Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt

Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.

Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.

Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.

Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.

Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.

I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.

Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.

Angående Stefan Löfvens uttalanden om kriget i Gaza

Stefans Löfvens uttalande på Facebook om kriget i Gaza har väckt stor uppmärksamhet. Kritikerna menar att Stefan Löfven inte var tillräckligt kritisk till Israels militära offensiv, en offensiv som hittills lett till nära 200 döda palestinier varav flertalet civila och många barn.

Jag är inte förvånad över uppståndelsen. I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Löfvens uttalande var i sin kritik mot Israel mycket tamare än den kritik som t ex liberala ledarsidor riktar mot Israel. Expressen skrev: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida. Dagens Nyheter skrev: Israels militära överläge är så stort att det nästan blir absurt att tala om ”konflikt” eller ”krig” – då detta för tankarna till någotsånär jämbördiga parter. Det är svårt att undvika ordet ”övervåld” när det gäller Israels militära aktioner. I skrivande stund närmar sig antalet döda i Gaza 200 personer och betydligt fler skadade, varav många är civila och förfärande många barn.

Även uttalanden från socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, SSU, Socialdemokraterna i Stockholm samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har varit skarpare i sin kritik av Israels krigföring i Gaza.

I en intervju till TT i dag,  och framför allt i en intervju med tidningen Allehanda, är Löfven mycket tydligare i sin kritik mot Israel. Här betonar han det oproportionerliga israeliska våldet, talar om nödvändigheten av att erkänna staten Palestina samt uppmanar till bojkott av israeliska produkter producerade på ockuperade områden. Han hänvisar också till ett uttalande från Socialdemokraternas partikongress 2013 där dessa krav slås fast.

Det är möjligt att semesterfaktorer påverkat beredningen att det uttalande som nu väckt sådan uppståndelse. Det är också möjligt att partiledningen varit väl angelägen om att inte stöta sig med sitt systerparti Fatah, som i sin tur är kritiskt till Hamas sätt att hantera konflikten med Israel. Det är också möjligt att det finns en oro att uppfattas som alltför försonligt gentemot Hamas om man alltför kraftfullt kritiserar Israel i konflikten. När det gäller Hamas är det en organisation som begått svåra terrordåd, inte erkänner Israels rätt att existera och som har ett politiskt ansvar för de folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel som genomförs från norra Gaza. Men oavsett hur illa vi tycker om Hamas som organisation - och det gör de allra flesta av oss - får det aldrig hindra oss att rikta kritik även mot Israel när så är befogat.

*

Stefan Löfven valde att publicera sitt uttalande på Facebook kl 21.51 en lördagkväll i juli för att sedan logga ut och inte reagera på den storm som följde. Så kan man inte göra. Facebook är ingen anslagstavla, utan en plattform för dialog och interaktivitet. Stefan Löfven måste se till att hans Facebook-konto har en bemanning och ett sätt att fungera som motsvarar hans anspråk på att leda ett öppet och modernt framtidsparti.

Valet av VU på S-kongressen - så får det bara inte gå till

Socialdemokraternas partikongress i Göteborg har på det stora hela varit en framgång för partiet och för Stefan Löfven som politisk ledare. Väl förankrade och skickligt utmejslade kompromisser i viktiga frågor har bidragit till att hålla partiet samman somtidigt som de angivit en riktning för den framtida politiken.

Men tyvärr är det ett inslag under kongressen som skämmer helheten. Jag syftar på det sätt på vilket kongressen hade att välja partiets kanske mäktigaste organ, det verkställande utskottet. 

Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum. Flera av de centrala delarna i förslaget var omotiverade. Till exempel så föreslog valberedningen oväntat och utan motivering att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Det är möjligt att det fanns goda skäl till att partiets ekonomisk-politiska talesperson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets mäktigaste organ. Men dessa skäl synliggjordes i så fall inte för de ombud som hade att ta stälning till förslaget. 

Partiets utrikespolititiske talesperson Urban Ahlin föreslogs som suppleant till verkställande utskottet. Det förslaget var också oväntat, eftersom Urban Ahlin för några dagar sedan offentligt och mycket tydligt sagt att han inte kandiderade på en plats. Inte heller här fick ombuden någon motivering till hur valberedningen resonerat. Inte ett enda ombud utnyttjade heller möjligheten att ställa en fråga till valberedningen om hur man resonerat. I stället antogs förslaget snabbt och enhälligt och följdes av långa, stående ovationer där såväl ombud som åhörare deltog. Mina associationer gick i en riktning dit en modern socialdemokrati definitivt inte hör hemma. 

Beslutet föregicks också av något så ovanligt - och olämpligt - som en oförberedd stadgeändring. För att få ihop förslaget tvingades valberedningen utöka det stadgereglerade antalet suppleanter från sju till åtta ledamöter. För mig är partiets stadga inget man hantera häpp häpp och ändrar bara för att få igenom sina förslag. En stadgeändring kräver omsorg och eftertanke, eftersom stadgan reglerar partiets långsiktiga arbete. Hur blir det nu på nästa kongress - skall stadgan ändras igen beroende på hur många kandidater valberedningen lyckats kompromissa in i sitt förslag? Jag jämför gärna en organsiations stadga med ett lands grundlag. Vi genomför inga oförberedda förändringar av grundlagen bara för att i hast baxa igenom enskilda politiska beslut. 

Trixandet med stadgan och kaoset inför beslutsprocessen var som honung i Alliansens mun. Hur skall socialdemokratin med trovärdighet kunna göra anspråk på att styra landet när valet av partiets egna viktigaste organ missköts på ett sådant här sätt.

Jag vill vara noga med att de personer som valdes säkert är lämpliga för sitt uppdrag. Jag skuldbelägger heller inte valberedningens ordförande för det kaos som uppstod. Berit Högman blev ett offer för de partistrukturer som dessvärre fortfarande präglar delar av partiarbetet. En av bovarna i dramat är kravet på geografisk representativitet och partidistriktens inbördes kamp om makt och inflytande. Berit Högman har varit tydlig med att hon försökt tona ned de geografiska representationsprinciperna, vilket är nödvändigt för ett parti som vill framstå som framtidsorienterat i vår digitaliserade värld. Tyvärr lyckades hon inte denna gången.

Jag förutsätter att partisekreterare Carin Jämtin påbörjar ett arbete för att undersöka vad som gick fel och hur partiet skall göra för att det inte skall hända igen. Det minsta vi kan begära inför nästa kongress är ett förslag som finns ombuden tillhanda två veckor före kongressen och en öppen diskussion om förslagets innehåll. Det vi nu upplevde var ingen demokratisk process värdig ett parti som gör anspråk på att ta över regeringsmakten.

Jag framför min kritik av partiets tillvägagångssätt vid val till VU för Sveriget Television (SVT) här.

Digital diplomati. Skrattar bäst som skrattar sist

I samband med dagens utrikesdebatt i riksdagen presenterade Socialdemokraterna Om viljan finns. Förslag till en svensk progressiv utrikespolitik. Dokumentet är en skarp vidräkning med Carl Bildts och den borgerliga alliansregeringens utrikespolitik, vilken anklagas för att vara stor i ord men liten i handling. Socialdemokraterna vill se en starkare prioritering av FN och en mer aktiv svensk politik i frågor kring till exempel nedrustning och folkrätt.

Det är utmärkt att partierna anstränger sig för att synliggöra de åsiktsskillnader som faktiskt finns inom utrikespolitiken, ett politikområde som traditionellt kännetecknas av konsensus och samförstånd över partigränserna. Regeringens utrikespolitiska deklaration är i sina huvuddrag mer en kommentar till den politiska händelseutvecklingen än en spetsig text om Sveriges vägval i kontroversiella utrikespolitiska frågor.

I debatten lyfte Socialdemoktraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fram det faktum att så få svenskar aldrig varit utsända i FN-tjänst som i dag. Ahlin ville också att Sverige skulle visa sitt FN-engagemang genom att kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18, något regeringen i budgetpropositionen 2010 sagt att man skulle göra. Därefter har det varit tyst. På den efterföljande pressträffen ville Carl Bildt inte kommentera om en svensk kandidatur 2017 var aktuell. Bildt sade: Du måste värdera och du måste samråda med andra länder om detta, så att du inte hamnar i omöjliga situationer. Man får inte köra huvudet i väggen, då går det dåligt. Vad jag uppfattat var det ingen av de närvarande journalisterna som ställde den för mig naturliga följdfrågan; varför regeringen i budgetpropositionen klart uttalar att Sverige skall söka medlemskap 2017-18 om en sådan åtgärd nu inte är möjlig att ta ställning till på förhand.

Oppositionen raljerade över Carl Bildts lansering av begreppet digital diplomati, och förfasade sig retoriskt över att UD fortsättningsvis enbart skulle kommunicera genom Twitter och Facebook. Lättköpta poänger, förstås. Det oppositionen inte tycks ha förstått - eller i varje fall låtsas inte förstå - är att digitaliseringen förändrar förutsättningarna för diplomatin. Tyst diplomati blir inte längre tyst. Öppenheten, snabbheten och möjligheten till interaktivitet omvandlar det tidigare slutna diplomatiska landskapet i svindlande takt, och den som inte är med på banan från början kommer obönhörligen på efterkälken. Så till de i oppositionen som raljerade säger jag: skrattar bäst som skrattar sist.

I övrigt noterar jag att regeringen inte på något sätt kommenterade eller förhöll sig till den stora internationella debatt som just nu pågår om USA:s drönare och de utomrättsliga avrättningar som dessa genomför. Utomordentligt svagt att ducka i den frågan.

Jag tycker också det är synd att kampen mot dödsstraffet återigen ignorerades, såväl av regeringen som av Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna ger SD vetorätt i riksdagen?

I dag framkom att Socialdemokraterna kommer att rösta emot sitt eget riksdagsförslag om erkännande av Västsahara. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade enats om att stödja en socialdemokratisk reservation om att erkänna Västsahara, men när Sverigedemokraterna meddelade att de också tänkte stödja reservationen drog sig Socialdemokraterna ur.

Jag deltar inte ett sådant spel, säger socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till TT. Han tillägger: Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.

Socialdemokraternas agerande framstår som märkligt. Det är inte alls ovanligt att partier stöder varandras reservationer utifrån olika utgångspunkter. Genom att slå till reträtt riskerar Socialdemokraterna att ge Sverigedemokraterna vetorätt i riksdagsfrågor. Urban Ahlins linje innebär ju att varje gång Sverigedemokraterna vill stoppa ett socialdemokratiskt förslag behöver de bara markera att de stödjer förslaget men utifrån andra utgångspunkter är socialdemokraternas. Situationen blir absurd.

Är det kanske så att Socialdemokraterna vill skärpa sin profil av statsmannaskap genom att undvika att fälla regeringen i olika sakfrågor med Sverigedemokraternas hjälp? I så fall tror jag att den här valda vägen leder fel. Nu får Socialdemokraterna en pedagogisk uppförsbacke - för att uttrycka det milt - när partiet skall förklara för väljarna varför man röstar emot sitt eget förslag.

Vill Socialdemokraterna markera oberoende av Sverigedemokraterna är det i stället bättre att gå fram med sina egna förslag och stå för dem, oavsett hur Sverigedemokraterna ställer sig. Nu väljer ju Socialdemokraterna att ändra sig, bara för att Sverigedemokraterna agerar i frågan. På så sätt bidrar Socialdemokraterna till att ge Sverigedemokraterna just det inflytande man säger sig vilja undvika.

Socialdemokraternas partikongress tog mot partiledningens vilja beslut om att arbeta för ett erkännande av Västsahara. Risken finns att trovärdigheten i det ställningstagandet riskerar att urholkas när partiet nu hoppar av överenskommelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.

Jag kommenterar frågan i SvD.

Saudi-affären: Varför måste Carl Bildt förfalla till knarklangarretorik?

Dagens riksdagsdebatt om svensk vapenexport synliggjorde att Socialdemokraterna och Moderaterna går i armkrok i frågan om att försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien inte skall rivas upp. Urban Ahlin anförde säkerhetspolitiska intressen och varnade för trovärdighetsproblem som skulle uppstå om Sverige utnyttjade de kommande omförhandlingarna 2014 till att riva upp avtalet. På SVT Debatt skriver jag i dag att det vore befriande om Urban Ahlin och Socialdemokraterna i stället bidrog till att isolera Moderaterna genom att tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säga Ja, vi kan, vi vill, vi törs - vi river upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien 2014.

Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
 
Svensk vapenexport har ett mycket svagt stöd i folkopinionen. På en rakt ställd fråga brukar förespråkarna av ett totalförbud mot svensk vapenexport vara fler än motståndarna till ett totalförbud. Men vapenexporten är i sig inte en fråga som påverkar väljarnas partival. Ur Socialdemokraternas perspektiv ligger faran snarare i att en mer restriktiv vapenexportpolitik skulle kunna hota lokala och regionala jobbtillfällen. För Alliansregeringen gäller faran regeringsdugligheten. Alliansen är djupt splittrad i frågan, nya oklarheter i hanteringen av Saudi-affären publiceras regelbundet och försvarsministern har tvingats avgå.

Mest dyster blir jag över utrikesminister Carl Bildts argument att "om vi inte säljer gör någon annan det". Argumentet är identiskt med det som brukar anföras av knarklangare.

Min egen ståndpunkt i sakfrågan är följande. Sverige har en mycket restriktiv vapenexportlagstiftning. Problemet är inte lagtexten, utan att lagen inte efterlevs. Visst vore det bra att förstärka regelverket ytterligare genom att lägga till ett särskilt demokratikriterium. Men regelverket säger redan att vapenexport inte ska medges till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller som är inblandade i en väpnad konflikt, oavsett vad materielen avses användas till. Framför allt måste öppenheten och den demokratiska kontrollen över svensk vapenexport förbättras. Ett offentliggörande efter en viss bestämd tid av protokollen från Exportkontrollrådet skulle vara av värde. De parlamentariska representanterna i Exportrådet borde få större befogenheter och varför inte ge representanter från civilsamhället en plats i rådet? Så gärna en skärpt lagstiftning, men se också till att gällande lagstiftning faktiskt efterlevs.

Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan

Uppdaterat 15 mars kl 21.30: I dag kommenterade jag i P1 Morgon, tillsammans med Jytte Guteland, Socialdemokraternas hukande i vapenexportfrågan. Vi var helt överens om att partiet inte tagit sitt ansvar utan varit alldeles för defensivt. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin svarade på kritiken i ett senare inslag i programmet.

I dag har Försvarets Forskningsanstalt (FOI) beslutat att lämna in en anmälan till Justiekanslern (JK) om misstänkt brott mot offentlighets- och sekretesslagen, mot bakgrund av Ekots avslöjanden om vapensamarbetet med Saudiarabien. På Ajour skriver jag att anmälan är stötande, givet att Sverige har ett grundlagsreglerat meddelarskydd och vad som har framkommit i Ekots rapportering.

Jag är däremot nöjd med att Konstitutionsutskottet (KU) påskyndar ärendet och omedelbart påbörjar sin granskning.

Noterar också att Dagens Nyheter - efter nio dagar - hakar på mitt förslag om en oberoende granskningsgrupp vid sidan av KU.

*

Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan. Trots Ekots avslöjanden och försvarsminister Sten Tolgfors något taffliga hanterande av såväl media som sanningen så väljer Socialdemokraterna att sitta still i båten och inte försöka sätta press på regeringen.

Det senaste tecknet på Socialdemokraternas defensiva agerande i frågan kom i dag när den socialdemokratiske ledamoten i konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg inte ville ta ställning till om Miljöpartiets KU-anmälan av Sten Tolgfors skulle behandlas med förtur eller ej. Sven-Erik Österberg uttalar sig i statsmannamässiga ordalag om att KU bör sträva efter samsyn i frågan och att han inte vill bidra till att utveckla en ny praxis. Vackert så. Men jag är övertygad om att om Socialdemokraterna själva inte hade varit nedkletade i vapenexporten till Saudiarabien så hade inte Sven-Erik Österberg varit lika fin i kanten. Då hade Österberg sannolikt i stället betonat frågans vikt och att allmänintresset krävde att granskningen inte drogs i långbänk.

Gullandet med Saudiarabien förskräcker. I dag på DN Debatt skriver förre krigsmaterielinspektören Sven Hirdman att tillståndet för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är en "svår fråga" att ta ställning till. Han tillägger: Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Saudiarabien inte en diktatur? Bagdad-Bob kom tillbaka, allt är förlåtet.

Läs gärna Vänstra Strandens text om varför argumenten för svensk vapenexport överhuvudtaget idag sviktar betänkligt.

Han kom som ett yrväder... Håkan Juholts första dagar efter helgerna

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Jag vet inte om det beror på att 2012 är Strindbergsår, men inledningsmeningen ur Hemsöborna kommer över mig när jag samlar kraft för att ta mig an dagens bloggpost om Håkan Juholt och den ihållande turbulensen inom Socialdemokraterna. Mycket yrväder är det.

Håkan Juholt höll ett mycket bra tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen igår. Rasism och främlingsfientlighet blev en del av den säkerhetspolitiska hotbilden mot vilken visionslösa politiker i Europa tillsynes står handfallna. Men kärnan i Juholts tal kom helt bort i nyhetsrapporteringen, eftersom Juholt vid en pressträff - igen - använde sig av felaktiga och oprecisa formuleringar. Denna gång gällde det huruvida alliansregeringens försvarspolitik drivits igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Så var det inte - de tunga försvarspolitiska besluten togs av riksdagen våren 2010 redan innan Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. Jag tror att Håkan Juholt menar att regeringen – genom att tacka nej till inviter om samarbete med S – gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Det är det han försöker att säga, men utan att lyckas, säger jag till Svenska Dagbladet. Men det är tungt för partiet om det skall behövas kremlologer för att tolka partiordförandens uttalanden.

I dag är det i stället utnämningen av Urban Ahlin till gruppsekreterare i riksdagen - och inom kort kanske också till biträdande partisekreterare - som väckt starka känslor i partiet. Kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad kritiserar utnämningen eftersom Ahlin tidigare anklagats för sexuella trakasserier. Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget, säger Sommestad till Dagens Nyheter. Jag har respekt för Sommestads tvekan. Men Ahlin är inte dömd och anklagelserna ledde aldrig till någon anmälan. Eventuella åtgärder skulle ha vidtagits i direkt anslutning till de aktuella händelserna, eller när dessa händelser genom tidningspubliceringar blev blev offentligt kända. Att nu vända dessa händelser mot Ahlin är alldeles för sent. Ahlin har också under flera års tid som utrikespolitisk talesperson varit partiets kandidat till utrikesministerposten. Nu urholkar kritiken redan från början Ahlins auktoritet, vilket försvårar för honom att bli det stöd till Juholt som var tänkt.

Men i morgon onsdag är det partiledardebatt, och då kanske Håkan Juholt och Socialdemokraterna äntligen lyckas rikta fokus mot de politiska sakfrågorna. Jag vidhåller att Håkan Juholts avgång inte står på den omedelbara dagordningen för partiet. Yrvädren lär kanske fortsätta, men när jag läser avslutningsmeningen ur Hemsöborna är det trots allt fortfarande Håkan Juholt jag ser sitta i båten: Och till rors i sin egen eka lät den nya herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

Carl Bildt: Kommer Sverige att erkänna Palestina?

Uppdaterat 2 september. Noterar att Ove Bring, Sveriges mest ansedde professor i internationell rätt och med en oomtvistad integritet, på DN Debatt idag också argumenterar för att Sverige nu måste erkänna Palestina. Artikeln kan läsas här.

*

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om varför det är dags för Sverige att erkänna Palestina nu. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Inom några dagar förväntas den palestinska myndigheten utropa Palestina som en självständig stat. Utspelet kombineras med en ansökan om medlemskap i FN för staten Palestina. Nu på fredag möts EU:s utrikesministrar som är djupt splittrade i frågan om huruvida man skall erkänna den palestinska staten. Sveriges utrikesminister Carl Bildt har hittills duckat i frågan.

Utropandet av den palestinska staten har föregåtts av ett långvarigt dödläge i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. I protest mot att Israel vägrat stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar på de ockuperade områdena Västbanken och östra Jerusalem har palestinierna bojkottat alla formella fredsförhandlingar. Samtidigt har de två största palestinska organisationerna, Fatah och Hamas, enats om att upprätta en interimistisk palestinsk samlingsregering med uppgift att genom föra fria val i hela Palestina. Tidigare i år har den internationella valutafonden (IMF) efter en granskning klargjort att den palestinska myndigheten nu är fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat.

EU kommer sannolikt inte att lyckas enas i frågan om ett erkännande. På samma sätt som vid erkännandet av Kosovo kommer de enskilda medlemsstaterna att gå sina egna vägar. Socialdemokraterna har en lång tradition av att bejaka såväl det judiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande och en egen statsbildning. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör gå i täten för ett erkännande, när den palestinska staten väl utropas. Det finns skäl att tro att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att gå i samma riktning.

Men utrikesminister Carl Bildt (M) har hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden och svara på frågan: Kommer Sverige att i FN stödja palestiniernas ansökan om medlemskap och erkännande av den palestinska staten?

Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!

I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.

Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.

Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.

Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.

Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.

Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.

Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.

P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!

Varför vill politiker aldrig tillstå att de ändrat sig? S och den svenska Libyen-insatsen

Igår framträdde både socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och partiledaren Håkan Juholt i media angående den svenska Libyen-insatsen. Urban Ahlin öppnade i en kommentar till TT för ett fortsatt svenskt deltagande med Gripenplan, även när det nuvarande mandatet löper ut: Jag utesluter inte att något eller några Gripenplan kommer att vara kvar för flygspaning. Håkan Juholt ville dock inte bekräfta Urban Ahlins uttalanden. I SVT Agenda frågade programledaren Camilla Kvarfort Håkan Juholt sex (6) gånger om han kunde tänka sig att låta svenska flygplan även fortsättningsvis delta i insatsen. Fyra gånger valde Juholt att inte svara på frågan, två gånger betonade han att han inte ville föregripa de pågående förhandlingarna med regeringen. Allt tyder på att vi inom kort får en ny överenskommelse över blockgränserna i frågan.

Jag har tidigare betonat att det sätt varpå frågan har hanterats varit olycklig för partiet. När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var socialdemokraternas linje i frågan och framför allt varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet.

Nu tyder det mesta på att schabblet inte får några långsiktiga konsekvenser. Den svenska opinionen är måttligt engagerad i Libyen-insatsen. Stödet för Sveriges militära närvaro i Afghanistan minskar och det är svårt att identifiera någon starkare entusiasm i opinionen för en ny större svensk insats i Libyen.

Juholt kämpar på efter förmåga för att ge trovärdighet åt bilden att den socialdemokratiska linjen hela tiden varit klar och att varken han eller partiet ändrat uppfattning. Många frågar sig varför han helt enkelt inte säger att han har ändrat sig? Det är ju inte någon brottslig handling att tänka ett varv till och pröva en fråga på nytt. Men här är Juholt i gott sällskap. Oavsett partifärg är det ytterst ovanligt att politiker säger att de har ändrat uppfattning i en fråga. Varför är det så?

Vi bör här skilja på frågor där förutsättningarna förändrats och frågor där förutsättningarna ligger kvar. Att ändra sig i en fråga där förutsättningarna förändrats kan vara uttryck för lyhördhet och framsynthet. Men att ändra sig i en fråga utan att att förutsättningarna förändrats innebär ett erkännande att man tidigare haft fel och politikern riskerar att framstå som en osäker vingelpetter inför väljarna. Flertalet väljare skulle säkert instämma i att det är bra med politiker som vågar ändra sig om de inser att de haft fel. Men det är inte säkert att samma väljare skulle belöna en sådan politiker med sin röst i kommande val.

Jag hade en gång förmånen att diskutera socialdemokratisk utrikespolitik efter kalla krigets slut med dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Efter diverse våndor tillstod Anna Lindh att den socialdemokratiska utrikespolitiken faktiskt hade förändrats. Lite grand, i alla fall. Det var ett uppfriskande medgivande och vackert så. I dessa dagar känns saknaden av Anna Lindh lite extra stor.

Skakigheten kring den svenska Libyen-insatsen

I dag skriver Urban Ahlin och Peter Hultqvist på DN Debatt att Socialdemokraterna vill förlänga den svenska militära insatsen i Libyen även efter att det nuvarande riksdagsmandatet löper ut. Men i stället för att med JAS Gripen-plan upprätthålla den pågående flygförbudszonen skall Sverige bidra till att hävda vapenembargot, t ex genom att sända maritima stridskrafter. Dessutom skall den svenska insatsen breddas till att även innefatta humanitära och långsiktiga biståndsinsatser.

Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.

Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.

När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.

Gapet mellan blocken minskar - svårbedömt politiskt läge

I dagens opinionsmätning från Demoskop (ännu ej på nätet) har avståndet mellan de båda politiska blocken i princip försvunnit. De rödgröna partierna får tillsammans 45.7 procent och den borgerliga alliansen får 46.1 procent. Moderaterna tappar fyra procentenheter, medan Socialdemokraterna ökar med 1.5 procentenheter. Även en mätning från Skop i dag pekar i riktning mot ett jämnt läge i opinionen.

I den politiska debatten har det inte varit någon supervecka för Socialdemokraterna. Håkan Juholts utspel om att den svenska flyginsatsen i Libyen inte skall få förlängt mandat har mött starkt motstånd inom arbetarrörelsen. Förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU:s ordförande Jytte Guteland och Aftonbladets ledarsida finns bland dem som öppet kritiserat beslutet. Urban Ahlin har gjort tappra försök att försvara Juholts linje. Men Ahlins trovärdighet i försvaret av Juholt är begränsad, eftersom Ahlin tidigare gått i frontlinjen för att flyginsatsen skulle komma till stånd överhuvudtaget.

Nu kan det hända att Juholt hjälps ur knipan av att även Nato-landet Norge avbryter sitt deltagande. Frågan tycks heller inte i nämnvärd grad engagera den svenska opinionen. Men sättet att lansera ett uppenbart oförankrat och kanske heller inte helt genomtänkt förslag inger viss oro.

Även partisekreterare Carin Jämtin hamnade i bekymmer efter att ha förespråkat en ny svensk helgdag för att uppmärksamma det muslimska Eid-firandet. Men i Ekots lördagsintervju drog Carin Jämtin tillbaka sitt förslag utan andra argument än att hennes ursprungliga tankar ryckts ur sitt sammanhang. Hon betonade också att förslaget mött hård kritik.

Tiden får visa om turerna kring flyginsatsen i Libyen och införandet av en muslimsk helgdag är en form av inkörningskostnader för det nya ledarskapet inom Socialdemokraterna eller om det är ett tecken på en mer allvarlig brist på fingertoppskänsla. Det politiska livet i Sverige kommer inom kort sannolikt att övergå till det normala, med partiledardebatten i riksdagen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt i början av juni som en höjdpunkt. Opinionen tycks vara i tövan, med en svagt nedåtgående trend för de borgerliga allianspartierna. Vi kommer säkert att få vänta åtminstone till hösten för att kunna dra några mer säkra slutsatser kring hur nystarten för Socialdemokraterna kommer att påverka det politiska landskapet. En sak är säker - spännande tider väntar i svensk politik.

Vill Jan Björklund (FP) ha en mer restriktiv svensk vapenexport än Urban Ahlin (S)?

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) berättar på DN Debatt att Sverige planerar att köpa 15 amerikanska helikoptrar av typen Black Hawk. Kostnaderna för inköpet beräknas totalt uppgå till ca fem miljarder kronor. Affären riktar uppmärksamheten på principerna för svensk vapenhandel.

För bara några veckor sedan gjorde Folkpartiledaren Jan Björklund ett lika överraskande som välkommet utspel där han deklarerade att han vill förbjuda all svensk vapenexport till diktaturer. I dagens Svenska Dagbladet hakar Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin på och förordar också han ett mer restriktivt regelverk för svensk vapenexport.

Men läser man de båda texterna noga tycks det som att Jan Björklund är villig att gå längre än Urban Ahlin i frågan om att sälja vapen till diktaturer. Björklund skriver om svensktillverkade vapen: Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Ahlin använder en mjukare formulering: Icke-demokratier och länder som bryter mot mänskliga rättigheter kan inte ges samma legitimitet som demokratier att få köpa vapen.

Jan Björklund menar alltså att diktaturer "inte ska få köpa" svenska vapen, medan Urban Ahlin menar att diktaturer "inte kan ges samma legitimitet" att köpa svenska vapen. Som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. :)

Socialdemokraterna har alltid haft bekymmer med vapenexportfrågan. Å ena sidan finns en insikt om att vapenhandel kan bidra till kapprustning och krigshandlingar. Å andra sidan har Socialdemokraterna som statsbärande parti värnat om de arbetstillfällen som vapenindustrin skapar och även insett värdet av en inhemsk vapenproduktion för att under kalla kriget kunna upprätthålla neutralitetspolitikens trovärdighet (och en inhemsk vapenindustri förutsätter vapenexport för att bli ekonomiskt möjlig).

Jag ser gärna ett totalförbud mot svensk vapenexport. Men där är vi inte än, och jag välkomnar ett starkt demokratikriterium för vapenexporten. Nog vore det ur socialdemokratisk synvinkel nesligt om Folkpartiet springer förbi S i den här frågan?

En palestinsk stat - redan i september?

Den Palestinska myndigheten fortsätter att planera för utropandet av en självständig palestinsk stat i september 2011. Kampanjen möttes av framgång i onsdags när Internationella valutafonden (IMF) uttalade att den palestinska myndigheten nu var fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat: now able to conduct the sound economic policies expected of a future well-functioning Palestinian state, given its solid track record in reforms and institution-building in the public finance and financial areas.

Kampanjen för utropandet av en palestinsk stat syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - vill egentligen att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna vore att föredra. Men palestinierna är - med rätta - upprörda över Israels ovilja att gå vidare i fredsprocessen och kampanjen blir ett Chicken Race där någon måste ändra färdriktning om utropandet skall kunna undvikas.

För varje dag som går blir ett utropande av en palestinsk stat i september alltmer sannolik. Därför har alltfler politiska aktörer också tvingats formulera sig om hur de ser på erkännandet av en sådan stat. Hur kommer de svenska Socialdemokraterna att se på erkännandefrågan? I riksdagens utrikesdebatt för några veckor sedan använde Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt. Formuleringen synliggör en viljeinriktning att snabbt erkänna den palestinska staten. (På sitt avskedstal på S-kongressen nyligen sa också Mona Sahlin att hon hoppades att Sverige skulle bli den första EU-staten att erkänna Palestina.)

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och i det här fallet består detaljerna av de fyra orden "så snart som möjligt". Vad betyder det? I formell mening finns det inget som hindrar Sverige från att erkänna Palestina omedelbart efter att staten utropats. Men är det det som Urban Ahlin menar? Nej, knappast. Då hade han sagt att Sverige bör erkänna den palestinska staten så snart den utropats. Men det sa han inte. Han måste således mena något annat.

Jag har tidigare beskrivit problemet så här: Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Det Urban Ahlin syftar på med formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt är därför att han vill ha handlingsfrihet att göra en bedömning om när i processen ett svenskt erkännande skulle vara politiskt lämpligast. Och den tidpunkten går inte att fixera i förväg. Den hänger bl a samman med hur andra stater - inte minst USA - agerar i frågan samt hur försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah utvecklar sig. Den Palestinska myndighetens kontroll över territoriet Palestina begränsas ju inte bara av den israeliska ockupationsmakten, utan också av Hamas kontroll över Gaza.

Jag har i det här läget inte några problem med Mona Sahlins eller Urban Ahlins formuleringar i frågan. Men frågan kan spetsas till snabbare än vad vi tror. Vad gör Sverige - och Socialdemokraterna - om t ex Norge eller EU-landet Spanien redan nu förklarar sig redo att erkänna den palestinska staten så snart den utropats?

Angående Kriskommissionen: "Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti"

Den socialdemokratiska Kriskommissionens sammanträden och seminarier på Rönneberga utanför Stockholm blev på flera sätt en stor framgång. De två dagarna blev en uppvisning av vad arbetarrörelsen när den är som bäst förmår skapa i form av välgrundade samhällsanalyser, konstruktiva politiska diskussioner och öppna arbetsformer.

Medias stora intresse för arrangemanget blev också en sinnebild över Socialdemokraternas stora betydelse i svensk politik, även när partiet är ledarlöst och bidar sin tid i förnyelsearbete. Första dagen räknade jag till ett 40-tal journalister, inkluderande flera TV-team och representanter för i princip alla relevanta media.

Baksidan av medaljen var att när seminarierna drog igång på torsdagen var journalisterna nästan fler än deltagarna. Såväl medierepresentanter som arrangörer uttryckte undran över att medlemmar från partistyrelsen lyste med sin frånvaro (men med bl a Urban Ahlin som positivt undantag). En elak röst konstaterade: Det är väl inte konstigt att partistyrelsen uteblir när det utannonserats att seminarierna skulle handla om politikutveckling.

Jag blev särskilt glad åt den öppenhet som präglade arrangemanget som helhet och de krav på ökad öppenhet som kännetecknade flera av inläggen. Socialdemokraterna måste bli Sveriges öppnaste parti, menade Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, och fick starka applåder. Öppenheten tog sig bl a uttryck i att Kriskommissionens båda ordföranden Anna Johansson och Ardalan Shekarabi tillät Sveriges Television att sitta med och filma några av kommissionens arbetsgruppers sammanträden. Är bunkermentaliteten äntligen på väg att monteras ned?

Redan den 15 februari skall Kriskommissionens rapporter vara färdiga och överlämnas till partistyrelsen för att sedan i någon form gå vidare till kongressen i slutet av mars. Tidsramarna är naturligtvis alldeles för snäva för att kommissionens arbete vid den tidpunkten på allvar skall kunna ha åstadkommit en trovärdig förnyelse. Partistyrelsen och kongressen har ett stort ansvar att se till att processen inte upphör utan får en fortsättning även efter det att en ny partiledare finns på plats.

Wikileaks: Bad Urban Ahlin USA om hjälp att påverka den svenska Afghanistan-opinionen?

I dag berättar Aftonbladet att hemliga dokument som offentliggjorts av Wikileaks avslöjar hur Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin bett USA om hjälp för att öka stödet i opinionen för Sveriges militära insats i Afghanistan. I en diplomatisk rapport från den amerikanska ambassadens andreman i Stockholm Robert Silverman påstås att Urban Ahlin vid ett möte den 17 januari 2008 uttryckt en önskan att via amerikansk förmedling bjuda in en afghansk minister till Sverige. Väl i Sverige skulle den afghanske ministern återge "humanitarian stories" om hur de svenska soldaterna bidrog till att garantera afghanska flickor möjligheten att gå i skolan, bekämpade narkotikaodlare och skyddade den afghanska befolkningen från talibanska övergrepp:

Ahlin emphasized it would be necessary for the Social Democrats to be able to explain why they are supporting the UN's and NATO's efforts in Afghanistan. This story could best be told by Afghanis. Ahlin asked for our help in getting a senior Afghanistan government official to come to Sweden to relate humanitarian stories such as how the Swedish and NATO efforts are allowing girls to go to school, keeping the country from beeing taken over by drug lords, and keeping the Taliban from oppressing the people.

Om uppgifterna skulle stämma är de ytterst graverande för Urban Ahlin. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson skulle i hemlighet ha bett främmande makt om hjälp att påverka den svenska opinionen i syfte att öka stödet för Sveriges omtvistade och inom socialdemokratin starkt ifrågasatta militära närvaro i Afghanistan.

I en debattartikel på Aftonbladet.se i dag bemöter Ahlin kritiken. Aftonbladet gör sitt bästa för att få till en sensation av mitt vardagsarbete, skriver Ahlin, och fortsätter: Något som inte stämmer är att jag skulle ha bett USA om PR-hjälp angående Afghanistaninsatsen på grund av opinionsläget för Socialdemokraterna Den som orkar läsa andremannens rapport kan snabbt konstatera att det inte stämmer. Däremot förklarade jag att det var viktigt för oss socialdemokrater att kunna förklara varför vi stödjer den FN-mandaterade ISAF-insatsen.

Urban Ahlin har dock inga invändingar mot rapportens innehåll, utan medger att den "stämmer i stort sett med vad som sades."

Jag tillhör dem som "orkat läsa" de publicerade delarna av rapporten och jag har väldigt svårt att se vad som inte stämmer i Aftonbladets tolkning att Ahlins förfrågan till USA just syftade till att påverka den svenska opinionen. Varför vore det annars så viktigt att få amerikansk hjälp med att bjuda in afghanska regeringsrepresentanter som genom "humanitarian stories" skulle hjälpa Socialdemokraterna att "kunna förklara" varför det var viktigt att Sverige deltog med militär trupp i Afghanistan?

Urban Ahlin tillhör dem inom socialdemokratin som mest envist försvarade Sveriges militära insats i Afghanistan. De dokument som Wikileaks nu avslöjat väcker frågor om under vilka demokratiska former den socialdemokratiska utrikespolitiken egentligen formats.

Svenska väljarna förlorare när Carl Bildt vägrar debattera med Urban Ahlin

Utrikesfrågorna har i huvudsak lyst med sin frånvaro i årets valrörelse. Frånvaron är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Visserligen har utrikesfrågorna sällan en avgörande betydelse för väljarnas val av parti. Men utrikesfrågorna är viktiga i sig och här finns distinkta sakpolitiska skillnader mellan de rödgröna och Alliansen, t ex i synen på Afghanistan och på Sveriges militära alliansfrihet och relationen till Nato.

Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.

I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.

Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.

Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.

Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.

Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.