Slarv med valsedlar i år? Läs Tage Erlanders dagbok om valet 1960...

De senaste dagarna har medierapporteringen givit stort utrymme åt berättelser om slarv och felaktigheter i samband med valet. Historierna har bl a handlat om bortglömda röstsedlar, bristande säkerhetsrutiner och felaktigheter i vallängden. Det är lätt få bilden att just årets val kantats av egendomligheter och misstag och att omval därför borde äga rum i en del valkretsar.

Men slarv och felaktigheter är ingen ny företeelse i svenska val. Det är befriande att ta del av vad förre statsministern Tage Erlander skrev i sin dagbok för nästan på dagen 50 år sedan (29/9 -60) efter 1960 års svenska val:

Min vilsamma och stimulerande Trondheimsresa fick ett något fördystrat slut när Palme ringde och berättade om att länsstyrelsen i Malmö kasserat 500-600 socialdemokratiska röster därför att någon slarver till valnämndsordförande inte skött sigilleringen ansvarigt. Vad skall man egentligen tro om ett folk där slarvet förekommer vid varje val utan att det tycks vara möjligt att folk lär sej hur de skall vara?

(...)

I väntan på det nästan för spännande valresultatet i fyrstadskretsen, där en 69-årig f.d. länsassessor genom sigillslarv berövat oss en mandatvinst. Det hela är fullkomligt vansinnigt. Även om man är 70 år borde man väl kunna följa vallagens klara bestämmelser. Kan man det inte borde ålderssvagheten vara så uppenbar, att länsstyrelsen inte borde ha utsett assessorn till valnmämndsordförande.

Notera gärna att Erlander skriver att "slarvet förekommer vid varje val". Inte ens för 50 år sedan var slarvet således någon ny företeelse. Att slarvet uppmärksammats så mycket just i årets val beror förstås på att valet blev så jämnt. (Men kanske ändå inte fullt så jämnt som nyhetsrapporteringen antytt - se följande upplysande artikel i Expressen i dag.)

Citaten är hämtade ur det senaste bandet (nummer elva) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1960. Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning.

I skrivande stund upptäcker jag att Kallebloggen uppmärksammat precis samma citat av Tage Erlander som jag.

I sakfrågan tror jag inte på något omval. Slarvet har knappast varit värre än vanligt och tycks heller inte haft någon avgörande betydelse på valresultatet. Inga tunga partiföreträdare har heller yrkat på omval. Jag har svårt att se att Valprövningsnämnden - vilken i huvudsak befolkas av politiker - skulle välja att gå på omvalslinjen. Alliansregeringen kommer att gilla läget och vill undvika den osäkerhet och turbulens som ett omval skulle innebära.

Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?

Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.

Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.

Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.

I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.

Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.

Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.

Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.

Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.

Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.

Hur skall vi förklara Socialdemokraternas valförlust?

Följande analys publicerade jag tidigare i kväll på Newsmill:

Socialdemokraterna led i kväll ett historiskt nederlag. Med omkring 30 procent av rösterna gör partiet sitt sämsta val sedan 1914. Partiet får ungefär fem procentenheter mindre än vid valet 2006, ett valresultat som redan då uppfattades som en katastrof.

Varför gick det då så illa för Socialdemokraterna i årets val? På ytan är det inte svårt att finna tänkbara förklaringar. Socialdemokraterna förlorade kampen om den politiska dagordningen. Skatter och plånboksfrågor samt regeringsfrågan tilläts dominera valrörelsen i stället för frågor om arbetslöshet, socialförsäkringar, välfärd och social rättvisa. Socialdemokraternas ras i opinionsundersökningarna och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror gjorde medierna till en motspelare för partiet. Det rödgröna samarbetet innebar att Socialdemokraterna tappade mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och kanske också vänsterväljare som var skeptiska till samarbete med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har på ett skickligt sätt hållit ihop Alliansregeringen under mandatperioden och väljarna har hyst stor tilltro till det sätt på vilket Alliansregeringen styrde Sverige under finanskrisen.

Men partiets kris ligger djupare än vad dessa förklaringar antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Så partiets nedåtgående trend är inte ny och ingen tillfällighet.

Grunden till Socialdemokraternas kris är att partiet är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. I Sverige har denna motsättning – konflikten mellan vänster och höger – strukturerat politiken hårdare än i något annat land i västvärlden. Så har t ex klassröstningen – att väljare från arbetarklassen röstar vänster och väljare som är tjänstemän eller företagare inte röstar vänster – varit starkare i Sverige än i något annat jämförbart land. Vänster-högerdimensionens dominans har möjliggjort Socialdemokraternas unika maktställning.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och övergå till något annat, något vi i brist på bättre kallar för informationssamhället eller kunskapssamhället. Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Väljarna är rörligare, klassröstningen minskar och allt färre medborgare definierar sig som tillhörande en samhällsklass överhuvudtaget.

Socialdemokraterna har hittills misslyckats med att formulera en politik för denna nya tid. I stället präglas dagens socialdemokrati av en ideologisk vilsenhet, där partiet inte förmår identifiera de nya skiljelinjer som kännetecknar informationssamhället och därför heller inte lyckas formulera en politik att möta dem. I stället hoppar partiet tuva mellan förslag som förväntas tillgodose antingen kärnväljare i form av t ex industriarbetare och LO-anställda eller mittenväljare i form av ”medelklassen i Stockholm”. Resultaten blir en osammanhängande politik som skapar osäkerhet och förvirring i väljarkåren.

Efter förra katastrofvalet 2006 genomfördes ett rådslagsarbete som skulle bidra till en förnyelse av den socialdemokratiska politiken. Men rådslagsarbetet blev ett misslyckande. För det första dominerades rådslagsgrupperna av etablerade politiker - trygga kort - så att partiledningen inte skulle riskera att tappa kontrollen över processen. För det andra rusade opinionssiffrorna kort efter valförlusten i höjden. Det var naturligtvis trevligt för partiet. Men det är svårt att argumentera för behovet av förnyelse när opinionsläget är så positivt. För det tredje innebar det rödgröna samarbetet att förnyelsearbetet ersattes av ett taktiskt och strategiskt arbete att utarbeta en gemensam rödgrön politik.

Lika väl som partiets politik präglas av industrisamhället så gör även partiorganisationen och partikulturen det. I partiorganisationen finns en ängslan att tappa kontrollen och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Så partiets kris är ingen partiledarkris. När Mona Sahlin valdes till partiordförande vädjade hon till rörelsen om att utarbeta en röd frihetsvision, en insats för att riva frihetsbegreppet ur högerns händer. Mona Sahlin har inte fått mycket hjälp av rörelsen i denna fråga.

De svenska Socialdemokraterna är västvärldens mest framgångsrika parti, sett till regeringsinnehav och förmåga att låta sin politik sätt varaktiga avtryck på samhällsbygget. Utmaningen består nu i att formulera en politik som varken är nostalgisk eller marknadskramande, men som förmår föra in partiets centrala värden om frihet, jämlikhet och solidaritet till vår tid. Om partiet misslyckas så är den socialdemokratiska framgångssagan slut och partiet reduceras till ett vanligt parti bland andra.

Om VALU:s prognos slår in - vad händer då?

Nu har resultaten från såväl VALU som Novus valdagsundersökning redovisats, och resultaten är relativt samstämmiga. Alliansen är något större än de rödgröna. Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren med liten marginal och blir vågmästare. Osvuret är alltid bäst - men jag skulle bli överraskad om detta övergripande mönster under kvällen förskjuts på något avgörande sätt.

De sju riksdagspartierna gick till val med åtminstone en gemensam målsättning - att undvika att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och fick en vågmästarställning. Nu talar mycket för att vi är där och det är ett misslyckande för de etablerade partiernas val av strategi. Jag kommer att återkomma till detta inom kort.

Nu kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att sitta kvar som statsminister. Jag tror inte de rödgröna kommer att rikta något misstroendevotum mot honom. I så fall måste de ju ha hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla honom och det finns inga som helst skäl för de rödgröna och kanske heller inte för Sverigedemokraterna att ge sig in i ett sådant samarrangemang.

Hittills har Fredrik Reinfeldt varit entydig i att det block som blev störst skall regera och att vi skall undvika en blocköverskridande koalitionsregering. Det tycker jag i grunden är en sund inställning och det har jag också påtalat vid flera tillfällen, t ex här. Hur det kommer att fungera i praktiken är en annan sak. Alliansregeringen och Miljöpartiet kommer sannolikt att föra någon slags samtal (kanske informella), men jag är tveksam till om dessa samtal kommer att leda till någon form av organiserat samarbete.

Jag tror att risken att de etablerade partierna försöker bemöta Sverigedemokraterna genom att ta över delar av partiets politik är betydligt mindre än vad den var i Danmark. Men helt säker kan man förstås inte vara.

Jag återkommer i kväll eller i natt med en artikel på Newsmill om Socialdemokraterna och valresultatet. Den kommer - oavsett valresultatet - att kretsa kring det uteblivna förnyelsearbetet inom partiet.

Fortfarande bygger alla resonemang på prognoser. Vi inväntar nu de faktiska valresultaten.

Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt

Följande upprop har publicerats fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén

BLÅVIT RÖST. IFK Göteborg är folkets lag, hela folkets lag. Det kvittar om du röstar på rött eller blått, så länge du röstar på ett parti som står upp för de blåvita värderingarna.

IFK Göteborg har sedan 1904 varit en förening som står för demokrati, kamratskap och deltagande - på lika villkor. Det kvittar om du är fattig eller rik, om du har makt eller är maktlös, om du har dina rötter i Teheran eller Kungsladugård - hos Blåvitt är alla alltid välkomna. En röst på partier som bygger sitt existensberättigande på fördomar och hat innebär att du röstar bort andra blåvita, både sponsorer, spelare som supportrar.

Ur IFK Göteborgs stadgar: Föreningen har som grundsats att verka i enlighet med idrottens mål, och skall även inriktas på att utveckla individer positivt i såväl fysiskt och psykiskt som socialt och kulturellt avseende.

Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt. Glöm inte det när du går till valstugan. Din röst är inte bara en papperslapp, utan ett bevis på vad du är för människa och vilka grundläggande värderingar du har. Blåvitts värderingar är antirasism och demokrati, vilka är dina?

Med blåvita hälsningar (bloggnamn inom citationstecken):

Markus "Frankie" Hankins, journalist, Göteborg
Ulf Bjereld, professor, Göteborg
"Guran", journalist, Göteborg
Ekim "Ekim" Caglar, journalist och bloggare, Stockholm
Sebastian "Seb" Carlsson, Webbutvecklare, Stockholm
"MrG", Kulturarbetare, Göteborg
"Smör", Studerande, Göteborg
"Fredberg", Lekpappa, Kungälv
Jakob "Jakob" Hedberg, Grafisk Formgivare, New York
Pål "PeeMaN" Sveningson, DJ/studerande. Göteborg
"Karlsro04", studerande, Göteborg
Jonnie "Ludovic" Ludwigs, Fritidsledare/Säljare, Stenungsund
Tobias "Speero" Svenlöv, Grafisk Formgivare/Student, Mölndal
Olof "Olof" Björkman, IT-tekniker, Kungälv
Jonas "whoami" Helgesson, Systemutvecklare, Trollhättan
Ulf "Crumbs" Kristensson, Systemutvecklare, Göteborg
"Sandsäter", Systemutvecklare, Göteborg

Skall Gudrun Schyman frälsa de rödgröna?

I riksdagsvalet 2006 fick fick Feministiskt initiativ 0.68 procent av rösterna. I Europaparlamentsvalet 2009 erhöll partiet 2.2 procent, bl a efter att partiet i valrörelsens slutskede fick mycket uppmärksamhet när musikern, kompositören och förre ABBA-medlemmen Benny Andersson donerade en miljon till partiets annonsering.

Så här några dagar före årets val är förutsättningarna för Feministiskt initiativ att nå en valframgång inte särskilt ljusa. Visserligen kommer partiet sannolikt att öka en del från de 0.68 procent man erhöll i förra riksdagsvalet. Men ingenting tyder på att partiet skulle komma i den absoluta närheten av riksdagsspärren.

I dagens Expressen formulerar Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, under rubriken "Älskade Gudrun, svik oss inte nu" en vädjan till Gudrun Schyman att uppmana alla som gillar henne och Feministiskt initiativ att rösta rödgrönt i valet. Bakgrunden är förstås att om valet blir jämnt så kommer röster på Feministiskt initiativ indirekt att kunna bidra till att den borgerliga Alliansen sitter kvar. Eftersom flertalet av Feministiskt initiativs väljare sannolikt hellre skulle rösta rödgrönt än blått om de tvingades välja, så är det de rödgröna som har flest väljare att förlora på Feministiskt initiativs kandidatur.

Gudrun Schyman är en fantastisk politiker, en politiker som är med sin tid och sannolikt en modell för framgångsrika politiker i framtiden. Men hon är större än det parti hon företräder, och utan henne hade Feministiskt initiativ inte varit intressant alls i den här valrörelsen. Visst skulle ett inspel från henne nu i valrörelsen kunna få betydelse. Inte enbart genom de röster hon bär med sig och som annars skulle "kastats bort" på Feministiskt initiativ, utan också genom den uppmärksamhet och den nya energi hon skulle tillföra till den rödgröna valkampanjen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i ett brev till Socialdemokratiska valarbetare att: Enligt våra egna mätningar skiljer det nu bara ett par procent mellan blocken och många väljare är osäkra. Han tillägger: Sedan helgen har valvinden vänt. Segern är inom räckhåll! Jag känner inte till dessa "egna mätningar" och kan därför inte bedöma trovärdigheten i de resultat Baylan säger föreligga. Men sant är att valet inte är avgjort på förhand och att ett inspel av Gudrun Schyman enligt ovan skulle kunna få betydelse.

Nu blir det kanske inte så. Gudrun Schyman har investerat för mycket i Feministiskt initiativ och många av hennes partiarbetare - särskilt dem vars hjärta inte är rödgrönt - skulle känna sig besvikna. Fast det är klart - osvuret är bäst. Gudrun Schyman vet man aldrig riktigt var man har... :-)

Gynnar medierna den borgerliga Alliansen?

Posten uppdaterad längst ned med en summering av kvällens debatt "Är du mediestyrd, lille väljare?"

Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.

Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.

I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.

Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.

Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.

Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).

Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.

Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.

Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.

Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.

En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.

Ligger valet i vägen för politiken?

Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.

Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.

Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.

Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.

De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.

Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.

En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.

Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.

Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.

Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.

Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.

Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.

Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)

Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)

Frihetsvindar hjälper Miljöpartiet att fördubbla sitt röstetal?

OBS: Bloggposten nu uppdaterad längst ned med en bedömning av Maria Wetterstrands insats i kvällens partiledarintervju.

Miljöpartiet har aldrig fått mer än 5.5 procent av rösterna i ett svenskt riksdagsval. Det var i valet 1988. I de åtta riksdagsval Miljöpartiet ställt upp i har partiet fått mellan 1.5 och 5.5 procent. I det senaste valet 2006 erhöll partiet 5.2 procent av rösterna.

I opinionsmätningarna inför årets val ligger Miljöpartiet på strax under 10 procent. Ur det perspektivet kommer Maria Wetterstrand till kvällens partiledarintervju i SVT med valvinden i ryggen. Allt talar för att partiet med råge kommer att göra sitt bästa val någonsin. Om det sedan räcker till att bilda en gemensam rödgrön regering återstår att se.

Det är noterbart att Miljöpartiet rusar fram i opinionsmätningarna utan att miljöfrågorna haft en särskilt central plats på dagordningen. Partiets hittills bästa val 1988 - då de ju erövrade en riksdagsplats med sina 5.5 procent - hade föregåtts av såväl Tjernobylkatastrofen 1986 samt en stor uppmärksamhet under själva valrörelsen om säldöden i Östersjön.

Jag tror att Miljöpartiet i dag rider på de frihetliga vindar som blåser i svensk politik. På ett sätt är det paradoxalt, eftersom en stor del av Miljöparitets politik går ut på att styra människors beteende i mer miljövänlig riktning. Men partiet har ändå skickligt skapat bilden av sig själv som ett modernt parti, där individuell frihet är möjlig att förena med ett gemensamt ansvarstagande. Där har Socialdemokraterna ett och annat att lära. Men den debatten får vänta tills efter valet - oavsett om vi då har en borgerlig eller en rödgrön regering.

En undersökning som genomförts av Svenska Dagbladet visar att 18 av 26 regionordföranden för Miljöpartiet är öppna för ett samarbete med en ny borgerlig regering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand dementerar bestämt alla sådana planer. Här gäller det att hålla ihop den rödgröna alliansen.

Frågan är vad som skulle hända om Miljöpartiet nu valde att hålla dörren på glänt för ett sådant samarbete. Gröna väljare som vill ha ett regeringskifte skulle söka sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i stället. Men kanske skulle några osäkra mittenväljare söka sig till Miljöpartiet, eftersom Miljöpartiets vänsterprofil då tunnades ut. I så fall skulle effekten bli en nettovinst för det rödgröna blocket.

Maria Wetterstrand kommer säkert att pressas på just denna fråga i kvällen intervju. Jag återkommer efter TV-sändningen med en kort kommentar om hur han klarade sin uppgift.

Uppdatering kl 21.15: Maria Wetterstrand gjorde en mycket bra insats i kvällens partiledarintervju. Hon utstrålar trovärdighet och autenticitet och är en stor tillgång för det rödgröna samarbetet. Det vore ett stort resursslöseri om hon inte blev minister efter valet i höst.

I frågan om samarbete med en borgerlig regering efter valet i höst om SD blir vågmästare svarade hon på två sätt. För det första att hon inte trodde att det fanns några politiska förutsättningar för ett sådant samarbete och att de borgerliga partierna nog ville försöka regera i minoritet. Men för det andra vägrade hon att svara kategoriskt nej på frågan vad hon skulle säga om Reinfeldt trots allt skulle erbjuda henne en regeringsplats. På så sätt höll hon ändå dörren öppen på glänt.

Utfrågningen drogs ned något av att Anna Hedenmo och Mats Knutson alltför länge uppehöll sig vid Maria Wetterstrands och hennes makes flygpendlingar mellan Sverige och Finland. Vad förväntade de sig - att två framstående politiker som älskar varandra skall åka båt 30 timmar varje helg för att kunna träffas? Jag tycker det är olyckligt att utfrågarna också fokuserat vilken skola Lars Ohlys barn valt att gå i eller Jan Björklunds adopterade barns eventuella utsatthet. I övrigt har utfrågarna skött sig mycket, mycket bra vid samtliga tillfällen. Public Service rules.

Har de borgerliga toppat formen för tidigt?

När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).

Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.

Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.

Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.

Svenska väljarna förlorare när Carl Bildt vägrar debattera med Urban Ahlin

Utrikesfrågorna har i huvudsak lyst med sin frånvaro i årets valrörelse. Frånvaron är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Visserligen har utrikesfrågorna sällan en avgörande betydelse för väljarnas val av parti. Men utrikesfrågorna är viktiga i sig och här finns distinkta sakpolitiska skillnader mellan de rödgröna och Alliansen, t ex i synen på Afghanistan och på Sveriges militära alliansfrihet och relationen till Nato.

Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.

I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.

Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.

Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.

Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.

Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.

De rödgröna och dagens valmanifest

I Expressen kommenterar jag i dag läget för de rödgröna i valkampanjen. Jag betonar utmaningen för Socialdemokratin att utforma en politik och ett politiskt språk som förmår mobilisera partiets kärnväljare och samtidigt attrahera den växande medelklassen. Jag är också kritisk till båda blockens dagliga utspel där de pytsar ur sina förslag i ett försök att varje dag vinna striden om mediernas uppmärksamhet. Det blir lite som att jaga vind.

I artikeln säger jag också att de rödgrönas sena publicering av det gemensamma valmanifestet (i dag kl 13.00) inneburit att de inför väljarna framstått som osäkra, att de duckat och inte kunnat ge klara besked. Det är möjligen sant. Men i intervjun sa jag också - vilket inte kom med i den publicerade versionen - att det även finns strategiska fördelar med en sen publicering. Förslagen hinner då inte manglas och kritiskt nagelfaras på samma sätt som om de presenteras tidigt i valrörelsen. Så jag är inte kritisk i sig till att det gemensamma rödgröna valmanifestet publiceras förrän nu.

Opinionsläget har aldrig någonsin varierat så mycket som under den innevarande mandatperioden. Jag har konsekvent påstått att de rödgröna har mycket goda möjligheter att vinna valet 2010 och att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. I dagsläget ser det bra ut för min senare hypotes, något sämre för den första. Men mycket kan - och kommer att - hända fram till valdagen.

Jan Björklund och behovet av introduktionskurser för invandrare

I gårdagens partiledarutfrågning i SVT betonade Jan Björklund behovet av särskilda introduktionskurser för invandrare till Sverige. På ytan är frågan förförande enkel. Visst är det väl bättre får alla om invandrare får kunskap om det land och den kultur de invandrar till?

Men Jan Björklunds svar i intervjun visade obönhörligt på frågans komplexitet. Problemen är två. 1.) Vem skall gå kursen? 2.) Vad skall kursen syfta till?

1.) På frågan om alla skall behöva gå kursen svarade Jan Björklund nej. Inte om man kommer från Norge, som han uttryckte det. Bara de som kommer från någonstans långt bort. Australien? Canada? Det är uppenbart att "långt bort" inte syftar på territoriella avstånd, utan på kulturer. Men vilka kulturer ligger "långt bort"? Islam? Alla former av Islam? Hur gör vi med en norsk muslim som vill invandra till Sverige? Eller välutbildade kristna egyptier? Latinamerika - är det "långt bort" i kulturellt avsende? Så snart en sådan introduktionskurs bara skall ges till vissa invandrargrupper bidrar kursen snarare till att befästa segregationen än till att bryta den.

2.) Jan Björklund sa i intervjun att han gärna skulle gå en sådan kurs om han själv skulle invandra till ett annat land. Det låter ju ödmjukt och bra. Men Björklunds svar fördunklar frågan, eftersom Björklunds syfte med att gå en sådan kurs sannolikt skiljer sig från det tänkta syftet med en sådan kurs för invandrare till Sverige.

Syftet med kursen för invandrare till Sverige är tvåfaldigt. För det första att ge kunskap om svenskt samhällsliv, politik och kultur. För det andra att inpränta "svenska värden" om främst jämställdhet och synen på barnuppfostran i invandrarna. Om Jan Björklund skulle flytta till Iran så skulle han säkert ha stor nytta av det första momentet; kunskap om Iransk samhällsliv, politik och kultur. Men han skulle med all kraft värja sig från den iranska statens anspråk på att inpränta "iranska värden" t ex i synen på relationen mellan kvinnor och män i honom. Jan Björklunds jämförelse mellan honom själv som invandrare och de som invandrar till Sverige blir därför falsk.

Frågan om introduktionskurser för invandrare är komplicerad. För att hantera frågan måste debatten nyanseras och inte göras till ett slagträ i valkampanjen.

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.

Minoritetsregering bäst om SD skulle bli vågmästare

Texten nedan har i en tidigare version publicerats på Newsmill.

I debatten ägnas stor uppmärksamhet åt vad som skulle hända om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare mellan blocken. Frågan är brännbar. De nuvarande riksdagspartierna värjer sig för den, eftersom de vill bibehålla så stor handlingsfrihet som möjligt om situationen skulle uppkomma. Det finns också en oro för att diskussionen i sig gynnar Sverigedemokraterna och ökar partiets möjligheter att komma in i riksdagen.

Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen i högsta grad är hypotetisk. Det är alls inte säkert att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och om partiet kommer in är det alls inte säkert att partiet får en vågmästatställning.

Riksdagspartierna ställs inför två politiska uppgifter som inte är helt enkla att förena. Å ens sidan vill de inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera och inte heller bidra till att partiet växer ytterligare. Å andra sidan har de ett ansvar att givet väljarnas val se till att en regering kan bildas och att landet kan styras.

De flesta av våra mest framträdande politiker famlar i frågan och upprepar närmast som ett mantra att om Sverigedemokraterna blir vågmästare måste det bildas en blocköverskridande regering. Så sade t ex Mona Sahlin i vintras till Dagens Nyheter att ”inget annat är en majoritetsregering är acceptabelt” om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.

Vad kommer då att hända om Sverigedemokraterna verkligen kommer in i riksdagen och uppnår en sådan vågmästarställning? Talmannen kommer i vederbörlig ordning att föra samtal med samtliga partiledare och därefter sannolikt ge ledaren för det största blocket – Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin – i uppdrag att försöka bilda regering. Beroende på hur samtalen med partiledarna utfallit kan uppdraget avse både en minoritetsregering eller en blocköverskridande majoritetsregering.

(Uppdatering 24/8: Resonemangen om talmansrundan förutsätter att Reinfeldt – om Alliansen blir största blocket – verkligen väljer att avgå. Den grundlagsändring som innebär att statsministern alltid måste avgå efter ett val träder inte i kraft förrän efter nästa val. Jag har uppfattat det som att Reinfeldt kommer att föregripa grundlagsändringen och ändå avgå, men det finns inga formella krav på honom att göra detta. Men min kollega Mikael Gilljam tror inte att Reinfeldt kommer att avgå om Alliansen blir större, och vid närmare eftertanke är jag nog beredd att ge honom rätt.)

Om det rödgröna blocket är större än Alliansen kommer Mona Sahlin sannolikt att närma sig Centerpartiet och Folkpartiet för att undersöka om dessa partier skulle vara villiga att ingå i en bredare regering. Om Alliansen i stället är större än de rödgröna kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att närma sig Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna att få med sig dem i en ny regering.

Kommer då dessa försök att bilda en blocköverskridande koalitionsregering att lyckas? Och vore en sådan regering i så fall något positivt givet målen att bilda en regering som avspeglar valresultaten utan att samtidigt bidra till att främja Sverigedemokraterna?

Försöken att bilda en blocköverskridande koalitionsregering har små möjligheter att lyckas. Sannolikheten är dock något större om det är Alliansen som skall försöka övertala Miljöpartiet att vara med än om det är de rödgröna som skall försöka få med sig Centerpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet har trots allt inte lika tydligt positionerat sig på vänster-högerskalan som övriga partier har gjort.

Själv är jag i stället en varm anhängare av principen att låta det block som är störst efter valet regera och inte skapa en blocköverskridande koalition. Svensk politik är starkt strukturerad efter vänster-högerskalan och det är i form av vänster och höger som de båda blocken träder fram inför väljarna. Väljarna har heller inga problem med att placera in sig själva och de politiska parterna på vänster-högerskalan. Att då inte låta regeringens sammansättning avspegla skillnaden mellan just vänster och höger vore att deformera den svenska politiken.

Dessutom tenderar blocköverskridande överenskommelser att gynna högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Sådana blocköverskridande överenskommelser understödjer Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Så om de nuvarande riksdagsparterna vill motarbeta Sverigedemokraterna så bör de undvika att bilda en blocköverskridande koalitionsregering.

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. En sådan – blå eller rödgrön – skulle i varje viktig fråga få söka samarbete med ett villigt stödparti i riksdagen (ett stödparti som naturligtvis inte då kan vara Sverigedemokraterna). Oppositionen fick tillfälligt lägga band på sig och faktiskt låta det största blocket regera, t ex genom att oftare än nu lägga ned sina röster i stället för att rösta emot.

En lösning med minoritetsregering är naturligtvis inte enkel. Skulle en minoritetsregering visa sig inte fungera får det antingen bli nyval eller så får tanken på en blocköverskridande koalitionsregering tas upp igen.

Men det är inte i den ändan diskussion bör börja. Oavsett om målet är att skapa en regering som bäst avspeglar valresultatet och det politiska livets dynamik i Sverige eller om målet är att motverka Sverigedemokraterna så är en minoritetsregering ett bättre alternativ än en blocköverskridande koalitionsregering.

Dror Feiler, Palestinakonflikten och den svenska valrörelsen

Internationella frågor är sorgligt bortskuffade från den svenska valrörelsen. I dag presenterade de rödgröna en gemensam överenskommelse om biståndspolitiken, med skarp kritik mot alliansregeringen och ansvarig minister Gunilla Carlsson. Men den mediala uppmärksamheten kring överenskommelsen har varit liten. Den enda utrikesfråga som tycks ha potential att hamna på den inrikespolitiska dagordningen är Afghanistan.

Den israelisk-palestinska konflikten har historiskt varit en het politisk stridsfråga i Sverige. I dag meddelas att Judiska församlingen i Stockholm inbjudit samtliga riksdagspartier till en politisk debatt den 25 augusti, med inriktning på judiska frågor. Men en deltagare är inte välkommen. Vänsterpartiets representant Dror Feiler nekas delta i debatten. Dror Feiler är ordförande för föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred och han deltog i Ship to Gaza i våras. Förklaringen är att jag vill ha en politisk debatt, ingen pajkastning, vilket det riskerar att bli om han deltar, säger John Gradowski, informationsansvarig på Judiska församlingen. Dror Feiler är av naturliga skäl upprörd: Det är absurt att jag, som är den enda juden bland politikerna som skulle vara med, stoppas. Kommer Vänsterpartiet att hålla fast vid Dror Feiler som sin representant i debatten eller väljer partiet att utse någon annan?

I dag meddelas också att USA bjuder in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinska presidenten Mahmoud Abbas att påbörja direkta fredssamtal i Washington den 2 september. Målet är att parterna inom ett år skall kunna vara överens om en lösning som inbegriper upprättandet av en palestinsk stat. De direkta fredssamtalen mellan israeler och palestinier har legat nere sedan hösten 2008.

Nu återstår att se om Netanyahu och Abbas kan bli överens om villkoren för dessa direkta samtal. Abbas har tidigare varit tydlig med att 1967 års gränser skall utgöra utgångspunkt för samtalen och att all israelisk byggnation i de illegala bosättningarna upphör. Netanyahu har vägrat att gå med på dessa krav.

Antingen har USA nu i förväg förankrat sin inbjudan hos de båda parterna. Eller så är inbjudan ett sätt att ytterligare sätta press på parterna för att tvinga dem att enas om villkoren för direkta förhandlingar. Vi får ett svar på dessa frågor mycket snart.

Allt annat lika vore det en framgång för alla goda krafter om direkta fredssamtal kunde komma i gång. Men vi skall också vara medvetna om sådana samtal kommer att kringgärdas av stora svårigheter. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer inte att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Låt oss hoppas att de direkta samtalen mellan israeler och palestinier kan komma i gång i september, att de internationella frågorna inte utestängs från valdebatten och att den Judiska församlingen i Stockholm visar statsmannaskap och förklarar att Dror Feiler är hjärtligt välkommen att medverka i debatten den 25 augusti.

Fredrik Reinfeldt lyckas framkalla Högerspöket?

Ett spöke går runt i den svenska valrörelsen - högerspöket. Så skulle man kunna travestera Karl Marx efter Fredrik Reinfeldts oväntade utspel om nya skattesänkningar i sitt tal i Stockholm i lördags. Reinfeldts utspel kom som en välkommen överraskning för den rödgröna oppositionen som hittills haft stora bekymmer med att på ett trovärdigt sätt utmåla fyra år till med Fredrik Reinfeldt som ett hot mot den svenska välfärden.

Moderaterna har under senare på ett framgångsrikt sätt axlat av sig den gamla högerns retorik och och i stället framställt sig själv som välfärdens försvarare, det nya arbetarpartiet och med ambitionen att ta över Socialdemokraternas gamla roll som statsbärande parti. Det har varit utomordentligt svårt för de rödgröna att vända sig till väljarna och skrämmas med Högerspöket. Men nu har Fredrik Reinfeldt själv hjälpt till att framkalla denna osaliga ande.

Skattesänkningar gynnar nästan alltid de mest välbeställda och skattesänkningar är också alltid möjliga att ställa mot krav på en förstärkt välfärd. Många hade nog därför trott att Moderaterna - som med fog kan vara nöjda med de skattesänkningar som regeringen lyckats genomföra under mandatperioden - inte skulle ta risken att bjuda in den rödgröna oppositionen i matchen genom att utlova ytterligare skattesänkningar under kommande mandatperiod.

Mona Sahlin tvekade förstås inte att hugga på det utlagda skattebetet i sitt tal i Stockholm i söndags. Moderatledaren stod vid Slussen igår och pekade ut sin väg framåt: återigen sänkta skatter. Återigen med den tydliga fördelningsprofilen: mest åt dem som tjänar bäst – och därmed fortsatt ökade klyftor. Vad blir priset för denna politik? Sänkta skatter är Moderaternas viktigaste prioritering. De ser inget viktigare! Inte ungdomsarbetslösheten, inte utslagningen av sjuka, inte de växande barngrupperna. Inte de allt större klyftorna mellan människor.

Genom att åter lyfta skattefrågan underlättar Fredrik Reinfeldt för Mona Sahlin och de rödgröna att framställa valet mellan två alternativ. Alliansregeringen står för skattesänkningar med lånade pengar, skattesänkningar som mest gynnar de som redan har det bäst. De rödgröna vill prioritera en utbyggd välfärd, i syfta att minska klassillnader och hålla samman landet.

Vän av ordning kan förstås hävda att de rödgröna redan tvingats acceptera merparten av de skattesänkningar som genomförts av den borgerliga alliansregeringen under mandatperioden, samt att Mona Sahlins utfästelse att "avskaffa pensionärsskatten" ju också innebär ett minskat skatteuttag. Det är naturligtvis sant. Men inför väljarna är det ändå lättare för de rödgröna att framställa kravet på att "avskaffa pensionärsskatten" som ett vänsterpolitiskt uttryck för solidaritet och strävan att hålla samman landet. Fredrik Reinfeldts krav på nya skattesänkningar är då också lättare att framställa som ett högerpolitiskt uttryck för ökade klasskillnader och en urholkad välfärd.

Varför valde då Fredrik Reinfeldt att trots allt lyfta fram skattefrågan fem veckor före valet. Jag kan inte se annat än att utlovandet av nya skattesänkningar är ett uttryck för det oerhört starka självförtroende som präglar partiledningen för Moderaterna idag. Risken för Moderaterna är att detta starka självförtroende tar formen av övermod och raljans - tecken på åtminstone det senare fanns i Fredrik Reinfeldts sätt att kommentera sina politiska motståndare i sitt tal i lördags.

Högmod går före fall, sägs det. Vi får se om Moderaterna tänker på det när valrörelsen nu tar ytterligare fart.

Oväntat stor ledning för de rödgröna!

Dagens mätning från SCB blev en lite oväntad klang- och jubeltillställning för de rödgröna. Visserligen har avståndet mellan de båda blocken krympt, men de rödgröna har fortfarande en egen majoritet på 50.2 procent mot den borgerliga alliansens 44.2 procent. Sverigedemokraterna minskar och hamnar precis under riksdagsspärren på 3.9 procent.

SCB:s mätning skiljer sig från de flesta andra opinionsmätningar som genomförts den senaste månaden. I dessa mätningar har skillnaden mellan de båda blocken varit betydligt mindre, och i några fall har t o m den borgerliga alliansen gått förbi.

En förklaring skulle kanske kunna vara att delar av SCB:s undersökning är genomförd i början av maj, innan opinionen på allvar började förflytta sig. Men SCB:s resultat innebär ändå att kritiska blickar nu riktas mot flera övriga opinionsinstitut med skakigare urval än vad SCB har.

Hur trovärdiga är då SCB:s resultat? Statistiskt sett har det block som leder i SCB:s maj-mätning ett valår också vunnit det efterföljande valet tio gånger av tio.

Men statistik är en sak och politik en annan. Väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006. Den ökade väljarrörligheten innebär att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet. Därför är också SCB-mätningen ett trubbigare instrument än tidigare när det gäller att bedöma valutgången.

De opinionsinstitut som arbetar med telefonintervjuer har också fått urvalsproblem eftersom allt fler svenskar nöjer sig med mobiltelefoni och avstår från fasta telefonabonnemang. På senare tid har resultaten i opinionsmätningarna växlat mer än vanligt. En förklaring till denna variation skulle kunna vara att urvalen genom mobiltelefonins framväxt blivit mindre tillförlitliga. SCB arbetar också med telefonintervjuer men har med sina 9 000 personer det överlägset största urvalet i sina undersökningar.

Inför årets val är det ovanligt många partier som ligger i närheten av eller strax över fyraprocentsspärren: Sverigedemokraterna (3.9), Kristdemokraterna (4.5), Centern (4.6) och kanske öven Vänsterpartiet (5.6) och Folkpartiet (5.8). Majoritetsförhållandena i riksdagen blir starkt beroende av vilka av dessa partier som kommer att erövra mandat i valet. Även uppstickarpartier som Piratpartiet eller Fi kan förstås påverka majoritetsförhållandena, även om dessa båda partier i dag inte ligger i närheten av fyraprocentsspärren i de genomförda opinionsmätningarna. Prognoskraften i SCB:s mätning försvagas av att så många partier ligger nära fyraprocentsspärren

Opinionsläget ett år före valet

Ett år och en vecka kvar till valet 2010, och nästan alla opinionsundersökningar pekar på ett rödgrönt överläge. För att gjuta mod i tidigare lite stukade rödgröna tigerhjärtan citerar jag vad Sören Holmberg säger i Svenska Dagbladet i dag: De senaste fem åren har det borgerliga blocket tappat från mätningarna ett år före valet och fram till valdagen. Sören Holmberg tillägger att vid de tretton svenska riksdagsval som genomförts sedan Sifo påbörjade sina mätningar i mitten av 1960-talet så har det block som lett i september ett år före ett val också varit större än det andra blocket i tio fall. Så statistiken är på de rödgrönas sida. :-)

Jag tillhör ju dem som hävdat att Socialdemokraterna har utomordentligt goda chanser att vinna valet och återfå regeringsmakten 2010, och att den stora utmaningen i stället kommer 2014. Det är i valet 2014 som det avgörs om huruvida Socialdemokraterna kommer att ha kraften att sätta lika skarpa politiska avtryck i 2000-talets svenska samhälle som partiet gjorde under 1900-talet.

I dagens mätningar från Sifo och Skop noterar jag att Sverigedemokraterna åter ligger under fyraprocentsspärren - partiet får 3.9 procent i Sifo och 2.4 procent i Skop. Det påstås ibland att stödet för Sverigedemokraterna konsekvent undervärderas av de svenska opinionsinstituten. Det är riktigt att så tidigare varit fallet (kanske beroende på att svarspersonerna "skäms" för att ange Sverigedemokraterna). Men opinionsinstituten är naturligtvis medvetna om problemet och anstränger sig för att hitta viktningar som tar bort underrepresentationen. Därför vet vi inte om Sverigedemokraterna fortfarande är underrepresenterat i opinionsmätningarna. Bara för att partiet varit underrepresenterat tidigare så behöver partiet inte vara det i dag.

Kan tilläggas att Kristdemokraterna i Sifos mätning får 3.7 procent och skulle trilla ur riksdagen om det också blev valresultatet. Samt att Piratpartiet - och kanske FI - lurar i vassen. Vi har ett spännande politiskt år framför oss.

Glöm nu heller inte rösta i kyrkovalet på söndag! Jag återkommer med en bloggpost i det ämnet senare under veckan.

Jag kommenterar Socialdemokraternas ställning i storstadsområdena för Dagens Eko här.

Piratpartiet och kunskapsskolan

Piratpartiet står inför riksdagsvalet 2010 vid ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Breddar man inte sin politik riskerar partiet att komma bort i valrörelsen.

Här gäller det för Piratpartiet att se möjligheterna. Skola och utbildning är ett område där Piratpartiets ideologiska utgångspunkter om integritet och ett digitalt informationssamhälle skulle kunna ta politisk kropp. Viss vägledning kan ges i Martin Aagårds artikel i Aftonbladet (8/9) om hur digitaliseringen ställer invanda tankar om kunskap och om fusk helt på huvudet.

Aagard ifrågasätter den allt mer sofistikerade jakt på "fuskare" som vuxit fram inom den akademiska utbildningen på senare år. Antal studenter som stängs av för fusk ökar kraftigt, och i de allra flesta fall rör det sig om studenter som har kopierat texter från nätet och presenterat utan att ange källa. Programvaror som Urkund möjliggör för lärosätena att granska varje enskild students inlämnade arbete för att se om delar av det hämtats från nätet utan att så angivits.

Nej, jag menar förstås inte att plagiat skall accepteras. Men digitaliseringen av formerna för lagring av kunskap innebär helt nya utmaningar för universitets- och högskolorna. Aagård citerar professor Marc Bauerlein som menar att individen inte längre är ett käril att fylla med kunskap, utan snarare en komponent i kunskapen. I den digitala åldern är intelligens en kollektiv sak, menar Bauerlein. Och om vi ändrar definitionen av kunskap måste vi också ändra definitionen av fusk. Den disciplinstyrda kunskapsskolan är omodern, menar Aagard, och hävdar retoriskt (?) att bloggskolan är här.

Denna problematik är politiskt oplöjd mark, där Piratpartiet skulle kunna göra en insats. Hur skall svensk utbildningspolitik förhålla sig till digitaliseringen, såväl när det gäller synen på kunskap som på kunskapsprov? Är individuella kunskapsprov överhuvudtaget rimliga i ett samhälle där nätverksarbete blir allt mer centralt och där den betydelsefulla kunskapen är kollektiv?

Jan Björklunds disciplinskola vore en självklar måltavla. Piratpartiet skulle sannolikt få eldunderstöd av Miljöpartiet och kanske av delar av Vänsterpartiet. Vågar man hoppas på Socialdemokraterna?