islamism och olika varianter på det temat det senaste halvåret? Jag tycker mig inte kunna öppna någon av de morgontidningar jag prenumererar på utan att få ta del av den dagliga dosen av beskrivningar och i bästa fall analyser av hotet från olika former av militant islamism och hur vi bör förhålla oss till detta hot.

Debatten - särskilt i sociala medier - om dessa ting blir lätt en metadebatt som inte så sällan tar sig inkvisitoriska uttryck. Vem sa vad till vem och i vilket sammanhang? Vem skall be om ursäkt till vem och varför? Vi lever i skärmdumparnas paradis - har du någon gång uttryckt dig dumt i något av allt vad du skriver på nätet så kommer ditt uttalande att förfölja dig i evig tid. Jag tycker det är en ovärdig debattform, som skymmer de centrala motsättningarna.

Kanske har jag fel om ledarsidorna - kanske skrivs det inte så mycket som jag uppfattar det som. Det skulle behövas systematiska studier på området. Men om min maggropskänsla är korrekt så väcks frågan: hur skall vi försklara och förstå det faktum att texter om den militanta islamismen dominerar det politiska samtalet så starkt i Sverige i dag - åtminstone om vi håller oss till morgontidningarnas ledarsidor.

Här följer två tänkbara förklaringar:

1.) Den militanta islamismen utgör ett hot även mot Sverige och risken för terrordåd i Sverige är mycket stor. Det är nog ingen som ifrågasätter att den militanta islamismen - till exempel i form av IS och dess illdåd - utgör ett hot inte bara mot folken i Mellanöstern, utan också genom risk för terrordåd även på andra håll i världen (inklusive Sverige). Det ligger också i Sveriges intresse att förhindra att svenskar ansluter sig till IS. Men om vi jämför med situationen på 1970-talet så var terrorhotet överhängande även då.  Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktionen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I början av 1970-talet använde också flera palestinska organisationer sig av terror som politisk medel, bland annat i form av flygplanskapningar, sprängdåd och dödandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. Sverige kunde mycket väl ha blivit måltavla för dessa attentat och det fanns också en risk att svenskar skulle ansluta sig till de palestinska rörelserna.

Trots denna hotbild och alla dessa attentat dominerade terrorhoten inte samhällsdebatten på samma sätt som den tycks göra i dag. Varför? Kan det ha att göra med att Röda armé-fraktionen, Ustasja-rörelsen och de palestinska grupperingarna var sekulära politiska organisationer, medan IS och den militanta islamismen använder sig av religionen som legitimitet för sina handlingar? Upplevs de religiösa övertonerna särskilt hotande i ett Sverige vars självbild är så starkt sekulär?

2.) Den militanta islamismen utgör ett hot inte bara genom risken för terrordåd, utan också för att den riskerar att påverka det svenska samhället och dess medborgare i negativ riktning - till exempel genom att ifrågasätta kvinnors rättigheter. Jo, visst finns strömningar som syftar till att ifrågasätta svensk jämställdhet - och självklart måste dessa strömningar bekämpas. Men utgör det ett så reellt potentiellt hot att det förklarar den enorma kvantiteten ledarartiklar i ämnet? Kanske det.

Men jag tror inte att detta är den avgörande förklaringen.

Jag tror att den viktigaste förklaringen är att den klassiska vänster-högerdimensionen - som strukturerat svensk politik under så många år - håller på att tunnas ut. Vänster-högerdimensionen har sin materiella grund i den motsättning mellan arbete och kapital som utvecklades i samband med den industriella revolutionen. Industrin är fortfarande en avgörande beståndsdel i svensk ekonomi. Men industrisamhället strukturerar inte längre vårt sätt att leva tillsammans eller det sätt på vilket vi utvecklar vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. (Ja, man kan även se vänster-höger i en mer tidlös bemärkelse, till exempel hur man ser på värdet "jämlikhet" - men det är en annan historia).

Uttunningen av vänster-högerdimensionen leder till att de politiska partierna i Sverige (som i huvudsak alltid varit tydligt positionerade på denna dimension) får svårare att synliggöra skillnader sig emellan och att partierna i förlängningen riskerar att bli irrelevanta. I stället för att bråka om vänster-högerfrågor (i huvudsak kring fördelningen av materiella värden - sociala reformer, skatter, investeringar, pensioner etc) bråkas det om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Själv noterar jag att när jag bloggar om traditionella vänster-högerfrågor får jag betydligt färre läsare än när jag bloggar om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.


Jag tror att det stora utrymmet i debatten för frågor om islam, islamism och militant islamism  - och om rasism och främlingsfientlighet - kan förstås i relation till framväxten av den frihetlig-auktoritära åsiktsdimensionen. Frågan är dock vilka sociala skiljelinjer som som ligger till för denna åsiktsdimension. Vänster-högerdimensionen hade ju sin grund i motsättningen mellan arbete och kapital. Vilken är den materiella grunden för motsättningen mellan frihetliga och auktoritära värderingar?