I dag blev det känt att Skurups kommun arbetsbefriat Prästamosseskolans rektor Mattias Liedholm och spärrat hans mejlkonto. Mattias Liedholm har varit öppet kritisk mot det förbud att bära slöja i skolan som på Sverigedemokraternas initiativ - och med stöd av Moderaterna och det lokala Skurupspartiet - klubbades igenom i kommunfullmäktige i slutet av förra året. Liedholm lutar sig mot Skolverket som menar att ett slöjförbud bryter mot religions- och yttrandefriheten såsom de regleras i Europakonventionen och Regeringsformen, och även mot den svenska diskrimineringslagen.
Mattias Liedholm har under många år varit politiskt aktiv moderat. Han har nu begärt utträde ur Moderaterna eftersom partiet tillåter lokala moderata företrädare att driva "icke-frihetlig politik". Efter sin kritik mot slöjförbudet har utsatts för en ström av hat och hot - inklusive mordhot.
Vi vet inte idag på vilka grunder som moderatledda Skurups kommun arbetsbefriat Mattias Liedholm. Men som Per Svensson skriver i Dagens Nyheter: Åtgärden mot Mattias Liedholm överensstämmer väl med ett allt tydligare mönster i de sydsvenska
kommuner där Sverigedemokraterna fått ett avgörande inflytande.
Tjänstemän som inte känner sig hemma i det nya klimatet flyr eller stöts
bort. Kulturchefen i Sölvesborg gav upp i höstas. I Hörby har över två
dussin chefer lämnat den SD-styrda kommunen.
Moderaterna borde höja blicken och se konsekvenserna av sitt samarbete på lokal nivå med Sverigedemokraterna. Om Moderaterna i Skåne inte själva förmår göra detta borde partiledningen hjälpa dem på traven. Men Ulf Kristersson duckar. Det är både tråkigt i sak och olycksbådande.
Visar inlägg med etikett slöja. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett slöja. Visa alla inlägg
2019-08-24
M borde låta människor klä sig som de vill
Tidigare i dag öppnade moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson för ett förbud mot att bära ett kors eller en davidsstjärna om halsen i skolan. Jag ser inget problem med att man gör en bred utredning där den frågan också belyses, sade hon till Aftonbladet. Idén är horribel. Ska judiska barn inte få bära en davidsstjärna i svensk skola? Ska kors bannlysas från våra offentliga rum? Och hur gör vi med svenska flaggan - kanske är det bäst att vi tar bort den också?
Förlåt att jag raljerar. Jag försöker låta bli. Men Elisabeth Svantessons kommentar var så ogenomtänkt och så ängslig att jag inte lyckades. Utspelet hade sin grund i moderaternas krav på att utreda frågan om förbud för elever att bära slöja/huvudduk i skolan. Och följdfrågan blir - om muslimska barn inte får bära ett sådant plagg, varför skulle då judiska barn få bära davidsstjärna och kristna barn få bära ett kors?
Visst kan bärande av slöja/huvudduk ibland vara ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Men bärande av slöja/huvudduk sker också frivilligt, som ett uttryck för en kulturell eller religiös tillhörighet - på samma sätt som bärande av en davidsstjärna eller ett kors. Att förbjuda kvinnor och flickor att bära slöja/huvudduk blir att reducera dessa människor till viljelösa offer.
Jag ser att Elisabeths Svantesson nu backat från sina uttalanden. Det är bra. Det är möjligt att hon menade något helt annat än det som citerades i Aftonbladet. Men intermezzot visar var man lätt hamnar när man vill förbjuda människor att bära en viss typ av kläder.
Min grundprincip är väldigt enkel. Varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Vill en kvinna bära slöja/huvudduk ska hon få göra det. Vill hon inte bära slöja/huvudduk ska ingen kunna tvinga henne att göra det.
Läs gärna Eli Göndörs text om saken i Smedjan.
Förlåt att jag raljerar. Jag försöker låta bli. Men Elisabeth Svantessons kommentar var så ogenomtänkt och så ängslig att jag inte lyckades. Utspelet hade sin grund i moderaternas krav på att utreda frågan om förbud för elever att bära slöja/huvudduk i skolan. Och följdfrågan blir - om muslimska barn inte får bära ett sådant plagg, varför skulle då judiska barn få bära davidsstjärna och kristna barn få bära ett kors?
Visst kan bärande av slöja/huvudduk ibland vara ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Men bärande av slöja/huvudduk sker också frivilligt, som ett uttryck för en kulturell eller religiös tillhörighet - på samma sätt som bärande av en davidsstjärna eller ett kors. Att förbjuda kvinnor och flickor att bära slöja/huvudduk blir att reducera dessa människor till viljelösa offer.
Jag ser att Elisabeths Svantesson nu backat från sina uttalanden. Det är bra. Det är möjligt att hon menade något helt annat än det som citerades i Aftonbladet. Men intermezzot visar var man lätt hamnar när man vill förbjuda människor att bära en viss typ av kläder.
Min grundprincip är väldigt enkel. Varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Vill en kvinna bära slöja/huvudduk ska hon få göra det. Vill hon inte bära slöja/huvudduk ska ingen kunna tvinga henne att göra det.
Läs gärna Eli Göndörs text om saken i Smedjan.
2019-02-14
Oacceptabelt av Simförbundets Ulla Gustavsson om idrottande flickor i slöja
Enligt uppgift kommer Svenska Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson i dag att lämna sitt uppdrag, som en följd av hennes uttalanden om idrottande barn som bär slöja. Journalisten Niklas Orrenius skriver i DN att Ulla Gustavsson passerat en "anständighetens gräns" när hon påstår att Riksidrottsförbundet genom att visa bilder på flickor i slöja som idrottar uppmuntrar hedersförtryck, könsstympning och barnäktenskap.
Särskilt illa var det, enligt Ulla Gustavsson, att Riksidrottsförbundet visat bilder på en blicka i slöja som sköt luftgevär, eftersom en sådan bild kunde förknippas med terrorism. Ulla Gustavsson ville inte förbjuda flickor i slöja att idrotta. Men hon ville att dessa flickor inte skulle få synas på bild.
Niklas Orrenius artikel är riktigt bra. Läs den.
Slöjan väcker känslor. Slöjan kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också vara ett uttryck för kvinnans underordning, för förtryck och patriarkat.
Men varje kvinna måste själv få välja. On en muslimsk kvinna vill bära slöja har hon en självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Jag är utled på besattheten av att kontrollera kvinnors kläder och kroppar.
Allt förtryck och våld mot kvinnor ska bekämpas, obevekligt och utan undantag. Men att uttala sig som Ulla Gustavsson gjorde om unga flickor som bär slöja när de idrottar är så häpnadsväckande okunnigt om problematiken kring slöjbärande att hennes avgång - om den blir av - är högst rimlig.
Särskilt illa var det, enligt Ulla Gustavsson, att Riksidrottsförbundet visat bilder på en blicka i slöja som sköt luftgevär, eftersom en sådan bild kunde förknippas med terrorism. Ulla Gustavsson ville inte förbjuda flickor i slöja att idrotta. Men hon ville att dessa flickor inte skulle få synas på bild.
Niklas Orrenius artikel är riktigt bra. Läs den.
Slöjan väcker känslor. Slöjan kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också vara ett uttryck för kvinnans underordning, för förtryck och patriarkat.
Men varje kvinna måste själv få välja. On en muslimsk kvinna vill bära slöja har hon en självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Jag är utled på besattheten av att kontrollera kvinnors kläder och kroppar.
Allt förtryck och våld mot kvinnor ska bekämpas, obevekligt och utan undantag. Men att uttala sig som Ulla Gustavsson gjorde om unga flickor som bär slöja när de idrottar är så häpnadsväckande okunnigt om problematiken kring slöjbärande att hennes avgång - om den blir av - är högst rimlig.
2017-02-13
Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik
I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.
Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.
Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.
Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.
Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?
Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.
Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.
Foto: Maria Sjöqvist
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.
Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.
Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.
Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.
Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.
Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?
Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.
Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.
Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.
2016-06-06
Nationaldag i mångfaldens tecken
I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på
separata tider i en allmän simbassäng i
Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.
I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.
Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.
Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.
På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.
Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.
Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.
Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.
I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.
Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.
Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.
På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.
Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.
Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.
Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.
2015-08-10
Om besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp
Jag har tidigare - tillsammans med Sarah Delshad - uppmärksammat att debatten om
islam och kvinnor ofta fixerar sig vid kvinnans kropp och kläder -
bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med
hand eller inte. Min avsikt är inte att återuppta debatten om hijab som ett uttryck för patriarkalt förtryck eller som ett uttryck för varje kvinnas rätt att klä sig som hon vill - jag har redan tidigare formulerat mig i frågan.
Men genom att följa Classic Pics (@ClassicPixs) på Twitter påminns jag om att besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp inte är något som enbart hör religionen eller islamistiska sedlighetspoliser till.
Bilden föreställer en polis på West Palm Beach som någon gång på 1920-talet kontrollerar längden på en kvinnas baddräkt. På bilden nedan gör en civil strandpolis samma sak - 6 inch ovanför knät påstås ha varit den godkända längden.
Ständigt detta mätande och förtingligande. Ständigt dessa patriarkala maktstrukturer som i olika tider och i olika gestaltningar gör anspråk på att begränsa kvinnans rätt att klä sig som hon vill.
Noterar att jag under de senaste åren blivit alltmer feministisk. Undrar lite över om det beror på den insikt som följer av livets erfarenheter eller om det är något i tidsandan som skaver.
Men genom att följa Classic Pics (@ClassicPixs) på Twitter påminns jag om att besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp inte är något som enbart hör religionen eller islamistiska sedlighetspoliser till.
Bilden föreställer en polis på West Palm Beach som någon gång på 1920-talet kontrollerar längden på en kvinnas baddräkt. På bilden nedan gör en civil strandpolis samma sak - 6 inch ovanför knät påstås ha varit den godkända längden.
Ständigt detta mätande och förtingligande. Ständigt dessa patriarkala maktstrukturer som i olika tider och i olika gestaltningar gör anspråk på att begränsa kvinnans rätt att klä sig som hon vill.
Noterar att jag under de senaste åren blivit alltmer feministisk. Undrar lite över om det beror på den insikt som följer av livets erfarenheter eller om det är något i tidsandan som skaver.
2013-08-19
Striden om slöjan. Därför är hijabuppropet värt att stödja
I dag genomförs en manifestation till stöd för muslimska kvinnors rätt till säkerhet och religionsfrihet, det så kallade hijabuppropet. Bakgrunden till manifestationen är att en höggravid trebarnsmamma i fredags kväll misshandlades i Farsta utanför Stockholm. Kvinnan bar slöja och en främmande man påstås ha rusat fram och börja dra i hennes kläder samtidigt som han skrek
att ”såna som du ska inte vara här”. Därefter dunkade han kvinnans huvud mot en bil så hårt att hon förlorade medvetandet.
Manifestationen manar människor att under en dag beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som utsätts för trakasserier och våld. Sociala medier, särskilt twitter, svämmar i dag över av kända och okända människor - främst kvinnor - som låtit fotografera sig iklädd slöja. Andra medier följer upp, och så här lång är manifestationen en succé.
Men manifestationen har också mött kritik, och då inte bara från extremhögern som utnyttjar tillfället till att lufta sitt islamhat. Så skriver till exempel Sara Yazdanfar, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, på SVT Debatt att kampanjen bidrar till att exotifiera muslimer. Många av de människor som idag välvilligt beslöjar sig, skriver Yazdanfar, bortser från att slöjan fyller en religiös funktion och i stället reducerar den till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet. Och till Aftonbladet säger Hanna Gadban, feministisk muslimsk debattör, att kampanjen bidrar till att stärka männens makt över kvinnan eftersom slöjan är ett uttryck för förtryck, ett klädesplagg som de allra flesta kvinnor inte bär utan påtryckningar.
Slöjan väcker alltid känslor. Den kan ses som ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också ses som ett uttryck för förtryck och patriarkat.
Själv är jag trygg i mitt stöd för kampanjen. Även om slöjan också kan ses som ett uttryck för kvinnans underordning måste alla de muslimska kvinnor som inte tycker så utan vill bära slöja ha självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Att ta avstånd från kampanjen innebär att man överlämnar tolkningsprivilegiet till mörkermännen. Lika väl som vi vill slita den svenska fanan ur rasisternas och de främlingsfientligas händer vill vi också slåss för att muslimska kvinnor - liksom alla kvinnor - skall få klä sig som de vill utan att trakasseras. I slöja eller utan slöja.
Jag tycker också att Sara Yazdanfar väljer fel strid när hon går till angrepp mot de icke-muslimska kvinnor som deltar i manifestationen. Exotifiering av muslimer uppstår väl just om icke-muslimska kvinnor inte skulle kunna delta i en manifestation av detta slag just för att de är icke-muslimer.
Följ gärna uppropet på twitter. Hashtag #hijabuppropet
Manifestationen manar människor att under en dag beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som utsätts för trakasserier och våld. Sociala medier, särskilt twitter, svämmar i dag över av kända och okända människor - främst kvinnor - som låtit fotografera sig iklädd slöja. Andra medier följer upp, och så här lång är manifestationen en succé.
Men manifestationen har också mött kritik, och då inte bara från extremhögern som utnyttjar tillfället till att lufta sitt islamhat. Så skriver till exempel Sara Yazdanfar, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, på SVT Debatt att kampanjen bidrar till att exotifiera muslimer. Många av de människor som idag välvilligt beslöjar sig, skriver Yazdanfar, bortser från att slöjan fyller en religiös funktion och i stället reducerar den till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet. Och till Aftonbladet säger Hanna Gadban, feministisk muslimsk debattör, att kampanjen bidrar till att stärka männens makt över kvinnan eftersom slöjan är ett uttryck för förtryck, ett klädesplagg som de allra flesta kvinnor inte bär utan påtryckningar.
Slöjan väcker alltid känslor. Den kan ses som ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också ses som ett uttryck för förtryck och patriarkat.
Själv är jag trygg i mitt stöd för kampanjen. Även om slöjan också kan ses som ett uttryck för kvinnans underordning måste alla de muslimska kvinnor som inte tycker så utan vill bära slöja ha självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Att ta avstånd från kampanjen innebär att man överlämnar tolkningsprivilegiet till mörkermännen. Lika väl som vi vill slita den svenska fanan ur rasisternas och de främlingsfientligas händer vill vi också slåss för att muslimska kvinnor - liksom alla kvinnor - skall få klä sig som de vill utan att trakasseras. I slöja eller utan slöja.
Jag tycker också att Sara Yazdanfar väljer fel strid när hon går till angrepp mot de icke-muslimska kvinnor som deltar i manifestationen. Exotifiering av muslimer uppstår väl just om icke-muslimska kvinnor inte skulle kunna delta i en manifestation av detta slag just för att de är icke-muslimer.
Följ gärna uppropet på twitter. Hashtag #hijabuppropet
2008-07-12
Dubbelbestraffning av burkabärare
Idag handlar mitt gästinlägg på Ulf Bjerelds blogg om hyckleriet i vår inställning till slöjor.
En kvinna från Marocko har förvägrats franskt medborgarskap eftersom hon bär burka, skriver Svenska Dagbladet idag. Motiveringen är att hennes radikala praktik av islam inte är förenlig med franska värderingar som jämlikhet mellan könen.
Men det finns inte en ensam anledning till varför en kvinna döljer sitt ansikte. Slöjan kan förstås vara ett uttryck för tvång eller patriarkal underkastelse, men hela skalan finns där. Den kan vara ett religiöst ställningstagande. Den kan stärka upplevelsen av frihet då den skyddar från oönskade blickar. I väst kan valet att bära slöja fungera identitetsskapande och manifesterande, minns till exempel hösten 2003 när två muslimska elever kom till Burgårdens gymnasium i Göteborg iklädda burka. I intervjuer i media framstod de sedan som sällsynt självständiga och medvetna. Slöjan kan till och med fungera som en feministisk provokation mot exploatering av kvinnokroppen.
Om det vore så enkelt som att alla kvinnor med slöja är förtryckta, vore det då inte dubbelbestraffning att neka den marockanska kvinnan medborgarskap? Och om hon inte vore förtryckt, faller då inte själva motiveringen?
Slöjor provocerar alltifrån liberalister till islamofober men frågan är om de västerländska klädnormerna är något att hylla. Vår identitetsskapande modekultur är strikt indelat i manligt och kvinnligt, och förra årets Bara Bröst-aktioner bekräftade att kvinnor i Sverige av "anständighet" måste skyla delar av kroppen som är kulturellt sexualiserade.
Ska det vara så svårt att bara respektera människor och låta dem ha på sig vad de vill? Och om nu någon är tvingad att ha på sig ett plagg för att han eller hon är förtryckt - varför inte rikta in sig på orsaken (tvånget) i stället för på symptomet (slöjan)?
En kvinna från Marocko har förvägrats franskt medborgarskap eftersom hon bär burka, skriver Svenska Dagbladet idag. Motiveringen är att hennes radikala praktik av islam inte är förenlig med franska värderingar som jämlikhet mellan könen.
Men det finns inte en ensam anledning till varför en kvinna döljer sitt ansikte. Slöjan kan förstås vara ett uttryck för tvång eller patriarkal underkastelse, men hela skalan finns där. Den kan vara ett religiöst ställningstagande. Den kan stärka upplevelsen av frihet då den skyddar från oönskade blickar. I väst kan valet att bära slöja fungera identitetsskapande och manifesterande, minns till exempel hösten 2003 när två muslimska elever kom till Burgårdens gymnasium i Göteborg iklädda burka. I intervjuer i media framstod de sedan som sällsynt självständiga och medvetna. Slöjan kan till och med fungera som en feministisk provokation mot exploatering av kvinnokroppen.
Om det vore så enkelt som att alla kvinnor med slöja är förtryckta, vore det då inte dubbelbestraffning att neka den marockanska kvinnan medborgarskap? Och om hon inte vore förtryckt, faller då inte själva motiveringen?
Slöjor provocerar alltifrån liberalister till islamofober men frågan är om de västerländska klädnormerna är något att hylla. Vår identitetsskapande modekultur är strikt indelat i manligt och kvinnligt, och förra årets Bara Bröst-aktioner bekräftade att kvinnor i Sverige av "anständighet" måste skyla delar av kroppen som är kulturellt sexualiserade.
Ska det vara så svårt att bara respektera människor och låta dem ha på sig vad de vill? Och om nu någon är tvingad att ha på sig ett plagg för att han eller hon är förtryckt - varför inte rikta in sig på orsaken (tvånget) i stället för på symptomet (slöjan)?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)