Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.

Massdemonstrationer i Chile, Libanon, Irak... Vad är det som händer?

– Allt vi vill ha är fyra saker: arbete, vatten, elektricitet och säkerhet. Det är allt vad vi vill, sade 16-årige Ali Mohammed samband med de omfattande demonstrationerna i Irak mot arbetslöshet, korruption och usla levnadsförhållanden. Igår dödades 40 människor i Bagdad efter sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Den senaste månaden har över 200 människor dödats i samband med demonstrationerna, riktade mot premiärminister Adel Abdul Mahdis och hans regering.

I Libanons huvudstad Beirut demonstrerar sedan en dryg vecka tillbaka hundratusentals människor mot arbetslöshet, bristande el- och vattenförsörjning och korruption. Demonstrationerna skär rakt igenom de etniska skiljelinjer som annars så strikt reglerar det politiska livet i Libanon. Demonstranterna är kompromisslösa - "alla" politiker måste avgå. En generalstrejk är utlyst, motorvägarna blockerade, banker och skolor håller stängt.

I Chile demonstrerar hundratusentals människor på gatorna. De kräver ekonomiska reformer och att president Sebastián Piñera avgår. Ett 20-tal personer har dödats och det råder utegångsförbud på nätterna.

Även på flera andra håll i världen genomförs omfattande folkliga demonstrationer mot växande ekonomiska klyftor, mot korruption och mot regeringars oförmåga att upprätthålla livsnödvändigheter  som el- och vattenförsörjning.

Det är för tidigt att säga huruvida dessa demonstrationer inspirerats av varandra och vilken ytterligare spridning de kommer att få. Jag noterar att kampen mot korruptionen tycks lyftas fram på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.

Jag noterar också att demonstrationerna inte i huvudsak mobiliserats genom formella politiska rörelser och organisationer. Det är både bra och dåligt. Det är bra eftersom det blir svårare för det politiska ledarskapet att avfärda demonstranterna med att de skulle gå i någon särskild politisk organisations ledband. Men det är dåligt eftersom det är svårt att upprätthålla varaktighet och disciplin i spontana protester. Dessutom är det svårare att kanalisera in demonstranternas krav i de politiska institutionerna om det inte finns någon organisation eller parti som kan utgöra länk mellan folket och deras valda representanter. Det svåra är inte att avsätta en regering - det svåra är att ta hand om situationen som uppstår därefter.

Jag hoppas verkligen att dessa manifestationer blir framgångsrika och leder till en ekonomisk och politiks förändring i respektive länder. Världen skriker efter ökad jämlikhet och ökad efterlevnad av rättsstatens principer. Låt oss efter förmåga stödja de rörelser som vill vrida politiken i en sådan riktning.

Syrien - om vanmakt och om vad västmakterna kan göra

Uppdaterat fredag 14 juni kl 10.00: President Barack Obamas besked att USA är berett att sända vapen till de syriska rebellerna är olycksbådande. Risken är stor att konflikten i Syrien än mer utvecklas till ett ställföreträdande krig mellan regionala stormaktsintressen i området. I dagsläget tyder inget på att rebellerna med militära medel kommer att lyckas störta Assad-regimen. I stället ser jag nu möjligheten att USA:s besked leder till att Iran och Ryssland intensifierar sina vapenleveranser till den syriska regeringen.

Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.

Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt -  att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.

*

Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.

Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)

Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.

Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.

Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.

Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.

Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?