Nej till skuggsamhälle - ja till amnesti!

Regeringens migrationspolitiska lagförslag försvårar integrationen och riskerar att leda till ökat utanförskap och ett snabbt växande skuggsamhälle. I dag skriver jag tillsammans med flera andra på Aftonbladet Debatt. Nedan finner ni ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

Regeringens förslag till ny migrationslag innebär att Sverige ytterligare stänger sina gränser och gör det svårare för nödställda människor på flykt att få en fristad i vårt land. Lagförslaget försvårar integrationen och riskerar att leda till ökat utanförskap och ett snabbt växande skuggsamhälle.

Vi ambassadörer för kampanjen ”Håll ihop Sverige” ser med sorg och vrede på denna utveckling. Vi välkomnar de förslag till migrationspolitiska lättnader för barnfamiljer som just nu förs fram av Svenska Röda Korset, Rädda Barnen med flera. Organisationerna belyser de drastiska försämringar i migrationslagstiftningen som hotar. De ger även starkt stöd för den utökade möjlighet att få uppehållstillstånd av humanitära skäl som föreslås av regeringen.

Men för vissa utsatta grupper krävs mer långtgående åtgärder. Det krävs en amnesti för såväl barnfamiljer som Sveriges ensamkommande ungdomar.

Det pågår en tragedi framför allas våra ögon, nämligen att tusentals som sökte asyl tidigare – främst under flyktingvågen 2015 – har hamnat i en papperslös existens eller i limbo. Om riksdagen vill undvika ett snabbt växande skuggsamhälle, ett ökat utnyttjande av människor och framväxten av en svart arbetsmarknad behöver vi amnesti.

Vi, ambassadörer för kampanjen Håll ihop Sverige, vill avsluta med vad som krävs av ett rättssäkert land med humanitär vilja:

• Ge amnesti till alla Sveriges ensamkommande ungdomar av alla nationaliteter som har rotat sig i Sverige.

• Stoppa alla utvisningar till kriget i Afghanistan.

• Låt barnkonventionen gälla alla barn – ge amnesti till alla barnfamiljer från de länder där FN bedömer att det råder krig eller konflikt.

• Återinför "synnerligen" och "särskilt ömmande omständigheter" samt "övriga skyddsbehövande" som skäl för uppehållstillstånd.

• Återinför permanenta uppehållstillstånd som norm.

Thomas Avén, ordförande Läkare i världen

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap 

Sara Brachet, grundare av föreningen LAMSF, De svensktalande migranternas vänner i Frankrike

Maud Edgren-Schori, fil lic i socialt arbete och f d genusrådgivare i FN

Abdul Ghafoor, founder and director of Afghanistan Migrants Advice and Support Organisation (AMASO)

KG Hammar, ärkebiskop emeritus

Betlehem Isaak, författare och krönikör

Åke Holm, rektor på Ölands folkhögskola

Dan Israel, bokförläggare

Bertil Kågedal, professor emeritus i klinisk kemi vid Linköpings universitet, f d överläkare i klinisk kemi

Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren

Suzanne Osten, regissör

Agneta Pleijel, författare        

Anders Silfverdal, sjukhuspastor i Östersund, familjehemsförälder och aktiv

Marit Törnqvist, illustratör och författare 

Anders Wijkman, författare och debattör

 

 

 

Centerpartiet sviker de unga ensamkommande

I dag meddelar Annie Lööf och Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato att Centerpartiet kommer att rösta nej till regeringspartiernas förslag om lättnader för unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen - trots att coronapandemin i grunden förändrat förutsättningarna på arbetsmarknaden. Möjligheterna för unga människor som just gått ut gymnasiet att på bara sex månader skaffa sig ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år är nu utomordentligt små.

Jag tror sällan jag sett en politiker byta fot så snabbt som Jonny Cato gjort i denna fråga. Så sent som i april krävde Jonny Cato med eftertryck lättnader för denna grupp, Då sa Jonny Cato till Ekot: Det kan till exempel handla om att ungdomarna ska få ett år i stället för sex månader på sig att skaffa ett jobb (...) eller att ungdomarna inte ska behöva visa upp ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år. Nu säger han i stället att han tänker rösta emot de förslag som tillmötesgår de krav han framförde i våras.

Jag vet inte om Jonny Cato har glömt vad han sa i april eller om han har ändrat uppfattning. I vilket fall är Centerpartiets lappkast i frågan ett svek mot de unga ensamkommande som klarat av sin gymnasieutbildning och som nu ska söka sig ut på en arbetsmarknad som i grunden förändrats sedan gymnasielagen kom till.

Viktigt att S säger nej till M:s krav på "volymmål" för asylmottagningen

Den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén, eller Kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken (Ju 2019:01) som den formellt heter, går nu in i slutfasen av sitt arbete. I slutet av juli ska de politiska partierna ha kommit överens om förslag som har brett stöd i riksdagen, och TT berättar att kommitténs opolitiska sekretariat nu tagit fram ett helhetsförslag som partierna förhandlar om.

I denna text tänkte jag uppehålla mig kring en av de punkter som partierna förhandlar om. Moderaterna vill gärna att det sätts upp ett volymmål för den svenska asylpolitiken, det vill säga att Sverige formulerar ett tak för hur många människor som söker asyl i Sverige. (I sekretariatets förslag används nu i stället ordet "riktmärke" - det har dålig klang att beskriva enskilda människor på flykt från krig och förtryck i termer som "volymer".)

Socialdemokraterna i kommittén vill helst inte ha ett sådant volymmål. Å andra sidan vill Socialdemokraterna väldigt gärna ha med Moderaterna på en överenskommelse - dels för att skapa långsiktighet i migrationspolitiken, dels för att man hoppas att på så sätt kunna avföra migrationspolitiken som en stridsfråga mellan S och M.

Så kanske att Socialdemokraterna accepterar principen om volymmål i hopp om att skapa fred med Moderaterna om flyktingpolitiken. Men en sådan strategi kan bli ett praktfullt socialdemokratiskt självmål.

Moderaterna blir naturligtvis jätteglada om Socialdemokraterna accepterar principen om volymmål. Samtidigt vill Moderaterna gärna ha kvar konflikten om migrationspolitiken med Socialdemokraterna. Risken finns att Moderaterna - när Socialdemokraterna väl accepterat principen om volymmål - ändå i sista minuten väljer att inte komma överens med motiveringen att socialdemokraternas kompromissvilja gått tillräckligt långt. Eller att Moderaterna visserligen accepterar överenskommelsen, men varje år framöver tar strid med Socialdemokraterna om hur stort volymmålet/riktmärket ska vara. Moderaterna är tydliga med att de vill minska Sveriges asylmottagande från dagens cirka 20 000 asylsökande per år till ner mot 5 000 asylsökande per år - och att volymmålet ska fungera som "ett kraftfullt styrmedel".

På så sätt vinner Moderaterna både i sak (det införs ett volymmål/riktmärke för asylmottagningen) och strategiskt (konflikten med Socialdemokraterna om migrationspolitiken hålls vid liv och förs nu ännu mer på Moderaternas planhalva - hur mycket flyktingmottagningen bör minska).

Min ståndpunkt är Sverige ska inte ha ett tak/mål/riktmärke för asylinvandringen. Som 16 av Sveriges mest framstående folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan:

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

28 förslag för en hållbar, rättssäker och human asylpolitik

Hur ska Sverige - som ett av världens allra rikaste och välmående länder - på bästa sätt kunna hjälpa fler människor som befinner sig på flykt? Som socialdemokrat tycker jag att den frågan självklart bör stå i förgrunden när vi diskuterar flyktingpolitik och migrationsfrågor.

Så är det inte alltid idag. Alltför ofta handlar debatten om att Sverige ska ta emot ännu färre flyktingar, hur vi ska göra för att färre människor på flykt ska söka sig till Sverige för att få hjälp. Det är bakvända världen.

Därför är det med stor glädje jag berättar att Socialdemokrater för tro och solidaritet idag presenterar sitt program för en hållbar, rättssäker och human flyktingpolitik. Vi vill hjälpa fler, inte färre. Och vi vill ge dem som ska stanna i Sverige - vårt växande hem - bättre och tryggare förutsättningar att etablera sig i vårt samhälle.

Bland förslagen märks  märks återinförande av permanenta uppehållstillstånd, amnesti för ensamkommande unga som varit i Sverige i över ett år, stopp för alla utvisningar till Afghanistan samt ett tydligare integrerat barnrättsperspektiv i hela asylprövningsprocessen.

Visst - alla förslag kanske inte kan införas med omedelbar verkan. Men förslagen pekar ut den riktning vi tycker att debatten ska ha. Hur ska Sverige göra för att kunna hjälpa fler, inte färre.

I dessa tider vill jag också lyfta fram behovet av skydd för de människor som permitteras eller sägs upp på  grund av Corona-krisen - de ska inte behöva känna oro för att kastas ut ur landet. Detsamma gäller förstås alla dem som omfattas av gymnasielagen och bara har några månader på sig att ordna ett fast jobb. Verkligheten har förändrats - då måste lagen anpassas till den nya verkligheten.

Programmet har tagits fram i samverkan med ett stort antal av civilsamhällets organisationer och med aktörer ur arbetarrörelsen i vid bemärkelse. Det är vår förhoppning att den migrationspolitiska kommittén i riksdagen lyssnar in de stämningar som präglar alla de nätverk och frivilligorganisationer som kämpar för att Sverige ska bli ett internationellt föredöme när det gäller solidaritet med de mest utsatta grupperna och människorna. 

Hela programmet kan laddas ner och läsas här. Sprid gärna - tillsammans gör vi avtryck och förändrar politiken!

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan växer - stoppa utvisningarna nu!

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan saknar motstycke. Så skrev Dagens Nyheter igår, och redovisade en FN-rapport med skrämmande läsning. På bara tre månader - mellan juli och september i år - har 1 174 civila dödats och 3 139 skadats i Afghanistan, en ökning med hela 42 procent jämfört med föregående år. Sammantaget har 2 563 civila dödats och 5 676 skadats i år. Cirka 41 procent av dem är kvinnor och barn.

Och i skrivande stund meddelar nyhetsbyråerna att över 60 personer dödades i ett nytt bombdåd mot en moské i Afghanistan.

Afghanistan framstår som ett krigets och terrorns helvete på jorden. Och bedömare ser ingen ljusning - tvärtom förväntas det bli värre innan det blir bättre.

Sverige är ett av världens rikaste, tryggaste och bästa land att leva i - hur man än mäter. Det är inte värdigt Sverige att fortsätta utvisa unga människor till skräcken Afghanistan. Det är inte ett sådant land vi vill vara. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas - de borde stoppas nu!

Dags för nya tag i migrationspolitiken - förbättra möjligheterna till familjeåterförening!

Det bör bli bättre ordning och reda i svensk asyl- och migrationspolitik. En ny rapport från Röda Korset visar hur den tillfälliga asyllagen nekar familjer där en eller flera personer beviljats skydd i Sverige familjeåterförening under de tre år lagen gäller. I flera fall skiljs föräldrar och barn åt under många års tid, vilket skapar lidande och ökad psykisk ohälsa.

Går detta an? Nej, det går verkligen inte an.

Nu när valet är över är det hög tid att de demokratiska politiska partierna samlar ihop sig och åtgärdar de brister som i dag finns i den svenska flykting- och migrationspolitik. Sverige är i så många avseenden ett föregångsland i världen. Då ska vi också leva upp till förväntningarna genom att föra en flykting- och migrationspolitik som inte skiljer barn från föräldrar. I stället måste Sverige gå i täten för en politik som skapar trygghet för de nyanlända och som inte stänger dörren till omvärlden.

När det gäller anhöriginvandringen delar jag helt Röda Korsets slutsats: På grund av de svåra humanitära konsekvenserna kan det inte anses proportionerligt att neka familjer återförening längre tid än de tre år den tillfälliga lagen gäller. Rätten till familjeåterförening måste garanteras för alla som beviljas skydd i Sverige och försörjningskrav som försvårar eller omöjliggör familjeåterförening måste ses över.

Genomdrivandet av gymnasielagen som ger 9 000 unga människor en möjlighet att bygga sig en framtid i vårt gemensamma växande hem var en stor framgång, och visar att politisk kamp lönar sig. Men alla ungdomar som kom 2015 omgärdas inte av gymnasielagen. Jag skulle gärna se en lösning som gav även dessa ungdomar en möjlighet att få stanna - i annat fall riskerar vi att de blir en del av ett växande skuggsamhälle.

För att öka tryggheten och förbättra integrationen bör Sverige också så snart som möjligt göra permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel. Permanenta uppehållstillstånd underlättar för människor att lära sig språket och etablera sig på arbetsmarknaden, de avlastar rättsinstitutionerna genom att minska antalet omprövningar och de ökar människors livskvalitet. I väntan på att permanenta uppehållstillstånd blir huvudregel bör sådana tillstånd åtminstone beviljas efter förlängningsansökan om skyddsbehovet kvarstår.

Och nej - Sverige ska inte utvisa människor till krigets Afghanistan. I morgon måndag 8 oktober genomförs manifestationer över hela landet mot utvisningarna. Jag hoppas att dessa manifestationer får att stort genomslag och blir en maning till de demokratiska politiska partierna att forma en migrations- och asylpolitik med förbättrade möjligheter till anhöriginvandring, permanenta uppehållstillstånd och utan utvisningar till Afghanistan.

De unga ensamkommande behöver vårt stöd - nu mer än någonsin

Två migrationsdomstolar har av lagtekniska skäl vägrat tillämpa den lag som syftar till att genom gymnasiestudier ge 9 000 unga ensamkommande människor en ny möjlighet att få stanna i vårt Sverige. Jag är inte jurist, och avstår från att bedöma rimligheten i migrationsdomstolarnas agerande. Men domstolarnas beslut innebär de facto att 9 000 unga människor vars liv redan alltför länge präglats av tvära kast mellan hopp och förtvivlan nu utsätts för ytterligare psykiska påfrestningar. Situationen är oacceptabel.

Nästa steg i processen är att Migrationsöverdomstolen prövar inkomna överklaganden till migrationsdomstolarnas beslut och fastställer rättspraxis. Men oavsett vad Migrationsöverdomstolen kommer fram till måste situationen för du unga ensamkommande lösas. Ingen tror på fullt allvar att Sverige kommer att tvångsavvisa 9 000 unga människor som bott i flera år i Sverige till Afghanistan - humanitära, politiska och praktiska skäl sätter hinder i vägen. Frågan är inte om deras situation ska lösas - utan hur.

Riksdagen har genom sitt beslut om gymnasielagen bundit fast sig vid en intention att hjälpa dessa unga människor. Den intentionen kan inte göras ogjord. Därför vore det bra om representanter för såväl regeringen som för de partier som i riksdagen ställde sig bakom förslaget redan nu klargör att de står fast vid sin avsikt att ge dessa unga människor en möjlighet att stanna.

Om Migrationsöverdomstolen fastställer migrationsdomstolarnas beslut så måste lagstiftningen omedelbart justeras på ett sätt som gör den juridiskt användbar. Men budskapet till alla dessa unga måste slås fast - vi sviker inte er, vi håller fast vid våra utfästelser. Jag hoppas att det går att utveckla mekanismer som gör det möjligt för de ungdomar som satsat hårt på att nu i höst få påbörja sina gymnasiestudier också kan göra detta.

I nöden prövas vännen. Jag hoppas att regeringen nu prioriterar den akuta situationen och visar  politiskt ledarskap i frågan.

Glad att Fatemeh Khavari får Martin Luther King-priset!

Jag blir väldigt glad när jag läser att Fatemeh Khavari tilldelas Martin Luther King-priset 2018. Fatemeh Khavari har under året varit en drivande kraft och en framträdande profil i arbetet med att stoppa tvångsutvisningarna av unga ensamkommande människor till Afghanistan. På kort tid har hon trots sin unga ålder klivit fram med oförtröttlig energi och blivit en symbol för fredlig och hoppfull aktivism för ett rättvisare och människovänligare samhälle. Fatemeh har med sitt ledarskap lyckats hålla samman en snabbt växande rörelse. Trots hat står hon upp för dem som behöver det mest, de som tidigare inte haft någon röst - i sann Martin Luther King-anda, skriver juryn i sin motivering. 

Martin Luther King-priset delas ut av Equmeniakyrkan, Kristna fredsrörelsen och Sveriges kristna råd. Priset ska gå till en person eller grupp som visar solidaritet med sina medmänniskor och som finner inspiration i icke-våldets ideal. Martin Schibbye fick priset 2017 och Malena Ernman 2016.

Jag har träffat Fatemeh Khavari en gång, en kväll i höstas när jag i egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet besökte de protesterande ungdomarna på Norra Bantorget i Stockholm. Jag imponerades av hennes lyhördhet, återhållsamhet och analytiska förmåga. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå där och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. 

Låt oss nu hoppas aktivt arbeta för att att Fatemeh Khavaris viktiga insatser också bär politisk frukt. Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en viktig delseger. Nästa steg är att sätta stopp för tvångsutvisningarna i väntan på att den nya lagen ska bli verklighet.

Grotesco och omsvängningen av flyktingpolitiken

Grotescos minimusikal Flyktingkrisen har rosats från alla håll. Sådant samfällt beröm gör mig alltid orolig. Vilken udd har egentligen en satir om alla älskar den?

Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.

Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.

Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.

Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.

Nu öppnar S-kongressen!

Då är jag på plats i Svenska Mässan inför den socialdemokratiska partikongressen. Jag är inte kongressombud, men som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag yttrande- och förslagsrätt. Spännande dagar väntar. Jag ska försöka ge korta rapporter på bloggen så ofta som möjligt.

Det fruktansvärda attentatet i Stockholm igår präglar förstås hela tillställningen. En kongress ska ingjuta hopp och tillförsikt, mobilisera partiets aktiva medlemmar och forma den politik som ska ligga till grund för de kommande årens verksamhet. Så  blir det säkert denna gången också. Men glädjen är i dag ersatt av sorg och vrede. De drabbade och deras närstående finns i våra tankar. Jag är tacksam över att polisutredningen tycks gå framåt och att vi tycks ha goda möjligheter att få kunskap om vad som hände och varför det hände. Ljuset ska segra över mörkret - även denna gång.

På kongressen kommer jag för egen del framför allt att agera i frågorna kring flykting- och migrationspolitiken, om utsatta EU-medborgare ("tiggarna") och vapenexporten. Jag vill se permanenta uppehållstillstånd och goda villkor för familjeåterförening för de människor som sökt och fått asyl i Sverige. Jag vill se en politik som inte stigmatiserar de människor som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Jag vill se en socialdemokratisk politik som sätter ett absolut stopp för vapenexport till diktaturer och till länder som gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Vi får väl se hur det går. I'll keep you posted... :)

Angående utvisningarna av ungdomar till Afghanistan. Riv upp den restriktiva flyktinglagstiftningen nu!

I lördags genomfördes ett stort antal manifestationer i Sverige kring parollen "Stoppa utvisningarna av ungdomar till Afghanistan". Manifestationerna är en ljusglimt i debatten om den svenska flyktingpolitiken. Både säkerhetsläget och humanitära skäl talar för att låta afghanska ungdomar stanna i Sverige i stället för att utvisas till det osäkra och krigshärjade Afghanistan. Flera av ungdomarna har bott i Sverige länge, lärt sig svenska och på allvar börjat integrera sig i det svenska samhället. Nu kastas de tillbaka till ett land där de i många fall saknar sammanhang och tillhörigheter.

Den flyktingpositiva opinionen i Sverige har varit demobiliserad sedan den nya, restriktiva lagstiftningen röstades igenom i riksdagen i början av sommaren. Lördagens manifestationer visar att det nu är dags att ta nya tag. Motståndet mot den nya, restriktiva politiken kan till exempel organiseras kring följande paroller:

Utforma garantier för att den tillfälliga lagstiftningen verkligen blir tillfällig och att permanenta uppehållstillstånd åter blir regel i stället för undantag.

Genomför redan nu lättnader i anhöriginvandringen så att splittrade familjer får ökade möjligheter att återförenas i Sverige.

Avveckla de tillfälliga gränskontrollerna till Sverige i samband med att det nuvarande tillståndet löper ut den 11 november.

De akuta problem för det svenska mottagningssystemet som de nya flyktinglagarna avsåg att lösa är inte längre för handen. Förra veckan kom bara 80 personer om dagen till Sverige för att söka asyl. Det är en rännil jämfört med föregående år, och än mindre i förhållande till de behov av skydd som finns. Turkiets gräns mot Syrien är stängd, liksom Västra balkanrutten. Flyktingarna förmår inte längre ta sig till Sverige. Låt oss då ta bättre hand om och underlätta integrationen för de människor som är här.

Den som vill kan skriva under uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska undomar! Uppropet stöds bland annat av Sveriges Läkarförbunds etik- och ansvarsråd och Akademikerförbundet SSR.

Allt färre söker asyl i Sverige. Återinför permanenta uppehållstillstånd och sluta splittra familjer

Allt färre människor på flykt får möjlighet att söka asyl i Sverige. I dag meddelade Migrationsverket att endast 34 500 människor förväntas söka asyl i Sverige i år. Bedömningen innebär nästan en halvering jämfört med i april, då Migrationsverket räknade med omkring 60 000 asylsökande under 2016.

Den viktigaste förklaringen till att allt färre människor kommer till Sverige för att söka asyl är, enligt Migrationsverket, skärpta gränskontroller i Europa. Migrationsverket lyfter särskilt fram det kontroversiella avtalet mellan EU och Turkiet.

Om antalet asylsökande minskar kraftigt och förändringen har sin grund i skärpta gränskontroller i Europa urholkas argumenten för att hålla fast vid tillfälliga uppehållstillstånd och vid åtgärder som avsevärt försvårar familjers återförening. De tillfälliga uppehållstillstånden innebär en ökad osäkerhet för de som allra mest behöver säkerhet och trygghet och försvårar integrationen av dem som beviljats asyl i Sverige. Att splittra familjer innebär ökat lidande och försämrade möjligheter till integration.

På twitter skriver justitieminister Morgan Johansson att den nedskrivna prognosen innebär att vi nu kan satsa på att ”ge alla de flyktingar som kom förra året en bra start i Sverige”. Det är utmärkt. Ett första steg på den vägen vore att återinföra permanenta upphållstillstånd och undvika att splittra familjer.

Medierna och flyktingfrågan

I dag publicerade Institutet för mediestudier antologin "Migrationen i medierna" där jag bidrar med texten "Medierna och flyktingfrågan. Om svårigheten att kombinera opartiskhet med ett värnande av demokratins principer". I texten diskuterar jag mediernas nyhetsrapportering om flyktingfrågan, givet påståendena om att medierna "mörkar sanningen" i detta ämne.

Jag skriver bland annat: Sammanfattningsvis är mitt intryck att nyhetsrapporteringen i svenska medier om migration och flyktingmottagning i alltför stor utsträckning präglats av katastrofjournalistik. Situationen i till exempel Syrien och för de människor som flyr krigets fasor kan naturligtvis på goda grunder beskrivas som en katastrof. Men när katastroftänkandet överförs även till Sverige och till svensk flyktingmottagning går det fel. Vedermödorna för enskilda människor på flykt kommer i skymundan för de ansträngningar som det svenska mottagningssystemet hade att hantera. 

Hela texten kan läsas här.

EU:s flyktingavtal med Turkiet inger farhågor

Avtalet mellan EU och Turkiet om flyktingmottagning inger flera farhågor. Jag har respekt för dem som vill se avtalet som ett försök att få stopp på de farliga båtfärderna över Medelhavet och försvåra för de flyktingsmugglare som drivs av vinstbegär. Jag har också respekt för dem som vill se avtalet som ett första steg för fler lagliga vägar in i Europa. Men sammantaget inrymmer avtalet flera oklarheter som riskerar att försvåra situationen för människor som befinner sig på flykt.

1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".

2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.

3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.

EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.

Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.

Allihop. Rapport från en solidaritetsgala för flyktingar

I dag har jag varit på galan "Allihop. En dag i solidaritet med folk på flykt", på Blå Stället i Angered. Galan kom till på initiativ av sångaren Sam Vesterberg och arrangerades av Skyddsvärnet i Göteborg i samarbete med Blå Stället. De pengar som samlades in gick till olika integrationsprojekt för nyanlända i Angered.

En av galans mest uppmärksammade inslag var den klassiska proggruppen Nynningens återförening, något som nog bara hänt en gång tidigare. Tomas Forsell (Gry Forsells pappa, ifall intresseklubben läser detta) sjöng en av mina favoritlåtar - När så tingen börjat klarna - bedårande vackert. När så tingen börjar klarna och allt töcken rensats bort, blir konturerna och gränserna så skarpa. Och alla sår som rivits upp och aldrig läkts igen, blir blottade och huden börjar andas.

Jag uppskattade också gruppen Orkan, ett Göteborgsband som spelar 70-talsinspirerad proggrock i punkanda. Min favoritlåt med dem hette "Rik, rikare, rikast" och handlade om bonussystemet inom bankvärlden. De släpper en singel i juni, missa inte den.

Jag kunde tyvärr inte vara med hela dagen, och missade därför bandet Trampstamp från Mark. Eller Marx, som de själva väljer att stava hemkommunens namn. Tramstamp har utlyst jaktsäsong på patriarkatet, och de kan i alla fall avlyssnas på Spotify.

Överhuvudtaget finns det ett sug inom arbetarrörelsen efter socialdemokratiska röster som är kritiska till den åtstramade flyktingpolitiken. Senaste veckan har jag besökt Enköping, Linköping och Skene för att tala om dessa ting, och samtliga dessa möten har varit betydligt mer välbesökta än vad jag och arrangörerna är vana vid. Många besökare har åkt långt för att kunna delta. Det finns bland socialdemokratiska medlemmar som är aktiva på gräsrotsnivå en vrede mot partiledningen för att den inte avvaktade ytterligare med att vidta åtgärder, och för att åtgärderna blev så drastiska som de blev.

På flyktinggalan i Angered fick jag idag tillfälle att från scenen säga några ord. Jag betonade vikten av politisk mobilisering för att värna asylrätten, för att de åtgärder som nu vidtagits verkligen skall bli tillfälliga och för att övriga EU-stater skall ta avsevärt större ansvar än vad de gör idag. Jag hoppas också att förslaget om skärpta regler för anhöriginvandring ändras - i befintligt skick har regeringens förslag bara stöd av Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Varmt tack till Sam Vesterberg, Skyddsvärnet i Göteborg och Blå Stället som tillsammans med artister och publik gjorde dagen till en stark manifestation för flyktingmottagning och asylrätt.

Nej, Sverigedemokraterna har sannerligen inga skäl att jubla

Regeringens åtstramning av flyktingpolitiken (ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta krav för anhöriginvandring etc) har fått en och annan att tro att Sverigedemokraterna nu jublar eftersom de till sist fått gehör för sin politik.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.

Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.

De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.

Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.

Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.

Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.

Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!

Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.

Göran Hägglund vill minska kostnaderna för asylmottagningen

På DN Debatt formulerar Kristedemokraternas partiledare Göran Hägglund tre politiska förslag i syfte att minska kostnaderna för asylmottagningen. Etableringsbidragen skall sänkas. Handläggningstiden för asylärenden för flyktingar som kommer från "säkra länder" skall kortas. Den som beviljas asyl i Sverige skall inte längre få ett permanent uppehållstillstånd, utan ett uppehållstillstånd som endast gäller i tre år. Därefter prövas ärendet igen. Om skyddsbehovet kvarstår eller om den sökande har etablerat sig på arbetsmarknaden ges ett permanent uppehållstillstånd.

Det finns såväl sakpolitiska som strategiska förutsättningar för Kristdemokraternas och Göran Hägglunds kursändring. Sakpolitiskt står Sverige inför en tid där flyktingmottagningen sannolikt kommer att öka. Då är det naturligt att se över migrationspolitikens utformning, i syfte att till exempel stärka rättsäkerheten och förbättra möjligheter till integration.

Strategiskt är Kristdemokraterna i starkt behov av en profilfråga. Inför det stundande extravalet tvingas partiet än en gång möta väljarna balanserandes på fyraprocentsgränsen. En politik som syftar till att minska kostnaderna för asylmottagningen kan göra partiet relevant för väljare som annars väljer mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

En del har uttryck förvåning över att det är just Kristdemokraterna som lägger fram de här förslagen. Jag är inte förvånad. Det är länge sedan Kristdemokraternas väljare var lika positiva till en generös flyktingpolitik som t ex Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Göran Hägglund har redan tidigare med sitt språkbruk om "Verklighetens folk" tangerat en populistisk "vi mot dom-diskurs" som man annars vanligen förknippar med Sverigedemokraterna. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har sedan länge rört sig i en riktning mot en mer restriktiv flyktingpolitik.

Jag brukar hävda att Sverigedemokraternas närvaro inte får utgöra ett hinder för en migrationspolitisk debatt mellan de övriga partierna. Ett sådant läge försämrar möjligheterna att utveckla migrationspolitiken och skapar en polarisering där Sverigedemokraterna representerar den ena polen och de sju övriga partierna trängs kring den andra polen. Det är ett konstgjort politiskt läge som främst gynnar Sverigedemokraterna.

Däremot är jag orolig för att Kristdemokraternas och Göran Hägglunds konkreta förslag bidrar till att föra politiken i en mer restriktiv riktning, och att Sverigedemokraterna den vägen ges ett indirekt politiskt inflytande. Genom att lägga fokus på minskade kostnader för asylmottagningen bidrar Göran Hägglunds utspel till att flytta över debatten till Sverigedemokraternas planhalva.

Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb.

Uppdaterat kl 21.25. Undrar också lite över hur ökad osäkerhet kring om man får stanna i landet ökar motivationen för att lära sig svenska. Samt hur vårdnadsbidraget passar in i Kristdemokraternas incitamentsstruktur för att få fler invandrare i arbete.

Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen.

Varför jag tror att Åsa Romson i morgon väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet

Uppdatering lördag kl 16.20: Som jag antog i bloggposten nedan blev det inte så jämnt mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson som de flesta hade trott. Åsa Romson fick i stället hela 68 procent av rösterna, mot bara 20 procent för Mikaela Valtersson.

Jag har stor respekt för Mikaela Valterssons engagemang och politiska skicklighet, men tror ändå att det var klokt att välja Romson. Miljöpartiet kommer nu att behålla sin rödgröna profil och förstärker sin ställning som ett parti som skiljer sig från de andra.

Jag är också avundsjuk på Miljöpartiets sätt att hantera valet av nya språkrör, jämfört med den slutna och föråldrade process som präglade Socialdemokraternas val av Håkan Juholt. Till den socialdemokratiska organisationskommittén säger jag: Se och lär!

*

Vi har gått från att ha uppfattats som bakåtsträvare till att nu uppfattas som ett av de mest framtidsinriktade partierna i Sverige. Så formulerade sig Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand i sitt avskedstal inför partiets kongress i Karlstad i dag.

Så mycket bättre kan partiets framgångssaga inte beskrivas. Miljöpartiet har förmått vara ett parti i tiden, lyckats peka ut och gestalta vår tids problem och utmaningar. Det som var omodernt i början av 1980-talet är i dag i högsta grad modernt. Utvecklingen säger en del om Miljöpartiet, men kanske än mer om vår tid. Your old road is rapidly aging, sjöng Dylan och Miljöpartiet förstod det bättre än de flesta av sina konkurrenter.

Hur kommer då Miljöpartiet att hantera sina framgångar? Kommer partiet att behålla sin ställning som "outsider" (om än en regeringsfähig sådan) eller kommer partiet att utvecklas till ett mer traditionellt, etablerat parti bland alla andra? Morgondagens val av nya språkrör kan ge viss vägledning.

Vi vet att Gustav Fridolin kommer att väljas. Men vem blir hans kamrat - valberedningens förslag Åsa Romson eller utmanaren Mikaela Valtersson? Många menar att Åsa Romson kommer att väljas eftersom hon starkare än Valtersson personifierar den "gröna" essensen i Miljöpartiet. Experterna tvekar och spår en jämn omröstning i morgon.

Själv tror jag att Åsa Romson vinner ganska klart. Dels för att hon har en grönare profil än Valtersson och dessutom är valberedningens förslag. Men Romson har också - vilket jag tycker är bortglömt i diskussionen - större trovärdighet i andra för Miljöpartiet viktiga frågor och då framför allt flykting- och asylpolitiken.

I P1 Morgon i morse sade Valtersson explicit att hon inte kunde välja mellan Moderaterna och Vänsterpartiet - hon tyckte lika illa om båda partierna. Men i flykting- och asylpolitiken (liksom i andra för Miljöpartiet viktiga frågor som utrikes- och säkerhetspolitik, biståndspolitik, integritet/FRA-lagen) ligger Vänsterpartiet betydligt närmare Miljöpartiet än vad Moderaterna gör. Betydelsen av dessa frågor inom Miljöpartiet skall inte underskattas, särskilt inte bland kongressombuden.

Därför tror jag att Åsa Romson i morgon lördag med relativt god marginal tillsammans med Gustav Fridolin väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet.