Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
Visar inlägg med etikett Kent Asp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kent Asp. Visa alla inlägg
2012-04-29
Svenska journalister kramar Miljöpartiet?
I kväll söndag blev det rusning på twitter när SVT Agenda presenterade professor Kent Asps
undersökning som visade att 41 procent av landets journalister
sympatiserar med Miljöpartiet. Starkast är överrepresentationen bland
dem som arbetar inom bevakningsområdet politik/samhälle – där uppgår
andelen journalister som sympatiserar med Miljöpartiet till 46 procent. Om Kent Asps undersökning skriver jag på Ajour. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.
2010-09-16
Skall opinionsmätningar förbjudas veckorna före ett val?
Skallet går mot opinionsmätningarna och dess påverkan på valrörelsen och väljarnas val av parti. "Valet är inte en fotbollsmatch" skriver chefredaktören för Dagens Arena Nisha Besara och fortsätter: För att vi framöver ska slippa trist innehållslösa (på politik) och plågsamt ytliga valrörelser som årets borde Sverige följa de länder som förbjuder opinionsmätningar veckorna före allmänna val. Exempelvis Portugal, Italien och Serbien har ett sådant system – av respekt för väljarna och att det alltid måste vara politik som fäller avgörandet för varje medborgare.
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.
Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.
I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.
Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.
I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.
Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.
I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.
Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.
I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.
Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.
I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.
Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.
I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.
2010-09-14
Gynnar medierna den borgerliga Alliansen?
Posten uppdaterad längst ned med en summering av kvällens debatt "Är du mediestyrd, lille väljare?"
Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.
Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.
I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.
Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.
Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.
Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.
Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).
Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.
Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.
Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.
Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.
En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.
Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.
Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.
I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.
Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.
Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.
Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.
Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).
Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.
Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.
Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.
Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.
En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.
2010-04-08
Medielogiken ökar sannolikheten för rödgrön valseger?
Vad vore roligast för svenska medier? Fyra år till med Fredrik Reinfeldt eller fyra år med en rödgrön regering?
Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.
Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)
Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.
Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.
Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.
Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)
Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.
Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)