För en tid sedan kallade jag Moderaterna för Alliansens "sjuke man". Partiets hade i opinionsmätningarna rasat ner till 17.1 procent (vilket var nästan en halvering jämfört med valresultatet 2010), ledarskapet var svagt och partiet splittrat i synen på samverkan med Sverigedemokraterna.
I dag finns inte Alliansen mer. Liberalerna är det enskilda parti som fått utstå de värsta förlusterna. Men diagnosen för Moderaterna kvarstår, och det var också Moderaternas svaga ledarskap som ledde till Alliansens fall.
Det partipolitiska landskapet är i förändring. Jag tyckte mig se att SVT Aktuellt i sin presentation av den senaste Novus-mätningen presenterade resultaten för M, KD och SD som ett block för sig och övriga partier som ett block för sig. I den presentationen saknades L och MP eftersom dessa båda partier i mätningen hamnat under fyraprocentsspärren. Därigenom blev "blocket" M, KD och SD större än "blocket" S, C och V. Den pedagogiska poängen var att om Novusmätningen varit valresultat hade Ulf Kristersson kunnat bilda sin efterlängtade M/KD-regering, med passivt stöd från Sverigedemokraterna.
Moderaterna tycks ha parkerat sig under 20 procent i opinionen. Nu går vi strax in i EU-valrörelsen. Sverigedemokraterna kommer att göra sitt absolut bästa att mobilisera de väljare som vill se en än mer restriktiv migrationspolitik och en än hårdare politik i frågor om brott och straff. Det är inte osannolikt att Moderaterna, hårt pressade av konkurrensen från Sverigedemokraterna och uppstickaren Kristdemokraterna, då kommer att följa efter. Medielogiken innebär att dessa frågor då får en mycket stor uppmärksamhet, och att frågorna framstår som alltmer viktiga för väljarna.
I en sådan situation - vad gör Socialdemokraterna? Jag är lite orolig för att Socialdemokraterna i en slags strävan att inför väljarkåren framstå som "tillräckligt bra" i dessa frågor (man vet att partiet inte på kort sikt kan vinna dessa frågor i opinionen, utan som bäst spela oavgjort) frestas att att följa efter med krav på en mer restriktiv politik. Så gjorde partiet under den olyckliga våren valåret 2018, när partiet bidrog till att förstärka just den dagordning man inte ville ha, och rasade från dryga 30 procent i december 2017 till 23 procent i en del mätningar bara någon månad före valet i september 2018.
Om vi i EU-valet får se en tävling mellan M, KD och SD om vilket parti som har den mest extrema flykting- och kriminalpolitiken hoppas och tror jag att Socialdemokraterna håller huvudet kallt och inte lockas med. Det finns inga skäl att delta i en march mot avgrunden.
20 kommentarer:
I sitt förra inlägg manar Ulf till kamp mot högerextremismen. I detta inlägg förespråkar han en politik som i väsentlig grad är orsaken till "högerextremismens" framgång.Jag har just läst de brittiska forskarna Eatwells och Goodwins "National Populism - The Revolt Against Liberal Demokracy" ( Pelican Books 2018 till det facila priset 107 kr rakt in i brevlådan.)
De redovisar ett stort antal studier och undersökningar om orsaken till högerpopulismens framväxt i USA och Europa. En orsak är den nyliberala ekonomiska politiken som dominerat västvärlden sen början av 80-talet och som skapat ökade ekonomiska klyftor i samhällena. Men en minst lika viktig orsak, framför allt i Europa är den ökande migrationen. De visar övertygande att det inte bara är de ekonomiska konsekvenserna utan lika mycket och kanske främst de kulturella och sociala konsekvenserna som många medborgare inte accepterar. Det mångkulturella samhället saknar stöd i stora delar av befolkningen. Eatwell, specialist på fascism, visar också att dessa rörelser inte är fascistiska utan just populistiska.
Jag förmenar förstås inte Ulf rätten att driva sin ur ett europeiskt perspektiv extrema migrationspolitik, men konsekvenserna lär inte bli de han tydligen tror, att tränga tillbaka högerpopulismen. Den nya sammansättningen i EU-parlamentet ger svaret.
Klas Bengtsson
Ja det är trångt på högerkanten i svensk politik och ännu mer trångt nu när Löfven och sossarna bestämt sig för att föra högerpolitik vad gäller skatter, arbetsrätt och marknadshyror.
Fast väljarna visar i senaste mätningarna att de föredrar den äkta varan då det gäller högerpolitik. Redan nu har M,KD och SD egen majoritet och ska L överleva som parti, så får de nog också åtminstone vara beredda på att ta stöd av SD för sin egen politik. Att gå emot folkopinionen i migrationsfrågan kan naturligvis bara straffa sig och stärka SD ännu mer.
Haha bäst idag JH, Löfven och S bestämt sig för att föra högerpolitik.
Fast å andra sidan, när man hör på jan B, så är ju inte Fp och C "höger"
de är ju liberaler, och därmed "vänster". När det gäller migration, så
är det tre läger:
1.1 Liberaler = Fp+C = 51 mandat
1.2 Vänster = V + Mp = 44 mandat
2.Sd som senast fick 62 mandat
3. Statsbärarna = 192 mandat, dvs S + M/Kd*
* (räknar här in M+Kd som samma partihöger, för att slippa en femte kategori)
Den enda trånga sektorn är den kaka som Fp, C och Mp krigar om, det är mindre än 70 mandat, kanske 67, på väg ner under 60, om/när Fp eller Mp trillar ur nästa val. S.W
Folkpartiets valanalys:
Orsakerna till valresultatet är
- att partiet var otydligt i frågor som inte kan placeras in,
på den traditionella höger-vänster-skalan, till exempel migration och integration.
- regeringsfrågan blev otydlig för väljarna.
- Allianspartierna hamnade i olika slutsatser om Mp och Sd, om tex Fp skulle skulle kunna bilda regering utan stöd av Sd.
- Alliansen förlorade i trovärdighet eftersom partierna inte var samspelta.
- En rekommendation för framtiden blir att Fp i god tid före nästa val ska ge ett tydligare besked i regeringsfrågan.
I den råa praktiken jagade Fp och C, som sig bör, röster/andelar i röstlängden, de var bägge mycket klart medvetna om de parlamentariska förutsättningarna efter valet 2014 - att det var en ny parlamentarisk situation.
Det gick inte längre att kohandla med Mp för att nå 175 mandat, och symptomatiskt är att den nya statsministeromröstningen delvis var ett resultat av Mps kohandel 2002, med de smällda dörrarna, som gjorde Persson en smula nervös, han gillade inte att bli utpressad av Mp. Genom en obligatorisk omröstning, med nya villkor, blir det lite mer hela havet stormar, istället för att som 2002, låta ett parti diktera vissa centrala frågor mellan blocken.
För att inte tappa poäng, vågade alltså inte C och Fp meddela väljarna annat än att alliansen var "alive & kicking" och att UK var deras statsministerkandidat - trots att opinionsläget inför valet visade på att en alliansregering inte var möjlig, (utan stöd av Sd), den var inte alliansen ens med stöd av Mp, allt detta duckade de, och kom undan med svepande formuleringar som "vi ska söka blocköverskridande lösningar" - men inte ett ord om att det inte fanns på kartan att UK skulle få stöd som statsminister av S, V eller Mp. Faktum är att de fortsätter att driva den linjen, att moderaterna sabbade alliansen, eftersom de sa nej till en ministär med Lööf med aktivt stöd av Mp. Det hade smulat sönder M. och motfrågan är mer hur det kom sig att ingen i alliansen nämnde Mp med ett ord, som enda potentiella regeringssamverkanspartner. Nä, då hade det blivit ännu större spill till Sd.
Reinfeldt försökte få ihop ekvationen med en liberal flyktingpolitik, för att hålla ihop alliansen och få med Mp på tåget, men tappade som sagt 23 mandat på den manövern. När M sedan ändrat sig, gick de till val på att helt hålla tyst om migrationsfrågor, för att sedan kohandla om dessa frågor internt med Mp, efter valet.
Det var väl bara det lilla problemet att ekvationen inte höll.
Uk kunde inte bli statsminister med stöd av Mp, det visste han.
Samtidigt som M ville hålla fast sin kurs, avs migration, och
denna sakpolitiska linje var oförenlig med C och framför allt Mp.
En skärpt migrationslinje innebär trots allt att förutsättningarna att få stöd av Sd ökar, och en mer liberal linje, innebär att Sd kommer att fortsätta växa i opinionsstöd.
Så att analysgruppen nu kommit fram till att Fp ska bli tydligare, inte minst i regeringsfrågan, kommer möta på patrull. Vem ska de stödja? Löfven eller Kristersson,
bägge valen före valet, innebär att partiet råkar ut för inbördes oenighet, samtidigt
som väljarna kanske tänker, vad fasiken, varken S som statsminsister, eller en moderat statsminister som regerar utan alliansen. Dvs varken hackat eller malet, det är ett dilemma, som även Centern har, men ... S.W
Folkpartiets analys går trots allt att använda även för C, dvs C agerade på liknande sätt, där C ökade från 22 till 31 mandat, samtidigt som Mp backade från 25 till 16.
Var centern tydlig i regeringsfrågan, inför valet, och kommer C att gå till val igen på samma premisser, dvs som en "låtsasallians" utan real möjlighet att få majoritet utan Sd, eller kommer C att driva på Fru Lööf som statsminister, (med S, M och Sd mot sig), och sedan om hon ej tolereras, välja plan B, Löfven.
Eftersom C gick fram med 9 mandat, men stort sätt samma premisser gällde, så går det att anta att Centerns nya väljargrupper helt enkelt har problem med höger-vänsterskalan, trots att C i ekonmiskt-politiska frågor är längst till höger.
Det verkar som att analysen om tydliga besked före valet bara gäller specifikt för Fp, detta om otydlighet och att ändra ståndpunkt.
Centern var inte diirekt tydligare i regeringsfrågan, "blocköverskridande lösningar" svepande generaliseringar, som ju med en enkelt motfråga går att syna:
Ok, om ni går till val med UK, som statsminisiter, vilket parti på vänsterkanten, hade du tänkt skulle tolerera en moderat statsminister? Du har fyra partier att välja på:
1. Sd? - Svar nej
2. V? - svar nej
3. S? - Svar nej, de går till val med Löfven.
4. Mp, Ok, men Mp går inte till val med UK som statsminister, och M går inte till val
på att regera i en allians med Mp.
Konklusion, om inte UK kan bli statsminister i en alliansregering, så är då frågan...
varför inte inte C + Fp meddelade detta på förhand? S.W
Läser gärna en analys av dig om vad som händer i S i Gbg just nu. För en utomstående känns det märkligt.
It's an remarkable piece of writing for all the
online visitors; they will get advantage from it I am sure.
Ulf B:
"Det partipolitiska landskapet är i förändring."
...
"M tycks ha parkerat sig under 20 procent i opinionen."
"Nu går vi strax in i EU-valrörelsen."
"Sd kommer att göra sitt absolut bästa att mobilisera
de väljare som vill se en än mer restriktiv migrationspolitik
och en än hårdare politik i frågor om brott och straff."
(sw problemet är väl väljarperspektivet? Väljare som inte har samma uppfattning som C, Mp och Fp beträffande migration, var ska väljare vända sig för att få till en förändring? M och S la om rodret före valet, i riktning mot Sd, och nu sitter väljarna med C+Mp+Fps migrationspolitik. Det är trots allt en fråga som rymmer fler dimensioner än blott Sd, dock verkar det som att migration är den fråga som ska styra både regeringsbildning och övriga sakpolitiska områden)
UB "Det är inte osannolikt att M, hårt pressade av konkurrensen från Sd och uppstickaren Kd, då kommer att följa efter."
SW Varför inte skriva som det är? Var enda väljare vet att M (och S) la om sin inställning i frågan före valet, sedan var inte M beredda att kompromissa med sin hållning, vilket var den viktigaste frågan till att det blev den uppgörelse det blev. Det är väl inget märkligt alls, att olika partier har olika uppfattning i politiska frågor.
UB "Medielogiken innebär att dessa frågor då får en mycket stor uppmärksamhet,
och att frågorna framstår som alltmer viktiga för väljarna."
sw men om frågan är viktig (för väljarna), borde den då inte ägnas uppmärksamhet, och vad säger att det skulle gynna Sd, det handlar väl om hur väljarna uppfattar att politikområdet sköts? Men, migration är väl inte huvudnumret i EU-valet? EU-länderna har ett gemensamt ramverk, och resten avgörs av nationella parlament.
Maggie Strömbergs utmärkta skildring av regeringsbildningen rymmer lite dramatisk, med väldigt stort fokus på Annie Lööf, därefter Kristersson (och Bali som verkar fascinera), sedan inslag med Löfvén och Ygeman jämte SDs Karlsson. Ebba får vara med på ett litet hörn, och Björklund, den andra huvudpersonen är med förvånansvärt lite. Faktum är ju att det inte skulle kunnat bilda den aktuella regeringen, utan bifall från både Björklund OCH Lööfs bägge partier.
Priset hade blivit för högt att gå över ensam, samtidigt som
en regering utan Fp hade samlat 100 + 16 + 31 = 147 mandat, dvs aktivt stöd hade utan Fp krävts av V. Så frågan är om det är rättvisa, att fokusera allt på Lööf, och helt tona ner Fp, som ju rymde enorm dramatik, inkl att Björklund ska avgå. Sedan rymmer ju frågan om Fp underförstått detta med intresse :-) Är man för Björklunds pöjk Ullenhag, antas man vara för DN-liberalismen och för aktuell överenskommelse, medan om man är för Sabuni eller någon Persson, så är man ute för att sänka regeringen vi har. Men så enkelt är det nog inte. Väljer Fp fel partiledare, och om Fp inte klarar sig i EU-valet, och opinionen fortsätter att vara knackig, så kanske inte F klarar sig 2022, så allt beror lite på om man tror att tex Ullenhag är rätt person att piska fram framgång :-) Själv vågar man ju knappt driva gäck i frågan, av rädsla för misstanke om opinion, men ärligt talat, i normalfallet borde vänstern gilla Ullenhag, som står närmast S, men om det leder till att Fp går under, är det ju bättre med någon mittenkandidat, och alla kandidater förefaller vilja hedra JBs överenskommelse, så det verkar vara en öppen fråga, vad för kriterier som ska ställas:
- samarbetsförmåga och att följa den nya linjen
- att skörda större framgång opinionsmässigt
Helst ska bägge kriterier kombineras.
Sätter man på sig en moderat mössa, hoppas man på Ullenhag :-) och att Fp därmed trillar ut. Sätter man på sig en S-mössa, hoppas man på Ullenhag, och att han klarar valet 2022 och kan fortsätta bygga vidare på bygget med "ljusets väktare" Det är han klippt och skuren för, och så kanske han an vinna andelar i Centerns väljarskara. Är man moderat hoppas man inte på någon hårding, för då slipper M den flanken, och S vill väl inte heller ha någon hårding, som börjar bygga på alliansbygget i förtid? Nä logiken talar för att de väljer Ullenhag, får stort A i uppförande av DN, och sedan kan vad som helst hända.
Så ska man nu vara en gnutta konstruktivt kritisk, till en i övrigt briljant dokumentär, så är det att frågan om "historieskrivning" som ställs till UK, även borde ställas till P1, skriver man historia och faktiskt har ett uppriktigt syfte, och inser att man skriver historia, så borde Björklund och Liberalernas våndor fått en smula större plats. Det ska också sägas att alla förklaringar, företrädesvis från Lööf, trots allt är politiska förklaringar, dvs förklaringar som lägger saker till rätta från ett vansinnigt knepigt läge.
Det mest intressanta är dock frågan till Lööf - om när hon och C insåg att de måste välja väg, samma vägval som Folkisarna tvingades träffa, där bägge partier landade i samma slutsats - Lööf svarar att det inträffade efter hennes sonderingsuppdrag.
Det framkommer inte av frågorna vad alternativen var för C och Fp, när fru Lööf med sakpolitiskt fokus skulle "dyrka upp" de låsningar som fanns. Faktum var att ingen sakpolitik i världen hade kunna runda det faktum att alliansen var mindre än Rödgröna och att en alliansbudget behövde aktivt stöd från Sd för bifall. Där Cs liberala politik avseende migration var oförenlig med Sd, varför Mp var enda möjliga medspelaren för alliansen. Lööfs personliga ambitioner framgick endast indirekt, att hon var besviken på både S och M, att de inte ville stödja någon annan regeringsbildare än deras egen kandidat. S.W
Fru Lööf på presskonferensen den 22 nov efter avslutat sonderingsuppdrag:
- "Så länge dess partier (dvs M och S) fortsätter att blockera och
säger nej till olika breda blocköverskridande lösningar
- så är de olika vägar som C förespråkar och som jag nu har undersökt den här veckan
- blockerade."
Lööf under presskonferensen om sakpolitisk samsyn (med S och Mp):
1. Sverige i behov av en genomgripande skattereform.
2. Bättre fungerande arbetsmarknad med starka drivkrafter för arbete.
3. Växla över från beskattning på arbete till miljöfarlig verksamhet.
4. Hållbara statsfinanser och finansiering den Svenska välfärden.
5. Krafttag mot brottslighet, stärka rättsstaten.
6. Satsa på vård, minska köer, och satsningar på psykisk ohälsa.
7. Utjämning av skillnader mellan regioner inom sjukvården.
8. Minska utsläpp som påverkar klimatet.
9. Militärt och civilt försvar.
10. Förbättra villkoren på landsbygden.
11. Satsningar på skolan, hög kvalitet och att den är tillgänglig för alla.
Lööf om frågor där det brast i samsyn med S under hennes sondering:
1. Arbetsmarknadspolitik
2. Integration
3. Bostadsmarknaden
(inte ett ord om migration, som var själva kabinettsfrågan inom alliansen)
Sedan växlar Lööf in på att vilja att komma överens sakpolitiskt var stark, men inte tillräckligt stark för att bryta "låsningen" i statsministerfrågan, dvs en tredje kompromiss-kandidat.
Lööf: "C säger jag till en rad tänkbara lösningar mellan de sex partier som jag fört samtal med. De alternativ som jag främst har prövat är dessa tre:
1. "Alliansregering med stöd av S. Antingen genom budgetsamverkan, eller att S bara tolererar en alliansregering. S var inte beredda att släppa fram en regering annan än de själva" (sw oj vad märkligt)
2. "Som andra alternativ, som har varit mitt huvudalternativ denna vecka, är ett samarbete mellan alliansen och Mp. Även där finns tre steg, i) en koalition, ii) budgetsamverkan med Mp. iii) Ett specifikt samarbete, en klimatpakt med Mp.
Under veckan har det varit tydligt att det funnits ett intresse att påbörja ett sakpolitiska diskussioner i den här frågan, men partier (dvs M och Mp) har sinsemellan ställt helt oförenliga krav, i bland annat statsministerfrågan, ( Mp tolererade inte UK.) som har medfört att jag bedömt det som fruktlöst att gå vidare med detta alternativ." (sw det fanns aldrig på kartan med Mp, eftersom det krävde S tolerans, så det var bara dumheter)
3. "En smal mittenregering bestående av C och Liberalerna med sin parlamentariska bas i alliansens partier, med alliansens reformagenda och alliansens politik, (dvs Ms 3, 2, 1 - lösning) Där har jag borrat vidare för att se om jag själv skulle kunna tolereras som statsminister. Så har inte varit fallet, den vägen bedömer jag också som stängd."
4. Det finns även andra lösningar / konstellationer mellan dessa sex partier som har som gemensam nämnare att det inte krävs aktivt stöd från Sd och V och att alliansens partier på något vis kan hålla samman. men tyvärr blockeras alla dessa lösningar av att ett eller flera partier säger nej. (sw här blir man nyfiken, S-regering med stöd av M och Kd?)
Lööf avslutar:
"Så länge dessa partier fortsätter att blockera och säga nej till blocköverskridande lösningar, och som jag nu har undersökt denna vecka, blockerade.
S.W
Så det framgick enligt dokumentären att det var först under hennes egen sondering, som hon isåg att att hon var tvungen att välja, Löfven eller Kristersson, märkligt, det visste ju alla väljare före valet, och att M och S inte skulle tolerera Lööf som statsminister, kan väl ingen utom hon själv att kunnat tro?
Så det talar väl för att de inte riktigt tänkt igenom allt, alternativt att Lööf kanske insåg faktum långt tidigare, men inte vill erkänna egentliga bevelsegrunder till att det sådan lång tid att få tummen ur. Gradvis blev C offer för de krassa omständigheterna, att de tvingades välja mellan två ting som de inre önskade, i en säng de själva bäddat före valet, och det var 2017, som satte griller i både C och Fps huvuden, hur snabbt M och AKB föll, på Sd-tricket, men det var då, och med alliansen med i ekvaktionen, när alliansen är död, verkar Fp ha dragit någon slags nitlott.
Hypotesen verkar dock vara rätt. Det handlar om att spekulera, i att ett val mellan två onda ting
- priset att spräcka alliansen (efter valet)
- låta M regera med passivt stöd av Sd
Det är en krass kalkyl, baserad på erfarenheterna 2017, när det fanns utsikter att bli Riksdagens tredje största parti. Det verkar rätt logiskt, att C insåg vilka fiskevatten som gällde för att växa, och det var Moderaternas olika ostyriga fiskevatten. Kondlikten om "värderingarna" dvs migrationspolitiken, räddade hem + 9 mandat för C medan Fp bara gick fram +1, men när de fattade sina beslut, våren 2017, så såg det betydligt mycket vrre ut för M, och ingen trodde väl att M skulle våga byta ut AKB, så nog såg både Lööf och Björklund sina chanser. C tog hem den kakan, medan Fp i princip kammade hem noll i samma fiskevatten. S.W
Så för att försöka förstå det hela, och politiker är trots allt inte väldigt komplicerae att begripa sig på, och tämligen fångade i nuets primat, och sedan offer för omständighet de själva inte kunde förutse, eftersom det kan ingen, så är ändå
Ehrencronas analys/pusselbit central avs historieskrivning, vad som var själva grundpremissserna - detta med Björklunds strategiska val, som ju var en förutsättning för att fru Lööf skulle få spela kungamakare.
Detta vem som har makten att bestämma tolkningsramarna, är måhända en av alla pusselbitar, framförd i Svensk tidskrift, artikeln som är läsvärd tar sin utgångspunt från en bok om Nils Edén : demokratins statsminister utgiven 2017 av framlidne professorn i historia Sverker Oredsson
https://www.svensktidskrift.se/rammakarna/
Enligt artikeln blev Björklund under seminariet utsatt för en påverkanskampanj inför det stundande valet - om han förstod ”vilken nationell ödesstund han verkade i som partiledare” för Folkpartiet, Edéns parti, som anses ha sjösatt den moderna demokratins genombrott i Sverige. även om allt nog startar redan 1905, efter Rysk-Japanaks kriget och rädslan för arbetaruppror, med St Petersburg 22 januari 1905 som varnande exempel, där över 15 000 fattiga bönder och arbetar blev skjutna eller hängda från oktober samma
Bakgrunden till rösträtten och striden om "rösträttens" genomförande uppkom egentligen 1909 då allmän och lika rösträtt för män införts till riksdagens 2a kammare. Rösträtten till första kammaren var graderad enligt inkomst, vilket ledde till att de besuttna, dvs konservativa, dominerade riksdagen och bromsa parlamentarismens genomförande.
Rösträtten till första kammaren var fortfarande graderad, vilket ledde till att de konservativa dominerade kammaren. Kung och konservativa kunde därför bromsa utvecklingen mot parlamentarism. 1911 bildade Staaf en liberal regering med stöd av socialdemokraterna. Liberalerna hade lovat att sänka försvarsutgifterna och det blev den frågan runt vilken högern kunde samlas. (Första och andra Balkankriget pågick vid tiden och det var defacto orostider. Eller moderna tider. I vart fall sammanföll rösträttens genomförande i kölvattnet av 1a VK, och det ska man nog vara lite ödmjuk för, insikten om svårigheten att starta krig, i en demokrati, där medborgarna själva utgör en icke ringa insats.
Denna "tolkningsram" - om ljusets riddare - att Björklund som sista åtgärd under sin ämbetsmannatid kunde bli en "historisk" person återkom sedan på olika sätt och vis i Sydsvenska Dagbladet och DN. DN:s politiske redaktör skrev en artikel i Liberal Debatt med rubriken:
”Plötsligt är det 1917 igen”. (publicerad 18 juni 2017).
https://www.liberaldebatt.se/2017/06/plotsligt-ar-det-1917-igen/
AKB avgår först den 25 augusti, men pressen på henne efter "öppningen" mot Sd började vid denna tid. Men poängen är inte att detta spelade någon roll för utfallet, poängen är att det är andra krassa snöda bevekelsegrunder som formar besluten, och sädan motiverar man besluten efter bästa förmåga, och Edén och Fp stolta historia passar in i denna ram, men är alltså ingenting annat än grunder för att motivera sin hållning, och den är alltså helt grundad på att det gäller att ta tillfället i akt och vinna interna poäng inom det borgerliga blocket, när AKB låg nere för räkning. C gick ju vid tiden som skollade troll, och Fp stod bredvid som statister. S.W
Per Svensson skrev:
"I nästan hundra år strukturerades sedan det svenska politiska livet
av den i första hand ekonomiskt definierade, och i ett historiskt
perspektiv måttfulla, konflikten mellan en demokratisk borgerlighet
och en ansvarstagande socialdemokrati. Två motståndarlag. En spelplan.
Den ordningen är inte längre självklar. Plötsligt råder det åter högkonjunktur
för antidemokrater, inte bara i Sverige, men också i Sverige. Plötsligt gäller
striden på nytt också politikens ramverk, inte bara dess innehåll. Plötsligt är
demokratin inte längre något vi kan ta för givet. Plötsligt är det 1917 igen.
Allt står pånytt och väger.
Det är därför socialdemokrater och liberaler åter bör göra gemensam sak.
Inte för att vi skulle vara politiskt eniga utan tvärtom för att vi har ett
gemensamt intresse av att slå vakt om förutsättningarna för fortsatt politisk
oenighet."
Det var rätt givet redan 2017, inte 1917, att det inte skulle gå att bilda en borgerlig regering utan toleren S, såvida ingeindirekt stöd av Sd, därmed skulle kanske inte den inskärpta migrationspolitiken,
kunna liberaliseras igen, eftersom detta är målet för att lösa upp de nationella parlamenten, i marschen mot ett federalt EU. Det är inga hemligheter att detta är ett ett överordant mål som DN driver, där medlet är migration.
men ... som orsaksförklaringen med Edénseminaiet, ungeför vid tiden för Järvaveckan, strider lite mot Ockham. Fullt så sofistikerat går det nog inte till. Man läser in viktiga hålpunker och drar slutsatser av enskila händelser, när det i själva verket är ett virrvarr, av "oppositionskaos" dvs fullständig villervalle inom alliansen, so helt enkelt saknade ett tydligt ledarskap, det var väl den saken som AKB och Lööf tävlade om, att vilja visa upp retoriskt, och Lööf lyckades på allvar utmana M våren 2017, något som Björklund inte var i nörheten av, men blev tvungen att göra, för att hantera interna krav.
Det var nog snarare så att Fp och Björklund famlade efter sin position, såg sig duktigt förbisprungna av Centerpartiet, och inte såg så många alternativ, än att ta upp kampen med samma verktygslåda. Den nya Sheriffen i stan sopade lite banan med Fp på deras egna hemmavatten.
Det handlar om tre ting:
I. Somliga opinionsbildare, som vill vara "historiska" - hur Sverige ska förmås ingå i ett federativt EU, vilket Svenske aldrig frivilligt går med på.
II. För Folkpartiet, hur de ska öka i opinionen, och på vems bekostnad?
Inte Sd, i liten grad S och Kd, och då återstår M, Mp och C. Så det var bara att ge sig in i samma trånga sektor.
III. Hur Björklund skulle kunna sitta kvar som partiledare. Dvs hur han skulle kunna öka i opinion, och han valde att följa Lööfs och inte Leijonborgs vägval, givet opinionen våren 2017, så man får studera sedvanliga siffror, som verkar spela våra partier olika slags spratt, eller i vart fall strategiska beslut, vid tiden T, som sedan har helt andra förutsättningar ett år senare. Lööf var pressad av sitt val 2014, då hon backade ett mandat, och Björklund hade backat 5 mandat, till genomusla 9 mandat 2014. Så nog var de bägge partiledarna pressade, eftersom det var Lööfs första chans, och JBs andra 2014, som gick åt fanders, och då blev det lite press och strid på kniven inför 2018, och mycket stort intresse att profilera egna partiet, utan alliansflagg. S.W
Det är väl här man lite kommer att tänka på Hakelius träffande liknelse med Bagdad Bob, alltså inte för S del, definitivt inte för V, utan kanske för Fp och Mp. De gräver bara mer och mer frenetiskt på den teg de trampat, och har rätt slöa spadar, kanske har de nått alven, men någon näring finner de ej. Däremot grönskar det i dalens famn, beaktat V, Kd och Sd. S har också i grunden rönt framgång, givet läget maj-2018.
Men inte bara det, summeras M+Kd+Sd så går det som tåget, där M har tre år på sig att repa mod och komma igen, medan det går uselt för summan av C+Fp+Mp. Vad är deras kommande strategi, och vilka är jaktmarkerna? Nu är bollen rund, men nog borde man se upp? Den sköra tråden är att nuvarande ordning kräver samförstånd mellan V, C och Fp, och det vet i katten, om det går att hålla fred i just den sandlådan, alltså de tre musketörerna utanför regeringen, som sas utgör hela underlaget.
Det är lite den frågan man kan tycka att S bör hålla lite koll på, dvs om S tänker hålla kvar ambitionen att vara ett stort hus för gemene man, bortom ytterkantslirarna
Även om det är en hädelse att skriva, så följer Sd samma spår, tex avs EU, genom att för närvarande vara församlingens näst största kyrka, så blir partiet normaliserat, det bara fungerar så, alltså i en stabil mogen demokrati, och det är väl detta man själv undrar, om C, Fp och Mp begriper, att det snabbt kan gå åt helvete, om inte saker och ting fungerar som förväntas. Sjukvården är bara en av alla basbehovs-frågor som börjat sacka.
Inom alliansen fanns således ett motiv inför valet att knipa käft, eftersom man var oenig, och inom firma S+Mp fanns ett motiv att knipa, eftersom man inte heller var direkt enig. Vad fru Lööf än säger, och vilka växlar man än drar från parlamentarismens genombrott 1917 - 1921, så har vi numera parlamentarism, där man endera har ett system med "the winner takes it all" typ enmans valkretsar, eller flerpartisystem, där mindre partier ges vågmästarställning, dvs oproportionellt stort inflytande. Eftersom Mp haft mycket stort inflytande, inom ett politikområde, som påverkat i stort sätt alla övriga, så har Sverige begåvats med Sd, och det ser alltså inte ut som att Mp, C och förmodligen Fp kommer att lägga om kurs, vilket väl måste innebära att prognosen för Sd rimligen är fortsatt gynnsam.
Det är en risk, eller en chans, beroende på vilken hatt eller mössa man bär.
S.W
Så länge alliansen höll ihop, spelade det ingen större roll vad en borgerligt sinnad person röstade på, det blev ändå en moderat stats- och finansminister. Och röstade man rödgrönt, så gick man dito en S-ministär. En partiledare som kommer från C, Fp, Kd eller Mp, och har egna maktambitioner, kan helt enkelt inte komma högre än att bli fackminister över tex skolan, och för Lööfs del, i bästa fall näringsfrågor, eller jordbruk. Siktar man högre, så måste man helt enkelt gå en match mot moderaterna, och det finns inte så många andra matcher att gå, än just migration, så länge Mp var vågmästare var det lugnt, sedan fick vi DÖ, och när inte det höll, givet att fortsätta en politik som kanske inte riktigt går hem ute i kojorna, så verkar det som att fantasin tryter, migrationsfrågan är helt enkelt den enda frågan som väljare inom borgerligheten inte kan komma överens om, där Mp ändå får sägas vara ett halvborgerligt parti. I vart fall är deras väljarbas inte direkt proletariat.
Nästa val avgörs i tämligen hög grad av föregående vals utfall, samt eftervalsanalys. Tex var fru Lööf ansvarig för eftervalsanalysen 2010, då C föll från 29 till 23 mandat, och den analysen/plattformen bar till byte av partiledare, och i valet 2014 fick Lööf
22 mandat, så då måste något göras, annars är man rökt, och står man längst till höger i ekonomisk politik, så gäller det att hitta något att kivas om, för att kapa andelar.
Det är inte svårare än så. Moderaterna anpassade sig till MP + Fp, och sedan anpassade sig C till samma hage, och då verkade det bli lite utrymme över på andra håll och kanter.
I takt med att andelen väljare som premierar firma C+Fp+Mp förefaller minska, förefaller samtidigt Sd öka, och så länge inger ser detta som ett problem, dvs rörelser och signaler från väljarkåren, så kan övriga politikområden anpassas, till den fråga som utgör primus motor, i kampen om väljarna. Men nog är det lite ensidigt.
Om modellerandet av strategi och politisk inriktning i grunden styrs av:
A. Valresultat + eftervalsanalys
B, Däremellan uppkomna opinionssiffror
C. Vad man tror är orsakerna bakom att det går bra eller dåligt, givet A och B
Då gick det inte väldigt bra för Fp och Mp i valet 2018, tillsammans bakåt 8, medan
C gick fram +9. Sammanlagt +1 för de liberala krafterna, men alltså fortfarande på sammanlagda genomusla 67 mandat.
Just nu är tex analysen att det går bra för Kd eftersom att Ebba är tydlig, men när det gick sisådär för Kd före valet, dvs dåligt, så var Ebba uppenbarligen inte tydlig. Skämt å sido, men både AKB och UK försökte faktiskt hålla ihop alliansen, genom anpassning och låg profil, utan att lyckas, och när det inte blev någon allians eller borgerlig regering, så bestraffas i någon mening ledaren för M, och då blir alternativet för missnöjda borgare endera Kd eller Sd.
Dilemmat i pölen
Går det bra för C, i samma pöl - går det uppenbarligen dåligt för Fp och för Mp, vilket de facto var fallet -> Då försöker Mp och Fp kopiera C, som i sin tur kopierat Mp och Fp avseende migrationspolitik.
Att det gick osedvanligt bra för C men mediokert för Fp kan inte enbart förklaras med partiledare, eller kan det det? S.W
Angående högerkanten, vad den nu skulle kunna vara,
så är det inte ett ointressant tanke-experiment att
tillämpa TV4as senaste sammanställning av opinionen
överfört till riksdagsmandat. Alltså inte för att utfallet
om tre år går i denna riktning, utan för att se hur fördelningen
mellan kvarvarande partier utfaller. Det blir inte riktigt som
man tror.
Vänstern:
____ Feb19 Val-18
S. : 110 - 100 (+10)
V. : 35 - 28 (+ 7)
Sum: 145 - 128 (+17)
Högern:
M. : 69 - 70 (-1)
Kd : 30 - 22 (+8)
Sum: 99 - 92 (+7)
DN-ligan (man får retas med DN, om intentionen är god, ibland verkar support omvänt?
C. : 30 - 31 (-1)
Fp : 00 - 20 (-20)
Mp : 00 - 16 (-16)
Sum: 30 - 67 (-37) Det är nästan osannolikt, tanken, en riksdag utan Fp och Mp.
Svarte Petter
Sd : 75 - 62 (+13) Mp och Fp ur riksdagen är uppenbarligen tämligen gynnsamt för Sd.
MkdSd: 174 - 154 (+20)
Som modell - givet hypotesen att Fp och Mp far och flyger 2022, allt annat lika -
innebär att "bytet" delas upp ungefärligen nätt upp, dvs lika mellan vänstern (+17) och högern (+20) eftersom C ligger still, dvs relativt backar centern övriga, givet valet idag. Det är en nyttig läxa på riskkalkylering, vad som skulle kunna hända, en vink om vad som händer med höger - vänsterskalan, när/om ordningen med flyktingliberala partier helt enkelt prioriteras bort av väljarna. Det hela hänger lite på att hur man sorterar in Sd.
Det paradoxala är att om man sorterar Sd för sig, så ökar vänstern med 17, medan högern ökar med +7, där 13 av Folkpartiets och Miljöpartiets 37 mandat tillfaller Sd, och återstående 24 mandat fördelas 7 till högern och 17 till vänstern.
Hur man än vrider och vänder på denna ordning, så ändras hela det politiska landskapet igen, huv vi tänker oss, eller formaterar våra politiska preferenser. För även om Centerns skulle marschera vänsterut och överge sin nyliberala ekonomiska politik, är det svårt att tänka sig S+V+C som ett eget budgetblock. Samtidigt kan man laborera med en omvänd eller tillbakavänd uppställning, bara för att vara snitsig:
Vänstern:
S. : 110 - 100 (+10)
V. : 35 - 28 (+ 7)
Mp : 00 - 16 (-16)
Sum: 145 - 144 (+1)
Alliansen:
M. : 69 - 70 (-1)
Kd : 30 - 22 (+8)
C. : 30 - 31 (-1)
Fp : 00 - 20 (-20)
Sum:129 -143 (-14)
Vänstern: = 145 (+1)
Alliansen = 129 (-14)
Diff: ... = +16 (-13)
Sd : .... =. 75 (+13)
Det blir ju samma läge. Fru Lööf har nått vägs ände, och C måste välja väg, dvs välja mellan ekonomisk högerpolitik, och anpassa sig till M+Kd migrationspolitik, samtidigt som C då är ensamma på banan i sin hage, eller så väljer C att samarbeta med S, vilket inte alls är omöjligt att tänka sig, snarare sannolikt, men då måste C acceptera att endera regera ihop med S, eller att bli ett stödparti vänsterut, och satsa på att bli en politisk faktor i utskotten, men utan målsättningen att regera. Väljer C att försöka regera på den högra kanten, ligger de pyrt till att komma in i regeringen, eftersom det är elaka Jimmy som är grindvakt. En allians på 129 mandat får inte igenom en budget utan aktivt stöd av Sd. Så det kan gå. Valet 2022 kan faktiskt gå hur som helst, och sannolikt har våra politiker ingen riktig koll på hur starka omvärldsfaktorerna är, migration + finansiell stabilitet/instabilitet + handel + miljöfrågor, varför precis vad som helst kan hända.
I vart fall ser det för närvarande inte ljust ut för firma C+Fp+Mp,
samtidigt som ett är säkert, situationen uppdateras, om tre år är det som händer nu historia och vi har nästan helt glömt vad som förde opinionsläget vidare från dagens.
S.W
Ändå imponerande, själv hade man inte ens klarat av att bli ordförande för Fantomen-klubben vid den åldern, alltså detta att redan vid 26 års ålder börja lägga upp planer hur man ska bli statsminister. Helt klart storslaget.
2002 Valombudsman för CUF
2006 Riksdagsman (23 år) som inkryssad.
2006 KU
2007 Startar Liberala gruppen med Federlay
2007 KU/UU
2010 FiU
2010 ordf eftervalsanalysgruppen
2011 Partiledare
2011 Näringsminister
I Centerpartiets eftervalsanalys skrev ordföranden:
"”Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål,
inte ett mål i sig”
Så klart, Alliansen var ett medel, ett sönderskjutet dylikt, som gav moderaterna förutsättningar att bilda regering. Alliansen bar inte mot målet, och därför är den saligen stendöd. Det är mycket svårt att se att något annat än statsminister kan vara målet, och det lär bli ett jäkla kattrakande om borgerliga väljare. Men inte hade Lööf förutsatt Kd uppmarsch, och kanske inte heller att Fp skulle spela bort sig till upplösningstillstånd. Så ekvation ändra, ändå måste man vara djupt imponerad av fru Lööf. Tänk om vi kunde exportera henne till USA? Hon skulle inte ha några som helst problem att utmana Trumph, och det skulle säkert inte gå dåligt alls, om det var ett tvåpartisystem. Synd på en sådan rar ärta, att det inte duger med dubbelt medborgarskap, men nog skulle det bli game, set och match. S.W
Avslutning på hur trängseln på högerkanten kommer att tolkas från det ledande högerpartiet, allt enligt intevjun i DN.
DN: "I vilka frågor ser du att de borgerliga partierna kan gå samman?"
UK. "I ett läge där två partier har fullskaligt budgetsamarbete och två gånger om året ska enas om en hel statsbudget med S, så ska man inte ha överdrivna förhoppningar om att det finns några stora områden" (kvar)
sw Här har UK helt rätt, allt annat blir tramsigt. Lööfs förhoppning att vara i opposition är helt uppe i det blå. Man kan inte ingå i en regeringskonstellation samtidigt som man är en del av oppositionen. Detta förtydligas föredömligt av UK.
DN: Ser du C och Fp som en del av budgetsamarbetet?
UK: - "De får definiera sig själva. Om man (de) har medverkat till att skapa en S-regering och man (de) har ett fullskaligt budgetsamarbete, då uppfattar jag dem
som en del av regeringsunderlaget.
sw Sakta i backarna, varför så försynt? Fp + C är defacto en del av regeringsunderlaget.
- Har accepterat regeringsbildaren, och tryckt rött för UK.
- 73-punkts reformprogram, (avtalet)
- Budgetsamverkan
DN: Ni lyckades inte växa när ni var i opposition under fyra år?"
UK: I stället för att ta tag i verkligheten på allvar, så tar vi tag i spelet och dansen kring Sd. Jag tänker inte ägna de hör kommande fyra åren till att dansa varken kring C eller Sd eller S.
sw En logisk konskekvens av att alliansen är DÖd.
DN "Tror du att Alliansen kommer att gå gemensamt till val 2022.
UK Det kan jag inte svara på. Jag kan svara för att M med 100% säkerhet inför nästa val står stabilt som ett parti som vill ha borgerlig politik i en borgerlig regering. Vill andra (partier) det så kommer jag att tycka att det är jättebra.
sw Haha. Hur skulle alliansen kunna återuppstå, parallellt med rådande regeringsöverenskommelse? Innebär att C + Fp någon gång 2021 måste bekänna färg, vilken slags politik och regering de går till val på. M kommer naturligtvis inte att försöka svassa runt Fp och C som intresserad kavaljer. Jösses, vad partierna denna gång kommer att bli svaret skyldiga i regeringsfrågan, före valet. Lööfs blocköverskridande lösningar innebär endera att få över Mp till borgarna, eller att C gör upp med S.
DN: Är det önskvärt att gå fram som alliansen?
UK: - "Om det blir just Alliansen vet jag inte. Det viktiga är inte begreppen, det viktiga är att väljarna vet att det är det parti de röstar på håller vad de lovar före valet, också efter valet. Vi kommer att stå där och vara en 100%ig garant för att det finns ett parti som vill ha en borgerlig regering efter nästa val."
sw Centralt, inga borgerliga väljare kommer att rösta på C eller Fp, som inte ser samverkan med S som en bra lösning.
UK - "Jag konstaterar att vi dragit helt olika slutsatser.
- Två partier på den ena sidan och två partier på den andra sidan,
- i den helt fundamentala frågan om om Sverige bara kan styras av S."
sw Jepp, Fp kommer inte vika sig, C har slagit in på Fps planhalva, tagit över befälet, varför de blir tämligen svårt att lägga om kursen. De är liksom fastlänkade i att vara mest mot Sd, och då tenderar andra liberala frågor att hamna i skymundan, som praktik, dvs att faktiskt regera. S.W
DN: Vad ser du för andra tänkbara konstellationer
som skulle kunna leda till att M får regeringsmakten?
(här avses alternativet, det enda, till Fp + C + MP vilket
utesluter UK som statsminister, vilket alltså är Sd) Det är
bara så konstigt att detta inte kan/får uttalas. En moderat
statsminister är omöjlig utan Sd, såvida inte Mp byter sida,
men Mp gör inte detta, varför det hela blir en fråga om att
undvika reala omständigheter. Väljarna, oavsett uppfattning,
blir inte imponerade. Det finns så klart krafter inom C och
Fp som kan acceptera förutsättningarna, med den lite besvärande
frågan om Sd, men så länge dessa är i minoritet, så kommer frågan
att avgöras av väljarna. Just nu verkar Fp ha problem, men det¨säger
faktiskt ingenting om läget i landet om 2 eller 3 år.
UK: "jag tänker ägna mig åt det jag kan påverka själv,
och det är inte andra partier. ...
Jag tänker inte spekulera i olika regeringskonstellationer i förväg."
sw Klokt, ingen kunde förutsäga dagens konsgtellation/koalition inför valet.
Däremot vet väljarna hur ekvationen ser ut efter detta val. Så det är faktiskt
rätt. Det går inte att spekulera ett dugg hur C och Fp kommer att agera nästa gång. Svaret från UK borde vara vad alla normalt funtade kan se, sedan är det bara att räkna. En M-ministär tolereras inte av firma V, S, Mp. Som inom överskådlig tid är större än alliansen, som inte kan bli större, så länge det inte är en allians.
Däremot är det inte omöjligt att en moderat statsminister tolereras av Fp + C och Sd, till slut. Men det kommer att kräva att Lööf gör ett ganska stort lappkast.
Sd kommer inte att rösta på S, i första taget, såvida inte M gör ett lappkast och viker sig för krav som innebär att Mp byter sida, dvs Lööf som statsminister, varför hela frågan avgörs av hur C och Fp kalkylerar sina positioner inför och efter 2022. Där har U helt rätt. Valet handlar om vilken statsminister och vilken budget som går att tolerera,
regeringsfrågan, snarare än vilken sakpolitik som förs, med undantag för migration, eftersom det är migration som avgör vem som är mest mot Sd.
DN Men ni måste väl förhålla er till andra?
UK. Då gör vi som S alltid gjort. Vi kommer att vara beredda att ta makten. De har 28 % och vi har 20 %. Det är ingen väsensskild.
sw M+Kd ligger rätt ganska med S och bägge har chans att nå 28 till 30 %.
Så det är jämt skägg, men eftersom S har med Mp i regeringsunderlaget är S större, men har samtidigt en black om foten, med risk för större spill till Sd.
DN SD talar om ett nytt konservativt block...
UK - "Att det är en felaktig beskrivning. Man (Jimmy) kan inte tvångsgifta sig med M. Men jag tänker inte isolera dem, låtsas att de inte finns. Jag har respekt för deras väljare och att Sd finns i riksdagen. Jag tänker inte ägna en mandatperiod till åt att besatt förhålla oss till vad Sd tänker och gör.
sw Korrekt analys, så länge frågan att hålla ihop allianse var överordnad, fick frågan om att vara mest mot Sd överordnad betydelse, vilket bestraffade M, men gynnade Sd, till den grad att Alliansen blev mindre än rödgröna, eftersom Sd inte räknas. Efter valet har gapet ökat mellan alliansen och rödgröna, varför frågan är helt ointressant. Alliansen kommer inte längre att vara ett medel för att återta regeringsmakten, eftersom den lett fram till för stora förluster till Sd. Så alliansen är historia. S.W
DN: Vad talar för att M inleder
någon form av regeringssamverkan
med Sd, direkt eller indirekt?
UK: "Vad som kommer att hända på lång sikt är det ingen som vet.
Jag tänker inte skapa några nya block. (sw hm, vi har har en borgerlig budget,
med stöd av Sd, precis som efter valet 2014. Det blev en favorit i repris,
som nu går in i en ny fas, genom sidbytet av C oh Fp.
UK: "Så länge två borgerliga partier agerar stödpartier åt S
tänker jag inte försöka återskapa alliansen på nationell nivå.
Jag uppfattar M och Kd som två stadiga och stabila borgerliga
oppositionspartier."
sw "Uppfattar" :-) Det är så. Det finns 3,5 oppositionspartier.
- M+Kd
- Sd
- V, eftersom V inte är formell del av uppgörelsen eller budgeten.
Det är inte heller direkt någrw nya besked, mer rakare besked,
jämfört med oheliga besked inför valet, om att alliansen ledd av UK var möjlig,
(med stöd av M, när den inte var det. Genom det nya läget, utan krusiduller,
behöver inte M vwre sig låtsas eller anpassa sig till Allianslägret, samtidigt
eom M inte behöver ducka i de frågor där alliansen inte är överens. Här kommer det att uppstå ett pedagogiskt problem för C och Fp, att vara mot frågor som de är för, och vara för frågor som de är emot.
Opinionsjakt?
M inte kan vinna så många röster från Fp, möjligen en handfull från C.
M kan inte vinna en kotte från Mp. Däremot kan M vinna tillbaka röster från Sd.
Frågan är om det går att kamma hem några röster från S?
Spelplanen inför 2022 ser ganska given ut.
- S+V = stabil förutsägbar utveckling.
- M+Kd, ett tämligen gott utgångsläge, att kapa borgerliga andelar.
- Sd, alltid i vinnarhålet, men kan nu utmanas av M+Kd.
- Herrejösses-liberalerna Mp+fp+C, som fiskar i Ms fiskevatten.
Om S förlorar lite vänsterut, påverkas inte ekvationen.
Om M appar till Kd gör det ingenting heller.
Så allt handlar om hur stora Sd blir i förhållande till C+Fp+Mp
och om Fp och Mp klarar spärren 2022.
Den stora frågan är hur det går för firma C+Fp+Mp opinionsmässigt. Vilket i sin tur avgörs av hur regerandet fungerar och vilken sida de tvingas ta ställning till 2022. S.W
Skicka en kommentar