Om regeringsfrågan

Ja, jag hade gärna sett en rödgrön trepartiregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men valresultatet pekar inte i en sådan riktning.

Jag har heller inget problem med principen att låta största block - de rödgröna eller allianspartierna - regera. En sådan lösning får gärna kombineras med blocköverskridande samverkan och breda politiska uppgörelser i enskilda sakfrågor. Men Alliansen misslyckades med att hålla fast vid Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden, och det är tveksamt om de skulle lyckas bättre denna gången.

En del vill ha en alliansregering, även om de rödgröna partierna fått ett starkare väljarstöd än Alliansen. Den idén tror jag inte på, då en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag tror verkligen inte Annie Lööf och Jan Björklund vill ge Sverigedemokraterna en sådan politisk makt, och jag tror heller inte Centerpartiets och Liberalernas medlemmar skulle acceptera en sådan lösning. Jan Björklund och Annie Lööf har också lovat dyrt och heligt att inte gå in i en sådan regering:

"Vi är inte beredda att sätta oss i en regering där Alliansen skulle vara mindre än de rödgröna för det skulle betyda att SD kan utpressa en sådan regering och säga 'gör ni inte som vi vill så fäller vi er', så kan de säga hela tiden och man hamnar snabbt i ett starkt beroende." (Jan Björklund i Aftonbladet 24 januari 2017.)

"Om Alliansen blir mindre än de rödgröna krävs det ju stöd över blockgränsen för en Alliansregering då vi säger nej till ett aktivt stöd från SD." (Annie Lööf på Twitter 7 augusti 2018)

 

Det finns förstås en möjlighet att Centerpartiet och Liberalerna påhejade av Jimmie Åkesson släpper fram en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, även om de rödgröna fått ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fått. Men jag tvivlar på det. En sådan regering skulle bli än mer utlämnad åt Jimmie Åkessons välvilja, och det tror jag inte Annie Lööf och Jan Björklund och deras partikamrater vill. En sådan regering skulle knappast heller bli särskilt långlivad.

 

Givet att valnattens resultat håller i sig talar därför det mesta för en regering baserad på blocköverskridande samverkan - till exempel genom en koalitionsregering eller genom samverkan/förhandlingar om budgeten och andra viktiga politiska sakfrågor. En sådan lösning tycks också ha ett starkt folkligt stöd. När Sifo ställer frågan "Ska man bryta upp eller fortsätta med dagens blockpolitik?" svarar hela 64 procent att man ska bryta upp den, endast 19 procent vill fortsätta med den.

 

Men vägen dit blir lång och snårig. Fortfarande har partiledare och partiaktivister för mycket valkampanj i huvudet. Varje parti har ett behov av att köra sitt eget favoritalternativ i botten, för att därefter med hedern i behåll kunna inta nya positioner. Jag ser inget märkligt i det. Politik är det möjligas konst, även om det ibland känns omöjligt.

*

Just nu går mina tankar till Anna Lindh. I dag är det 15 år sedan hon mördades. Hon fattas oss.

Angela Merkels statsmannaskap och skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt

Ryssland stärker sin ställning på Krim och risken är stor att krisen eskalerar ytterligare. En ljuspunkt kan emellertid skönjas vid horisonten. Under helgen kom Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel överens om att upprätta en kontaktgrupp i syfte att få till stånd en dialog mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Kontaktgruppen skulle kunna ledas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och inkludera europeiska stater och FN, vid sidan av Ryssland och Ukraina. Putin accepterade också Merkels idé om att upprätta en så kallad "fact-finding mission" med uppdrag att ta dokumentera vad det egentligen är som har hänt på Krim och i östra Ukraina de senaste dagarna.

Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.

Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.

Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.

Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.

Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)

Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.

Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.

Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.

Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.

Boken om Juholt - visklek eller analys?

Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.

I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.

Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.

Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.

Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?

Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.

Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.

Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.

Varför vill politiker aldrig tillstå att de ändrat sig? S och den svenska Libyen-insatsen

Igår framträdde både socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och partiledaren Håkan Juholt i media angående den svenska Libyen-insatsen. Urban Ahlin öppnade i en kommentar till TT för ett fortsatt svenskt deltagande med Gripenplan, även när det nuvarande mandatet löper ut: Jag utesluter inte att något eller några Gripenplan kommer att vara kvar för flygspaning. Håkan Juholt ville dock inte bekräfta Urban Ahlins uttalanden. I SVT Agenda frågade programledaren Camilla Kvarfort Håkan Juholt sex (6) gånger om han kunde tänka sig att låta svenska flygplan även fortsättningsvis delta i insatsen. Fyra gånger valde Juholt att inte svara på frågan, två gånger betonade han att han inte ville föregripa de pågående förhandlingarna med regeringen. Allt tyder på att vi inom kort får en ny överenskommelse över blockgränserna i frågan.

Jag har tidigare betonat att det sätt varpå frågan har hanterats varit olycklig för partiet. När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var socialdemokraternas linje i frågan och framför allt varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet.

Nu tyder det mesta på att schabblet inte får några långsiktiga konsekvenser. Den svenska opinionen är måttligt engagerad i Libyen-insatsen. Stödet för Sveriges militära närvaro i Afghanistan minskar och det är svårt att identifiera någon starkare entusiasm i opinionen för en ny större svensk insats i Libyen.

Juholt kämpar på efter förmåga för att ge trovärdighet åt bilden att den socialdemokratiska linjen hela tiden varit klar och att varken han eller partiet ändrat uppfattning. Många frågar sig varför han helt enkelt inte säger att han har ändrat sig? Det är ju inte någon brottslig handling att tänka ett varv till och pröva en fråga på nytt. Men här är Juholt i gott sällskap. Oavsett partifärg är det ytterst ovanligt att politiker säger att de har ändrat uppfattning i en fråga. Varför är det så?

Vi bör här skilja på frågor där förutsättningarna förändrats och frågor där förutsättningarna ligger kvar. Att ändra sig i en fråga där förutsättningarna förändrats kan vara uttryck för lyhördhet och framsynthet. Men att ändra sig i en fråga utan att att förutsättningarna förändrats innebär ett erkännande att man tidigare haft fel och politikern riskerar att framstå som en osäker vingelpetter inför väljarna. Flertalet väljare skulle säkert instämma i att det är bra med politiker som vågar ändra sig om de inser att de haft fel. Men det är inte säkert att samma väljare skulle belöna en sådan politiker med sin röst i kommande val.

Jag hade en gång förmånen att diskutera socialdemokratisk utrikespolitik efter kalla krigets slut med dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Efter diverse våndor tillstod Anna Lindh att den socialdemokratiska utrikespolitiken faktiskt hade förändrats. Lite grand, i alla fall. Det var ett uppfriskande medgivande och vackert så. I dessa dagar känns saknaden av Anna Lindh lite extra stor.

Bombdådet i Stockholm och Magnus Ranstorps historielösa alarmism

Uppdaterad tisdag 14 december: Just hemkommen från medverkan i SVT Debatt angående bombdådet i Stockholm och dess konsekvenser i Sverige. Bland de övriga medverkande återfanns bl a Helena Benaouda, Lars Vilks, Soran Ismail och Nima Dervish. Utifrån ämnesvalet blev det en lugn och sansad tillställning och alla Säpo-vakterna kunde titta på TV i lugn och ro. Jag och Soran Isamil tyckte nog lika om allting, vad nu det kan betyda.

I sak kretsade debatten bl a om huruvida det finns tendenser till radikalisering bland svenska muslimer, om orsakerna till terrorism med religiösa förtecken (där jag drev tesen att det är fundamentalism som är av ondo, oavsett om den kommer i religiös eller politisk klädesdräkt) samt vilket personligt ansvar Lars Vilks har för sin utsatta situation.

Om likheterna mellan Lars Vilks och pingstpastorn Åke Green som anklagades för att hetsa mot homosexuella har jag tidigare skrivit här. Peter Weiderud berör problematiken i en debattartikel i Expressen i dag.

Sammantaget tycker jag att debatten efter bombdådet har sansat sig. Jag är glad och stolt att bo i ett land där chefen för Säkerhetspolisen (Anders Danielsson, i Studio Ett i dag) säger sig inte vilja ha större befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten.

Angående rättsstaten var det med stor sorg jag tog del av Morgan Johanssons lovsång till en förstärkt FRA-lag, i riksdagen i dag. Dessbättre visade det sig att han inte hade sin egen riksdagsgrupp med sig, så Socialdemokraternas krav på att riva upp lagen ligger fast. Men det säger en hel del om krisens omfattning i Socialdemokraterna, när Justitieutskottets ordförande uttalar sig på ett sätt som går stick i stäv med den egna riksdagsgruppens inställning.

*

Sverige är en del av världen. Men det har vi varit länge. Så formulerade sig justitieminister Beatrice Ask i söndagens SVT Agenda. När jag hörde uttalandet tyckte jag att det ekade tomt och innehållslöst. Men samtidigt tänkte jag på alla de tomheter som jag själv säkert då och då lyckas kläcka ur mig i direktsändning, och genast kände jag mig lite mer försonligt inställd.

När jag i dag tar del av ett uttalande av Magnus Ranstorp, terroristexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, blir jag än mer positiv till det Beatrice Ask sa. Ranstorp påstår: Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld, men att människor nu urskillningslöst vill mörda andra är djupt chockerande. Till om med för mig är det extremt chockerande att det här händer i Stockholm. Det är väldigt extremt.

I sitt uttalande markerar Beatrice Ask lugnt och sakligt att Sverige är en del av världen och att vi därför inte är - och heller aldrig har varit - immuna mot våld och destruktivitet. Terroristexperten Magnus Ranstorp blir i stället alarmistisk och beskriver den tragiska händelsen som att Sverige i ett slag har förändrats från ett fridens paradis ("skyddad vik") till ett stormens Gehenna, där "människor nu urskillningslöst vill mörda andra".

Magnus Ranstorps historielöshet är avgrundsdjup. Sverige har inte i modern tid varit en fristad från terrorhot och politiskt våld. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktonen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet genomförde den s k Bombmannen Lars Tingström upprepade bombdåd mot centrala samhällsinstitutioner, med två dödsoffer som följd. Morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lind, Lasermannens och den nu aktuella Malmöskyttens beskjutningar av invandrare samt Sveriges deltagande med stridande trupp i Afghanistan är bara några ytterligare illustrationer av det absurda i påståendet att Sverige varit en "skyddad vik" från politiska våldsdåd eller våld med internationell anknytning. Som Vänstra Stranden träffande formulerar det: Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

I Expressen för Per Wirtén ett motsvarande resonemang: Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmar sig status av offentlig lögn.

Jag tycker att såväl regeringen som polisen hittills har hanterat den tragiska händelsen i Stockholm bra. Det är utomordentligt viktigt att de alarmistiska stämningar som Magnus Ranstorp bidrar till att framkalla inte leder till en stigmatisering av islam eller av muslimer. Lika lite som vi skuldbelade tyskar för RAF:s gärningar eller skåningar för Malmöskyttens härjningar skall vi skuldbelägga muslimer för det nu aktuella bombdådet i Stockholm,

11 september, Mehdi Ghezali och Anna Lindh

I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Då ställdes genast frågan hur attackerna skulle förändra världen. Mitt svar är att enskilda händelser sällan förändrar världen - i stället är de ett tecken på att världen redan har förändrats.

Terrorattackerna blev möjliga genom att nationalstaternas territoriella suveränitet urholkats och att transnationella nätverk som Al-Qaida vuxit i styrka. Bara något decennium tidigare hade motsvarande attacker varit omöjliga att genomföra. Den 11 september 2001 var ett uttryck för att maktbalansen i världen förändrats, där den moderna tidens stormakter nu utmanas av aktörer som inte har nationalstaten som maktbas.

Men visst fick händelserna den 11 september också konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världspolitiken. Professor Wilhelm Agrell skriver i dag mycket klokt i Sydsvenskan om hur USA bara några dagar efter attackerna utlyste det "globala kriget mot terrorismen". Första målet för detta krig blev Afghanistan: I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa måltavla blev Irak, och inte gick det bättre där: Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra. Kriget urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft. Parallellt med tragedierna i Afghanistan och Irak har klockan vridits tillbaka för tortyrförbud, respekt för fångars rättigheter och skydd av civila i väpnade konflikter på ett sätt som vi inte trodde vara möjligt.

I media ställs nu också absurda frågor om huruvida den svenske medborgaren Mehdi Ghezali verkligen borde ha släppts från det folkrättsvidriga Guantanamolägret, eftersom han nu på oklara grunder har gripits säkerhetsstyrkor i Pakistan. Rättssäkerhet, någon?

Det är i dag också sex år sedan Anna Lindhs död. Jag vill inte bidra till någon ikonisering av Anna Lindh - en sådan skulle hon ha tyckt förfärligt illa om. Men i denna tunga tid saknar jag hennes röst till försvar för folkrätt och mänskliga rättigheter. I Irak, i Afghanistan och i den israelisk-palestinska konflikten.