Mannen som slutade röka

Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill införa rökförbud på uteserveringar, busshållplatser och lekplatser samt att cigarettförpackningar måste ha en neutral utformning. Förslagen har, inte oväntat, utlöst debatt om individens frihet och statens inflytande samt om restaurangnäringens väl och ve. Särskilt det sistnämnda temat väcker reminiscenser från debatten i början av 2000-talet, då rökning inne på restauranger förbjöds. Då hördes apokalyptiska röster som hävdade att samtliga restauranger i landet skulle tvingas slå igen och att Sverige höll på att bli ett nytt Albanien.

Rökning väcker starka känslor. Själv minns jag min tid som brådmogen tonåring på Strandängskolan i Båstad under tidigt 1970-tal. Då såg jag rökruta på skolan som i det närmaste en mänsklig rättighet. Skolledningen ville inte gå våra önskemål till mötes och i stället rökte vi varje rast på toaletterna. Gärna i grupp.

Jag lärde mig röka på riktigt på Ängelholms sjukhus som 13-åring, där jag låg två veckor med brutet ben och hade tråkigt. Året var 1971. Jag hade blivit påkörd av en bil, bara några minuter efter att jag i en automat på torget i Båstad inhandlat mitt livs andra paket cigaretter. En liten Prince för 2 kronor och 85 öre. Jag låg i en sal för sex personer och tillbringade stora delar av dagen i avdelningens rökrum. Tjänstvillig sjukvårdspersonal rullade in min säng i rökrummet och lika tjänstvilliga medpatienter bjöd mig på cigaretter. Those were the days.

Jag tyckte verkligen mycket om att röka. Det var väldigt gott och jag kände mig väldigt tuff. Rökandet var vid sidan av den sinnliga njutningen också en symbol för vuxenhet, frihet och farlighet. Jag brukade se mig omkring när jag rökte för att insupa omgivningens reaktioner. Jag är glad att inte Youtube fanns på den tiden. Det är inte säkert att jag såg lika tuff ut som jag kände mig.

Jag slutade röka innan jag fyllt 16 år. Men innan dess rökte jag under två och ett halvt års tid i genomsnitt 20 cigaretter om dagen. Jag slutade på grund av risken att dö i lungcancer. Det var svårt att sluta röka, men min viljestyrka är vida känd. I kritiska ögonblick stoppade jag hushållspapper i en tom pipa och sög, för att stimulera sugreflexen och åtminstone känna pipans ingrodda doft av tobak och nikotin.
 
Den som vill kan roa sig kan läsa denna sammanslagna tråd från Flashback om hur tongångarna gick i början av 2000-talet i samband med införandet av förbud mot att röka på krogen (tipstack till Helen Eriksson). Passa också på och njut av Paradiso och Låt oss dansa i de saligas ängder med Grynet Mollvig och Gösta Ekman ur den underbara filmen Mannen som slutade röka. Där ingen har gått över till Prince.

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.