Moderaternas hantering av Erik Bengtzboes bidragstrixande

I dag har Moderaterna i Sörmlands valberedning diskuterat om nomineringen av Erik Bengtzboe som länsförbundsordförande ska ligga kvar, eller om han ska ersättas med någon annan kandidat. Bakgrunden är förstås Aftonbladets avslöjande om hur Erik Bengtzboe i sin egenskap av riksdagsledamot lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Bengtzboe har som en följd av avslöjandena redan tvingats lämna sina uppdrag som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna och som andra vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.

Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.

Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.

Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.

Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.

Högerpopulister och främlingsfientliga festar på Grand Hôtel

Uppdateringar återfinns längst ned i texten.

I kväll samlas representanter för ett stort antal högerpopulistiska och främlingsfientliga partier på Grand Hôtel i Stockholm. Sverigedemokraterna har haft en central roll i planeringen av arrangemanget som genomförs i anslutning till att Tjeckiens tidigare premiärminister och president Václav Klaus tilldelas priset "European Freedom Awards". Pristagaren är i högsta grad kontroversiell, bland annat för att han beskrivit Anders Behring Breiviks massmord på barn och ungdomar på Utøya som ”en konsekvens av dagens postmoderna, inkonsekventa, övermodiga samt högfärdiga och alltför tillåtande samhälle". Václav Klaus är också ökänd för sitt motstånd mot homosexualitet och feminism och för att ha kallat flyktingar från krigets helvete i Syrien för lycksökare.

Facket och anställda på Grand Hôtel har protesterat mot arrangemanget och anklagar hotelledningen för att svik sitt arbetsgivaransvar. De menar att ledningen nonchalerar den oro och känsla av obehag som många anställda, med olika etniska bakgrunder, känner inför att passa upp och servera vad de uppfattar som rasister. På Grand Hôtels Facebook-sida har också många passat på att kritisera hotelledningen och betygen på hotellets poängsatta recensioner rasar.

Grand Hôtel har förstås rätt att upplåta sina lokaler och erbjuda sin service till vilka rasister de vill. Men jag häpnar över den oprofessionella tondövhet och aningslöshet som kännetecknar hotelledningen och hotellägarnas reaktioner. Vi kommenterar inte våra arrangemang eller våra gäster, säger Madeleine Barck, hotellchef på Grand Hôtel till Dagens ETC. Som ägare av Grand Hôtel är vi inte involverade i operativa frågor såsom bokningar av lokaler. Operativa beslut fattas av ledningarna i våra innehav. Jag vill därför hänvisa dig till att tala med det aktuella företaget, säger Stefan Stern, Investors kommunikationschef till samma tidning. Samma huvudet-i-sanden-strategi som kännetecknade Bokmässans första uttalanden när kritiken mot att mässan i höstas uppgav plats åt den högerextrema tidningen Nya Tider, således. Jag delar Paul Ronges bedömning av hur Grand Hôtels varumärke skadas av hur illa ägare och hotelledning hanterat denna sak.

Kvällens tillställning får gärna omgärdas av demonstrationer, under förutsättning att dessa genomförs på ett värdigt sätt. Rasism och främlingsfientlighet får inte normaliseras. Grand Hôtels sätt att hantera frågan bidrar dessvärre just till en sådan normalisering.

Jag kan inte låta bli att avsluta med kollegan Stefan Svallfors association på Facebook, angående kvällens festtillställning på Grand Hôtel.

Uppdatering lördag 5 november. I sitt tacktal på Grand Hôtel passade Václav Klaus på att kritisera kampen för mänskliga rättigheter, eftersom han menade att de mänskliga rättigheterna var ett hinder för värnandet av den nationella suveräniteten. Talet med detta påstående hälsades av Jimmie Åkesson med stående ovationer. Jag mår illa.

Flera av Grand Hôtels kunder väljer nu att flytta sina evenemang till andra ställen. Så flyttade till exempel Metro Mode ett arrangemang från Grand Hôtel till Hotell Diplomat. Metro Mode-redaktören Petra Tungården skrev i ett blogginlägg: Hur kan man inte låta företag bli informerade om den lilla petitessen och låta oss som bolag själva göra ett aktivt val om vi vill vistas under samma tak som Sverigedemokrater och extremister från Europa". Dessutom har Child 10 Award and Summit flyttat sin prisgala, som uppmärksammar barnrättshjältar, som skulle ha hållits mellan söndag och tisdag till Hotel Haymarket.

Jag säger som tidigare. Grand Hôtel får erbjuda sina tjänster till vilka rasister de vill, så länge det inte bryter mot lagen. Samtidigt har Grand Hôtels kunder full frihet att välja andra hotell för sina bokningar.

Grand Hôtels varumärke har tagit skada. Möjligen indikerar följande uttalande av marknadschef Filip Odelius att hotelledningen börjat lära sig sin läxa: Vi har ett jättestort arbete framför oss för att undvika att hamna i en liknande situation igen.

Uppdatering söndag 6 november. Bättre sent än aldrig. I dag träder Grand Hôtels VD Pia Djupmark fram och är ytterst självkritisk till hotellets agerande. I ett pressmeddelande säger hon: I efterhand kan vi konstatera att vi aldrig borde tagit bokningen. Vi kan också konstatera att vi borde ha brutit kontraktet så fort vi förstod att detta arrangemang kommer att skapa starka reaktioner både hos våra gäster och våra medarbetare. Pia Djupmark tillägger: Vi har alltid velat vara en neutral mötesplats som inte bedömer våra gäster, eller deras åsikter, och utifrån det bestämmer om de är välkomna eller inte. Samtidigt finns det en gräns.

Precis så är det. Det finns en gräns, och denna gång hamnade Grand Hôtel på fel sida gränsen. Det gläder mig att hotelledningen nu inser det, och lovar att vidta åtgärder för att undvika att detta händer igen.  

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

Gynnar medierna den borgerliga Alliansen?

Posten uppdaterad längst ned med en summering av kvällens debatt "Är du mediestyrd, lille väljare?"

Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.

Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.

I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.

Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.

Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.

Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).

Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.

Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.

Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.

Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.

En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.

Hur kunde Reinfeldt hantera Littorin-affären så illa?

Littorin-affären handlar inte längre om Sven Otto Littorins påstådda sexköp, utan om hur illa Fredrik Reinfeldt hanterat frågan. Om Reinfeldt redan vid presskonferensen i samband med Littorins avgång i onsdags sagt sanningen och inte mörkat det han visste så hade affären med stor sannolikhet varit över. Nu får vi i stället en debatt om Reinfeldts regeringsduglighet och hans förhållande till sanningen.

Vid presskonferensen i onsdags visste Fredrik Reinfeldt att den avgörande orsaken till Littorins avgång var de brottsanklagelser om sexköp som Aftonbladet konfronterat Littorin med. Ändå valde Reinfeldt att spela med i Littorins spel och i stället låta Littorins omsorg om barnen i samband den uppslitande vårdnadstvisten vara den avgörande förklaringen till avgången. Nu får Reinfeldt bita i det sura äpplet och stå till svars inför anklagelser om omoraliskt (Reinfeldt höll inne med sanningen) och oskickligt (Reinfeldt lyckades hälla bensin i stället för vatten på Littorin-brasan) agerande.

Kunniga personer som Paul Ronge och Staffan Dopping utför veritabla lustmord på Reinfeldts sätt att hantera frågan, och visar samtidigt på ett enkelt och klargörande sätt hur Reinfeldt borde ha agerat. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats att det är upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte offentligt distanserade sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens samt att Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Likaså liberala Expressen skriver på ledarplats att smutsen genom Reinfeldts agerande stänkt över hela regeringen, helt i onödan.

Däremot kommer - för ovanlighetens skull, vill jag säga - Westander PR riktigt illa ut, när företagets VD Patrik Westander i Expressen kallar Reinfeldts agerande för ett skolexempel i god krishantering. Regeringen agerade snabbt, effektivt och kraftfullt. Skolexempel var ordet, sa Bull.

Det går inte att låta bli att undra över hur en så erfaren och skicklig politiker som Fredrik Reinfeldt kunnat hantera Littorin-affären så okänsligt. Visst fanns det en snabbhet och en dramatik i förloppet, och visst är Sven Otto Littorin en - åtminstone tidigare - nära vän och kamrat till Fredrik Reinfeldt. Men efter att ha följt Fredrik Reinfeldts snart fyra år som statsminister har jag en känsla av att hans förhållande till media i pressade situationer lämnar en del i övrigt att önska. När Reinfeldt sätts under press av media tenderar han att bli antingen arrogant eller harmsen - vilket inte är en tillgång i den föreliggande situationen. Reinfeldts reaktioner kan ha sin grund i att han blir osäker eftersom han inte fullt ut förstår medielogiken. Eller att han tycker så illa om denna medielogik att han inte förmår hantera den.

När det gäller Littorin borde Reinfeldts varningsklockor ha ringt betydligt tidigare. Som jag skrev i en tidigare post innebar avslöjandet om Littorins medlemskap i den något illustra Herrklubben Sällskapet många höjda ögonbryn. Även Littorins falska MBA-examen från Fairfax University, som år 2007 avslöjades av webbtidningen Friktion, innebar frågetecken för Littorins sätt att hantera etiska frågor.

För Fredrik Reinfeldt är skadan redan skedd. Han äger inte längre frågan, utan tvingas passivt avvakta vad som nu händer. Skulle Aftonbladet annan media plocka fram ytterligare nyheter kring Littorins agerande så kan frågan utvecklas till en riktig sommarplåga för regeringen.

Mats Odells Toblerone-uttalande ovärdigt för svensk debatt

Detta är ett absolut bottennapp. Det är bland det lägsta jag har hört. Jag tycker att han borde skämmas. Så kommenterar medierådgivaren Paul Ronge kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) formuleringar om de rödgröna partiernas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg. -Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket, sade Mats Odell.

Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.

Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.

Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.