Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.

Sverigedemokraten Kent Ekeroth twittrar hånfullt om flygolyckans offer

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraterna är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet.

En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.

Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".

Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.

Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

Donald Trump hotar öppet att bryta mot folkrätten. Ett ytterst illavarsnande tecken.

Om alla stater och politiska ledare i världen följde folkrätten skulle vi leva i en mycket säkrare värld, där de mänskliga rättigheterna respekterades och där livet var så mycket bättre för så många människor. Därför är det viktig att värna folkrätten och sätta folkrätten i centrum i hanterandet av krig och kriser.

Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.

Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”

För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".

USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.

Analys i 4 punkter av USA:s dödsattack mot den iranske toppgeneralen

1.) Vad är det som har hänt? Den iranske generalen Qassem Soleimani dödades i natt i en amerikansk raketattack strax utanför Bagdads internationella flygplats i Irak. Ytterligare minst sju människor dödades i attacken. Qassem Soleimani var ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka och en av de mäktigaste personerna i Iran. Enligt Pentagon beordrade president Donald Trump personligen attacken, den amerikanska kongressen var inte tillfrågad. Irans ledarskap har nu utlovat en "kraftfull vedergällning" mot USA.

2.) Varför hände det? Dödsattacken mot Soleimani har föregåtts av en långvarig och växande spänning mellan USA och Iran. USA uppfattar Iran som ett hot mot internationell fred och säkerhet och mot USA:s egna intressen i regionen. I maj 2018 drog sig USA ur det internationella kärnvapenavtal som syftade till att förhindra att Iran utvecklade egna kärnvapen. Sedan dess har USA skärpt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Den 27 december 2019 dödades en amerikansk civilanställd i en attack vid en irakisk militärbas. USA svarade med flyganfall, varpå den amerikanska ambassaden i Bagdad på nyårsaftonen stormades av demonstranter. USA hävdar att general Soleimani låg bakom attacken mot flygbasen den 27 december och att han planerade nya attacker mot amerikanska medborgare i Irak.

3.) Vad händer nu? Risken är stor att våldsanvändningen i området eskalerar. Iran kommer att försöka svara på den amerikanska attacken, till exempel genom att initiera attacker mot amerikanska soldater i Irak eller genom att störa den viktiga oljetrafiken i Persiska Viken. Iran är hårt pressat av USA:s ekonomiska sanktioner och slåss för att upprätthålla sin ställning som regional stormakt i området. Irak riskerar att på nytt bli en krigsskådeplats där yttre krafter i kombination med interna konflikter leder till att landet faller sönder som statsbildning. Ingen vet med säkerhet något om USA:s och president Donald Trumps långsiktiga strategi för Iran. Eller om det ens existerar någon sådan.

4. Vad bör göras? Omvärlden måste göra sitt bästa för att inympa vikten av återhållsamhet hos alla berörda parter. Folkrätten måste värnas. Iraks suveränitet som självständig statsbildning måste upprätthållas. (Jag noterar att det är just dessa tre saker som utrikesminister Ann Linde betonar i sin kommentar till händelseutvecklingen.)

En strimma av hopp för Jemen

Det är oanständigt att omvärlden accepterar att situationen i Jemen eskalerat till en sådan nivå att civilbefolkningen lever i ett helvete på jorden. Kriget mellan huthirebeller och president Hadis regering är en del i ett maktspel i regionen mellan Saudiarabien och Iran. Alla de ekonomiska, politiska och diplomatiska kontakter som finns mellan Saudiarabien och Iran och stater i omvärlden borde i ett tidigare skede ha använts för att sätta press på dessa stater att hejda kriget. I stället har omvärlden alltför länge uppvisat en låt gå-mentalitet inför de ohyggligheter som människorna i Jemen genomlever, och i vissa fall också bejakat och bidragit till våldshandlingarna.

Kriget i Jemen bedrevs länge i skuggan av Syrienkriget. Det är utmärkt att Sverige nu kan stå värd för konsultationer och förtroendeskapande insatser mellan konfliktens parter. Låt oss hoppas och be för att mötet blir framgångsrikt. Låt oss uppdra åt våra politiker att inte vila innan den humanitära situationen i Jemen signifikant förbättrats. Och låt oss själva - tillsammans och var och en på sitt sätt - göra vårt bästa för att svälten och våldshandlingarna i landet ska ta slut.

Saudiarabien och Iran är åtminstone i stunden försvagade, genom Saduiarabiens inblanding i mordet på journalisten Jamal Khashoggi och genom USA:s förstärka sanktioner mot Iran. Här finns ett momentum. Nu gäller det att fånga det.

Inga svenska vapen till Saudiarabien!

Nej, Sverige ska förstås inte sälja vapen till Saudiarabien, lika lite som till diktaturens Iran, Förenade Arabemiraten eller Nordkorea. Det ska inte vara okej att sälja vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer, sa Stefan Löfven redan 2013. Jag instämmer helhjärtat. Därför ska Sverige heller inte sälja vapen till Saudiarabien.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten.

I en artikel på DN Debatt 2015 argumenterade 31 svenska näringslivsföreträdare för att Sveriges dåvarande militära samarbetsavtal med Saudiarabien inte skulle rivas upp. Det var väl inte dessa näringslivsrepresentanters största stund i livet, tycker jag. Avtalet revs i vilket fall upp. Det var bra. Nu gäller det att ta steget fullt ut och se till att inga svenska vapen säljs till Saudiarabien.

I våras antog riksdagen en ny lag som ska försvåra vapenexport till diktaturer. Det är viktigt att den nya lagen ny tillämpas på ett sätt som innebär att diktaturer som nämnts ovan inte längre ska kunna köpa vapen eller annan krigsmaterial från Sverige. Låt oss hjälpas åt att bevaka den frågan.

Bättre sent än aldrig. Sluta fjäska för Saudiarabien

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör. Ett sedan länge inplanerat tal av Margot Wallström inför Arabförbundet i Kairo ställdes in med kort varsel.

Sverige gick i täten i den internationella opinionsbildningen mot Saudiarabien. Internationell press hyllade henne och svensk utrikespolitik.

Även i det nu aktuella fallet med vad som förefaller vara ett mord på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har Margot Wallström varit mycket tydlig i sina kritiska uttalanden. Men denna gång får Margot Wallströms kritik inte lika starkt internationellt genomslag. Världssamfundet är nu mycket mer samlat i sin kritik mot Saudiarabien. Det är bra. Liksom sin rival Iran i maktspelet i Mellanöstern är Saudiarabien en repressiv diktatur som regelbundet och grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Det är en skandal att så många av världens länder genom vapenförsäljning bidrar till att upprätthålla dessa regimers ställning, i respektive land och i regionen som helhet. Donald Trumps försonliga uttalanden mot den saudiska regimen är illavarsnande. Låt oss gemensamt bidra till att Jamal Khashoggis fruktansvärda öde ska göra det omöjligt för andra stater att behandla den saudiska regimen med de silkesvantar som hittills alltför ofta varit fallet.

I en artikel i dag kallar överste Bo Pellnäs Saudiarabien för en skurkstat. Det är svårt att inte hålla med.

Gatuprotesterna i Iran - ett hoppfullt tecken i början av det nya året

De omfattande och för många överraskande gatuprotesterna i Iran är ett hoppfullt tecken i början av det nya året. Den brutala diktaturen i Iran bygger sin makt på ett systematiskt undertryckande av mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten, mötesfriheten och religionsfriheten. Regimen är ökänd för tortyr av fångar i fängelserna, piskstraff och amputationer och hundratals (kända) avrättningar varje år. Kvinnoförtryck är legio.

De rivaliserande regionala stormakterna - det shiadominerade Iran och den sunnidominerade Saudiarabien - går hand i hand när det gäller förtryck av egna medborgarna och brott mot de mänskliga rättigheterna. Få saker skulle glädja mig mer än om dessa repressiva regimer under fredliga former kunde omvandlas till demokratiska republiker.

Det är alldeles för tidigt att spekulera i vart protesterna i Iran kan komma att leda. Protesterna skiljer sig i flera relevanta avseenden från de gatumanifestationer vi såg i Iran år 2009. Då utlöstes proteserna av anklagelser om valfusk i samband med presidentvalet, och demonstranterna fick stöd av presidentkandidater som Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.

Dagens protester förefaller vara mer spontant organiserade med oklara och skiftande krav. Irankännare - såväl inom som utanför landet - togs med överraskning. De så kallade reformistiska krafterna i Iran har inte  spelat någon avgörande roll i processen. Demonstrationerna tycks i stället ha sin grund i ett missnöje mot att president Hassan Rouhani inte genomfört de ekonomiska och politiska reformer många hoppats på efter att han omvalts till president i maj 2017.

Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer och klargör för den iranska regimen att våldsanvändning inte på något sätt är acceptabelt. Jag förutsätter att Sverige fortsätter att med full kraft värna den dödsdömde KI-forskaren Ahmadreza Djalals intressen.

Demonstrationerna i Iran visar att förtrycket aldrig kan känna sig säkert. Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen. Ju förr desto bättre.

Time to Talk Impeachment? Om USA och Donald Trumps framtid.

Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner. 

Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt  långt bortom rättsstatens principer. 

Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.

När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.

Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner

En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.

I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.

Klokt val av fredsprismottagare. Sverige bör underteckna avtalet om kärnvapenförbud

I dag meddelade norska Nobelkommittén att Den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) ICAN tilldelas Nobels fredspris 2017. Motiveringen är organisationens arbete med att "väcka uppmärksamhet till de katastrofala humanitära konsekvenser varje bruk av atomvapen innebär och för sin banbrytande insats för att uppnå ett avtalsbaserat förbud mot sådana vapen."

Det är ett roligt och välförtjänt besked. ICAN har varit en internationell ledande kraft i arbetet med att få fram det FN-avtal om globalt förbud mot kärnvapen som antogs i somras. Jag ser att Carl Bildt tycker att priset i stället borde uppmärksammat kärnenergiavtalet med Iran från 2015. Ja, det hade också varit ett bra val. Men jag ser inga skäl att ställa det ena mot det andra.

FN:s avtal om kärnvapenförbud är viktigt eftersom det bidrar till normbildningen mot kärnvapen. Genom förbudet stigmatiseras kärnvapeninnehav, vilket i sin tur höjer den politiska tröskeln för stater att försöka utveckla egna kärnvapen. Förbudet sätter också press på kärnvapenstaterna att aktivt delta i förhandlingar om avveckling av kärnvapen.

Sverige har ännu inte tagit ställning till huruvida man ska underteckna FN:s kärnvapenavtal. Skälet är att avtalsförhandlingarna slutfördes i hast, och det kvarstår frågetecken om hur avtalet förhåller sig till andra viktiga internationella avtal som Sverige undertecknat. Jag har därför inget emot att frågan nu utreds. Men jag hoppas och tror att ett svenskt undertecknade inte är alltför avlägset. Till syvende og sist kommer det att handla om politiska bedömningar.

Låt oss tillsammans hjälpas åt i arbetet för ett svenskt undertecknande. Kärnvapen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad, och att stödja ett förbud mot kärnvapen borde vara en självklarhet.

Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik

I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.

Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.

Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.

Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.

Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?

Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.

Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.

Foto: Maria Sjöqvist

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.

Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.

Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak

Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.

Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.

Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.

Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.

När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.

Kärnenergiavtal med Iran ytterst nära

Nästan allt talar nu för att vi inom kort - kanske redan i kväll eller i morgon tisdag - får se ett avtal om Irans kärnenergiprogram mellan Iran och de sex stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Irans president Hassan Rouhani hann tidigare i dag till och med på Twitter i förväg beskriva avtalet som en seger för demokratin. Men tweeten raderades efter en stund och ersattes av en ny tweet som skilde sig från den första endast genom att inledas med ordet "If"

Tweet I:

 

 Tweet II:

 

Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.

Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.

Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.

Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.

Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.

The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.

Två gånger död

Uppdatering återfinns längs ned i texten.

Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.

Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.

Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.

Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.

Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe! 
 
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.

I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.

"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).

Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.

Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?

Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner

I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess  verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.

Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.

Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.

Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.

 

Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.

 

I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.

Obamas besvär

Igår meddelade president Barack Obama att han nu är beredd att ge order om ett militärt anfall mot Syrien, även om ett sådant beslut inte har stöd i FN:s säkerhetsråd. Däremot vill han att den amerikanska kongressen först skall ta ställning i frågan.

Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?

Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?

Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.

Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.

Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.

Hela Obamas anförande kan läsas här.