Massdemonstrationer i Chile, Libanon, Irak... Vad är det som händer?

– Allt vi vill ha är fyra saker: arbete, vatten, elektricitet och säkerhet. Det är allt vad vi vill, sade 16-årige Ali Mohammed samband med de omfattande demonstrationerna i Irak mot arbetslöshet, korruption och usla levnadsförhållanden. Igår dödades 40 människor i Bagdad efter sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Den senaste månaden har över 200 människor dödats i samband med demonstrationerna, riktade mot premiärminister Adel Abdul Mahdis och hans regering.

I Libanons huvudstad Beirut demonstrerar sedan en dryg vecka tillbaka hundratusentals människor mot arbetslöshet, bristande el- och vattenförsörjning och korruption. Demonstrationerna skär rakt igenom de etniska skiljelinjer som annars så strikt reglerar det politiska livet i Libanon. Demonstranterna är kompromisslösa - "alla" politiker måste avgå. En generalstrejk är utlyst, motorvägarna blockerade, banker och skolor håller stängt.

I Chile demonstrerar hundratusentals människor på gatorna. De kräver ekonomiska reformer och att president Sebastián Piñera avgår. Ett 20-tal personer har dödats och det råder utegångsförbud på nätterna.

Även på flera andra håll i världen genomförs omfattande folkliga demonstrationer mot växande ekonomiska klyftor, mot korruption och mot regeringars oförmåga att upprätthålla livsnödvändigheter  som el- och vattenförsörjning.

Det är för tidigt att säga huruvida dessa demonstrationer inspirerats av varandra och vilken ytterligare spridning de kommer att få. Jag noterar att kampen mot korruptionen tycks lyftas fram på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.

Jag noterar också att demonstrationerna inte i huvudsak mobiliserats genom formella politiska rörelser och organisationer. Det är både bra och dåligt. Det är bra eftersom det blir svårare för det politiska ledarskapet att avfärda demonstranterna med att de skulle gå i någon särskild politisk organisations ledband. Men det är dåligt eftersom det är svårt att upprätthålla varaktighet och disciplin i spontana protester. Dessutom är det svårare att kanalisera in demonstranternas krav i de politiska institutionerna om det inte finns någon organisation eller parti som kan utgöra länk mellan folket och deras valda representanter. Det svåra är inte att avsätta en regering - det svåra är att ta hand om situationen som uppstår därefter.

Jag hoppas verkligen att dessa manifestationer blir framgångsrika och leder till en ekonomisk och politiks förändring i respektive länder. Världen skriker efter ökad jämlikhet och ökad efterlevnad av rättsstatens principer. Låt oss efter förmåga stödja de rörelser som vill vrida politiken i en sådan riktning.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.

Angående gårdagens demonstration i Göteborg mot trängselskatt och Västlänken

Igår genomförde motståndarna mot trängselskatten och mot Västlänken en demonstration i Göteborg. Demonstrationen samlade omkring 4 000 deltagare och visade att motståndet inte visar några tecken på att vika sig. Känslorna var laddade och engagemanget starkt.

Jag träffade vid Gustav Adolfs torg en bekant som gick med i demonstrationen. Han och jag har gemensamma värderingar i många och avgörande frågor. Men här uttryckte han en sorg över att politikerna - och särskilt Socialdemokraterna - genomfört en trängselskattereform som han menade ekonomiskt särskilt drabbar ekonomiskt svaga grupper och att ingen lyssnade på protesterna. Hans frustration var uppriktig och genuin.

Gårdagens manifestation bidrar till fortsatt mobilisering i frågan. Däremot har jag svårt att se hur motståndet skall kunna vrida tillbaka processen i sakfrågan. Trängselskatten är redan införd och planeringen av Västlänken har kommit så långt att det inte är sannolikt att projektets huvudinriktning förändras. Även om Moderaterna i Göteborg är splittrade och till den lokala partistämman i maj finns redan motioner om att utreda alternativ till Västlänken.

Nu står medborgarnas förtroende för sina valda företrädare och risken för ett ökat politikerförakt på spel. Det är viktigt att det politiska ledarskapet förmår utveckla processer som synliggör argument och tänkesätt och som bidrar till att återskapa ett förlorat förtroende.

Från arrangörernas håll angavs deltagarantalet till mer än dubbelt så många som gick i tåget. Det är lite trist. Min erfarenhet av 20 års räknande av demonstrationsdeltagare (ja, man har sina udda sidosysselsättningar...) visar att arrangörer oavsett politisk färg och sammanhang tenderar att grovt överskatta antalet personer som deltog i demonstrationen. I huvudsak handlar det förstås om önsketänkande, och det är mänskligt. Jag minns själv när jag gick i en 1 maj-demonstration i Helsingborg 1975. Vi var 200 i tåget, men uppställda i led och med flaggor och banderoller ägde vi gatubilden. Jag hade kunnat ta gift på att vi var närmare 1000 personer i tåget.

Polisen tenderar också att överskatta antalet deltagare i sina redovisningar. Det är inte så konstigt. Polisen finns inte på plats för att räkna demonstranter - de har andra och viktigare uppgifter. Därför gör de - vad jag kan förstå - en uppskatting, men räknar inte. Vid en demonstration mot Nato för några år sedan såg polisen att jag stod och räknade. De kom då fram och frågade vänligt om de fick använda mina siffror i sin rapportering - vilket de naturligtvis fick. I går fanns det två olika uppgifter från polisen, en på omkring 5 000 deltagare och en på omkring 8 000 deltagare.


Demonstrationen igår marscherade förbi på 17 minuter. Under en genomsnittlig minut hann drygt 200 personer passera. 200 gånger 17 blir 3 400. En vanlig 1 maj tar Vänsterpartiets tåg en dryg halvtimma på sig att passera, men de går då inte riktigt lika tätt som vid gårdagens demonstration. Vänsterpartiet brukar också vara omkring 4 000 i demonstrationståget. Socialdemokraterna brukar vara knappt 2 000 på 1 maj. Så 4 000 deltagare är en bra siffra. Men den blir inte bättre för att man önsketänker att den var betydligt större.

Jag kommenterar gårdagen manifestation för Göteborgs-Posten.

Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.

Stefan Löfvens jungfrutal på Götaplatsen

I dag debuterade Stefan Löfven som 1 maj-talare på Götaplatsen i Göteborg. Löfven är ingen lysande talare, som t ex Olof Palme, Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Men han är medveten om att punchlines och ekvilibristisk retorik inte är hans starkaste gren och kompenserade genom ett mycket välsmitt tal och genom att tala med stor trovärdighet.

Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.

Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.

Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
 
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.

Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.

Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)

Socialdemokraterna: 2 450 (2011: 1680, 2010: 1920, 2009: 1770)

Syndikalisterna: 1630 (2011: 1490: 2010: 1480, 2009: 1680)

Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2011: 740, 2010: 800, 2009: 890)
  .