Tidigare i dag öppnade moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson för ett förbud mot att bära ett kors eller en davidsstjärna om halsen i skolan. Jag ser inget problem med att man gör en bred utredning där den frågan också belyses, sade hon till Aftonbladet. Idén är horribel. Ska judiska barn inte få bära en davidsstjärna i svensk skola? Ska kors bannlysas från våra offentliga rum? Och hur gör vi med svenska flaggan - kanske är det bäst att vi tar bort den också?
Förlåt att jag raljerar. Jag försöker låta bli. Men Elisabeth Svantessons kommentar var så ogenomtänkt och så ängslig att jag inte lyckades. Utspelet hade sin grund i moderaternas krav på att utreda frågan om förbud för elever att bära slöja/huvudduk i skolan. Och följdfrågan blir - om muslimska barn inte får bära ett sådant plagg, varför skulle då judiska barn få bära davidsstjärna och kristna barn få bära ett kors?
Visst kan bärande av slöja/huvudduk ibland vara ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Men bärande av slöja/huvudduk sker också frivilligt, som ett uttryck för en kulturell eller religiös tillhörighet - på samma sätt som bärande av en davidsstjärna eller ett kors. Att förbjuda kvinnor och flickor att bära slöja/huvudduk blir att reducera dessa människor till viljelösa offer.
Jag ser att Elisabeths Svantesson nu backat från sina uttalanden. Det är bra. Det är möjligt att hon menade något helt annat än det som citerades i Aftonbladet. Men intermezzot visar var man lätt hamnar när man vill förbjuda människor att bära en viss typ av kläder.
Min grundprincip är väldigt enkel. Varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Vill en kvinna bära slöja/huvudduk ska hon få göra det. Vill hon inte bära slöja/huvudduk ska ingen kunna tvinga henne att göra det.
Läs gärna Eli Göndörs text om saken i Smedjan.
Visar inlägg med etikett Elisabeth Svantesson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elisabeth Svantesson. Visa alla inlägg
2019-05-11
Visa kvittona! Maning till Tomas Tobé och Sara Skyttedal, angående deras extra EU-ersättning
Kristdemokraternas och Moderaternas toppkandidater i EU-valet - Sara Skyttedal och Tomas Tobé - kommer inte att öppet redovisa hur de använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor de får varje månad som europaparlamentariker, berättar DN. Det är faktiskt riktigt, riktigt dåligt. Deras hemlighetsmakeri går stick i stäv med viktiga principer om transparens och möjlighet till ansvarsutkrävande. Särskilt Moderaterna, med affärerna kring Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons bidragstrixande i färskt minne, borde veta bättre.
Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.
Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.
Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.
Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.
Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.
Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.
Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.
Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.
Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.
Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.
Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.
Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.
2019-05-03
Varför mantalskriver man sig i sitt fritidshus?
Vad är det som gör att människor - i det här fallet moderata politiker - mantalskriver sig i sina fritidshus? Redan ordet "fritidshus" indikerar ju att det är en fastighet där man tillbringar sin fritid och inte där man bor.
På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.
Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)
Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".
Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.
På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?
Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?
På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.
Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)
Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".
Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.
På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?
Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?
2017-10-03
Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?
I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.
Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.
Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.
Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?
Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.
Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.
Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.
Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.
Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?
Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.
*
En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet,
ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka
att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer
inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt.
Jag kommer inte söka min motståndares sämsta
argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka
människors frågor på allvar. Den måste inte vara
tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det
helt enkelt några vuxna i rummet.
Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.
2017-09-01
Klara besked från Ulf Kristersson
Nu står det i praktiken stå klart att Ulf Kristersson kommer att väljas till ny partiordförande för Moderaterna. På sin Facebook-sida berättar Kristersson att han står till förfogande för uppgiften som Moderaternas partiordförande. En av hans huvudkonkurrenter Elisabeth Svantesson säger till Dagens Nyheter att Ulf Kristersson "är den person som jag tror är bäst lämpad för att bli moderaternas
nästa partiordförande, samla partiet och stärka förtroendet för vår
politik".
Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.
Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.
Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.
Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.
Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.
Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.
Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.
Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.
Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.
Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.
2017-08-29
Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna
Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.
Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.
Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.
Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.
Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.
(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)
I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.
Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.
Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.
Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.
Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.
Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.
Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.
(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)
I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.
Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.
Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.
2017-06-01
Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?
I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.
Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.
Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?
Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)
Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.
Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.
Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?
Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.
Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?
Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)
Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.
Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.
Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?
2017-01-29
Det går fort nu - i USA och i Sverige
Det går fort nu.
I USA har Donald Trump under sina första dagar som president hunnit med att uttala sig positivt om tortyr och förorda skendränkningar som förhörsmetod, beslutat att påbörja bygget av en fysisk mur mot Mexiko och stänga gränsen för flyktingar och för medborgare från flera arabiska stater.
Samtidigt i Sverige har moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och som hon själv betraktar som rasistiskt. I Ekots lördagsintervju igår valde moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti med "speciella rötter" i stället för det vedertagna uttrycket "nazistiska rötter". Normaliseringsprocess pågår och Jimmie Åkesson gnuggar händerna.
Vad händer nu? Jag vet inte. Men svaren på följande frågor får stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen, i USA och i Sverige.
Hur kommer de amerikanska domstolarna att förhålla sig till Trumps försök att genomföra sina förslag? I maktdelningens USA har domstolarna en viktig roll att spela. Trumps beslut har fattats i form av dekret, och dekret får inte strida mot gällande lag (utom i fall av särskild säkerhetspolitisk betydelse). Domstolarna lär få mycket att göra, och deras avgöranden påverkar Trumps möjligheter att genomföra sina förslag.
Vem vinner maktkampen inom republikanerna? Javisst, republikanerna har majoritet i kongressens senat och representanthus. Men republikanerna är djupt splittrade och missnöjet mot Donald Trump har varit vitt utbrett. Trumps möjligheter att genomföra sin politik blir starkt beroende av hur maktkampen inom republikanerna gestaltar sig.
Hur reagerar världssamfundet på Trumps politik? Hur kommer Ryssland att förhålla sig? Hur kommer USA:s bundsförvanter i Europa att agera? Kommer USA att mötas av så starka motaktioner att Trumps ställning, eller åtminstone hans politik, blir omöjlig? Världssamfundets reaktioner får konsekvenser även för USA:s ekonomi och i förlängningen för den amerikanska väljaropinionens inställning.
Hur reagerar väljaropinionen på Moderaternas nya linje gentemot Sverigedemokraterna? Om Moderaterna växer i opinionen stärks Anna Kinberg Batras ställning och den nya linjen befästs och kan utvecklas. Men om Moderaterna inte växer, eller i stället till och med minskar, försvagas Anna Kinberg Batras ställning ytterligare och partiets normalisering av Sverigedemokraterna uppfattas, åtminstone för en tid, som ett felsteg.
Hur ställer sig Centerpartiet och Liberalerna? Var går dessa partiers smärtgräns för fortsatt allianssamarbete? Hur länge kan Annie Lööf och Jan Björklund acceptera att alliansens statsministerkandidat förhandlar med Sverigedemokraterna vid sidan av allianssamarbetet? Hur reagerar Centerpartiets och Liberalernas medlemmar på att Moderaterna öppnar dörren för ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna?
Vad händer inom Moderaterna? Det finns moderater som ser med djup ovilja på partiledningens nya linje, och en del aktiva medlemmar har till och med lämnat sina uppdrag och till och med partiet. Blir den nya linjen ett segervapen för Anna Kinberg Batra internt, eller blir det tvärtom. Här kommer väljaropinionen förstås att bli av stor betydelse.
Det är för tidigt att försöka ge någa svar. Så håll ögonen på frågorna i stället.
I USA har Donald Trump under sina första dagar som president hunnit med att uttala sig positivt om tortyr och förorda skendränkningar som förhörsmetod, beslutat att påbörja bygget av en fysisk mur mot Mexiko och stänga gränsen för flyktingar och för medborgare från flera arabiska stater.
Samtidigt i Sverige har moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och som hon själv betraktar som rasistiskt. I Ekots lördagsintervju igår valde moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti med "speciella rötter" i stället för det vedertagna uttrycket "nazistiska rötter". Normaliseringsprocess pågår och Jimmie Åkesson gnuggar händerna.
Vad händer nu? Jag vet inte. Men svaren på följande frågor får stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen, i USA och i Sverige.
USA
Hur kommer de amerikanska domstolarna att förhålla sig till Trumps försök att genomföra sina förslag? I maktdelningens USA har domstolarna en viktig roll att spela. Trumps beslut har fattats i form av dekret, och dekret får inte strida mot gällande lag (utom i fall av särskild säkerhetspolitisk betydelse). Domstolarna lär få mycket att göra, och deras avgöranden påverkar Trumps möjligheter att genomföra sina förslag.
Vem vinner maktkampen inom republikanerna? Javisst, republikanerna har majoritet i kongressens senat och representanthus. Men republikanerna är djupt splittrade och missnöjet mot Donald Trump har varit vitt utbrett. Trumps möjligheter att genomföra sin politik blir starkt beroende av hur maktkampen inom republikanerna gestaltar sig.
Hur reagerar världssamfundet på Trumps politik? Hur kommer Ryssland att förhålla sig? Hur kommer USA:s bundsförvanter i Europa att agera? Kommer USA att mötas av så starka motaktioner att Trumps ställning, eller åtminstone hans politik, blir omöjlig? Världssamfundets reaktioner får konsekvenser även för USA:s ekonomi och i förlängningen för den amerikanska väljaropinionens inställning.
Sverige
Hur reagerar väljaropinionen på Moderaternas nya linje gentemot Sverigedemokraterna? Om Moderaterna växer i opinionen stärks Anna Kinberg Batras ställning och den nya linjen befästs och kan utvecklas. Men om Moderaterna inte växer, eller i stället till och med minskar, försvagas Anna Kinberg Batras ställning ytterligare och partiets normalisering av Sverigedemokraterna uppfattas, åtminstone för en tid, som ett felsteg.
Hur ställer sig Centerpartiet och Liberalerna? Var går dessa partiers smärtgräns för fortsatt allianssamarbete? Hur länge kan Annie Lööf och Jan Björklund acceptera att alliansens statsministerkandidat förhandlar med Sverigedemokraterna vid sidan av allianssamarbetet? Hur reagerar Centerpartiets och Liberalernas medlemmar på att Moderaterna öppnar dörren för ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna?
Vad händer inom Moderaterna? Det finns moderater som ser med djup ovilja på partiledningens nya linje, och en del aktiva medlemmar har till och med lämnat sina uppdrag och till och med partiet. Blir den nya linjen ett segervapen för Anna Kinberg Batra internt, eller blir det tvärtom. Här kommer väljaropinionen förstås att bli av stor betydelse.
*
Det är för tidigt att försöka ge någa svar. Så håll ögonen på frågorna i stället.
2013-09-19
Vad hade hänt om Elisabeth Svantesson varit muslim?
Fredrik Reinfeldts val att utse Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister har väckt starka känslor. Är det lämpligt att en person med religiös tillhörighet i Livets Ord och med bakgrund i Ja till livet sitter i regeringen? När jag följer debatten får jag en märklig känsla att det ofta är samma personer som påstår att religion och politik skall hållas isär och att religion skall vara en privatsak som nu med emfas påstår att Elisabeth Svantessons religiösa övertygelse diskvalificerar henne från en ministerpost.
Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.
Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.
Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)
Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.
Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.
Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.
Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.
Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.
Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)
Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.
Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.
Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.
2013-09-17
Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring
Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.
För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.
Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.
Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.
Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.
Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.
Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.
Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.
För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.
Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.
Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.
Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.
Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.
Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.
Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)