Farorna med en kulturkanon

Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.

I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige". 

En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.

I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten. 

Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.

Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.

Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

SD jublar - den liberala demokratin förlorar.

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är de stora vinnarna i den Överenskommelse för Sverige som partiledarna för M, SD, L och KD presenterade idag. Halva dokumentet - 30 sidor - ägnas åt Sverigedemokraternas två högprioriterade frågor: kriminalitet och migration. Liberalernas och Kristdemokraternas högprioriterade frågor - skolan och vården - får sex sidor var. Det råder ingen tvekan om vem som suttit på leken i förhandlingarna. 

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har goda skäl att fira i kväll. Överenskommelsen innebär ett kraftigt genomslag för Sverigedemokraternas politik. De får genom överenskommelsen stor makt över den politiska utvecklingen i Sverige. Men genom att stå utanför regeringen behöver de inte ta något politiskt ansvar. Makt utan ansvar är sällan en lyckad kombination.

Störst förlorare är Liberalerna och Johan Pehrson. Jag har svårt att överhuvudtaget hitta någon stor liberal reform där partiet satt avtryck i slutdokumentet. Däremot har Liberalerna accepterat att driva stora mängder icke-liberal SD-politik - särskilt inom områdena kriminalpolitik och migration (anonyma vittnen, visitationszoner, kraftigt minskat mottagande av kvotflyktingar och även kraftigt minskat bistånd). Det är en liberal plattläggning på en nivå jag faktiskt inte trodde var möjlig, och jag skulle bli förvånad som hela den liberala riksdagsgruppen verkligen ställer sig bakom samtliga inslag i överenskommelsen.

Och ja, jag är orolig för vad denna snart styrande maktkonstellation kommer att innebära för demokratin och individens rättigheter i Sverige. Överenskommelsens delar om kriminalpolitiken och migrationspolitiken blir en katalogaria över repressiva åtgärder som leder tankarna till en auktoritär polisstat: Preventiv användning av tvångsmedel, vistelseförbud, anonyma vittnen, visitationszoner, kriminalisering av rymningar, utvisning utan att ha dömts för brott, sänkning av gränsen för obligatorisk häktning, införande av "utvidgad ungdomsövervakning", sänkt straffmyndighetsålder, borttagen straffreduktion för 18-åringar, skärpta straff för återfall, skärpta straff för vålds- och sexualbrott, skärpta straff för gängrelaterad brottslighet, utökad kamerabevakning, inskränkt rätt till permission, utredning av nationellt tiggeriförbud, möjlighet till utvisning på grund av "bristande vandel", utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd, fler utvisningar på grund av brott, sänkt etableringsstöd för nyanlända, begränsande av rätten till tolk för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap.

Och detta är bara en mindre del (!) av alla de förslag som Liberalerna nu har ställt sig bakom och ska driva som regeringspolitik å SD:s vägnar.

Vem vet - i nästa val kanske Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson får 30 procent av rösterna och blir regeringsbildande parti. Den lagstiftning som nu föreslås kommer då att kunna användes i ett helt annat politiskt läge än det som rådde när lagstiftningen antogs.

Så det gäller att göra motstånd - här och nu - med alla de medel som den politiska demokratin erbjuder. Håll ögonen öppna för varje politiskt steg som Sverigedemokraterna och den nya regeringen kommer att ta i auktoritär riktning. Värna de demokratiska institutionerna.

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Hur mycket mer tid får Ulf Kristersson?

I skrivande stund förefaller det osannolikt att Ulf Kristersson kommer att kunna presentera ett färdigt regeringsförslag när han träffar talmannen i morgon förmiddag. Det har nu gått en månad sedan valet, men av de senaste dagarnas kommentarer att döma återstår det fortfarande en del knäckfrågor för att de fyra samarbetspartierna ska kunna komma överens. – Vi har ingen brådska, det viktigaste är att det här blir bra för Sverige, säger till exempel Liberalernas gruppledare i riksdagen Mats Persson i dag. 

Ja, det är lite udda att partierna bara några timmar innan talmannen ska få besked inte ens är överens om vilka partier som ska ingå i regeringen. Och även om Mats Persson inte har bråttom så har Ulf Kristersson goda skäl att känna sig stressad. Samtliga fyra partier har investerat sin politiska trovärdighet i att de ska komma överens - de har helt enkelt inte råd att misslyckas. Ett misslyckande skulle bli förödande, och det är Ulf Kristersson som har huvudansvaret för det som nu sker.  

Om Ulf Kristersson i morgon inte kan leverera ett färdigt regeringsalternativ tvingas han be talmannen om mer tid. Får han det? Ja, jag skulle tro det. Den massiva tystnaden som länge inramade förhandlingarna var ett tecken på att partierna ändå kände att samtalen gick framåt.

Jag tror därför att Ulf Kristersson i morgon kommer att meddela talmannen att de fyra partierna är mycket nära en uppgörelse, och att han inför kommer att presentera ett konkret underlag om hur långt man har kommit i förhandlingarna. Då får han en vecka till av talmannen - med ett skarpt datum för omröstning i riksdagen när den veckan är slut.

Kyrkomötet - om demokratifrågor och vigsel av samkönade par

Så är Kyrkomötets första session avslutad, i Universitetshuset i Uppsala. Ärendena är utskottsbehandlade. I november samlas vi igen, och då fattas beslut i ärendena efter debatt i plenum. 

Det är mitt första kyrkomöte. Jag valdes in i Organisationsutskottet. (Är någon förvånad?) Oerhört roligt oh spännande. Jag är imponerad av den professionalitet och kompetens som inramade utskottsarbetet, inte minst från tjänstemännen på sekretariatet.

Jag är glad att en bred utskottsmajoritet ville värna de nationella, direkta valen till Kyrkomötet. I förra höstens kyrkoval gick nära en miljon människor till vallokalen för att utnyttja sin rösträtt. Det är en kraftfull demokratisk manifestation. Dessa direkta, nationella val synliggör också de skiljelinjer som med nödvändighet återfinns i en så stor organisation som Svenska kyrkan. Synliggörandet av dessa skiljelinjer är demokratiskt värdefullt - det bidrar till att engagera och mobilisera kyrkans medlemmar, Människor får en möjlighet att på allvar reflektera över sin relation till den kyrka man valt att vara medlen av. Vad förväntar man sig av sitt medlemskap? Vad kan och vill man själv bidra med?

I ett annat utskott röstades däremot de motioner ned som på olika sätt ville göra det svårare för präster att vägra viga samkönade par. Men jag har förstått det som att utskottsmajoriteten var oerhört knapp, och åtminstone någon nominéringsgrupp som röstade nej var inte enig. Så har har jag gått hopp om att frågan om att präster inte ska kunna vägra viga par bara för att de är samkönade kommer att kunna flyttas ytterligare framåt när kyrkomötet återsamlas i november.

Kyrkomötet avtackade också ärkebiskop Antje Jackelén som kommer att ha lagt ned staven (ja, man säger så) när kyrkomötet återsamlas. Biskop Antje hälsades med stående ovationer och mycket kärlek - hon har genom sin beslutsamhet och sitt mod förmått sprida ljus och hopp i en mörk tid. 

Hopp är något som förenar oss, sa Biskop Antje  i Domkyrkan för ett par dagar sedan. Det är ord jag alltid vill bära med mig.

Kommer KD och L att hålla löftet att inte sänka det svenska biståndet?

Parallellt med de pågående regeringsförhandlingarna diskuterar Moderaterna, Kristdemokraterna. Liberalerna och Sverigedemokraterna den kommande budgeten. En av de saker jag är orolig för är det svenska biståndet. 

Ulf Kristersson och Moderaterna har inga problem med att tillmötesgå Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas önskemål om att det svenska biståndet ska sänkas kraftigt. Ett sänkt bistånd möjliggör de skattesänkningar som Ulf Kristersson lovat att genomföra om han kommer till makten. Att det blir världens fattiga som får betala är inget som Moderaterna eller Sverigedemokraterna ligger sömnlösa över på natten.

Däremot har Liberalerna och Kristdemokraterna dyrt och heligt lovat sina väljare att inte sänka biståndet. Kristdemokraterna har i valrörelsen beskrivit sig själva som "en garant" för enprocentsmålet. I biståndsorganisationen Diakonias kandidatenkät inför valet svarade elva av Kristdemokraternas nu invalda riksdagsledamöter ja på frågan "Lovar du att enbart rösta för en statsbudget som innebär att minst en procent av Sveriges BNI avsätts till bistånd under hela mandatperioden?" Bland Liberalerna var det sju invalda ledamöter som avgav samma löfte - däribland partiledaren Johan Pehrson.

Vi har alltså ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna som har bokstavligen lovat att inte rösta för en budget som sänker biståndet under enprocentsnivån. Det rör sig således inte om en målsättning eller ett villkorat löfte. 

Kommer dessa ledamöter att stå vid sitt ord? Jag tillhör ju dem som tror på människan. Även politiker brukar hålla sina löften. (Om än inte alltid...) Här bör vi bli många som hjälper riksdagsledamöterna från Kristdemokraterna och Liberalerna att stå fast vid sitt löfte. Tala om för dem att de är sedda och att vi litar på dem och deras vilja och förmåga att inte låta världens fattiga - dessa våra minsta - betala för Ulf Kristerssons eftergifter till Jimmie Åkesson.