Visst går det att komma åt spelreklamen - om bara viljan finns

Jag var bara 13 år när jag började röka. Dessbättre slutade jag när jag fyllt 15, men åren däremellan rökte jag nästan ett paket om dagen.  Jag hoppas att min kropp förlåtit mig.

Jag minns cigarettreklamen, och alla kändisar som aningslöst (eller möjligen av girighet...) ställde upp i den. Känt folk röker Kent, hette det. Eller Jag har också gått över till Prince.

Nej, det var naturligtvis inte på grund av cigarettreklamen som jag började röka. Jag rökte främst för att det var gott, men också för att det var "tufft". Och det är klart att cigarettreklamen bidrog till att skapa och upprätthålla den diskurs som gjorde det "tufft" att röka.

I dag ser cigarettreklamen som bekant något annorlunda ut. Och det uppfattas heller inte längre som särskilt "tufft" att röka.

Jag tänker på forna tiders cigarettreklam när jag följer debatten om dagens spelreklam. Det har faktiskt blivit mycket svårare att titta på en del program i reklamkanalerna eftersom jag som tittare i varje enskild paus överöses av spelreklam, särskilt för så kallade nätcasinon. Jag tycker det är utmärkt att civilminister Ardalan Shekarabi (S) samlat branschföreträdare för att försöka övertala dem om att tona ned sin marknadsföring, och att han annars säger sig vara beredd att skärpa lagstiftningen. Samtidigt finns det problem med att skärpa lagstiftningen - i vissa fall kan det till och med krävas grundlagsändring.

Diplomaten och tidigare utrikesministerns Jan Eliasson formulerar en enkel och konstruktiv idé på Twitter i dag: Med tanke på spelberoendets förödande mänskliga konsekvenser borde krävas att man i reklamen informerar på samma sätt som görs när det gäller rökning o alkohol. T ex kan man upplysa om den exakta matematiska chansen att vinna storvinster. Klart avskräckande. (Följ gärna Jan Eliasson på Twitter - han återfinns där som @JanKEliasson.)

Ibland behöver man inte göra det svårare än det är. :-) Och jag tror faktiskt att den typen av enkla markörer stärker de krafter inom branschen som är beredda att gå vidare med självsaneringsarbetet. Och så kan jag se mina tv-program på reklamkanalerna igen utan att få migränkänningar i varje paus.

Goda nyheter provocerar. Om att svenska ungdomar dricker mindre, röker mindre och begår färre brott

Ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott, skriver professor Sven-Åke Lindgren i Göteborgs-Posten i dag. Inte använder de mer narkotika heller. Det är bra. Kanske är resultaten också kontraintuitiva för alla dem som tenderar att ondgöra sig över ungdomars livsstil och sedernas förfall.

När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.

Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.

Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)

Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.

Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.

Mannen som slutade röka

Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill införa rökförbud på uteserveringar, busshållplatser och lekplatser samt att cigarettförpackningar måste ha en neutral utformning. Förslagen har, inte oväntat, utlöst debatt om individens frihet och statens inflytande samt om restaurangnäringens väl och ve. Särskilt det sistnämnda temat väcker reminiscenser från debatten i början av 2000-talet, då rökning inne på restauranger förbjöds. Då hördes apokalyptiska röster som hävdade att samtliga restauranger i landet skulle tvingas slå igen och att Sverige höll på att bli ett nytt Albanien.

Rökning väcker starka känslor. Själv minns jag min tid som brådmogen tonåring på Strandängskolan i Båstad under tidigt 1970-tal. Då såg jag rökruta på skolan som i det närmaste en mänsklig rättighet. Skolledningen ville inte gå våra önskemål till mötes och i stället rökte vi varje rast på toaletterna. Gärna i grupp.

Jag lärde mig röka på riktigt på Ängelholms sjukhus som 13-åring, där jag låg två veckor med brutet ben och hade tråkigt. Året var 1971. Jag hade blivit påkörd av en bil, bara några minuter efter att jag i en automat på torget i Båstad inhandlat mitt livs andra paket cigaretter. En liten Prince för 2 kronor och 85 öre. Jag låg i en sal för sex personer och tillbringade stora delar av dagen i avdelningens rökrum. Tjänstvillig sjukvårdspersonal rullade in min säng i rökrummet och lika tjänstvilliga medpatienter bjöd mig på cigaretter. Those were the days.

Jag tyckte verkligen mycket om att röka. Det var väldigt gott och jag kände mig väldigt tuff. Rökandet var vid sidan av den sinnliga njutningen också en symbol för vuxenhet, frihet och farlighet. Jag brukade se mig omkring när jag rökte för att insupa omgivningens reaktioner. Jag är glad att inte Youtube fanns på den tiden. Det är inte säkert att jag såg lika tuff ut som jag kände mig.

Jag slutade röka innan jag fyllt 16 år. Men innan dess rökte jag under två och ett halvt års tid i genomsnitt 20 cigaretter om dagen. Jag slutade på grund av risken att dö i lungcancer. Det var svårt att sluta röka, men min viljestyrka är vida känd. I kritiska ögonblick stoppade jag hushållspapper i en tom pipa och sög, för att stimulera sugreflexen och åtminstone känna pipans ingrodda doft av tobak och nikotin.
 
Den som vill kan roa sig kan läsa denna sammanslagna tråd från Flashback om hur tongångarna gick i början av 2000-talet i samband med införandet av förbud mot att röka på krogen (tipstack till Helen Eriksson). Passa också på och njut av Paradiso och Låt oss dansa i de saligas ängder med Grynet Mollvig och Gösta Ekman ur den underbara filmen Mannen som slutade röka. Där ingen har gått över till Prince.