Erik Ullenhag, Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

I en uppmärksammad intervju i SVT Agenda igår duckade partiledarkandidaten Erik Ullenhag på frågan om Liberalerna skulle kunna sitta med i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Fem (5) gånger frågade programledaren Camilla Kvartoft hur Ullenhag och Liberalerna skulle agera om Sverige 2022 fick ett valresultat ungefär motsvarande det 2018, det vill säga att allianspartierna blev mindre de rödgröna partierna. Skulle han då överhuvudtaget kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna?

Men Erik Ullenhag vägrade svara på frågan. Hans vägran förvånade kanske en del. Erik Ullenhag förknippas ju med samma principfasta avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna som Jan Björklund.

Det finns åtminstone två tolkningar av Erik Ullenhags tystnad. Antingen överväger han uppriktigt att ändra Liberalernas hittillsvarande linje angående Sverigedemokraterna (om han skulle bli vald). Eller så är han övertygad om att den nuvarande linjen bör upprätthållas, men han ser inget värde i att berätta det här och nu.

Erik Ullenhags dilemma kan beskrivas så här. Antingen så fortsätter han att ducka på frågan. Då kommer journalister att fortsätta ställa den ända fram tills han svarar - oavsett om det blir ända fram till valet 2022. Eller så svarar han på frågan. Men svarar han då att han vill ändra Liberalernas linje åstadkommer han en intern kris i sitt eget parti. Svarar han i stället att han vill upprätthålla Liberalernas nuvarande linje och fortsätta isolera Sverigedemokraterna kommer han att överösas av följdfrågor kring hur Liberalerna i så fall kommer att agera i regeringsfrågan efter valet 2022.

Det hör ju till saken att frågan i högsta grad är hypotetisk. Det politiska landskapet och förutsättningarna för regeringsfrågan 2022 kan vara helt annorlunda än i dag. Jag skulle gärna se att regeringsfrågan efter 2022 fick ligga på is ytterligare ett tag. Med medielogiken har sina egna mekanismer, och så länge det finns politisk nerv i frågan om Liberalernas relation till Sverigedemokraterna kommer journalister att fortsätta uppmärksamma den.

För övrigt tycker jag det vore bra om Centerpartiet - och Liberalerna - efter budgetförhandlingarna i höst tog steget fullt och gick in i regeringen. Då blir ansvarsförhållandena mer klara och lättare för väljarna att utkräva just ansvar.

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.

Håller Alliansen på att tappa greppet om regeringsfrågan?

Just nu pågår en intensiv debatt om vilken sida som är mest tydlig eller otydlig i regeringsfrågan. Stefan Löfvens och Carin Jämtins artikel på DN Debatt i förra veckan - där de berättade att Socialdemokraterna inte vill föregripa valresultatet, men gärna ser samverkan över blockgränserna - kritiserades av Alliansen för otydlighet i hur partiet såg på regeringsfrågan. Skulle till exempel Vänsterpartet ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering eller inte? Stefan Löfven pressades även hårt på den frågan av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda i Sveriges Television.

Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.

Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:

Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som växer fram under valåret.

Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.

Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?

Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora  frågetecken.

Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.

Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.

Vem är Ulf Bjereld?

Vem är Ulf Bjereld? Ja, det är en fråga som jag själv brukar ställa mig. Det senaste dygnet fick frågan förnyad aktualitet då en sju år gammal artikel, med samma rubrik som denna bloggpost och författad av Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson, började cirkulera på Twitter. Den sprids då och då. Varje gång är det ett antal personer som trots att texten är uppenbart daterad tror - och i en del fall hoppas och önsketänker - att det rör sig om en ny text. Även normalt sansade personer låter sig ryckas med. Igår var det flera som hävdade att jag måste skriva en replik.

En replik skrev jag i Expressen redan den 16 maj 2006. I repliken påtalade jag framför allt ett par sakfel i PM Nilssons text. (PM påstod till exempel att jag "var emot ett svenskt medlemskap i EU", vilket var fel - jag röstade ja i folkomröstningen. PM påstod också att jag "inte skrivit ett ord om Sveriges militära samarbete med diktaturen Saudiarabien", vilket också var fel. En artikel av mig i ämnet hade till och med åberopats av dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet Cecilia Wikström i en riksdagdebatt.) Jag och PM Nilsson diskuterade saken i P1 Morgon tisdag den 16 april 2006, under Camilla Kvartofts ledning.

Men minnet är kort. Särskilt i en digital tid där allt går så fort är det lätt att ryckas med och att utan källkritik och eftertanke vidaresända påståenden som inte stämmer och som hade varit enkla att kontrollera.

Om vi har så svårt att komma ihåg debatter som fördes för mindre än tio år sedan, hur skall vi då kunna komma ihåg och förhålla oss till debatter och diskussioner som fördes före digiatliseringen? Finns de överhuvudtaget i våra medvetanden? Eller uppfinner vi hjulet gång på gång med digitaliseringens och sociala mediers genombrott i början av 2000-talet som ett slags år noll?

Frågan "Vem är Ulf Bjereld?" har i dag ett snudd på ironiskt skimmer kring sig, eftersom jag är en av de  personer som ofta förekommer i media och som alltid varit helt öppen med mina värderingar och mina politiska ställningstaganden. Att följa mig på bloggen, Facebook, Twitter och i icke-digitala sammanhang ger insikter om mig som jag säkert ibland själv saknar.

Transparens är min hederssak. Följ mig gärna på twitter på @UlfBjereld eller bli vän med mig på Facebook (jag säger sällan eller aldrig nej). Ett urval av mina publicerade arbeten finns här. Slå en signal så berättar jag gärna mera.

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.