Visst går det att komma åt spelreklamen - om bara viljan finns

Jag var bara 13 år när jag började röka. Dessbättre slutade jag när jag fyllt 15, men åren däremellan rökte jag nästan ett paket om dagen.  Jag hoppas att min kropp förlåtit mig.

Jag minns cigarettreklamen, och alla kändisar som aningslöst (eller möjligen av girighet...) ställde upp i den. Känt folk röker Kent, hette det. Eller Jag har också gått över till Prince.

Nej, det var naturligtvis inte på grund av cigarettreklamen som jag började röka. Jag rökte främst för att det var gott, men också för att det var "tufft". Och det är klart att cigarettreklamen bidrog till att skapa och upprätthålla den diskurs som gjorde det "tufft" att röka.

I dag ser cigarettreklamen som bekant något annorlunda ut. Och det uppfattas heller inte längre som särskilt "tufft" att röka.

Jag tänker på forna tiders cigarettreklam när jag följer debatten om dagens spelreklam. Det har faktiskt blivit mycket svårare att titta på en del program i reklamkanalerna eftersom jag som tittare i varje enskild paus överöses av spelreklam, särskilt för så kallade nätcasinon. Jag tycker det är utmärkt att civilminister Ardalan Shekarabi (S) samlat branschföreträdare för att försöka övertala dem om att tona ned sin marknadsföring, och att han annars säger sig vara beredd att skärpa lagstiftningen. Samtidigt finns det problem med att skärpa lagstiftningen - i vissa fall kan det till och med krävas grundlagsändring.

Diplomaten och tidigare utrikesministerns Jan Eliasson formulerar en enkel och konstruktiv idé på Twitter i dag: Med tanke på spelberoendets förödande mänskliga konsekvenser borde krävas att man i reklamen informerar på samma sätt som görs när det gäller rökning o alkohol. T ex kan man upplysa om den exakta matematiska chansen att vinna storvinster. Klart avskräckande. (Följ gärna Jan Eliasson på Twitter - han återfinns där som @JanKEliasson.)

Ibland behöver man inte göra det svårare än det är. :-) Och jag tror faktiskt att den typen av enkla markörer stärker de krafter inom branschen som är beredda att gå vidare med självsaneringsarbetet. Och så kan jag se mina tv-program på reklamkanalerna igen utan att få migränkänningar i varje paus.

Gapet mellan blocken minskar - svårbedömt politiskt läge

I dagens opinionsmätning från Demoskop (ännu ej på nätet) har avståndet mellan de båda politiska blocken i princip försvunnit. De rödgröna partierna får tillsammans 45.7 procent och den borgerliga alliansen får 46.1 procent. Moderaterna tappar fyra procentenheter, medan Socialdemokraterna ökar med 1.5 procentenheter. Även en mätning från Skop i dag pekar i riktning mot ett jämnt läge i opinionen.

I den politiska debatten har det inte varit någon supervecka för Socialdemokraterna. Håkan Juholts utspel om att den svenska flyginsatsen i Libyen inte skall få förlängt mandat har mött starkt motstånd inom arbetarrörelsen. Förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU:s ordförande Jytte Guteland och Aftonbladets ledarsida finns bland dem som öppet kritiserat beslutet. Urban Ahlin har gjort tappra försök att försvara Juholts linje. Men Ahlins trovärdighet i försvaret av Juholt är begränsad, eftersom Ahlin tidigare gått i frontlinjen för att flyginsatsen skulle komma till stånd överhuvudtaget.

Nu kan det hända att Juholt hjälps ur knipan av att även Nato-landet Norge avbryter sitt deltagande. Frågan tycks heller inte i nämnvärd grad engagera den svenska opinionen. Men sättet att lansera ett uppenbart oförankrat och kanske heller inte helt genomtänkt förslag inger viss oro.

Även partisekreterare Carin Jämtin hamnade i bekymmer efter att ha förespråkat en ny svensk helgdag för att uppmärksamma det muslimska Eid-firandet. Men i Ekots lördagsintervju drog Carin Jämtin tillbaka sitt förslag utan andra argument än att hennes ursprungliga tankar ryckts ur sitt sammanhang. Hon betonade också att förslaget mött hård kritik.

Tiden får visa om turerna kring flyginsatsen i Libyen och införandet av en muslimsk helgdag är en form av inkörningskostnader för det nya ledarskapet inom Socialdemokraterna eller om det är ett tecken på en mer allvarlig brist på fingertoppskänsla. Det politiska livet i Sverige kommer inom kort sannolikt att övergå till det normala, med partiledardebatten i riksdagen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt i början av juni som en höjdpunkt. Opinionen tycks vara i tövan, med en svagt nedåtgående trend för de borgerliga allianspartierna. Vi kommer säkert att få vänta åtminstone till hösten för att kunna dra några mer säkra slutsatser kring hur nystarten för Socialdemokraterna kommer att påverka det politiska landskapet. En sak är säker - spännande tider väntar i svensk politik.

Feministen Palme

Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter under tidigt 1970-tal. Jag tjusades och fängslades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de svaga och förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik. (Jag var också förtjust i Jörn Svensson, vars alltid välformulerade och skarpa inlägg mot USA-imperialismen - dessutom på skånska - gjorde djupa avtryck i min unga och ännu oskuldsfulla själ.)

Jag tillhör dem som de gånger jag är i Stockholm, omedvetet men obevekligt, söker en anledning att snedda över Adolf Fredriks kyrkogård för att kasta en blick på Olof Palmes grav och sända honom en mental blinkning.

Olof Palme berör - få är likgiltiga. Så här i tider av 25-årsdagen av hans död överträffar medierna varandra i minnesprogram och artikelserier. En av standardfrågorna lyder: Vilket är det politiska arvet efter Olof Palme?

Många associerar förstås Olof Palme till den internationella politiken. Han var och är otvivelaktigt Sveriges mest kände politiker i omvärlden. Andra associerar honom kanske till löntagarfonderna, de dubbla valförlusterna, IB-affären eller ubåtskränkningarna. Jag vill här uppmärksamma ett av de politikområden där han gjorde störst insatser men som kanske i dag fallit i glömska, nämligen jämställdhetspolitiken.

I sin Palme-biografi "När vinden vände" lyfter Kjell Östberg fram hur Palme redan 1966 i ett tal inför Försäljnings- och reklamförbundet går till storms mot reklambranschens befästande av förlegade könsroller. Olof Palme valde att ägna hela sitt tal på 1972 års partikongress åt jämställdhetsfrågorna. I talet är Palme tydlig med att jämställdheten måste grundläggas i arbetslivet och utgå från kvinnors rätt till arbete. Barnomsorgen måste byggas ut och hushållsarbetet fördelas betydligt jämnare mellan män och kvinnor. Andelen kvinnor i politiska församlingar måste öka kraftigt. Det politiska arbetet för kvinnans jämställdhet måste beröra samhällslivets alla områden. Östberg skriver: Under några år på 1970-talet genomfördes en serie jämställdhetsreformer utan tidigare motstycke. Särbeskattning, föräldraförsäkring (som åtminstone formellt jämställde kvinnor och män när det gällde vård av små barn), en barnstugereform som (...) innebar en kraftig utbyggnad av barnomsorgen och (...) beslutet om fri abort.

Palmes patos för jämställdhetsfrågorna växte förstås inte fram i ett vakuum. Radikaliseringen av samhällslivet och auktoritetsnedrivningen kring 1968 innebar ett uppsving för jämlikhetsfrågor och även för jämställdheten. Men Palme tog tidigt jämställdhetsfrågorna på allvar, förstod dess politiska sprängkraft och potential och lyckades utforma konkreta politiska reformer som fortfarande präglar vår tid.

Var finns den socialdemokratiska jämställdhetspolitiken i dag? Var fanns de skarpa socialdemokratiska jämställdhetpolitiska förslagen i 2010 års valrörelse? Tystnaden ekar. Avslutningen av Olof Palmes klassiska tal på 1972 års partikongress har bäring än i dag:

Man möter hos många kvinnor i dag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Man kan också se den som ett resultat av den begynnande frigörelse som i praktiken skett, framför allt det senaste decenniet och som ett resultat av den ökade medvetenheten hos kvinnorna. Men resultaten i praktisk samhällsförändring kan aldrig nås av isolerade grupper. Även om kvinnornas frigörelse i hög grad måste vara deras eget verk, så når vi aldrig resultaten om inte jämlikhetskravet bärs fram av kvinnor och män gemensamt inom en stor folkrörelse som inriktar sin strävan på samhällets förändring till ökad frihet och större gemenskap.

Jag medverkar i morgon måndag kl 15.30 i Radio Göteborg i P 4, för att tillsammans med Anna Johansson och Jan Eliasson diskutera Olof Palmes betydelse i dag. Jag hoppas då få möjlighet att bl a lyfta fram jämställdhetsfrågorna.

Adjö till Rövarkungens Ö

Det blåser rödgröna valvindar. Samtliga opinionsundersökningar visar på ett minskat avstånd mellan då båda blocken och i dagens Sifo ligger Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Bra de senaste timmarna har jag på nätet och IRL (In Real Life) stött på flera personer som inte utan möda och för några för första gången kommit fram till att de skall rösta på Socialdemokraterna. Mona Sahlin har varit oerhört stark i de sista debatterna och kanske har vinden vänt för henne också.

Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.

Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.

I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.

I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.

Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...

Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.

Afghanistanfrågan i svensk valrörelse

Uppdatering efter SVT Debatt tisdag kväll: Debatten i SVT Debatt tillförde kanske inte så mycket i sak. Som vanligt var det lite för många personer i studion, men Belinda Olsson hanterar kaoset med mild auktoritet. Det mest uppseendeväckande var nog att Per Gahrton betonade att frågan om svensk trupp i Afghanistan var komplicerad, samt att redaktionen hittat en moderat - Tom Heyman - som vill att Sverige skall lämna Afghanistan. Men Tom Heyman har alltid varit en Gossen Ruda inom Moderaterna, så någon politisk betydelse går det knappast att tillskriva hans ställningstagande.

Kommer då den borgerliga alliansen att hålla ihop i Afghanistanfrågan fram till valet? Svaret är sannolikt ja. Det finns i dagsläget få incitament för något av de borgerliga partierna att mäla sig ur åsiktsgemenskapen om svensk närvaro i Afghanistan. Men helt säker kan man inte vara. Om säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att försämras kan det bli så att den svenska opinionen blir betydligt mer negativ till en fortsatt svensk närvaro. I dag spretar opinionsmätningarna i frågan en hel del.

Särskilt inom Centern - som av tradition stått Socialdemokraterna nära i utrikespolitiska frågor - borde det finnas grogrund för opposition mot kriget. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad Socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas. Men i dag sitter hon i en regering som vägrar ta ställning till om USA:s invasion av Irak var ett brott mot folkrätten överhuvudtaget. Kan inte Börje Hörnlund och Pär Granstedt vigla upp några centerungdomar i debatten?

Slut på uppdateringen.


I dag skriver jag i Expressen om Afghanistanfrågan i den svenska valrörelsen:

Gårdagens dödliga attack på två svenska officerare och en lokalanställd tolk är en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet.

Dödsskjutningarna bidrar också till att skruva upp tonläget i den svenska Afghanistandebatten. Den borgerliga alliansregeringen står - hittills - enad i linjen att den svenska truppen skall stanna kvar under överskådlig tid. Den rödgröna oppositionen är splittrad. Vänsterpartiet kräver ett omedelbart svenskt tillbakadragande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att utvärdera den svenska insatsen. Utvärderingen skall vara klar först hösten 2011. Socialdemokraterna är inte eniga i frågan. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan den 18 november 2009 hävdade till exempel partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills "den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan". Men på den Socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 fick Jan Eliasson ta till all sin auktoritet för att hålla tillbaka de ombud som förordade ett svenskt tillbakadragande.

Artikeln i sin helhet återfinns här.

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.

För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.

I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.

Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.

Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.

Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?

Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!

Medling i nöd och lust

I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.

Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.

Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.

Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.

Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).

En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.