Peter Hjörne och Liberalernas "braksuccé" i opinionen

Braksuccé, är en träffande och glädjande beskrivning av siffrorna. Det är inte orimligt att tro att ökningen bara börjat. Så skrev Peter Hjörne på Göteborgs-Postens ledarsida för ett par veckor sedan, efter att Liberalerna i en enskild opinionsmätning ökat med en procentenhet, från 2.7 till 3.7 procent. 

Det var till att ha lågt ställda förväntningar på en "braksuccé". Till Peter Hjörnes försvar kan sägas att han lånade uttrycket av Aftonbladets politiske kommentator Lena Mellin som även hon beskrev Liberalernas ökning med en procentenhet i en enskild mätning som en braksuccé. I åtminstone Peter Hjörnes fall var bedömningen ett uttryck för politiskt önsketänkande. Han ville så gärna att Liberalernas och Nyamko Sabunis ja till att söka politisk samsyn med Sverigedemokraterna i politiska sakfrågor skulle leda till att partiet ökade i opinionen. Önsketänkande kan vi alla då och då ägna oss åt. Jag har själv säkert syndat då och då. Men som offentlig person måste man ständigt vara självrannsakande. I det här fallet bidrog Peter Hjörnes ohöljda glädjerus till att dra ett löjets skimmer över Göteborgs-Postens ledarsida.

I dag, ett par veckor senare, tangerar Liberalerna med 3.0 procent (avrundat uppåt) sin lägsta notering någonsin i DN/Ipsos mätserie. Resultatet ligger i linje med vad de flesta mätningar visat sedan Liberalerna sade ja inte bara till att söka samsyn med Sverigedemokraterna i olika politiska sakfrågor utan också till att stödja en moderatledd regering även om denna regering är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig fråga.

Vi vet naturligtvis ingenting om Liberalernas opinionsutveckling på sikt. I morgon kan det komma nya mätningar som får Peter Hjörne att hoppa jämfota igen och tala om nya braksuccéer. Det enda vi vet säkert är att så här långt har Liberalernas omsvängning inte resulterat i ett ökat väljarstöd. Och så har vi (och särskilt Peter Hjörne och Lena Mellin) än en gång lärt oss att man ska vara försiktig med orden.

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.

Socialdemokraternas partiledardilemma: Snabb lösning eller öppen process?

Uppdatering 23 januari kl18.20. Varför svarar nästan alla ledande socialdemokrater nej på frågan om de vill bli partiledare? Den problematiken diskuterade jag i dag i Studio Ett i P1, med bl a Aftonbladets Lena Mellin. Vi pratade bl a om en förlegad socialdemokratisk partikultur där den enskilde kan känna sig förmäten om han/hon för anspråk på att vara lämpad för uppdraget, samt om huruvida en kandidat försämrar sina chanser att komma i fråga genom att visa intresse för uppdraget. Vi diskuterade också olika hårda och mjuka nej från enskilda kandidater. Inslaget kan lyssnas på här.

Jag läser situationen som att partiets verkställande utskott (VU) nu jobbar för fullt med att få fram ett namn att föreslå partistyrelsen senast fredag. Denne person kommer som tillförordnad ordförande att leda partiet fram till ordinarie kongress i april 2013. Den viktiga frågan är om denne tillförordnade ordförande också förväntas komma i fråga att väljas som ordinarie ordförande av kongressen. Som framgår nedan föredrar jag i stället en lösning där den som utses av partistyrelsen inte förväntas komma i fråga som vald ordförande 2013. Då får partiet i lugn och ro genomföra en öppen process där olika kandidater ställs mot varandra med sina respektive politiska alternativ.

*

När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.

Om partistyrelsen redan denna vecka enas kring en kandidat talar allt för att det blir en person ur den nuvarande partieliten. Om det däremot blir en öppen och mer långvarig process blir utfallet betydligt mer svårförutsägbart. Slutna processer gynnar nuvarande maktstruktur. Öppna processer gynnar outsiders.

Jag hoppas på följande lösning. Senast på sitt ordinarie sammanträde på fredag utser partistyrelsen en persom som tillfälligt leder partiet fram till kongressen i april 2013. Det skall vara en person som har stort internt förtroende och som själv inte gör anspråk på att bli "ordinarie" partiledare. Gärna Carin Jämtin, som entydigt deklarerat att hon inte vill bli ordinarie partiledare. (I så fall måste förstås en ny, tillfällig partisekreterare också utses.)

En av den tillförordnade partiledarens viktigaste uppgifter blir att utforma och initiera en öppen process där partiet i lugn och ro utser en ordinarie partiledare till kongressen 2013. Därefter är det nästan ett och ett halvt år till valet 2014, vilket är en ganska lång tid i ett politiskt landskap som präglas av allt mer rörliga väljare.

En "öppen" process kan betyda väldigt många olika saker. Det kan betyda att en valberedning föreslår kandidater, men att dessa kandidater turnerar runt i landet för att träffa medlemmar och för att presentera sina idéer och sina politiska ställningstaganden. Vänsterpartiets upplägg var t ex en succé i avseendet att deras fyra kandidater lockade massor med folk till mötena och bidrog till att mobilisera partiet internt. En nackdel var att det var mycket svårt att identifiera några skarpa politiska skiljelinjer mellan kandidaterna.

En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning. Jag rekommenderar varmt Marta Axners blogginlägg om hur Socialdemokraterna i Kanada använt sig av denna teknik. Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg. Detsamma gäller i frågan om delat ledarskap för partiet. Men ingenting skall i detta skede uteslutas - det är viktigt att varje alternativ prövas förutsättningslöst.

Jag noterar att det i dagens Sifo-mätning, trots socialdemokratins opinionsmässiga kollaps, endast skiljer två ynka procentenheter mellan alliansregeringen och de rödgröna partierna. Valseger 2014 är trots allt inte omöjligt, trots de sorgliga dagar vi nu genomlever.

Är kungen skyldig?

Han framstår som skyldig. Så rubricerar Aftonbladet Lena Mellins krönika i dag om de senaste turerna kring kungen. Rubriken är både vilseledande och träffande.

Rubriken är vilseledande eftersom det är väldigt oklart vad det är som kungen skulle vara skyldig till. Att han vid något tillfälle i livet befunnit sig i en lokal där två kvinnor haft sex med varandra? Att han haft en utomäktenskaplig förbindelse med en känd kvinnlig artist? Att hans vänner försökt skydda honom och sig själva genom att söka kontakt med organiserad brottslighet? Eller skyldig till att han är den han är och inte alltid förmår att leva upp till de krav man bör kunna ställa på en statschef? Utan att anklagelsepunkterna är preciserade känns det märkligt att tala om kungen i termer av skyldig eller icke-skyldig.

Men rubriken är också träffande, om man lägger betoningen på det lilla ordet "framstår". För även om kungen inte är "skyldig" till någonting alls så har krishanteringen varit så usel att det för gemene man just framstår som att han måste vara skyldig till åtminstone något. Att inte hovet i det 21 århundradet förmår rekrytera en stab som förstår sig på kommunikation, medielogik och krishantering måste betecknas som tjänstefel.

Republikan som jag är tycker jag uppriktigt och innerligt synd om alla de individer som blivit indragna i denna sörja. Jag har tidigare läst och skrivit om boken Den motvillige monarken. I den texten beskrev jag Carl XVI Gustaf i termer av teflonkungen och att "bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade". Men nu har teflonet börjat nötas er och kungen har blivit sårbar. Det är uppenbart att han inte vet hur han skall hantera situationen och att det inte finns några goda rådgivare vid han sida som kan stötta honom i det uppkomna läget.

"Kungen bör granskas hårdare", hävdar en del. Men vad betyder det? En granskning utifrån vilka kriterier? Debatten famlar.

Hela historien visar på monarkins orimlighet som statsskick i vår tid. Monarkin bygger på auktoritet, hierarki och slutenhet. Vår tid kännetecknas av auktoritetsnedrivning, jämlikhet och öppenhet. Slutsatsen är given. Ned med monarkin - leve republiken!

Mona Sahlin och Vuitton-väskan

De senaste dagarnas debatt om Mona Sahlins väska från Louis Vuitton inrymmer en moralisk och en politisk aspekt. Den moraliska aspekten handlar om vilken livsstil som är lämplig för en person som representerar en politisk rörelse med jämlikhet som ett av sina grundvärden. Den politiska aspekten handlar om hur väljarna reagerar på Mona Sahlins val av väska.

Fredrik Reinfeldt bär en klocka av märket Longines Evidenza, med ett butikpris på ca 22 000 kronor. Ingen höjer på ögonbrynen för det. Den uteblivna reaktionen beror främst på att Moderaterna aldrig gjort anspråk på att slåss för ökad jämlikhet. Men för Mona Sahlin är det annorlunda. Hon representerar det parti som tillsammans med Vänsterpartiet starkast profilerat sig som jämlikhetens bästa vän. Och en god moralisk regel är att man skall leva som man lär. Eller?

Själv har jag (till skillnad från t ex Göran Greider, Lena Mellin och Stig-Björn Ljunggren) inga moraliska problem med Mona Sahlins Vuitton-väska. Jag har svårt att se hur Mona Sahlins livsstil som helhet skulle innebära en diskrepans mot de jämlikhetsvärden hon slåss för (väskan sägs hon dessutom ha fått i present). Om Mona Sahlin ständigt ägnade sig åt konsumtionsexcesser så skulle det ha varit stötande - men så är ju inte fallet. Diskussionen är inte ny. Göran Perssons godsägarambitioner och Olof Palmes överklassbakgrund är två klassiska exempel.

Hur reagerar då väljarna på Mona Sahlins handväska? Få bryr sig. Dels för att det inte är något nytt att socialdemokratiska toppolitiker har en levnadsstandard som vida överstiger genomsnittet i Sverige. Dels för att väljarna (och här får representationsforskarna rätta mig om jag har fel) nog vill företrädas och representeras av en person som inte går i vardagskläder och inte är alldeles vanlig. I stället vill man företrädas av en person som genom sitt sätt att vara skall vara något utöver det man själv är och därigenom lyfta de värden och de intressen som skall företrädas. (Sedan är det ju inte självklart att just en Vuitton-väska är det bästa sättet att ge glans åt de man företräder...)

Det mediala spinnet kring Vuitton-väskan visar snarast att Mona Sahlins ställning i debatten har stärkts. Fredrik Reinfeldt lär kanske t o m få sig en match i popularitets- och förtroendefrågorna i den kommande valrörelsen.