Massdemonstrationer i Chile, Libanon, Irak... Vad är det som händer?

– Allt vi vill ha är fyra saker: arbete, vatten, elektricitet och säkerhet. Det är allt vad vi vill, sade 16-årige Ali Mohammed samband med de omfattande demonstrationerna i Irak mot arbetslöshet, korruption och usla levnadsförhållanden. Igår dödades 40 människor i Bagdad efter sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Den senaste månaden har över 200 människor dödats i samband med demonstrationerna, riktade mot premiärminister Adel Abdul Mahdis och hans regering.

I Libanons huvudstad Beirut demonstrerar sedan en dryg vecka tillbaka hundratusentals människor mot arbetslöshet, bristande el- och vattenförsörjning och korruption. Demonstrationerna skär rakt igenom de etniska skiljelinjer som annars så strikt reglerar det politiska livet i Libanon. Demonstranterna är kompromisslösa - "alla" politiker måste avgå. En generalstrejk är utlyst, motorvägarna blockerade, banker och skolor håller stängt.

I Chile demonstrerar hundratusentals människor på gatorna. De kräver ekonomiska reformer och att president Sebastián Piñera avgår. Ett 20-tal personer har dödats och det råder utegångsförbud på nätterna.

Även på flera andra håll i världen genomförs omfattande folkliga demonstrationer mot växande ekonomiska klyftor, mot korruption och mot regeringars oförmåga att upprätthålla livsnödvändigheter  som el- och vattenförsörjning.

Det är för tidigt att säga huruvida dessa demonstrationer inspirerats av varandra och vilken ytterligare spridning de kommer att få. Jag noterar att kampen mot korruptionen tycks lyftas fram på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.

Jag noterar också att demonstrationerna inte i huvudsak mobiliserats genom formella politiska rörelser och organisationer. Det är både bra och dåligt. Det är bra eftersom det blir svårare för det politiska ledarskapet att avfärda demonstranterna med att de skulle gå i någon särskild politisk organisations ledband. Men det är dåligt eftersom det är svårt att upprätthålla varaktighet och disciplin i spontana protester. Dessutom är det svårare att kanalisera in demonstranternas krav i de politiska institutionerna om det inte finns någon organisation eller parti som kan utgöra länk mellan folket och deras valda representanter. Det svåra är inte att avsätta en regering - det svåra är att ta hand om situationen som uppstår därefter.

Jag hoppas verkligen att dessa manifestationer blir framgångsrika och leder till en ekonomisk och politiks förändring i respektive länder. Världen skriker efter ökad jämlikhet och ökad efterlevnad av rättsstatens principer. Låt oss efter förmåga stödja de rörelser som vill vrida politiken i en sådan riktning.

Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.