I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.

Därför tror jag att Göran Hägglund sitter kvar som partiledare för KD

Uppdaterat söndag 2 oktober kl 20.55 I dag meddelade Mats Odell att han utmanar Göran Hägglund och kandiderar till posten som partiledare för Kristdemokraterna. Det är bra att Mats Odell kommer ut ur skuggorna och att Kristdemokraternas medlemmar på så vis får veta vilka alternativ de har att välja emellan.

Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.

Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.

Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.

*

Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.

Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.

Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.

Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.

Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.

Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.

Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.

All kärlek är bra kärlek!

All kärlek är bra kärlek! Så skrev jag, Anna Ardin och Peter Weiderud i vår artikel om ett manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i onsdags. Formuleringen har rivit upp starka känslor. Tuve Skånberg från den högerorienterade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tolkar den som ett stöd för månggifte och syskonäktenskap. På ledarplats i den likaså högerorienterade kristna nyhetstidningen Världen idag skriver Felicia Sværen: Självklart är inte all kärlek bra kärlek. Det finns många fall av psykopati, pedofili, eller andra osunda sammanhang där människor säger sig känna kärlek men där det bara är osunt eller byggt på lust eller begär.

Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).

För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.

En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.

Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.