Gör om, gör rätt! Om Guldbaggegalan och Filminstitutets bekymmersamma regeländring

I kväll är det dags för Guldbaggegalan 2024 i Cirkus i Stokholm. Då ska de bästa svenska filminsatserna från året som gått utses och prisas. 

Men årets Guldbaggegala inramas av en negativ nyhetsrapportering om svensk film och av en oro över svensk films framtid. Publiksiffrorna för svensk film beskrivs som alarmerande. Inom och utanför branschen finns en oro för filmens konstnärliga frihet. Inom kort presenteras direktiven till den filmutredning som ska ligga till grund för svensk filmpolitik. Sverigedemokraterna - som inte kan stava till "armlängds avstånd" - kommer med stor säkerhet att ha haft inflytande över formuleringen av dessa direktiv. 

Till dessa bekymmer kommer Svenska filminstitutets nya regel som innebär att ingen skådespelardebutant kan nomineras till priserna för bästa manliga eller kvinnliga huvud- eller biroller. Beslutet motiveras med att man vill höja statusen för skådespelaryrket. Jo, jag tackar. Beslutet innebär i alla fall inte att man höjer statusen för svensk film. I stället drar beslutet ett löjets skimmer över Svenska filminstitutet och arrangörerna av Guldbaggegalan. Nu kan till exempel inte skådespelarna i Mika Gustafssons rosade film Paradiset brinner nomineras, trots att filmen har nominerats till årets bästa svenska film

Skulle en debuterande författare inte kunna vinna Augustpriset? Eller en debuterande sångartist inte kunna vinna en Grammis? Är debutanter inte "riktiga" skådespelare, författare eller artister?

Det är således inte skådespelarinsatsen som Guldbaggejuryn förväntas premiera, utan något annat. Frågan är vad. Som Vänstra stranden sa till mig tidigare i dag: Jag tror inte de vet vad det är de vill premiera.

Läs gärna America Vera-Zavalas utmärkta text på samma tema i Borås Tidning idag.

Det är Svenska filminstitutets vd som efter förslag från en referensgrupp fattar beslut om Guldbaggens regelverk. En ny vd är under tillsättning. Jag hoppas att det leder till att Svenska filminstitutet till nästa år tar omtag på frågan. Gör om, gör rätt!

I kväll håller jag i alla fall tummarna för Paradiset brinner (bästa film) och för Abbe Hassans och Kristoffer Cras Exodus (bästa manus). Den senare har jag skrivit om här. 

Jag tror inte de vinner. Men jag hoppas.

 

 

Talmansrundor bättre än extraval. Men det är nu svårigheterna börjar

Jag är glad att det inte blev ett extra val mitt under pågående pandemi. Då tänker jag inte enbart på riskerna för smittspridning utan - precis som Vänstra Stranden - på de begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna som pandemilagen innebär. En kort och intensiv valrörelse med begränsade möjligheter att genomföra politiska möten och offentliga manifestationer skulle riskera att urholka valets demokratiska legitimitet.

Dessutom är det hög sannolikhet att ett extra val skulle utmynna i ett valresultat ungefär motsvarande det efter valet 2018. Då kvarstår problemen och processen riskerar att igen utmynna i utdragna talmansrundor. De opinionsundersökningar som genomförts visar också att det inte finns ett starkt tryck i opinionen på ett extra val - snarare tvärtom.

De talmansrundor som nu stundar är svåra att bedöma. Det syns ingen rörelse i fältet, för att tala travspråk. Det är svårt att se hur Ulf Kristersson skulle släppas fram av riksdagen, givet rådande mandatfördelning. Men det är små marginaler, så det kan inte uteslutas.

Troligare är att Stefan Löfven kan få majoritet för att bilda ny regering. Men hur ska han i så fall kunna få igenom sin höstbudget? Centerpartiet vägrar budgetförhandla med Vänsterpartiet och Liberalerna vill hellre samarbeta med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Samtidigt är Liberalerna fortfarande djupt splittrade i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. För Stefan Löfven torde det vara uteslutet att gå till val 2022 som statsminister men med en budget som Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har röstat igenom.

Mer sannolikt är att Stefan Löfven och hans regering lyckas förhandla sig fram till stöd för sin budget från både Centerpartiet och Vänsterpartiet utan att dessa båda partiet förhandlar med varandra.

Så läget är fortfarande låst. De kommande samtalen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet underlättas kanske heller inte av att Stefan Löfven tre gånger under dagens pressträff anklagade Vänsterpartiet för att ha "lierat sig" med Sverigedemokraterna i samband med misstroendeförklaringen i riksdagen. Jag har tidigare skrivit att Vänsterpartiet genom att stödja Sverigedemokraternas misstroendeförklaring bidragit till att normalisera partiet. Den formuleringen håller jag fast vid. Men man ska ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att varaktigt föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Då bör man också undvika ordval som i onödan förstärker de spänningar som finns.

Bötfäll tiggeri! George Orwell kunde inte ha funderat ut det bättre.

Från och med 1 augusti kräver Eskilstuna kommun att de personer som sitter utanför butikerna och ber om en slant ska ha tillstånd. Har de inget tillstånd kan polisen ingripa och tiggarna bötfällas. George Orwell kunde inte ha funderat ut det bättre - tiggeri bestraffas med böter.

Nu finns tiggarna kvar utanför butikerna. Men de säljer bär i stället för att tigga. Dessutom har polisen redan fått in åtta ansökningar om tillstånd för att få tigga i Eskilstuna. Så går det när man ger sig på symptomen i stället för orsaken till problemen - i det här fallet fattigdom och diskriminering. Och som Vänstra Stranden skrev på Twitter i går: Genom att bevilja tillstånd för att tigga är det mycket möjligt att Eskilstuna kommun nu förstärker tiggeriets legitimitet. Med tillstånd blir tiggaren ju just legitim.

När Jimmy Jansson (S), kommunalråd i Eskilstuna, kommenterar tillståndskravet är det inte heller kampen mot fattigdom och diskriminering eller de enskilda individernas väl och ve som han lyfter fram. I stället betonar han att det handlar om att "krångla till det" för den som sitter utanför butiken och ber om en slant: Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag. 

Men polisen går inte på Jimmy Janssons linje. I stället för dagliga tillstånd beviljar de tillstånd för tre månader i taget. Ett tillstånd för tre månader kostar 250 kronor. 

Den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud är: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. 

Dessutom anser jag det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte ska kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Hur klarar SD av att hantera opinionsmotgångar?

I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå.  Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.

Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.

För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.

För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.

Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.

Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.

Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.

Rapport från Baltimore IV: Om Trump och amerikansk nyhetsjournalistik

Trump, Trump, Trump. Efter en vecka i Baltimore, Maryland, USA ska det bli skönt att komma hem. Alla de stora nyhetskanalerna fyller sina sändningar med Donald Trump och turerna kring hans presidentskap. Men något säger mig att det vore en illusion att tro att det blir mindre av Trump hemma i Sverige än vad det har varit här i USA. Trump och hans eskapader slår igenom i nyhetslogiken både här och där.

Hittills har Donald Trump lyckats förolämpa och göra sig till ovän med snart sagt alla etablerade institutioner i USA: stora delar av kongressen, domstolarna, de etablerade tidningarna och tv-kanalerna, FBI och CIA. Till arbetsmarknadsminister har han valt den öppet fackföreningsfientlige Andy Puzder. Det är väl egentligen bara delar av näringslivet som är nöjda. Och kanske militären. Kanske.

Hur länge kommer detta att hålla? Hur smal maktbas kan Donald Trump ha och ändå styra? Nja. Vi ska komma ihåg att republikanerna genom sin majoritet i kongressens båda kamrar nu har en unik möjlighet att driva igenom sin politik och förflytta det politiska livet i USA åt höger. Det tillfället vill man inte missa. Då kan detta splittrade republikanska parti ha tålamod och överseende med Trumps agerande ett bra tag framöver.

Och Trump har en politisk agenda. Den kan sammanfattas i tre ord: säkerhet, suveränitet, jobb. Det finns en riktning i hans politik, och med en riktning kan man komma långt.

*

Jag är imponerad av den amerikanska nyhetsjournalistiken. Programledarna på CNN vågar ha en egen position. De tussar sällan eller aldrig bara ihop två olika ståndpunkter och reducera sig själva till ordningsmän i debatten. Som Vänstra Stranden påpekade igår hör man sällan det ängsliga inpasset: "Men nu är ju inte X här och kan försvara sig". Med programledare som utifrån journalistiska utgångspunkter vågar ta ställning blir samtalet mer fördjupat och analytiskt. Här tycker jag att många svenska politiska journalister i främst radio och TV har en del att inspireras utav.

*

Jag är också imponerad av alla dessa Town Hall Meetings där politiker möter väljare från sina valkretsar. Turbulensen har den senaste veckan varit stor på dessa möten. Många republikanska företrädare har ändå under relativt ordnade former frontat en - för att uttrycka det milt - uppretad väljarkår. Civilkurage, tycker jag.

*

Funderade en stund igår på att börja twittra under namnet Ulf Bildt. Kloka personer i min närhet fick mig att avstå. 

*

Noterar att Anna Kinberg Batra vägrar att kritisera den nidbild av Sverige som Jimmie Åkessons och Mattias Karlsson sprider i Wall Street Journal. Det är smärtsamt att iaktta Moderaternas moraliska kollaps.

*

Dagen har fyllts av intressanta seminarier på ISA-konferensen, bland annat om religionens betydelse i internationell politik, om krigsfotografering och om relationen mellan islamska tankeelement och teorier om internationella relationer. Men nu är det slut, och i morgon reser hustrun och jag hem. Bort från Trump, men säkert också hem till Trump. Ser fram mot den dag då jag kan gå och lägga mig utan att ha ägnat Trump-fenomenet en tanke. Dessvärre tycks det vara en bit kvar dit.

Regeringsfrågan inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdaterat söndag kl 22.15. Kvällens debatt blev - särskilt under första timman - en ganska grinig tillställning. Deltagarna kastade frågor till varandra, men mottagaren föredrog oftast att svara med en motfråga. Skälen till de uteblivna svaren berodde bland annat på att frågorna i allmänhet var av retorisk natur.

Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.

Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.

Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.

Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

*

I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.

Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.

Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.

Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.

På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.

Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan

Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.

Om att bomba länder som inte finns. Vad kan vi lära oss av Agrabah?

En undersökning från Public Policy Polling visade i veckan att 30 procent av republikanska väljare i USA tyckte det var en bra idé att bomba landet Agrabah. Problemet är bara att landet Agrabah inte finns på riktigt. Agrabah är det land där handlingen i Disneyfilmen Aladdin från 1992 utspelar sig. Bland de väljare som tänkte rösta på Donald Trump var det hela 41 procent som tyckte att landet Agrabah skulle bombas.

Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?

På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.

Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.

Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.

Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.

Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.

Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

en romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till. - See more at: https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf

en romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till. - See more at: https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf

Sverigedemokraternas osmakliga kampanj i tunnelbanan

Sverigedemokraternas annonsering i tunnelbanan i Stockholm har mött stark kritik. Det förstår jag verkligen. Kampanjen ber utländska besökare om ursäkt för att människor tigger på gatorna i Sverige och påstår - utan något som helst sakligt stöd - att tiggeriet är påtvingat ("forced") och organiseras av internationella gäng. Tonen är stigmatiserande och riktat mot en utsatt grupp.

Kampanjen är osmaklig och förödmjukande inte bara för den utpekade gruppen utan också för alla de människor som dagligen tvingas möta den när de använder tunnelbanan. Ett 60-tal personer har anmält Sverigedemokraternas kampanj till Justitiekanslern (JK). Jag tycker det är bra att ärendet får en saklig prövning.

Affischerna revs under tumultartade former ner under gårdagen. Här måste lagen ha sin gång, på samma sätt som när det gäller andra former av civil olydnad.

Sverigedemokraterna är ett lagligt parti och har därför samma rättigheter och skyldigheter som andra partier. Bland rättigheterna ingår att ansöka om reklamplats i Stockholms Lokaltrafik (SL). I SL:s egna riktlinjer står det att "Reklam som kan uppfattas som stötande eller sedlighetssårande eller sårande mot folkgrupp" inte får förekomma. Det är därför obegripligt att ansvariga personer vid SL accepterat denna kampanj. Godtycket tycks regera: förra året övervägde SL att ingripa mot en annonskampanj som innehöll ett 2000 år gammalt konstverk som bl a visade nakna kvinnobröst.

Om någon tycker att gränsdragningar alltid blir godtyckliga ansluter jag mig gärna till Vänstra Strandens förslag om att göra kollektivtrafiken reklamfri: Enkelt uttryckt, tillåt samhällsinformation från arbetsförmedling eller försäkringskassa i kollektiva transportmedel men inte reklam för konsumtion eller politiska åsikter. För den som t ex behöver resa fram och tillbaka till jobbet, förskolan eller gamla föräldrar är kollektivtrafiken en gemensam nyttighet som borde befrias från en konsumtionsmoral som impregnerar det offentliga rummet i övrigt.

Finns det någon åsiktskorridor?

Den 10 december 2013 lanserade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson uttrycket "åsiktskorridoren" på sin blogg och på den kollektiva statsvetarbloggen Politologerna. Han definierade fenomenet som "den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd".

Jag tror inte uttrycket "åsiktskorridoren" hade använts tidigare, och det fick ett omedelbart genomslag i debatten. I dag har ordet nära 100 000 träffar på Google. Ofta används det i samband med en argumentation om att vissa åsikter i Sverige är "förbjudna" och att man inte får säga "hur det egentligen är" (särskilt då med avseende på invandrings- och flyktingpolitiken).

Uttrycket är kontroversiellt och ständigt omtvistat. Igår skrev t ex folkpartisten Per Altenberg en läsvärd artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, där han kritiserade hur uttrycket används i den svenska debatten.

Tvisten om uttrycket "åsiktskorridor" handlar egentligen om tre saker: 1.) Finns det en åsiktskorridor i Sverige? Det vill säga, fyller uttrycket "åsiktskorridor" en meningsfull funktion för att benämna ett relevant fenomen i svensk samhällsdebatt? 2.) Om det finns en åsiktskorridor, är det i så fall bra eller dåligt? 3.) Är den svenska åsiktskorridoren i så fall smal eller bred? Nedan följer mina svar på dessa frågor.

Finns det då en åsiktskorridor i Sverige? Om ja, är det i så fall bra eller dåligt? Ordet "åsiktskorridor" är visserligen nytt, men det fenomen som ordet syftar på är inte nytt. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Focault använde ordet "diskurs" för att namnge ungefär samma fenomen som ordet "åsiktskorridor" syftar på. I det här fallet kan en diskurs beskrivas som de värdeimpregnerade påståenden, försanthållanden och teorier som strukturerar och sätter ramarna för samhällsdebatten. Sådana dominerande diskurser är i sig varken bra eller dåliga. De har funnits i alla samhällen i alla tider. De är ett uttryck för maktförhållandena i samhället och kanske också nödvändiga för att hålla samhällena samman. I alla tider har det också funnit individer eller kollektiva politiska aktörer som utmanat diskursen och försökt förändra den. Att ställa sig utanför diskursens ramar kan innebära en exkludering eller en marginalisering. Men det kan också vara en nödvändig strategi för att förändra diskursen.

Varje samhälle har sina konstituerande normer. I dagens Sverige vore det till exempel diskursivt omöjligt (eller utanför åsiktskorridoren, om man så vill) att på allvar argumentera för en lagstiftning som gjorde det lagligt att döda och äta barn. Nästan lika omöjligt vore det att på allvar argumentera för slaveriets införande. Eller att kvinnor skulle ha hälften så hög lön som män. De som på allvar argumenterar för sådana förslag stigmatiseras och placeras utanför diskursen/korridoren. Det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.

Är då den svenska åsiktskorridoren smal eller bred? Jag har inte sett några empiriska studier som försöker besvara den frågan eller jämföra debattklimatet i Sverige med andra länder. Men vi vet från olika studier att Sverige är ett land där individens rättigheter har en mycket stark ställning jämfört med andra länder. Toleransen är hög och auktoritetsnedrivningen långt framskriden. Jag har mycket svårt att se att debattklimatet skulle vara snävare i Sverige än i andra länder. Däremot är den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik.


Det är också, som Vänstra Stranden skriver, ingen rättighet att få stå oemotsagd. Kritik av åsikter som ligger utanför diskursens ordning är helt naturlig i alla samhällen. I en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt, oavsett om åsikten ligger innanför eller utanför diskursens gränser. Men alla har också rätt att kritisera varandras åsikter - det är det som kallas debatt.

*

Jag noterar till sist att Stålmannen i frågor om etnisk och kulturell mångfald inte drar sig för att agera som den förkättrade åsiktskorridorens främste dörrvakt. Det ni, alla s k PK-hatare. Ni kan gå hem nu.

Om vänster och höger i svensk politik

Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?

En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.

I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.

Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.

Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.

Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.

Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.

Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.

Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Den riktiga dramatiken kring gårdagens riksdagsval

Hur dramatiskt var egentligen utfallet av gårdagens riksdagsval?

Å ena sidan var det väldigt dramatiskt. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin röstandel och förstärkte sin vågmästarposition. Statsminister Fredrik Reinfeldt tillkännagav överraskande redan på valnatten att han tänkte avgå som partiledare för Moderaterna.

Å andra sidan var det inte särskilt dramatiskt. Utfallet i regeringsfrågan blev det väntade. Stefan Löfven bildar minoritetsregering med Miljöpartiet och eventuellt med Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldts avgång var inte alls oväntad, överraskningen bestod i att han valde att tillkännage den direkt efter valförlusten.

Den riktiga dramatiken ligger snarare i vad som kommer att ske med det politiska landskapet i Sverige. De två stora partierna - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Visserligen undvek Socialdemokraterna ett tredje katastrofval på raken, men valresultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om både Socialdemokraterna och Moderaterna imploderar väntar politiskt kaos.

Jag rekommenderar varmt läsning av Vänstra Strandens text om att alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension och vad denna utveckling innebär för risker för det svenska partisystemet. Vad händer när fördelningspolitik och frågor om ekonomisk makt inte längre förmår engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, utan debatten i stället präglas av nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor?

Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV

Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.

Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.

Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.

Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.

Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.

Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.

Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.

Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!

På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"

Stefan Löfvens tal i Almedalen - ideologiskt laddad strategiförändring från S

Socialdemokraterna tycks - äntligen - ha börjat släppa greppet om den strategi som jag menar (med ett uttryck lånat från Vänstra Stranden) inneburit att man tillsammans med Moderaterna framstår som revisorer som tävlar i bokföring. Strategin har visserligen varit framgångsrik för den rödgröna sidan av svensk politik. Socialdemokraterna har markerat ut Moderaterna och stödet för Alliansen har rasat samtidigt som främst Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har kunnat växa. Men Socialdemokraterna själva har inte fått ta del av de rödgröna framgångarna.

I Dagens Nyheter i dag berättar Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson att partiet nu väljer att att presentera sin framtidsplattform fyra veckor innan det var planerat. Det är ett klokt beslut. Moderaterna har genom sitt ras i opinionen och sitt katastrofala EU-val börjat framstå som irrelevanta, samtidigt som det blåser förändringsvindar i svensk politik. Socialdemokraterna kan då inte ensidigt fokusera på Moderaterna samtidigt som man låter bli att tala om sina egna framtidsfrågor.

I sitt tal ikväll var alla revisorfasoner som bortblåsta. I ett ideologiskt laddat tal inramade Stefan Löfven de viktiga sakfrågorna som jobb, skola och omsorg med grundvärden som jämlikhet, antirasism, feminism och inte minst framtidstro. Alliansen nämndes knappt, i stället lyfte Löfven fram den socialdemokratiska framtidsvisionen. Oneliners som "Sverige skall vara en feministisk förebild för hela världen" var flitigt förekommande och möttes inte oväntat av publikens jubel.

Det är uppenbart att Socialdemokraternas nya strategi bidrar till en mer ideologiskt laddad valrörelse. Det gläder mig.

Senaste SOM-undersökningen: Rekordstort stöd för den offentliga sektorn

Det blåser rödgröna vindar i svensk politik. Dessa rödgröna vindar lyfter fram frågor om miljö och klimat, antirasism och feminism. De lyfter upp Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och möjligen Vänsterpartiet, men de har hittills definitivt blåst Socialdemokraterna förbi.

Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.

I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.

Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.

SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.

Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).

Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.

I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.

Första maj, Göteborg, 2014

Feministiskt initiativ (Fi) blev den stora vinnaren när vi summerar 1 maj-firandet i Göteborg 2014. Förra året samlade Fi enbart 400 personer till sin manifestation, i år var det 3 600 personer som deltog i demonstrationen. Många personer valde att först gå med i Fi:s tåg, för att därefter skynda tillbaka och ansluta till antingen syndikalisternas eller till Vänsterpartiets tåg. Visst bidrog Gudrun Schyman som talare till att så många slöt upp, men jag slogs ändå av den glädje, upprymdhet och kamplust som präglade Fi:s manifestation.

Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.

Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.

Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).

För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.

Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.

Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.

Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.

Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?

De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.

Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".

Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)

Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.

För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.

För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.

För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.

Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.

Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.

Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner

I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess  verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.

Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.

Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.

Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.

 

Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.

 

I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.

Krisen med Vitryssland - skyll inte på nallebjörnarna!

I samband med den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland har reklambyrån Studio Totals nallebjörnsaktion kommit i skottgluggen. Studio Total genomförde i början av juli en olaglig flygning över Vitrysslands territorium och släppte ner nallebjörnar med regimkritiska budskap över huvustaden Minsk. Nu ställs frågan om huruvida nallebjörnsaktionen var ansvarslös genom att den aktivt bidrog till den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland och i förlängningen till att den vitryska oppositionen isoleras.

Vitrysslands president Alexandr Lukasjenko anklagar den svenska ambassaden för att aktivt ha samarbetat med Studio Total. Robert Hårdh på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders säger till Göteborgs-Posten (ej på nätet) att nallebjörnsaktionen var ansvarslös och att den genom den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland bidragit till att "den vitryska oppositionen förlorat ännu en chans till kontakt med omvärlden".

Jag har ingen uppfattning om Studio Totals bevekelsegrunder för sin aktion. Studio Total är en kommersiell reklambyrå. Huruvida aktionen genomfördes i ideellt syfte för att gjuta mod i den vitryska oppositionen eller om den genomfördes för att marknadsföra Studio Total är ur ett vidare perspektiv ointressant. Det ena behöver heller inte utesluta det andra.

Däremot har jag svårt för den yrvakenhet och harmsenhet som hörs på sina håll i debatten. Det är som om alla inte förstår att den tid är försvunnen då ett lands utrikesrelationer var statens monopol. I spåren av den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen växer en ny skiljelinje fram, den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten värnar suveränitetsprincipen, eftersom det är suveränitetsprincipen och kontroll av det egna territoriet som utgör nationalstatens maktbas.

Men den kommunikatonsteknologiska utvecklingen gör det allt svårare att upprätthålla suveränitetsprincipen. I stället främjar den kommunikationsteknologiska utvecklingen transnationella nätverk, utan territoriell bas, som oftast hålls ihop av nätverksmedlemmarnas speciella kunskap, kompetens och värderingar. Dessa transnationella nätverk kan visserligen ibland samarbeta med nationalstater för att nå gemensamma mål. Men nätverkens framväxt innebär också framväxten av en skiljelinje där transnationella nätverk - allt från al Qaida till Läkare mot kärnvapen - mobiliserar i de politiska frågor som ligger respektive nätverk närmast.

Därför finns det heller inte längre förutsättningar för att en stats utrikespolitik skall formas i "splendid isolation" på utrikesdepartementet. Utrikesfrågorna impregnerar i dag alla politiska sakfrågor, oavsett på vilket departement de hanteras. Sedan kan man tycka vad man vill i sak om just Studio Totals aktion. Men den är ett uttryck för att vi lever i en tid då utrikesrelationerna inte längre styrs av statsledningen.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker bland annat i vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

När det gäller Sveriges diplomatiska kris med Vitryssland rekommenderar jag läsning av Vänstra Stranden.

Rapport från Jerusalem/Ramallah. Den goda ockupationen finns inte

Försoningsprocessen mellan de palestinska organisationerna Fatah och Hamas har hakat upp sig. I början av februari enades man om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, vars viktigaste uppgift skulle vara att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Sedan dess har inte mycket hänt.

Khaled Meshai från Hamas har fått stark intern kritik för att ha varit för kompromissvillig i förhandlingarna med Fatah. Meshai leder Hamas i exil. Vanligen brukar ledarskapet i exil vara mindre kompromissvilligt än det lokala ledarskapet, i det här fallet Hamas-ledningen på Gaza. Men här var det tvärtom. Förklaringen ligger i händelseutvecklingen i Syrien, som innebär att Hamas-ledningen i exil tvingas lämna landet. Samtidigt fruktar det lokala Hamas-ledarskapet på Gaza att nya palestinska val skulle beröva rörelsen makten på Gaza. Även Fatah oroar sig för nya palestinska val. Opinionsmätningar visar på sjunkande stöd för båda Hamas och Fatah, vilket innebär att inte heller Fatah kan vara säkert på att vinna ett kommande palestinskt val.

Hamas och Fatah beskyller nu varandra för att försoningsprocessen gått i baklås. Fatah anklagar Hamas för att ta emot pengar från Iran mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Hamas anklagar å sin sida Fatah för att i ta emot pengar från USA mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Det låsta läget försvårar palestiniernas kamp för ett internationellt erkännande av Palestina. En samlingsregering skulle avsevärt öka trovärdigheten i de palestinska anspråken.

*

Jag är just hemkommen från några dagars vistelse i östra Jerusalem och i Palestina. Det är alltid drabbande att resa i regionen. Förödmjukelserna i kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen och framför allt vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna (checkpoints) till de ockuperade områdena blir ett irritationsmoment för mig som tillfälligt uppehåller mig i området, men är förödande för de människor som måste möta den dagligen. Den groteska muren som Israel bygger på ockuperad mark slingrar sig mellan palestinska byar och städer och omöjliggör ett normalt liv och ekonomisk utveckling. Bussresan mellan Ramallah och Jerusalem - 15 kilometer - tog en och en halv timma och inbegrep byte av buss. Då gick ändå checkpointen relativt smidigt.

Ockupation förödmjukar och föder hat. Den goda ockupationen finns inte.

Själv hade jag förmånen att få bo på anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem. Det var dit en grupp bönder med familjer från Nås socken i Dalarna år 1896 for för att leva efter urkristna principer. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem. Hotellet har en sevärd utställning över dessa svenska Jerusalemfarare och den väckelserörelse de var en del av.

Jag blev också väldigt förtjust i caféet Stars and Bucks i Ramallah, som var en klockren piratkopia på den något större kedjan Starbucks. Rekommenderas!


Jag rekommenderar också Vänstra Strandens text Nationalismens principer går på grund i Palestina. Reserapport I.