Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

Hur mycket mer tid får Ulf Kristersson?

I skrivande stund förefaller det osannolikt att Ulf Kristersson kommer att kunna presentera ett färdigt regeringsförslag när han träffar talmannen i morgon förmiddag. Det har nu gått en månad sedan valet, men av de senaste dagarnas kommentarer att döma återstår det fortfarande en del knäckfrågor för att de fyra samarbetspartierna ska kunna komma överens. – Vi har ingen brådska, det viktigaste är att det här blir bra för Sverige, säger till exempel Liberalernas gruppledare i riksdagen Mats Persson i dag. 

Ja, det är lite udda att partierna bara några timmar innan talmannen ska få besked inte ens är överens om vilka partier som ska ingå i regeringen. Och även om Mats Persson inte har bråttom så har Ulf Kristersson goda skäl att känna sig stressad. Samtliga fyra partier har investerat sin politiska trovärdighet i att de ska komma överens - de har helt enkelt inte råd att misslyckas. Ett misslyckande skulle bli förödande, och det är Ulf Kristersson som har huvudansvaret för det som nu sker.  

Om Ulf Kristersson i morgon inte kan leverera ett färdigt regeringsalternativ tvingas han be talmannen om mer tid. Får han det? Ja, jag skulle tro det. Den massiva tystnaden som länge inramade förhandlingarna var ett tecken på att partierna ändå kände att samtalen gick framåt.

Jag tror därför att Ulf Kristersson i morgon kommer att meddela talmannen att de fyra partierna är mycket nära en uppgörelse, och att han inför kommer att presentera ett konkret underlag om hur långt man har kommit i förhandlingarna. Då får han en vecka till av talmannen - med ett skarpt datum för omröstning i riksdagen när den veckan är slut.

Liberalerna sa ja till Löfven. Vad säger V?

Med de övertygande röstsiffrorna 62-30 sade Liberalernas partiråd i dag ja till den blocköverskridande överenskommelse som innebär att Stefan Löfven släpps fram som statsminister. Segern för ja-sidan blev större än vad en del hade trott. Utfallet stärker den tes som jag tidigare framfört, det vill säga att det oftast är den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka till medier och att gå ut offentligt med sin åsikt - i syfte att framstå som så stora som möjligt och därigenom påverka opinionsläget.

Det är intressant att jämföra det entydiga utfallet av omröstningen med vad Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson sa till Dagens Nyheter igår: Det är väldigt jämt och vi ser hur fler och fler ansluter sig till den linje som vill släppa fram Ulf Kristersson. Väldigt jämt? Fler och fler ansluter sig? Jo tack. 62-30 är inte särskilt jämnt.

Det är mänskligt att önsketänka. Det gör jag själv också ibland. Men antingen önsketänkte Mats Persson denna gång så starkt att han politiska bedömningsförmåga måste ifrågasättas. Eller också gav han en medvetet felaktig bild för att motståndarna till överenskommelsen inte skulle demobiliseras. Och det är inte särskilt hederligt.

Nu är det Vänsterpartiet som har sista ordet. Om Vänsterpartiet röstar nej till Stefan Löfven så blir han heller inte vald.

Jag har stor respekt för alla vänsterpartister som är upprörda över S/MP/C/L-överenskommelsens politiska innehåll. Men ett nej från V riskerar med stor sannolikhet att leda till en moderatledd regering och SD-makt. Jag skulle bli förvånad om Vänsterpartiet tog det steget - men osvuret är naturligtvis bäst.

Får vi en ny regering i nästa vecka?

Regeringsfrågan tycks vara på väg in i ett avgörande skede. Annie Lööf och Jan Björklund har nu båda för första gången deklarerat att de kan tänka sig att släppa fram en ny socialdemokratisk regering. Det är en positiv men också förväntad utveckling, givet valresultatet. De rödgröna partierna fick ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fick. Samtidigt förstärker Lööfs och Björklunds tillkännagivanden Alliansens sönderfall. Som flera bedömare nu formulerar det: Alliansen finns inte längre som en politisk kraft, utan bara som en slags idé.

Det är förståeligt att Jan Björklund och främst Annie Lööf nu formulerar sina önskemål som krav. För den fortsatta processen är det viktigt att Lööf och Björklund kan behålla legitimiteten i sina egna väljargrupper. Ur socialdemokratiskt perspektiv är det bättre att förhandla och göra upp med starka aktörer som förmår att ge och ta - och framförallt förmår respektera ingångna överenskommelser. Spåren från Decemberöverenskommelsen - där Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M) inte förmådde hålla ihop sina partier kring den ingångna överenskommelsen - förskräcker.

Nu kan samtal/förhandlingar om sakpolitiken påbörjas. De blir svåra och det krävs politisk klokhet och ödmjukhet från samtliga parter om de ska lyckas. Om förhandlingarna misslyckas - vilket inte alls är omöjligt - rycker ett extra val allt närmare. I så fall kan Socialdemokraterna se fram mot en valrörelse som sannolikt kommet att handla om de frågor där man inte kom överens med Centerpartiet och Liberalerna - det vill säga socialdemokratiska hemmaplansfrågor som skatter, hyror, löner, trygghet på arbetsmarknaden etc. Det är sannerligen inget dåligt utgångsläge inför en ny valrörelse.

Jag noterar att Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson oroar sig för att hans parti kommer att förlora väljarstöd genom att samverka med Socialdemokraterna. Det är sant att små partier som samarbetar med stora regeringspartier tenderar att tappa väljarstöd. Men det skadar kanske inte att betänka Liberalernas väljarstöd utvecklat sig sedan partiet blev en del av Alliansen (tipstack till Daniel Hermansson):

2002: 13.4 procent
2006: 7.5 procent
2010: 7.1 procent
2014: 5.4 procent
2018: 5.5 procent

Jag kommenterar det politiska läget för bland annat SVT Nyheter.

Annie Lööf förstärker oredan i Alliansen

I dag blev det känt att Centerpartiet och Annie Lööf vill försöka stoppa en del skattehöjningar genom att bryta ut enskilda förslag ur regeringens höstbudget, trots att partiet tidigare gått i spetsen för att Alliansen inte ska lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Om Centerpartiets förslag ska nå framgång krävs Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Centerpartiet menar att deras modell för att stoppa regeringens förslag inte bryter mot det så kallade ramverket.

Centerpartiets förslag har inte förankrats med övriga allianspartier. I stället påvisar förslaget den djupnande klyftan inom Alliansen, inte minst i regeringsfrågan.


Detta ligger inte i linje med vad Alliansen sagt tidigare. Detta är definitivt en ny linje från Centern, säger Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson till TT. Mats Persson tillägger att det finns många nackdelar med att bryta ut enskilda delar ur regeringens budgetproposition och att det då även kan bli svårt för en eventuell framtida alliansregering i minoritet att få igenom sin budget.

Moderaternas besked är fortfarande att det är med en gemensam budget som alliansen ska lägga om den ekonomiska politiken, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson till Expressen.

Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed uppger att det bästa sättet att stoppa regeringens politik fortfarande är att lägga fram en sammanhållen Alliansbudget.

Anna Kinberg Batra väckte för en tid sedan stor irritation hos sina allianskamrater då hon berättade att Moderaterna svängde och öppnade dörren för samarbete med Sverigedemokraterna utan att i förväg ordentligt ha informerat övriga partiledare inom Alliansen. I dag är det Annie Lööf som väcker en motsvarande irritation i Alliansen då hon inte heller i förväg ordentligt informerat sina partiledarkollegor. Vore kanske läge att se över de interna kommunikationsstrategierna inom Alliansen? I alla fall om man gör anspråk på att vilja och kunna regera tillsammans.

Jag kommer osökt att tänka på när Annie Lööf i sitt sommartal i Almedalen 2012 inbjöd sina partiledarkollegor till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra vad hon menade var en nödvändig uppgradering av Alliansen till 2.0. Övriga alliansledare blev tagna på sängen och var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.

Vi får väl se om alliansledarna när de träffas i nästa vecka för att diskutera Annie Lööfs förslag kommer fram till något mer substantiellt än vad de gjorde vid det misslyckade Maramö-mötet. Men Annie Lööf har spelar högt. För första gången på länge kritiseras nu Centerpartiet och Annie Lööf för otydlighet i politiken och för att av opportunistiska skäl byta ståndpunkt i budgetfrågan och ge Sverigedemokraterna inflytande över den ekonomiska politiken. En positionsförskjutning som riskerar att skapa politiskt kaos.

Själv hoppas jag att centerledarens utspel får två konsekvenser. För det första en blocköverskridande överenskommelse om praxis för oppositionens handlingsutrymme i samband med riksdagens budgetbehandling. För det andra en rejäl vänster-högerkonflikt om skattepolitiken. Jag tror att svensk demokrati skulle må bra av båda dessa saker.