I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".
Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.
Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.
TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.
Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är
"opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.
Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
2013-08-25
Stefan Löfvens sommartal. Höjs konfliktnivån nu?
I dag höll Stefan Löfven sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm, i vackert väder och med mycket folk i publiken. Jag måste säga att Stefan Löfven fortfarande växer och växer som talare, från den trevande nivå som kännetecknade hans första anföranden som nyvald partiledare våren 2012. Kombinationen av Löfvens egen kompetens och skickliga talskrivare bär frukt.
Löfven kom till Vasaparken med en tveeggad Sifo-undersökning i ryggen. Å ena sidan har avståndet mellan blocken ökat till 7.6 procent, vilket innebär att de rödgröna partiernas överläge i opinionen är fortsatt stabilt och inte visar några som helst tecken på att rubbas. Å andra sidan fick Socialdemokraterna bara 30.5 procent i undersökningen, vilket är ungefär lika lågt som vid Mona Sahlins katastrofval 2010.
Stefan Löfven inledde med de internationella frågorna, särskilt Syrien och Egypten. Löfvens tal i dessa frågor får en särskild trovärdighet i det att arbetarrörelsen inte nöjer sig med att beklaga och fördöma utvecklingen i dessa länder, utan också går från ord till handling. Palmecentret har bidragit till bildandet av Syrian Women Network. Nätverket vill stärka syriska kvinnors deltagande i fredsprocessen och i bygget av ett framtida, demokratiskt Syrien och till vilket det samaldes in pengar i Vasaparken. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i flera projekt tränat ungdomar i Mellanöstern i projektledning, demokrati och transparant hantering av ekonomi, allt för att stärka den demokratiska processen.
I sak innehöll Löfvens tal två nyheter: PPM-systemt bör skrotas och stat och kommun måste genom lagstiftning åläggas att stoppa överetableringen av skolor i landet, en så kallad "Lex JB". Att skolfrågorna kommer att ta stor plats i den kommande valrörelsen visste vi redan. Kommer pensionsfrågorna också att göra det?
Sverigedemokraterna ökar i den nämnda Sifo-undersökningen till 9.9 procent, trots att partiet haft en ganska så låg profil de senaste veckorna. Till Svenska Dagbladet säger Marie Demker att partiet kan ha tjänat på den missnöjesdebatt om välfärden och bristerna inom skolan, vården och äldreomsorgen som präglat de senaste veckorna och där det dagligen riktas kraftig kritik mot regeringen. Om Sverigedemokraterna lyckas bredda sin politik bort från fixeringen vid invandringspolitiken finns möjligheten att som ett mer traditionellt missnöjesparti befästa och förstärka sitt väljarstöd.
Bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna är att de rödgröna partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, verkligen lyckas framstå som ett distinkt och substantiellt alternativ till en allt mer trött alliansregering. Det har varit lite si och så med den saken hittills. Socialdemokratin har ridits av en oro att förlora mittenväljare och har därför i alltför många frågor lagt sig väldigt nära Moderaterna. Stefan Löfvens snygga tal i dag i Vasaparken är förhoppningsvis ett steg på vägen mot en mer kraftfull och konfliktorienterad oppositionspolitik. Låt oss aldrig glömma bort att konflikt är politikens livsnerv.
Löfven kom till Vasaparken med en tveeggad Sifo-undersökning i ryggen. Å ena sidan har avståndet mellan blocken ökat till 7.6 procent, vilket innebär att de rödgröna partiernas överläge i opinionen är fortsatt stabilt och inte visar några som helst tecken på att rubbas. Å andra sidan fick Socialdemokraterna bara 30.5 procent i undersökningen, vilket är ungefär lika lågt som vid Mona Sahlins katastrofval 2010.
Stefan Löfven inledde med de internationella frågorna, särskilt Syrien och Egypten. Löfvens tal i dessa frågor får en särskild trovärdighet i det att arbetarrörelsen inte nöjer sig med att beklaga och fördöma utvecklingen i dessa länder, utan också går från ord till handling. Palmecentret har bidragit till bildandet av Syrian Women Network. Nätverket vill stärka syriska kvinnors deltagande i fredsprocessen och i bygget av ett framtida, demokratiskt Syrien och till vilket det samaldes in pengar i Vasaparken. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i flera projekt tränat ungdomar i Mellanöstern i projektledning, demokrati och transparant hantering av ekonomi, allt för att stärka den demokratiska processen.
I sak innehöll Löfvens tal två nyheter: PPM-systemt bör skrotas och stat och kommun måste genom lagstiftning åläggas att stoppa överetableringen av skolor i landet, en så kallad "Lex JB". Att skolfrågorna kommer att ta stor plats i den kommande valrörelsen visste vi redan. Kommer pensionsfrågorna också att göra det?
Sverigedemokraterna ökar i den nämnda Sifo-undersökningen till 9.9 procent, trots att partiet haft en ganska så låg profil de senaste veckorna. Till Svenska Dagbladet säger Marie Demker att partiet kan ha tjänat på den missnöjesdebatt om välfärden och bristerna inom skolan, vården och äldreomsorgen som präglat de senaste veckorna och där det dagligen riktas kraftig kritik mot regeringen. Om Sverigedemokraterna lyckas bredda sin politik bort från fixeringen vid invandringspolitiken finns möjligheten att som ett mer traditionellt missnöjesparti befästa och förstärka sitt väljarstöd.
Bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna är att de rödgröna partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, verkligen lyckas framstå som ett distinkt och substantiellt alternativ till en allt mer trött alliansregering. Det har varit lite si och så med den saken hittills. Socialdemokratin har ridits av en oro att förlora mittenväljare och har därför i alltför många frågor lagt sig väldigt nära Moderaterna. Stefan Löfvens snygga tal i dag i Vasaparken är förhoppningsvis ett steg på vägen mot en mer kraftfull och konfliktorienterad oppositionspolitik. Låt oss aldrig glömma bort att konflikt är politikens livsnerv.
2013-06-16
Proffsboxning, Frida Wallberg och genusperspektiv
Tillsammans med några goda vänner satt jag i fredags kväll på en sportpub i Kista och småtittade på den svenska boxningstjärnan Frida Wallbergs match mot australiensiskan Diana Prazak på Golden Ring-galan i Stockholm. Efter sjätte ronden bröt vi upp och drog vidare. När jag senare på kvällen fick veta vad som hade hänt susade två tankar direkt genom huvudet. Den första tanken var oro och sorg över det inträffade. Den andra tanken var att om vi hade stannat kvar på puben tio minuter till så hade vi fått se nedslagningen.
Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.
Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.
Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").
Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!
Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.
Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.
Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.
Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").
Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!
Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.
2012-11-12
Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 2. Om friheten
Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram.
Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den
socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget,
med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om partiprogrammets demokratisyn återfinns här. I denna text kommenterar jag den frihetssyn som kommer till uttryck i förslaget.
I sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne utveckla en röd frihetsvision och den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Det gick väl si och så med den saken. Fortfarande är det alltför många som associerar frihetsvärdet till de borgerliga partierna och inte till den politiska vänstern.
Det nya programförslaget tar Mona Sahlins uppmaning på allvar och slår an en frihetlig ton. Texten nöjer sig inte med att lyfta fram jämlikheten som en nödvändig förutsättning för verklig frihet. Förslaget försöker också gestalta hur frihetsfrågorna skall få utrymme i ett individualiserat samhälle utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.
Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder, visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självförverkligande, självständiga opinionsyttringar och individuella rättigheter. Kollektiva gemenskaper som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Den accelererande individualiseringen har sin grund i den kommunikationsteknologiska utvecklingen, där individens möjligheter i allt mindre utsträckning betingas av bundenhet till territoriet eller av territoriellt grundade identiteter. Den nya informationstekniken har ökat individens frihet att välja umgänge, livsstil och identitet, slår programförslaget insiktsfullt fast. Framväxten av nya digitala medier bejakas just ur ett frihetsperspektiv: De snabba digitala medierna har blivit effektiva redskap för frihetsrörelserna runt om i världen samtidigt som de ger ny vitalitet åt de gamla demokratierna.
Frihetsperspektivet präglar också synen på arbetslivet. Borgerlighetens förhärskande (och förtryckande) arbetslinje utmanas i skrivningar som t ex: Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet och skapar möjlighet för den anställde att fördela sin arbetstid mellan olika perioder i livet. Min tanke - och längtan - går till Ernst Wigforss ofta citerade uttalande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.
Jag noterar med tillfredsställelse att programförslaget inte faller i fällan att reducera frihet till valfrihet. Ordet vafrihet nämns bara en gång på 50 sidor. Det är bra. Och modigt. Vi lever i en tid som inte bara av en del kallas för "valfrihetens tyranni" utan där också ordet "valfrihet" skaffat sig en hegemonisk ställning i diskursen. Nästan vilket politiskt förslag som helst kan idag legitimeras med att genomförandet skulle öka medborgarnas valfrihet. Sänkta skatter ökar valfriheten. Höjda skatter ökar valfriheten. Allting går att sälja med mördande rekl... förlåt med ökad valfrihet. Den som inte sjunger valfrihetens lov stigmatiseras och utestängs ur diskussionsgemenskapen. Vi behöver en debatt som bidrar till att dekonstruera begreppet valfrihet, i syfte att upphäva dess ställning som hegemon i diskursen och som ger insikter om vilka olika saker vi egentligen menar när vi tror att vi kanske menar samma sak när vi talar om valfrihet. Programförslaget är ett försiktigt steg fram i det arbetet.
*
I sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne utveckla en röd frihetsvision och den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Det gick väl si och så med den saken. Fortfarande är det alltför många som associerar frihetsvärdet till de borgerliga partierna och inte till den politiska vänstern.
Det nya programförslaget tar Mona Sahlins uppmaning på allvar och slår an en frihetlig ton. Texten nöjer sig inte med att lyfta fram jämlikheten som en nödvändig förutsättning för verklig frihet. Förslaget försöker också gestalta hur frihetsfrågorna skall få utrymme i ett individualiserat samhälle utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.
Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder, visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självförverkligande, självständiga opinionsyttringar och individuella rättigheter. Kollektiva gemenskaper som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Den accelererande individualiseringen har sin grund i den kommunikationsteknologiska utvecklingen, där individens möjligheter i allt mindre utsträckning betingas av bundenhet till territoriet eller av territoriellt grundade identiteter. Den nya informationstekniken har ökat individens frihet att välja umgänge, livsstil och identitet, slår programförslaget insiktsfullt fast. Framväxten av nya digitala medier bejakas just ur ett frihetsperspektiv: De snabba digitala medierna har blivit effektiva redskap för frihetsrörelserna runt om i världen samtidigt som de ger ny vitalitet åt de gamla demokratierna.
Frihetsperspektivet präglar också synen på arbetslivet. Borgerlighetens förhärskande (och förtryckande) arbetslinje utmanas i skrivningar som t ex: Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet och skapar möjlighet för den anställde att fördela sin arbetstid mellan olika perioder i livet. Min tanke - och längtan - går till Ernst Wigforss ofta citerade uttalande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.
Jag noterar med tillfredsställelse att programförslaget inte faller i fällan att reducera frihet till valfrihet. Ordet vafrihet nämns bara en gång på 50 sidor. Det är bra. Och modigt. Vi lever i en tid som inte bara av en del kallas för "valfrihetens tyranni" utan där också ordet "valfrihet" skaffat sig en hegemonisk ställning i diskursen. Nästan vilket politiskt förslag som helst kan idag legitimeras med att genomförandet skulle öka medborgarnas valfrihet. Sänkta skatter ökar valfriheten. Höjda skatter ökar valfriheten. Allting går att sälja med mördande rekl... förlåt med ökad valfrihet. Den som inte sjunger valfrihetens lov stigmatiseras och utestängs ur diskussionsgemenskapen. Vi behöver en debatt som bidrar till att dekonstruera begreppet valfrihet, i syfte att upphäva dess ställning som hegemon i diskursen och som ger insikter om vilka olika saker vi egentligen menar när vi tror att vi kanske menar samma sak när vi talar om valfrihet. Programförslaget är ett försiktigt steg fram i det arbetet.
2012-08-27
Grabbighet, "klappturkar" och Thomas Böhlmarks förbrukade förtroende
Uppdaterat tisdag 28 augusti kl 16.50. I debatten om att Moderaternas kommunikationsansvarige på sociala medier Thomas Böhlmark kallat Nalin Pekgul för "klappturk" har det framförts missnöje med att fokus lagts på Böhlmarks klantighet i stället för på det allvarliga i att han använt ett rasist-influerat språkbruk. Jag delar inte det missnöjet. Det måste vara fullt möjligt att inom ramarna för samma debatt behandla två teman: Böhlmarks omdömeslöshet och oskicklighet i att förstå sociala mediers funktionssätt och det allvarliga i att företrädare för Moderaterna använder ett språkbruk associerat till främlingsfientlighet och/eller rasism.
Det är ett sundhetstecken att avståndstagandet från Böhlmarks språkbruk varit så massivt. Jag har hittills bara sett stöd från Sverigedemokrater och på Avpixlat. Jag kan ha missat något, men i alla fall.
Thomas Böhlmark själv har valt att efter sin ursäkt undvika offentligheten och journalisters frågor. Om hans frånvaro bottnar i personliga skäl har jag respekt för det. Om frånvaron är en form av krishantering tror jag det är ett stort misstag om han haft ambitionen att komma tillbaka på sitt uppdrag. Men möjligheten att komma tillbaka kanske inte längre finns. Dagens Media citerar Moderaternas presschef Anna Charlotta Johansson som tydligt säger att Böhlmarks avstängning inte är tillfällig: Han kommer även i fortsättningen att ha sin tjänst som politisk sekreterare men avstängningen i de sociala medierna är permanent. Även partisekreterare Kent Perssons pressekreterare Anna Lööf betonar att avstängningen är beständig.
Frågan är vad det inträffade betyder för Moderaternas vilja och förmåga att profilera sig i sociala media framöver. Läs gärna Johan Westerholm på det temat.
Moderaterna har med omedelbar verkan stängt av den huvudansvarige för partiets kommunikation i sociala medier, Thomas Böhlmark, från sitt uppdrag. Orsaken är att Böhlmark på sitt privata twitterkonto i raljanta ordalag kallat förra ordföranden för socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul för ”klappturk". Nalin Pekgul är kurd, född i Turkiet. Uttrycket "klappturk" härstammar från ett youtube-klipp där Pekgul livligt klappade i händerna i samband med ett tal av Mona Sahlin.
Thomas Böhlmarks uttalande var uppseendeväckande på två sätt. För det första var formuleringen nedlåtande, för att inte säga hånfull. Uttalandet slog nedåt och blev, säkert omedvetet, en del av en främlingsfientlig, kanske till och med rasistisk, diskurs. Sättet att uttrycka sig på om en politisk meningsmotståndare var inte värdigt.
För det andra var det uppseendeväckande att regeringspartiets högste ansvarige för kommunikation i sociala medier var så aningslös att han uppenbart inte insåg konsekvenserna av att formulera sig på det sätt han gjorde. Förtroendet för Böhlmarks människosyn och omdöme rasade snabbt ihop, och nu är det en öppen fråga om han kan återkomma på sin post.
Böhlmarks övertramp är bara ett i den senaste raden där framträdande politiska personligheter uppvisat en enastående oförmåga att första sociala mediers logik. Det som gjorde Böhlmarks agerande extra uppseendeväckande var förstås att det var han själv som ansvarade för Moderaternas agerande i sociala medier.
I början av året avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove hade Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skrev Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Henrik Ehrenberg skildes från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef.
Vi minns också Edvard Unsgaard, pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard hade det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det!". Unsgaard kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag noterar att samtliga dessa tre fall handlar om personer som arbetat med kommunikation. Samt att samtliga tre är män. Om det sistnämnda är en slump eller inte kan diskuteras. Grabbighet är i alla fall det ord jag kommer att tänka på.
Om Thomas Böhlmark kan återfå sitt uppdrag som Moderaternas ansvarige för kommunikation i sociala medier vet vi inte ännu. Sannolikt tar partiet någon form av beslut redan idag. Oavsett vilket beslutet blir har Thomas Böhlmark en mycket brant uppförsbacke att ta sig an i arbetet med att återvinna ett förbrukat förtroende.
Det är ett sundhetstecken att avståndstagandet från Böhlmarks språkbruk varit så massivt. Jag har hittills bara sett stöd från Sverigedemokrater och på Avpixlat. Jag kan ha missat något, men i alla fall.
Thomas Böhlmark själv har valt att efter sin ursäkt undvika offentligheten och journalisters frågor. Om hans frånvaro bottnar i personliga skäl har jag respekt för det. Om frånvaron är en form av krishantering tror jag det är ett stort misstag om han haft ambitionen att komma tillbaka på sitt uppdrag. Men möjligheten att komma tillbaka kanske inte längre finns. Dagens Media citerar Moderaternas presschef Anna Charlotta Johansson som tydligt säger att Böhlmarks avstängning inte är tillfällig: Han kommer även i fortsättningen att ha sin tjänst som politisk sekreterare men avstängningen i de sociala medierna är permanent. Även partisekreterare Kent Perssons pressekreterare Anna Lööf betonar att avstängningen är beständig.
Frågan är vad det inträffade betyder för Moderaternas vilja och förmåga att profilera sig i sociala media framöver. Läs gärna Johan Westerholm på det temat.
*
Moderaterna har med omedelbar verkan stängt av den huvudansvarige för partiets kommunikation i sociala medier, Thomas Böhlmark, från sitt uppdrag. Orsaken är att Böhlmark på sitt privata twitterkonto i raljanta ordalag kallat förra ordföranden för socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul för ”klappturk". Nalin Pekgul är kurd, född i Turkiet. Uttrycket "klappturk" härstammar från ett youtube-klipp där Pekgul livligt klappade i händerna i samband med ett tal av Mona Sahlin.
Thomas Böhlmarks uttalande var uppseendeväckande på två sätt. För det första var formuleringen nedlåtande, för att inte säga hånfull. Uttalandet slog nedåt och blev, säkert omedvetet, en del av en främlingsfientlig, kanske till och med rasistisk, diskurs. Sättet att uttrycka sig på om en politisk meningsmotståndare var inte värdigt.
För det andra var det uppseendeväckande att regeringspartiets högste ansvarige för kommunikation i sociala medier var så aningslös att han uppenbart inte insåg konsekvenserna av att formulera sig på det sätt han gjorde. Förtroendet för Böhlmarks människosyn och omdöme rasade snabbt ihop, och nu är det en öppen fråga om han kan återkomma på sin post.
Böhlmarks övertramp är bara ett i den senaste raden där framträdande politiska personligheter uppvisat en enastående oförmåga att första sociala mediers logik. Det som gjorde Böhlmarks agerande extra uppseendeväckande var förstås att det var han själv som ansvarade för Moderaternas agerande i sociala medier.
I början av året avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove hade Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skrev Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Henrik Ehrenberg skildes från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef.
Vi minns också Edvard Unsgaard, pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard hade det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det!". Unsgaard kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag noterar att samtliga dessa tre fall handlar om personer som arbetat med kommunikation. Samt att samtliga tre är män. Om det sistnämnda är en slump eller inte kan diskuteras. Grabbighet är i alla fall det ord jag kommer att tänka på.
Om Thomas Böhlmark kan återfå sitt uppdrag som Moderaternas ansvarige för kommunikation i sociala medier vet vi inte ännu. Sannolikt tar partiet någon form av beslut redan idag. Oavsett vilket beslutet blir har Thomas Böhlmark en mycket brant uppförsbacke att ta sig an i arbetet med att återvinna ett förbrukat förtroende.
2012-05-01
Stefan Löfvens jungfrutal på Götaplatsen
I dag debuterade Stefan Löfven som 1 maj-talare på Götaplatsen i Göteborg. Löfven är ingen lysande talare, som t ex Olof Palme, Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Men han är medveten om att punchlines och ekvilibristisk retorik inte är hans starkaste gren och kompenserade genom ett mycket välsmitt tal och genom att tala med stor trovärdighet.
Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.
Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.
Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.
Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.
Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)
.
Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.
Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.
Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.
Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.
Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)
Socialdemokraterna: 2 450 (2011: 1680, 2010: 1920, 2009: 1770)
Syndikalisterna: 1630 (2011: 1490: 2010: 1480, 2009: 1680)
Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2011: 740, 2010: 800, 2009: 890).
2011-12-07
SCB och socialdemokratins framtid
SCB:s stora väljarmätning i dag har fått stor uppmärksamhet, inte minst mot bakgrund med att Socialdemokraterna med sina 27.7 procent får sitt sämsta resultat någonsin i SCB:s mätningar. Jag kommenterar undersökningen bl a för TT, för Svenska Dagbladet och på Newsmill. Mina huvudpoänger är följande:
SCB:s undersökning bekräftar den bild som många enskilda opinionsinstitut givit den senaste tiden. Socialdemokraterna backar avsevärt. Moderaterna och Miljöpartiet kan glädjas över ökat opinionsstöd. Kristdemokraterna ligger visserligen under fyraprocentsspärren, men med förväntade taktikröstare har partiet ändå goda chanser att hålla sig kvar i riksdagen. I övrigt visar resultaten på ytterst små förändringar.
Absurt nog kommer resultatet från SCB nästan som en lättnad för många socialdemokrater. På sina håll fanns en fruktan att stödet skulle vara ännu lägre. Tillbakagången som nu blev hade man redan mentalt intecknat. Mätningen genomfördes under en period som varit extremt olycklig för Socialdemokraterna, i eftersvallet av Håkan Juholts lägenhetsersättningar och det interna ifrågasättandet av hans partiledarskap.
För att Socialdemokraterna skall kunna bryta sin onda cirkel krävs att partiet lyckas formulera kraftfulla politiska förslag som sätter press på Alliansregeringen. Sådan förslag måste ha tillräckligt starkt nyhetsvärde för att flytta mediernas fokus från personfrågor till sakpolitik. Hittills har partiet misslyckats med detta. Nu finns faktiskt en möjlighet att partiet får viss arbetsro och Håkan Juholt därmed ytterligare en chans.
Håkan Juholt drivs såvitt jag kan förstå av en ärlig önskan att modernisera och öppna upp partiet. Risken finns att han mötes samma motstånd som Mona Sahlin i den trötta kultur som sitter fast i väggarna i partiapparaten. I så fall lär han gå samma öde till mötes som sin företrädare. Om han å andra sidan lyckas bryta ned partikulturen och skapa en politik för det framväxande kunskaps- eller informationssamhället ligger vägen öppen. När det gäller framtidsvisioner framstår Alliansen mest som trötta nötta väderkvarnar och sådana rider man ner.
2011-10-16
Tröst för Juholt - forskning visar att effekter av politiska skandaler är kortvariga
Håkan Juholts lägenhetsaffär och påföljande mediestorm drev inte oväntat ned Socialdemokraternas opinionssiffror, enligt Sifo. Men sammantaget för perioden är det jämnt mellan blocken, 46.7 för de rödgröna mot 46.6 för Alliansen. De rödgröna hade en övervikt innan Juholt-afären drog igång.
Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.
Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)
Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.
Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.
Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.
Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.
Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.
Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)
Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.
Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.
Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.
Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.
2011-10-01
Därför tror jag att Göran Hägglund sitter kvar som partiledare för KD
Uppdaterat söndag 2 oktober kl 20.55 I dag meddelade Mats Odell att han utmanar Göran Hägglund och kandiderar till posten som partiledare för Kristdemokraterna. Det är bra att Mats Odell kommer ut ur skuggorna och att Kristdemokraternas medlemmar på så vis får veta vilka alternativ de har att välja emellan.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
*
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
2011-05-15
De rödgröna går till val i opinionsmässig medvind
Uppdatering söndag kl 22.10. Två kommentarer:
1.) Omvalen i Örebro och Västra Götaland blev sammantaget en stor framgång för de rödgröna partierna, och särskilt för Socialdemokraterna. I Västra Götaland behåller de rödgröna makten, och Socialdemokraterna ökar sin röstandel trots att valdeltagandet blev mycket lågt. Orsakerna till den rödgröna framgången har jag diskuterat i posten nedan. Håkan Juholts närvaro och Fredriks Reinfeldts frånvaro (nästan i alla fall) i valkampanjen kan också ha spelat roll.
2.) Valdeltagandet blev lågt i Västra Götaland, ca 43 procent. Jag tillhörde pessimisterna, men hade ändå trott att det skulle hamna över 45 procent. Låt oss dock komma ihåg att valdeltagandet inte skiljer sig nämnvärt från vad som brukar känneteckna valen till Europaparlamentet. Så ur det perspektivet är valdeltagandet inte historiskt lågt. Däremot blir det låga valdeltagandet en varningsklocka för dem som argumenterar för att splittra upp den samlade valdagen.
De rödgröna partierna möter dagens omval i Västra Götaland med valvinden i ryggen. I fredags visade en Sifo-mätning för Västra Götaland att de rödgröna partierna leder över den borgerliga Alliansen med nära sex procentenheter. Även i dagens Sifo-mätning för riket som helhet är de rödgröna parterna större än Alliansen, och Socialdemokraterna är större än Moderaterna (33.4 respektive 30.4 procent).
Överlag har Socialdemokraterna stärkt sin ställning i opinionen under de senaste veckorna. En enkel förklaring är förstås att hänvisa till någon slags Juholt-effekt, vari en sådan nu skulle bestå. Visst, Håkan Juholt är en utomordentligt skicklig politiker och med en helt annan personlighetsprofil än t ex Fredrik Reinfeldt. Juholt tog också över ett parti där den tidigare ordföranden Mona Sahlin plågades av svaga förtroendesiffror.
Men jag tror att den starkare förklaringen ligger i att debatten de senaste månaderna handlat om rättvisefrågor, om socialförsäkringar och om Fas 3, det vill säga frågor där Socialdemokraterna har hög trovärdighet. Kampen om den politiska dagordningen blir allt viktigare när väljarrörligheten ökar. Varje väljare måste vinnas på nytt inför varje val.
I Västra Götaland tror jag också att Socialdemokraterna har gynnats av Håkan Juholts starka närvaro under valkampanjen. Närvaron är ett vågspel. Om Socialdemokraterna i Västra Götaland gör ett bra val och Håkan Juholt varit starkt närvarande kan han åtminstone tillfälligt trä på sig segerhuvan och framstå som en vinnare. Men om Juholts starka närvaro ändå följs av att Socialdemokraterna gör ett dåligt val och förlorar makten i regionen riskerar Juholt att få en förlorarstämpel redan från början.
En spännande dag väntar. IFK Göteborg möter Norrköping på Idrottsparken, VM-final i ishockey mellan Sverige och Finland samt omval i Västra Götaland och i Örebro. Tur att man är bra på multi-tasking (anglicism för simultankapacitet, typ).
Jag återkommer under kvällen med kommentarer om åtminstone valresultaten.
1.) Omvalen i Örebro och Västra Götaland blev sammantaget en stor framgång för de rödgröna partierna, och särskilt för Socialdemokraterna. I Västra Götaland behåller de rödgröna makten, och Socialdemokraterna ökar sin röstandel trots att valdeltagandet blev mycket lågt. Orsakerna till den rödgröna framgången har jag diskuterat i posten nedan. Håkan Juholts närvaro och Fredriks Reinfeldts frånvaro (nästan i alla fall) i valkampanjen kan också ha spelat roll.
2.) Valdeltagandet blev lågt i Västra Götaland, ca 43 procent. Jag tillhörde pessimisterna, men hade ändå trott att det skulle hamna över 45 procent. Låt oss dock komma ihåg att valdeltagandet inte skiljer sig nämnvärt från vad som brukar känneteckna valen till Europaparlamentet. Så ur det perspektivet är valdeltagandet inte historiskt lågt. Däremot blir det låga valdeltagandet en varningsklocka för dem som argumenterar för att splittra upp den samlade valdagen.
*
De rödgröna partierna möter dagens omval i Västra Götaland med valvinden i ryggen. I fredags visade en Sifo-mätning för Västra Götaland att de rödgröna partierna leder över den borgerliga Alliansen med nära sex procentenheter. Även i dagens Sifo-mätning för riket som helhet är de rödgröna parterna större än Alliansen, och Socialdemokraterna är större än Moderaterna (33.4 respektive 30.4 procent).
Överlag har Socialdemokraterna stärkt sin ställning i opinionen under de senaste veckorna. En enkel förklaring är förstås att hänvisa till någon slags Juholt-effekt, vari en sådan nu skulle bestå. Visst, Håkan Juholt är en utomordentligt skicklig politiker och med en helt annan personlighetsprofil än t ex Fredrik Reinfeldt. Juholt tog också över ett parti där den tidigare ordföranden Mona Sahlin plågades av svaga förtroendesiffror.
Men jag tror att den starkare förklaringen ligger i att debatten de senaste månaderna handlat om rättvisefrågor, om socialförsäkringar och om Fas 3, det vill säga frågor där Socialdemokraterna har hög trovärdighet. Kampen om den politiska dagordningen blir allt viktigare när väljarrörligheten ökar. Varje väljare måste vinnas på nytt inför varje val.
I Västra Götaland tror jag också att Socialdemokraterna har gynnats av Håkan Juholts starka närvaro under valkampanjen. Närvaron är ett vågspel. Om Socialdemokraterna i Västra Götaland gör ett bra val och Håkan Juholt varit starkt närvarande kan han åtminstone tillfälligt trä på sig segerhuvan och framstå som en vinnare. Men om Juholts starka närvaro ändå följs av att Socialdemokraterna gör ett dåligt val och förlorar makten i regionen riskerar Juholt att få en förlorarstämpel redan från början.
En spännande dag väntar. IFK Göteborg möter Norrköping på Idrottsparken, VM-final i ishockey mellan Sverige och Finland samt omval i Västra Götaland och i Örebro. Tur att man är bra på multi-tasking (anglicism för simultankapacitet, typ).
Jag återkommer under kvällen med kommentarer om åtminstone valresultaten.
2011-04-07
En palestinsk stat - redan i september?
Den Palestinska myndigheten fortsätter att planera för utropandet av en självständig palestinsk stat i september 2011. Kampanjen möttes av framgång i onsdags när Internationella valutafonden (IMF) uttalade att den palestinska myndigheten nu var fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat: now able to conduct the sound economic policies expected of a future well-functioning Palestinian state, given its solid track record in reforms and institution-building in the public finance and financial areas.
Kampanjen för utropandet av en palestinsk stat syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - vill egentligen att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna vore att föredra. Men palestinierna är - med rätta - upprörda över Israels ovilja att gå vidare i fredsprocessen och kampanjen blir ett Chicken Race där någon måste ändra färdriktning om utropandet skall kunna undvikas.
För varje dag som går blir ett utropande av en palestinsk stat i september alltmer sannolik. Därför har alltfler politiska aktörer också tvingats formulera sig om hur de ser på erkännandet av en sådan stat. Hur kommer de svenska Socialdemokraterna att se på erkännandefrågan? I riksdagens utrikesdebatt för några veckor sedan använde Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt. Formuleringen synliggör en viljeinriktning att snabbt erkänna den palestinska staten. (På sitt avskedstal på S-kongressen nyligen sa också Mona Sahlin att hon hoppades att Sverige skulle bli den första EU-staten att erkänna Palestina.)
Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och i det här fallet består detaljerna av de fyra orden "så snart som möjligt". Vad betyder det? I formell mening finns det inget som hindrar Sverige från att erkänna Palestina omedelbart efter att staten utropats. Men är det det som Urban Ahlin menar? Nej, knappast. Då hade han sagt att Sverige bör erkänna den palestinska staten så snart den utropats. Men det sa han inte. Han måste således mena något annat.
Jag har tidigare beskrivit problemet så här: Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.
Det Urban Ahlin syftar på med formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt är därför att han vill ha handlingsfrihet att göra en bedömning om när i processen ett svenskt erkännande skulle vara politiskt lämpligast. Och den tidpunkten går inte att fixera i förväg. Den hänger bl a samman med hur andra stater - inte minst USA - agerar i frågan samt hur försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah utvecklar sig. Den Palestinska myndighetens kontroll över territoriet Palestina begränsas ju inte bara av den israeliska ockupationsmakten, utan också av Hamas kontroll över Gaza.
Jag har i det här läget inte några problem med Mona Sahlins eller Urban Ahlins formuleringar i frågan. Men frågan kan spetsas till snabbare än vad vi tror. Vad gör Sverige - och Socialdemokraterna - om t ex Norge eller EU-landet Spanien redan nu förklarar sig redo att erkänna den palestinska staten så snart den utropats?
Kampanjen för utropandet av en palestinsk stat syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - vill egentligen att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna vore att föredra. Men palestinierna är - med rätta - upprörda över Israels ovilja att gå vidare i fredsprocessen och kampanjen blir ett Chicken Race där någon måste ändra färdriktning om utropandet skall kunna undvikas.
För varje dag som går blir ett utropande av en palestinsk stat i september alltmer sannolik. Därför har alltfler politiska aktörer också tvingats formulera sig om hur de ser på erkännandet av en sådan stat. Hur kommer de svenska Socialdemokraterna att se på erkännandefrågan? I riksdagens utrikesdebatt för några veckor sedan använde Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt. Formuleringen synliggör en viljeinriktning att snabbt erkänna den palestinska staten. (På sitt avskedstal på S-kongressen nyligen sa också Mona Sahlin att hon hoppades att Sverige skulle bli den första EU-staten att erkänna Palestina.)
Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och i det här fallet består detaljerna av de fyra orden "så snart som möjligt". Vad betyder det? I formell mening finns det inget som hindrar Sverige från att erkänna Palestina omedelbart efter att staten utropats. Men är det det som Urban Ahlin menar? Nej, knappast. Då hade han sagt att Sverige bör erkänna den palestinska staten så snart den utropats. Men det sa han inte. Han måste således mena något annat.
Jag har tidigare beskrivit problemet så här: Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.
Det Urban Ahlin syftar på med formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt är därför att han vill ha handlingsfrihet att göra en bedömning om när i processen ett svenskt erkännande skulle vara politiskt lämpligast. Och den tidpunkten går inte att fixera i förväg. Den hänger bl a samman med hur andra stater - inte minst USA - agerar i frågan samt hur försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah utvecklar sig. Den Palestinska myndighetens kontroll över territoriet Palestina begränsas ju inte bara av den israeliska ockupationsmakten, utan också av Hamas kontroll över Gaza.
Jag har i det här läget inte några problem med Mona Sahlins eller Urban Ahlins formuleringar i frågan. Men frågan kan spetsas till snabbare än vad vi tror. Vad gör Sverige - och Socialdemokraterna - om t ex Norge eller EU-landet Spanien redan nu förklarar sig redo att erkänna den palestinska staten så snart den utropats?
2011-03-27
Så påverkar S-kongressen det politiska läget i Sverige
Hur kan det politiska läget i Sverige bäst karaktäriseras efter Socialdemokraternas extrakongress och valet av Håkan Juholt till ny partiledare? Jag vill lyfta fram tre utvecklingsdrag jag tror vi har att se fram emot:
1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.
2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.
Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?
1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.
2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.
Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?
2011-03-25
Kongressrapport I: Några ögonblicksbilder
I samma ögonblick som Håkan Juholt valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna satte någon en blomsterkrans på han huvud. Håkan Juholt valde att ta av kransen innan han äntrade talarstolen för att tacka för förtroendet. Det var nog en klok bedömning - mustasch och blomsterkrans hade kanske bara blivit lite too much på löpsedlar och andra bilder som förevigade det historiska ögonblicket.
Juholts första insats som partiledare blev att citera Tom Pettys I Won't Back Down for there is No Easy Way Out (en låt mest känd genom en cover-version av Johnny Cash). Det är bra. Texten inrymmer ytterligare en tänkvärd oneliner: I Will Stand My Ground. Vari denna "ground" består får vi veta i morgon kl 10.00. Jag spekulerar i saken här, tillsammans med bl a Helle Klein och Jytte Guteland.
Mona Sahlins tal var väl komponerat och innehöll inga överraskningar. Hennes egentliga avskedstal - som väckte starka känslor och en hel del kritik då hon tag avstånd från delar av den politik hon själv argumenterat för under valrörelsen - höll hon ju kort efter sitt beslut att avgå. Jag gladdes över hennes avsnitt om Mellanöstern, där hon bl a förespråkade att Sverige skulle bli första EU-stat att erkänna Palestina. Jag oroades något när hon liknade sociala media vid vår tids megafoner. Sociala medier bygger ju på interaktiv kommunikation, megafoner tenderar att vara mest effektiva när kommunikationen är avsedd att vara enkelriktad.
Kongressen bevakas av ca 500 journalister, trots att inga politiska beslut av vikt kommer att fattas. Jag undrar om det inte är den mest välbevakade partikongressen i Sverige någonsin? Och så finns det dem som påstår att Socialdemokraterna bara är ett parti som andra...
Juholts första insats som partiledare blev att citera Tom Pettys I Won't Back Down for there is No Easy Way Out (en låt mest känd genom en cover-version av Johnny Cash). Det är bra. Texten inrymmer ytterligare en tänkvärd oneliner: I Will Stand My Ground. Vari denna "ground" består får vi veta i morgon kl 10.00. Jag spekulerar i saken här, tillsammans med bl a Helle Klein och Jytte Guteland.
Mona Sahlins tal var väl komponerat och innehöll inga överraskningar. Hennes egentliga avskedstal - som väckte starka känslor och en hel del kritik då hon tag avstånd från delar av den politik hon själv argumenterat för under valrörelsen - höll hon ju kort efter sitt beslut att avgå. Jag gladdes över hennes avsnitt om Mellanöstern, där hon bl a förespråkade att Sverige skulle bli första EU-stat att erkänna Palestina. Jag oroades något när hon liknade sociala media vid vår tids megafoner. Sociala medier bygger ju på interaktiv kommunikation, megafoner tenderar att vara mest effektiva när kommunikationen är avsedd att vara enkelriktad.
Kongressen bevakas av ca 500 journalister, trots att inga politiska beslut av vikt kommer att fattas. Jag undrar om det inte är den mest välbevakade partikongressen i Sverige någonsin? Och så finns det dem som påstår att Socialdemokraterna bara är ett parti som andra...
2011-03-10
Juholt: Att förnya eller inte förnya, det är frågan
Så har då den svåra och tumultartade nomineringsprocessen till ny partiledare för Socialdemokraterna nått sitt slut. En enig valberedning föreslår Håkan Juholt till ny partiledare och Carin Jämtin till ny partisekreterare.
Jag tillhör ju dem som varit starkt kritisk till det sätt på vilken nomineringsprocessen gått till. Desto skönare är det då att kunna säga att jag tycker valberedningen presenterar ett modigt förslag. Håkan Juholt är ett oskrivet kort i dessa sammanhang. Han saknar ministererfarenhet och hans namn uppfattades länge som något som fördes fram inte i dess egen kraft utan som ett försök att spärra ut Mikael Damberg. Själv förde jag försiktigt fram hans namn redan samma dag som Mona Sahlin avgick, men då som en av två i ett delat ledarskap. Med dagens gemensamma presentation av Juholt och Jämtin känns det som att jag fick lite rätt i alla fall. :-)
Håkan Juholt är tryggt placerad i partiets mittfåra, med en lätt dragning åt vänster. Han är en god lyssnare, samarbetsinriktad och skicklig kommunikatör. Han har integritet och är självständig.
Hur blir det då med förnyelsen? I några uppmärksammade uttalanden har Juholt i förklenande ordalag uttalat sig om "mantrat" förnyelse. Här tror jag Juholt är präglad av den tid då partiet delades upp i förnyare och traditionalister, där förnyarna drog lite åt höger och traditionalisterna lite åt vänster. Men när partiet i dag talar om förnyelse är det något helt annat som åsyftas. Förnyelse i dag är inte att välja mellan en väg åt vänster eller en väg åt höger. Förnyelse är att bana en helt ny väg där partiets värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet kan sätta lika starka avtryck i informationssamhället som de gjorde i industrisamhället. På denna nya väg som Socialdemokraterna måste bygga är det förstås möjligt att hålla lite mer åt höger eller lite mer åt vänster, men det är underordnat i sammanhanget.
Nomineringen av Juholt innebär en förnyelse i den meningen att partiet nu kommer att ledas av en person som inte har den gamla politiken att släpa på i en tung ryggsäck på ryggen. Bara det känns befriande.
Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.
En person i min närhet påpekar att förra gången Socialdemokraterna valde en okänd person till partiledare fick partiet över 50 procent av rösterna. Men det tog 22 år. Partiets tålamod är kanske inte lika stort i dag...
Jag tillhör ju dem som varit starkt kritisk till det sätt på vilken nomineringsprocessen gått till. Desto skönare är det då att kunna säga att jag tycker valberedningen presenterar ett modigt förslag. Håkan Juholt är ett oskrivet kort i dessa sammanhang. Han saknar ministererfarenhet och hans namn uppfattades länge som något som fördes fram inte i dess egen kraft utan som ett försök att spärra ut Mikael Damberg. Själv förde jag försiktigt fram hans namn redan samma dag som Mona Sahlin avgick, men då som en av två i ett delat ledarskap. Med dagens gemensamma presentation av Juholt och Jämtin känns det som att jag fick lite rätt i alla fall. :-)
Håkan Juholt är tryggt placerad i partiets mittfåra, med en lätt dragning åt vänster. Han är en god lyssnare, samarbetsinriktad och skicklig kommunikatör. Han har integritet och är självständig.
Hur blir det då med förnyelsen? I några uppmärksammade uttalanden har Juholt i förklenande ordalag uttalat sig om "mantrat" förnyelse. Här tror jag Juholt är präglad av den tid då partiet delades upp i förnyare och traditionalister, där förnyarna drog lite åt höger och traditionalisterna lite åt vänster. Men när partiet i dag talar om förnyelse är det något helt annat som åsyftas. Förnyelse i dag är inte att välja mellan en väg åt vänster eller en väg åt höger. Förnyelse är att bana en helt ny väg där partiets värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet kan sätta lika starka avtryck i informationssamhället som de gjorde i industrisamhället. På denna nya väg som Socialdemokraterna måste bygga är det förstås möjligt att hålla lite mer åt höger eller lite mer åt vänster, men det är underordnat i sammanhanget.
Nomineringen av Juholt innebär en förnyelse i den meningen att partiet nu kommer att ledas av en person som inte har den gamla politiken att släpa på i en tung ryggsäck på ryggen. Bara det känns befriande.
Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.
En person i min närhet påpekar att förra gången Socialdemokraterna valde en okänd person till partiledare fick partiet över 50 procent av rösterna. Men det tog 22 år. Partiets tålamod är kanske inte lika stort i dag...
2011-03-08
Cirkus, sluten Idolomröstning och apspel? S väljer ny partiledare
Det är rent stalinistiskt, säger förre LO-ordföranden Stig Malm till Svenska Dagbladet angående den pågående processen att välja ny partiledare för Socialdemokraterna. I samma artikel spär Stig Malm på med att processen är ett rent spektakel ovärdigt ett socialdemokratiskt parti, ett apspel samt att han skäms över att vara socialdemokrat.
Stig Malm är vald till ombud till den socialdemokratiska extrakongressen i slutet av mars och känner sig förödmjukad över att bara få spela rollen av applåderande ja-sägare till den kandidat som valberedningen (förhoppningsvis...) så småningom kommer att lansera. Även andra kongressombud rasar. Svenska Dagbladet rapporterar t ex att riksdagledamoten Kent Härstedt är öppet kritisk till processen, att Björn Fries tycker genuint illa om det schackrande som pågår och att Anna-Greta Leijon lakoniskt konstaterar att det känns inte kul. Själv bidrar jag till floran av metaforer genom att i Dagens Nyheter tala om en cirkus och om en sluten Idolomröstning.
Det har snart gått fyra månader sedan Mona Sahlin meddelade sin avgång och det är bara två veckor och tre dagar fram till den kongress som skall välja hennes efterträdare. Vi var några styckes som när valberedningen berättade hur man skulle lägga upp sitt arbete varnade för att partiet nu skulle låsa sig fast i personfrågor i stället för att diskutera politik. Kritiken avfärdades av Berit Andnor, som sade sig inte vilja ha flera öppna kandidater i en Idoltävling. Nu har Berit Andnor i stället fått just den Idol-tävling hon sade sig inte vilja ha, men med skillnaden att man inte vet vilka kandidater som det går att rösta på eller hur de sjunger. Processens gång har faktiskt överträffat mina värsta farhågor.
Nu gäller det att gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen. Debatten om vad som gått fel och hur partiet i stället borde agerat blir en viktig fråga för den grupp för att förnya och utveckla partiets organisation som kommer att börja arbeta strax efter kongressen.
Jag förutsätter att valberedningen under innevarande vecka kommer att presentera sitt förslag. Den föreslagne riskerar oavsett vem det blir att uppfattas som en kompromisslösning eftersom valberedningen haft så svårt att skapa enighet om ett lämpligt namn. På så sätt har processen skapat en onödig och olycklig uppförsbacke för den nyvalde partiledaren.
I den bästa av världar kan den här processen på sikt vara bra för partiet, eftersom kritiken ruskar om. När den nye partiledaren är vald och vi närmar oss valet 2014 kommer cirkusen att vara glömd av väljarna. Nu gäller det att ta fasta på kritiken och öppna upp och modernisera partiet på ett helt annat sätt än tidigare. Annars kommer Socialdemokraterna inte att lyckas återta den dominerande roll i svensk politik som partiet innehade under större delen av 1900-talet och början av 2000-talet.
Stig Malm är vald till ombud till den socialdemokratiska extrakongressen i slutet av mars och känner sig förödmjukad över att bara få spela rollen av applåderande ja-sägare till den kandidat som valberedningen (förhoppningsvis...) så småningom kommer att lansera. Även andra kongressombud rasar. Svenska Dagbladet rapporterar t ex att riksdagledamoten Kent Härstedt är öppet kritisk till processen, att Björn Fries tycker genuint illa om det schackrande som pågår och att Anna-Greta Leijon lakoniskt konstaterar att det känns inte kul. Själv bidrar jag till floran av metaforer genom att i Dagens Nyheter tala om en cirkus och om en sluten Idolomröstning.
Det har snart gått fyra månader sedan Mona Sahlin meddelade sin avgång och det är bara två veckor och tre dagar fram till den kongress som skall välja hennes efterträdare. Vi var några styckes som när valberedningen berättade hur man skulle lägga upp sitt arbete varnade för att partiet nu skulle låsa sig fast i personfrågor i stället för att diskutera politik. Kritiken avfärdades av Berit Andnor, som sade sig inte vilja ha flera öppna kandidater i en Idoltävling. Nu har Berit Andnor i stället fått just den Idol-tävling hon sade sig inte vilja ha, men med skillnaden att man inte vet vilka kandidater som det går att rösta på eller hur de sjunger. Processens gång har faktiskt överträffat mina värsta farhågor.
Nu gäller det att gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen. Debatten om vad som gått fel och hur partiet i stället borde agerat blir en viktig fråga för den grupp för att förnya och utveckla partiets organisation som kommer att börja arbeta strax efter kongressen.
Jag förutsätter att valberedningen under innevarande vecka kommer att presentera sitt förslag. Den föreslagne riskerar oavsett vem det blir att uppfattas som en kompromisslösning eftersom valberedningen haft så svårt att skapa enighet om ett lämpligt namn. På så sätt har processen skapat en onödig och olycklig uppförsbacke för den nyvalde partiledaren.
I den bästa av världar kan den här processen på sikt vara bra för partiet, eftersom kritiken ruskar om. När den nye partiledaren är vald och vi närmar oss valet 2014 kommer cirkusen att vara glömd av väljarna. Nu gäller det att ta fasta på kritiken och öppna upp och modernisera partiet på ett helt annat sätt än tidigare. Annars kommer Socialdemokraterna inte att lyckas återta den dominerande roll i svensk politik som partiet innehade under större delen av 1900-talet och början av 2000-talet.
2011-01-29
Från Verklighetens folk till Gemenskapslinjen. Vart går Kristdemokraterna?
Under de senaste 18 månaderna har Kristdemokraterna genom sin partiledare Göran Hägglund lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring partiet och dess politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen sommaren 2010 lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. I Svenska Dagbladet i fredags (28/1) slår Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen: Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. (...) Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att riva samhället olika delar isär. (...) Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
2011-01-19
Efter dagens partiledardebatt: Ge mig politiken tillbaka - nu!
Ge mig politiken tillbaka - nu! Ungefär så känner jag efter att ha lyssnat på i princip hela partiledardebatten i riksdagen i dag (samt under delar av debatten ha chattat med Aftonbladets läsare).
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.
Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.
Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.
Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.
Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.
Jag vill inte gå i dimman
längs en tröstlös Aveny.
Jag vill göra nåt bra nu!
Jag vill inte vara politiklös
när jag är så full av liv.
Ge mig min opposition,
ge mig min opposition nu!
2011-01-09
Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?
I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
2010-12-03
Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget
Två år före valet 2010 hade de rödgröna samarbetspartierna ett överläge i opinionen på uppemot 20 procentenheter. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett block tappat ett så stort opinionsöverläge fram till valet. Likväl hände det. Hur kunde det då gå så illa?
I dag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp sin rapport om orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Bland de förklaringar som lyfts fram till valförlusten återfinns väljarnas förtroende för Alliansregeringens förmåga att hantera finanskrisen, det rödgröna samarbetet och det olyckliga sätt varpå det presenterades samt en osäker och otydlig politik, där särskilt förslagen om höjd bensinkatt och höjd fastighetsskatt skrämde bort väljare och tvingade partiet på defensiven. Motvind i mediebevakningen och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror hör också till bilden.
Jag är medlem av den valanalysgrupp som är knuten till kommissionen och som har arbetat fram rapporten. Gruppen har arbetat under stor tidspress för att få fram ett så gediget underlag som möjligt till partistyrelsens sammanträde i dag fredag. Gruppen leds av Morgan Johansson, och han har varit lyssnande, kompromissvillig och operativ genom hela processen. Gruppen står också som helhet helt enig bakom den text som nu lagts fram.
Men det är viktigt att komma ihåg att gruppens uppdrag bestod i att analysera valutgången ur ett relativt kortsiktigt perspektiv. Socialdemokraternas kris ligger djupare än vad de här ovan nämnda förklaringarna antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Överhuvudtaget har Socialdemokraterna under de senaste decennierna försvagats i hela Europa.
Orsakerna till Socialdemokraternas långvariga nedgång står att finna i att partiet inte lyckats utveckla en politik för det nya, mer individualistiska, informationssamhälle som växer fram parallellt med att industrisamhället fasas ut. En sådan ny politik måste ha sin grund i en ny samhällsanalys, vilken för socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet in i 2000-talet. Uppgiften att genomföra en sådan samhällsanalys vilar formellt på kriskommissionen. Men oavsett hur skickligt kommissionen arbetar har den inte några som helst praktiska möjligheter att med trovärdighet ha fullgjort den uppgiften till nästa deadline som är den 15 februari. Det åligger därför på den partistyrelse som väljs på extrakongressen i mars att ta ansvar och peka ut en riktning för den fortsatta processen med förnyelsearbetet.
Själv samlar jag mig nu till Arbetarrörelsens forskarnätverks stora konferens Nya värderingar, nytt samhälle? Om socialdemokratin, samhällsutvecklingen och medborgarnas värderingar i ljuset av valförlusten 2010 som genomförs i Riksdagshuset tisdagen den 7 december. Intresset för konferensen har varit mycket stort och alla 300 platserna är såvitt jag har förstått bokade. Intresset är extra glädjande med tanke på den ytterst svaga ställning som Socialdemokraterna som parti länge haft bland akademiker och intellektuella. Vid konferensen presenterar bl a professor Stefan Svallfors sina färska siffror om huruvida valresultaten kan förklaras av förändringar i svenska folkets syn på välfärdsstat, arbetslöshet och skatter. Jag fungerar som moderator under förmiddagen och har tjuvkikat i Stefan Svallfors siffror. Men jag skvallrar inte :-) Rapport kommer efter konferensen!
I dag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp sin rapport om orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Bland de förklaringar som lyfts fram till valförlusten återfinns väljarnas förtroende för Alliansregeringens förmåga att hantera finanskrisen, det rödgröna samarbetet och det olyckliga sätt varpå det presenterades samt en osäker och otydlig politik, där särskilt förslagen om höjd bensinkatt och höjd fastighetsskatt skrämde bort väljare och tvingade partiet på defensiven. Motvind i mediebevakningen och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror hör också till bilden.
Jag är medlem av den valanalysgrupp som är knuten till kommissionen och som har arbetat fram rapporten. Gruppen har arbetat under stor tidspress för att få fram ett så gediget underlag som möjligt till partistyrelsens sammanträde i dag fredag. Gruppen leds av Morgan Johansson, och han har varit lyssnande, kompromissvillig och operativ genom hela processen. Gruppen står också som helhet helt enig bakom den text som nu lagts fram.
Men det är viktigt att komma ihåg att gruppens uppdrag bestod i att analysera valutgången ur ett relativt kortsiktigt perspektiv. Socialdemokraternas kris ligger djupare än vad de här ovan nämnda förklaringarna antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Överhuvudtaget har Socialdemokraterna under de senaste decennierna försvagats i hela Europa.
Orsakerna till Socialdemokraternas långvariga nedgång står att finna i att partiet inte lyckats utveckla en politik för det nya, mer individualistiska, informationssamhälle som växer fram parallellt med att industrisamhället fasas ut. En sådan ny politik måste ha sin grund i en ny samhällsanalys, vilken för socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet in i 2000-talet. Uppgiften att genomföra en sådan samhällsanalys vilar formellt på kriskommissionen. Men oavsett hur skickligt kommissionen arbetar har den inte några som helst praktiska möjligheter att med trovärdighet ha fullgjort den uppgiften till nästa deadline som är den 15 februari. Det åligger därför på den partistyrelse som väljs på extrakongressen i mars att ta ansvar och peka ut en riktning för den fortsatta processen med förnyelsearbetet.
Själv samlar jag mig nu till Arbetarrörelsens forskarnätverks stora konferens Nya värderingar, nytt samhälle? Om socialdemokratin, samhällsutvecklingen och medborgarnas värderingar i ljuset av valförlusten 2010 som genomförs i Riksdagshuset tisdagen den 7 december. Intresset för konferensen har varit mycket stort och alla 300 platserna är såvitt jag har förstått bokade. Intresset är extra glädjande med tanke på den ytterst svaga ställning som Socialdemokraterna som parti länge haft bland akademiker och intellektuella. Vid konferensen presenterar bl a professor Stefan Svallfors sina färska siffror om huruvida valresultaten kan förklaras av förändringar i svenska folkets syn på välfärdsstat, arbetslöshet och skatter. Jag fungerar som moderator under förmiddagen och har tjuvkikat i Stefan Svallfors siffror. Men jag skvallrar inte :-) Rapport kommer efter konferensen!
2010-11-27
Har svenska folket blivit borgerligt?
I dag talade jag kring temat Har svenska folket blivit borgerligt?, vid Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm. Socialistiskt Forum arrangeras av LO och ABF och kan närmast beskrivas som ett vänster-Almedalen i miniatyr. Mängder av intressanta seminarier, en kringverksamhet med bokbord och försäljning samt en folkfest med politiker, journalister, akademiker och politiskt engagerade medborgare. Huset var proppfullt, man fick tränga sig fram.
Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.
Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.
Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.
Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.
Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.
Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.
Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.
Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.
Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.
Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)