Kommer Anna-Karin Hatt att frälsa Centerpartiet?

Centerpartiets suck av lättnad var så stark att den gav utslag på Richterskalan. Anna-Karin Hatt hade ändrat sig och tackade ja till att föreslås som ny partiledare. Hennes mandat blir utomordentligt starkt. Partistämman den 3 maj blir mer en kröningsceremoni än ett partiledarval. 

Men Anna-Karin Hatts starka ställning löser förstås inte Centerpartiets dilemma i regeringsfrågan. Centerpartiet är i ekonomiska frågor ett genuint högerparti. Samtidigt är Centerpartiet - med Anna-Karin Hatts egna ord i dag - en "grön liberal kraft", vilket går stick i stäv med ett samarbete med Sverigedemokraterna. 

Anna-Karin Hatt höll korten i regeringsgfrågan tätt mot kroppen i dag. Men ett och annat gick ändå att utläsa.

För det första: Anna-Karin Hatt indikerade inte på något sätt att hon hade ambitionen att ändra Centerpartiets innevarande linje med avseende på SD i regeringsfrågan. Det finns heller inget inre tryck i partiet i dag på en sådan förändring. Muharrem Demirok föll på att han inte lyckades hålla ihop sitt parti, inte på att han ville förändra partiets hållning till SD.

För det andra: Anna-Karin Hatt lyfte fram klimatpolitiken som Centerpartiets viktigaste profilfråga framöver. "Svensk klimatpolitik håller på att krackelera.", sa hon, och tillade: "Det är en av vår tids största utmaningar och där har Centerpartiet många av svaren som behövs." Det var en signal som hette duga, inte bara till Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari utan också till alla dem som funderar över Centerpartiets vägval framöver.

Min slutsats: Om de tre rödgröna partierna tillsammans med Centerpartiet i valet 2026 blir större än Tidöpartierna så kommer Centerpartiet inte att släppa fram en regering som är beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. I det avseendet kommer Anna-Karin Hatt att gå i Annie Lööfs fotspår. Jag tror också att Hatt kommer att vara mer framgångsrik i att fram till valet 2026 hantera den frågan internt i Centerpartiet än vad Muharrem Demirok var.

Får vi en Hatt-effekt för Centerpartiet? Det skulle inte förvåna, åtminstone på kort sikt.  

För övrigt har Anna-Karin Hatt läst statsvetenskap i Göteborg. Så bättre kan det inte bli.

Almedalens nya format fungerade - men sorgen och vreden var stark

Mordet på Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, spred sorg och vrede över Almedalen. Sorg över att en älskad medmänniska på ett så brutalt och grymt sätt ryckts ifrån sina närmaste och från oss. Vrede över angreppet på det demokratiska öppna samhälle som dådet innebar. Men i sorgen och vreden växte också en beslutsamhet fram, en beslutsamhet om att alltid hålla fast vid hoppet och att alltid stå upp för demokratins principer och för alla människors lika värde.

Den misstänkte gärningsmannen har en bakgrund i den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). I medierapporteringen kring mordet betonas att han led av psykisk ohälsa. Så är det säkert. Men jag skulle gärna se en studie som jämför hur psykisk ohälsa lyfts fram som den avgörande faktorn till brottet i situationer där gärningsmannen är till exempel en vit högerextremist, eller en invandrare eller en muslim. Jag har mina aningar, men jag är inte säker.

Almedalsveckans nya format - fem dagar i stället för åtta och två partiledartal om dagen - fungerade bra. Javisst, det var färre seminarier, färre utställare och mindre folk på plats. Men det var tillräckligt många för att skapa den speciella stämning som gör Almedalsveckan så unik - med så många människor, så många intressanta och relevanta seminarier och så många politiska möten. Nu är det ju valår i år, vilket skapar en särskild puls och intensitet i arrangemanget. Jag hoppas att de politiska partierna fortsätter att prioritera Almedalen även kommande år.

Av partiledartalen uppskattade jag främst Annie Lööfs. Hon var, tillsammans med Per Bolund, den som främst förmådde lyfta blicken bortom det nationella och se Sverige som en del av världen. Sedan kommer man inte ifrån att Ebba Busch är en skicklig talare och retoriker. 

I dag genomfördes också Mångfaldsparaden, en manifestation för alla människors lika värde. Ett tusental människor trotsade vädrets makter och deltog. 

Låt oss tillsammans hedra Ing-Marie Wieselgrens minne genom att med än större beslutsamhet bekämpa de krafter som skiljer mellan människor och som hotar vårt fria, öppna samhället. I den kampen har Almedalsveckan även framåt en viktig funktion att fylla.

Varför jag slutat använda uttrycket "politisk vilde"

För ett par veckor sedan publicerade jag en tweet där jag försynt undrade om vi inte borde sluta använda ordet "vilde" om riksdagsledamöter utan partitillhörighet. Jag anförde att ordet "vilde" är en stereotyp för "primitiva naturfolk" utanför civilisationen och ofta används med en nedsättande innebörd. Ord formar tanken, avslutade jag.

Ni kan inte ana vad som hände sedan.

Jo, det kan ni nog. Tweeten fick hundratals kommentarer, de allra flesta negativa och flera fyllda av hat, raseri och allmänna okvädingsord om min ringa person. Därtill ett antal besserwisser-kommentarer om att jag själv minsann tidigare använt uttrycket. Det är sällan en enskild tweet från mig väcker så starka känslor.

Ja, självklart hade jag själv tidigare använt uttrycket. "Politisk vilde" har ju varit ett vedertaget uttryck under väldigt många år. På samma sätt som "chokladboll" tidigare kallades något helt annat och att jag själv som ung på ett oproblematiserat sätt använde det då vedertagna namnet på den kakan. Jag noterade också att många i den efterföljande debatten uttryckte sig ungefär som att "jag ska minsann fortsätta att säga vilde" på samma triumfatoriska sätt som andra tidigare uttryckt att de "minsann skulle fortsätta säga n-boll" och inte chokladboll.

Men alla språk förändras i takt med samhällsutvecklingen. Ordet "vilde" definieras i Svensk ordbok som en "person som lever i naturtillstånd opåverkad av västerländsk kultur och ofta betraktas som skrämmande" och i utvidgad betydelse som en "obehärskad och farlig person". Ordet används ofta i nedsättande betydelse.

Min uppfattning att uttrycket "politisk vilde" överlevt sig självt förstärktes efter gårdagens debatt i SVT Aktuellt mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson. I debatten beskrev Annie Lööf konsekvent riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som "partilös" medan Jimmie Åkesson i stället insinuant talade om "den här vilden (,,,) som kanske inte har Sverige och svenska folkets intressen för ögonen." 

Var och en för göra som hen vill. Själv slutar jag nu använda uttrycket "politisk vilde" eftersom jag uppfattar det som nedsättande och daterat. 

Dessutom finns det ett bra ersättningsord. Partilös.

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

Tungt för oppositionen i opinionsmätningarna

Nu drar budgetprocessen igång. I dagsläget talar mycket för att Magdalena Andersson lyckas få med både Nooshi Dadgostar och Annie Lööf på vagnen. Vänsterpartiets krav på budgeten, såsom de framfördes i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan, var inte ohemula. Centerpartiet har inte mycket att vinna på att orsaka en regeringskris senare i höst. Och Magdalena Andersson har gott om miljarder att fördela.

Jag noterar att det går väldigt dåligt för oppositionen i opinionsmätningarna. Trots alla regeringskriser. Trots regeringens svaga parlamentariska underlag. Trots skjutningarna och en socialdemokrati som borde vara väldigt regeringstrött efter sju tunga och turbulenta år. Men om dagens mätning från SVT/Novus vore valresultat skulle vi ändå med stor sannolikhet få en ny S-ledd regering. Det är otvivelaktigt ett underbetyg åt oppositionen, med tanke på var vi befinner oss i mandatperioden. De tre rödgröna partierna samlar tillsammans 41.5 procent mot de fyra borgerliga partiernas 37.5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 48.2 procent, mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Vänsterpartiets 50.4 procent. Och då har jag ändå valt att räknat in Liberalerna, som med sina 2.1 procent ligger långt ifrån riksdagsspärren och gör sitt sämsta resultat någonsin i en SVT/Novus-mätning.

Om några veckor är det val i både Norge och Tyskland. I båda länderna tyder opinionsmätningarna på ett regeringsskifte, och att Socialdemokraterna kommer att kunna ta över makten. Det är klart att det i så fall blir en energikick även för de svenska Socialdemokraterna.

Och söndag 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett viktigt val! Glöm inte att gå och rösta.

Nu är Löfven vald. Men det politiska landskapet spricker upp och en spännande höst väntar

I en dramatisk riksdagsomröstning idag valdes Stefan Löfven återigen till statsminister. Så nu kanske vi kan ta semester? Det kan behövas, för nu väntar en politiskt spännande höst och osäkra budgetförhandlingar.

Det politiska landskapet spricker upp. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har visat att partiet inte längre accepterar den dörrmatte-roll man genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning klargjort att man vill samarbeta med det högerkonservativa block som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet nu går i opposition och tänker lägga fram en egen budget. Centerpartiet avvisar också alla tankar på politiskt samarbete med Vänsterpartiet.

Det är i dagsläget inte helt lätt att se vilket tänkt regeringsunderlag som Socialdemokraterna ska gå till val på hösten 2022. 

Hur ska det gå för Liberalerna? I dag röstade den liberala riksdagsledamoten Nina Lundström emot sin egen partilinje och gult till Stefan Löfven. Det är förstås oroväckande för Nyamko Sabuni att partiet inte lyckas hålla ihop sin riksdagsgrupp. Om omröstningen i stället gällt att släppa fram Ulf Kristersson och en SD-samverkande M/KD-regering hade sannolikt fler liberala riksdagsledamöter revolterat. Det blir ett stormigt landsmöte för Liberalerna i höst. Om splittringen kvarstår blir det väldigt svårt för partiet att klara fyraprocentsspärren.

Dessutom har vi den socialdemokratiska partikongressen i höst, där många delegater med sitt hjärta i Reformisterna kommer att kämpa hårt för att driva partiets politik åt vänster inför valet 2022.

Vi går mot en viktig och spännande politisk höst, och nästa år är det valrörelse. Jag hoppas ledande politiker förmår hålla en anständig ton och hålla den populistiska retoriken borta från debatten Jag lovar i alla fall att själv göra mitt allra bästa i det avseendet.

Regeringsfrågan tycks lösa sig. Men hur ska det gå med budgeten?

 So far, so good säger nog Stefan Löfven till sig själv innan han somnar i kväll. Bit efter bit läggs i regeringspusslet och nu talar det allra mesta för att riksdagen på onsdag verkligen släpper fram honom som statsminister. Visst, det finns fortfarande en osäkerhet om hur den tidigare vänsterpartisten och numera politiska vilden Amineh Kakabaveh kommer att rösta. Och konflikten mellan Miljöpartiet och Centerpartiet om vad som egentligen överenskommits i frågorna om strandskydd och stärkt äganderätt för skogsägare kan strula till det. 

Men sammantaget har det mesta under de senaste veckorna gått åt rätt håll för Stefan Löfven. Det visade sig tidigt att Ulf Kristersson inte kunde samla en majoritet för att släppa fram en M/KD-regering och att det - givet valresultatet 2018 - inte finns något realistiskt alternativ till en S-ledd regering. 

På längre sikt har emellertid det politiska läget blivit mer komplicerat för Stefan Löfven. Nooshi Dadgostar har med kraft visat att Vänsterpartiet inte längre accepterar den roll partiet genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning tagit steget över till det högerblock som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet inte tänker förhandla fram en budget med regeringen i höst utan i stället lägga fram en egen.

Hur ska det då gå med budgeten i höst? Stefan Löfven har ju deklarerat att han avgår om inte regeringens budget går igenom. Vänsterpartiet vill inte stödja en budget de inte fått vara med att förhandla fram. Centerpartiet vill inte stödja en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram. Om Sverigedemokraterna väljer att rösta för Moderaternas budget samlar den fler röster än vad Socialdemokraternas och Miljöpartiets förslag gör.

Går vi då oundvilkligen mot en ny regeringskris? Nåja. Nöden är uppfinningars moder. Det är fyra och en halv månad till budgetomröstningen och mycket hinner hända innan dess. Centerpartiet kommer visserligen att lägga fram ett eget budgetförslag, men kan mycket väl komma att stödja regeringsbudgeten efter att det egna förslaget röstats ned. Regeringen kan lägga fram en budget som innehåller förslag som uppskattas av Vänsterpartiet och Centerpartiet utan att dessa partier formellt varit med och förhandlat om budgeten. Det finns flera vägar fram för Stefan Löfven.

Skulle budgeten fällas i höst blir det ny regeringskris med talmansrundor i november-december och ett eventuellt extraval i januari eller februari. En sådan utveckling önskar inget av riksdagspartierna, utom möjligen Sverigedemokraterna. Så jag blir förvånad om inte Stefan Löfven lyckas hålla regeringsskutan flytande fram till valet i september 2022.

I Expressen-TV tidigare idag ombads jag att i ett enda ord sammanfatta det politiska läget. Skört, svarade jag.

Tre tankar om regeringskrisen

Sansa er. De senaste dagarna har jag i sociala medier sett många i vanliga fall kloka och reflekterande socialdemokrater och vänsterpartister ta heder och ära av varandras partier. Inläggen är ofta grovt förenklade och har sin bas i en absolut vägran att försöka se saken ur den andres perspektiv. Jag förstår vreden och besvikelsen. Men ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Försvåra inte förutsättningarna för en samverkan genom att ge uttryck för er frustration i sociala medier. Så sansa er. Blicka framåt. 

Låt falla vad icke kan stå. Det knakar i samhällets fogar och band, låt falla vad icke kan stå! Så skaldade den danske poeten och socialisten Ulrich Peter Overby i sången "Socialisternas marsch" (1871, svensk översättning Johan Lindström Saxon). Kanske är det nödvändigt att Januariavtalet faller samman för att något nytt ska  växa fram. Så här långt visar händelseutvecklingen att en stabil socialdemokratiskt ledd regering kräver samarbete både mot mitten och vänster. Att på sikt isolera Vänsterpartiet fungerar inte. Kanske krävs de en regeringsombildning eller ett extra val för att bekräfta denna insikt.

Den stora koalitionen. Efter valet 2018 förespråkade Annie Lööf en stor koalition där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingick. I dagsläget är en sådan koalition osannolik. Men på sikt kan Socialdemokraterna hamna i ett läge där man tvingas välja mellan partiets bästa (Socialdemokraterna tappar sannolikt väljare om man går i koalition med Moderaterna) och landets bästa (i en koalition förhindra genomförandet av en starkt högerorienterad politik). Jag vill definitivt inte se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men om den nuvarande regeringskrisen inte löser sig och ett extraval inte förändrar läget kommer frågan att komma upp på dagordningen.

Skärpt konflikt om synen på SD

Synen på Sverigedemokraterna fortsätter att vara en viktig skiljelinje i svensk politik. Moderaterna och Kristdemokraterna blir allt mer oblyga i sin strävan att normalisera Sverigedemokraterna och de båda partierna gör ingen hemlighet alls med att de gärna ser Sverigedemokraterna som en del av ett kommande regeringsunderlag. Även Liberalerna har genom sin partiledare Nyamko Sabuni markerat att man gärna ger sitt stöd åt en moderatledd regering, även om en sådan regering skulle vara beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktig enskild omröstning.

Samtidigt har framträdande socialdemokratiska företrädare blivit allt mer tydliga i sitt öppna avståndstagande från Sverigedemokraterna, och då inte enbart åberopandes partiets nazistiska rötter och dess impregnering av rasism utan också med argumentet att man i förlängningen uppfattar Sverigedemokraterna och dess politik som ett hot mot det demokratiska systemet. Även Centerpartiet och Annie Lööf har varit utomordentligt tydligt med att ingenting har förändrats i partiets syn på Sverigedemokraterna och att ett samarbete inte på något sätt är tänkbart. 

En skärpt konfliktyta kring synen på Sverigedemokraterna försvårar förstås ett framtida samarbete mellan de fyra borgerliga partierna. Liberalerna är kluvet i frågan och för Centerpartiet höjs tröskeln ytterligare för att stödja en moderatledd regering om valresultatet 2022 skulle bli ungefär detsamma som valresultatet 2018. För Socialdemokraterna är en konflikt kring synen på Sverigedemokraterna dessutom i linje med partiets ideologiska grundvärden och bidrar till att mobilisera de egna medlemmarna och sympatisörerna.

Nu pågår också en strid om normalisering av högerextrema mediekanaler. Så valde till exempel moderaternas förste vice ordförande i Stockholms län (och tillika kommunstyrelsens ordförande i Österåker) Michaela Fletcher nyligen att medverka i Swebbtw, en kanal som nyligen stängdes av från Youtube eftersom den sprider hatretorik och konspirationsteorier. 

Själv noterar jag att Jamie Raskin - den demokratiske kongressledamoten och processledaren i riksrätten mot Donald Trump i sitt avslutningsanförande citerade Benjamin Franklin och uppmanade kongressen att aldrig underskatta mobben eller högerextremister: Don't make yourself a sheep. The wolves will eat you.

Jag hoppas Ulf Kristersson lyssnade.

Centerpartiet sviker de unga ensamkommande

I dag meddelar Annie Lööf och Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato att Centerpartiet kommer att rösta nej till regeringspartiernas förslag om lättnader för unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen - trots att coronapandemin i grunden förändrat förutsättningarna på arbetsmarknaden. Möjligheterna för unga människor som just gått ut gymnasiet att på bara sex månader skaffa sig ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år är nu utomordentligt små.

Jag tror sällan jag sett en politiker byta fot så snabbt som Jonny Cato gjort i denna fråga. Så sent som i april krävde Jonny Cato med eftertryck lättnader för denna grupp, Då sa Jonny Cato till Ekot: Det kan till exempel handla om att ungdomarna ska få ett år i stället för sex månader på sig att skaffa ett jobb (...) eller att ungdomarna inte ska behöva visa upp ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år. Nu säger han i stället att han tänker rösta emot de förslag som tillmötesgår de krav han framförde i våras.

Jag vet inte om Jonny Cato har glömt vad han sa i april eller om han har ändrat uppfattning. I vilket fall är Centerpartiets lappkast i frågan ett svek mot de unga ensamkommande som klarat av sin gymnasieutbildning och som nu ska söka sig ut på en arbetsmarknad som i grunden förändrats sedan gymnasielagen kom till.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Om Frälsare av olika slag

Det är Juldag och oss är en Frälsare född.

I vardagsspråket används ordet Frälsare som synonym till "befriare" eller "räddare". Ordet härstammar från "frihalsa", att en fånge som bär en boja om halsen får bojan borttagen och blir fri.

Om vi för ett ögonblick bortser från Jesus Kristus - vem är det moderna Sveriges främste Frälsare? Jag gör som man brukar nu för tiden. Jag googlar.

Ordkombinationen Olof Palme/Frälsare får 11 400 träffar. Kombinationerna Annie Lööf/Frälsare och Stefan Löfven/Frälsare får båda 40 300 träffar, och de utklassar Jimmie Åkesson/Frälsare som endast får 16 800 träffar. Ulf Kristersson/Frälsare får 6 650 träffar, Jonas Sjöstedt/Frälsare får 7 340 träffar och Ebba Busch Thor/Frälsare får 8 300 träffar.  

Ingmar Bergman/Frälsare får 6 380 träffar. Leif GW Persson/Frälsare får 5 550 träffar.

Alla får de stryk av Zlatan. Ordkombinationen Zlatan/Frälsare får nära 60 000 träffar på Google.

Men statusen som Frälsare kan skifta snabbt. Nils Ferlin skrev: En kättare i dag: Och i morgon en martyr, Titlarna beror på herrarna som styr. (Sancta Simplicitas, Goggles) Zlatan Ibrahimović beslut att köpa en fjärdedel av Hammarby innebar att han hamnade i onåd hos en del Malmö FF-supporters. De tycker att Zlatan sviker den klubb som fostrat honom. Deras ilska har tagit sig handgripliga uttryck i form av vandalisering av skulptören Peter Lindes staty av Zlatan på Stadiontorget i Malmö. Statyn har sprejats i vitt, bränts med bengaler, klottrats ned med hat och hot och näsan har sågats av.

Så mycket hat. Mot en man de en gång älskade och hyllade.

(Jag vet inte vem som tagit bilden. Den finns på Wikipedia här.)

Själv har jag mycket svårt att förstå det hat som Zlatans agerande väcker. Hade jag, Gud förbjude, varit MFF-supporter hade jag varit glad och stolt över att lagets överlägset främste spelare någonsin nu tar de första stegen för att etablera sig på den internationella fotbollsscenen i en annan roll än som spelare. Zlatan är inte "Malmö FF:s spelare", han är så mycket större än så. Sedan är det en annan sak vad man tycker och tänker om att fotbollslag kan köpas och säljas överhuvudtaget.

Jag tror Malmö FF:s supportrar gör bäst i att vänja sig vid att Zlatan även fortsättningsvis banar sig sin egen väg. Och de borde önska honom lycka till på den färden.

Det finns faktiskt en bok som heter Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott (red Susanne Olsson, Olof Sundqvist, David Thurfjell. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2014). Jag har inte läst den, men vill gärna göra det.

Jag noterar för övrigt att ordkombinationen Greta/Frälsare får 71 600 träffar.

Men alla besegras de av Jesus Kristus. Ordkombinationen Jesus Kristus/Frälsare får hela 209 000 träffar på Google. Så då måste det vara sant.

Angående misstroendeförklaringen: Mycket talar för att Eva Nordmark kan sitta kvar

I dag meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet står fast vid sin avsikt att på tisdag rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en misstroendeförklaring. Om så skulle bli fallet väntar regeringskris och kanske till och med ett extra val.

Min bedömning från tidigare ligger emellertid fast. Sannolikheten för att Eva Nordmark kan sitta kvar är större än sannolikheten att hon tvingas avgå.

Vänsterpartiet vill inte riskera ett extra val. Utgången av ett sådant skulle mycket väl kunna leda till en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Ansvaret för en sådan utveckling kommer oundvikligen att delvis hamna på Vänsterpartiet, som satte igång processen.

Regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna vill också undvika ett extra val. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson (Annie Lööf har ju just fött barn) beskriver Moderaternas och Kristdemokraternas krav som "detaljer" som det går att diskutera och förhandla om. Anders W Jonsson öppnar också för att diskutera Vänsterpartiets krav om att LOV (Lagen om valfrihet) inte ska få styra Arbetsförmedlingens verksamhet: Orsaken till att vi sagt att LOV är viktigt det är tanken att det är den arbetslösa som ska kunna fatta beslutet, men den frågan får man väl sätta sig ner och titta på. Även Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni öppnar för kompromisser: Vi hörsammar kritiken och får återkomma med ett svar, säger hon, och syftar på LOV och risken för att förändringsprocessen hastas igenom.

Så mycket talar för att regering och oppositionspartier talar sig samman och att Eva Nordmark kan sitta kvar. Men osvuret är bäst. Vänsterpartiet leker med elden.

Ulf Kristersson söker politiskt samarbete med Jimmie Åkesson. Moderaternas normalisering av SD är nu fullbordad

I dag träffades Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera ett framtida politiskt samarbete i riksdagen. Samtalet handlade enligt Ulf Kristersson själv bl a om sätt att minska invandringen till Sverige, om behovet av skärpta straff för att bekämpa brottsligheten och om ett främjande av kärnkraften.

Det är första gången moderatledaren träffar Jimmie Åkesson för ett enskilt möte i syfte att åstadkomma ett politiskt samarbete i riksdagen. Moderaternas normalisering av Sverigedemokraterna kan härmed sägas vara fullbordad.

Det går fort ibland. Från Fredrik Reinfeldts uppmaning "Öppna era hjärtan" 2014 över Anna Kinberg Batras uttalande om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna 2017 till att Jimmie Åkesson sitter i Ulf Kristerssons arbetsrum i riksdagen och planerar ett konkret samarbete mellan de båda partierna inom invandringspolitiken och kriminalpolitiken.

Det är samme Ulf Kristersson som i egenskap av nyvald partiledare tydligt deklarerade: "Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna". I regeringsförhandlingarna efter valet 2018 lovade samme Ulf Kristersson dyrt och heligt Centerpartiet och Liberalerna att han som statsminister skulle bli en garant för att Sverigedemokraterna aldrig skulle få något inflytande över politiken. Dagens samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson visar att Annie Lööf och Jan Björklund visste vad de gjorde när de sa "tack, men nej tack" till Ulf Kristerssons inviter.

Samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer knappast att stanna vid migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Aptiten växer medan man äter. Hur blir det med public service? Hur blir det med kulturpolitiken? Och hur blir det med skolan - kommer Richard Jomshofs bisarra idéer om statliga internatskolor för barn som stör ordningen också snart att vara moderat politik? Som sagt - det går fort ibland.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som bara vill minska invandringen. Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Sverigedemokraterna beskriver sig själva som Sverigevänner, men hatar den liberala individualiserade syn på människans fri- och rättigheter som under så lång tid konstituerat det som i dag är Sverige.

Det högerkonservativa blocket tätnar. Högerradikala, populistiska rörelser kommer sällan till makten utan att först ha släppts fram av den traditionella högern. Dagens besked från Ulf Kristersson innebär ytterligare ett steg i en sådan riktning.

Hur ska det gå för Nyamko Sabuni och Liberalerna?

I dag öppnades Liberalernas landsmöte i Aros Congress Center i Västerås. I dag presenterades också två olika väljarundersökningar - i Demoskop får Liberalerna 3.9 procent och i Sifo får Liberalerna 3.5 procent. De som hade hoppats på en Nyamko Sabuni-effekt i opinionen har hittills hoppats förgäves. Liberalerna ligger stabilt placerat under fyraprocentsspärren. I valet 2018 fick partiet 5.5 procent av rösterna.

Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.

Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)

I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?

För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.

Ebba Busch Thor och KD:s populistiska retorik

I sitt tal i Almedalen igår rasade kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor mot det mesta: Socialister, radikaler, liberaler, statsministern, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Jan Björklund, "ledande politiker", "höga tjänstemän", Januaripartierna, "elitfeminister", Skolverket, Jämställdhetsmyndigheten och bankerna.

Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.

Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.

I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.

Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.

Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.

I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.

”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.

Vart går Liberalerna?

I dag meddelade Erik Ullenhag att han hoppar av sin kandidatur som partiledare för Liberalerna. Därmed är det i praktiken klart att Nyamko Sabuni på fredag väljs till ny partiledare för Liberalerna.

Det är lätt att förstå Erik Ullenhags beslut. Medlemsomröstningarna har - även om representativiteten kan ifrågasättas - förhållandevis entydigt placerat Sabuni framför Ullenhag. Om landsmötet, mot förmodan, ändå valt att säga nej till Nyamko Sabuni hade Erik Ullenhag och hans anhängare ställts inför en svår svekdebatt. Partiet hade riskerat att polariseras ytterligare, och Ullenhags möjligheter att ena och hålla samman Liberalerna hade varit mycket små.

Hur kommer Nyamko Sabuni då att agera som partiledare för Liberalerna? Nyamko Sabuni har tidigare varit mycket tydlig med att hon vill att Liberalerna ska samtala och diskutera och till och med samverka med Sverigedemokraterna i olika politiska frågor. I en intervju i Expressen tog hon avstånd från de mer generösa regler för anhöriginvandring som Liberalerna förhandlat fram i samband med Januariavtalet. Hon vill också motverka mångkultur. "Bara ut med de som kommer", säger hon om dem som inte redan vid gränsen kan visa att de har asylskäl. (Kort efteråt bad Sabuni om "ursäkt" för intervjun, samtidigt som hon påstod att hon var korrekt citerad och stod fast vid sina åsikter.)

Sabunis uttalanden har tolkats som att hon står nära Moderaterna och Kristdemokraterna i regeringsfrågan, och att hon gärna släppt fram en moderatledd regering även om en sådan blev beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje enskild viktig omröstning.

Om Sabuni håller fast vid de ståndpunkter hon framfört kan Liberalerna mycket väl locka över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna. Däremot riskerar Liberalerna att förlora väljare till främst Centerpartiet, samtidigt som den egna kadern demobiliseras och att den djupa sprickan i partiet består.

Men Nyamko Sabuni har hittills inte visat någon tvekan att byta ståndpunkt i viktiga frågor. Hon inser också säkert risken att bli Liberalernas motsvarighet till Håkan Juholt och slitas sönder av partiets olika stridande falanger. Kanske väljer hon att betona att Januariavtalet ligger fast, och försöker lägga regeringsfrågan efter valet 2022 i frysboxen? Vem vet - kanske sätter hon sig tillsammans med Annie Lööf i Stefan Löfvens regering efter budgetförhandlingarna i höst?

I vilket fall önskar jag Nyamko Sabuni ett uppriktigt lycka till. Sverige behöver ett starkt liberalt parti som står upp för rättsstatens principer, värnar demokratin och principen om alla människors lika värde och som håller främlingsfientliga och rasistiska krafter stången.

Vill "förbjuda exkluderingsflaggan" - M, KD och L gör honom till kommunstyrelsens ordförande

I skånska Svalöv har Moderaterna och Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna, inlett ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Samarbetet innebär att Sverigedemokraten Teddy Nilsson tilldelas det tyngsta politiska uppdraget - han blir kommunstyrelsens ordförande.

Tidigare i veckan avslöjade Aftonbladet att Teddy Nilsson på sitt Facebook-konto spridit inlägg fyllda av antisemitisk hatretorik, och att han med formuleringen "väl valda ord" kommenterat en text där Annie Lööf utpekats som "folkförrädare".

Historien slutar inte där. I dag avslöjar Expo att Teddy Nilsson också argumenterat för att den regnbågsfärgade Pride-flaggan skulle förbjudas. Som argument anförde Teddy Nilsson att flaggan blivit HBTQ-rörelsens främsta varumärke och att den "ifrågasätter heteronormen".

Jag vet inte vad som är ynkligast. Teddy Nilssons uttalanden eller Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas beslut att lyfta fram en person med dessa åsikter till ordförande i kommunstyrelsen.

Händelserna i Svalöv ger skäl till eftertanke - för att uttrycka det milt - för dem som hävdade att en M/KD-regering aldrig skulle samverka med Sverigedemokraterna. På flera ställen i Sverige - Sölvesborg, Hörby, Bromölla - medverkar Moderaterna till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Ulf Kristersson protesterar - men har inte den nödvändiga auktoriteten för att påverka sina partikamrater.