Så har hustrun och jag påbörjat färden till Almedalsveckan i Visby. Almedalsveckan omgärdas i år av ovanligt lite politisk nerv. Efter riksdagsval, utdragna regeringsförhandlingar och val till Europaparlamentet är mycket av det som kan sägas redan sagt. Statsministern finns inte på plats, partierna är tröttkörda, och Januariavtalet har skapat stabilitet i ett förändrat politiskt landskap. Det största medieintresset kommer sannolikt att kretsa kring Nyamko Sabunis premiärtal i Almedalen på onsdag, huruvida Kristdemokraterna har lyckats komma ur Adaktusson-affären samt nazisternas och Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Visby.
Har Almedalen peakat? Ja, jag tror det. Almedalsveckan har vuxit i princip varje år under 2000-talet. År 2018 genomfördes ofattbara 4 311 arrangemang. Av dessa genomfördes 75 procent - 3 271 stycken - under dagarna måndag-onsdag. Det blir över 1 100 arrangemang per dag. Årets statistik är inte klar, men för några dagar sedan fanns "endast" 3 525 arrangemang registrerade. År 2018 uppgick antalet medverkande personer i de olika arrangemangen till 8 243 , i år finns det hittills 6 670 deltagare registrerade. Flera tunga medieaktörer har också dragit ned på sitt deltagande.
Jag kommer förstås att återkomma under veckan med analyser, spaningar och en och annan anekdot. I skrivande stund ser mitt officiella program ut så här:
Är Gud emot Brexit? Måndag 1/7 kl 16.00, med bland andra Katrine Marçal och Thomas Idergard.
Israelisk säkerhet och palestinsk säkerhet. Tisdag 2/7 kl 14.30, med Annika Söder och Thomas Hammarberg.
Ledarskap och tillit - i ett narcissistiskt samhälle? Torsdag 4/7 kl 08.00, med bland andra Åsa Lundquist Coey och Anki Udd.
Flykting for ever? Torsdag 4/7 kl 11.00, med bland andra Gudrun Schyman och Sanna Westin.
Hur långt sträcker sig religionsfriheten? Torsdag 4/7 kl 13.00, med bland andra Zaynab Ouahabi, Kent Wisti och Klas Grinell.
Därutöver rekommenderar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets seminarier på tisdagen och onsdagen i Vårdklockans kyrka, om klimaträttvisa, religionsfrihet, antifascism och läget i Mellanöstern.
Statsvetardagen fredag 5/7 har som vanligt ett digert program.
Och glöm för all del inte Mångfaldsparaden torsdag 4/7 kl 15.00!
Visar inlägg med etikett Lars Adaktusson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars Adaktusson. Visa alla inlägg
2019-06-20
Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?
Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.
Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.
Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.
Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.
Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.
Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.
Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.
Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.
Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.
Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.
Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.
*
Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.
Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.
Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.
Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.
Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.
Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.
2019-05-27
EU-valet - en första analys
Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.
Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)
Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.
Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.
Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.
Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.
Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.
Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.
Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)
Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.
Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.
Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.
Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.
Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.
Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.
2019-05-26
Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!
Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.
Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.
Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.
De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.
Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.
Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.
De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.
Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.
Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.
De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.
Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.
Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.
De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.
2015-03-24
Ebba Busch Thor och falangstriderna i KD
Ebba Busch Thor har fått en tuff start som partiledare för Kristdemokraterna innan hon ens har blivit vald. En av de invändningar som riktades mot Ebba Busch Thor i samband med nomineringarna till partiledare var att hon skulle ha svårare att hålla samman partiet än vad hennes huvudkonkurrent Jakob Forssmed skulle ha. Men Kristdemokraternas medlemmar var tydliga i sitt budskap. De ville ha en förändring och förespråkade därför Ebba Busch Thor framför Jakob Forssmed.
I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.
På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".
Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.
Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.
Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.
I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.
På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".
Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.
Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.
Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.
2015-02-22
Kristdemokraterna efter Göran Hägglund
Uppdaterat 26/2 kl 11.30. Acko Ankarbergs avhopp kom överraskande. Visserligen indikerade förhandsnomineringarna att Ebba Busch Thor hade stärkt sin ställning och att partiet görna såg en förändring. Acko Ankarberg representerade kontinuiteten, Ebba Busch Thor förändring och - sannolikt - en starkare högerprofilering. Acko Ankarberg hade goda förutsättningar att hålla samman partiet - givet att det hade funnits ett något starkare stöd för hennes person och hennes mittenposition i partiet.
Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.
Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.
Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.
Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.
Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.
I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.
Uppdaterat kl 22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom.
Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.
Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.
*
I dag höll Göran Hägglund ett slags avskedstal till Kristdemokraternas partimedlemmar, på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i Örebro. Talet var impregnerat av socialkonservativa värderingar. Redan i sitt installationstal 2004 formulerade Göran Hägglund sin vision om ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Formuleringen inramade även hans avskedstal.Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.
Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.
Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.
*
Vem blir det då som efterträder Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna? Fältet har tunnats ut. Lars Adaktusson, Emma Henriksson och Stefan Attefall har meddelat att de inte står till förfogande. Av de namn som kvarstår återfinns tre huvudkandidater i form av Acko Ankarberg, Ebba Busch Thor och Jakob Forssmed. Jag har hittills anfört att partiet kommer att välja det namn som har bäst förutsättningar att hålla samman partiet, och att Acko Ankarberg väger tungt i det avseendet. Men det är ännu för tidigt att ge en definitiv bedömning. Acko Ankarberg står för kontinuitet, och många kristdemokrater vill ha förnyelse och förändring. Unibet, som brukar ha ordning på oddsen, ger 1.60 på Acko Ankarberg och 2.30 på Ebba Busch Thor. Jakob Forssmed ger hela 8.50.I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.
Uppdaterat kl 22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom.
2015-02-08
En öppen process? Om Kristdemokraternas val av ny partiledare
Hur skulle Kristdemokraterna gå till väga för att utse ny partiledare efter Göran Hägglund? Alla är för en "öppen process", men en öppen process kan betyda väldigt många olika saker.
I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.
En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.
Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.
Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.
Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.
Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)
I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.
En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.
Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.
Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.
Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.
Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)
2014-05-25
Så går det i det svenska EU-valet
Uppdaterat efter SVT:s exit poll-undersökning: Om SVT:s exit poll-undersökning blir valresultat innebär det en stor motgång för Alliansregeringen och dess möjligheter att vinna riksdagsvalet i september 2014. De borgerliga allianspartierna får sammanlagt inte mer än 33.8 procent av rösterna. Det blir mycket svårt för dessa fyra partier att hålla modet uppe och skapa någon trovärdighet i att de skall kunna samla alla de nya röster som behövs för att bilda regering. Särskilt för Moderaterna är valresultatet en blytung förlust.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
*
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
2014-05-23
Det politiska läget inför kvällens slutdebatt och söndagens EU-val
Uppdaterat fredag kl 22.05: Slutdebatten mellan toppkandidaterna till EU-valet blev en ganska pigg och i ordets bästa mening underhållande tillställning. Däremot lär den förstås knappast få något avgörande inflytande över valutgången på söndag. Men några personinsatser vill jag lyfta fram.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
*
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
2014-05-09
Lars Adaktusson, Margit Silberstein och debatten om "kristna värderingar"
Sveriges Televisions politiska kommentator Margit Silberstein skapade debatt när hon efter en tv-utfrågning av kristdemokraten Lars Adaktusson påstod att kristna värderingar inte bara var "att älska sin nästa", utan också handlar om till exempel "synen på abort och kvinnans ställning i familjen". Kommentaren var avsedd att ställas i kontrast till Adaktussons uttalanden, vilka Silberstein tycks ha menat gav en alltför harmlös bild av vad som kännetecknade "kristna värderingar".
Finns det "kristna värderingar" och vilka är i så fall dessa?
För några år sedan skrev jag tillsammans med kollegan Douglas Brommesson boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) där vi diskuterade hur vi trots vår gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnade i skilda uppfattningar i centrala politiska frågor. Jag och Douglas var oeniga om mycket i politiken. Men ingen av oss ansåg att den enes värderingar var mer "kristna" än den andres.
För att ta de exempel som Margit Silberstein anförde så har jag för egen del svårt att se hur åsikten "nej till abort" skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än till exempel en åsikt som uttrycker stöd för Sveriges nuvarande abortlagstiftning. Jag har också svårt att se hur en åsikt om "kvinnans ställning i familjen" (där jag uppfattar Silberstein som att det är en mer underordnad, mindre jämlik ställning som åsyftas) skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än de mer frihetliga och jämlika värderingar om familjen som till exempel jag själv utifrån min kristna övertygelse omfattar.
Det fanns en tid då uttrycket "kristna värderingar" tolkades och uppfattades i en moralkonservativ riktning mot till exempel en mer restriktiv abortpolitik, skilda roller för mannen och kvinnan i familjen och en ovilja att acceptera homosexualitet som likvärdig med heterosexualitet. Men i dag har den tolkningen av "kristna värderingar" inte särskilt mycket fog för sig. Världen - och kyrkan - har förändrats och uttrycket "kristna värderingar" inrymmer i dag en helt annan mångfald än tidigare.
Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden. Om däremot en politiker - vilken som helst - talar svepande om "kristna värderingar" så skall denne förstås pressas på vad som egentligen avses. Djävulen gömmer sig som bekant ofta i detaljerna.
För några år sedan skrev jag tillsammans med kollegan Douglas Brommesson boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) där vi diskuterade hur vi trots vår gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnade i skilda uppfattningar i centrala politiska frågor. Jag och Douglas var oeniga om mycket i politiken. Men ingen av oss ansåg att den enes värderingar var mer "kristna" än den andres.För att ta de exempel som Margit Silberstein anförde så har jag för egen del svårt att se hur åsikten "nej till abort" skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än till exempel en åsikt som uttrycker stöd för Sveriges nuvarande abortlagstiftning. Jag har också svårt att se hur en åsikt om "kvinnans ställning i familjen" (där jag uppfattar Silberstein som att det är en mer underordnad, mindre jämlik ställning som åsyftas) skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än de mer frihetliga och jämlika värderingar om familjen som till exempel jag själv utifrån min kristna övertygelse omfattar.
Det fanns en tid då uttrycket "kristna värderingar" tolkades och uppfattades i en moralkonservativ riktning mot till exempel en mer restriktiv abortpolitik, skilda roller för mannen och kvinnan i familjen och en ovilja att acceptera homosexualitet som likvärdig med heterosexualitet. Men i dag har den tolkningen av "kristna värderingar" inte särskilt mycket fog för sig. Världen - och kyrkan - har förändrats och uttrycket "kristna värderingar" inrymmer i dag en helt annan mångfald än tidigare.
Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden. Om däremot en politiker - vilken som helst - talar svepande om "kristna värderingar" så skall denne förstås pressas på vad som egentligen avses. Djävulen gömmer sig som bekant ofta i detaljerna.
2014-05-04
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda - samt en purfärsk väljarbarometer inför EU-valet
Uppdaterat söndag kl 22.10. Partiledardebatten i SVT Agenda blev något mindre hätsk och antagonistisk än vad jag hade förväntat. Fredrik Reinfeldt visade inte alls upp samma aggressivitet som vid de senaste debatterna och han intog överhuvudtaget en något tillbakadragen position. Med tanke på att det är Alliansen som måste förändra status quo i opinionsläget hade jag trott på ett mer offensivt upplägg.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
*
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
2013-02-21
Visst kan en journalist vara med i ett politiskt parti.
I dag skriver jag på Ajour angående Lars Adaktussons medlemskap i Kristdemokraterna och hans påstående att det inte är möjligt för en journalist att vara medlem i ett politiskt parti. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.
Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.
1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.
2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.
3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?
Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.
1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.
2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.
3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?
2012-04-29
Svenska journalister kramar Miljöpartiet?
I kväll söndag blev det rusning på twitter när SVT Agenda presenterade professor Kent Asps
undersökning som visade att 41 procent av landets journalister
sympatiserar med Miljöpartiet. Starkast är överrepresentationen bland
dem som arbetar inom bevakningsområdet politik/samhälle – där uppgår
andelen journalister som sympatiserar med Miljöpartiet till 46 procent. Om Kent Asps undersökning skriver jag på Ajour. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.
2011-10-01
Därför tror jag att Göran Hägglund sitter kvar som partiledare för KD
Uppdaterat söndag 2 oktober kl 20.55 I dag meddelade Mats Odell att han utmanar Göran Hägglund och kandiderar till posten som partiledare för Kristdemokraterna. Det är bra att Mats Odell kommer ut ur skuggorna och att Kristdemokraternas medlemmar på så vis får veta vilka alternativ de har att välja emellan.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
*
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
2011-09-27
Hur skall det gå för Göran Hägglund?
Hur skall det gå för Göran Hägglund? Enligt en undersökning som Sveriges Television genomfört så vill nästan hälften av Kristdemokraternas lokala företrädare antingen att Göran Hägglund avgår eller vill inte uttala stöd för honom. Själv säger Hägglund till SVT att jag har en stark ställning i partiet och han har inga planer på att avgå.
Det är väl möjligt att Göran Hägglund har kört fast och att hans förutsättningar att vända partiets nedåtgående trend är små. Men Kristdemokraterna gör sig själva en otjänst om de tror att partiets bekymmer handlar om partiledarfrågan. Göran Hägglund gör ett gott arbete med att hålla samman den lätt spretiga koalition mellan olika grupperingar som Kristdemokraterna består av. SOM-undersökningen 2010 visade att Göran Hägglund bland väljarkåren som helhet är mer populär än sitt parti - bara Fredrik Reinfeldt får där bättre siffror.
Nej, Kristdemokraternas bekymmer är inte partiledaren utan partiet självt. Som jag tidigare påpekat har partiet svårt att utveckla en identitet och det är oklart för väljarna i vilken riktning partiet rör sig och vilka värden partiet vill främja. Vad bidrar Kristdemokraterna med som inte de betydligt äldre partierna Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet redan gör? Det kan faktiskt vara så att det inte längre finns något utrymme för Kristdemokraterna i svensk politik - oavsett vilken partiledare man har.
Ibland är det med partier som med fotbollslag. När det gått dåligt en längre period kan det vara ett värde i sig med en ny röst i omklädningsrummet/sammanträdesrummet oavsett om den nye tränaren/partiledaren står för något nytt eller inte.
Men det är svårt att hitta trovärdiga alternativ till Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna. Den enda jag kommer på är nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Hon lär inte utmana Göran Hägglund inför partiets extra riksting i januari. Men hon kan kanske tänkas stå till förfogande om Göran Hägglund om några veckor själv aviserar sin avgång.
Missa inte Göran Hägglund i SVT:s Hübinette kl 21.30 i kväll.
Uppdaterat kl 22.00: Hägglund gjorde som väntat en gedigen insats i Hübinette. SVT redovisade också en undersökning som visade att just ovan nämnda Acko Ankarberg är den kandidat som har starkast stöd inom Kristdemokraterna ifall Göran Hägglund skulle avgå. Undrar förresten om Lars Adaktussons telefon går varm i dessa dagar.
Det är väl möjligt att Göran Hägglund har kört fast och att hans förutsättningar att vända partiets nedåtgående trend är små. Men Kristdemokraterna gör sig själva en otjänst om de tror att partiets bekymmer handlar om partiledarfrågan. Göran Hägglund gör ett gott arbete med att hålla samman den lätt spretiga koalition mellan olika grupperingar som Kristdemokraterna består av. SOM-undersökningen 2010 visade att Göran Hägglund bland väljarkåren som helhet är mer populär än sitt parti - bara Fredrik Reinfeldt får där bättre siffror.
Nej, Kristdemokraternas bekymmer är inte partiledaren utan partiet självt. Som jag tidigare påpekat har partiet svårt att utveckla en identitet och det är oklart för väljarna i vilken riktning partiet rör sig och vilka värden partiet vill främja. Vad bidrar Kristdemokraterna med som inte de betydligt äldre partierna Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet redan gör? Det kan faktiskt vara så att det inte längre finns något utrymme för Kristdemokraterna i svensk politik - oavsett vilken partiledare man har.
Ibland är det med partier som med fotbollslag. När det gått dåligt en längre period kan det vara ett värde i sig med en ny röst i omklädningsrummet/sammanträdesrummet oavsett om den nye tränaren/partiledaren står för något nytt eller inte.
Men det är svårt att hitta trovärdiga alternativ till Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna. Den enda jag kommer på är nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Hon lär inte utmana Göran Hägglund inför partiets extra riksting i januari. Men hon kan kanske tänkas stå till förfogande om Göran Hägglund om några veckor själv aviserar sin avgång.
Missa inte Göran Hägglund i SVT:s Hübinette kl 21.30 i kväll.
Uppdaterat kl 22.00: Hägglund gjorde som väntat en gedigen insats i Hübinette. SVT redovisade också en undersökning som visade att just ovan nämnda Acko Ankarberg är den kandidat som har starkast stöd inom Kristdemokraterna ifall Göran Hägglund skulle avgå. Undrar förresten om Lars Adaktussons telefon går varm i dessa dagar.
2011-08-30
Lars Adaktusson och frågan om journalistisk opartiskhet
I morse medverkade Lars Adaktusson i P 1 Morgon, för att presentera sin nyutkomna memoarbok "Världens bästa story". Uppmärksamheten var honom väl unt. Lars Adaktusson är en skicklig och folkkär journalist och hans bok har därför ett allmänintresse.
Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.
Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.
Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.
Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".
Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.
Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.
Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.
Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".
2010-09-11
Göran Hägglunds felaktiga påståenden om Lars Ohly och Iran
I gårdagens partiledardebatt i Studio Ett hettade det till ordentligt mellan Göran Hägglund och Lars Ohly. Hägglund anklagade Ohly för att på en direkt fråga ha sagt sig föredra Iran framför Israel. Lars Ohly dementerade omedelbart Hägglunds påstående: Du hittar ju bara på det där. Du ljuger. Ohly tillade att han själv stod i första ledet för att bekämpa de iranska mullorna och att han betraktade Iran som en av de värsta terrorregimerna i världen.
I den fortsatta debatten upprepade Göran Hägglund inte anklagelsen utan påstod i stället att Ohly hade sagt sig inte kunna välja mellan Iran och Israel. Men enligt dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) uppgav Hägglund efter avslutad sändning att Ohly vid upprepade tillfällen valt Iran före Israel. Hägglund utlovade också att han: Med hjälp av mina medarbetare kan få fram en filmsnutt som verifierar anklagelsen. Därefter ändrade Hägglund sitt anklagelse till att Ohly bara vid ett tillfälle skulle ha valt Iran, i Almedalen i somras. Därefter ändrade sig Hägglund igen, och meddelade via sin pressekreterare att Ohly skulle ha sagt så förra sommaren. Något filmbevis sändes aldrig över.
Det var inte Göran Hägglunds starkaste stund i valrörelsen, för att uttrycka det milt. Alla politiker har rådgivare som kan göra misstag eller ha en dålig dag. Men i stället för att statsmannaaktigt och en smula ödmjukt be om ursäkt klamrade sig Hägglund fast vid anklagelsen och intog under dagen olika positioner kring när och hur många gånger Ohly skulle ha gjort sitt uttalande. Svagt.
I dag får Göran Hägglund stöd av journalisten Lars Adaktusson som i Expressen påstår att Ohly gjort ett sådant uttalande i en intervju i Almedalen sommaren 2009. Adaktusson har dock inga belägg, utan åberopar bara sin minnesbild. Adaktussons utsaga hjälper heller inte Hägglund, eftersom Hägglund i Studio Ett påstod sig personligen ha hört Ohlys uttalande: "Jag lyssnade för en tid sedan på en intervju" där Ohly valde Iran framför Israel.
Nu får vi se om Göran Hägglund och hans medarbetare kan leverera några belägg. Omvänd bevisföring tillämpas ju dessbättre inte i en rättsstat som Sverige.
Det har blivit ett journalistiskt mode att be intervjupersonerna välja mellan två företeelser som journalisterna vet att de intervjuade tycker illa om. Frågan är hopplös eftersom den döljer vad det är som skall jämföras. Ledarskapets ondska? Om staten är fredligt sinnad i förhållande till sina grannstater? Grad av demokrati? Respekt för folkrätt? Kvinnornas ställning? Vad du än svarar riskerar du att anklagas för att bagatellisera förtrycket hos den du väljer.
Kristdemokraterna bör tänka sig för. Göran Hägglund har valt att profilera sig med uttrycket "Verklighetens folk", ett uttryck som ursprungligen lanserades av högerpopulisterna i Ny Demokrati. Hägglund anser att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson egentligen inte är värre än Lars Ohly och Vänsterpartiet. För några dagar sedan kallade Kristdemokraternas kommunalråd i Karlskrona Tommy Olsson Sverigedemokraterna för "reko" och lätta att komma överens med. Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU:s ordförande Charlie Weimers grundade det högerkonservativa nätverket Engelbrekt, där han bl a förespråkade samma regler för medborgarskap som Sverigedemokraterna och kämpade för "en sund nationalism".
Som partiledare har Göran Hägglund det största ansvaret för att hålla rent mot högerpopulism och främlingsfientliga krafter inom den egna rörelsen. I den uppgiften har han dessvärre hittills inte imponerat.
I den fortsatta debatten upprepade Göran Hägglund inte anklagelsen utan påstod i stället att Ohly hade sagt sig inte kunna välja mellan Iran och Israel. Men enligt dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) uppgav Hägglund efter avslutad sändning att Ohly vid upprepade tillfällen valt Iran före Israel. Hägglund utlovade också att han: Med hjälp av mina medarbetare kan få fram en filmsnutt som verifierar anklagelsen. Därefter ändrade Hägglund sitt anklagelse till att Ohly bara vid ett tillfälle skulle ha valt Iran, i Almedalen i somras. Därefter ändrade sig Hägglund igen, och meddelade via sin pressekreterare att Ohly skulle ha sagt så förra sommaren. Något filmbevis sändes aldrig över.
Det var inte Göran Hägglunds starkaste stund i valrörelsen, för att uttrycka det milt. Alla politiker har rådgivare som kan göra misstag eller ha en dålig dag. Men i stället för att statsmannaaktigt och en smula ödmjukt be om ursäkt klamrade sig Hägglund fast vid anklagelsen och intog under dagen olika positioner kring när och hur många gånger Ohly skulle ha gjort sitt uttalande. Svagt.
I dag får Göran Hägglund stöd av journalisten Lars Adaktusson som i Expressen påstår att Ohly gjort ett sådant uttalande i en intervju i Almedalen sommaren 2009. Adaktusson har dock inga belägg, utan åberopar bara sin minnesbild. Adaktussons utsaga hjälper heller inte Hägglund, eftersom Hägglund i Studio Ett påstod sig personligen ha hört Ohlys uttalande: "Jag lyssnade för en tid sedan på en intervju" där Ohly valde Iran framför Israel.
Nu får vi se om Göran Hägglund och hans medarbetare kan leverera några belägg. Omvänd bevisföring tillämpas ju dessbättre inte i en rättsstat som Sverige.
Det har blivit ett journalistiskt mode att be intervjupersonerna välja mellan två företeelser som journalisterna vet att de intervjuade tycker illa om. Frågan är hopplös eftersom den döljer vad det är som skall jämföras. Ledarskapets ondska? Om staten är fredligt sinnad i förhållande till sina grannstater? Grad av demokrati? Respekt för folkrätt? Kvinnornas ställning? Vad du än svarar riskerar du att anklagas för att bagatellisera förtrycket hos den du väljer.
Kristdemokraterna bör tänka sig för. Göran Hägglund har valt att profilera sig med uttrycket "Verklighetens folk", ett uttryck som ursprungligen lanserades av högerpopulisterna i Ny Demokrati. Hägglund anser att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson egentligen inte är värre än Lars Ohly och Vänsterpartiet. För några dagar sedan kallade Kristdemokraternas kommunalråd i Karlskrona Tommy Olsson Sverigedemokraterna för "reko" och lätta att komma överens med. Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU:s ordförande Charlie Weimers grundade det högerkonservativa nätverket Engelbrekt, där han bl a förespråkade samma regler för medborgarskap som Sverigedemokraterna och kämpade för "en sund nationalism".
Som partiledare har Göran Hägglund det största ansvaret för att hålla rent mot högerpopulism och främlingsfientliga krafter inom den egna rörelsen. I den uppgiften har han dessvärre hittills inte imponerat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)