Kriget i Gaza splittrar regeringen

Det är bara Israels regering som kan få bort svälten i Gaza, säger bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Så är det. Därför är jag också glad över den svenska regeringen nu kräver att EU som ett påtryckningsmedel ska frysa sitt handelsavtal med Israel. Den israeliska regeringen måste tillåta obehindrad humanitär hjälp i Gaza. Israel lever inte upp till sina mest basala skyldigheter och gjorda överenskommelser om nödhjälp, säger statsminister Ulf Kristersson (M).

Ord och inga visor, således. Men nu ställs Ulf Kristerssons ledarskap på prov. Att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna skulle rasa och kalla beslutet för ett haveri är kanske inte så mycket att bry sig om. Men idag valde Ebba Busch (KD) att inte vara lojal med regeringens beslut. I stället påstod hon att rapporteringen om beslutet blivit "obalanserad", att beslutet inom kort kunde komma att rivas upp och att Sverige borde flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. 

Särskilt det sista kravet är uppseendeväckande. Östra Jerusalem ligger på mark som i strid med gällande folkrätten annekterats av Israel. Där har bara USA under Donald Trump och en handfull andra stater placerat sina ambassader i Jerusalem - USA, Guatemala, Honduras, Kosovo och Papua Nya Guinea. Nu vill alltså Kristdemokraterna att Sverige ska följa dessa staters exempel. 

Ebba Buschs utspel är förstås ett försök att blidka de interna kritiker i KD som ogillade regeringsbeslutet att driva frågan om att frysa handelsavtalet med Israel. Men hennes utspel och indirekta kritik av utrikesminister Maria Malmer Stenergard och hennes sätt att "rapportera" om beslutet synliggör en spricka i regeringssamarbetet, Hur ska nu Ulf Kristersson kunna återskapa bilden av en regering som drar åt samma håll?

Kristdemokraterna framstår tyvärr allt oftare som Trumpismens ansikte i Sverige. I fråga om regeringsbeslutet angående att frysa handelsavtalet med Israel ägnar sig Kristdemokraterna åt ett slingerbultande som inte är hedrande - varken för partiet eller för politiken som helhet. 

Israels agerande i Gaza visar många tecken på ett pågående folkmord

Uppfattningen att Israels krigsförbrytelser i Gaza skall betraktas som folkmord växer sig allt starkare. Tidigare i dag berättade en av Sveriges ledande folkrättsexperter, professor Mark Klamberg, att han sedan en tid tillbaka inte längre tvekar att beteckna Israels agerande i Gaza som ett folkmord. Igår hävdade två tunga israeliska människorättsorganisationer - B'Tselem och Physicians for Human Rights (PHR) - att Israel begår folkmord. Nyligen publicerade också den framstående historikern och Förintelseforskaren Omer Bartov en essä med titeln "I'm a Genocide Scholar. I Know It When I See It." I essän argumenterade Bartov för att Israels agerande mot palestinier, särskilt i Gaza, bär tydliga tecken på folkmord: My inescapable conclusion has become that Israel is committing genocide against the Palestinian people. Having grown up in a Zionist home, lived the first half of my life in Israel, served in the I.D.F. as a soldier and officer and spent most of my career researching and writing on war crimes and the Holocaust, this was a painful conclusion to reach, and one that I resisted as long as I could. But I have been teaching classes on genocide for a quarter of a century. I can recognize one when I see one. 

I debatten förekommer i huvudsak två argument varför Israels agerande i Gaza inte är ett folkmord. Det första argumentet är att frågan om folkmord är juridisk och inte politisk, och därför bör avgöras av Internationella domstolen i Haag. Det argumentet anförs ständigt av statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard när de duckar för frågan om Israel begår ett folkmord eller ej. Det andra argumentet är att den folkrättsliga definitionen av folkmord förutsätter en intention och, menar en del, Israels intention är inte  att begå folkmord. 

Båda dessa argument kan med fog ifrågasättas. Internationell rätt förelägger stater att agera för att förhindra att folkmord begås. Då duger det inte att sitta med armarna i kors och vänta på ett ställningstagande av Internationella domstolen, ett ställningstagande som brukar ta flera år. I fråga om intention så har flera israeliska regeringspolitiker uttalat sig på ett sätt som motsvarar folkrättens kriterier på folkmord. Mark Klamberg påpekar också hur palestinierna i Gaza av Israel påtvingas levnadsvillkor - svält - som innebär att delar av folkgruppen förgörs. Så det går visst att anföra att det finns en intention.

Sammanfattningsvis: Israels agerande i Gaza visar många tecken på att vara ett pågående folkmord. Sverige har därför - tillsammans med andra stater - ett ansvar att agera för att förhindra att ett folkmord begås. Hittills har omvärlden svikit och inte velat ta detta ansvar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant är redan av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) efterlysta för krigsbrott. Det vore ytterst värdefullt om Netanyahu och Gallant kunde föras till Haag och där stå till svars för sina handlingar. Det vore bra för rättvisan, för folkrätten och för bygget av den palestinska stat som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

(Också Hamas-ledare har varit efterlysta för sitt ansvar för den vidriga terrorattacken och gisslantagandet i oktober 2023, men dessa Hamasledare har redan dödats av Israel.)

Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Stöd de modiga människorna i Gaza!

Modiga människor i Gaza demonstrerar och protesterar öppet mot Hamas styre. Det är ett glädjande tecken och ger hopp om ett på sikt nytt ledarskap i det plågade Gaza.

Dessa modiga människor behöver och förtjänar ett brett stöd. Det i nuläget enda realistiska alternativet till Hamas är en regering den palestinska myndigheten spelar en avgörande roll. Men i stället för att stärka den palestinska myndigheten har Israel under flera år gjort sitt bästa för att undergräva dess auktoritet. De senaste åren har situationen blivit allt värre på Västbanken där bosättare tillåts trakassera palestinier i allt större utsträckning.

Omvärlden måste sätta press på Israel att stoppa bosättarvåldet. Det bästa sättet att stärka den palestinska myndighetens auktoritet är att erkänna staten Palestina - något Sverige föredömligt gjorde redan 2014 och där fler EU-stater nu borde följa efter. Humanitära hjälpsändningar måste omgående släppas in i Gaza, där nu över 50 000 människor dödats av israelisk militär. Vapenvilan måste återställas, gisslan släppas och förhandlingar påbörjas om en tvåstatslösning. 

Jag noterar att Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard nyligen besökt både Ramallah och Tel Aviv och där fört samtal med Palestinas premiär- och utrikesminister Mohammad Mustafa och Israels utrikesminister Gideon Sa’ar. Jag hoppas att det inte rörde sig om artighetsvisiter utan att Sverige på allvar vill återta sin tidigare position och försöka spela en positiv och konstruktiv roll i konflikten.

Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.

Om Ann Lindes besök i Israel och Palestina

Utrikesminister Ann Linde besöker just nu Israel och Palestina. Det är första gången en svensk utrikesminister besöker Israel sedan Sverige erkände Palestina 2014.

Det är bra om de svensk-israeliska relationerna normaliseras. Sverige bör eftersträva goda relationer med Israel, som ett uttryck för att Israel har samma rätt som andra stater att existera i fred och säkerhet. Goda relationer med Israel förbättrar också Sveriges möjligheter att påverka den israeliska politiken och att bidra till förnyade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och är ett hinder för varaktig fred i området. Israel har lika liten rätt att bryta mot folkrätten som andra stater, och även Hamas folkrättsbrott i form av raketbeskjutning mot civila mål i Israel ska förstås kritiseras.

Det finns två orsaker till att vi nu ser en tendens till normalisering av de svensk-israeliska förbindelserna. För det första har Sverige under senare år aktivt eftersträvat en sådan normalisering. För det andra har Israel fått en ny regering. Benjamin Netanyahu är borta från makten, och den nya regering har inte behov av att "straffa" Sverige för erkännandet av Palestina. Ett skäl till att Israel reagerade så starkt på det svenska erkännandet var ju att Israel ville avskräcka andra EU-stater från att följa Sveriges exempel.

Låt oss hoppas att regeringsskiftet i Israel inte bara leder till förbättrade relationer med Sverige utan, än viktigare, också innebär bättre förutsättningar för förhandlingar mellan israeler och palestinier. Syftet med sådana förhandlingar är att etablera den tvåstatslösning som är den enda möjligheten  att åstadkomma en varaktig fred.

Kriget i Gaza: Stoppa dödandet nu!

Våldshandlingarna i Gaza och Israel är avskyvärda och måste omedelbart upphöra. Israelisk press rapporterar om nära 200 dödade palestinier. Ett drygt 50-tal av dessa döda är barn. Omkring tio israeler har dödats. Israel säger att man tänker fortsätta den militära offensiven och avfärdar förslag om en vapenvila.

Hamas raketattacker mot Israel är ett uppenbart brott mot folkrätten. Israel har, liksom alla stater, rätt till självförsvar. Men få bedömare hävdar på allvar att det är Hamas raketattacker som utgör grunden till konflikten.

Grunden till konflikten ligger i ockupationen och i den olagliga israeliska bosättningspolitiken. Ockupationspolitiken gestaltar den ojämlikhet som råder mellan israeler och palestinier, och även mellan den judiska och den arabiska befolkningsgruppen i Israel. 

Situationen ställs på sin spets genom hoten om att vräka palestinier från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Israelisk lag möjliggör för judar som bott i området men flytt från sina hem under det israelisk-arabiska kriget 1948-49 att återvända och återfå sina bostäder. Men palestinier som under samma krig flydde från sina hem i västra Jerusalem har enligt israelisk lag ingen motsvarande rätt att återvända och återfå sina bostäder.

De senaste dagarnas utveckling visar också på ett hot mot Israel som på sikt är större än hotet från Hamas raketer. Våldshandlingarna mellan judar och araber har eskalerat inne i Israel. Expressen rapporterar: I Bat Yam söder om Tel Aviv försökte judiska ultranationalister lyncha en arabisk bilförare på onsdagskvällen. De släpade ut honom ur bilen och en videofilm visar hur ett 20-tal personer slog honom med metallföremål och sparkade honom i huvudet. Han fördes till sjukhus med medelsvåra skador. Det finns motsvarande exempel på våld från araber mot enskilda judar i Israel. Om våldshandlingarna mellan judar och araber i Israel eskalerar ytterligare innebär det ett allvarligt säkerhetshot mot den israeliska staten.

Omvärlden - inte minst USA - måste nu sätta press på båda parterna att upprätta och respektera en vapenvila. Dödandet måste få ett slut - nu! 

Men för att vinna freden varaktigt krävs det ett slut på den israeliska ockupationspolitiken och ett genomförande av tvåstatslösningen. En israelisk och en palestinsk stat som lever sida vid sida och respekterar varandras rättigheter är fortfarande den enda realistiska vägen till en varaktig fred. 

Fortfarande är det Israel som är den överlägset starkaste parten och därmed också har det största ansvaret för att få igång en fredsprocess. Omvärlden måste genom aktiv diplomati göra sitt yttersta för att stötta parterna i sådana strävanden. Det gäller att stoppa våldet nu. I morgon kan det vara för sent.

Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier

I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".

På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.

Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.

Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.

Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.

Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.

Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.

Om Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel

Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.


Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.

Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.

Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.

Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.

Ja, blockaden av Gaza måste brytas!

Två veckor före det israeliska parlamentsvalet växer spänningen mellan Israel och Gaza. I måndags avfyrades raketer från Gaza mot Israel, och åtta israeler skadades. På måndagskvällen svarade Israel med flygattacker mot Gaza, och sju palestinier skadades. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu befann sig på ett prestigefyllt besök i USA med flera inbokade möten med president Donald Trump - nu tvingades han hasta hem till Israel i stället.

I skrivande stund är läget vid gränsen mellan Gaza och Israel relativt lugnt. Men raketskjutningarna visar på instabiliteten i området, och att tröskeln till ett regelrätt krig är oroväckande lågt.

Gazaremsan är en smal kustremsa utmed Medelhavet, ungefär fyra mil lång och en mil bred. På denna lilla smala kustremsa bor nära två miljoner palestinier. 45 procent av dem är 14 år eller yngre, 66 procent är under 25 år. Medelåldern i Gaza är 17.2 år. Israels och Egyptens blockad av Gaza skapar outhärdliga levnadsförhållanden för befolkningen, inte minst för alla dessa barn. Och nästan ingen av dessa unga människor har någon gång varit utanför Gaza - det är inte orimligt alls att kalla Gaza för världens största utomhusfängelse.

Det är skandalöst att omvärlden låter detta ske. Blockaden måste brytas så att varor och tjänster kan komma in, skapa utveckling och lindra lidandet. Hamas styre är repressivt och raketskjutningarna som träffa civila mål i Israel helt oacceptabla. Israels ofta oproportionerliga reaktioner är naturligtvis också oacceptabla. I Gazakriget 2014 dödades, enligt FN, minst 2131 palestinier. Av dessa var minst 1473 civila, därav 501 barn. På den israeliska sidan dödades 71 personer, varav 66 var soldater och fem var civila.

Låt oss hoppas att raketbeskjutningarna denna gång inte leder till ett fullständigt krig. Och låt oss använda perioden efter det israeliska valet till att öka den internationella pressen på parterna att nå en lösning. Upprättandet av en palestinsk stat - där både Gaza och Västbanken ingår och där östra Jerusalem är huvudstad - är fortfarande den enda realistiska lösningen på konflikten. Dödläget i förhandlingarna mellan israeler och palestinier har medfört att omvärlden intresse trubbats av och Palestinakonflikten hamnat i medieskugga. Vi måste ändra på det - om inte annat som en solidaritetshandling med alla dessa utsatta människor som drabbas så hårt av konflikten.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Risken för nytt krig i Gaza ökar - värna freden nu!

Risken för en militär konflikt mellan Israel och de palestinska motståndsrörelserna på Gazaremsan har dessvärre ökat. I helgen genomförde Israel en misslyckad kommandooperation i Gaza, vilken resulterade i sju döda palestinier och en död israel. Operationen följdes av palestinska raketattacker mot södra Israel. Spänningen i området är nu mycket hög.

Den israeliska operationen kom oväntat, och dess syfte är oklart. De senaste veckorna har präglats av avspänning mellan Israel och Hamas. Israel har genomfört vissa lättnader av blockaden, särskilt med avseende på energiförsörjningen. Qatar har också tillåtits att föra in kontanter till, så att Hamas ska kunna betala löner till poliser och till civilanställda. Israels förhoppning har varit att lättnaderna i blockaden ska bidra till att lugna ner läget vid gränsen mellan Israel och Gaza och att undvika ett nytt Gazakrig. Läget är diplomatiskt känsligt. Att den israeliska regeringen tillåter Qatar att för in pengar till Hamas skapar förstås inrikespolitiska kontroverser i Israel. Ur det perspektivet kom den misslyckade kommandooperationen utomordentligt olämpligt.

Ett nytt krig i Gaza vore en politisk och humanitär katastrof. I Gazakriget 2014 dödades över 2 000 palestinier, varav flertalet var civila och över 500 var barn. Därutöver dödades 71 israeler, därav 66 soldater. Ett nytt krig måste absolut undvikas.

Nu gäller det för båda parter att visa återhållsamhet och hålla i den diplomatiska processen. Folkrätten måste respekteras. Den israeliska blockaden av Gaza är ett brott mot folkrätten och måste avbrytas. Det civila lidandet i Gaza - av många liknat som världens största utomhusfängelse - är oacceptabelt. Hamas måste erkänna Israel, acceptera ingångna avtal och ta avstånd från våldsanvändning. Dessa principer är oundgängliga för genomförandet av den tvåstatslösning som trots alla motgångar fortfarande är det enda realistiska alternativet för en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

P.S. Läs gärna Mellanöstern-forskaren Anders Perssons intressanta artikel om det svenska Palestinabiståndet, i Svenska Dagbladet igår.

Ge inte upp kampen för fred och för en palestinsk stat!

Över 50 palestinier har i dag dödats av israelisk militär vid gränsen mellan Gaza och Israel. Bland de dödade återfinns enligt uppgift en 14-årig pojke och en äldre man i rullstol. I skrivande stund stiger dödstalen fortfarande. Våldsamheterna utgör en grym och tragisk inramning av firandet av Israels 70-årsjubileum och uppmärksammandet av Nakba - den palestinska flyktingkatastrofen som tog sin början när omkring 700 000 palestinier flydde från sina hem i samband med krigshandlingar vid staten Israels tillkomst.

Konflikten mellan israeler och palestinier är i dag synnerligen fastlåst. Inga förhandlingar är i sikte och Donald Trumps skrävlande om sin fantastiska fredsplan har hittills utmynnat i ett fiasko. I dag invigs också den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem - ett öppnande som väcker oro och vrede på många håll och som innebär ökad risk för att våldet eskalerar ytterligare.

Israel styrs av en regering med högerextrema inslag. Premiärminister Benjamin Netanyahu. har inte visat någon som helst politisk vilja att bidra till upprättandet av den tvåstatslösning som är ett nödvändigt villkor för att skapa fred mellan israeler och palestinier. I Gaza styr extrema Hamas och på Västbanken har president Mahmud Abbas parti Al Fatah stelnat i sina former. Korruptionen plågar det palestinska samhället, demokratin förtorkar och Mahmut Abbas anti-semitiskt impregnerade uttalande om Förintelsen för några veckor sedan försvagade palestiniernas situation ytterligare.

Jag har mycket svårt att se några reella möjligheter att få igång en fredsprocess utan ett byte av det politiska ledarskapet i både Israel och Palestina. Tills dess är det viktigt att värna de demokratiska och fredsvänliga krafter som existerar och som kämpar i både Israel och i Palestina. De som menar att Sverige borde frysa sitt bistånd till Palestina som en konsekvens av Abbas uttalanden är helt fel ute. Det svenska biståndet går inte till den palestinska myndigheten utan till det palestinska civilsamhället. Och det är utomordentligt viktigt att detta civilsamhälle får utvecklas på ett sätt så att det kan utgöra en demokratisk och livskraftig grundbult i en framtida palestinsk stat.

Det är viktigt att parterna efterlever folkrätten och de mänskliga rättigheterna. All olaglig våldsanvändning är av ondo och ska fördömas. Israels olagliga bosättningspolitik är ett hinder för freden. Blockaden av Gaza måste hävas på ett sätt som möjliggör handel och rörlighet samtidigt som Israels säkerhet säkras. Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. Israel är den starkare parten i konflikten och har därför också ett stort ansvar för att åstadkomma en varaktig fred.

Jag är glad att Sverige som första EU-stat erkände Palestina. Jag förväntar mig att Sverige även fortsättningsvis kommer att gå i spetsen för att försöka skapa fred och etablera en demokratisk palestinsk statsbildning. Vi måste fortsätta i våra strävanden och i vårt hopp - det är det minsta vi kan göra för alla de människor i området som plågas så svårt att denna långvariga och grymma konflikt.

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Därför skadar Trumps agerande i Jerusalemfrågan freden

Igår deklarerade president Donald Trump att USA formellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Det är ett djupt olyckligt beslut som allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.

Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.

Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.

Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.

Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.


Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.

Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig

I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.

I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.

Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.

I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.

Vad händer inom Hamas?

I början av juni är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza, de områden som är tänkta att tillsammans med östra Jerusalem utgöra den palestinska staten i en framtida tvåstatslösning. Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken bryter mot internationell rätt och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.

För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.

Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.

Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.

Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.

Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.

*

Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.