Börjar den svenska väljaropinionen stabilisera sig på allvar nu, efter snart sex månader präglade av turbulens i regeringsfrågan och överenskommelsen i form av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna? Novus väljarbarometer för mars 2019 redovisar endast marginella förändringar för respektive parti i förhållande till valresultatet. Inget enskilt parti ligger på ett större avstånd från valresultatet än 2.3 procentenheter.
Kristdemokraterna har ökat från 6.3 procent i valet till 8.6 procent i Novus. Landets största parti, Socialdemokraterna, fick 28.3 procent i valet och nu i Novus 28.2 procent. Efter Centerpartiets alla våndor i regeringsfrågan får partiet i Novus 7.3 procent, endast en marginell nedgång i förhållande till valresultatet på 8.6 procent. Vänsterpartiet har inte lyckat profitera (förlåt uttrycket...) särskilt mycket på Januariavtalet - partiet får 9.1 procent i Novus, mot 8.0 i valet 2018.
De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna i förhållande till valresultatet - nu med 41.3 procent mot 37.7 procent.
Jag vidhåller att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen just nu utspelar sig på högerkanten. Hur kommer väljarströmmarna mellan Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig under mandatperioden? Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen.
Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja Moderaterna i stället för Kristdemokraterna?
I en intervju i Dagens Nyheter betonar Ulf Kristersson att Moderaterna inte tänker hålla Sverigedemokraterna isolerat. Ulf Kristerssons försonliga tongångar gentemot Sverigedemokraterna kan bidra till att ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon. Och om Sverigedemokraterna normaliseras sänks tröskeln ytterligare för högerväljare att rösta på partiet.
Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.
Visar inlägg med etikett Väljaropinionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Väljaropinionen. Visa alla inlägg
2016-10-09
Regeringsfrågan inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Uppdaterat söndag kl 22.15. Kvällens debatt blev - särskilt under första timman - en ganska grinig tillställning. Deltagarna kastade frågor till varandra, men mottagaren föredrog oftast att svara med en motfråga. Skälen till de uteblivna svaren berodde bland annat på att frågorna i allmänhet var av retorisk natur.
Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.
Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.
Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.
Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.
Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.
Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.
Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.
På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.
Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan
Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.
Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.
Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.
Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.
Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
*
I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.
Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.
Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.
Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.
På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.
Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan
Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.
2010-06-13
Rörligare väljare eller försämrade opinionsinstitut?
Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.
Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.
Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.
En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.
Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.
Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.
Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.
Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.
Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.
En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.
Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.
Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.
Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)