Brexit-dramat fortsätter

I dag godkände EU:s stats- och regeringschefer ett nytt Brexit-avtal med Storbritannien. Enligt det nya avtalet kommer Nordirland fortfarande att lyda under vissa EU-regler. Varor ska kontrolleras i hamnar och på flygplatser, men inte vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Samtidigt blir Nordirland kvar i Storbritanniens  tullområde och kommer att ingå i de handelsavtal som Storbritannien ingår efter en Brexit. (Ja, det är komplicerat.)

Men avtalet måste också godkännas av det brittiska parlamentet. Omröstningen, som förväntas äga rum på lördag, är i skrivande stund ytterst oviss. Premiärminister Boris Johnson har inte precis rosat marknaden i sina tidigare försök att få igenom förslag i parlamentet. Det nordirländska unionistpartiet DUP spelar med sina tio mandat en viktig roll - inte bara för sina mandat utan också för psykologin inför omröstningen. Och DUP har satt ner foten - partiet tänker inte stödja det nya avtalet eftersom det "inte är till gagn för Nordirlands välstånd och det underminerar unionens integritet".

Om  Boris Johnson återigen misslyckas med att få parlamentets stöd är han tvingad att vända sig till EU och begära mer förhandlingstid. Det är däremot inte självklart att EU kommer att bevilja någon sådan - det beror på om EU uppfattar det som trovärdigt att britterna kommer att kunna enas om någon lösning.

Det är möjligt att ett nyval i Storbritannien skulle skapa en parlamentarisk majoritet som är villig att acceptera avtalet. Konservativa Tories ligger mitt i all Brexit-röra ganska bra till i opinionsmätningarna. Men säkert är det inte. Ett parlamentsval utan att Brexit-frågan lösts skulle kunna innebära att Brexit-partiet tar röster från Tories, vilket kan öppna upp för Labour-framgångar.

Om parlamentet röstar ja på lördag kommer ett nyval sannolikt att genomföras inom en snar framtid. Vad händer då med Brexit-partiet, när Brexit inte längre är en politisk fråga? Och vart går deras väljare? Blir det som med den berömde moren: Boris Johnson har gjort sin plikt, Boris Johnson kan gå?

Erfarenheten har visat att bedömningar av den brittiska Brexit-processen mår bäst av att genomföras ett steg i taget. De två närmsta dygnen kommer uppmärksamheten att ägnas åt Boris Johnsons möjligheter att till sist få vinna en viktig omröstning i parlamentet.

Hur det går? Jag vågar inte gissa.

Bye, Bye Boris. Eller...?

Idag har Boris Johnson varit Storbritanniens premiärminister i exakt två månader. Redan betraktas han av många som landets mest misslyckade premiärminister någonsin.

Under de två månader som gått har Boris Johnson redan förlorat flera viktiga omröstningar i parlamentet. Han har mist sin parlamentariska majoritet, splittrat sitt parti och misslyckats med att utlysa nyval. Han har förödmjukats genom parlamentets beslut att han måste vända sig till Bryssel och be om uppskov med Brexit om inte ett nytt avtal mellan EU och Storbritannien kommit till stånd inom några veckor. Och i dag meddelade Högsta domstolen att Boris Johnsons tillfälliga stängning av det brittiska parlamentet var olaglig. Boris Johnson tvingas avbryta sin USA-resa i förtid och redan i orgonpå onsdag infinna sig i parlamentet för att mötas av ilska och hån.

Boris Johnson riskerar att inte bara bli Storbritanniens mest misslyckade premiärminister, utan också den mest kortvarige. Parlamentet kan uttala en missförtroendeförklaring mot honom vilken dag som helst.

Men trots allt detta går det ännu inte att helt räkna ut Boris Johnson. Hans politiska svaghet motsvaras av Labours politiska svaghet. En misstroendeförklaring kan komma att följas av ett nyval, och om väljarna får bestämma är det fullt möjligt att Tories och Boris Johnson tar hem spelet till sist. Labours ställning i opinionsmätningarna är inte lysande, om man säger så. Partiet är splittrat och Jeremy Corbyn är en omtvistad partiledare. Labour saknar också en tydlig strategi för hur Brexit ska hanteras.

Så Brexit-dramat - eller ska vi säga Brexit-tragedin? - fortsätter utan att någon vågar vara säker på hur det hela ska sluta. Jag skulle emellertid bli förvånad om Storbritannien verkligen lämnar EU i en hård Brexit den 31 oktober. Det ligger i både EU:s och Storbritanniens intresse att åstadkomma en lösning, även om det måste ske till priset av en förlängning.

Jag är också glad att Högsta domstolen med sitt beslut att den tillfälliga stängningen av parlamentet var olaglig vågade trotsa regeringen, och Boris Johnson tycks också acceptera domstolens beslut. Det blev en seger för rättsstaten, och i dessa tider är rättsstaten ett värn mot populism och barbari.

Fortsatt Brexit-drama i Storbritannien

Efter rader av motgångar stärkte i kväll premiärminister Theresa May sin ställning i Storbritanniens våra och utdragna Brexit-process. Med endast två rösters övervikt - 314 mot 312 - avslogs ett förslag som innebar att det brittiska parlamentet i stället för Theresa Mays regering skulle få ett avgörande inflytande över den fortsatta händelseutvecklingen. Om regeringen förlorat den omröstningen är det möjligt att vi fått se en mjukare Brexit, där Storbritannien till exempel ingått en tullunion med EU.

Nu fick i stället Theresa May mandat att vända sig till EU och be om förlängd tid fram till den 30 juni, innan Storbritannien lämnar EU. Men även vid ett anstånd rinner tiden ut för Storbritannien. De mest inbitna Brexit-förespråkarna, som hittills röstat nej till Theresa Mays avtalsförslag, kan i sista stund byta fot av oro för att processen ska ta riktning mot en mjukare Brexit. Och det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP), som hittills röstat nej till avtalsförslaget eftersom de inte tycker att förslaget tillräckligt skyddar en fortsatt öppen gräns mellan Nordirland och Irland, kan också ändra sig - fast av helt motsatt anledning. DUP fruktar en hård Brexit, där gränsen mellan Irland och Nordirland riskerar att bli mer stängd än vad den skulle bli genom Theresa Mays avtalsförslag.

Theresa May kommer nu sannolikt att försöka få till stånd en tredje omröstning i parlamentet om sitt avtalsförslag, innan hon reser till Bryssel för att be om anstånd. Kanske blir det tredje gången gillt? Omöjligt är det inte.

Därför skadar Trumps agerande i Jerusalemfrågan freden

Igår deklarerade president Donald Trump att USA formellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Det är ett djupt olyckligt beslut som allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.

Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.

Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.

Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.

Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.


Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

EU-kommissionens förslag om ny asyllagstiftning oroar

Jag har inte i detalj hunnit ta del av EU-kommisionens förslag från idag om en gemensam asyllagstiftning för EU-staterna. Men medierapporteringen ger anledning till viss oro, och det blir en viktig fråga att följa fråga framöver.

EU-kommissionen föreslår enligt Svenska Dagbladet att asylsökande med alternativt skyddsbehov – den stora majoriteten av de asylsökande – beviljas ettåriga tillfälliga uppehållstillstånd, medan asylsökande med flyktingstatus beviljas treåriga tillfälliga uppehållstillstånd. Där ligger förslaget på ungefär samma nivå som den mer restriktiva flyktingpolitik Sverige just infört.

Men den svenska restriktiva flyktingpolitiken skall vara tillfällig. Efter senast tre år skall de permanenta uppehållstillstånden återinföras. Det vore oacceptabelt om en gemensam EU-lagstiftning skulle förhindra Sverige att återinföra permanenta uppehållstillstånd.

Allt oftare pratas det också om att öka antalet kvotflyktingar till Sverige och till EU. Det är bra. Men ibland framställs det som att ett ökat antal kvotflyktingar skulle ske på bekostnad av asylrätten. Så får det naturligtvis inte bli. Rätten att söka asyl är en ovillkorlig mänsklig rättighet, oavsett hur många kvotflyktingar Sverige och EU tar emot. Ett utvidgat kvotflyktingsystem får heller inte leda till att EU tar emot färre flyktingar än i dag. Tvärtom måste antalet flyktingar som erbjuds en fristad i Europa öka.

Antalet människor som söker asyl i Sverige är i dag extremt lågt - det rör sig om några hundra i veckan och har varit så under en lång period. Givet denna utveckling borde Sverige redan nu förbereda en återgång till den tidigare mer humana flyktingpolitiken - återinför de permanenta uppehållstillstånden och underlätta familjeåterföreningen så snart som möjligt.

Som sagt - EU-förslaget är helt nytt och det är möjligt att det också inrymmer positiva inslag. Jag återkommer i frågan så snart bilden har klarnat.

Jan Björklund i Almedalen - två korta kommentarer

Jag ankommer inte Almedalen förrän i morgon måndag, och hade därför inte möjlighet att lyssna på Jan Björklund på plats. Men här kommer två korta kommentarer till hans anförande, vilket i sin helhet kan läsas här.

1.) Jan Björklund ägnade nästa hela sitt tal åt EU i skuggan av Brexit och det gjorde han alldeles rätt i. Inför den brittiska omröstningen var det många som oroade sig över att en seger för Brexit skulle smitta av sig i den svenska opinionen. Än så länge har vi inte sett några sådana tendenser. EU-motståndarna och EU-kritikerna har haft en låg profil i debatten. Genom sitt engagerade tal för EU förstärker Liberalerna sin ledarroll i inom Alliansen i Europafrågorna.

2.) Genom sitt tal bidrog Jan Björklund till att synliggöra skiljelinjerna inom Alliansen, vilket andra bedömare också påpekat. I min förra text påvisade jag att det nu finns många liberaler som förespråkar att allianspartierna går till val 2018 med separata program i stället för ett gemensamt alliansprogram. Kärnkraft, försvaret, euron, ökad överstatlighet inom EU. Liberalerna profilerar sig. Det är nog bra - här och nu. Vi får se hur det påverkar möjligheterna för de borgerliga partierna att återförenas i en kraftfull Allians inför valet 2018.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

Lämnar Storbritannien EU? Snart vet vi.

Uppdaterat fredag 24 juni kl 10.00. Ibland blir det inte som man hoppats och trott. Utfallet av den brittiska folkomröstningen är ett tecken på styrkan i de strömningar som sveper över Europa och USA, där delar av väljarkåren vänder sig bort från det etablerade politiska ledarskapet och de traditionella politiska partierna. I USA kan Donald J. Trump glädja sig. I Europa jublar Marine Le Pen och Jimmie Åkesson.

Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.

Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.

Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

*

Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)

Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.

Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.

Hur går det då i kväll? Opinionsmätningarna och oddsen från vadslagningsfirmorna pekar i samma riktning - Storbritannien blir kvar i EU. I en helt färsk Ipsos-mätning får stanna-sidan 52 procent mot lämna-sidans 48 procent. William Hill ger bara 1.14 i odds på en seger för de som vill att Storbritannien skall stanna kvar, medan en Brexit ger 4.5 gånger pengarna.

So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.

I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.

EU:s flyktingavtal med Turkiet inger farhågor

Avtalet mellan EU och Turkiet om flyktingmottagning inger flera farhågor. Jag har respekt för dem som vill se avtalet som ett försök att få stopp på de farliga båtfärderna över Medelhavet och försvåra för de flyktingsmugglare som drivs av vinstbegär. Jag har också respekt för dem som vill se avtalet som ett första steg för fler lagliga vägar in i Europa. Men sammantaget inrymmer avtalet flera oklarheter som riskerar att försvåra situationen för människor som befinner sig på flykt.

1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".

2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.

3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.

EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.

Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.

Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill

Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.

Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.

En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".

Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.

Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.

Om osmaklig raljans och konsekvenserna av Greklands nej

I samband med söndagens folkomröstning i Grekland fylldes nätet av sarkasmer. Hånfulla personer föreslog diverse omröstningar om de skulle behöva betala tillbaka sina banklån/studielån eller ej. När folkomröstningens klara och entydiga nej till euroländernas slutbud var ett faktum var det många som närmast triumferande mästrade att grekerna varit så dumma att de röstat mot sig eget bästa och nu skulle de minsann få se.

De senaste månaderna har jag börjat dölja eller blockera twitteranvändare som regelbundet använder raljans som debattstil. Raljansen skymmer argumenten och bidrar till en sämre debatt. Särskilt osmakligt är det förstås när raljansen - som i fallet Grekland - förekommer i situationer där människor far illa.

Om framtiden vet vi ingenting, och det går förstås inte att säga om väljarnas entydiga nej på sikt gynnar eller missgynnar det grekiska folket. Jag är inte ekonom, men kan en hel del om politik. I min bok stärker väljarnas entydiga nej den grekiska regeringens förhandlingsmandat och dess möjligheter att förhandla fram en mer gynnsam uppgörelse för Grekland. Euroländerna, IMF och den europeiska centralbanken ECB kan inte hoppas på att ett nyval i Grekland skulle leda till en mer försonlig grekisk regering. Den grekiska regeringen vet nu att dess nej har en förankring i det folk den företräder.

Folkomröstningens resultat påminner också om den gamla sanningen att beroenden är ömsesidiga. Visst, Grekland är beroende av euroländerna och IMF för att klara sin ekonomi. Men euroländerna och många storbanker är beroende av att Greklands ekonomi inte kollapsar. Ömsesidiga beroenden tenderar att mildra konsekvenserna av ojämlika maktförhållanden och därigenom gynna den svagare parten, i det här fallet Grekland.

Jag läste med förtjusning Per Lindvalls artikel i SvD Näringsliv i dag - artikelförfattaren gav ord på hur jag tolkar situationen, men inte varit förmögen att uttrycka. IMF borde ha dragit i bromsen betydligt tidigare, när det stod klart att ytterligare åtstramningar i Greklands krympande ekonomi skulle leda till katastrof. Nu måste Greklands skulder rekonstrueras och delvis avskrivas, för Greklands, euroländernas och till och med storbankernas skull.

Tillsammans med (S)-studenters ordförande Elin Ylvasdotter skrev jag för några dagar sedan om läget i Grekland och behovet av internationell solidaritet.

Fredrik Reinfeldt och jag

I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.

 

Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)

 

Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? Debatten ägde rum i Malmstenssalen på Handelshögskolan i Göteborg och arrangerades av Utrikespolitiska föreningen tillsammans med några EU-kritiska organisationer. Medverkande var dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton, chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg samt Moderaternas då nyblivne gruppledare i riksdagen Fredrik Reinfeldt.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

 

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

 

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.

 * 

I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.

En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.

Israels ockupationspolitik tar sig allt mer förskräckliga uttryck

I dag berättar Ekot att Israel på den ockuperade Västbanken sedan början av 2011 förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar, solpaneler, jordbruksbyggnader och vattencisterner. Israel har därutöver beslutat att demolera ytterligare 110 EU-finansierade projekt, med motiveringen att projekten saknar bygglov. Samtliga projekt ligger i det s k Område C av Västbanken, där Israel har full kontroll och rutinmässigt avslår alla palestinska ansökningar om bygglov för infrastruktur. Enligt den israeliska fredsrörelsen Peace now beviljade Israel mellan 2001 och 2007 endast 91 byggnadstillstånd för palestinier i område C, under samma tid byggdes 10 000 bostäder i israeliska bosättningar.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson säger till Ekot att Israels agerande är oacceptabelt, för det händer gång på gång. Uppgifterna om de förstörda EU-projekten finns i en sammanställning som den kristna biståndsorganisationen Diakonia.varit med och tagit fram.

EU:s utrikesministrar har i dag starkt fördömt Israels agerande på de ockuperade områdena och sagt att den israeliska politiken utgör ett allvarligt hot mot en tvåstatslösning. Uttalandet är såvitt jag kan bedöma ett av de starkast formulerade från EU om den israeliska politiken någonsin. Israels utrikesdepartement avfärdar å sin sida kritiken som partial, biased and one sided depiction of realities on the ground.

Det är utmärkt att EU förmår tala klarspråk om den israeliska ockupationspolitiken. Men EU:s agerande får inte stanna vid ord. Jag tillhör dem som in i det sista varit restriktiv när det gäller sanktioner mot Israel och jag har alltid avfärdat paroller om en allmän bojkott av Israel som både orealistiska och kontraproduktiva. Men i takt med att Israel slentrianmässigt avfärdar all kritik som partisk och ensidig och att ockupationspolitiken alltmer försvårar möjligheterna att åstadkomma en tvåstatslösning funderar jag på om mina tidigare intagna ståndpunkter måste modifieras. Det finns en anständighetens gräns för vad omvärlden kan iaktta utan att agera. Israel och dess högerdominerade regering är på god väg att passera denna gräns.

EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?

Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.

Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.

Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.

Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!

I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.

Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.

Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.

Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.

Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.

Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.

Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.

P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!

Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?

Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.

Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.

I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?

Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.

Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?

Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)

Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.

Sifo-mätningar och bortförklarandets ädla konst

Dagens Sifo-mätning bekräftar bilden av den stora partisympatiundersökning som SCB publicerade i torsdags: De rödgröna partierna har skaffat sig ett utökat försprång i opinionen, och kan nu gå till julledighet med ett överläge på hela 11.4 procentenheter.

Sifo-mätningen är genomförd under en för alliansregeringen extremt ogynnsam undersökningsperiod. För att citera Toivo Sjörén på Sifo: Bilden av den cancersjuke som måste söka arbete är ingen valvinnare. Men Sifo-mätningen måste ändå allvarligt fördystra alliansregeringens julfirande. Mig veterligen har det aldrig hänt att ett block hämtat upp ett opinionsunderläge i Sifo på över elva procentenheter nio månader före ett val. Visserligen har väljarna blivit alltmer rörliga, men den borgerliga uppförsbacken är tung.

Jag har länge funnit ett visst underhållningsvärde i att studera hur tidningarnas ledarsidor förhåller sig till opinionsmätningar som visar på motgångar för det egna blocket. En vanlig reaktion - särskilt på den borgerliga sidan - är att motgångarna förklaras av att den egna sidan inte varit bra på att "föra ut" politiken, eller att "förklara" för väljarna varför den egna politiken är så mycket bättre den motståndarsidans.

Visst ligger det en del i resonemangen om att partiernas skicklighet i att "föra ut" budskapet har betydelse för opinionsutvecklingen. Jag har svårare med förhållningssättet att om man bara "förklarar" för väljarna vad partiernas olika alternativ innebär åt så kommer väljarna också att förstå vad som är rätt. För mig är en sådan inställning uttryck för fundamentalism - man vill få väljarna att skåda ljuset, och när väljarna skådat detta ljus kommer de också att inse vilken politik som är den bästa.

Ett praktexempel på en sådan inställning återfinns i dagens Göteborgs-Posten, där ledarskribenten kommenterar regeringens ras i opinionen: Regeringen har visat en häpnadsväckande oförmåga att förklara för väljarna att 2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension.

Men politik handlar i grunden inte om att "förklara" att den egna politiken är bättre. Politik handlar så mycket mer om ideologiska ställningstaganden, där skilda värderingar och åsikter i värdefrågor ställs mot varandra - inte om vilken politik som är mest "förnuftig" eller rationell. I exemplet ovan formulerar Göteborgs-Postens ledarredaktionen de politiska alternativen i sjukförsäkringsfrågan i termer av att "2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension". Inser GP:s ledarredaktion inte vilket väljarförakt den uttrycker genom att formulera alternativen så? Är det den typen av "förklaringar" som skall presenteras väljarna så kan de rödgröna partierna redan nu börja fördela ministerposterna.

Att jag tror att de borgerliga ledarsidorna oftare förfaller till en förnuftsretorik förklaras av de skillnader i synen på politik som finns mellan vänster och höger, där vänstern starkare betonar konflikternas betydelse i politiken.

Efter regeringsskiftet 2006 menade jag att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte skulle vara att återta makten 2010, utan att behålla den i valet 2014. Min bedömning står kvar.

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.

Svensk EU-journalistik - tråkig och för mycket hejaklack?

I kväll medverkade jag vid Publicistklubbens debatt inför bokmässan om svensk EU-journalistik, tillsammans med Carl Schlyter (MP, ledamot Europaparlamentet) , Johan Ehrenberg (chefredaktör ETC), Eva Landahl (chef SVT:s Aktuellt) och Cecilia Krönlein (redaktionschef Göteborgs-Posten). Annika Ström Melin var utomordentlig samtalsledare.

Carl Schlyter är en lysande estradör, en sång-och-dansman som råkat hamna i politiken. Jag gillar honom skarpt, och sannolikt bidrog han till Miljöpartiets fina resultat i Europaparlamentsvalet.

I debatten drev jag den möjligen något provokativa tesen att svensk EU-journalistik är tråkig och alltför ofta fungerar som hejaklack till EU-projektet. En mediestudie från TNS SIFO beskriver den svenska pressen inte bara som hejaklack utan t o m som hejaklacksledare, när det gäller Fredrik Reinfeldt och det svenska EU-ordförandeskapet, vilket framställs mer som ett gemensamt nationellt svenskt projekt än som ett politiskt projekt. Finns det någon som kan visa upp en artikel ur någon ledande svensk tidning som kritiskt granskar det svenska EU-ordförandeskapet, som ju nu kommit halvvägs? Hedersomnämnande utlovas.

Professor Kent Asp har också visat att svenska journalister är mycket mer EU-positiva än svensken i gemen. Opinionsglappet i EU-frågan mellan journalister och allmänhet har dessutom ökat över tid. Lite oväntat, med tanke på att Vänsterpartister och Miljöpartister också är kraftigt överrepresenterade i den svenska journalistkåren.

Kanske är svenska politiska journalister lite bortskämda med att nästan all svensk politik går att tolka längs vänster-högerdimensionen? EU är ju mer komplicerat, där vid sidan av vänster-höger även frågor om överstatlighet, stad-land, centrum-periferi och kanske t o m kyrka-stat spelar roll. Svenska journalister borde bli bättre på att lyfta fram dessa skiljelinjer, för att på så sätt synliggöra vilka intressen som står emot varandra i enskilda konflikter. Politik handlar om att hantera konflikter, och EU är faktiskt politik.