Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

Sifo: Det finns stöd för att låta svenska barn till IS-terrorister komma hem till Sverige

Bara några dagar efter den turkiska offensiven i norra Syrien har, enligt FN, ungefär 100 000 människor lämnat sina hem och flytt söderut. Dödstalen stiger för varje dag, och rapporter om krigsbrott väcker skräck och avsky.

Turkiets invasion av kurdiska områden i Syrien är ett allvarligt brott mot folkrätten. Vid sidan av den humanitära lidandet och det politisk-moraliska sveket mot kurderna hotar invasionen också fred och säkerhet i Mellanöstern. I det kaos som följer i invasionens spår får terrorsekten IS en ny möjlighet att etablera sig och återuppta sin strävan att upprätta kalifatet. Det är så viktigt att omvärlden gemensamt förmår agera mot Turkiets invasion och värnar det kurdiska folkets säkerhet och strävan efter självständighet.

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel till Turkiet för cirka 300 miljoner kronor. Jag förutsätter att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att stoppa all svensk vapenexport till Turkiet.

Beroende på hur händelserna utvecklar sig påverkas också den redan svåra situationen i fånglägret al-Hol där ett antal svenska barn  befinner sig. Turkiets invasion inskärper allvaret i kraven på att regeringen intensifierar ansträngningarna för att dessa barn ska få komma hem till Sverige. En helt ny undersökning från Rädda  Barnen och Sifo visar också på ett brett folkligt stöd för att ta hem barnen. Så låt barnen få komma hem - så fort det bara går.

Ja, Mosul kan befrias från IS. Men vad händer sedan?

Det finns tecken på att irakiska trupper kan vara på väg att inta Mosul, Iraks näst största stad som sedan sommaren 2014 har kontrollerats av IS/Daesh. Ett återtagande av Mosul är en viktig komponent i kampen för att militärt besegra IS/Daesh i hela Irak. En militär seger över IS/Daesh betyder emellertid tyvärr inte att freden med nödvändighet kommer till Irak.

Den 20 mars 2003 invaderade en USA-ledd koalition Irak och störtade landets diktator Saddam Hussein. Invasionen var ett brott mot internationell rätt och den motiverades med påståenden som inte var sanna. Till exempel anklagades Saddam Husseins regim för att gömma massförstörelsevapen och för att träna terrorister. I dag vet vi att dessa påståenden var falska.

Låt oss inte fälla tårar över Saddam Husseins blodsbesudlade regim. Men den USA-ledda interventionen avslöjade obarmhärtigt naiviteten i det tänkande som gick ut på att om omvärlden med militära medel störtade en diktator så skulle frihet och demokrati växa fram mer eller mindre av sig självt. Så försäkrade till exempel förre folkpartiledaren Per Ahlmark att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje".

Så blev det inte. I stället öppnade sig helvetets portar i Irak. Vid sidan av kriget mot de USA-ledda ockupationsstyrkorna förföll landet i en mardrömsvirvel av sekteristiskt våld. Enligt en beräkning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknades ockupationen redan 2006 ha lett till en överdödlighet på omkring 655 000 irakier. Under de tio år som gått sedan dess har våldet fortsatt och i det kaos som uppstod har IS/Daesh kunna ta form och växa sig starkt. En FN-rapport berättar att bara i oktober i år dödades 1 792 människor i Irak, varav 1 120 var civila.

Om IS/Daesh tvingas bort från Mosul är frågan vad som kommer i dess ställe. Har den irakiska statsmakten förmågan att upprätthålla lag och ordning? I den militära kampen om Mosul har de irakiska styrkorna hjälp av shia-milis, som i sin tur stöds av Iran. Mosuls sunni-dominerade befolkning fruktar, inte utan fog, att shia-milisen kan komma att gå våldsamt fram även mot delar av civilbefolkningen. Shia-milisens viktiga roll har oroat Turkiet som stationerat egna trupper norr om Mosul, där man utan den irakiska statsmaktens godkännande tränar kurdiska och sunni-arabiska styrkor.

Turkiet oroar sig för att ett Mosul befriat från IS/Daesh men kontrollerat av shia-krafter kommer att stärka Irans position i norra Irak, på bekostnad av Turkiets intressen och säkerhet. Samtidigt sneglar många shia-muslimer bakåt i historien, då turkarna genom det Ottomanska imperiet lät en elit från sunni-minoriteten styra över en shia-majoritet i det som senare blev Irak. Lägg därtill kurdernas strävan efter ökad autonomi i området och Saudiarabiens intressen av att försvaga Irans positioner i Irak.

Det vore förstås utmärkt om IS/Daesh kunde tvingas bort från Mosul och i förlängningen från hela Irak. I den bästa av världar kan ett nederlag för IS/Daesh följas av åtminstone en kortvarig stabilitet i Irak, som ger tid åt politiskt och diplomatiskt arbete för att främja en långsiktig fred i landet. Och framför allt, ger världen ett visst andrum som kan nyttjas till att med full kraft ägna sig åt fredsarbete i det kanske än värre helvete som råder i landet bredvid - Syrien.

EU:s flyktingavtal med Turkiet inger farhågor

Avtalet mellan EU och Turkiet om flyktingmottagning inger flera farhågor. Jag har respekt för dem som vill se avtalet som ett försök att få stopp på de farliga båtfärderna över Medelhavet och försvåra för de flyktingsmugglare som drivs av vinstbegär. Jag har också respekt för dem som vill se avtalet som ett första steg för fler lagliga vägar in i Europa. Men sammantaget inrymmer avtalet flera oklarheter som riskerar att försvåra situationen för människor som befinner sig på flykt.

1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".

2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.

3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.

EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.

Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.